9789175250281

Till Paul. För ett ständigt lika tåligt öra och en häpnadsväckande absorberande skuldra.

Med stor kärlek.

Författarens tack En mindre armé av människor har hjälpt mig att på ett någorlunda prydligt sätt få in den här boken mellan pärmarna, än en gång under ledning av min agent och kunskapskälla Desmond Elliot, detta vandrande forskningsbibliotek framför allt i fråga om förlagsbranschen men även på andra viktiga områden, alldeles särskilt New York mellan krigen. På det området måste jag också tacka Edna McNabney, som berättade så många härliga anekdoter och tillhandahöll så mycket inside information och så många spännande detaljer om staden.

Ett mycket stort tack till madame Nicole Delava, som trollband mig med sina minnen från Paris före, under och efter kriget och från sin resa längs samma väg som Adele färdades. Och till Annick Salters och Laurence de Lasnerie för att de sammanförde mig med henne och kom med andra oerhört nyttiga förslag, och till Noni Holland för hennes outtröttliga insats som tolk, översättare och guide. För ytterligare hjälp i Paris – liksom för en särskilt minnesvärd kväll på Café Flore – måste jag tacka min brorsdotter Rebecca Vincenzi och hennes vän Mathieu Lis. Och ett stort tack går också till Nina Salter och hennes kolleger på Calman-Lévy i Paris, som var inspirationen till, men på intet sätt en modell för, Constantines, liksom till den underbara archiviste som hjälpte mig på Hachette.

Hugh Dickens var inte bara en outtröttlig och tålmodig militär konsult utan även en högst kreativ och fantasifull sådan; och jag står också i stor tacksamhetsskuld till Beryl Thompson för hennes livfulla och charmerande minnen från arbetet i den kvinnliga frivilligkåren, Auxiliary Territorial Service (ATS), och till Joanna Lycett för hennes i marinlottakåren, Women’s Royal Naval Service (WRNS). Och jag har haft stor nytta av Matthew Parkers kunskaper om de slag som jaktplanspiloterna utkämpade och av hans bok The Battle of Britain.

Så vill jag särskilt nämna Helen Pugh och andra arkivarier vid Röda korset i London, liksom Kit Sparkes, Colette Lévy och Sue Stapely, som alla delade med sig ytterst generöst av sin tid och sin expertis; Clare Alexander, som har varit ett så stort stöd för både Desmond och mig; och min dotter Claudia, som också fungerade som översättare och re7

searcher. Och Maria Rice-Jones, som gav mig en snabbkurs i franska så att jag till och med kunde klara av en del översättning själv. Åtskilliga böcker var till stor hjälp för mig: The Week France Fell av Noel Barber, Swastikas over Paris av Jeremy Josephs, Occupation av Ian Ousby, London at War av Philip Ziegler, The Viceroy’s Daughters av Annie de Courcy och The Great Crash av J.K. Galbraith.

Som alltid riktar jag ett oändligt stort tack till Rosie de Courcy, inte bara för hennes kreativa, inspirerande och förstående redigering och hennes nu legendariska förmåga att aldrig så mycket som nämna att min deadline har passerats med så och så många långa dagar/veckor/ månader, utan också för hennes talang att få mig att slappna av och skratta när jag håller på att gripas av panik.

Jag står i stor tacksamhetsskuld till massor av människor på Orion: till Susan Lamb, Geoff Duffield, Dallas Manderson, Richard Hussey, Jo Carpenter och Lucie Stericker, som tillsammans har producerat, förpackat, marknadsfört och sålt boken så elegant; till Emma Draude och teamet på Midas som har berättat om den för hela världen; och sist men absolut inte minst till Kirsty Fowkes, som med respektingivande lugn och gott humör har fört hela projektet i hamn.

Och naturligtvis, som alltid, till min familj som ännu ett år har stått ut med mig och bokframställningsprocessen.

När jag ser tillbaka verkar alltihop ganska enkelt …

8

Huvudpersonerna LONDON Oliver Lytton, chef för Lyttons förlag Lady Celia Lytton, hans hustru och redaktionschef Giles, tvillingarna Venetia och Adele och Kit, deras barn Margaret (LM) Lytton, Olivers äldre syster och ekonomichef Jay Lytton, hennes son med hennes framlidne älskare Jago Ford Gordon Robinson, hennes man Jack Lytton, Olivers yngre bror Lily Lytton, hans hustru, skådespelerska Barty Miller, uppfostrad i familjen Lytton av Celia Sebastian Brooke, framgångsrik barnboksförfattare utgiven av Lyttons Boy Warwick, Giles gamla skolkamrat Abigail Clarence, lärare och vän till Barty Cedric Russell, societetsfotograf LANDET Lord Beckenham, Celias far Lady Beckenham, hennes mor Billy Miller, Bartys bror NEW YORK Robert Lytton, Olivers äldre bror, framgångsrik byggherre Laurence Elliott, hans styvson i äktenskapet med den framlidna Jeanette Jamie Elliott, Laurences bror Maud Lytton, Roberts och Jeanettes dotter John Brewer, Roberts affärskompanjon Felicity Brewer, hans hustru, lyriker utgiven av Lyttons Kyle Brewer, deras son, redaktör Geordie MacColl, författare utgiven av Lyttons PARIS Guy Constantine, chef för ett franskt bokförlag Luc Lieberman, förlagsredaktör Madame André, Adeles värdinna

Del ett

1928–1939

Kapitel 1 Venetia Lytton var mycket förtjust i att berätta för folk att hela landet hade anlagt sorg den dag hon föddes. Även om detta tillkännagivande var historiskt korrekt och ett osvikligt sätt att väcka uppmärksamhet, gav det en något missvisande bild.

Det blev hennes tvillingsyster Adele, som av naturen hade en litet mer prosaisk syn på livet, som fick förklara att deras födelse nästan på klockslaget hade sammanfallit med kung Edvard VII:s död. ”Ja, ja”, brukade Venetia säga i purken ton, ”men det var ändå en förfärligt svart dag. Mamma sa att sköterskorna snyftade häftigare och häftigare för varje blombukett de bar in, och när pappa anlände till sjukhemmet kom läkaren faktiskt emot honom med en svart rosett under hakan. Så naturligtvis trodde han att någonting förfärligt hade hänt.”

Varpå någon – vanligen en av tvillingarnas båda bröder, om de var närvarande – brukade anmärka att det var precis så det låg till, eftersom en intet ont anande värld hade drabbats av henne och Adele. Då låtsades Venetia bli sur, medan Adele log ljuvt och någon annan (vanligen en annan ung kvinna som gärna ville tilldra sig litet uppmärksamhet) försökte byta samtalsämne.

Det var inte lätt att dra uppmärksamheten från tvillingarna Lytton.

De var inte bara utomordentligt söta och mycket roliga utan dessutom fantastiskt lika varandra. Det påstods att man inte kunde se skillnad på de berömda tvillingarna Morgan, Thelma och Gloria (mer kända som lady Furness och mrs Reginald Vanderbilt), om man inte var tillräckligt nära för att upptäcka ett litet ärr under Thelmas haka, följden av en rullskridskoolycka när hon var barn; tvillingarna Lytton erbjöd ingen sådan praktisk ledtråd. Venetia hade faktiskt ett litet födelsemärke på höger skinka, men eftersom det inte var till någon som helst hjälp i normala situationer i sällskapslivet hade de flesta ingen aning om vilken av tvillingarna de talade med, satt bredvid eller dansade med.

Det var en situation som tvillingarna fortfarande fann nöje i att uppmuntra. I skolan hade de satt sin ära i att utnyttja denna likhet – den ena utgav sig ständigt för att vara den andra och deras lärare blev oer13

hört förvirrade och ursinniga – tills deras mor Celia upptäckte vad de höll på med. Hon var synnerligen angelägen om deras utbildning, vilket var högst ovanligt i hennes samhällsklass och generation, och hotade att skicka dem till olika internatskolor. Det skrämde dem till lydnad, så stor var deras rädsla för att de skulle skiljas åt.

På sin debutantbal tidigare på året hade de varit klädda i identiska vita sidenklänningar, med stora vita rosor i det glänsande mörka, shinglade håret, och de hade åstadkommit en så svindlande förvirring att åtskilliga medlemmar av den äldre generationen hade känt sig en aning mer berusade än de var.

De njöt enormt av säsongens sällskapsliv. Deras mor hade medvetet valt en av de tidiga påskmottagningarna, eftersom hon hade en känsla av att den skulle bli mer minnesvärd, mer stilfull. ”I juni börjar det bli så förfärligt jäktigt att ni riskerar att det bara blir en bal bland alla andra.”

Nu var det ingen risk att tillställningen, som hölls i Celias föräldrars Londonhus på Curzon Street, skulle bli en bal bland alla andra. Om själva huset hade varit mindre magnifikt, gästlistan mindre lysande, champagnen mindre utsökt, musiken mindre fashionabel, skulle bara detta att det var en bal för tvillingarna ha gjort den speciell. De var odiskutabelt två av de populäraste och mest strålande debutanterna detta år, och de levde i en svindlande virvel av baler och fester och veckoslut på olika lantgods, medan allt spännande som hörde till den riktiga säsongen – Derby, Ascot, Henley och det andra – fortfarande låg framför dem. Fotografier av dem förekom ständigt i societetstidningarna, och de hade till och med vederfarits den stora äran att få en hel sida i Vogue, där de var klädda i sina presentationsklänningar från Vionnet. Deras mor var ytterst nöjd med deras succé. Att introducera en vacker och populär dotter skulle ha varit glädjande, att kunna komma med två var en triumf.

I dag, på deras artonårsdag, hade det talats ännu mer än vanligt om landet i sorg; så mycket att Giles, deras fem år äldre bror, vid frukosten sa att han inte skulle delta i kvällens fest om han fick höra ett ord till om det. ”Och då kommer du inte att bli glad, Venetia, för jag ska säga åt Boy Warwick att han inte ska komma heller.” ”Det rör mig inte i ryggen”, sa Venetia nonchalant och tog fram en puderdosa ur fickan för att lägga på litet mer puder på sin fullkomligt raka näsa. ”Det var du som bjöd honom, inte jag, han är din vän.” ”Älskade Venetia, gör inte så vid bordet, det är så förfärligt vulgärt”, 14

sa hennes mor hastigt. ”Naturligtvis kommer Boy på festen, jag kan inte tillåta att arrangemangen rubbas på det här stadiet. Jag ska tala med kokerskan och förvissa mig om att allt är i ordning inför middagen i kväll – vi blir bara nitton, tror jag, nu när Barty inte kan komma.” ”Så synd”, mumlade Venetia till Adele, och när hon märkte att hon hade moderns blickar på sig log hon glatt och sa: ”Jag sa bara att det var synd. Men det är förstås en lång resa. Från Oxford. Bara för en middag.” ”Ja, hon skulle ha stannat ett par dagar”, sa Celia, ”men hennes slutexamen närmar sig och hon är väldigt orolig för den. Det tycker jag att vi måste respektera, gör inte ni det?” ”Naturligtvis”, sa Adele. ”Absolut”, sa Venetia.

Deras blickar möttes, och sedan såg de på sin mor med ett uttryck av ljuv oskuld. ”Vi kommer att sakna henne”, sa Adele med en hastig suck. ”Hon är så begåvad, så jag är säker på att hon hur som helst kommer att få högsta betyget.” ”Självklart”, sa Venetia. ”Ingenting är självklart”, sa Celia. ”Ingen prestation sker automatiskt, framför allt ingen akademisk prestation. Er far fick högsta betyget, men han arbetade ofattbart hårt för det, eller hur, Oliver?” ”Vadå, älskling?” Oliver Lytton tittade upp från The Times med en liten rynka mellan ögonbrynen. ”Du arbetade tydligen väldigt hårt för att få högsta betyget i din examen, pappa”, sa Venetia. ”Det minns jag faktiskt inte så noga”, sa Oliver. ”Jag antar det.” ”Mamma säger att du gjorde det.” ”Eftersom jag inte hade träffat Celia då tror jag faktiskt att det är litet svårt för henne att uttala sig om den saken.” ”Mamma tycker inte att någonting är svårt att uttala sig om”, sa Adele och fnittrade.

Celia blängde på henne. ”Jag har verkligen viktigare saker att göra än att inlåta mig i ytterst fåniga gräl. Och om jag ska kunna vara hemma i tid för er middagsbjudning blir jag tvungen att åka till kontoret om en halvtimme. Giles, vill du följa med mig?” ”Jag – jag tror nog att jag åker i förväg”, sa Giles snabbt, ”om du inte har något emot det.” ”Käre Giles, varför skulle jag ha något emot det? Det gläder mig att du tar ditt arbete på allvar. Vilken speciell aspekt är det som upptar dig i dag? Det måste vara något väldigt angeläget eftersom det inte kan 15

vänta i en halvtimme. Det är inget som har gått snett, hoppas jag.”

Gud, hon var så orättvis, tänkte Giles. Hon satte honom på plats och underströk hans låga ställning inom Lyttons till och med här vid familjens frukostbord. ”Ingenting har gått snett, mor, men jag har korrektur att läsa på den nya Buchananboken och –” ”Den kommer inte att bli försenad, hoppas jag”, sa Celia. ”Det är verkligen absolut nödvändigt att den finns i handeln i juli. Det vore mycket oroande om –” ”Mor, arbetet går precis enligt tidsschemat.” ”Varför så bråttom då?” ”Celia, låt pojken vara”, sa Oliver stillsamt. ”Han vill bara komma i gång med arbetet innan telefonerna börjar ringa. Korrekturläsning är ett krävande arbete. Jag tyckte själv om att göra det tidigt på dagen.” ”Jag är fullt medveten om vad korrekturläsning innebär”, sa Celia. ”Jag har läst en hel del korrektur själv. Jag ville bara –” ”Celia”, sa Oliver lugnt. Hon stirrade på honom ett ögonblick, och så reste hon sig, sköt häftigt tillbaka stolen och slängde ner servetten. ”Ja, det är tydligt att jag måste åka till Lyttons själv”, sa hon, ”eftersom Giles föregår med ett så utomordentligt gott exempel. Ni får ursäkta mig allihop.”

Giles väntade ett ögonblick och stirrade olyckligt ner i tallriken. Sedan skyndade han ut efter henne. ”Stackars gamle Giles”, sa Venetia. ”Stackars krake.” ”Jag är rädd att jag inte riktigt förstår varför Giles skulle förtjäna en sådan medkänsla”, sa Oliver. ”Pappa! Det är klart att du förstår. Mamma försitter inte en enda chans att sätta honom på plats och visa att det är hon som bestämmer, både på kontoret och här.” ”Adele! Det där var fullkomligt onödigt. Jag tycker att du ska be om ursäkt.”

Hon såg på honom och verkade för ett ögonblick nästan chockad.

Sedan lystes hennes lilla vackra ansikte upp av ett ljuvt, kokett leende. ”Var inte dum, pappa. Jag skojade bara, det vet du.” Hon for upp, gick bort till honom och gav honom en hastig puss. ”Naturligtvis är det inte mamma som bestämmer. Det gör du. Faktiskt. Men – ja, Giles är så nervös för sitt nya jobb. Och att mamma är på honom hela tiden gör det inte precis lättare för honom. Eller hur?” ”Hon var inte på honom”, sa Oliver bestämt. ”Hon försäkrade sig bara om att det inte var några problem.”

16

”Ja, naturligtvis. Förlåt, pappa. Det är litet svårt för oss att förstå, antar jag. Eftersom vi inte är med i Lyttons själva.” ”Adele”, sa Oliver, ”ingenting skulle göra mig gladare än om ni började på Lyttons. Eller åtminstone övervägde att göra det en vacker dag.”

Han log mot dem båda och reste sig och plockade ihop tidningarna. ”Till dess måste ni roa er så mycket ni kan. Nu har jag också arbete som väntar. Vilka är era planer för dagen? Ni har säkert några viktiga inköp att klara av.” ”Fruktansvärt viktiga”, sa Venetia. ”Alldeles fruktansvärt”, sa Adele. ”Det är en stor bjudning på lördag, till att börja med. Vi behöver nya skor, vi har dansat slut på alla vi har.

Hej då, pappa. Vi ses.”

När de var ensamma vid bordet såg de på varandra. ”Stackars gamle Giles.” ”Stackars krake.”

Giles gick i rask takt längs Embankment, bort från Cheyne Walk, bort från föräldrarna, och han önskade innerligt att han inte skulle behöva träffa dem igen om mindre än en timme. Han hade arbetat på Lyttons på Paternoster Row, odiskutabelt ett av Londons ledande förlag, i nästan två år nu, och hade stigit i hierarkin från postbud till kontorist, från kontorist till medhjälpare vid leveransdisken och sedan vidare till biträdande redaktör. Karriären hade förstås varit snabb, så det hade knappast varit någon lärlingstid i egentlig mening, men han hade ändå varit tvungen att avancera steg för steg. ”Det är viktigt att du gör det”, hade Oliver sagt. ”Du måste förstå vad varje fas i processen innebär, hur den passar in i helheten.” Och det höll Giles naturligtvis med om. Han hade inte väntat sig att han skulle komma dit som mr Lytton III och börja bestämma över utgivningen från första dagen. Men den här nya fasen var mycket intressantare. Att upptäcka sättningsfelen, felstavningarna, de felplacerade skiljetecknen och sedan föra in rättelserna i ett huvudkorrektur var mer likt riktig bokutgivning: att läsa varje ny bok när den kom från tryckeriet, upptäcka exakt vad som dolde sig bakom titlarna i katalogerna, de ändlösa redaktionsmötena, diskussionerna om huruvida det ena eller det andra omslaget var mest passande, den stigande spänning som infann sig när en ny bok skulle komma ut.

Han tyckte om alltihop, och han hade inget emot att bli ombedd att göra samma sak gång på gång. Han hade inte ens något emot att man talade om för honom att han hade gjort någonting fel. Vad han verkligen hade något emot, vad han fann nästan outhärdligt, var modern 17

och hennes överväldigande närvaro, hennes vana att lägga sig i allt han gjorde. Det verkade inte som om hennes önskan var att hjälpa honom att göra saker och ting rätt utan snarare att påpeka att han hade gjort fel och se till så att alla på förlaget märkte att hon gjorde det, noterade att hon gjorde klart för honom att han så ofta begick misstag och att hon inte var beredd att tolerera hans oduglighet även om han var hennes son.

Hennes egen perfektionism, hennes nästan visionära förmåga att förutsäga den litterära smaken, var legendarisk i hela branschen, inte bara inom Lyttons. Hon var en levande legend. Och denna beundran var välförtjänt. Den vackra och begåvade lady Celia rörde sig bland sin tids stora litterära gestalter, och det var alldeles i sin ordning. Men han tyckte faktiskt att hon kunde kosta på sig att vara åtminstone en smula generös i fråga om att främja sin egen sons ambitioner och stödja hans karriär – i stället för att ständigt krossa dem så vildsint och grymt att han skulle ha kallat det avundsjuka om inte själva tanken hade verkat absurd. ”Jag tror att vi får den”, sa Venetia när hon störtade in i vardagsrummet som hon delade med Adele. ”Är det inte spännande?” ”Det menar du inte!” ”Det menar jag. Jag hörde mamma tala med Brunson. Hon sa åt honom att se till att det är fritt framför huset i eftermiddag.” ”Ja, det låter ju lovande. Å, så underbart. Det är på tiden, ska du veta. Jag menar –” ”Jag vet. En alldeles egen också. Bara för att åka till och från Oxford.” ”Ja, men vi föredrar att dela, eller hur? Jag undrar vad det blir för något. En sådan där gullig liten Austin skulle vara fantastisk, inte sant?” ”Alldeles fantastisk. En sportbil skulle förstås vara käckare. Du tror inte att vi skulle –” ”Inte en chans”, sa Adele. ”De måste ge oss något beskedligt att lära oss på. Det kan inte vara så svårt, va?” ”Naturligtvis inte. Bunty sa att det bara handlar om att kunna köra rakt fram och lära sig vilken pedal man bromsar med och vilken man gasar med.” ”Ja, då så. Gud i himlen. Och jag måste säga att jag ser fram emot kvällen också.” ”Det gör jag med”, sa Venetia.

Adele såg på henne. ”Särskilt mot att få träffa –” ”Jaa. Jag menar – ja. Adele, tror du –” 18

”Absolut. Det kunde inte ha varit tydligare.” ”Verkligen?” ”Verkligen.” ”Härligt”, sa Venetia med stor tillfredsställelse. Det var sådana här samtal som tvillingarna ständigt hade, ett slags verbal stenografi där båda förutsåg den andras fraser och ämnen så att de aldrig behövde uttalas. Det fascinerade deras vänner, irriterade deras bröder och gjorde deras mor alldeles rasande, eftersom hon inte stod ut med att bli utestängd från någonting. ”Jag undrar vad Maud gör”, sa Adele plötsligt. ”Hon sover fortfarande, antar jag. Klockan är bara sex där borta.”

Maud Lytton var deras kusin. Genom en egendomlig biologisk nyck hade hon kommit till världen exakt ett år efter dem. De träffades bara någon gång då och då, men de tyckte mycket om henne. ”Naturligtvis. Någon gång borde vi fira vår födelsedag tillsammans.

Hon är så kul.” ”Litet lång resa för en födelsedagsfest. Men – ja. Det är dags att hon kommer över igen. Vi borde föreslå det. Men mamma är litet konstig när det gäller henne, eller hur?” ”Bara för att hon är från Amerika. Hon tycker att alla amerikaner är vulgära.” ”Hon är så löjlig”, tillade Venetia fnittrande. ”Mamma, menar jag.

Kom så går vi. Nå, ska vi ondulera oss eller inte?”

Venetia tvekade. ”Inte i dag. Vi kanske inte gillar det, och då skulle kvällen vara förstörd.”

De kom hem igen strax före lunchen, som skulle bli informell i dag – de tänkte inta den i matrummet på barnens våning tillsammans med barnsköterskan. De avgudade henne och tyckte synd om henne som inte hade någon att ta hand om på dagarna nu när Kit var i skolan. Kit var åtta år gammal, och till skillnad från Giles hade han inte skickats bort till någon förberedande skola. Celia var särskilt svag för sin yngste son och hade vägrat att utsätta honom för den brutalitet och det lidande som hon visste att Giles hade fått utstå. Det räckte att han gav sig av när han var tretton, hade hon sagt, och rektor på den skola hon hade valt, en liten läroanstalt i Hampstead som var mycket omtyckt av intelligentian, hade sagt att han var en given kandidat till Winchester och möjligen även till högre studier. Det var en av de oräkneliga anledningarna till den ovilja Giles hyste mot sin lillebror. ”Oj, så vacker den är”, sa Venetia till barnsköterskan. ”Alldeles underbar”, sa Adele.

19

De log mot barnsköterskan där de satt bredvid varandra i soffan och höll i hennes present, en liten men mycket vacker vas av slipat glas.

Hon tyckte om att ge dem en gemensam present när de fyllde år (men inte till jul), och deras föräldrar hade mycket ofta gjort likadant: ett dockhus, en dockvagn (men av tvillingmodell), ett staffli med färglåda. ”Det är rimligt”, brukade barnsköterskan säga, ”det är när allt kommer omkring bara en födelsedag.”

Tvillingarna hade aldrig något emot att bli hopslagna till en på det här sättet; de betraktade sig kanske inte riktigt som en enda person men förvisso som två delar av en helhet. De tyckte fortfarande om att klä sig likadant, delvis därför att det roade dem, delvis därför att, som Venetia hade påpekat: ”Vi vet alltid exakt hur vi ser ut. Vi behöver inga speglar.” ”Nå, vad tänker ni göra resten av dagen?” frågade barnsköterskan medan hon lade upp köttpaj (ännu en födelsedagstradition) på deras tallrikar. ”Shoppa, förmodar jag.” Hon lät ganska ogillande; hon tyckte att tvillingarna var alldeles för lättsinniga. Den åsikten var hon inte ensam om. Deras mor, som hade utgått från att de skulle studera vid universitet, eller åtminstone gå en sekreterarutbildning, och sedan visa något intresse för att arbeta på Lyttons, var av samma mening. ”Jag tycker att det är alldeles bedrövligt”, sa hon till Oliver åtminstone en gång i veckan, ”att det enda de där flickorna vill göra är att först köpa kläder och sedan bära dem. Den där dyra utbildningen var fullkomligt bortkastad.”

På det brukade Oliver svara att syftet med utbildning faktiskt var att berika människans intellekt, snarare än att utbilda henne till något bestämt yrke. ”Deras utbildning kommer att vara värdefull för dem vad de än ägnar sig åt. Även om de bestämmer sig för att göra äktenskapet till sin karriär”, tillade han med ett ironiskt småleende. ”De är mycket unga, låt dem ha litet roligt. De har gott om tid att satsa på en yrkeskarriär om det är det de vill.” Och sedan försökte han byta samtalsämne. ”Nej, vi ska faktiskt inte shoppa”, svarade Adele barnsköterskan, ”för det har vi redan gjort. Så vi ska stanna hemma i eftermiddag och – ja, bara stanna hemma. Göra oss i ordning för kvällen.” Hon såg på barnsköterskan. ”Du har möjligen inte hört några rykten om – om eftermiddagen?” ”Vad för slags rykten?” sa barnsköterskan. Hon lät nervös. ”Ni vet att jag alltid är den sista som får höra något i det här huset. Men Adele, se vad du gör, du vill väl inte få sås på den fina klänningen?”

Tvillingarna utbytte blickar. Barnsköterskans oförmåga att narras ens om minsta småsak var legendarisk.

20

De blev därför inte alltför förvånade – men alldeles hänförda – när Brunson senare på eftermiddagen ropade åt dem att komma ner och ta emot en leverans. De öppnade ytterdörren, och där stod deras föräldrar i solskenet på vardera sidan av en scharlakansröd Austin Seven och höll en banderoll över den med texten: ”Har den äran på födelsedagen!” De närmaste två timmarna ägnade de åt att köra ganska vingligt fram och tillbaka på Embankment med Daniels, chauffören, som instruktör. De kom in klockan sex med triumferande min och sa att det inte var någon konst att köra bil. ”Och vi tänkte att vi skulle ta bilen ner till Sussex i morgon eftermiddag”, sa Adele obetänksamt till sin mor. ”Det blir så mycket mindre besvär för alla.”

På det svarade Celia att det skulle bli väldigt mycket besvär för alla om de krockade och att de inte skulle få köra ensamma någonstans på flera veckor. ”Det är så orättvist! Barty fick köra själv till Oxford förra terminen.” ”Barty hade fått många timmars körlektioner. Nå, är det inte bäst att ni går och badar nu? Era vänner kommer att vara här om mindre än en timme. För att inte tala om – ja, Brunson?” ”Telefon, lady Celia. Mr Brooke.” ”Å. Tack, Brunson. Jag tar samtalet uppe i mitt arbetsrum.” ”Fan”, sa Celia, ”fan fan fan. Förbaskat dålig stil. Man behandlar inte folk på det viset, det gör man faktiskt inte.”

Hon gick fram och tillbaka i rummet, drog häftiga halsbloss på en cigarrett och försökte lugna ner sig. Det var absurt att bli så upprörd, det insåg hon. Men hon var verkligen upprörd. Och tvillingarna skulle också bli upprörda när de fick höra att han skulle komma sent till deras födelsedagsfest, mycket sent. Eventuellt skulle han inte komma förrän festen var över, bara för att han hade blivit fördröjd i Oxford – det var någon löjlig extra uppläsning som han hade gått med på att hålla i sista minuten. ”Skitstövel. Skitstövel!” Hon hade inte varit medveten om att hon talade högt, mycket högt. Kit stack in huvudet genom dörren. ”Mamma? Mår du inte bra?” ”Jodå. Jo, jag mår utmärkt. Tack, raring.” ”Jag tyckte att jag hörde att du ropade. Du ser inte ut att må utmärkt.” ”Men det gör jag. Har du haft det bra i skolan i dag?” ”Ja, mycket. Var är tvillingarna?” ”De håller på att göra sig i ordning.”

21

”Vad är det för fantastisk bil där ute?” ”Den lilla röda? Det är deras födelsedagspresent.” ”Har de fått en bil! Lyckans ostar. Får jag gå och sätta mig i den? När får jag ta en provtur, jag vill köra!”

Celia skrattade; som alltid var hans närvaro nog för att hon skulle återfå sitt goda humör. Hennes känslor för Kit, det älskade yngsta barnet, var så intensiva att de överskuggade nästan alla andra känslor hon hyste. Han var inte bara vacker med sitt gyllenblonda hår och sina mörkblå ögon, inte bara högt begåvad – han lärde sig läsa när han var fyra år gammal och skrev berättelser och dikter när han var sju – utan dessutom enormt charmerande, med sällskapstalanger som man sällan träffar på hos ett barn. Vid en ålder då de flesta pojkar bara kunde prata om cricket, modelltåg och hur förfärligt det var i skolan tyckte Kit om att konversera om böcker, andra människor, såväl vuxna som sina egna vänner, och aktuella händelser. Han läste tidningen varje morgon vid frukosten, och till sin senaste födelsedag hade han önskat sig en egen radio – en Gecophone med tratt och prydligt trähölje som var mycket behändigare än en kristallmottagare – så att han kunde lyssna på nyheterna och på konserter på sitt rum.

Tvillingarna fann detta fullkomligt ofattbart. Den enda form av underhållning i hemmet som de uppskattade var grammofonen, som de spelade skivor med dansmusik på när de skulle öva in nya steg tillsammans inför nästa fest eller nattklubbsbesök. Mode- och societetstidningar tillgodosåg alla deras litterära behov. ”Du kommer att bli en trist tråkmåns som Giles när du blir stor”, hade de varnat Kit, ”eller rentav som Barty.” Men i själva verket var han inte det minsta allvarsam, och han älskade att sitta på tvillingarnas sängar och lyssna på deras pladder och fnitter, fråga ut dem om deras vänner – de flesta av dessa gjorde stort väsen av honom när de kom på besök – och förhöra sig om vart de skulle gå på kvällen. ”Det är bäst att du passar dig, lillebror”, hade Venetia sagt en kväll, ”mamma skulle inte gilla ditt intresse för sådana här saker, förstår du.

Alldeles för lättsinnigt.” ”Mamma gillar allt jag gör”, sa Kit med orubbligt självförtroende, och det var alldeles sant. ”Kila i väg nu, Kit”, sa Celia nu, ”och klä om till middagen.” ”Okay.” ”Och säg inte okay så att mormor hör det, är du snäll.” ”Okay.” ”Kit!” 22

Hon såg strängt på honom. Hans min var oskuldsfullt uttryckslös.

Sedan log han mot henne. ”Det ska jag inte. Jag lovar. Hej, pappa, jag skulle just gå.”

Oliver såg ogillande på Celia. ”Jag tycker att du kunde avhålla dig från att röka i vårt sovrum, Celia.” ”Förlåt, Oliver.” Det hände så sällan att hon bad om ursäkt för någonting. ”Det var en sak som gjorde mig förfärligt irriterad. Sebastian kommer att bli väldigt sen. Han är kanske inte här förrän efter nio.

Han har blivit ombedd att hålla en andra uppläsning. På Bodleian.

Den första var helt utsåld.” ”Ja, det är bra för oss alla.” ”Du vet mycket väl att det inte är det som är poängen. Det är ohövligt och ovänligt och ytterst arrogant. Att han är den mest framstående barnboksförfattaren i landet har stigit honom åt huvudet till slut, det är tydligt. Tvillingarna kommer att bli så ledsna.” ”Celia, jag tror faktiskt inte att de bryr sig särskilt mycket om det alls.

De har sina egna vänner här, så om en ganska till åren kommen herre –” ”Sebastian är inte till åren kommen, Oliver. Han är i vår – din ålder.” ”Och är otvivelaktigt mycket till åren kommen i deras ögon. Visst är det förfärligt tråkigt, men jag är säker på att han kommer att göra sitt bästa för att hinna hit. Han är mycket professionell. Du av alla människor borde respektera det.”

Celia var tyst. ”Jag ska ta mig ett bad”, sa hon till slut. ”Någon måste vara i ordning till den här födelsedagsfesten.”

Många års plågsam erfarenhet hade lärt henne när det var dags att ge upp. Det var när Oliver hade gjort henne schackmatt – och endast då.

23