Issuu on Google+

Denna bok tillägnas Joanna och Henrietta Macrae saliga i åminnelse som höll i det stora paraplyet när Rowena spelade fiol på slottsesplanaden.


Om man strosar omkring i Edinburgh i slutet av juli känner man de första vibrationerna i marken av den jordbävning som skakar staden under augusti och en bit in i september då det är festivaldags. Ni har kanske hört talas om ”Edinburghfestivalen”, men det är egentligen en övergripande term för de sex separata festivaler som äger rum vid samma tidpunkt. Den äldsta och mest kända av dem är Edinburgh International Festival, som kom till 1947 när Europa började byggas upp igen efter andra världskriget. De som grundade festivalen tyckte att det behövdes ett stort evenemang för att stärka samhörigheten mellan invånarna i landet och för att det dittills inte hade funnits ”en ideologisk plattform där kreativiteten kunde få blomma”. På senare år har festivalen lockat närmare en halv miljon besökare till Edinburgh som har kunnat glädja sig åt framträdandena i stadens konserthallar och teaterlokaler av världsstjärnor inom musik, opera, teater och dans. När det är festivaltider i Edinburgh kan man tillfredsställa sitt behov av kultur inom praktiskt taget alla genrer … Edinburgh i augusti är en oförglömlig upplevelse! New York Times

7


K A PI T E L E T T

D

et där med konfettin var rena mysteriet. Fortfarande, två veckor efter bröllopet, dök de kulörta små pappersbitarna upp på alla möjliga ställen i lägenheten. Konfettin låg i drivor under den nya extrabreda sängen och i små högar bakom teven i vardagsrummet och ibland svävade en enda liten konfetti omkring i köket, buren på värmeströmmarna från brödrosten. Trots att Tess måste dammsuga lägenheten varenda dag blev hon till en början varm om hjärtat vid anblicken av all denna konfetti, eftersom den påminde henne om hennes stora dag här i livet då hon stod brud. Det var då, det. När hon nu tog ner en polotröja från översta hyllan i garderoben och en massa konfetti virvlade ner på det bonade trägolvet i sovrummet blev hon faktiskt irriterad och ville bli av med den eftersom konfettin hade legat kvar alldeles för länge, precis som snö när det blir tö. Tess hyste vissa misstankar om att det var Allan som var skuld till alltihop. Hon såg för sig hur han smög omkring i lägenheten och strödde ut konfetti som om det vore en magisk kärleksritual för att de skulle bevara stämningen från bröllopsdagen, men när hon hade frågat honom om detta i går morse när han stod spritt språngande naken och rakade sig framför helfigursspegeln i badrummet hade han nekat till all inblandning. ”Det var vackert tänkt, älskling”, muttrade han ur vänstra mungipan medan han rakade högra kinden, ”men det var tyvärr inte jag”, fortsatte han och drog in hakan så att han kunde raka sig under näsan, ”det är nog som när man har varit på en sandstrand”, sa han och såg på sin nyblivna fru med raklöddret format till ett bockskägg och gestikulerade med rakhyveln, ”då har man ju sand mellan tårna och i naveln och på en massa andra ställen i flera dagar efteråt.” 9


Då fick Tess nog. Allans tal om ”andra ställen” fick henne att släppa alla tankar på romantik och lättsinne. Tess satte sig på sängkanten, tog på sig de bruna stövletterna, drog ner jeansen över dem, reste sig, gick fram till ett av de höga skjutfönstren och öppnade träjalusierna. Hon hade svävat på moln vareviga dag ända sedan bröllopet, men nu blev hon en smula nedstämd när hon upptäckte att vädret fortfarande var grått och trist i den skotska huvudstaden. När hon såg att de kala trädkronorna som skymtade borta på Heriot Row vajade av och an och att människorna som hastade förbi på trottoaren nedanför svepte rocken tätare om sig och fällde upp kragen när de skyndade fram på Dundas Street förstod hon att den kalla, byiga vinden var nordlig och svepte in från Firth of Forth. Våren är inte som förr, tänkte hon. De befann sig i början av maj men man skulle kunna tro att det var februari. En iskall vindil letade sig in genom en springa i fönsterkarmen och det blev så kyligt i rummet att hon huttrade till och stack in händerna i armhålorna för att värma dem. Den enda nackdelen med giftermålet var att hon hade blivit tvungen att lämna sin trevliga lilla lya i ett hyreshus på West College Street och flytta hit till Allans stora lägenhet som låg i den tjusigare stadsdelen New Town i Edinburgh. Tess tog upp mobilen som låg på sängbordet, knappade in ett nummer och satte luren mot örat medan hon drog på sig en yllejacka och hängde datorväskan på axeln. När Allan svarade efter en stund gick det inte att höra vad han sa eftersom han tydligen hade munnen full med mat. ”Hej, det är jag”, sa Tess och tog med sig nycklarna som låg på hallbordet. Hon hörde att Allan tuggade och svalde. ”Jag vet, jag såg ditt namn i displayen. Sexgalningen står det.” ”Det gör det inte alls det!” ”Nej, det har du rätt i. Det står mrs Goodwin.” Tess hade svårt att vänja sig vid det nya efternamnet. När hon gick i skolan klottrade hon kollegieblocken fulla med den blivande kändisen Tess Hartleys autograf, men som nygift var det omöjligt för henne att styra pennan och med en elegant sväng skriva s:et i Tess och sedan övergå till G:et i Goodwin och därför såg det ut som om en oduglig förfalskare försökte härma hennes handstil när hon skrev sin namnteckning. ”Det var ju trevligt”, sa hon leende, låste ytterdörren med dubbla slag 10


och skyndade nedför stentrappan med klapprande steg så att det ekade i det kylslagna trapphuset. ”Var är du?” ”Jag sitter i bilkö på M8:an tre mil från Glasgow.” ”Hur dags åkte du hemifrån i morse?” ”Halv sju. Jag borde väl ha väckt dig, men du sov så djupt att jag nöjde mig med att titta hungrigt på dig och sedan gav jag mig i väg. Ligger du fortfarande till sängs?” ”Nej, jag är på väg ut.” ”Det var hurtigt! Klockan är ju bara halv åtta.” ”Jag vet, men jag måste vara tidigt på jobbet i dag för Alasdair ska ringa klockan åtta från Budapest.” ”Vad gör han där?” ”Han skulle kolla en dansgrupp som han tror skulle kunna fylla en lucka i festivalprogrammet.” ”Var är Sarah då? Jag trodde att hon med förtjusning lade beslag på morgonsamtalen med den berömde Alasdair Dreyfuss.” Tess smålog syrligt, öppnade den tunga porten och drog sedan igen den efter sig, fortsatte nedför yttertrappan och ut på trottoaren. Allan hade rätt. Sarah Atkinson, marknadschef för den internationella festivalen i Edinburgh och Tess närmaste chef, tyckte om att vara den som höll kontakt med högste chefen, särskilt när Alasdair var utomlands på sin ständiga jakt efter nya talanger. ”Hon är i England för ett möte med Royal Shakespeare Company”, sa Tess och kastade en blick nedåt Dundas Street för att se om det kom någon buss. En dubbeldäckare, målad i bussbolagets trista färger – kastanjebrunt och beige – stod vid trafi kljusen. ”Hur dags kommer du hem?” ”Vid sjutiden.” ”Har du lust att gå ut och äta middag?” ”Nej, jag har bara lust till dig.” Tess kände hur det hettade till av åtrå i magtrakten. ”Jag vet, men det är inget svar på frågan.” ”Okej, vi går ut och äter i kväll. Nu börjar det röra sig, det är bäst att vi slutar prata. Sköt om dig, min ängel.” ”Hej då, vi ses i kväll.” Tess stoppade mobilen i fickan och klev på bussen och väntade medan en äldre herre gick nedför trappan från övervåningen. Han var gråblek 11


och klädd i en skrynklig, kritstrecksrandig kostym och han höll en nött läderportfölj i handen. Sedan skyndade hon uppför trappan och satte sig ner med en duns på en ledig plats, för just då körde bussen vidare. Det hade egentligen inte passat särskilt bra med giftermål just nu eftersom Allan nyligen hade blivit befordrad och hon själv arbetade nästan dygnet runt på festivalkontoret, men å andra sidan måste de besluta sig för om de skulle fortsätta att leva ihop eller om de skulle göra slut. När någon frågade hur länge de hade varit tillsammans brukade Tess svara att de hade varit ihop i drygt tre år, men det var en sanning med modifi kation. Det hade alltid gått upp och ner i förhållandet och för två år sedan hade de separerat och varit ifrån varandra i fyra månader. Under den perioden trasslade de in sig i flera korta förhållanden, men de relationerna höll inte och då sökte de upp varandra igen för att slicka såren och försöka bygga upp det sköra förtroende som de ändå hyste till varandra. Det var lätt att förlåta sådana små felsteg, även om Allan hade haft svårt att komma över den kärleksaffär som Tess inledde året därpå – men även om den satte deras förhållande i gungning så gick det inte överstyr. Det var det som var problemet. Allan tyckte att förhållandet kändes alldeles för tryggt och påpekade att det var i stort sett platoniskt och att ingen av dem hade någon glädje av att de fortsatte att leva ihop utan band. Därför friade han och Tess sa ja utan närmare eftertanke. Att gifta sig verkade vara det enda vettiga de kunde göra. De hade helt enkelt inte kommit sig för med det tidigare. Och inte kom de sig för med att planera någon smekmånad heller. Efter bröllopet hade de tagit ledigt några dagar för att flytta Tess tillhörigheter till Allans lägenhet, men de tyckte inte att det var rätt tid på året att åka på semester. Om hon inte måste ta itu med något brådskande ärende efter det att hon hade talat med Alasdair nu på förmiddagen skulle hon kanske kunna kolla på nätet och se om hon kunde hitta någon resa och boka ett par semesterveckor i september när festivalen väl var över. Vädret var kallt och ruggigt i dag och just nu drömde hon om att resa till ett varmt, soligt och exotiskt ställe med vita sandstränder och palmer och ett blått hav som blev ett med himlen vid horisonten. Hon log för sig själv och nickade bistert. Jojo, Barbados skulle säkert passa hennes skrala kassa. Det blev grönt ljus och bussen fortsatte långsamt uppför backen på Queen Street. Tess gned några tag med jackärmen över den immiga rutan och betraktade fotgängarna som var på väg till arbetet. Anblicken av de strikt klädda herrarna och damerna fick dagen att verka ännu gråare, 12


men de mörka plaggen passade förstås bra åt alla jurister och ekonomer, för staden var full av advokatbyråer och revisionsfirmor. Tess upphörde aldrig att förvånas över att Edinburgh, som verkade så dystert och otillgängligt under större delen av året, plötsligt under tre augustiveckor förvandlades till ett hålligångställe där folk levde rövare och betedde sig som om dricksvattnet hade spetsats med amfetamin. Hon hade fått veta att denna skillnad mellan vardag och fest i den skotska huvudstaden hade funnits ända sedan den första festivalen gick av stapeln 1947, och även om de flesta numera betraktade festivalen i Edinburgh som ett av världens bästa kulturevenemang som lockade mängder av konstnärer och artister till staden, var det först under det senaste decenniet som lokalbefolkningen hade fått en positiv syn på festivalen. Innan dess betraktade de flesta festivalen som en årligen återkommande plåga, då det var omöjligt att få tag i taxi och det var fullsatt på alla krogar. Man talade inte högt om att festivalen faktiskt skänkte Edinburgh glans och ära inom kultursektorn och inte heller om att butiker, hotell och många andra företag och privatpersoner tjänade pengar på de tusentals festivalbesökare som varje år kom till staden under dessa tre sensommarveckor. De som arbetade på festivalkontoret var väl medvetna om att det ändrade opinionsläget till största delen var Alasdair Dreyfuss förtjänst, men han ville inte höra talas om detta. Han utnyttjade aldrig sina yrkesmässiga framgångar eller det faktum att han nyligen hade blivit adlad till att skaffa sig några favörer. Tess klev av bussen och fortsatte till fots uppför Lawnmarket, som låg på krönet av Royal Mile. Här, i stadsdelen Old Town, trivdes hon allra bäst. Här fanns gamla vittrande stenhus med små fönster, kullerstensgränder, unga och glada invånare, ruffiga men charmiga pubar och souveniraffärer som saluförde smaklösa föremål av alla de slag. Turisterna kunde köpa biljetter till spökvandringar, klanrutiga mössor med vidhäftande morotsröda peruker, cd-skivor med gaeliska sångare som ylade kärleksballader, vapen (äkta vara, förstås) som användes av klanerna från skotska högländerna när de stred för jakobiterna 1745, slagsvärd som var så trubbiga att inte ens en klumpig svärddansare skulle kunna åstadkomma blodvite och läderklädda sköldar utan minsta reva från någon rödrocks bajonett. Varje vardagsmorgon tog hon bussen från New Town och när hon närmade sig sina favoritkvarter i den gamla delen av staden kände hon alltid en ilning av förtjusning inombords. Tess korsade gatan och gick in på ett kafé. Det var varmt och skönt där inne och det luktade gott av kaffe. Kaféet var ett av de få modernt inredda 13


ställena i kvarteret. Det var två personer före henne vid disken och hon ställde sig i kön. Då kom någon in genom dörren och slog igen den med ett brak. Gästerna som satt vid de stålrörsblanka borden vände sig om, grep tag i sina skramlande koppar och fat, slutade tugga på sina halvätna blåbärsmuffins och såg som på en given signal bort mot entrén. Det verkade som om glasdörren skulle gå i kras, men ingenting hände och då vände de blickarna mot den nyanlände, en ung man med mörkt, lockigt, axellångt hår som var klädd i en blå cheviotrock som var alldeles för stor för honom. Han ställde sig framför dörren, drog efter andan, slog ut med händerna i en bevekande gest och blundade. ”Ursäkta … ursäkta … ursäkta.” Han öppnade ena ögat och iakttog de övriga som skeptiskt följde hans förehavanden. ”Ursäkta?” Tess beslöt sig för att hjälpa honom ur knipan. ”Vilken entré, Lewis”, sa hon leende. Den unge mannen gick fram till henne. ”Alltihop är ditt fel, Tess”, sa han lågt. ”Vad menar du, varför skulle det vara mitt fel?” ”När jag skulle gå in på kontoret fick jag syn på dig just som du klev av bussen och då blev jag tvungen att springa hela långa vägen uppför High Street för att hinna ifatt dig.” Tess såg oförstående på honom och försökte komma på om hon hade glömt något avtalat möte eller inte hade ringt några telefonsamtal som hon borde ha gjort. Lewis Jones var kollega till henne på marknadsföringsavdelningen på alternativfestivalen The Fringe, en av de sju oberoende alternativfestivaler som ingick i Edinburghfestivalen. Ledningsgrupperna ansvarade för sina respektive arrangemang, men de anställda på de olika festivalkontoren samarbetade i fråga om lokaler och organisationen av festivalen i stort. ”Vad är det som har hänt som är så viktigt?” Lewis ryckte på axlarna. ”Ingenting särskilt. Jag ville bara fråga hur du trivs med att vara gift. Jag har inte sett dig sedan bröllopet.” Tess var medveten om att Lewis hade ett avväpnande sätt och en förmåga att få andra att tycka synd om honom – det berodde kanske på den svårmodiga dialekten. Hon fick lust att klappa honom på huvudet som om han vore en liten pojke och säga åt honom att han inte skulle vara orolig, men det var ju fånigt av henne. Hon visste mycket väl att Lewis skulle fylla trettio – de var faktiskt nästan lika gamla – och han var en skicklig organisatör som på sitt avspända sätt samordnade logistiken tillsammans 14


med sina kolleger för de tvåtusen artister som framträdde under de tre veckor som festivalen pågick. ”Det är spännande att vara gift”, sa Tess. ”Det kan jag varmt rekommendera.” Lewis suckade. ”Jag har tyvärr inte träffat den rätta ännu.” Flickan bakom disken frågade vad de ville ha och då ställde sig Lewis några steg framför Tess och sa: ”Får jag bjuda dig på en kopp kaffe? Vi kan väl sätta oss och prata en stund?” ”Nej, det hinner jag tyvärr inte. Jag väntar ett telefonsamtal och måste vara på kontoret om några minuter.” Tess vände sig till flickan bakom disken och fortsatte: ”En cappuccino att ta med, tack.” ”Jaså, ja, det är inget att göra åt”, sa Lewis dystert. När flickan bakom disken hade satt på locket på pappmuggen och ställt den på disken tog han den och räckte fram den till Tess. ”Varsågod, jag bjuder. Nu är det bäst att du skyndar dig.” Tess log mot honom. ”Tack ska du ha, vi ses!” Hon väntade inte på svar utan skyndade ut från kaféet med pappmuggen i ena handen och den andra handen i ett fast grepp om datorväskan för att hindra den från att dunsa mot höften. Sedan sprang hon så fort hon kunde i sina högklackade stövletter uppför Lawnmarket likt en modern Askunge, vars enda strävan var att sitta vid skrivbordet innan kyrkklockan hade slagit åtta. Den internationella festivalen i Edinburgh har sitt huvudkontor och övriga lokaler inrymda i en före detta kyrka invid krönet av Royal Mile. Det sakrala namnet på kyrkan försvann i samband med att kyrkbänkarna och predikstolen togs bort och i stället döptes byggnaden om till The Hub, ”centrum”. Tess lirkade sig in genom två svängdörrar och småsprang sedan korridoren fram. Där hade altargången legat förr i tiden, men nu fanns det ett kafé bakom en lång glasvägg på ena sidan och ett biljettkontor på den andra. Hon fortsatte uppför en trappa med två steg i taget, skyndade förbi en klarröd fondvägg med prydnadshyllor fulla med statyetter och stannade till en stund på översta trappsteget för att hämta andan. Då hörde hon att telefonen ringde inne på hennes rum. Tess rusade in genom dörren, böjde sig över skrivbordet och lyfte på luren samtidigt som hon ställde ifrån sig kaffemuggen och drog av sig datorväskan som föll till golvet med en olycksbådande duns. ”Internationella festivalens kontor, god morgon.” ”Hej Tess. Det är Alasdair.” 15


”Hej, hej.” Tess rätade ut telefonsladden med sin lediga hand och gick sedan runt skrivbordet och satte sig i stolen. ”Har du sökt mig tidigare i dag?” ”Nej, jag åkte hemifrån lite senare än vanligt för att du skulle få möjlighet att hinna till kontoret i tid.” Tess kunde inte avgöra om han skojade eller inte men hon blev ändå nervös och rodnade generat. Hennes närmaste chef, Sarah Atkinson, var aldrig försenad när Alasdair Dreyfuss ringde till henne om morgnarna. ”Hur har du det i Budapest?” ”Bra. Danstruppen är duktig men koreografin är inget vidare, så jag tänker inte boka de här dansarna i år. Jag ska försöka få till stånd ett samarbete med Hans Meyer nästa år. Han ska dirigera Rombert.” ”Kan jag hjälpa till med något?” frågade Tess och knackade med pennan mot skrivbordsunderlägget. ”Inte med det här projektet”, sa Alasdair, ”men när jag läste tidningen ombord på planet hem såg jag en notis om att Angélique Pascal ska spela på Barbican nu på torsdag. Jag vet att det är lite tidigt att göra reklam för just den konserten, men eftersom hon kommer att vara festivalens stora stjärna kan du väl försöka få tag i henne och boka en intervju och sedan slå en signal till Harry Wills på Sunday Times. Hennes agent, Albert Dessuin, kommer säkert att avspisa dig, men gör ett försök i alla fall.” Tess skrev snabbt ner namnen på ett anteckningsblock, men bara som en påminnelse om vad hon hade att göra. Hon hade hört talas om bägge två och kände den unga franska violinisten Angélique Pascal till namnet. ”Var det något mer?” frågade hon. ”Ja, jag vill att du ringer till Jeff Banyon i Skotska kammarorkestern och frågar om de har bestämt sig för att spela Tjajkovskij under fyrverkeriuppvisningen vid avslutningskonserten på festivalen. Om inte måste vi ändra temat och anpassa det efter den musik som Banyon har valt. Har det kommit några meddelanden till mig?” Tess kastade en granskande blick på högarna på skrivbordet för att se om någon hade lagt dit några papper som högste chefen skulle ha. ”Nej, ingenting.” ”Då så. Jag är tillbaka på kontoret sent i morgon eftermiddag om allt fungerar som det ska på flyget. När kommer Sarah tillbaka?” ”I eftermiddag.” ”Bra, meddela henne att jag vill prata med henne i morgon bitti. Hej då.” 16


Tess lade på luren med en lättnadens suck. Hon tyckte bra om Alasdair Dreyfuss, men hon hade stor respekt för honom. Han kunde vara burdus och om man inte tog i beaktande att han ständigt arbetade under hård press skulle man kunna tro att han var kall som is. Tess hade arbetat på kontoret i drygt två år och skulle just sätta i gång med förberedelserna inför sin tredje festival, men nu som först hade Alasdair börjat betrakta henne som en i gänget. Men historien hade kunnat ta en helt annan vändning om han hade fått reda på vad Tess hade varit med om under de två gångna festivalerna. Hennes kärlekshistoria med Peter Hansen hade varit hemlig och spännande och den hade blossat upp under festivalveckorna när hela stan präglades av kreativitet och livsglädje. Peter Hansen var en av Danmarks främsta regissörer och Alasdair Dreyfuss hade anställt honom på ett tvåårigt kontrakt för att han skulle regissera flera teaterpjäser. Alasdair hade gett Tess i uppdrag att ta hand om dansken. Den fyrtiofemårige Peter Hansen var berömd, charmerande och en erfaren förförare och Tess, som nyligen hade blivit anställd på kontoret, blev smickrad över att den kände regissören var intresserad av henne. Det dröjde inte länge förrän hon betraktade de gymnastiska övningarna tillsammans med honom i ett av rummen på Edinburghs finaste hotell som en del av arbetet. Tess och Allan hade haft en svacka i förhållandet, men även om de fortfarande träffades regelbundet såg hon noga till att han inte fick veta något om hennes kärlekshistoria med Peter Hansen. Tess skyllde på att hon måste vara med på diverse mottagningar och middagar och göra en runda till stadens nattklubbar sent på natten för att roa de sångare och musiker som deltog i festivalen. När det blev festivaldags året därpå fortsatte hon och Peter sin relation, men Tess insåg att de spelade ett högt spel och att deras hemliga förhållande kunde få ödesdigra konsekvenser, inte minst därför att Peter Hansen och Alasdair Dreyfuss var gamla goda vänner. De senaste fem åren hade de bland annat åkt på skidsemester till Norge med sina familjer. En vecka innan fjolårets festival var över hade Peter Hansen plötsligt gjort slut med Tess. När hon kom till kontoret en morgon låg det en lapp från Sarah Atkinson på skrivbordet där det stod att Peter Hansen hade ringt och att han hälsade att han inte behövde ta hennes tjänster i anspråk längre. Han skulle resa till Köpenhamn kvällen därpå direkt efter den sista föreställningen av pjäsen som han hade regisserat. Tess försökte få tag i Peter på mobilen men han svarade inte. Så småningom förstod hon 17


att Peter inte längre hade någon användning av henne och att han bara hade utnyttjat henne som tidsfördriv. Antagligen hade han betett sig likadant mot mängder av dumma, lättlurade flickor i olika städer runtom i världen där han för tillfället hade arbetat. Alasdair Dreyfuss fick aldrig reda på att de hade haft ett förhållande. Om han hade hört glunkas om det var Tess övertygad om att hon skulle ha fått sparken och åkt ut med huvudet före från festivalkontoret. Men Allan hade kommit sanningen på spåren. Det var Tess fel, för hon hade gått omkring och sett nedslagen ut och hade börjat gråta utan anledning. Till slut frågade Allan vad som var på tok och då berättade hon alltihop. Där kunde deras förhållande mycket väl ha tagit slut. Det var vad hon förväntade sig, men i stället tog den rare och omtänksamme Allan sin snyftande och förtvivlade flickvän i famnen, suckade djupt och sa: ”Vi måste sluta upp med att göra varandra illa, Tess. Vi kan inte fortsätta med att leva i ett förhållande där vi struntar i de grundläggande kraven på trohet och tillit.” I samma stund som Tess tänkte att hennes dumhet och själviskhet hade lett till att hon hade förlorat den enda människa som hon verkligen brydde sig om här i världen, sa Allan: ”Vår enda möjlighet att rädda förhållandet är att gifta oss. Vad säger du?” Hon gick genast med på förslaget utan att tveka. Tess ruskade på huvudet för att befria sig från tankarna på det förflutna och upptäckte plötsligt att hon hade suttit och tittat stint på telefonen ända sedan hon hade lagt på luren efter samtalet med Alasdair Dreyfuss. Hon böjde sig ner, lyfte upp datorväskan från golvet, öppnade blixtlåset och ställde den bärbara datorn på skrivbordet. Sedan startade hon datorn och kastade en blick på klockan, men tyckte att det var för tidigt på dagen att försöka få tag i Angélique Pascal och hennes agent. Det var bäst att vänta tills klockan hade hunnit bli nio innan hon började ringa runt. På det viset fick Tess fyrtiofem minuter på sig att söka på nätet efter resor till Barbados. Hon hoppades att det fanns någon resa till ön i september så att Allan och hon kunde åka dit på en försenad smekmånad.

18


9789175250137