9789175250588

Till Polly, Sophie, Emily och Claudia, med tack för hjälp och stöd av alla tänkbara slag under ett mycket långt år.

Helt_övergiven_inlaga.indd 5

2006-02-27 10:30:29

Helt_รถvergiven_inlaga.indd 6

2006-02-27 10:30:29

Författarens tack Jag har besvärat ännu fler människor än vanligt i min jakt på bakgrundsinformation till Helt övergiven. Att skriva detta långa tack får mig att inse vilket vidsträckt landskap boken täcker.

Jag börjar från början med att rikta ett stort tack till Kate de la Grense, Hayley Carson och Nicola Hartley, som jag har tillbringat så många glada kvällar med medan de har återupplevt sina resor, till min dotter Sophie, som var ute och reste vid samma tid som mina hjältinnor och ägnade timmar åt att noggrant definiera skillnaderna, och till min yngsta dotter Claudia, som följde med mig på en blixtturné till Bangkok och öarna och återupplevde sina egna äventyr.

Och jag vill tacka Simon Cornish för en del avgörande tekniska råd, Bridget Bunnell för en inblick i livet på en advokatfirma inriktad på affärsjuridik, och Clodagh Hartley och min dotter Emily för att de snabbt och smidigt gav mig en uppdatering om förhållandena inom den tabloidpress där jag själv var verksam för ganska länge sedan. Jag är också skyldig Emily ett stort tack för tips i fråga om intrigen – utan dem skulle jag förmodligen hålla på med kapitel 101 vid det här laget, fortfarande utan något slut i sikte.

På den politiska fronten står jag i stor tacksamhetsskuld till Julia Langdon, Nigel Nelson, Matthew Parris, Carol Sarler, Maggie Pullen och parlamentsledamöterna Fraser Kemp, Barbara Follett och Michael Fabricant – som ber mig tillägga att politiken egentligen inte är ett så smutsigt spel som alla tror eller som den framställs i skönlitteraturen.

De gav mig alla så mycket av sin tid och sina kunskaper och boken skulle ha blivit mycket sämre utan dem. Och ett tack går till Gyles Brandreth (vars bok Breaking the Code också var både ovärderlig och mycket rolig – som han själv!) och den oskattbara Sue Stapley, som än en gång har lyckats vara en verklig källa att ösa information ur. Jag riktar ett stort tack till Penny och Toni Rossi, Louise Vivian och Ursula Lloyd, som var mina medicinska uppslagsverk, och till Roger Freeman, min psykiatriske rådgivare (i professionell mening, förstås).

Jag har talat med många människor som har blivit övergivna eller adopterade eller som har lämnat ifrån sig sina nyfödda barn; jag skulle 7

Helt_övergiven_inlaga.indd 7

2006-02-27 10:30:29

vilja tacka dem alla för att de har delat med sig så frikostigt av sin tid och sina erfarenheter, av vilka så många var ytterst gripande. Jag skulle omöjligt ha kunnat skriva boken utan dem.

Jag är väldigt tacksam mot alla underbara människor på Hodder Headline som ger ut Helt övergiven: Tim Hely Hutchinson som gav mig ett så varmt välkomnande i Headlinefållan och Martin Neild som var så fantastiskt uppskattande i fråga om allt, inte minst manuskriptet! Kerr MacRae, Peter Newsom och deras respektive försäljningsteam, David Grogan vid Head Design och produktionschefen Louise Rothwell, som tillsammans såg till att boken blev så fantastiskt snygg, och Kate Burke, som så tålmodigt slet med det väldiga praktiska arbetet. Och tack, Kati Nicholl, som satte fason på boken, Georgina Moore, som såg till att alla kände till den, och naturligtvis Rosie de Courcy, som redigerade den som hon alltid gör med samma stora tålamod, charm och skicklighet.

Ibland tror jag att hon är magiker, så mästerligt lyckas hon ur ett manuskript frammana saker som jag knappt visste fanns där.

Ett jättestort tack till Clare Alexander, min underbart stöttande nya agent, och – postumt – till Desmond Elliott, som tog hand om mig och mina böcker så länge och som nu, det är jag säker på, förhandlar fram häpnadsväckande avtal under den stora förläggarlunchen i himlen.

Desmond, jag saknar dig fortfarande; det gör vi alla.

Och slutligen min man Paul, så osvikligt stödjande och uppmuntrande, så snabb att svara när jag klagar i förtvivlan och så osjälviskt redo att delta i mina (ganska mycket sällsyntare) glädjetjut.

Som alltid när jag ser tillbaka känns det som om det har varit enormt roligt. Och jag tror att det verkligen var det också.

8

Helt_övergiven_inlaga.indd 8

2006-02-27 10:30:29

Prolog Augusti 1986 Folk födde inte barn på flygplan. Det gjorde man bara inte.

Fast – ja, det hände faktiskt. Och då kunde man läsa om det i alla tidningar. ”Rådig kabinpersonal assisterade när passagerare födde välskapt gossebarn”, stod det, eller något i den stilen, och sedan beskrevs modern ganska ingående. Vad hon hette, var hon bodde, hur hon hade hamnat i denna situation. Vanligen med ett foto av henne med det välskapta gossebarnet och den rådiga kabinpersonalen.

Det var alltså inget alternativ.

Hon kunde inte föda ett barn på ett flygplan.

Strunta i smärtan. Den var hur som helst inte på långa vägar svår nog.

Förmodligen magknip. Naturligtvis. Hur länge hade hon suttit här uppe med sin stora mage inklämd i vad som måste vara det minsta utrymmet i flygningens historia? Sju timmar nu. Ja, definitivt magknip ...

Men det löste inte problemet helt. Hon skulle fortfarande föda ett barn. Vilken dag som helst – vilken timme som helst, till och med. Och nu skulle hon föda det i England i stället för i säkerhet – i säkerhet? – i Bangkok.

Det hade varit planen.

Men dagarna hade gått och blivit en vecka, och sedan två, och datumet, det underbart trygga datumet för hennes flight, tre veckor efter förlossningen, hade kommit närmare och närmare. Hon hade försökt ändra det, men eftersom hon hade en apexbiljett skulle hon förlora hela biljettpriset, förklarade de mycket vänligt. Hon skulle bli tvungen att köpa en ny biljett.

Det kunde hon inte. Det var absolut omöjligt. Hon hade inga pengar kvar och hon hade varit noga med att skaka av sig de få vänner hon hade skaffat sig för att inte riskera att de skulle lägga märke till att hon inte bara var överviktig utan att hon under de thailändska fiskarbyxor och jättestora skjortor hon bar hade en mage som var stor som en mycket stor pumpa.

9

Helt_övergiven_inlaga.indd 9

2006-02-27 10:30:29

(Människorna vid incheckningsdisken hade inte märkt det heller, tack och lov; de hade tittat på henne när hon stod där varm och trött och svettig och hade bara sett en mycket överviktig flicka i löst sittande och solkiga kläder.)

Det fanns alltså ingen att låna av, ingen som kunde hjälpa henne.

Hon hade försökt med allt som hon hade hört skulle hjälpa. Hon hade svalt en hel flaska ricinolja, ätit starka curryrätter, tagit långa promenader fram och tillbaka på de heta, myllrande gatorna, och ibland hade hon känt en stickande eller bultande smärta och skyndat tillbaka, förtvivlat angelägen om att få det överståndet, bara för att åter sjunka ner i sin vallika apati.

Och nu hade hon – magknip. Gud! Nej. Inte magknip. Det här var ingen magknip. Denna brännande, skärande, våldsamma smärta. Hon bet sig i läppen, och naglarna skar in i handflatorna. Om det här var början, hur skulle slutet bli?

Pojken som satt bredvid henne, vars vänlighet hon hade avvisat kyligt när de satte sig till rätta, rynkade ögonbrynen när hon ideligen ändrade ställning och försökte komma undan smärtan. ”Förlåt”, sa hon. Och sedan avtog den igen och försvann till den punkt någonstans i pumpans mitt som den hade utgått ifrån. Hon lutade sig tillbaka och torkade sin fuktiga panna med en pappersnäsduk.

Inte magknip. Och tre timmar kvar. ”Mår du inte bra?” Pojken såg på henne, och hans oro var blandad med avsmak. ”Jo då. Jag mår fint. Tack.”

Han vände sig bort.

De hade landat. Ja – hon hade inte fått det på planet.

När hon senare i livet läste om folk som berättade om obehagliga erfarenheter av barnafödande, om otillräcklig smärtlindring, om okänsliga barnmorskor, om känslan av isolering och rädsla, tänkte hon att de skulle ha prövat att göra det på hennes sätt. Ensam, i ett utrymme som inte var mycket större än ett köksskåp, utan annan smärtlindring än distraktionsterapi (hon räknade kakelplattorna på väggarna, mer och mer allteftersom tiden gick), med en oförtrutet surrande fluga som enda sällskap. Och så var det några borstar och moppar och några rena handdukar – tack gode Gud för handdukarna, hur hade hon kunnat inbilla sig att en förpackning bomull skulle räcka? Hennes isolering var total, den enda barnmorskan var hon själv och den ovärderliga boken som stod lutad mot väggen när hon låg där på golvet och födde sitt barn till världen. Hur kunde hon göra detta, hon som var så rädd för smärta 10

Helt_övergiven_inlaga.indd 10

2006-02-27 10:30:29

att hon inte kunde laga en tand utan bedövning och så opraktisk att hon aldrig kunde sätta på sig sin scouthalsduk själv.

Men hon gjorde det.

Hon klarade av det därför att hon måste. Det var inget annat att göra.

Och när allt var över och hon hade snyggat till sig, och rummet också, och svept in det lilla skrikande barnet i det rena lakan och den filt som hon hade packat ner i ryggsäcken (tillsammans med den ytterst vassa saxen och snörnystanet och den stora vattenflaskan som var så nära sterilisering hon kunde komma), sjönk hon ihop mot väggen. Hon kände ingenting, inte ens lättnad, när hon såg på barnet, som låg tyst nu med fridfullt ansikte och slutna ögon.

Det var över. Hon hade blivit mor, och mycket snart skulle hon inte vara mor längre.

Hon kunde bara glömma alltihop. Fullständigt.

Det var över.

Underbart, prydligt, absolut över.

11

Helt_övergiven_inlaga.indd 11

2006-02-27 10:30:29

Helt_รถvergiven_inlaga.indd 12

2006-02-27 10:30:29

Året innan Augusti 1985 De satt där i avgångshallen, på två olika bänkar, och läste på samma avgångstavla: tre flickor som inte kände varandra. De urblekta jeansen, det långa håret, vänskapsarmbanden av glaspärlor, joggingskorna, de små ryggsäckarna (oerhört mycket större ryggsäckar var redan incheckade), allt visade att de var backpackers och blivande universitetsstuderande. Med några hundra pund på sina nyöppnade bankkonton och jordenruntbiljetter i plånböckerna stod de i begrepp ge sig ut på en resa som skulle föra dem till ett eller flera av ett antal givna mål: Australien, Nya Zeeland, Thailand, Nepal och Himalaya och rent av USA. De var mycket ivriga, en aning nervösa och framför allt otåliga där de väntade på att resan skulle börja. De utbytte ideligen blickar, smålog mot varandra, flyttade sig långsamt närmare varandra när allt fler människor fyllde utrymmet omkring dem.

Det var meddelandet som förde dem samman: att deras flight till Bangkok hade blivit tre timmar försenad. De såg på varandra med höjda ögonbryn, och så reste sig alla tre, tog sina ryggsäckar och gick leende emot varandra. De var irriterade över ett så tidigt avbrott i resan men välkomnade det ändå som en ursäkt för att träffas och prata. ”Kaffe?” sa en av dem. ”Gärna”, sa de andra två, och de gick långsamt bort mot cafeterian. Där var borden fulla med smutsiga koppar och cigarrettfimpar som simmade i utspillt kaffe, och den uttröttade personalen torkade av solkiga ytor med ännu solkigare trasor. ”Här är ett bord”, sa en av de tre. ”Jag håller det – lämna ryggsäckarna.” Hon satte sig vid bordet, tog upp ett paket Rothmans och studerade sina nya vänner när de köade vid disken. Den ena av dem var lång och mycket smal med ett moln av ostyrigt blont hår, den andra var kortare och avgjort knubbig, med håret samlat i en fläta. ”Vi hoppas att det är kaffe”, sa flätan när hon ställde ner brickan på bordshörnet, ”men vi är inte säkra. Det är varmt och vått i alla fall.

Socker?” ”Nej tack. Jag heter Martha”, tillade hon och log snabbt mot dem, 13

Helt_övergiven_inlaga.indd 13

2006-02-27 10:30:29

samtidigt som hon strök tillbaka sin långa, bruna hårman, ”Martha Hartley ...” ”Jag heter Clio”, sa flätan. ”Clio Scott. Stavat med i. Clio, vill säga.” ”Jocasta”, sa den blonda, ”Jocasta Forbes.” ”Det var inget dåligt namn, Jocasta.” ”Jag vet. Mina föräldrar straffade mig för att jag inte var pojke.” ”Jag tycker att det är ett riktigt bra namn”, sa Clio. ”Ja, det duger”, sa Jocasta, ”om man inte har något emot ganska starka associationer till incest.” ”Fick de pojken till slut?” frågade Martha nyfiket. ”Mindre än ett år senare. Enda gången han har anlänt någonstans utan låta alla vänta jättelänge. Han borde vara här nu, och se på honom bara. Eller snarare gör inte det, eftersom han inte är här”, tillade hon. ”Ska han resa tillsammans med dig?” ”Japp. Ja, vi kommer att starta tillsammans i alla fall. Det gjorde våra föräldrar mindre nervösa.”

Hon log mot dem och strök tillbaka håret. ”Hur som helst med den saken, hur är det med er båda? Martha – finns det någon historia bakom det namnet?” ”Min mor sa att hon alltid hade identifierat sig med Marta snarare än med Maria, i Bibeln alltså. Det var hon som utförde allt arbete medan Maria bara satt vid Jesu fötter och gjorde ingenting. Min stackars mamma arbetar förfärligt hårt.” ”Det är i alla fall ett trevligt namn”, sa Jocasta. Hon hade sett ganska oförstående ut när Martha nämnde den bibliska kopplingen. ”Clio, hur är det med dig?” ”Mina föräldrar träffades i Oxford, där de läste klassiska språk. Det fanns en musa och en nymf som hette Klio. Det kommer av det grekiska ordet ’kleos’, som betyder ära. Och mina systrar heter Ariadne och Artemis”, tillade hon. ”Du frågade faktiskt!” ”Det gjorde jag. Tänker du gå i deras fotspår och läsa klassiska språk?” ”Absolut inte. Jag ska läsa medicin vid University College Hospital.” ”Där är jag född”, sa Martha, ”det är vi allihop. Min syster fyller faktiskt sexton i dag.” ”Vilka är allihop?” ”Min syster och min lillebror. Det är bara det att han inte är liten längre, han är tio. Men det är så vi alla betraktar honom.” ”Jag har ett likartat problem”, sa Clio, ”det är bara det att det är jag.

Som är den lilla, menar jag. Ni båda då, vad ska ni göra?” ”Jag ska läsa juridik i Bristol”, sa Martha.

14

Helt_övergiven_inlaga.indd 14

2006-02-27 10:30:29

”Precis som min bror”, sa Jocasta. ”Ska han till Bristol?” ”Nej, tillbaka till skolbänken för att avlägga inträdesprov i Oxford.

Han är förfärligt begåvad. Han tog sin examen ett år tidigare än alla andra och fick väldigt höga betyg.” Hon suckade. ”Och innan ni frågar: mina betyg var inte lika bra.”

De båda andras blickar möttes hastigt, och sedan sa Martha: ”Och vad ska du läsa?” ”Engelska. I Durham. Jag vill bli reporter. Ägna mig åt undersökande journalistik, avslöja skandaler, sådana saker.” ”Så spännande.” ”Ja, jag hoppas det. Folk säger att jag kommer att få ägna de första fem åren åt att skriva reportage om byfester.” ”Josh, du hann. Fantastiskt. Bara en timme försenad. Tur att de höll kvar planet för din skull.” Jocasta verkade plötsligt mindre avspänd. ”Kom och gör oss sällskap. Det här är Martha och det här är Clio. Och det här är min bror Josh.”

Och Martha och Clio såg en pojke som var så lik Jocasta att det var nästan skrämmande. Samma ostyriga blonda hår, samma mörkblå ögon, samma en aning sneda leende. ”Hej”, sa han. ”Trevligt att träffas.” ”Hej”, sa Martha, ”det var trevligt att träffa dig.” ”Ni är otroligt lika”, sa Clio, ”ni kunde vara –” ”Vi vet. Tvillingar. Alla säger det. Men det är vi inte. Josh, varför är du så sen?” ”Jag tappade bort mitt pass.” ”Josh – du är så hopplös. Hur var det med mamma när hon sa adjö till dig? Han är hennes älskling”, tillade hon till de andra, ”hon står inte ut med att släppa honom utom synhåll.” ”Hon mådde bra. Hurdan var din middag med pappa?” ”Den ägde aldrig rum. Han kom inte tillbaka förrän tolv. Och i morse måste han rusa i väg till ett möte i Paris, så han kunde inte följa mig till flygplatsen heller. Vilken överraskning.” ”Hur kom du hit då?” ”Han satte mig i en taxi.” Hennes ansiktsuttryck var hårt; hennes tonfall stämde inte riktigt överens med det. ”Våra föräldrar är skilda”, förklarade Josh. ”Vanligen bor vi tillsammans med mamma, men pappa ville –” ”Sa att han ville”, sa Jocasta, ”tillbringa kvällen med mig. Det är hur som helst urtrist, så vi byter samtalsämne.”

15

Helt_övergiven_inlaga.indd 15

2006-02-27 10:30:30

Det blev tyst en stund. Joshs ankomst hade medfört en spänning i gruppen som var en smula besvärande ...

De lyckades tillbringa en del av flygresan tillsammans genom att stå och prata i gångarna, byta tidningar och jämföra rutter och planer. Från Bangkok ville Josh resa uppåt landet. Martha tänkte stanna en kort tid i Bangkok innan hon reste vidare till Sydney. Hon planerade att stanna några veckor där och ”arbeta i barer och sådant” innan hon reste ut till Ayers Rock och sedan till regnskogen och Stora Barriärrevet. ”Därefter vet jag inte, men jag vill avsluta resan i New York.”

Clio skulle resa omkring i övärlden och sedan fara vidare till Singapore, där en avlägsen släkting till hennes far skulle ta emot henne. ”Bara ett par veckor. Han har en son, och de tycks tro att han kommer att vilja resa med mig. Sedan blir det förmodligen Australien, men jag vill verkligen komma till Nepal. Men jag skulle inte resa dit på egen hand, jag räknar med att jag kommer att träffa någon.”

Jocasta visste inte vad hon skulle göra. ”Resa dit ödet för mig. Jag ska definitivt börja med öarna. Jag vill inte resa norrut med Josh, och han vill bli av med mig så fort han kan.” ”Du kan väl komma till Koh Samui med mig”, sa Clio. ”Du kommer säker att bli kompis med någon där nere som du kan resa vidare med.” ”Ja”, sa Martha. ”Min bästa väns syster, som reste i fjol, sa att man ideligen träffar folk från sin egen stad, sin egen skola, praktiskt taget sin egen familj.” ”Herregud, det hoppas jag inte”, sa Jocasta. ”Familjen, menar jag. Jag har fullt tillräckligt av min familj med mig.” ”Jag kommer med säkerhet inte att göra det”, sa Martha. ”Hela min familj ser en dagstur till Frankrike som ett kolossalt äventyr.” ”Jag vill inte träffa någon medlem av min familj heller”, sa Clio. ”Det här är min första chans att göra något på egen hand, utan mina systrar.” ”Gillar du dem inte?” ”Det gör jag väl. Men båda två är äldre än jag, båda två är väldigt vackra och framgångsrika, och de behandlar mig som om jag var åtta, inte arton.” ”Hade du svårt att övertala dina föräldrar att låta dig resa? Eftersom du är den yngsta?” ”Min mor dog när jag var liten. Mina systrar övertalade min far. Även om de mycket tydligt visade att de trodde att jag skulle vara hemma till jul, med svansen mellan benen.”

16

Helt_övergiven_inlaga.indd 16

2006-02-27 10:30:30

Hennes runda lilla ansikte blev på samma gång hårdare och oändligt sorgset; sedan log hon snabbt. ”Jag kom i alla fall i väg.” ”Mina föräldrar var mycket ivriga att bli av med mig”, sa Martha. ”Varför det?” ”Det tycker bara att det är så spännande alltihop. De lever ett ganska – ja, ett mycket inskränkt liv. Min far är kyrkoherde. Därför måste vi ständigt tänka på att vara otroligt respektabla. Vi får inte göra något som är det minsta vågat. Och vi lever i ett slags strålkastarljus. Det är litet, men det är ändå ett strålkastarljus. Hela församlingen tittar.” ”Det förvånar mig verkligen”, sa Clio, ”i våra dagar.” ”Jag är rädd för att våra dagar inte riktigt har nått Saint Andrews i Binsmow. Det stället lever i en helt annan tidsålder.” ”Var ligger det?” ”I djupaste Suffolk. När jag berättar att jag gick på bio en söndag i fjol med några vänner och ett tiotal personer fick höra talas om det och klagade hos min far så får ni en idé om vad jag pratar om.”

De smälte detta under tystnad. Sedan sa någon: ”Och hurdan är din mamma?” ”Hon har hand om kvinnoföreningen och liknande. Men hon älskar det. Hon tycker att det är jättespännande att jag ger mig i väg, även om hon är en smula orolig.” ”Hur i all världen kunde de få dig, de här fasansfullt konventionella människorna?” frågade Jocasta och skrattade. ”Var gick du i skolan? På ett av de där knasiga ställena?” ”Bara ett vanligt läroverk”, sa Martha snabbt. ”Det är den andra grejen med att vara en kyrkoherdefamilj. Man har inte så gott om pengar, för att uttrycka det milt. Hur är det med er båda?” ”Sherborne”, sa Jocasta, ”och dessförinnan en förberedande kurs på ett internat.” ”Oxford High”, sa Clio. ”Men jag längtade alltid efter att få gå på en internatskola.” ”Det är inte bara roligt, kan jag försäkra”, sa Jocasta. ”Den ensligaste platsen på jorden om man har hemlängtan, vilket jag hade.” ”Det kan jag tänka mig att du hade, du var – hur gammal? Åtta år?” frågade Martha. ”Ja. Min mor hade fullt upp med att få ett nervsammanbrott – min far hade lämnat henne vid det laget. Josh stannade hemma lite längre.

Naturligtvis. Men jag vande mig. Man kan vänja sig vid vad som helst, eller hur? Till slut?”

Hon stirrade ut genom fönstret och visade tydligt att hon inte ville att de skulle rota mer i hennes familjeförhållanden. De andra såg på 17

Helt_övergiven_inlaga.indd 17

2006-02-27 10:30:30

varandra och började diskutera en artikel i Cosmopolitan om hur man klarade av allt: yrkeskarriär, kärlek och barn ... ”Det skulle inte jag vilja”, sa Martha. ”Ha allt, menar jag. Ja, i alla fall inte barn. Karriären kommer att bli fullt tillräcklig för mig.”

En okroppslig röst bad dem återvända till sina platser.

De tillbringade tre dagar tillsammans i Bangkok, tre mycket speciella dagar då de knöt starka band till varandra, anpassade sig till den tryckande hettan, luftföroreningarna, den enastående genomträngande lukten – ”jag skulle säga att det är en blandning av ruttnande grönsaker, bilavgaser och bajs”, sa Clio muntert – och bodde på samma trista pensionat på Khao San Road. Staden var en otrolig och underbar kulturchock: hetta, buller, ett myller av människor, blinkande neonskyltar i Technicolor, rader av massageinstitut och tatueringssalonger och stånd som sålde allt från T-shirts till falska Rolexklockor och piratkopierade cd-skivor. Vartannat hus var ett pensionat, och längs hela gatan låg kaféer med lysrör i taket där man visade en ändlös massa videofilmer.

Alla tre flickorna förde dagbok; de skrev flitigt i dem varje kväll och planerade att träffas om ett år och läsa om varandras äventyr.

Det var ofrånkomligt att Jocasta tog sin dagbok på särskilt stort allvar. När hon läste i den många år senare ryste hon visserligen över den ganska tillgjorda stilen, men hon förflyttades ändå tillbaka till dessa dagar då de rörde sig i den smutsiga, myllrande, förtrollande storstaden.

Hon upplevde hettan igen, nervositeten, och samtidigt känslan av total fascination.

Hon kände åter smaken av maten som såldes i stånd på gatan, små kycklingar uppträdda fyra i rad på stickor, avsedda att ätas med ben och allt, kebab, till och med kackerlackor och gräshoppor friterade i wokpannor. Hon stirrade åter ut på det varma regnet som forsade ner vertikalt över gatorna så att de efter fem minuter hade vatten upp till fotknölarna – ”Bangkok har motsatsen till ett avloppssystem” – och log åt den otroliga trafikstockning som rådde på de breda gatorna hela dagarna, de överfulla bussarna, de motordrivna taxitrehjulingar, tuk tuk, som susade fram genom trafiken, och skotrarna som transporterade familjer på fem personer eller ibland tjusiga unga par som kelade glatt där de satt mitt i avgaserna.

Vad ingen av dem skrev om – med tanke på att de skulle träffas igen om ett år – var de andra flickorna, eller ens Josh, men de lärde sig en hel del om varandra under dessa tre dagar. Att Jocasta hade haft en livslång kamp med Josh för att vinna faderns tillgivenhet och uppmärksamhet; att Clio under hela sin uppväxt hade varit förtvivlat avundsjuk 18

Helt_övergiven_inlaga.indd 18

2006-02-27 10:30:30

på sina vackra och begåvade systrar; att Josh, den avspänt charmige, mycket begåvade Josh, var både arrogant och lat. De fick klart för sig att Jocasta trots sin ostyriga skönhet saknade självförtroende; att Clio kände sig oerhört tråkig och dum; att Martha mer än något annat längtade efter pengar. ”Jag tänker bli riktigt rik”, sa hon när de satt på en av dessa oräkneliga barer och drack den ena cocktailen efter den andra och försökte förmå varandra att äta de friterade insekterna. ”Och jag menar riktigt rik.”

Och när de skildes åt – Clio och Jocasta var på väg ner till Koh Samui, Josh skulle resa norrut och Martha tänkte stanna ytterligare ett par dagar i Bangkok – kändes det som om de hade varit vänner i många år. ”Vi ringer när vi kommer tillbaka”, sa Jocasta och gav Martha en sista kram, ”men om någon av oss inte gör det ska vi spåra upp henne på något sätt. Det går inte att slippa undan.”

19

Helt_övergiven_inlaga.indd 19

2006-02-27 10:30:30