I M
in mamma brukade berĂ€tta för mig om havet. Hon sa att det existerade en plats dĂ€r det inte fanns nĂ„gonting annat Ă€n vatten sĂ„ lĂ„ngt ögat nĂ„dde och att det var i stĂ€ndig rörelse, det kom rusande emot en och drog sig sedan bort igen. En gĂ„ng visade hon mig ett foto som hon sa förestĂ€llde min mormors mormors mor som barn, stĂ„ende i havet. Det var lĂ€nge sedan, och fotot gick förlorat i en eldsvĂ„da för mĂ„nga Ă„r sedan, men jag minns det, urblekt och medfaret. En liten flicka omgiven av intet. I mammas berĂ€ttelser, som förts vidare genom slĂ€ktleden frĂ„n hennes mormors mormors mor, lĂ€t havet som vinden i trĂ€den, och mĂ€n brukade fĂ€rdas över vattnet. En gĂ„ng nĂ€r jag blivit Ă€ldre och vĂ„r by plĂ„gades av torka frĂ„gade jag mam ma varför vĂ„ra bĂ€ckar nĂ€stan sinade vissa Ă„r om det fanns sĂ„ mycket vatten. Hon svarade att havet inte gick att dricka â att vattnet var fullt med salt. ïŽ
5
ï”