Issuu on Google+

Forum/Pilcher/Allt att vinna

04-06-10

12.40

Sida 5

Denna bok tillägnas Oliver, Alice, Hugo och Florence samt min fantastiska första läsare, Tia Buffy.


Forum/Pilcher/Allt att vinna

04-06-10

12.40

Sida 6


Forum/Pilcher/Allt att vinna

04-06-10

12.40

Sida 7

KAPITEL ET T

Väckarklockan ringde vid sjutiden som den hade gjort varje morgon i drygt ett år. Inte klockan sex, som på den tiden när Dan Porter måste åka till arbetet, men det var ändå en chock för kroppen när klockan skrällde till. Dan lirkade ut ena armen under duntäcket och famlade efter avstängningsknappen för att få stopp på det gälla oljudet, men ringandet fortsatte med sådan frenesi att väckarklockan började vibrera där den stod på nattduksbordet, utom räckhåll för hans trevande hand. Sedan föll den ner på mattan. Där fortsatte ringandet, om än mer dämpat, medan Dan famlade vidare. ”Vart tog den vägen? Helvete också!” fräste Dan och kastade av sig duntäcket, svängde benen över sängkanten och satte sig hastigt upp. Det var inte särskilt förståndigt, tänkte han sedan och knep ihop ögonen för att dämpa effekten när det snurrade till i huvudet. Då yrselanfallet hade gått över och blodet inte längre dunkade i öronen kastade han en blick på väckarklockan, som fortfarande skrällde där nere på golvet. Ringandet ljöd allt svagare nu och klockan snurrade runt allt långsammare, som en fluga i dödsryckningar. Dan stönade och böjde sig ner för att ta upp väckarklockan men den låg fortfarande utom räckhåll. Då kravlade han sig ur sängen, ställde sig på alla fyra på golvet och sträckte sig efter klockan men hann inte längre eftersom den lyftes upp av en smal och vacker hand med en guldring på ena fingret. Ringen var prydd med en krans av rubiner runt en gnistrande diamant. En rödlackerad tumnagel tryckte ner avstängningsknappen på väckarklockan och så blev det tyst på oljudet. Dan vände på huvudet och lät blicken långsamt glida uppför en kritstrecksrandig kavajärm till hängsmycket av guld som vilade i klyftan mellan brösten. Man såg en 7


Forum/Pilcher/Allt att vinna

04-06-10

12.40

Sida 8

skymt av dem eftersom Jackie hade knäppt upp de tre översta knapparna i den vita bomullsskjortan. Dan vred en aning till på huvudet och såg upp i sin frus ansikte. Jackie var en riktig skönhet. De hade snart varit gifta tjugo år och Dan var fortfarande attraherad av henne. Men i dag märktes det tydligt att hans varma känslor inte var besvarade. Jackie smålog visserligen men han tolkade leendet som tyst kritik av hans ovårdade yttre snarare än som en kärleksfull invit. Dan rätade på sig och kastade sig sedan ner på sängen igen. Han lade sig på sidan med handen stödd mot kinden och såg på medan Jackie ställde ifrån sig väckarklockan på toalettbordet och sedan stoppade ner läppstift, mascara och parfym i handväskan. ”Hallå där”, sa Dan och drog munnen till ett leende som han hoppades kunde tolkas som både mångtydigt och sensuellt. ”Vad är det?” undrade Jackie frostigt utan att se åt honom. Hon gick fram till garderoben och tog ner sin kappa från klädhängaren. Dan beslöt sig för att fortsätta med förförelseförsöken. ”Skulle man kunna tänka sig att du lägger dig här i sängen och älskar hett och vilt med mig?” Jackie lade kappan över armen och vände sig sedan om och gav Dan en värderande blick. Han hade på sig sin vanliga sovmundering, bestående av ett par grå shorts med vida ben och en blå urblekt t-tröja med ett malhål ovanför vänstra bröstvårtan. ”Jag är faktiskt inte det minsta frestad”, sa hon och skakade långsamt på huvudet. Dan lät handen falla, rullade över på mage och låtsades bli sårad. ”Tja, jag kommer i alla fall med en invit då och då”, mumlade han ner i duntäcket. ”Vad sa du?” Dan kom på fötter. ”Ingenting.” ”Jag hörde dig allt.” ”Det var bara ett skämt.” ”Jag tycker inte att det var särskilt roligt.” Dan suckade djupt. ”Nehej, ursäkta då.” Han stoppade händerna i fickorna på shortsen. ”Ska jag göra en kopp kaffe till dig?” Jackie skakade på huvudet. ”Nej, jag måste vara på kontoret klockan åtta. Vi ska ha möte med ekonomiavdelningen klockan nio, men innan dess måste jag ge vår koreograf en riktig avhyvling. Han blev ombedd för åtminstone tre månader sedan att göra en del ändringar i koreografin 8


Forum/Pilcher/Allt att vinna

04-06-10

12.40

Sida 9

inför vår modevisning i Paris men han har inte kommit med några förslag.” Hon såg sig hastigt omkring i rummet för att försäkra sig om att hon inte hade glömt något och gick sedan mot dörren. I förbifarten gav hon Dan en sval kyss på kinden. Han följde henne tätt i hälarna över den smala trappavsatsen och vidare nedför trappan. ”Vad ska du göra i dag?” frågade hon över axeln. ”Jag vet inte. Jag roar mig kanske med lite lättare hushållsarbete i dag också.” När Jackie kom ner till foten av trappan stannade hon till, vände sig om och såg kyligt på honom. Dan märkte att hans skämt hade fallit platt till marken igen. ”Har du ringt till Ben Appleton?” undrade hon. ”Ja.” ”Och?” ”Han anställer inte några just nu. Han säger upp folk.” Jackies ögon blev till smala springor, som om hon misstänkte att Dan ljög. ”Är det säkert att du har ringt till honom?” ”Ja, naturligtvis.” Trots att Dan var oskyldig och inte hade gjort något fel rodnade han när Jackie ihärdigt fortsatte att blänga på honom. ”Även om du inte tror det är jag fortfarande på jakt efter ett arbete.” ”Jaså? Du får ursäkta, men det har jag svårt att tro. Det finns då inga tecken på det i ditt arbetsrum i alla fall.” Dan kastade en snabb blick uppför trappan. ”När var du där?” ”I morse.” ”Varför det?” Jackie drog en djup suck. ”Jag hade inte tänkt gå in i ditt arbetsrum. Jag gick faktiskt en trappa upp för att hämta hårtorken i Millies rum. Men dörren till arbetsrummet stod öppen och då råkade jag se att skärmsläckaren inte var på.” ”Ja, vad är det med det?” ”Du hade en oavslutad patiens på skärmen.” ”Oj då”, sa Dan och skrattade. ”Det där var inte roligt”, sa Jackie skarpt. ”Du kan inte sitta och uggla i ditt arbetsrum dagarna i ända utan att få någonting gjort.” ”Jag får visst någonting gjort!” ”Men du drar inte in några pengar till familjen och det behöver vi.” ”Det vet jag väl, men än så länge är det ingen fara. Vi står inte på ruinens brant ännu.” 9


Forum/Pilcher/Allt att vinna

04-06-10

12.40

Sida 10

”Inte det? Då tycks jag ha missuppfattat situationen. Du förlorade jobbet och det mesta av dina pengar när IT-bubblan sprack och på grund av det blev barnen tvungna att byta skola, vi hade inte råd att resa på semester i somras och det har inte hänt sedan Josh var nyfödd och du måste byta den fina Mercedesen mot en femton år gammal Saab. Du får ursäkta, men jag har inte alls samma uppfattning som du i den här frågan. Jag tycker faktiskt att vi snart står ’på ruinens brant’, som du kallade det. Du måste helt enkelt skaffa ett jobb, Dan, vi kan inte leva på min lön i tid och evighet. Även om jag är verkställande direktör på Rebecca Talworth Design har jag inte någon hög lön eftersom vi fortfarande plöjer ner vinsten i företaget så att vi kan öka produktionen.” ”Jag begriper allt det där, men som jag redan har påpekat många gånger tar det tid att hitta ett nytt arbete.” ”Men nu är det bråttom”, utbrast Jackie och kastade en blick på sitt armbandsur. ”Och jag har verkligen inte tid att diskutera det här längre.” Hon gick ut i hallen, tog en omväg runt skolväskorna som stod färdigpackade inför dagen, och öppnade ytterdörren. Den varma septembersolen flödade in över trägolvet. Dan följde med henne ut i den lilla trädgården som vette åt gatan och stod sedan barfota med händerna i fickorna och såg efter henne när hon öppnade grinden ut till Haleridge Roads trädkantade trottoar. ”Kan du hälsa Nina att jag ska försöka komma och lyssna på konserten i kväll?” bad Jackie och stängde grinden efter sig. Dan nickade. ”Se till att göra det den här gången.” Jackie blev irriterad och stridslysten. ”Jag måste ju arbeta för att vi ska klara oss ekonomiskt. Men inte nog med det, jag har faktiskt fullt upp på jobbet för närvarande.” Dan slog ut med händerna i en ursäktande gest och teg. Han ville inte att Jackie skulle säga någonting mer eftersom han nyss hört grannhusets ytterdörr slå igen. Mrs Watt och han var inte några såta vänner precis. Hon var nyfiken och beskäftig och lade ständigt näsan i blöt, vilket Dan ofta påpekade för henne i tydliga ordalag. Mrs Watt skulle allt må om hon fick lyssna på deras gräl, även om hon borde ha hört dem till leda under de senaste månaderna. Granngrinden öppnades med ett klick. Jackie vände sig om och log och sa god morgon till mrs Watt som dök upp vid den yviga idegranshäcken som omgav deras trädgård. När hon gick förbi Jackie saktade hon in stegen, snörpte på munnen och blängde ogillande på Dan. Han log soligt och stack fram händerna som han fortfarande höll 10


Forum/Pilcher/Allt att vinna

04-06-10

12.40

Sida 11

nerkörda i fickorna och visade att han var mycket förtjust över att se henne. ”God morgon, mrs Watt”, ropade han glatt. Grannfrun fnös, vek undan med blicken och hastade vidare. Jackie skakade på huvudet. ”Nej, vet du vad, Dan! Kan du aldrig ta någonting på allvar?” Hon vände på klacken och försvann utom synhåll bakom idegranshäcken. Dan stod stilla och såg upp i den molnfria skyn medan en Boeing 747 dånade förbi på låg höjd inför landningen på Heathrows flygplats. Han tittade efter planet som försvann bakom hustaken på andra sidan gatan och sedan tassade han fram till grinden och lutade sig ut över den. Jackie korsade just gatan och vek in i en gränd som kantades av låga stenmurar. Hon var på väg till tunnelbanestationen i södra Clapham. Han funderade på att ropa ”Ha det så bra i dag, min sköna!” men sedan mindes han att Jackie inte var på humör för några skämt den här morgonen och därför gjorde han helt om och gick in i huset igen. Så fort Dan öppnade köksdörren märkte han att en av familjens skyddslingar från Hemmet för övergivna hundar i Battersea hade misslyckats igen. Det krävdes ingen större slutledningsförmåga för att inse vem som var den skyldige. Biggles, en blandning mellan collie och cockerspaniel, låg hopkrupen i korgen och såg skamsen ut medan hans småvuxne kamrat Cruise ivrigt snodde kring benen på Dan för att visa sin oskuld. ”Fy, vad det luktar illa, Biggles! Säg inte att du har bajsat inomhus nu igen!” sa Dan och höll för näsan. Han hittade det ovälkomna och ovedersägliga beviset på golvet i glasverandan bredvid köket och hämtade kolskyffeln, som numera alltid stod till hands bredvid skjutdörren ut mot den lilla trädgården bakom huset. ”Jag vet inte hur bra du hittar här omkring, Biggles, men du ska ha klart för dig att hundhemmet ligger inom gångavstånd. Det är bara en halvtimmes rask promenad dit.” Dan stirrade iskallt på Biggles för att visa hur missnöjd han var och hunden blundade skamset så att de mörka ringarna runt ögonen syntes. Det var de som hade inspirerat familjen att döpa hunden till Biggles, för det såg ut som om den hade pilotglasögon på sig. När Dan hade städat upp på golvet smög han ut och tömde skyffeln över häcken ner i mrs Watts trädgård. (Den här morgonen förtjänade hon det, ansåg han.) Sedan gick han in i köket, tog upp mobiltelefonen som låg på skänken, satte på vattenkokaren och skickade ett sms till Millie och 11


Forum/Pilcher/Allt att vinna

04-06-10

12.40

Sida 12

Nina om att det var dags att gå upp. Det knepet fungerade mycket bättre än om Dan stod och hojtade i trappan, för även om hans döttrar var nästan helt säkra på att ett textmeddelande vid den tiden på morgonen var från honom fanns alltid möjligheten att det var från någon betydligt mer intressant person. Därför måste de kontrollera saken. Det var ett ofelbart knep som alltid fungerade. Just som vattnet började koka hörde Dan en duns från rummet ovanför. Nina var uppe. Han gjorde i ordning en kopp snabbkaffe åt sig och väntade på att hon skulle komma med sina vanliga protester. När orden ekade i trappan härmade han henne mimande med perfekt tajming. ”Sluta med det där, pappa! Det är oschyst!” ”God morgon, Nina”, ropade han tillbaka. ”Vill du se till att Millie kommer upp? Ni har tjugofem minuter på er att bli klara.” ”Jag tänker inte väcka henne. Hon är en riktig apa.” Nina talade allt högre. Hon ville tydligen att systern skulle höra vad hon sa. Dan skakade på huvudet och gick ut i hallen med kaffekoppen i handen. Nina satt på översta trappsteget med fötterna på ledstången. Hon hade fortfarande pyjamasen på sig. ”Millie är ingen apa utan din älskade, om än lite sura och griniga, storasyster.” Millie var sexton och Nina två år yngre. ”Jag vore tacksam om ni lät bli att ryka ihop.” Dan läppjade på kaffet och tillade: ”Varför är du arg på henne?” ”Hon har tagit min cd med Atomic Kitten”, sa Nina trumpet. ”På det viset”, sa Dan och stod tyst en stund. Sedan tillade han: ”Det har hon faktiskt inte gjort.” ”Det har hon visst det! Varför tar du alltid henne i försvar?” ”Det gör jag inte. Men jag vet att Nina inte har cd:n eftersom jag har den. Den sitter i cd-spelaren i mitt arbetsrum.” Nina fnös ogillande. ”Fy så dumt”, muttrade hon, reste sig från trappsteget och marscherade ilsket tillbaka in till sig. ”Vakna, Mill–” Dörren slog igen innan Dan hann avsluta meningen. Han suckade djupt, traskade in i köket igen, ställde ifrån sig kaffekoppen och satte sig med armbågarna stödda mot bordet och masserade tinningarna för att försöka bli av med spänningshuvudvärken. Biggles, som anade att det här kunde vara ett lämpligt ögonblick att få förlåtelse, smög försiktigt fram till sin husse och lade nosen i hans knä. Dan såg leende ner på hunden. ”Tack ska du ha, Biggles. Det är skönt att veta att åtminstone du tycker om mig.” 12


Forum/Pilcher/Allt att vinna

04-06-10

12.40

Sida 13

KAPITEL TVÅ

F

ör länge sedan hade Dan tänkt att deras framtidsdrömmar kunde ha formulerats som ett tillkännagivande på familjesidorna i Times, eller kanske som texten på ett inbjudningskort med relieftryck på tjockt dyrbart papper – ett sådant där kort som satt instucket i ett sprucket hörn på spegeln i förgylld ram ovanför öppna spisen hos någon mycket välbärgad och inflytelserik familj. Dan Porter och Jackie Entwhistle har härmed nöjet att meddela sina framtidsplaner, som de gjorde upp då de intog var sin hamburgare med pommes frites på ett enkelt matställe vid Kensington High Street i London den 3 april 1984. Efter den borgerliga vigseln på registreringskontoret i Chelsea den 18 april (vilken betalas av Jackies föräldrar som säger att det är sista gången som de står för fiolerna vad dottern beträffar) och ankomsten av deras förstfödda den 8 september (ungefär) samma år (vilket är orsaken till brytningen med Jackies föräldrar) tänker Dan och Jackie flytta (när de får råd) till ett stort hus (i någon förort till London, söder om floden någonstans) och skaffa två barn till samt två hundar – så småningom. Sedan (när Dan har blivit pensionär och efter att ha gjort karriär i City – vilket han säkert kommer att göra) ska de flytta till ett litet hus på landet (helst till sydkusten i Devon) och där tänker Dan sitta med ett belåtet leende på läpparna i trygg förvissning om att han inte bara har gjort sitt för att föröka människosläktet utan att han också har gjort det med bravur. På den tiden verkade allt detta som rena utopin. De var ju bara två ungdomar, nyss fyllda tjugoett, som dagdrömde efter att ha styrkt sig med allt13


Forum/Pilcher/Allt att vinna

04-06-10

12.40

Sida 14

för mycket chardonnay. De sprudlade av glädje över framtidsutsikterna att få älska varandra i nöd och lust. Men vad Dan anbelangade kunde texten lika gärna ha blivit någonting i stil med detta: Dan Porter och Sharon Pettigrew eller Janice Longshaw eller Kathleen Malloney (det fanns ännu fler flickor som han hade hånglat med under frukostrasterna i det mörka förrådet bredvid kemilabbet i Saint Joseph’s i Tottenham Hale i norra London – men det var lättare att tänka sig att de gick med magen i vädret än att Jackie gjorde det just nu) har nöjet att meddela sina framtidsplaner. Efter vigseln i Saint Mary i Tottenham Hale (hans mors församlingskyrka) blir Dan anställd vid Baldwins metallindustrier där han kommer att arbeta skift för ett och ett halvt pund i timmen tillsammans med sin far i dålig luft och ett öronbedövande larm. De kommer bara att skaffa ett barn (det var ju ungen som satte dem i knipan och tvingade dem att leva så här eländigt) för de måste bo hos Dans föräldrar i väntan på en lägenhet i ett kommunalt bostadsområde. Sedan kommer Sharon/Janice/Kathleen att skaffa sig ett arbete för annars har de inte råd att gå på puben tillsammans om lördagskvällarna. Dan vill ta tillfället i akt att framföra en ursäkt till fotbollsklubben i Tottenham och till alla kompisar som han brukar gå på matcher tillsammans med eftersom han har blivit tvungen att avstå från säsongskortet – det är en av de uppoffringar han har tvingats göra. I fortsättningen kan han bara se de matcher som visas på teve, och det under förutsättning att banken går med på att han hyr en teveapparat. När de har blivit pensionärer tänker det lyckliga paret … leva på den statliga pensionen ett tag och sedan dö. Sanningen att säga hade Dan sett det scenariot för sin inre syn bra mycket längre än de visioner som Jackie och han frammanade medan de skålade i chardonnay. Medvetenheten om att hans framtid var utstakad hade hängt som ett damoklessvärd över honom ända sedan tonåren. Dan råkade födas vid fel tidpunkt och på fel plats och han hade varken rikedomar eller goda framtidsutsikter. Därför beslöt han sig för att göra allt för att slippa få det fattigt och eländigt. Han höll sig undan bråk och hängde i stället med näsan över böckerna, medan hans kamrater hoppade av skolan så snart de kunde med betyg som passade bättre för ett liv som gangster än som affärsman. När Dan så småningom gick ut genom skolporten för sista gången hade han 14


Forum/Pilcher/Allt att vinna

04-06-10

12.40

Sida 15

lärt sig sin läxa – han hade lika gärna kunnat bli det ena som det andra. Några akademiska betyg var det inte tal om – Dans föräldrar hade inte råd att betala ytterligare tre års utbildning vid universitetet åt honom och han hade inte lust att ta studielån. Därför skrudade han sig i sin kusins illasittande finkostym och begav sig till Londons finanskvarter med sitt utmärkta examensbetyg prydligt hopvikt och nedstoppat i innerfickan. Dan hade ingen aning om vad han skulle göra eller vart han skulle gå, men han var fast besluten att inte sätta sig på tunnelbanan och åka tillbaka till Tottenham Hale förrän han hade skaffat sig ett arbete. Förmodligen hade han blivit tvungen att ändra sig vad den saken beträffade om inte en vänlig dörrvakt, som stod på trappan till en pampig byggnad med grotesker på fasaden, hade ingripit. Han hade lagt märke till Dan som vankade av och an på gatan och då och då stannade till utanför dörren till något kontor. Pojken verkade samla mod för att gå in men sedan skakade han på huvudet och fortsatte sitt vankande. ”Du söker bestämt arbete”, sa dörrvakten med dånande stämma som hade passat bra på en kaserngård. Dan nickade undergivet. Dörrvakten knep ihop ena ögat och nickade mot dörren för att förmå honom att gå in. Tjugo minuter senare denna soliga förmiddag kom Dan ut med en lista på en lång rad mäklare i handen. Det tog honom exakt fyra och en halv timme att skaffa jobb – men innan dess hade han blivit tvungen att stryka åtta namn på listan. Dan log triumferande när han kom ut ur hissen och fortsatte förbi receptionen i kontorshuset på Leadenhall Street. Han sköt upp den tunga glasdörren, knycklade ihop listan till en boll, kastade den i en långsmal papperskorg av blank metall och stannade sedan till på trottoaren och skrattade högt av glädje. Det kändes som om han hade ställt sig på tå och petat på damoklessvärdet och upptäckt att det var så trubbigt att det inte ens kunde skära genom smör. Dan Porter, kontorselev från Tottenham Hale, hade kommit till City. Nu tänkte han inte ägna sig åt annat än att tjäna pengar. Det hade han också gjort i tre års tid. Dan hade inte fast sällskap och drack inte särskilt mycket. De största utgiftsposterna var hans del av hyran för våningen i närheten av Fulham Broadway som han delade med tre arbetskamrater och en och annan utflykt till Kings Road för att köpa kläder. Men så en lördagseftermiddag träffade han Jackie Entwhistle. Dan var på hemväg när han gick förbi affären som låg på Kings Road. Det var namnet på skylten ovanför butiksfönstret som fångade hans blick. ”Rebecca Talworth”. Han hade läst om henne i någon tidning. En ung, ny15


Forum/Pilcher/Allt att vinna

04-06-10

12.40

Sida 16

utexaminerad klädskapare som redan var på väg mot toppen. Dan kikade in genom skyltfönstret i den lilla fullproppade butiken och fick syn på en blond flicka som riktigt strålade av livsglädje. Hon höll just på att expediera en kund. Kanske var det hans intensiva stirrande som fick henne att bli skär om kinderna, för plötsligt vred hon på huvudet och såg honom i ögonen och Dan var säker på att hennes leende blev om möjligt ännu bredare. Han beslöt sig på stående fot för att inte gå därifrån förrän han hade bestämt träff med henne. Dan gick in i butiken och klev ut genom dörren igen en halvtimme senare med ett belåtet flin på läpparna och en betydligt tunnare plånbok. Den kommande träffen hade kostat honom två hundra pund för en klänning av Rebecca Talworth, men Jackie hade förstås ingen aning om att det var hon som skulle få den. Dan sa att han skulle ge den till en väninna, men i samma stund som Jackie höll plagget framför sig för att visa hur det tog sig ut insåg han att det vore ett helgerån att låta någon annan än hon bära den. Dan gav henne klänningen i present på tjugoettårsdagen. Fast egentligen fick hon den först fyra dagar senare eftersom hon måste åka norröver för att vara med på en fin smokingmiddag som föräldrarna anordnat till hennes ära på deras golfklubb i närheten av Chester. Men Dan hade också planerat ett litet kalas. De skulle ses hemma hos honom där han skulle överlämna klänningen och be henne att sätta den på sig och sedan skulle de gå till Quaglino’s och äta middag. Men Jackie hade inte på sig klänningen den kvällen och inte kom de i väg på någon middag heller. Faktum var att ingen av dem hade särskilt mycket på sig den aftonen. Det var därför som de sedan hade suttit och planerat sin gemensamma framtid över en flaska chardonnay på ett enkelt matställe på Kensington High Street.

16


9789175251493