9789175250274

Forum/Snöblomma

05-08-23

14.03

Sida 5

I den här romanen har jag följt det traditionella kinesiska sättet att ange datum. Kejsar Daoguangs tredje regeringsår, när Lilja föddes, är 1823.Taipingupproret började 1851 och slutade 1864.

Man tror att nu shu – den hemliga skrift som kvinnorna i en avlägsen del av sydvästra Hunanprovinsen använde – utvecklades för tusen år sedan. Det verkar vara det enda skrivna språk i världen som har skapats av kvinnor för att användas enbart av dem själva.

Forum/Snรถblomma

05-08-23

14.03

Sida 6

Forum/Snöblomma

05-08-23

14.03

Sida 7

Sitter i stillhet

Jag är det som man i vår by kallar ”en som ännu inte har dött” – änka och åttio år gammal. Utan min make blir dagarna långa. Jag bryr mig inte längre om den speciella mat som Pion och de andra lagar åt mig. Jag ser inte längre fram emot de lyckliga tilldragelser som så ofta äger rum under vårt tak. Endast det förgångna intresserar mig nu. Efter så här lång tid kan jag äntligen säga allt det som jag inte kunde när jag var beroende av mina föräldrar eller fick lita till att min makes familj livnärde mig. Jag har ett helt liv att berätta; jag har ingenting att förlora och få att väcka anstöt hos.

Jag är tillräckligt gammal för att alltför väl känna till mina goda och mina dåliga sidor, som ofta var en och samma. Under hela mitt liv har jag längtat efter kärlek. Jag visste att det inte var rätt av mig – som flicka och senare som kvinna – att önska eller förvänta mig det, men det gjorde jag och denna oberättigade längtan har varit roten till alla problem jag har haft i livet. Jag drömde att min mor skulle lägga märke till mig och att hon och resten av familjen skulle lära sig att älska mig.

För att vinna deras kärlek var jag lydig – den bästa tänkbara egenskapen för mitt kön – men jag var alltför villig att göra dem till viljes. I förhoppning om att de skulle visa mig lite enkel vänlighet försökte jag infria deras förväntningar – att få länets minsta lindade fötter – och därför lät jag dem knäcka benen och modellera mina fötter till en bättre form.

När jag kände att jag inte stod ut med en sekunds smärta till och tårarna droppade på de blodiga lindorna, talade min [7]

Forum/Snöblomma

05-08-23

14.03

Sida 8

mor till mig med mild röst; hon övertalade mig att klara en timme till, en dag till, en vecka till och påminde om belöningarna jag skulle få om jag höll ut ett litet tag till. På det viset lärde hon mig att uthärda – inte bara de fysiska prövningar som var förknippade med lindade fötter och barnafödande, utan även hjärtats, sinnets och själens svåra kval. Hon visade också på mina defekter och lärde mig hur jag skulle utnyttja dem till min fördel. I vårt land kallar vi den här sortens moderskärlek för teng ai. Min son har sagt att det i manligt skriftspråk består av två tecken. Det första betyder smärta; det andra betyder kärlek. Sådan är en mors kärlek.

Lindorna omformade inte bara mina fötter utan hela min personlighet, och på något konstigt sätt känns det som om den processen fortsatte hela livet igenom. Den förändrade mig från fogligt barn till beslutsam flicka, sedan från ung kvinna, som utan vidare rättade sig efter allt som hennes svärföräldrar begärde av henne, till den som hade högsta status i hela länet och såg till att byns stränga regler och seder efterlevdes. När jag var fyrtio år gammal hade lindningens stelhet förflyttat sig från mina liljefötter till mitt hjärta, som höll så hårt fast vid orättvisor och oförrätter att jag inte längre förmådde förlåta dem jag älskade och som älskade mig.

Mitt enda uppror kom i form av nu shu, våra kvinnors hemliga skriftspråk. Det dök upp första gången när Snöblomma – min laotong, min ”likasyster”, min hemliga brevvän – skickade mig solfjädern som ligger här på bordet, och sedan igen när jag hade träffat henne. Men oavsett vem jag var i Snöblommas sällskap, var jag fast besluten att bli en ärbar hustru, en berömvärd svärdotter och en samvetsgrann mor. I svåra tider var mitt hjärta hårt som jade. Jag hade den dolda kraften att stå emot tragedier och sorg. Men här är jag nu – en änka som sitter i stillhet som traditionen föreskriver – och jag förstår att jag var blind i alltför många år.

Bortsett från tre fasansfulla månader under kejsar Xiangfengs femte regeringsår har jag levt mitt liv i kvinnornas rum på andra våningen. Ja, jag har gått till templet, rest hem till [8]

Forum/Snöblomma

05-08-23

14.03

Sida 9

mina föräldrar, till och med hälsat på Snöblomma, men jag vet inte mycket om den yttre världen. Jag har hört männen tala om skatter, torka och uppror men sådana ämnen är fjärran från min tillvaro. Det jag är förtrogen med är broderi, vävning, matlagning, min mans familj, mina barn, mina barnbarn, mina barnbarnsbarn och nu shu. Mitt liv har haft ett normalt förlopp – dottertiden, håruppsättningstiden, risets och saltets tid och nu stillheten.

Här sitter jag alltså ensam med mina tankar med solfjädern framför mig. När jag tar upp den är det underligt att den känns så lätt i mina händer ty den innehåller så mycket glädje och så mycket sorg. Jag öppnar den snabbt och ljudet som hörs från varje veck när det vecklar ut sig påminner mig om ett fladdrande hjärta. Minnena flödar igenom mig. De senaste fyrtio åren har jag läst den så många gånger att jag kan den utantill som en barnvisa.

Jag minns dagen när jag fick solfjädern. Fingrarna darrade när jag vecklade upp den. På den tiden pryddes den bara av en enkel bladranka i övre kanten och ett enda meddelande som löpte ner längs första vecket. På den tiden kunde jag inte många nu shu-tecken så min faster läste orden. ”Jag har förstått att det finns en flicka med god karaktär och kvinnlig bildning i ert hem. Du och jag är födda samma år och samma dag. Kan inte vi bli likasystrar?” Jag tittar nu på de mjukt snirklade raderna och ser inte bara den flicka som Snöblomma var utan den kvinna som hon skulle bli – uthållig, rättfram och utåtriktad.

Min blick betraktar de övriga vecken och jag ser vår optimism, vår glädje, vår ömsesidiga beundran, våra löften till varandra. Jag ser hur den enkla rankan växte och blev ett invecklat mönster med sammanflätade snöblommor och liljor som symboliserade våra två liv tillsammans som laotong-par, likasystrar. Jag ser månen lysa ner på oss från det övre högra hörnet.Vi skulle bli som långa vinrankor med sammanflätade rötter, likt träd som står i tusen år, likt ett mandarinandpar som håller ihop livet ut. På ett veck skrev Snöblomma Vi som hyser äkta tillgivenhet ska aldrig skiljas åt. Men på ett annat veck ser jag [9]

Forum/Snöblomma

05-08-23

14.03

Sida 10

missförstånden, de brutna löftena och den slutgiltiga brytningen. För mig var kärleken en så värdefull ägodel att jag inte kunde dela den med någon annan, och det var det som till sist skar av bandet till den enda människa som var min like.

Jag lär mig fortfarande om kärlek. Jag trodde att jag förstod den – inte bara moderskärlek utan kärleken till föräldrarna, till den äkta mannen och till en laotong. Jag har upplevt de andra sorternas kärlek – kärlek av medkänsla, av respekt och av tacksamhet. Men när jag tittar på vår hemliga solfjäder med dess budskap skrivna mellan Snöblomma och mig under så många år, förstår jag att jag inte värdesatte den viktigaste kärleken – kärlek från djupet av hjärtat.

De senaste åren har jag skrivit ner många självbiografier åt kvinnor som aldrig har fått lära sig nu shu. Jag har lyssnat till all sorg och klagan, alla orättvisor och tragedier. Jag har skildrat de missgynnades olyckliga öden. Jag har hört allt och skrivit ner allt. Men om jag vet en hel del om kvinnors levnadshistorier, vet jag däremot så gott som ingenting om mäns, utom att de brukar handla om en bonde som kämpar mot elementen, en soldat i strid eller någon ensam mans själsliga sökande. När jag ser på mitt eget liv ser jag att det har stoff från både kvinnors och mäns berättelser. Jag är en enkel kvinna som upplevt de vanliga vedermödorna, men inom mig har jag även utkämpat något av en manlig strid mellan min sanna natur och den person jag borde ha varit.

Jag skriver de här sidorna till dem som finns i livet efter detta. Pion, min sonsons hustru har lovat att de ska brännas vid min död så att min berättelse kan nå dem innan min ande gör det. Låt mina ord förklara mina handlingar för mina förfäder och för min make, men mest av allt för Snöblomma, innan jag möter dem på nytt.

[ 10 ]

Forum/Snรถblomma

05-08-23

14.03

Sida 11

Dottertiden

Forum/Snรถblomma

05-08-23

14.03

Sida 12

Forum/Snöblomma

05-08-23

14.03

Sida 13

Barnaår

Mitt namn är Lilja. Jag kom till den här världen den femte dagen i den sjätte månaden under kejsar Daoguangs tredje regeringsår. Puwei, min hemby, ligger i Yongming, det eviga ljusets län. De flesta som bor där är ättlingar till folkstammen yao. Av sagoberättarna som besökte Puwei när jag var flicka lärde jag mig att yaofolket kom till den här trakten under Tangdynastin för tolvhundra år sedan, men de flesta familjer kom ett århundrade senare när de flydde från mongolernas armé som invaderade norrifrån. Trots att folket i vårt område aldrig har varit rika har vi sällan varit så fattiga att kvinnorna har behövt arbeta på åkrarna.

Vi tillhörde släkten Yi, en av de ursprungliga yaoklanerna och den vanligaste i distriktet. Min far och farbror arrenderade sju mou mark av en rik jordägare som bodde långt borta i västra delen av länet. De odlade ris, bomull, taro och köksväxter. Huset vi bodde i var typiskt i den bemärkelsen att det hade två våningar och vette mot söder. Det fanns ett speciellt rum på övervåningen där kvinnorna träffades och där ogifta kvinnor sov. Rum för varje enskild familj och ett speciellt rum för djuren omgav det stora rummet på bottenvåningen, där korgar med ägg eller apelsiner och rader av torkande chilifrukter hängde från mittbjälken i taket så att inte möss, kycklingar och kringströvande grisar skulle få tag i dem. Ett bord och pallar stod vid ena väggen. En eldstad där Mamma och Faster lagade mat stod i ett hörn vid motsatta väggen.Vi hade inga fönster i det stora rummet så dörren mot gränden fick stå öppen för att [ 13 ]

Forum/Snöblomma

05-08-23

14.03

Sida 14

släppa in ljus och luft under de varma månaderna. Övriga rum var små, golven var av hårdpackad jord och, som sagt, djuren bodde tillsammans med oss.

Jag har aldrig funderat så mycket på om jag var lycklig eller om jag hade roligt som barn. Jag var en vanlig flicka som bodde i en vanlig familj i en vanlig by. Jag visste inte att det fanns andra sätt att leva på och jag funderade inte på det heller. Men jag minns dagen då jag började lägga märke till och tänka på vad som fanns runt omkring mig. Jag hade precis fyllt fem och det kändes som om jag hade klivit över en hög tröskel. Jag vaknade före gryningen och det var som om det kliade i hjärnan på mig, och den lilla retningen gjorde att jag blev uppmärksam på allt jag såg och upplevde den dagen.

Jag låg mellan Äldstasyster och Tredjesyster. Jag kastade en blick mot min kusins säng på andra sidan rummet. Vacker Måne som var lika gammal som jag hade inte vaknat än, så jag låg stilla och väntade på att mina systrar skulle börja röra på sig. Jag vände mig mot Äldstasyster som var fyra år äldre än jag.

Trots att vi sov i samma säng lärde jag inte känna henne förrän jag fick mina fötter lindade och började sitta med i kvinnornas rum. Jag var glad att jag inte låg med ansiktet åt Tredjesysters håll. Jag intalade alltid mig själv att hon var för obetydlig att tänka på eftersom hon var ett år yngre. Jag tror inte att mina systrar älskade mig heller, men den likgiltighet vi visade varandra var bara en mask för att dölja våra verkliga önskningar.Allihop ville vi att Mamma skulle se oss.Vi tävlade om Pappas uppmärksamhet. Alla tre hoppades vi att vi skulle få vara tillsammans med Äldstebror varje dag eftersom han som den förstfödde sonen var den allra käraste och värdefullaste personen i familjen. Jag kände inte den sortens svartsjuka tillsammans med Vacker Måne.Vi var goda vänner och gladde oss åt att våra liv skulle hänga samman tills vi giftes bort.

Vi var mycket lika varandra vi fyra.Vi hade svart kortklippt hår, vi var mycket smala och vi var ungefär lika långa. De särskiljande dragen var inte många. Äldstasyster hade en leverfläck vid överläppen. Tredjesysters hår var alltid hopfäst i små [ 14 ]

Forum/Snöblomma

05-08-23

14.03

Sida 15

tofsar eftersom hon inte tyckte om när Mamma kammade det.

Vacker Måne hade ett sött, runt ansikte och jag hade kraftiga ben av allt springande och starka armar av att ha burit på lillebror. ”Flickor!” ropade Mamma i trappan.

Det räckte för att väcka de andra och få upp oss ur sängen. Äldstasyster skyndade sig på med kläderna och gick ner. Det tog längre tid för Vacker Måne och mig eftersom vi inte bara skulle klä på oss själva utan även Tredjesyster. Sedan gick vi ner tillsammans och där var Faster i färd med att sopa golvet, Farbror sjöng en morgonvisa, Mamma – med Andrebror på ryggen – hällde det sista vattnet i tekannan för att värma den och Äldstasyster hackade salladslök till den risgröt som vi kallar congee. Min syster tittade lugnt på mig och jag antog att hon redan ansåg sig ha förtjänat familjens gillande den här morgonen och var trygg för resten av dagen. Jag dolde min förtrytelse och förstod inte att det jag trodde var självbelåtenhet snarare var den glädjelösa resignation som permanent skulle lägra sig över min syster när hon blev gift. ”Vacker Måne! Lilja! Kom här! Kom här!”

Min faster hälsade på oss likadant varje morgon.Vi sprang till henne. Faster kysste Vacker Måne och klappade mig kärleksfullt i rumpan. Sedan kom Farbror ilande och svepte upp Vacker Måne i famnen och kysste henne. När han hade satt ner henne igen blinkade han mot mig och nöp mig i kinden.

Känner ni till det gamla talesättet om att de vackra gifter sig med de vackra och de begåvade gifter sig med de begåvade?

Den morgonen konstaterade jag att Farbror och Faster var två fula människor och därför passade perfekt för varandra. Farbror, min fars yngre bror, var hjulbent, skallig och hade ett runt, blankt ansikte. Faster var mullig och hennes tänder liknade spetsiga stenar som stack fram ur en karstgrotta. Hennes lindade fötter var inte särskilt små, kanske fjorton centimeter långa, två gånger så långa som mina blev till slut. Jag hade hört elaka tungor i byn säga att det var skälet till att Faster – som var frisk och sund med breda höfter – inte fick någon son. Jag [ 15 ]

Forum/Snöblomma

05-08-23

14.03

Sida 16

hade aldrig hört den sortens klander i vårt hem, inte ens från Farbror. I mina ögon hade de ett idealäktenskap: han var en kärleksfull råtta och hon en plikttrogen oxe.Varje dag spred de glädje runt härden.

Mor hade inte uppmärksammat mig ännu. Så hade det varit så länge jag kunde minnas, men den dagen uppfattade jag och kände hennes likgiltighet. Missmodet sköljde över mig och sopade bort glädjen jag precis hade känt med Faster och Farbror. Den bedövade mig med sin kraft. Sedan, lika snabbt, försvann känslan igen för Äldstebror, som var sex år äldre än jag, ropade att jag skulle komma och hjälpa honom med morgonsysslorna. Eftersom jag är född i hästens år ligger det i min natur att tycka om att vara utomhus, men ännu viktigare var det att jag fick ha Äldstebror helt för mig själv. Jag visste att jag hade tur och att mina systrar skulle vara sura på mig, men det brydde jag mig inte om. När han pratade med mig eller log mot mig kände jag mig inte osynlig.

Vi sprang ut. Äldstebror hissade upp vatten ur brunnen och fyllde spannarna.Vi bar in dem i huset och gav oss ut igen för att samla ved. Vi gjorde en hög och sedan lastade Äldstebror de mindre pinnarna i famnen på mig. Han tog resten och så gick vi hemåt. När vi kom hem lämnade jag pinnarna till Mamma och hoppades att hon skulle berömma mig.Trots allt är det inte så lätt för en liten flicka att kånka en spann vatten eller bära ved. Men Mamma sa ingenting. Än i dag, efter så många år, är det svårt att tänka på Mamma och på vad jag förstod den där dagen. Jag såg så tydligt att jag var oviktig för henne. Jag var tredje barnet, en andra värdelös flicka, för liten att ödsla tid på tills det verkade som om jag skulle överleva barnaåren. Hon behandlade mig som alla mammor behandlar sina döttrar – som en tillfällig gäst, ännu en mun att mätta och en kropp att klä tills jag flyttade till min makes hem. Jag var fem år gammal, gammal nog att veta att jag inte förtjänade hennes uppmärksamhet, men plötsligt törstade jag efter den. Jag längtade efter att hon skulle titta på mig och prata med mig som hon gjorde med Äldstebror. Men till och [ 16 ]

Forum/Snöblomma

05-08-23

14.03

Sida 17

med i den stunden, när jag för första gången kände denna djupa längtan, hade jag förstånd nog att inse att Mamma inte ville bli avbruten när hon hade bråttom: hon hade ofta bannat mig för att jag pratade för högt och viftat undan mig när jag var i vägen. Jag lovade i stället att bli som Äldstasyster och hjälpa till så tyst och noggrant jag kunde.

Farmor kom instapplande i rummet. Hennes ansikte liknade ett torkat plommon och ryggen var så böjd att hon och jag var i ögonhöjd. ”Hjälp Farmor”, kommenderade Mamma. ”Se om hon behöver något.”

Trots mitt löfte till mig själv tvekade jag. Farmors tandlösa mun var unken och klibbig på morgnarna och ingen ville gå nära henne. Jag höll andan och smög mig bort till henne, men hon viftade otåligt undan mig. Jag vände så snabbt att jag sprang på min far – den elfte och viktigaste personen i vårt hushåll.

Han tillrättavisade mig inte och sa ingenting till någon annan heller. Så vitt jag visste skulle han inte prata förrän dagen var över. Han satte sig och väntade på att bli serverad. Jag iakttog Mamma noga medan hon tigande hällde upp te åt honom.

Jag aktade mig för att gå i vägen för henne under morgonsysslorna, men hon var ännu påpassligare med min far. Han slog sällan min mor och han tog aldrig någon konkubin, men hennes försiktighet gjorde att vi blev vaksamma allihop.

Faster ställde skålar på bordet och slevade upp gröten medan Mamma ammade babyn. När vi hade ätit begav sig min pappa och farbror ut på åkrarna och min mor, faster, farmor och min äldre syster gick upp till kvinnornas rum. Jag ville följa med Mamma och de andra kvinnorna i familjen men jag var inte tillräckligt gammal.Till råga på allt var jag nu tvungen att dela Äldstebror med min yngre bror och syster när vi gick ut igen.

Jag bar babyn på ryggen när vi skar gräs och grävde efter rötter till grisen.Tredjesyster hängde efter oss så gott hon kunde. Hon var en lustig, gnällig liten unge. Hon ville bli daltad [ 17 ]

Forum/Snöblomma

05-08-23

14.03

Sida 18

med, trots att de enda som hade rätt till det var våra bröder.

Hon trodde att hon var den mest älskade i familjen trots att det inte fanns någonting som tydde på det.

När vi var klara med sysslorna gick vi på upptäcktsfärd i byn alla fyra.Vi vandrade omkring i gränderna tills vi träffade på några flickor som hoppade rep. Min bror stannade, tog babyn och lät mig vara med och hoppa. Sedan gick vi hem för att äta lunch – en enkel måltid med ris och grönsaker. Efteråt gick Äldstebror iväg med de andra männen och vi andra gick upp på övervåningen. Mamma ammade babyn igen och sedan sov han och Tredjesyster middag. Redan i den åldern tyckte jag om att vara i kvinnornas rum tillsammans med min farmor, faster, syster, kusin och i synnerhet min mor. Mamma och Farmor vävde,Vacker Måne och jag nystade garn, Faster satt med pensel och tusch och skrev omsorgsfullt sina hemliga tecken medan Äldstasyster väntade på sina fyra ”svurna systrar” som skulle komma på eftermiddagsbesök.

Det dröjde inte länge förrän vi hörde ljudet av fyra par liljefötter på väg uppför trappan. Äldstasyster hälsade på var och en av flickorna med en kram och sedan satte de sig alla fem i ett hörn. De ville inte ha mig med men jag studerade dem i alla fall eftersom jag visste att jag själv skulle ingå i ett svuret systerskap om bara två år. Alla flickorna kom från Puwei, vilket betydde att de kunde samlas ofta och inte bara speciella dagar som Söka-svalka- eller Fågelfesten. Systerskapet hade bildats när flickorna fyllde sju. För att befästa deras förbund hade deras fäder bidragit med tjugofem jin ris som lagrades i vårt hus.

Senare när någon av flickorna gifte sig skulle hennes del av riset säljas så att ”systrarna” kunde köpa presenter till henne.

Det sista riset skulle säljas när den sista systern gifte sig. Det markerade slutet på systerskapet eftersom flickorna genom äktenskapet flyttade ut till andra byar där de skulle bli alltför upptagna av att sköta barn och lyda svärmor för att ha tid att odla gammal vänskap.

Inte ens tillsammans med sina vänner försökte Äldstasyster dra uppmärksamheten till sig. Hon satt stillsamt med de andra [ 18 ]

Forum/Snöblomma

05-08-23

14.03

Sida 19

flickorna när de broderade och berättade historier. När de blev för högljudda hyschade mor strängt på dem och ännu en ny tanke kom för mig: så gjorde Mamma aldrig när Farmors ”svurna systrar på ålderns höst” kom och hälsade på. När barnen var vuxna hade Farmor inbjudits att vara med i en ny grupp på fem svurna systrar i Puwei. Bara två av dem förutom min Farmor var fortfarande i livet, de var alla änkor och kom på besök minst en gång i veckan. De lockade varandra till skratt och berättade oanständiga historier som vi flickor inte förstod. Vid sådana tillfällen var Mamma alltför rädd för sin svärmor för att våga säga åt dem att sluta. Eller så hade hon kanske för mycket att göra.

Mammas garn tog slut och hon reste sig för att hämta mer.

Ett kort ögonblick stod hon alldeles stilla och stirrade rakt framför sig. Jag fick en nästan oemotståndlig lust att kasta mig i hennes famn och skrika: Se mig, se mig, se mig! Men jag lät bli.

Mammas fötter hade blivit illa lindade av hennes mor. I stället för liljefötter hade Mamma fula stumpar. I stället för att skrida fram fick hon stödja sig på en käpp. Om hon lade undan käppen fick hon fäkta med armarna för att hålla balansen. Mor stod alltför ostadigt på fötterna för att någon skulle våga krama eller pussa henne. ”Är det inte dags att Vacker Måne och Lilja går ut nu?” frågade Faster och avbröt mors dagdrömmande. ”De skulle kunna hjälpa Äldstebror med hans sysslor.” ”Han behöver inte deras hjälp.” ”Jag vet”, medgav Faster, ”men det är en fin dag …” ”Nej”, sa Mamma strängt. ”Jag vill inte att flickorna ska driva omkring i byn när de borde vara hemma och utveckla sina färdigheter.”

Men på den här punkten var min faster envis. Hon ville att vi skulle utforska gränderna, se vart de ledde, gå till utkanten av byn och se oss omkring, för hon visste att vi snart nog bara skulle kunna få en skymt av byn från det gallerförsedda fönstret i kvinnornas rum. ”De har bara några få månader kvar nu”, invände hon. Hon [ 19 ]

Forum/Snöblomma

05-08-23

14.03

Sida 20

sa ingenting om att våra fötter snart skulle lindas, våra ben knäckas, vårt skinn ruttna. ”Låt dem springa medan de kan.”

Mor var trött. Hon hade fem barn varav tre var fem och yngre. Hon hade hela ansvaret för hushållet – städning, tvättning och lagning, och hon skulle laga alla måltider och hålla ordning på hushållsutgifterna efter bästa förmåga. Mor hade högre status än Faster men hon orkade inte framhärda varje dag med det hon ansåg vara rätt uppförande. ”Ja, ja”, suckade Mamma uppgivet. ”De får gå.”

Jag tog Vacker Måne i handen och vi hoppade upp och ner.

Faster sjasade kvickt ut oss innan Mamma hann ändra sig. Äldstasyster och hennes svurna systrar tittade längtansfullt efter oss. Min kusin och jag rusade nerför trappan och ut. Sent på eftermiddagen var den bästa tiden, tyckte jag, när luften var varm och doftande och cikadorna sjöng.Vi kilade iväg längs gränden och hittade min bror på väg ner till floden med vattenbuffeln. Han red på djurets breda skuldror med ena benet indraget under sig och det andra studsande på djurets sida.

Vacker Måne och jag gick på rad bakom honom genom byns labyrint av smala gränder, vars virrvarr skyddade oss både från onda andar och från banditer. Vi såg inga vuxna – männen arbetade på åkrarna och kvinnorna satt bakom gallerfönstren i sina rum – men gränderna befolkades av andra barn och så byns djur: kycklingar, ankor, feta suggor och smågrisar som skrikande sprang undan.

Vi lämnade byn och gick längs en upphöjd smal stig som var belagd med små stenar. Den var bred nog för människor och bärstolar men för smal för ox- och hästkärror.Vi följde stigen ner till floden Xiao och stannade precis innan vi var framme vid den svajande bron. Bortom bron öppnade sig världen med vidsträckta områden odlad mark. Himlen över oss var blå som kungsfiskarens fjädrar. I fjärran såg vi andra byar – platser som jag aldrig trodde att jag skulle komma till i hela mitt liv. Sedan klättrade vi ner till flodbanken där vinden susade i vassen. Jag satte mig på en sten, tog av mig skorna och vadade ut i vattnet. Sjuttiofem år har gått sedan dess men jag [ 20 ]

Forum/Snöblomma

05-08-23

14.03

Sida 21

känner ännu leran mellan tårna, vattnet som forsade över fötterna och kylan mot huden.Vacker Måne och jag var fria på ett sätt som vi aldrig skulle bli igen. Men jag minns något annat mycket tydligt från den dagen. Från det ögonblick jag vaknade hade jag sett min familj på ett nytt sätt och det hade fyllt mig med egendomliga känslor – vemod, sorg, svartsjuka och en känsla av orättvisa inför många saker som plötsligt verkade fel. Jag lät vattnet skölja bort det.

Den kvällen efter middagen satt vi utanför och njöt av den svala kvällsluften och tittade på när Pappa och Farbror rökte sina långa pipor. Alla var trötta. Mor ammade babyn en sista gång och försökte få honom att somna. Hon såg trött ut efter dagens arbete som ändå inte var riktigt avslutat för hennes del.

Jag lade armen om axeln på henne för att trösta henne. ”För varmt för det”, sa hon och föste försiktigt undan den.

Pappa måste ha sett min besvikelse för han tog upp mig i knät. Där i tystnaden och mörkret var jag honom kär. I den stunden var jag som en pärla i hans hand.

[ 21 ]