Issuu on Google+

Barbara & Stephanie keating

Till min dotter i Frankrike Översättning Erik Jansson

keating_till min dotter_under ombrytning2.indd 3

2012-06-28 10:06:25


www.fenixbok.se Originalets titel To My Daughter in France Copyright © Barbara & Stephanie Keating 2002 The publisher acknowledge that Barbara & Stephanie Keating assert the moral right to be identified as the authors of this work. First published in Great Britain in 2002 by The Harvill Press Omslagsfoto © John Harrison/Trevillion Images Omslagsdesign Renée Lundvall Första svenska utgåva Wahlström & Widstrand 2002 Fenix 2012 Tryckt hos UAB PRINT IT, Litauen 2012 ISBN 978-91-7525-065-6

keating_till min dotter_under ombrytning2.indd 4

2012-06-28 10:06:25


Till Rory och till Norman

keating_till min dotter_under ombrytning2.indd 5

2012-06-28 10:06:26


keating_till min dotter_under ombrytning2.indd 6

2012-06-28 10:06:26


Kapitel 1 dublin 1970 Glenveigh Lodge Killiney Dublin Den 20 februari 1970 Kära Solange de Valnay Vi har aldrig träffats och jag vet inte riktigt hur jag ska närma mig dig, men jag känner att jag bör kontakta dig personligen. Mitt namn är Eleanor Kirwan och jag är Richard och Helena Kirwans äldsta dotter. Säger dig detta något? Min far dog denna vecka efter en långvarig sjukdom. Det var en märklig upplevelse att sitta och läsa hans testamente och upptäcka att det vid sidan av de förväntade legaten till hans änka, hans båda döttrar och hans son fanns ett tillägg som gjorts två veckor före hans död: ”Till min dotter i Frankrike, Solange de Valnay i Domaine de Valnay, St. Joseph de Caune, Languedoc, testamenterar jag den återstående delen av min egendom.” Bara det. ”Till min dotter i Frankrike…” Förlåt mig, Solange, att jag meddelar dig detta så här rakt på sak. Sanningen att säga har ingen av oss känt till att du existerar. Vi är fortfarande chockade. Jag vet inte om du kände till att din

7

keating_till min dotter_under ombrytning2.indd 7

2012-06-28 10:06:26


far – vår far – var sjuk eller att han har avlidit. Jag vet ju inte om du kände honom väl, eller om du kände honom över huvud taget. Först tänkte vi underrätta dig via våra juridiska ombud, men det verkade grymt att överbringa denna nyhet till dig på ett så opersonligt sätt. Min tvillingbror diskuterade med oss vilka juridiska konsekvenser det skulle få om vi bestämde oss för att bestrida testamentet inför domstol. Han är jurist, så det var hans omedelbara sätt att reagera på situationen. Elizabeth, min yngre syster, är förkrossad. Hon kan inte acceptera att far har undanhållit oss detta. Det kommer att ta tid innan denna smärta blir uthärdlig för henne. Hon är bara nitton år. Hur länge har han dolt denna hemlighet? I testamentet säger han ingenting om din ålder, inte heller nämner han din mor. Men när jag hörde ditt namn läsas upp hade jag en märklig känsla av något bekant, som om jag redan kände dig någonstans inom mig. Låter detta märkligt? Jag försöker att föreställa mig alla möjliga saker om dig – vem du är och hur du ser ut. Först och främst måste jag erkänna att jag blev lika chockad som de andra. Vi tittade på mamma allihop, rädda för hur hon skulle reagera, men hon är en ovanlig människa, som aldrig upphör att överraska oss. Hon är konstnär, välkänd både här i landet och utomlands. Utan att avslöja något av vad hon kände tackade hon advokaten och väntade på att han skulle ge sig av. Det var hennes förslag att jag skulle skriva till dig. Kände hon redan till det här? Känner hon dig? Jag kan inte säga något om det. Hon har dragit sig tillbaka till sin ateljé och vill inte bli störd. Hela kvällen har jag suttit vid pappas skrivbord i hans arbetsrum och tänkt på vad jag skulle säga till dig. Jag vet ännu inte om jag över huvud taget borde skicka det här brevet. Eller, när jag nu skickar det, om du kanske föredragit att det inte skulle ha kommit. Du kanske inte ens kan engelska. Jag kan bara hoppas att du inte måste be någon annan översätta dessa sidor. För egen del tror

8

keating_till min dotter_under ombrytning2.indd 8

2012-06-28 10:06:26


jag att det jag verkligen vill göra är att ta mig förbi all sorg och förvirring och upptäcka en värld som jag inte visste fanns. Min far var en komplicerad människa, svår att förstå sig på ibland. Men jag älskade honom djupt, och det kanske du också gjorde. Alltså, Solange de Valnay, nu tänker jag posta det här brevet med förhoppningen att kunna smida en länk till den del av hans liv som du inte varit delaktig i förrän nu. Om du beslutar dig för att inte svara måste jag acceptera ditt beslut. Men du är min okända syster – i alla fall min halvsyster – och det betyder något. Jag bifogar en kopia av testamentet. Med medkänsla och varma hälsningar Din Eleanor Kirwan

Eleanor läste om brevet. Detta var det femte försöket. Var det för familjärt? Var Solange de Valnay en vuxen kvinna eller ett barn? Och varför nämndes inte hennes mor i testamentet? ­Eleanor satt bakåtlutad i den läderklädda stolen vid faderns skrivbord i valnöt. Hon hade alltid tyckt om ådringarna i bordsskivan, den varma, gyllene lystern, här och där försedd med ärr av hans historia, deras historia. Den scen som utspelade sig i rummet tidigare under dagen hade etsat sig djupt in i hennes inre. Hon såg framför sig hur mr McCann, familjeadvokaten, spänd och med rynkad panna läste tillägget till testamentet. Elizabeth hade blivit alldeles vit i ansiktet och börjat skaka. James hade flugit upp ur ­stolen, gormande och svärande, i ett försök att dölja känslan av att ha blivit lurad. ”Detta är ju fullständigt vrickat! Det är totalt overkligt”, skrek han. ”Hur skulle det kunna finnas ett barn någonstans som vi inte hört talas om? Vad finns det för bevis? Det här kan man dra inför rätta!” I den förlägna tystnad som följde stirrade mr McCann ner i bordsskivan. De stela pappersarken prasslade fortfarande mel9

keating_till min dotter_under ombrytning2.indd 9

2012-06-28 10:06:26


lan hans fingrar. Helena Kirwan satt mycket stilla med nedböjt huvud. När hon höjde blicken var den fylld av plåga, men också av något annat, något outgrundligt. ”Du måste skriva till henne”, sade hon. Därefter gick hon ut ur rummet och överlät till Eleanor att gjuta olja på vågorna. Från ateljén, hennes tillflyktsort, kunde de höra musik av Beethoven. Arbetade hon? Eller ägnade hon sig åt att minnas? Eleanor insåg plötsligt något som fick henne att fundera i en annan riktning. Hennes mamma hade varit plågad men inte chockerad. Hon visste redan! Eleanor var övertygad om det nu. Helena kände till att detta barn existerade, denna ”dotter i Frankrike”, även om hon inte kände till tillägget i testamentet. Men varför hade hon inte förberett dem på denna nyhet? Och efteråt – hur kunde hon gå ut ur rummet och lämna sina barn hjälplöst kravlande i det träsk som deras fars hemliga liv tycktes utgöra? Nu hade Eleanor fullgjort det overkliga uppdraget att kontakta Solange. De svåraste orden var de allra första – ”Kära Solange de Valnay”. Eleanor drog ut skrivbordslådan, tog fram ett kuvert och letade rätt på ett frimärke. Brevet fick lov att duga som det var, det tjänade inte något till att ändra på det nu. Solange skulle lära känna dem alla snart nog. Hon stoppade brevet och en kopia av testamentet i kuvertet, reste sig och lämnade det på skrivbordet. Vid fönstret drog hon ifrån gardinerna och vilade sitt huvud mot den kalla glasrutan. Billyktor kröp längs den smala klippväggen nedanför henne och gatlyktorna lyste som stygn i ett broderi från Howth Head till Sugar Loaf Mountains mörka kägla. Natten var kylig och månen hängde lågt över havet och försilvrade vågorna medan tidvattnet porlade på strandens klapper­stenar. Hon mindes hur det var att vandra tillsammans med sin far över dessa mjuka, rundade stenar en kväll som denna för inte så länge sedan. ”Var har du egentligen varit under alla dessa år, pappa”, vis10

keating_till min dotter_under ombrytning2.indd 10

2012-06-28 10:06:26


kade hon. ”Vem var du? Var det någon av oss som verkligen kände dig?” Hon skälvde plötsligt till av sorg. Hon blev varse hur hon drog med naglarna längs fönsterrutan. Hon längtade till det trygga lugnet hos Seamus, hennes mors tvillingbror. Han skulle ha kunnat leda dem över detta gungfly. Men han befann sig i bergen i Nepal. Han visste inte ens att Richard var död. ”Pappa, pappa! Varför gjorde du oss detta? Varför? Hur kunde du?”

11

keating_till min dotter_under ombrytning2.indd 11

2012-06-28 10:06:26


Kapitel 2 st. joseph de caune 1970 Solange de Valnay gick försiktigt genom hallen och öppnade dörren till biblioteket. Hennes far slumrade i en stol, hans ansikte­ värmdes av vintersolen. Hon log för sig själv och smög ut i det vackra eftermiddagsvädret. Hundarna dök upp och sprang före henne på jakt efter byte i häckarna och längs flodstranden. En allé med gamla plataner omgav den långa uppfarten, de tjocka stammarna förstärkte intrycket av spindelaktig nakenhet hos de avlövade grenarna nu om vintern. Brunfärgade vinodlingar utan bladverk bredde ut sig i alla riktningar med de omgivande bergen som gräns. Solange andades in den kalla luften med dess tillsats av rök från brinnande ved och doften av pinjer. Hon stannade för att beundra vinstockarnas vridna skulpturala former. Hundarna stannade också, de vände sig om och såg otåligt på henne. Järngrindarna var öppna, den blå eftermiddagen omöjlig att motstå. Solange gick förbi brevlådan och fortsatte längs floden. I vinodlingarna var några arbetare syssel­satta med att beskära och binda upp vinstockarna. Hon satte sig ner på en nedfallen trädstam intill vatten­fallet. Hon kände sig helt enkelt väl till mods, vilket samtidigt gjorde henne lätt skuldmedveten. Snart skulle Guy komma hem och då skulle de bestämma datum för bröllopet. Visst saknade hon honom – de hade samma djupa kärlek till det gamla huset där de upplevt sina första kärleksförklaringar. Men om sanningen 12

keating_till min dotter_under ombrytning2.indd 12

2012-06-28 10:06:26


skulle fram så var hon rätt nöjd med att vara här ensam tillsammans med sin far och hjälpa honom med korrespondensen, sköta vinstockarna med Joel och promenera med hundarna. Hennes liv hade en behaglig rytm och det tycktes inte behöva några förbättringar. Solange försökte förstå hur hon samtidigt kunde sakna sin fästman och känna sig nöjd med att han inte var hos henne. Hon såg ner i det snabbt strömmande flodvattnet och kände hur hennes barndom försvann i strömvirvlarna och för alltid skulle vara utom räckhåll. Med ens kändes det som om eftermiddagen hade blivit kall. Hon huttrade till och reste sig, svepte jackan omkring sig och kallade på hundarna. Vid grinden till det gamla huset öppnade hon brevlådan och hämtade dagens skörd. Domaine de Valnay St. Joseph de Caune Frankrike Den 15 mars 1970 Kära Eleanor Jag fick ditt brev från den 20 februari för en tid sedan, samtidigt som jag tog emot ett formellt meddelande från er advokat. Detta testamente har åstadkommit sorg och förvirring och har försatt mig i en känsla av total isolering från de människor som jag håller av allra mest. Sedan dess har jag försökt vänja mig vid tanken att en främling som heter Richard Kirwan möjligen är min far. Min första reaktion var att fråga mig hur en man kunde vara så självisk att han ville splittra, till och med krossa, tillvaron för två familjer. Själv visste han ju att han skulle slippa ta konsekvenserna. Fram till den där eftermiddagen i februari visste jag nästan ingenting om Richard Kirwan, även om min mamma nämnde

13

keating_till min dotter_under ombrytning2.indd 13

2012-06-28 10:06:26


honom som någon hon kände under krigsåren i Paris. Hon sade att det var på grund av honom som hon så gärna ville att jag skulle studera engelska, och att han hade inspirerat henne till att läsa alla möjliga böcker på engelska och franska. Under hela min barndom läste hon högt för mig på båda språken. Det var inte lätt att hitta någon här i trakten som kunde lära mig engelska, men mamma fick tag i en engelsk författare som bodde i närheten. Hon övertalade honom att bli min lärare. Han var inte entusiastisk vid tanken på att ta emot ett motvilligt barn som elev hemma hos sig. Men i Cedric Swanns sällskap lärde jag mig läsa på detta andra språk. I ditt brev frågar du om min mor. Jag ska försöka berätta litet om henne och den man som jag alltid trott vara min far. Men det känns ironiskt att skriva om mina föräldrar i samma ögonblick som jag inser att jag själv vet mycket litet om dem. Min mamma hette Celine Marie France de Savoie som barn. Hon föddes i Paris i april 1916. Min morfar var läkare och universitetslärare i medicin fram till sin död 1941. Efter avslutad skolgång studerade min mor medicin vid Sorbonne. Celine de Savoie gifte sig med Henri de Valnay i Paris i slutet av år 1945, och de flyttade till Languedoc året efter. De ansågs ha starkt äktenskapstycke – en vacker och intelligent brud och en stilig brudgum från en respekterad familj som ägde fastigheter i Paris och hade stora vinodlingar i Sydfrankrike. Jag föddes för tidigt efter en mycket besvärlig graviditet. Jag är enda barnet och du kan själv räkna ut att jag nu är tjugofyra år gammal. Min mamma hade praktik i en by i närheten och hon var mycket omtyckt. En orsak till att hon inte omnämndes i Richard Kirwans testamente är kanske att han visste att hon dog i fjol. Min far saknar henne förtvivlat. Han är blind sedan några år och klarar sig inte själv. Nu kommer du att förstå i vilken ovälkommen situation jag har försatts. Jag har inte en aning om huruvida min far vet något om Richard Kirwan eller inte. Jag kan inte komma på ett enda

14

keating_till min dotter_under ombrytning2.indd 14

2012-06-28 10:06:26


sätt att ta upp detta med honom. Han avgudade min mamma och det här skulle kunna förstöra hans minne av henne. Om han vet att jag inte är hans biologiska barn, så har han dolt detta väl och alltid varit en kärleksfull förälder. Min mormor, Charlotte de Savoie, lever fortfarande och bor i Paris. Jag vet inte om hon kände till min mammas hemlighet under alla dessa år. När det gäller mina egna känslor för min mor så har de blivit till något av en plåga. Jag är inte säker på vad som nu förväntas av mig. Jag är och förblir tacksam för att jag var ensam när jag tog emot denna nyhet. Men det gör inte min vrede mindre eller tar bort den tunga sinnesstämning som jag vaknar med varje morgon. Mitt liv har alltid varit tryggt, men nu har det slitits sönder. Jag ska snart gifta mig, men min fästman är just nu utomlands och jag begriper inte hur jag ska kunna förmå mig till att diskutera denna situation med honom. Jag har ingen önskan att möta er familj ansikte mot ansikte, jag känner inte att det skulle tjäna något till. Jag uppskattar det mod och den välvilja som du har visat mig, en okänd och – om det är jag övertygad – oönskad halvsyster. Jag tvivlar på att det är någon mening med att vi fortsätter att skriva till varandra, men jag kan inte förneka att det finns ett band mellan oss. Kanske kommer jag att besöka min mormor i Paris och tala med henne om det här. Men just nu är min starkaste instinkt att låta detta olyckliga mysterium få vara begravt tillsammans med min mor. Tack igen för ditt brev. Jag ber att få framföra mina varma hälsningar både till dig och till din familj i denna tid av sorg. Han var en lycklig människa som var föremål för så mycket kärlek. Solange de Valnay

15

keating_till min dotter_under ombrytning2.indd 15

2012-06-28 10:06:26


Solange slöt ögonen, trött och tom. Hon hade läst brevet så många gånger att hon nästan kunde det utantill. Det gick ännu att förbättra det, men hon hade inte längre vare sig mod eller lust. Hennes svar föreföll henne som en akt av bristande lojalitet, som ett erkännande av moderns svek. Åtskilliga gånger hade hon rivit sönder de nedklottrade brevpapperen, men sedan hade hon kommit att tänka på det mod som Eleanor hade visat när hon skrev sitt första brev, och på den irländska familjens lidande. Till att börja med hade Solange försökt att göra beskrivningen av sitt eget liv så bagatellartad som möjligt. Men stoltheten hade stoppat varje försök vid några få korta, bekräftande rader, och hon insåg att en del av hennes syfte med brevet var att förmå familjen Kirwan att förstå att hon inte behövde denna plumpa penninggåva. Det var länge sedan hon hade tänkt på lektionerna med Cedric Swann, och nu kom hon att fundera över om han hade varit hennes mammas förtrogne. Hade han känt till det verkliga syftet med lektionerna i engelska? Solange erinrade sig hans smärta vid moderns begravning, och kom ihåg hur han knäppte händerna i tyst sorg när kistan sänktes ner i evighetens svarta hål. Tårarna hade flödat ohämmat nerför hans smala ansikte. Hon återkom till den fråga som upptog henne allra mest. Var det faktum att hon existerade i själva verket ett misstag? Hade Henri de Valnay alltid känt till att hon inte var hans biologiska dotter? Under de långa månaderna med moderns sjukdom, då de satt tillsammans i timtal och vände ut och in på sina liv – varför hade hon då inte blivit förberedd på Richard Kirwans gest vid hans död? Det var omöjligt att tänka sig att Celine inte hade känt till hans önskemål. Solange torkade bort de hotande tårarna och ställde sig upp, fast besluten att göra sig av med den meningslösa bitterheten, att sluta grubbla och i stället göra något positivt. Hon sprang nerför huvudtrappan och hämtade sina bilnycklar. I byn postade hon brevet till Eleanor Kirwan, hon pressade ner 16

keating_till min dotter_under ombrytning2.indd 16

2012-06-28 10:06:26


det genom den trånga öppningen på brevlådan i en blandning av beslutsamhet och panik. Omedelbart efter middagen med Henri – hon tyckte att den var oändligt lång – flydde hon till sitt rum. Hon ursäktade sig med att hon var trött efter dagens arbete i vinodlingarna. I sängens trygga ensamhet låg hon vaken i timmar. Hon var full av vrede och bittra tårar rann ner på örngottet. Till slut sjönk hon in i en ryckig och orolig sömn.

17

keating_till min dotter_under ombrytning2.indd 17

2012-06-28 10:06:26


Kapitel 3 dublin 1970 Eleanor räckte över brevet till James. Han läste det och gick sedan till fönstret som vette mot trädgården. Träden var fortfarande grå och nakna, ännu syntes inga vårtecken till. Han stod med händerna på ryggen och betraktade gräsmattan och den grustäckta uppfarten. Ett minne virvlade upp i Eleanor­när hon såg på honom: bilden av fadern – samma hållning, samma huvudvinkel. ”Där ser du James! Hon är ingen äventyrare som är ute efter att kapa åt sig Kirwans familjeförmögenhet, vad den nu består av. Det låter inte som om hon behöver pengar. Hon är bara lika sårad och ledsen som vi.” James röst var dämpad och hon insåg varför han hade lämnat bordet. Han tog fram en oklanderligt ren näsduk av linne och snöt sig ljudligt. ”Det är kanske inte sant”, sade han. ”Hon vet inte. Det gör inte vi heller. Det kanske är så att…” ”Ett misstag? Det tror jag inte på. Varför skulle han…och vad ska jag göra nu? Ingen av oss vet mera om det här än hon gör.” ”Det finns ju en som vet. Varför säger inte hon något? Varför tillbringar hon hela dagarna i den där jävla ateljén? Kan inte du få henne att prata med oss? Få henne att förklara?” ”Varför är det alltid jag som ska göra de jobbigaste sakerna?” Eleanor sköt tillbaka stolen och ställde sig upp. ”Varför tar inte du och frågar henne? Du är lika mycket hennes barn som jag. Varför i helvete måste det alltid vara jag?” 18

keating_till min dotter_under ombrytning2.indd 18

2012-06-28 10:06:26


Han lade sin ena arm runt henne och höll fram sin näsduk. ”Därför att du är bäst på sådant, Eleanor, och det vet du. Jag lyckas alltid hamna på mina höga hästar. Och Elizabeth skulle frysa till is om hon blev tvungen att säga något känsligt eller diplomatiskt. Mamma är beroende av dig. Hon talar med dig och litar på dig. Jag beklagar verkligen att det är så. Jag försöker inte slingra mig ifrån en knepig uppgift.” ”Okej då.” Hon var för utmattad för att orka argumentera. ”Jag ska försöka tala med henne. Jag ska ändå gå upp med frukost till henne innan jag sticker till jobbet. Vill du vara snäll och ropa på Elizabeth. Hon har en föreläsning klockan tio. Kan du köra henne, tror du?” ”Jag får inte bli försenad och det brukar ta en evighet för henne att bli tillräckligt tjusig för att kunna dyka upp i föreläsningssalen.” Han sneglade mot henne och flinade. ”Sätt igång. Gör din plikt. Du vet ju hur mycket hon gillar att få sitta i din MG. Hon kommer att hålla tiden bara för den sakens skull.” Hon lämnade honom medan han stod där och muttrade, men hon var glad över att han fått henne att skratta. Medan hon steg uppför trappan med brickan funderade Eleanor över hur hon skulle framföra brevets innehåll. Hon hade bett modern att besöka husläkaren, men Helena vägrade blankt. Hon behövde betänketid, sade hon, och att måla var bästa sättet. Hennes ansikte var tärt med svarta cirklar runt ögonen och hennes smala figur hade blivit ännu tunnare. Eleanor tyckte att det verkade som om det kommit mycket mer grått i hennes rödbruna hår än tidigare. Kunde chock och sorg åstadkomma det så plötsligt? Hon knackade på sängkammardörren. Helena låg hopkurad ovanpå sängen med Richard Kirwans badrock över fötterna, fortfarande iförd samma kläder som föregående dag. Ett fönster stod öppet och en plötslig kall vindil slog igen dörren. ”Mamma! Du har inte krupit ner i sängen. Har du inte sovit alls? Det här går ju bara inte.” Eleanor satte ner brickan på natt19

keating_till min dotter_under ombrytning2.indd 19

2012-06-28 10:06:26


tygsbordet. Hon stängde fönstret och satte sig på sängkanten och smekte moderns kalla händer. ”Du fryser ju! Titta här, jag har tagit med mig apelsinjuice, kaffe och rostat bröd. Jag sitter kvar här medan du äter. Sätt dig nu…” Hon svepte en kashmirschal kring Helenas axlar och räckte henne en kaffekopp. Modern stirrade på den svarta vätskan med tomt ansiktsuttryck. ”Mamma, vi måste prata. Så här kan du inte fortsätta. Vi kan inte hålla på så här. Jag har fått ett brev. Från Solange de Valnay.” ”Du kommer för sent till jobbet.” Rösten var pressad och sprucken. ”Det bryr jag mig inte om. Jag vill att du ska titta på det här.” Eleanor tog fram brevet ur fickan. Helena skakade tyst på huvudet. ”Okej, då läser jag upp det för dig.” Helena smuttade på kaffet utan att titta upp. När Eleanor hade läst färdigt brevet satt hon kvar stilla och hoppades att fördämningarna skulle brista och att allt det som hade förlamat hennes mor skulle få befrielse i ett läkande flöde av tårar. Men Helena vände sig om och drog till sig sin döde makes badrock och höll upp den framför ansiktet. Tystnaden fortsatte. Till slut sade hon: ”Jag träffade din far för första gången i april 1939. Det var utanför École de Louvre i Paris.”

20

keating_till min dotter_under ombrytning2.indd 20

2012-06-28 10:06:26


9789175250656