9789175330938

BARBRO TĂ–RNERED

Inga barnbarn

Papertalk

INGA BARNBARN En roman av Barbro Tรถrnered

Papertalk

ISBN 978-91-7533-093-8 © Barbro Törnered, 2013 Utgiven av Papertalk Omslagsillustration: Anna Billing Tryck: F4-print, Stockholm 2014

Till min kära syster Anna med tack för all hjälp

KAPITEL 1

Helen stod inte ut längre. I dag var det värre än någonsin. Nattpersonalen hade varit kort på folk, så när hon kom till jobbet låg de flesta av de gamla kvar i sina blöjor. Hon avskydde att byta på männen. Det var svårt nog med kvinnorna, deras skam blandad med lättnad, men för dem kunde hon känna en viss ömhet. Men männen. En del hade ork nog kvar att leva upp till sin forna manlighet med uttjatade grova skämt eller råa inviter, andra hade gett upp och stirrade tomt och uppgivet, ofta med en salivsträng i mungipan. Värst var det att se dem som hade sitt förnuft i behåll men som inte kunde klara sig fysiskt. De grep efter henne, ville tala med någon, få höra någon småprata, men hon hade ju inte tid. Aldrig tid.

Inte var det det här hon tänkte sig när hon valde vårdyrket. Hon hade trott på de tidiga tonårens sköterskeböcker med den idealiserade tillvaron i en miljö, fylld av kärlek, spänning och triumfer.

Sen kom utbildningen med mötet med verkligheten men också den stimulerande känslan av att kunna göra något för någon. Men nu …

5

Jovisst, hon visste så väl att hon behövdes. Ingen behövdes mer än de som vårdade de gamla. Deras motbjudande kroppar, avföringen, liggsåren, utbrott av undanträngd sexualitet, visst måste man ta hand om dem, dessa gamla barn. Men arbetet gav henne inte längre någon tillfredsställelse, nu när hon aldrig hade tid att sitta en stund, hålla en hand, ge en smekning.

Hon hade bestämt sig. Hon måste ändra inriktning på sitt liv. Hon ville vårda själar, inte kroppar. Hon skulle komplettera på komvux så att hon kunde komma in på teologutbildningen. Hon hade ännu inte fyllt tretti. Det var tid att byta bana. Och med extrajobb kunde hon klara det ekonomiskt, det var hon säker på. Hon hade inga närstående att tänka på. För en gångs skull var hon tacksam för sin grova kropp med telefonstolpsbenen, för örnnäsan och de tättsittande små ögonen som gjorde henne ointressant för männen.

Ja, utom för gubbarna på hemmet förstås.

På rasten bläddrade hon i tidningen. Hon fick syn på en annons som erbjöd rum centralt i ersättning mot daglig tillsyn efter en höftledsoperation. Hon rev ur annonsen.

6

* Jag har ont. Jag har tråkigt. Och jag är förtvivlat ensam. Det känns inte som om det vore jag, Unni Lundencrona, kronofogdens hustru, centrum i alla glada sällskap, den rampljusvana vokalisten, jaktsällskapets medelpunkt, den eftersökta modedesignern, alltid pigg och frisk och med ett leende för var och en. Hur kunde jag förvandlas till denna sura, initiativlösa person, utan intressen, utan vänner, värst av allt, utan anhöriga?

Jag tänker inte finna mig i det längre. Jag vägrar att sitta här med min onda höft och någon från hemtjänsten som tittar till mig någon gång emellanåt. Inte ens de vill komma nu för resten, de tycker att jag kan klara mig själv. Jag vill inte äta upptinad äldremat ur folieform, jag vill ha hemlagat och någon att prata med medan jag äter. Någon att gräla med, eller snarare på, att berätta för hur mitt liv har varit och hur allt blev som det blev. Därför annonsen.

Här har ränt folk hela dagen. De flesta är unga. De har ringar överallt och fula tatueringar, och jag begriper inte vad de säger, de pratar så fort. Och de frågar inte vad jag vill ha, de frågar vad de kan få. Finns det internet på rummet? Maten, ska det 7

vara hämtmat? Får pojkvännen vara med och äta?

Hur bred är sängen?

Jag har sagt nej till alla. Nu återstår en. Hon skulle komma efter arbetet på ett äldreboende. Hon väntar sig nog att jag ska vara som de senila åldringar som hon träffar där, och det står jag inte ut med.

Jag fyller visserligen snart sextisju, men klar i huvudet är jag, och höften kommer att bli bättre med tiden. Jag har bara så ont. Och så tråkigt. * Det här var betydligt bättre än jag trodde. Lite som Övre Östermalm, men damen var trevlig och gnällde inte, fast nog syntes det att hon hade ont.

Klart redogjorde hon för vad hon ville ha, och det var inget oöverkomligt hon begärde. Frukostbricka på morgonen klockan halv åtta och lagad middag klockan halv sju med mig som sällskap vid matbordet. Vakt utanför badrummet när hon duschade, sällskap på en timmes promenad, lite småhjälp emellanåt. Städhjälp hade hon en gång i veckan. Och för det skulle jag få bo i stora gästrummet och äta frukost och middag på hennes bekostnad. Inga pengar mellan oss.

Det är klart att jag begriper att det blir mera. Tvätt och sängbäddning nämndes inte, sjukresor inte 8

heller. Men jag borde få tid över för komvux om jag kommer in. De kanske tycker att jag redan har min utbildning. Men i så fall kan jag läsa på distans, och lite sparpengar har jag. Det blir nog bra att ha någon att vara tillsammans med. Hon verkade lika ensam som jag. * Det var en ful jänta. Inte hade hon något begrepp om hur man klär sig heller. Den där tantiga grå trenchen såg ut som något som hon haft sen andra världskriget. Kunde vara kul att klä upp henne lite, men inte förrän jag sett vad hon går för.

Hon verkade rejäl, tycker jag. Hon var ärlig med varför hon ville sluta. Jag förstår henne, men nog tog hon en risk när hon berättade att hon vantrivdes med de gamla på hemmet. Jag kunde ha dragit paralleller med mig själv.

Teologistudier, jaha, jaha. När jag var ung var det de fulaste som läste teologi, men det tycks vara annorlunda nuförtiden om man ska döma av vad man ser på teve. Kronofogden skulle inte ha gillat det, han var ateist. Men hon verkade inte vara av den fördömande sorten. Vi får väl se när jag skickar henne till systemet. Jag sa till henne att en präst måste kunna sjunga och hon höll med, hade 9

en ganska behaglig liten stämma faktiskt. Vi skulle kunna sjunga duetter någon gång.

Hon skulle höra med komvux i morgon och sen komma hit och skriva kontrakt. Hon har mycket semester och kompledigt att ta ut, så det skulle nog inte ta så lång tid innan hon kan tillträda.

Konstigt att hon inte frågade om tvätten, hon kunde ju inte veta att jag lämnat bort den i alla tider.

Om vi trivs ihop kunde det vara bra för båda två.

Hon behöver bara fickpengar och mig kostar det ingenting utom lite mat, och det ger jag gärna för sällskapet. Hon talade tydligt också, men nog hade hon en lite konstig dialekt. * Hon flyttade in idag. Fasligt lite saker hade hon, bara en liten väska. Jag tänkte att jag skulle ta mig en titt när hon var ute, för nyfiken var jag, men hon lurade mig och låste dörren. Jag låtsades inte om något, sa bara att städerskan måste få komma in.

– Jaså, när kommer hon då? undrade hon, och när jag svarade att det förstås var på fredagsmorgo-

10

nen tyckte hon bara att det passade henne precis, hon skulle vara hemma då.

– Jag brukar gå och shoppa då, tänkte att vi kunde gå tillsammans, sa jag.

– Det ordnar sig nog, sa hon, hon kan ju ta mitt rum före eller efter att vi har varit ute. Jag blev lite upprörd förstås, men vi kan spara det till på fredag. Kan bli ett riktigt uppfriskande gräl. * I morse var det dags att flytta in. Jag kånkade upp min lilla resväska. Mammas byrå och en del annat hade jag låtit magasinera. Tanten var misstänksam förstås när jag hade så lite, men jag låste dörren.

Hon måste veta att jag ska ha min fristad. Rummet är trevligt. Jag visste sen förut att det var ljust och ombonat, men hon hade gjort sig extra besvär och satt in en orkidé i en kruka, och när jag tackade för omtänksamheten blev hon riktigt brydd och rodnade lite. Hon måste ha sett väldigt bra ut som ung, är faktiskt snygg fortfarande. Undrar vad hon hade för färg på håret. Nu är det vitt, och hon har en snygg makeup och är välklädd. Hemtjänsten hade varit där på morgonen och hjälpt henne.

11

– Nu slipper jag se dom mer, tack och lov! sa hon.

Hon har nog tänkt sig att jag ska bli kammarjungfru men icke, sa Nicke. * Jag har väl aldrig sett på maken! Människan kan inte laga mat! Det trodde jag i alla fall att man fick lära sig i skolan nu för tiden, om man inte har ordentliga föräldrar som lär ut sånt hemma.

– Vad är det för en mor du har haft, sa jag, och hon for ut mot mig, högröd i ansiktet.

– Ingen, skrek hon ilsket, inte någon, någonsin, talar nedsättande om min mor. Sen hade hon fräckheten att fråga mig om vad jag skulle tycka ifall min dotter hade accepterat kritik mot mig. Jag började gråta förstås. Ylva och jag hade förstås våra problem, de vanliga pubertetsdiskussionerna, men vi förstod varandra. Hon hade inga hemligheter för mig.

– Jag önskar att du inte nämner min stackars döda dotter, sa jag. Då tog hon om mig och torkade tårarna på mig, och sen såg hon rakt på mig och sa: – Om du vill ska jag gärna berätta om min stackars döda mamma när vi har tid, men nu får du 12

tala om för mig hur man lagar det här lever anglaise. Det blev riktigt gott, faktiskt. * I dag börjades det. Först var vi ute och handlade, och det är klart att det tog en förfärlig tid. Hon har ont och döljer det bra. Men hon blev väldigt trött.

Sen hade vi köpt lever som jag aldrig hade lagat, så hon fick inte vila som hon borde när vi kom hem utan var tvungen att visa mig hur jag skulle göra. Hon var arg som ett bi och satte igång att kritisera min mor för att hon inte lärt mig matlagning, och det kunde jag naturligtvis inte acceptera.

Hur som helst så fick jag klart för mig att hennes dotter är död, så jag får vara försiktig där.

Jag får nog se till att köpa en ipad. Egentligen har jag inte råd, men jag behöver en. Då kan jag slå upp recepten och slipper fråga henne. Det ska bli riktigt kul, tror jag. Levern blev god för resten.

13

av

Barbro Törnered

bjuder på många dråpliga situationer. Tidigare har utkommit Om det ändå varit du, Finnpojken och Änkeleken.

Foto: Anna Billing

– Gud vad hon velar, mänskan!

– Stryk skulle han ha, den bortskämda ungen!

– Men ge honom en kola då, för helvete.

– Kan hon inte få gå före i kön?

– Det vet väl inte du hur bråttom jag har.

Helen lyfte upp ungen och log mot mamman.

– Vill du hjälpa mig att handla? sa hon.”

Helen är bra på att ta hand om människor. Hon sätts på prov när hon börjar hjälpa Unni, vars enda dotter blivit mördad för ett kvartssekel sedan. Den ensamma Unni får nya kontakter och Helen upptäcker att man inte behöver vara vacker för att bli lycklig.

Inga barnbarn_OMS.indd 1

Papertalk

Papertalk

BARBRO TÖRNERED

Inga barnbarn

BARBRO TÖRNERED

”En unge galltjöt efter godis och mamman försökte muta honom med en gratisbanan. Han vägrade och spottade banan vilt omkring sig. Omgivningen reagerade.

Inga barnbarn

Inga barnbarn,

Papertalk

2014-04-24 20:48:41