Issuu on Google+

Roberts, N Nyckeln till .fm Page 5 Wednesday, September 7, 2005 9:53 AM

Till Kathy Onorato, fรถr att hon tar hand om mig


Roberts, N Nyckeln till .fm Page 6 Wednesday, September 7, 2005 9:53 AM


Roberts, N Nyckeln till .fm Page 7 Wednesday, September 7, 2005 9:53 AM

Det är att skapa och att lefva i Vår skapelse långt rikare, då ju Vi få från fostren af vår fantasi Allt deras lif igen – som jag får nu! BYRON


Roberts, N Nyckeln till .fm Page 8 Wednesday, September 7, 2005 9:53 AM


Roberts, N Nyckeln till .fm Page 9 Wednesday, September 7, 2005 9:53 AM

Första kapitlet

Ovädret rev och slet i bergen och lät ett skyfall piska marken så att det påminde om det skarpa ljudet när metall träffar sten. Blixtar sköt ner likt häftig artillerield, smattrande mot åskans kanonmuller. Det låg något slags munter elakhet i luften, ett sjudande humör och en illvilja som kokade av kraft. Det passade Malory Prices sinnesstämning perfekt. Hade hon inte just frågat sig vad mer som skulle kunna gå på tok? Nu visade naturen henne – i all sin moderliga vrede – till svar på denna trötta och fullkomligt retoriska fråga, hur det kunde gå om det verkligen ville sig illa. Det hördes ett illavarslande läte någonstans under instrumentbrädan på hennes pigga lilla Mazda, som hon fortfarande hade nitton avbetalningar kvar på. För att kunna göra dessa avbetalningar måste hon ha kvar sitt jobb. Hon avskydde sitt jobb. Detta ingick inte i Malory Prices livsplan, vilken hon hade börjat skissa på när hon var åtta år. Tjugo år senare hade skissen förvandlats till en detaljerad och välorganiserad lista att pricka av på, komplett med rubriker, underrubriker och korsreferenser. Hon gick noga igenom den och gjorde ändringar den första januari varje år. Det var meningen att hon skulle älska sitt jobb. Så stod det fullkomligt klart och tydligt under rubriken KARRIÄR. Hon hade arbetat på Galleriet i sju år, de senaste tre som chef, vilket stämde precis med planen. Och hon hade älskat det – att vara omgiven av konst, att ha nästan fria händer när det gällde hängning, nyförvärv, marknadsföring och planering av visningar och evenemang. 9


Roberts, N Nyckeln till .fm Page 10 Wednesday, September 7, 2005 9:53 AM

Hon hade faktiskt börjat tänka på Galleriet som sitt, och visste mycket väl att de övriga anställda, kunderna, konstnärerna och konsthantverkarna, i stort sett kände på samma sätt. James P. Horace var måhända den som ägde det eleganta lilla galleriet, men han ifrågasatte aldrig Malorys beslut, och vid hans allt sällsyntare besök komplimenterade han henne alltid för hennes nyförvärv, atmosfären, försäljningen. Det hade varit perfekt, vilket var just vad Malory hade tänkt att hennes liv skulle vara. För om det inte var perfekt, vad var det då för mening? Allt hade förändrats när James hade brutit upp från femtiotre år av bekvämt ungkarlsliv och skaffat sig en ung, sexig fru. En fru, tänkte Malory, varvid hennes stålblå ögon smalnade av förtrytelse, som hade beslutat sig för att göra Galleriet till sin privata lekplats. Det spelade ingen roll att den nya mrs Horace i stort sett inte visste ett jota om konst, om affärer, om PR, eller om att handskas med personal. James dyrkade sin Pamela, och Malorys drömjobb hade förvandlats till en ständig mardröm. Men hon hade tänkt ut hur hon skulle hantera det, tänkte Malory och rynkade ögonbrynen medan hon tittade ut genom den mörka, vattendränkta vindrutan. Hon hade beslutat sig för en strategi: hon skulle helt enkelt vänta ut Pamela. Hon skulle hålla sig lugn och samlad tills vägens knöligheter var passerade och den blev jämn och slät igen. Nu var denna strålande strategi borta med vinden. Hon hade tappat humöret när Pamela upphävt hennes order ifråga om en utställning av konstglas och vänt upp och ner på det vackra och perfekt arrangerade galleriet med ett virrvarr av fula tyger. Det fanns en del hon kunde tolerera, sa Malory sig, men att behöva mötas av en örfil av dålig smak inom sitt eget revir hörde inte till dem. Men å andra sidan var ett uppträde med ägarens fru inte rätta vägen till trygghet i arbetet. I synnerhet inte som Malory kallat henne trångsynt, underklassig bimbo. Blixtarna sicksackade över himlen ovanför branten framför hen10


Roberts, N Nyckeln till .fm Page 11 Wednesday, September 7, 2005 9:53 AM

ne, och hon rös till lika mycket vid tanken på sitt utbrott som på grund av ljuset. Det här hade hon skött riktigt illa, vilket bara visade hur det gick när man lät temperament och ingivelser råda. Till råga på allt hade hon spillt caffe latte på Pamelas Escadadräkt. Men det hade varit en olyckshändelse. Nästan. Hur förtjust James än var i henne, visste Malory att hennes levebröd hängde på en väldigt tunn tråd. Och när den tråden brast var hon såld. Konstgallerier gick det inte tretton på dussinet av i en vacker, pittoresk stad som Pleasant Valley. Hon skulle bli tvungen att antingen söka sig till ett annat arbetsområde under en tid, eller också flytta. Ingen av dessa utvägar fick henne att dra på mun. Hon älskade Pleasant Valley, älskade att vara omgiven av västra Pennsylvanias berg. Hon älskade småstadskänslan, blandningen av gammaldags och sofistikerat som lockade turister, och de flyende horder som vällde ut från det näraliggande Pittsburgh för att helt impulsivt tillbringa veckoslutet där. Även när hon var ett litet barn som växte upp i utkanterna av Pittsburgh var Pleasant Valley precis den sortens plats som hon föreställde sig att hon skulle bo på. Hon kände ett sug efter kullarna med deras skuggor och former och de prydliga gatorna i en liten stad i dalen, det lugnare tempot, grannarnas vänskaplighet. Beslutet att en dag låta sig slutas till Pleasant Valleys barm hade hon fattat när hon var fjorton år och tillbringade en långhelg där med sina föräldrar. Precis som hon, när hon vandrade genom Galleriet den där hösten för länge sedan, hade bestämt att hon en vacker dag skulle bli en del av detta ställe. Den gången hade hon förstås tänkt sig att hennes egna tavlor skulle hänga där, men det var en post på listan som hon hade tvingats stryka istället för bocka av efter att ha uppnått den. Hon skulle aldrig bli någon konstnär. Men hon måste få syssla med, behövde få syssla med och omges av konst. Ändå ville hon inte flytta tillbaka till storstan. Hon ville ha kvar 11


Roberts, N Nyckeln till .fm Page 12 Wednesday, September 7, 2005 9:53 AM

sin härliga, rymliga våning två kvarter från Galleriet, med dess utsikt över Appalacherna, dess knakande gamla golv och dess väggar som hon hade täckt med omsorgsfullt utvald konst. Men hennes framtidsutsikter verkade lika dystra som den mörka himlen. Hon hade inte hanterat sina pengar särskilt väl, erkände Malory med en djup suck. Hon såg ingen mening med att låta dem stå på banken när de kunde förvandlas till något som var underbart att titta på eller ha på sig. Pengar var bara papperslappar tills man använde dem. Malory hade en tendens att använda en hel del papper. Hon hade övertrasserat sitt checkkonto. Återigen. Hon hade använt sina kreditkort till bristningsgränsen. Återigen. Men, påminde hon sig, hon hade en jättetjusig garderob. Och början till en mycket imponerande konstsamling. Vilken hon skulle bli tvungen att sälja bit för bit, och förmodligen med förlust, för att kunna ha kvar tak över huvudet om Pamela lät bilan falla. Men kanske skulle den här kvällen köpa henne lite tid och välvilligt bemötande. Hon hade inte känt någon lust att gå på cocktailmottagningen på Warrior’s Peak. Ett fantasifullt namn på ett kusligt gammalt ställe, tänkte hon. Vid varje annat tillfälle skulle hon ha tyckt det vore spännande att få en möjlighet att se insidan av det magnifika gamla huset som låg där högt uppe på bergskammen. Och att få frottera sig med människor som skulle kunna vara de sköna konsternas beskyddare. Men inbjudan hade varit lite speciell – skriven med elegant handstil på kraftigt grått papper, med en logotyp som bestod av en utsirad guldnyckel istället för brevhuvud. Även om kortet nu låg nedstoppat i hennes aftonväska tillsammans med puderdosa, läppstift, mobiltelefon, glasögon, en ny penna, visitkort och tio dollar, kom Malory ihåg ordalydelsen. Vi har nöjet inbjuda er till cocktails och samtal klockan 20.00 den 4 september på Warrior’s Peak. Det är du själv som är nyckeln. Låset väntar. 12


Roberts, N Nyckeln till .fm Page 13 Wednesday, September 7, 2005 9:53 AM

Det lät ju inte klokt, tänkte Malory och bet ihop tänderna när bilen svajade till för en plötslig vindstöt. Med hennes nuvarande otur var det förmodligen något slags pyramidspel eller någon annan sorts lurendrejeri. Huset hade stått tomt i åratal. Hon visste att det hade sålts nyligen, men hon kände inte till några detaljer kring köpet. Ett företag som hette Triad, erinrade hon sig. Hon förmodade att det var ett bolag som tänkte försöka förvandla stället till ett hotell eller en liten semesterort. Men det förklarade inte varför de hade bjudit in chefen för Galleriet, men inte ägaren och hans jobbiga fru. Pamela hade tagit rätt illa vid sig av skymfen – och det var ju alltid något. Malory hade ändå tänkt tacka nej till den här kvällen. Hon hade ingen dejt – vilket var en annan del av hennes liv som var dödstrist för ögonblicket – och att köra ensam in bland bergen till ett hus som var som hämtat ur en skräckfilm från Hollywood, på grund av en inbjudan som ingav henne obehagskänslor, stod inte på hennes lista över roliga grejer att göra mitt i arbetsveckan. Det hade inte ens stått något o.s.a.-nummer att kontakta. Och det, tänkte hon, var snorkigt och ohyfsat. Att strunta i att svara, som hon hade tänkt, skulle ha varit lika illa, men James hade fått syn på kuvertet på hennes skrivbord. Han hade blivit så upphetsad, så förtjust vid tanken att hon skulle gå och hade tryckt på om att hon skulle förmedla alla detaljer i husets inre till honom. Och han hade påmint henne om att om hon helt diskret kunde skjuta in namnet på Galleriet i samtalet lite då och då, skulle det vara bra för affärerna. Om hon kunde skaffa lite kunder skulle det kanske kunna kompensera för bimbo-kommentaren och olyckshändelsen med Escada-dräkten. Hennes bil arbetade sig uppför den smala vägen som skar genom den täta, mörka skogen. Hon hade alltid tänkt på de här kullarna och skogarna som ett slags törnrosahäck som omgav hennes vackra dal. Men just nu kändes allt långt ifrån fridfullt. Om det som skramlade inuti instrumentbrädan var något allvarligt, skulle det kunna sluta med att hon blev stående vid vägkanten, hopkrupen i 13


Roberts, N Nyckeln till .fm Page 14 Wednesday, September 7, 2005 9:53 AM

bilen, lyssnande på hur ovädret dånade och tjöt och inbillande sig att hon såg vålnader medan hon väntade på en bärgningsbil som hon inte hade råd med. Svaret var uppenbarligen att inte bli stående vid vägkanten. Hon trodde sig skymta ljus genom regnet och träden, men bilens vindrutetorkare piskade på högsta hastighet och lyckades ändå nätt och jämnt hålla undan det forsande regnet. När det blixtrade igen tog hon ett hårdare grepp om ratten. Hon lät sig inte skrämmas av ett rejält oväder mer än de flesta andra, men hon ville avnjuta det här inifrån, var som helst inomhus, med ett gott glas vin i handen. Hon måste vara nästan framme. Hur långt kunde en väg klättra innan den helt enkelt måste vända nedåt mot andra sidan åsen som vaktade dalen nedanför? Eller som härskade över dalen, beroende på hur man såg det. Hon hade inte passerat någon annan bil på flera kilometer. Vilket bara bevisade att vem som helst med aldrig så lite i skallen undvek att vara ute och köra i det här busvädret, tänkte hon. Vägen delade sig och den högra grenen försvann in mellan väldiga stenpelare. Malory saktade ner och stirrade på krigarna i naturlig storlek som stod uppe på varje pelare. Kanske var det ovädret, mörkret, eller hennes egen lite skärrade sinnesstämning, men de såg mer ut som levande människor än som gjorda av sten, med håret flygande runt de bistra ansiktena medan händerna grep om handtaget på svärden. När blixten flammade till kunde hon nästan se hur musklerna spelade i deras armar och över deras breda, nakna bröst. Hon måste kämpa emot frestelsen att stiga ur bilen och ta sig en närmare titt. Den rysning som for längs ryggraden på henne när hon svängde in genom de öppna järngrindarna fick henne att åter titta upp på krigarna, fylld av lika mycket vaksamhet som uppskattning av skulptörens skicklighet. Sedan ställde hon sig på bromsen så att hon sladdade i vägrenens grus. Hjärtat åkte upp i halsgropen när hon stirrade på den häpnadsväckande hjorttjuren som stod där helt självsäkert med ena fo14


Roberts, N Nyckeln till .fm Page 15 Wednesday, September 7, 2005 9:53 AM

ten framför stötfångaren och avtecknade sig mot det excentriska husets silhuetter. För ett ögonblick trodde hon att hjorten också var en skulptur, även om det gick över hennes horisont varför någon människa vid sina sinnens fulla bruk skulle placera en skulptur mitt på uppfartsvägen. Men å andra sidan verkade inte vid sina sinnens fulla bruk vara det mest träffande uttrycket för någon som valde att bo i huset uppe på krönet. Men hjortens ögon glänste i en skarpt safirblå färg i ljuset från hennes strålkastare, och hans huvud med den magnifika kronan vände sig bort en aning. Han hade en kunglig utstrålning, tänkte Malory förtrollad. Regnet strömmade längs pälsen, och vid nästa blixt tycktes denna henne lika vit som månen. Hjorten stirrade på henne, men det fanns ingenting av fruktan, ingenting av överraskning i de glittrande ögonen. Där fanns, om en sådan sak varit möjlig, ett slags roat förakt. Sedan gick den bara därifrån genom ridån av regn och försvann i dimman. ”Oj.” Hon andades långsamt ut, huttrande i värmen inne i bilen. ”Och oj en gång till”, mumlade hon medan hon stirrade på huset. Hon hade sett bilder och målningar av det. Hon hade sett dess silhuett torna upp sig på bergskammen ovanför Pleasant Valley. Men det var en helt annan sak att se det på nära håll mitt i den rasande stormen. Ett mellanting mellan ett slott, ett fort och ett skräckkabinett, avgjorde hon. Det var byggt av sotsvart sten med utsprång och torn, toppiga tak och bröstvärn, staplade och utspridda som om något klipskt och elakt barn nyckfullt hade placerat ut dem. Mot detta avtecknade sig kanske hundratals regnvåta, svarta, långa, smala fönster, allesammans skimrande av gyllengult ljus. Här bodde någon som inte oroade sig för sin elräkning. Dimman ringlade sig runt den nedre delen av byggnaden. Vid nästa blixt uppfångade hon en skymt av ett vitt baner med en guldnyckel hysteriskt fladdrande från en av de översta tornspirorna. Hon lirkade bilen närmare. Groteska figurer hukade längs mu15


Roberts, N Nyckeln till .fm Page 16 Wednesday, September 7, 2005 9:53 AM

rarna, kröp över tacknocken. Regnvattnet forsade ut ur deras grimaserande munnar, föll från kloliknande händer medan de grinade ner mot henne. Hon stannade bilen framför stenkanten kring ett brett portvalv och övervägde allvarligt att vända om och köra sin väg ut i stormen. Hon kallade sig själv för en ynkrygg, en barnslig idiot. Hon frågade sig var hon hade förlorat sitt sinne för äventyr och upptåg. Förolämpningarna fungerade tillräckligt bra för att hon snart skulle sitta och trumma med fingrarna mot bilens dörrhandtag. När hon hörde en hastig knackning mot fönstret gav hon ifrån sig ett skrik. Det urgröpta vita ansiktet som kikade in på henne omgivet av en svart huva förvandlade skriket till ett slags andlös jämmer. Stenstoder får inte liv, försäkrade hon sig själv, och hon upprepade orden om och om igen i huvudet medan hon tryckte ner fönstret ett par försiktiga centimeter. ”Välkommen till Warrior’s Peak.” Hans röst dånade över regnet och hans välkomnande leende visade väldigt många tänder. ”Om ni bara lämnar nycklarna i bilen, miss, så ska jag ta hand om den åt er.” Innan hon hann tänka på att trycka ner låsknapparna hade han öppnat dörren. Han blockerade vinden och regnet med sin kropp och det största paraply hon någonsin hade sett. ”Jag ska se till att ni kommer torrskodd till dörren.” Vad var det för accent han hade? Engelsk? Irländsk? Skotsk? Hon gjorde en ansats att kliva ur men rycktes tillbaka. Paniken förvandlades till förvirring när hon insåg att hon ännu inte hade knäppt upp bilbältet. När hon befriat sig från det hukade hon under paraplyet och ansträngde sig att andas normalt medan han följde henne fram till de dubbla entrédörrarna. De var tillräckligt breda för att släppa igenom en lastbil och hade portklappar i matt silver, stora som pizzatallrikar och utformade som drakhuvuden. Inget dåligt välkomnande, tänkte Malory ett ögonblick innan en av dörrarna öppnades och ljus och värme vällde ut. Kvinnan hade vackert, rakt, flammande rött hår, som inramade 16


Roberts, N Nyckeln till .fm Page 17 Wednesday, September 7, 2005 9:53 AM

ett blekt ansikte med perfekta drag. Blicken i de gröna ögonen dansade som åt något privat skämt. Hon var lång och slank, klädd i en hellång, svepande klänning i svart. En silveramulett med en stor, klar sten hängde mellan hennes bröst. Läpparna var lika röda som hennes hår och mungiporna drogs upp när hon sträckte fram en hand som gnistrade av ringar. Hon såg ut som en person ur en väldigt sexig saga, tänkte Malory. ”Miss Price. Välkommen. En härlig storm, men säkert besvärlig att vara ute i. Stig in.” Handen var varm och stark, och den kramade Malorys när kvinnan drog henne in i entréhallen. Rummet lystes upp av en takkrona av kristall, så fint arbetad att den såg ut som spunnet socker som gnistrade över silvrets flätverk och båglinjer. Golvet bestod av mosaik och föreställde krigarna från grinden och något som såg ut att vara ett antal mytologiska gestalter. Hon kunde inte gärna lägga sig på knä och studera det, som hon skulle ha velat, och hon måste anstränga sig för att hålla tillbaka ett orgasmiskt stönande åt tavlorna som prydde väggarna, de senare målade i en ton som påminde om smält smör. ”Så roligt att ni kunde komma i kväll”, fortsatte kvinnan. ”Jag heter Rowena. Låt mig få visa er in i salongen. Där finns en härlig brasa. Det är lite tidigt på året för att elda i öppna spisen, men det kändes som om det kunde vara lämpligt i det här ovädret. Var det besvärligt att köra hit?” ”Det var något av en utmaning, miss …” ”Rowena. Bara Rowena.” ”Rowena. Jag undrar om jag skulle kunna få fräscha upp mig ett ögonblick innan jag går in till de andra gästerna?” ”Självklart. Där är damrummet.” Hon gjorde en gest mot en dörr som satt undangömd under den långa svepande trappan. ”Salongen är första dörren till höger. Och det är ingen brådska.” ”Tack.” Malory steg in och avgjorde omedelbart att ”damrum” var en mycket torftig etikett för detta stora lyxiga rum. 17


Roberts, N Nyckeln till .fm Page 18 Wednesday, September 7, 2005 9:53 AM

Ett halvdussin levande ljus på marmorbänken gav ifrån sig ljus och doft. Mörkröda handdukar kantade med ljusbeige spets låg arrangerade bredvid det generösa tvättstället. Kranen var formad som en svan och glänste som guld. Här föreställde golvmosaiken en sjöjungfru som satt på en klippa, leende ut över ett blått hav medan hon kammade sitt flammande röda hår. Efter att ha förvissat sig om att hon hade låst dörren lade sig Malory den här gången på knä för att studera hantverket. Helt fantastiskt, tänkte hon och lät fingertopparna glida över de små plattorna. Den här mosaiken måste vara gammal, och den var utförd med superb skicklighet. Fanns det något mer imponerande än förmågan att skapa skönhet? Hon rätade på sig och tvättade händerna med en tvål som doftade svagt av rosmarin. Sedan ägnade hon ett ögonblick åt att beundra samlingen av Waterhouse-nymfer och sirener som satt inramade på väggarna innan hon rotade fram puderdosan. Det fanns inte mycket hon kunde göra åt håret. Även om hon hade dragit det bakåt och fäst det i nacken med ett clips i bergkristall, hade ovädret farit illa fram med hennes mörkblonda lockar. Det fick henne på något vis att se konstnärlig och sorglös ut. Inte elegant som den rödhåriga, men det var en frisyr som klädde henne ganska bra. Hon satte på nytt läppstift, nöjd med att den ljusrosa tonen hade varit en god investering. Hennes ljusa färger klädde bäst i en diskret makeup. Cocktailklänningen hade varit alldeles för dyr. Naturligtvis. Men man måste ju få ha lite svagheter, påminde hon sig medan hon slätade till de tunna sidenslagen. Dessutom var den skifferblå tonen precis den rätta till hennes ögon, och de skräddarsydda linjerna samordnade det hela till en stil som var både yrkesmässig och elegant. Hon stängde väskan och höjde hakan. ”Okej, Mal, nu går vi ut och gör lite affärer.” Hon steg ut och tvingade sig att avstå från att smyga på tå tillbaka längs korridoren för att dregla över tavlorna. 18


Roberts, N Nyckeln till .fm Page 19 Wednesday, September 7, 2005 9:53 AM

Hennes klackar klapprade glatt mot golvplattorna. Hon hade alltid gillat det ljudet. Det var kraftfullt. Kvinnligt. När hon steg in genom det första valvet åt höger gav hon till en häpen flämtning innan hon hann tvinga tillbaka den. Hon hade aldrig sett dess like, vare sig på ett museum eller någon annanstans. Antikviteter så kärleksfullt vårdade att deras ytor glänste som speglar; mustiga, djupa färger som vittnade om konstnärlig känsla; mattor, kuddar och gardiner som var lika mycket konst som målningarna och statyerna. På den bortre väggen fanns det en eldstad där hon hade kunnat stå rak med armarna utsträckta åt sidorna. Den var inramad av malakit och innehöll väldiga stockar som sprakade av eldtungor i rött och guld. Detta var den perfekta inramningen för en kvinna som såg ut som om hon hade stigit ut ur en saga. Hon ville tillbringa timmar där, riktigt frossa i alla dessa underbara färger och ljus. Den ängsliga kvinna som suttit hopkrupen i sin bil ute i regnet var sedan länge bortglömd. ”Det tog fem minuter innan ögonen slutade vilja tränga ut ur skallen på mig när jag steg in här.” Malory ryckte till och vände sig sedan om och stirrade på kvinnan som stod inramad av ett av sidofönstren. Den här var brunett, med tjockt mörkt hår som svepte längs käklinjen ner mot axlarna i en snitsig modern frisyr. Hon var kanske en dryg decimeter längre än Malorys en och sextio, och hade de överdådiga kurvor som passade hennes längd. Båda framhävdes av välsittande svarta byxor och en knälång jacka över en åtsittande vit topp. Hon höll ett champagneglas i ena handen och sträckte ut den andra medan hon gick tvärs över rummet. Malory såg att hennes ögon hade en djup, mörkbrun ton och en rättfram blick. Näsan var smal och rak och munnen bred och omålad. Den allra som svagaste antydan till skrattgropar kunde anas i hennes kinder när hon log. ”Jag heter Dana. Dana Steele.” ”Malory Price. Trevligt att träffas. Vilken snygg jacka.” ”Tack. Jag kände mig rätt lättad när jag såg dig komma körande 19


Roberts, N Nyckeln till .fm Page 20 Wednesday, September 7, 2005 9:53 AM

hit. Det är ett sjutusan till ställe, men jag började känna mig lite obehaglig till mods av att skramla omkring här alldeles ensam. Klockan är nästan kvart över.” Hon knackade på glaset på armbandsuret. ”Man skulle föreställa sig att en del av de övriga gästerna borde ha hunnit hit vid det här laget.” ”Var är den där kvinnan som mötte mig vid dörren? Rowena?” Dana trutade med munnen och kastade en blick bakåt mot valvet. ”Hon glider ut och in och ser fantastisk och mystisk ut. Det har sagts mig att vår värd snart kommer och tar emot oss.” ”Vem är vår värd?” ”Jag vet inte mer än du. Har jag inte sett dig någonstans?” tillade Dana. ”I Pleasant Valley?” ”Det är möjligt. Jag förestår Galleriet.” Ännu ett tag, tänkte hon. ”Där har vi det. Jag har varit på ett par visningar där. Och ibland tittar jag bara in och ser mig girigt omkring. Jag jobbar på biblioteket. Är referensbibliotekarie.” Båda vände sig om när Rowena steg in. Gled in, tänkte Malory, skulle vara en bättre beskrivning. ”Jag ser att ni har hälsat på varandra. Toppen. Vad får jag erbjuda er att dricka, miss Price?” ”Jag tar samma som hon.” ”Utmärkt.” Medan hon talade kom en uniformsklädd husa in bärande på två champagneglas på en silverbricka. ”Varsågoda och ät av kanapéerna och känn er som hemma.” ”Jag hoppas att vädret inte skrämmer bort era övriga gäster”, sköt Dana in. Rowena log bara. ”Jag är övertygad om att alla som är väntade kommer att vara här inom kort. Om ni vill ursäkta mig bara ett litet ögonblick till.” ”Jaha, det här är ju bara knäppt.” Dana plockade åt sig en kanapé utan att se vad hon tog och upptäckte att det var en hummerpetitchou. ”Utsökt, men knäppt.” ”Fascinerande.” Malory smuttade på champagnen och lät fingrarna glida över en bronsskulptur av en vilande älva. ”Jag försöker fortfarande komma på varför jag blev bjuden.” Ef20


Roberts, N Nyckeln till .fm Page 21 Wednesday, September 7, 2005 9:53 AM

tersom kanapéerna stod där, liksom hon själv, tog Dana ännu en. ”Det var ingen annan på biblioteket som fick någon inbjudan. Ingen annan jag känner fick någon heller för den delen. Jag börjar önska att jag hade övertalat min bror att följa med trots allt. Han är bra på att genomskåda skitsnack.” Malory kände att hon stod och log brett. ”Du låter inte som en bibliotekarie. Och du ser inte ut som en heller.” ”Jag brände allt jag hade från Laura Ashley för tio år sedan.” Dana ryckte lätt på axlarna. Rastlöst, snudd på irriterat, knackade hon med fingrarna mot kristallglaset. ”Jag ger det här tio minuter till, sedan går jag härifrån.” ”Om du går så följer jag med. Det skulle kännas bättre att åka tillbaka i det där ovädret om jag körde till Pleasant Valley bakom någon annan.” ”Samma här.” Dana rynkade ögonbrynen mot fönstret och såg hur regnet piskade ner på andra sidan rutan. ”Läskig kväll. Och det har varit en synnerligen läskig dag. Att sedan köra hela vägen hit och tillbaka igen i det här eländiga vädret för ett par glas vin och några kanapéer, det är verkligen pricken över i.” ”Du också?” Malory släntrade fram mot en underbar målning av en maskeradbal. Det fick henne att tänka på Paris, även om hon aldrig hade varit där annat än i sina drömmar. ”Anledningen till att jag kom hit i kväll är att jag hoppades kunna skaffa mig lite kontakter för Galleriets räkning. Något slags arbetslöshetsförsäkring”, tilllade hon och lyfte glaset i en parodisk skål. ”Eftersom mitt jobb för ögonblicket hänger på en tunn tråd.” ”Mitt också. Med nedskärningar i den ena änden och nepotism i den andra blev mitt jobb ’anpassat’, min arbetstid skars ner till tjugofem timmar i veckan. Hur sjutton ska jag kunna leva på det? Och min hyresvärd meddelade just att hyran går upp den första nästa månad.” ”Det är något som skramlar i min bil – och jag som lade pengarna som skulle gå till underhåll av bilen på de här skorna.” Dana tittade ner och trutade med munnen. ”Jättesnygga skor. Min dator pajade i morse.” 21


Roberts, N Nyckeln till .fm Page 22 Wednesday, September 7, 2005 9:53 AM

Malory började finna det hela lustigt så hon vände sig bort från målningen och höjde på ögonbrynet mot Dana. ”Jag kallade min chefs nya fru för bimbo och spillde sedan kaffe på hennes designerdräkt.” ”Okej, du vinner.” Påverkad av den kamratliga stämningen steg Dana fram och klingade med glaset mot Malorys. ”Vad säger du om att leta rätt på den walesiska gudinnan och ta reda på vad det är som pågår här?” ”Är det det hennes accent är? Walesisk?” ”Visst är den läcker, va? Men det får vara hur det vill med det, för jag tror …” Hennes röst dog bort när de hörde det där distinkta klapprandet av höga klackar mot golvplattorna. Det första Malory lade märke till var håret. Det var svart och kortklippt, med en kraftig lugg som var klippt så rakt att man måste ha använt en linjal. Nedanför den såg hon ett par gulbruna ögon, stora och långsmala, som fick henne att tänka på Waterhouse och hans älvor igen. Hon hade ett hjärtformat ansikte som glödde av något som skulle kunna vara spänning, nerver eller utomordentlig kosmetika. Hennes fingrar knådade den lilla svarta aftonväskan på ett sätt som Malory tillskrev nerverna. Hon var klädd i rött, stoppljusrött. Den korta klänningen satt som klistrad på hennes kurviga kropp och framhävde de fantastiska benen. Klackarna som hade klapprat över golvplattorna var minst en decimeter höga och vassa som stiletter. ”Hej.” Hennes röst lät andlös och hennes blick for redan runt rummet. ”Eh. Hon sa att det bara var att stiga på.” ”Välkommen till festen. Eller vad man nu ska kalla det. Dana Steele, och mitt lika förbluffade sällskap för kvällen, Malory Price.” ”Jag heter Zoe. McCourt.” Hon tog ännu ett försiktigt steg in i rummet, som om hon hade väntat sig att någon skulle säga åt henne att det hade begåtts ett misstag och sparka ut henne igen. ”Herrejösses. Det här stället, det är ju som på bio. Det är, eh, vackert och 22


Roberts, N Nyckeln till .fm Page 23 Wednesday, September 7, 2005 9:53 AM

så, men jag väntar mig hela tiden att den där otäcke killen i rökrock ska komma in.” ”Vincent Price? Vi är inte släkt”, sa Malory med ett brett leende. ”Har jag förstått det hela rätt att du inte vet mer om vad det är som pågår än vi?” ”Ja. Jag tror att jag blev inbjuden av misstag, men …” Hon avbröt sig och sneglade mot en tjänare som steg in med ännu ett champagneglas på en bricka. ”Eh … tack.” Hon tog försiktigt i kristallen och log sedan ner mot det bubblande vinet. ”Champagne. Det måste vara ett misstag. Men jag kunde bara inte låta bli att ta chansen att komma hit. Var är alla andra?” ”Bra fråga.” Dana lade huvudet på sned, charmerad och road när Zoe tog en liten prövande klunk av champagnen. ”Är du från Pleasant Valley?” ”Ja. Eller, jo, under de senaste par åren.” ”Tre utav tre”, mumlade Malory. ”Vet du någon annan som har fått en inbjudan?” ”Nej. Faktum är att jag har hört mig för lite, vilket förmodligen var anledningen till att jag blev avskedad idag. Kan man bara ta av den där maten?” ”Blev du avskedad?” Malory utväxlade blickar med Dana. ”Tre utav tre igen!” ”Carly – det är hon som äger salongen där jag jobbar. Jobbade”, rättade Zoe sig och gick mot en bricka med kanapéer. ”Hon hörde mig tala om det med en av mina kunder och blev alldeles galen. Mums, de här är ljuvliga.” Hennes röst lät inte lika andlös längre, och hon tycktes slappna av. Malory kunde spåra en antydan av nasalt uttal. ”Hur som helst så har Carly varit efter mig i månader. Jag antar att inbjudan gjorde henne rasande, när nu inte hon fick någon. Innan jag visste ordet av stod hon där och sa att det fattades en tjugodollarsedel i kassan. Jag har aldrig stulit något i hela mitt liv. Satkärring!” Hon tog ännu en, mer entusiastisk, klunk av champagnen. ”Och sedan bang! åker jag ut på öronen. Det spelar ingen roll. Det kom23


Roberts, N Nyckeln till .fm Page 24 Wednesday, September 7, 2005 9:53 AM

mer inte att spela någon roll. Jag skaffar mig ett nytt jobb. Jag tyckte ändå förskräckligt illa om att jobba där. Herregud.” Det spelade roll, tänkte Malory. Gnistan i Zoes ögon, som innehöll lika mycket fruktan som vrede, sa att det spelade en avsevärd roll. ”Är du hårfrisörska?” ”Ja. Hår- och hudkonsult, om man vill göra sig märkvärdig. Jag är inte den typen som blir inbjuden till tjusiga fester på tjusiga ställen, så jag antar att det måste vara ett misstag.” Malory skakade eftertänksamt på huvudet. ”Jag tror inte att någon som Rowena begår misstag. Någonsin.” ”Ja, jag vet inte. Jag hade inte tänkt åka hit, men så sa jag mig att det kanske skulle pigga upp mig lite. Sedan ville bilen inte starta, nu igen. Jag fick låna barnvaktens.” ”Så du har en baby?” frågade Dana. ”Han är ingen baby längre. Simon är nio år. Han är så härlig. Jag skulle inte oroa mig för jobbet, men jag har ju en liten unge att försörja. Och jag har inte stulit några jäkla tjugo dollar – eller tjugo cent heller för den delen. Jag är ingen tjuv.” Hon avbröt sig och rodnade så att hon blev blodröd i ansiktet. ”Förlåt. Jag är ledsen. Det är nog bubblorna som får mig att prata, skulle jag tro.” ”Oroa dig inte för det.” Dana lät handen glida upp- och nedför Zoes arm. ”Vill du veta något konstig? Mitt jobb, och min lön, har just blivit kapade till minsta möjliga. Jag fattar inte vad tusan jag ska ta mig till. Och Malory tror att hon just är på väg att bli sparkad från sitt jobb.” ”Är det sant?” Zoe tittade från det ena ansiktet till det andra. ”Det är ju jättekonstigt.” ”Och ingen vi känner är inbjuden hit i kväll.” Med en vaksam blick mot dörröppningen sänkte Malory rösten. ”Det verkar som om vi är hela festen.” ”Jag är bibliotekarie, du är hårfrisörska, hon driver ett konstgalleri. Vad har vi för något gemensamt?” ”Vi är arbetslösa allihop.” Malory rynkade ögonbrynen. ”Eller i det närmaste. Redan det är egendomligt när man besinnar att Plea24


Roberts, N Nyckeln till .fm Page 25 Wednesday, September 7, 2005 9:53 AM

sant Valley har cirka femtusen invånare. Vilka är oddsen för att tre kvinnor går in i en yrkesmässig vägg samma dag i samma lilla stad? Dessutom är vi allihop från Pleasant Valley. Och vi är kvinnor allesammans, i ungefär samma ålder? Tjugoåtta.” ”Tjugosju”, sa Dana. ”Tjugosex – tjugosju i december.” Zoe rös till. ”Det här är bara för besynnerligt.” Hon spärrade upp ögonen när hon såg sitt halvtomma glas och ställde det hastigt ifrån sig. ”Ni tror väl inte att det finns något i det här som inte borde vara där?” ”Jag tror inte att vi kommer att bli drogade och sålda på vita slavmarknaden.” Danas tonfall var torrt, men hon ställde också ifrån sig glaset. ”Folk vet ju att vi är här, eller hur? Min bror vet var jag är, och folk på jobbet.” ”Min chef och hans fru. Din före detta chef”, sa Malory till Zoe. ”Din barnvakt. Hur som helst är det här Pennsylvania, för Guds skull, inte – jag vet inte vad jag ska dra till med – Zimbabwe.” ”Jag tycker att vi ska gå och leta reda på den mystiska Rowena och få lite svar på våra frågor. Vi håller ihop, eller hur?” Dana nickade åt Malory och sedan åt Zoe. Zoe svalde. ”Du, jag är din nya bästa vän.” För att besegla sina ord grep hon Danas hand och sedan Malorys. ”Så trevligt att få träffa er.” Deras händer var fortfarande förenade när de vände sig om och såg mannen som stod i valvet. Han log och steg in i rummet. ”Välkomna till Warrior’s Peak.”

25


9789175250649