9789175250106

Jag vandrade bland ett okänt folk i landet bortom haven.

Wordsworth 1770–1850

N

Jakarta

I

N

D

O

N

E

S

I

E

NYA GUINEA

N

Arnhem Land Indiska oceanen

Nationalparken Kakadu Kunwinjfoket

Devil´s Marbles/Karlwekarlwe/ Regnbågsormens ägg A

U

S

T

Alice Springs R A L

Cooktown/ Waymbuurr Ngadyandyifolket

I

E

N

Brisbane/Meanjin Turrbalfolket

Ayers Rock/Uluru Kata Tjuta/Mount Olga

Sydney/Warang Botany Bay/Kamay (Främst eora- och cadigalfolket) Indiska oceanen

Tasmanshavet

TASMANIEN

Till Norfolk Island 970 km

Landmassa under pleistocen, för 50 000 år sedan Nuvarande landmassa

400

800

1200

Skala i sjömil

TIDSLINJE

1500–1700 Indonesiska fiskare kommer till norra Australien.

1606 Holländaren Willem Jansz utforskar halvön Cape Yorks västkust och råkar i konflikt med de infödda.

1623 Flera väpnade sammandrabbningar inträffar mellan Jan Carstenz och aboriginerna på norra kusten.

1688 William Dampier blir den förste engelsman som utforskar och kartlägger delar av Australien.

Augusti 1768 James Cook och Endeavour lämnar England och sätter kurs på Tahiti, dit fartyget kommer i april 1769.

Oktober 1769 Cook kastar ankar i Poverty Bay på östra sidan av Nordön, Nya Zeeland. Besättningen får en första kontakt med maorierna som inte visar sig vara vänskapligt sinnade.

November 1769 Cook börjar kartlägga Nordön och Sydön.

Extremt dåliga väderleksförhållanden sinkar kartläggningen.

April 1770 Cook lämnar Nya Zeeland för att segla till Van Diemens Land (Tasmanien). Stormar tvingar Endeavour att kasta ankar i Botany Bay. Juni–augusti 1770 Endeavour fastnar på Stora Barriärrevet och får allvarliga skador. Fartyget repareras och man försöker finna en säker passage genom revet vid en grund flodmynning där numera Cooktown 9

Juli 1771

1786 1788

1788–1789

1790

1791

ligger. Innan man hittar vägen ut till öppet vatten får besättningen lära sig en del överlevnadsknep av aboriginerna.

Endeavour återkommer till England. På hemresan har många ombord dött i malaria och dysenteri, bland andra Sydney Parkinson och Robert Molyneaux.

Den brittiska regeringen bestämmer sig för att använda Botany Bay som straffkoloni.

Aboriginer ser kapten Arthur Phillip och den första flottan (elva skepp med sjuhundrasjuttioåtta straffångar, hundranittioen marinsoldater och tio officerare) anlända till Botany Bay innan den seglar vidare till Port Jackson. Sjuhundrasjutton straffångar överlever.

Fransmannen La Pérouse och ytterligare två skepp kommer till Botany Bay. Konflikter uppstår mellan britter och fransmän liksom med aboriginerna.

Smittkopporna decimerar den aboriginska befolkningen i Port Jackson, Botany Bay och Broken Bay och sprider sig även inåt landet och längs kusten.

Den andra flottan (sex skepp) anländer till Port Jackson med tvåhundrasjuttioåtta döda strafffångar. Flera proviantfartyg förliser och kolonin får svälta.

Den tredje flottan (elva skepp) anländer till Port Jackson med två tusen straffångar, bland andra de första irländska katolikerna. Hundranittiofyra män och fyra kvinnor dör under seglatsen.

New South Wales-kåren inrättas av den brittiska regeringen för att upprätthålla lag och ordning i kolonin.

10

1791–1792 Fångar som avtjänat sitt straff får mark i Parramatta medan nybyggarnas landinnehav snabbt sprider sig till Prospect Hill, Kissing Point, Northern Boundary, Ponds och Field of Mars.

1798 Aboriginerna blir fråntagna landområden runt omkring Georges River och Bankstown.

1799 Vid Hawkesbury River dödas två aboriginpojkar av fem nybyggare som senare benådas av guvernören. Denna händelse inleder en lång period av konflikter mellan aboriginerna och de vita nybyggarna, som senare ska kallas det svarta kriget.

11

Till minne av Eric John Ivory, som jag kallade pappa

FÖRORD

Det här är en roman och bör inte betraktas som något annat, men jag har ändå försökt beskriva upptäckten av Australien så historiskt riktigt som möjligt. Mina uppdiktade figurer får uppleva den första kolonins smärtsamma födelse som ställföreträdare för de verkliga pionjärer som gjorde landet till vad det är i dag. Familjerna Cadwallader och Collinson är påhittade och eventuella likheter med levande eller döda personer är ett rent sammanträffande.

William Cowdry var bas för fångvaktarna på fängelsefartyget Dunkirk.

Kapten Cook, Joseph Banks, Daniel Solander och den unge botaniske konstnären Sydney Parkinson är människor som har funnits på riktigt. Den enarmade kocken på Endeavour har existerat och Banks hade faktiskt med sig två vinthundar ombord; den ena tog en liten vallaby under vistelsen i Cooktown.

Arthur Phillip blev Australiens förste guvernör och pastor Richard Johnson var landets förste präst.

De fasor som utspelade sig på den andra flottan är väldokumenterade. Donald Trial, kapten på Neptune, och hans överstyrman ställdes 1792 inför rätta vid brottmålsdomstolen Old Bailey i London, åtalade för mord. Båda frikändes.

15

PROLOG

Forntidsdimmor

Kakadu femtio tusen år tillbaka i tiden Hon var tretton år gammal och hette Djuwe – och hon var vacker.

Djanay såg henne skratta tillsammans med de andra unga kvinnorna och han beundrade ryggens utsökta båglinje och den eggande stussen då hon utmanande svassade i väg med sävkorgen på höften. Han hade åtrått henne från första stund.

Det var som om Djuwe kände att han iakttog henne, för hon tittade över axeln och mötte hans blick och det gick inte att ta miste på budskapet i hennes. Så gav hon honom ett blixtrande leende och försvann bland de spräckliga skuggorna under träden.

Djanay rullade runt på mage i det höga gräset och kvävde ett vanmäktigt stön. Han kunde aldrig få henne. En sådan förening var emot deras heliga lag, mardayin, och det innebar förvisning och kanske även döden att bryta mot den. Varför frestade hon honom då? tänkte han och slöt ögonen. Han förstod varför. Hon visste att hon hade makt över honom och drog sig inte för att använda den. ”Upp med dig, latmask!”

En hård spark i sidan fick honom att rycka till och han blängde ilsket på halvbrodern. ”Jag är inte lat”, invände han och kom hastigt på fötter. Malangi var tjugo år äldre än han, hade silverstänk i håret och ärren efter initiationsriterna var djupt inetsade i den smidiga överkroppen. Han var en erfaren jägare och en respekterad medlem av äldsterådet som man ogärna gjorde sig osams med. ”Du ligger i solen och sover som en gammal gumma”, snäste Malangi. ”Hjälp till att skaffa mat inför vandringen i stället!”

Djanay nickade utan att våga se honom i ögonen; då avslöjades kanske hans åtrå till halvbroderns unga hustru. Med känslorna i upp17

ror gick han därifrån, starkt medveten om att Malangis blick följde honom likt ett välriktat spjut mot den bara ryggen.

Solen stod högt på himlen. Djanay stegade genom vildmarken tills han kom fram till höga röda klippor som stupade brant ner i en slingrande flod. Där började han klättra medan svetten sköljde bort längtan efter det ouppnåeliga. I likhet med de flesta männen i stammen var han lång och smärt med ebenholtssvart hud som pryddes av stamsymboler. Sånär som på ett smalt sävbälte, där han kunde ha vapen och redskap, och ett halsband av kängurutänder var han naken. Ögonen hade samma färg som bärnsten och ett trassligt svall av svarta lockar ramade in det runda ansiktet. Den breda näsan genomborrades av ett fågelben och de fylliga läpparna var krökta ovanför de första skäggstråna. Han var fjorton år och hade nyligen upptagits i männens krets efter att ha genomgått initiationsriterna. Nu förväntades han förvärva samma anseende som jägare som fadern och halvbrodern.

Han hävde sig upp på den släta klippavsatsen. Härifrån hade han en vidunderlig utsikt över stora skogar och höga bergstoppar och långt där nere syntes glittret av vatten.

Det var förfädernas andar som hade gett stammen vårdnaden om marken. Den var helig och andarna fanns i varenda sten och klippa, i varje flodkrök och vindpust. Precis som de andra i stammen skulle Djanay vara naturens vårdare tills hans ben hade vittrat bort. Moder jord gav mat, tröst och lärdom och det var viktigt att lära sig leva i harmoni med årstiderna och med alla andra varelser, för de var beroende av varandra och andligheten måste till varje pris skyddas och bevaras.

Kunwinjkufolket hade kommit hit på drömtiden då Djanays förfäders andar levde, en tid som förlorade sig i skapelsens dimslöjor.

Andarna hade visat stammen till detta förlovade land under ledning av den store stamäldsten Bininuwuy som för länge sedan hade lämnat jordelivet och numera bodde hos andarna i himlen, men skapelsevandringarna levde kvar i legenderna och i de målningar som fanns på klippväggarna i grottan bakom honom.

Allt var tyst här uppe. Djanay kunde känna förfädernas förväntningar och spände musklerna. Det var en tung börda att lyda lagarna när varenda fiber i kroppen värkte av längtan efter Djuwe. Han tänkte på den flicka som varit utsedd åt honom sedan han var fem år gammal. Aladjingu var en avlägsen släkting till modern och tillhörde nga18

dyandyistammen. De hade bara träffats som hastigast några gånger, och efter corroboreen – då stammarna träffades för att dansa och sjunga – skulle hon bli hans hustru, men hon fick honom inte att brinna av lust såsom Djuwe.

Med en suck steg han in i den heliga grottan i hopp om att finna lindring. Kvinnor och oinvigda pojkar var förbjudna att gå in i den, men Djanay hade med all heder klarat ceremonin då hud skars av från manslemmen och den vassa stenen ristade in linjer på bröst och armar. Han var nu invigd i de hemliga riter som utfördes här och hade erfarenhet av att ensam trotsa farorna ute i den vidsträckta vildmarken Kakadu.

Vördnadsfullt betraktade han målningarna i ockra som förfäderna hade lämnat efter sig på grottans väggar.

Den första bilden föreställde ett land som kallades Gondwana. Den visade att hans folk levde tillsammans med andra stammar och att ett iskallt vitt regn lade sig på marken och gjorde det svårt att jaga. På den andra såg man hur en stor landmassa bröt sig loss från Gondwana och hur havet trängde in mellan kontinenterna. På den tredje bilden korsade många stammar vattnet i kanoter och en fjärde redogjorde för deras vandringar över det väldiga landområde där Djanay nu levde.

Det hade utbrutit krig mellan stammarna med många döda; kvinnor fördes bort och krigare dräptes. Men det hade även förekommit giftermål och allianser då ännu fler stammar drog sig norrut. Snart blev det emellertid svårare att få tag i jaktbyte, och till följd av motsättningar och många olika språk och dialekter blev det nästan omöjligt för stammarna att umgås. Till slut spreds de ut över den vidsträckta kontinenten och kunwinjkufolket hamnade i Kakadu.

Djanay undrade vad som låg bortom de jaktmarker han kände så väl men hade accepterat att han aldrig skulle få veta det. Det fanns omarkerade gränser – sånglinjer – runt kunwinjkufolkets territorium som fick korsas med tillstånd av stamäldste, som bara gavs under en corroboree. Om han gav sig av utan lov skulle han dö.

Efter att ha mumlat hävdvunna välsignelser över tidigare stamäldstes heliga ben började han den svåra klättringen ner. Det var dags att jaga. Änderna hade varit ett lätt byte. Den ljuvliga doften av glödstekt leguan och vallaby blandades med röken från lägerelden och fick det att 19

vattnas i munnen då han räckte de tjugo fåglarna till modern. ”Bra gjort, Djanay.” Garndays ansikte sprack upp i ett leende och hon tog ett fastare tag om barnet på armen.

Djanay rätade på axlarna och försökte att inte verka alltför belåten över berömmet, men han kunde inte motstå en snabb blick på Djuwe för att se om hon märkt hur duktig han varit.

Djuwe satt böjd över bären hon rensade, men han såg att hon kikade på honom genom håret. ”Din far väntar på dig”, muttrade Garnday, ”bäst du skyndar på.”

Djanay insåg att han måste vara försiktig; moderns skarpa blick missade sällan någonting. Han satte sig hos de andra invigda ynglingarna på respektfullt avstånd från de stamäldste som omgivna av hundar vilade under träden. De gula hundarna utgjorde värmekälla på vintern, blev mat i tider av hungersnöd och var också ett skydd mot fara, men de var långt ifrån tama även om de tycktes känna samhörighet med aboriginerna.

Precis som de andra i äldsterådet satt fadern med korslagda ben och det grå håret och skrynkliga ansiktet vittnade om hans höga ålder och klokhet. Djanay kände sig tafatt i dessa aktade mäns sällskap. Utan dem skulle det inte förekomma några initiationsriter, inga legender om drömtiden och ingen sammanhållning hos det andliga och laglydiga kunwinjkufolket.

Han spanade ut över lägret och kände sig till freds med tillvaron. Kvinnorna och flickorna tjattrade som fåglar medan de tillredde kvällsmaten och hela tiden sjasade bort de nosande hundarna. Spädbarnen låg vid sina mödrars bröst och några av småbarnen lekte med en fångad ödla. Det ryckte roat i hans mungipor. Modern gav order i vanlig ordning trots att hon bara var andrahustru och det egentligen inte var hennes rättighet.

Han betraktade faderns förstahustru, Malangis mor. Gumman var gammal och skröplig med rynkigt ansikte. Snart skulle det bli hennes tur att höra andarna sjunga och följa dem till stjärnorna. Kanske anade hans egen mor det och provade sin auktoritet. Hon borde göra det mer diskret, tänkte han, för den äldre kvinnan åtnjöt respekt och hade stort inflytande över maken.

Tankarna snurrade febrilt i Garndays huvud medan hon försökte komma på en lösning. Det var idiotiskt av Djanay att kasta glödande 20

blickar på Djuwe och förr eller senare skulle blod flyta. Malangi var en svartsjuk make. Djanay var vuxen nu och förväntades rätta sig efter mardayin. Hon hade varit så stolt över sin älsklingsson, hade haft så höga förväntningar på honom, och det förestående giftermålet med Aladjingu skulle föra honom närmare det styrande äldsterådet. Om allt gick väl hoppades hon en dag få se sonen som stamäldste. Malangi var redan trettiofem år och skulle vara död sedan länge när Djanay blev gammal nog. Nu höll hennes ambitioner på att slås i spillror och alltihop var det intriganta stycket Djuwes fel. Ögonen smalnade då hon betraktade flickan. Redan som spädbarn hade Djuwe lovats bort till Malangi. Hon var dotter till iwadjafolkets stamäldste och trots den betydande åldersskillnaden var det inget ovanligt med sådana äktenskap. Alliansen mellan de båda stammarna var viktig, för de delade jaktmarker och kom till varandras undsättning då de blev anfallna av fiender.

Med ens upptäckte Garnday att Malangis mor iakttog henne. Hon fylldes av onda aningar och förstod att sonen befann sig i allvarlig fara.

Det var bara en tidsfråga innan Djanay tog med flickan ut i skogen och förstahustrun skulle utan omsvep straffa honom. Trots sin höga ålder hade också hon ambitioner och hon ville se Malangi som stamens äldste.

De båda kvinnorna blängde hätskt på varandra. Ingen av dem tålde den andra och Garnday visste att hennes egen ungdom och förmåga att ge deras make många levande söner var en nagel i ögat på förstahustrun. Ändå måste hon som andrahustru visa respekt, måste lära sig den äldres överlevnadsknep, böja sig för hennes önskningar och ta hand om henne då hon blev riktigt gammal och orkeslös. Garnday rätade på axlarna, strök trotsigt det mörka håret ur ansiktet och återgick till matlagningen.

Djuwe hade levt med dem i tio månvarv och visade fortfarande inget tecken på att vara havande. Fylld av avsmak tittade Garnday på henne. Hon misstänkte att flickan hade ätit den blandning av blad och bär som renade henne från nytt liv.

Alla kvinnorna gjorde det eftersom det var omöjligt att ge di åt mer än ett barn och samtidigt förbli en nyttig medlem i stammen. Om en kvinna födde tvillingar dräptes den ena omedelbart, för under torrperioderna var de ofta tvungna att företa långa vandringar över uttorkade slätter på jakt efter vatten och då överlevde bara de starka.

21

”Hon har ingen anledning att förbli barnlös”, muttrade Garnday. ”Såvida hon inte är ofruktsam, och det betvivlar jag.” Hon såg flickan kasta en utmanande blick på Djanay. ”Nej, hon har ett helt annat motiv.”

Kvällsmålsritualen återförde henne till nuet och fördelningen av maten. Männen och de invigda pojkarna serverades först och fick de bästa köttbitarna. De unga kvinnorna matade barnen och åt sedan själva medan gamlingarna fick gräva i askan efter resterna. Sedvanan handlade inte om bristande respekt; de gamla skulle snart sjungas till andarnas land, så maten var bortkastad på dem. Det var bättre att jägare och samlare fick äta sig mätta och att nästa generation stärktes.

Medan Garnday åt det knaperstekta köttet iakttog hon förstulet Djuwe. Flickan skrattade tillsammans med de andra unga kvinnorna med läpparna glänsande av fågelfett och blickarna gick hela tiden till Djanay. Djuwe var vacker, erkände hon motvilligt, men Malangi var redan misstänksam och följde varje steg hon tog. Det skulle bli bråk, såvida inte Garnday kunde förhindra det. Äntligen tog måltiden slut. Mer ris lades på elden för att den skulle ge ljus och värme och hålla rovdjuren på avstånd, och sagoberättarens mjuka röst förtäljde drömtidslegenden om varför ugglan jagar nattetid. Man låg familjevis på den röda jorden under fällar av vallaby och vombat och snart sänkte sig tystnaden över lägret, endast bruten av spridda snarkningar och ett och annat spädbarn som hade svårt att komma till ro.

Garnday lade sig till rätta bredvid makens beniga kropp. Hon hade de båda små pojkarna och minstingen tätt intill sig och en bit ifrån låg hundarna hopkurade. Den gamla tryckte sig mot deras makes rygg med armen om hans midja, som för att understryka sina rättigheter som förstahustru.

Garnday visste att hon skulle sova illa den natten. Djanay hade sin sovplats bland de ogifta ynglingarna i andra änden av lägret, och i skenet från elden kunde hon se att han inte hade somnat. Hon kastade en blick på Malangi och hans tre hustrur och noterade att Djuwe hade lagt sig ytterst i röran av kvinnor och barn runt omkring honom. Det fanns en illavarslande stillhet i luften som fick Garndays hjärta att slå fortare. Med alla sinnen på helspänn låg hon där och såg månljuset lysa på träden.

22

Djanay var mätt och belåten men kunde inte sova. Tyst smög han sin väg, in i de djupa skuggorna. Han stod inte längre ut med att se Djuwe ligga hos maken och behövde undkomma moderns hökblick.

De bara fötterna gav knappt ett ljud ifrån sig då han styrde stegen mot ensamheten vid flodstranden där vattnet virvlade runt stenarna och störtade över klipphällarna. Djanay satte sig på huk på en stenbumling som fortfarande var varm efter dagens hetta och stirrade ner på sin spegelbild. Han såg en man som stod på toppen av sin sexuella förmåga och ändå hade han aldrig legat med en kvinna. Stamlagen förbjöd det före äktenskapet. Han visste att Djuwe aldrig kunde bli hans, men hon gjorde honom så upphetsad att han inte förmådde tänka klart. Han skopade upp vatten med händerna och drack djupt, hoppades att wanjina, vattenanden, skulle hjälpa honom. ”Djanay?” hördes en viskning ur mörkret.

Förvånat tittade han upp och beslutsamheten flög all världens väg.

Han reste sig långsamt, förtrollad av hur månskenet spelade över hennes vackra kropp. Beröringen av hennes hand fick begäret att flamma upp och utan ett ord följde han med henne in i skogen.

De stod mitt emot varandra och det enda ljud som hördes var deras andetag. Djuwes fingrar beskrev en hettande linje från hans tinning till läpparna, över bröstet till magen och vidare nedåt. Hon log mot honom och en skymt av smilgropen syntes då hon kom närmare och viskade: ”Äntligen.”

Djanay förmådde knappt andas. Försiktigt smekte han hennes bröst, förundrade sig över hur väl de låg i hans händer, hur de mörka bröstvårtorna styvnade då han gled med tummen över dem.

Djuwes hand rörde sig över hans mage och fortsatte till hans värkande, pulserande mandom. ”Fort!” flämtade hon. ”Innan vi blir upptäckta.” Äntligen fick han ge utlopp för den återhållna åtrå som plågat honom sedan han såg henne första gången.

Utmattade och svettiga låg de sammanslingrade på marken och väntade på att andhämtningen skulle lugna sig. Men de hade smakat förbjuden frukt och då de åter började utforska varandra stegrades upphetsningen och blev oemotståndlig.

De var så upptagna av varandra att de inte märkte den tysta gestalt som en lång stund stod och iakttog dem innan hon försvann bort.

23

Gryningen hade ännu inte kommit och Garndays ögonlock var tunga då hon diade spädbarnet och skickade småpojkarna att samla ris. Maken sov, men den gamla höll redan på att röra om i glöden. Garnday gäspade och kliade sig i huvudet, hittade vant fästingar och löss och klämde ihjäl dem. Hon hade lyckats hålla ögonen öppna ända tills hon hörde förstahustruns snarkningar, men då hon senare vaknade mitt i natten hade en enda blick sagt henne att det var för sent att förhindra det oundvikliga.

Enda trösten var att Malangi hade sovit djupt utan att märka att hans yngsta hustru var ute på dåligheter. Garnday visste att hon måste tala med sonen innan någon upptäckte vad som pågick. Han måste fås att inse att han befann sig i fara. Hon skulle passa på då de andra i stammen var upptagna med annat.

Hon satte sig på huk vid elden, tog upp den släta stenen och började mala frön och örter till mjöl som hon blandade med vatten och knådade till kakor som sedan gräddades på glöden. Detta osyrade bröd var basen i deras diet och de skulle äta det tillsammans med kött och fisk före soluppgången och återigen vid nattens inbrott om de hade välsignats med god jakt.

Djuwe kom fram till elden med en sävkorg på höften och hällde ut silverglänsande fisk bredvid Garnday. ”Jag är duktig på att fiska och jag har fångat en stor en”, meddelade hon.

Triumfen i hennes blick gränsade till oförskämdhet och orden var dubbelbottnade. Det kliade i fingrarna på Garnday att ge näbbgäddan en örfil. Men hon bet sig i läppen och förblev tyst medan hon lindade in fiskarna i löv och lade dem bredvid brödet på glöden. Hon skulle bida sin tid, men förr eller senare skulle Djuwe få känna på hennes vrede.

Inte för att hon lade hela skulden på flickan. Djanay var dumdristig, egensinnig och svag, men han var ju man och rådde inte för det. Trots alla jaktbedrifter och allt skrytsamt tal kunde männen inte överleva utan kvinnor. De hade sina behov och däri låg deras svaghet.

Solen hade nätt och jämnt stigit upp över horisonten och nattkylan glittrade ännu i det höga gräset. I lägret rådde en upphetsad stämning medan man diskuterade den förestående vandringen och så snart alla hade ätit sig mätta släcktes elden och männen samlade ihop spjut, bumeranger, spjutslungare och sköldar.

Förstahustrun ledde den årliga ritualen kring emuäggen. På hen24

nes order bar Garnday och de andra kvinnorna försiktigt ner dem till floden. Emuns kött var segt och smakade inget vidare, men de tomma äggen var utmärkta att förvara vatten i. Med en vass sten gjorde man ett fint hål i skalet, tömde ut innehållet och fyllde ägget med vatten varefter hålet proppades igen med en grästuss. ”Det räcker”, förkunnade den gamla. ”Dela ut dem. De får bara användas i yttersta nödfall”, förmanade hon, ”och det finns andra vattenkällor i öknen.”

Garnday hissade upp barnet bekvämare på höften, tog äggen och stödde sig på sin grova grävkäpp medan hon väntade på att stamäldste skulle sjunga till andarna innan vandringen påbörjades. Hon hade inte fått något tillfälle att tala med Djanay. Det fick lov att vänta.

En flock färggranna småfåglar svepte ner över lägret i ett stort moln, dök upprepade gånger mot vattnet och satte sig slutligen i träden. Det var ett gott omen. Fåglarna hade återvänt hem – och det skulle stammen också göra.

När alla sånger och ritualer var avklarade stampade stamäldste med fötterna, höjde sköldarna och uppgav ett gällt tjut. Det var dags att ge sig av.

Snart kom de till ett kargare landskap. Jorden var röd som blod, träden förkrympta och slokande och hettan stod och dallrade ovanför den förbrända marken. Inlandsisen hade lämnat kvar djupa raviner och höga bergstoppar i rött och svart och jättelika myrstackar kantade stammens väg på den långsamma färden söderut. Himlen var klarblå men förmörkades vid horisonten av en grå plym. Det var anden i Ihåliga berget som spydde ut rök och eld för att skrämma bort inkräktare.

Men Garnday visste att de inte skulle korsa den ilskna andens land; deras väg gick söderut, till de heliga bergen Uluru och Kata Tjuta.

Tryckande heta dagar följdes av iskalla nätter. Stammen hade varit på vandring i flera månader innan Garnday fick chansen att tala med sonen. Djanay hade undvikit henne.

De hade nått det förbrända hjärtat av öknen där jorden var mjukare och revs upp som ett fint damm av fötterna och de närmade sig sin traditionella lägerplats. Runt omkring dem fanns jättelika, rundade och släta granitbumlingar. Det var regnbågsormens ägg som lämnats kvar här under drömtiden och platsen kallades Karlwekarlwe.

Den var helig och här rådde en hotfull stämning som fick de vuxna 25

att tala med låg röst och barnen att hålla sig nära sina mödrar, för bland stenäggen bodde onda andar. De kunde ta mänsklig skepnad och röva bort småttingarna. De försvunna sågs aldrig mer till, såvida man inte sjöng de rätta sångerna, och ibland hjälpte inte ens det eftersom andarna inte gärna ville släppa ifrån sig de små.

Garnday stämde in då kvinnorna sjöng till regnbågsormen. Medicinkvinnan skakade sin magiska kalebass och männen slog på sköldarna med spjuten för att jaga bort de onda andarna. Slutligen förklarades platsen säker.

Under dagens vandring hade männen fångat några ormar och en stor fet ödla. Medan några av de andra kvinnorna gjorde upp eld och började steka läckerheterna gick Garnday för att plocka de breda, köttiga bladen på en ört som växte i skuggan av regnbågsormens ägg. De innehöll vatten och sav och kunde krossas och användas som läkande salva på insektsbett, skär- och skrubbsår. Men det egentliga skälet till att hon hade lämnat lägret var att hon sett Djanay ströva i väg ensam. ”Vi måste prata”, började hon. ”Jag har inget att säga dig”, svarade han. ”Lämna mig i fred.” ”Jag har ögon att se med”, snäste hon lågmält, för andra kunde lyssna. ”Jag vet vad du och Djuwe håller på med.”

Han vägrade att möta hennes blick. ”Du vet inget”, muttrade han.

Hon fattade tag om hans haka och tvingade honom att se på henne. ”Jag vet och det måste genast få ett slut”, sa hon. ”Malangi håller ögonen på henne och han kommer att döda er bägge två.” Djanay försökte dra sig undan, men hon tog honom i armen. ”Som vuxen vet du mycket väl vad straffet är för att bryta mot vår heliga lag. Djuwe drar bara med sig elände.”

Det var omöjligt för henne att veta vad Djanay tänkte. I nästa stund slet han sig loss och försvann i det tilltagande mörkret.

Garndays underläpp darrade och hon kände tårarna strömma nedför kinderna. Ilsket strök hon bort dem, samlade ihop de värdefulla bladen och tittade mot lägereldens sken. Hon hade förlorat sonen. ”Vad ska jag göra?” kved hon. Hon slöt ögonen och bad till regnbågsormen om hjälp, men i sitt stilla sinne tänkte hon att inte ens den store anden kunde rå på sonens lust eller en liderlig flickas list.

När kvällsmålet var överstökat och den rituella legenden hade berättats lade Garnday ner barnen tätt intill maken. Hjärtat var tungt 26

och hon visste att hon skulle sova illa trots tröttheten, för Djuwe låg återigen i utkanten av sin familjegrupp och Djanays upphetsning gick nästan att ta på. Garnday drog kängurufällen över de sovande småttingarna och såg till att hundarna lade sig intill dem. I vetskap om att de små var varma och trygga smet hon i väg.

Månen hade nästan hunnit en tredjedel på nattens resa då Djuwe satte sig upp och vek undan fällen.

Garnday stelnade till där hon satt gömd bakom ett buskage och blicken gick till Djanay. Han låtsades sova, men hon kunde se en glimt av den falnande elden i hans halvöppna ögon.

Med en blick på sin sovande make sträckte Djuwe på sig och gäspade. Försiktigt lämnade hon gruppen och smög i väg bland buskarna.

Garnday blev iskall av fasa.

Malangi satt upp och iakttog hustrun.

Med bultande hjärta såg Garnday på Djanay. Han låtsades fortfarande sova.

Malangi drog upp kängurufällen över axlarna och ansiktsuttrycket var bistert då han ilsket blängde på Djanay och sedan spanade ut i mörkret bortom elden.

Garnday höll andan.

Djanay rörde på sig, makade undan vombatfällen och hävde sig upp på armbågen, redo att följa efter flickan.

Malangi märkte rörelsen och stelnade till.

Garnday ville skrika till och varna honom, men Djanays öde låg inte längre i hennes händer.

Malangis hårda blick vilade på halvbrodern och det verkade som om Djanay kände det, för han rörde sig inte ur fläcken.

I en hel evighet låg han där stödd på armbågen. Så ändrade han ställning, som för att lägga sig bekvämare, och svepte fällen om sig.

Garnday andades ut av lättnad, men hjärtat dunkade och hon var alldeles torr i munnen. Det hade varit nära ögat. Tyst lämnade hon sitt gömställe. Hon måste hitta flickan och få henne att förstå att både hon och Djanay befann sig i fara, att Malangi var dem på spåren.

Granitbumlingarna avtecknade sig som spöklika silhuetter mot himlen. Deras storlek och majestät gjorde henne nervös där hon tog sig fram på urgamla stigar upplysta av stjärnorna. Pulsen skenade och när en ödla sprang mitt framför fötterna på henne blev hon tvungen att kväva ett ängsligt utrop.

27

Ett svagt rassel som skilde sig från de vanliga nattljuden fick henne att tveka. Hon stannade och lyssnade, men det hördes inte mer. Hon skakade på huvudet och tvingade sig att fortsätta, men stämningen var så laddad att varje vindpust fick henne att rycka till.

Hon kom runt en jättestor helig sten och tvärstannade. ”Gå din väg!” väste förstahustrun. ”Jag vill inte att du ska se det här.”

Garnday tog ytterligare några steg, närmade sig gestalten som låg i en hög på marken. ”Vad har du gjort?” viskade hon.

Den gamla tittade ner på Djuwe med den tunga stenen i handen.

Det var förvånansvärt lite blod på den med tanke på det gapande hålet i flickans huvud. ”Hon bröt mot lagen och måste straffas”, förklarade hon.

Med fascinerad fasa betraktade Garnday kroppen. Det vände sig i magen och hon fick en bitter smak i munnen, men på något sätt lyckades hon behärska sig. ”Det är makens sak att straffa”, fick hon fram.

Den andra kvinnan stoppade stenen i skinnpåsen vid midjan. ”Hjälp mig att gömma henne.”

Garnday tog ett steg baklänges. Det stred mot lagen att döda någon annan i stammen och att det skett på helig mark skulle förarga andarna och dra deras vrede över dem alla. Det här var en galen kvinnas verk och hon ville inte ha något med saken att göra.

Förstahustruns kloliknande hand slöts om hennes arm och hon kände en vidrig andedräkt slå emot sig då gumman lutade sig närmare. ”Hon bröt mot lagen med din son och drog vanära över min son och vår familj. Det är bäst att hon försvinner spårlöst innan stamäldste upptäcker något och säkrast för dig att du gör som jag säger.”

Det rådde ingen tvekan om att det var ett hot, men Garnday var räddare för andarna. ”Vad du har gjort är värre”, påpekade hon och försökte lossa det skruvstädsliknande greppet om armen, men gumman var förvånansvärt stark. ”Varför lät du inte Malangi ta hand om flickan? Han visste att de smet i väg och träffades. Han iakttog henne hela kvällen och är förmodligen ute och letar efter henne i detta nu.” ”I så fall måste vi skynda oss.” Gumman släppte henne. ”Vi är mödrar till söner och det är vår plikt att skydda deras ära vad de än tar sig för.” Det skrynkliga ansiktet och de urblekta ögonen såg ut som en dödsmask. ”Din son ska snart gifta sig och du har ju fler söner. Jag 28

har bara en och han är förutbestämd att leda stammen. Flickan skulle ha förstört allt för honom. Hjälper du mig?”

Det var egentligen ingen fråga och det gick inte att komma undan. ”Men var ska vi gömma henne?” ”Jag vet ett ställe. Kom fort!”

Garnday lyfte flickan i fötterna medan gumman tog tag i armarna och gick före uppför en bergsluttning. Genom en spricka i ett av regnbågsormens ägg kom de in i en trång grotta, och hon förstod att den gamla besatt hemliga kunskaper om den heliga platsen. ”Skynda på!” väste gumman då Garnday tvekade. ”Vi är inte klara än och vi har inte mycket tid på oss.”

Garnday lydde och snart bar de sin börda genom en lång tunnel.

Deras andetag ekade och hon tyckte sig känna de onda andarnas ögon på sig då de trängde allt längre in. ”Här blir bra.”

Det var becksvart. Garnday släppte ner bördan på marken och tog ett kliv bakåt. Nerverna var på bristningsgränsen och det kändes som om väggarna slöt sig om henne.

Den gamlas röst genljöd i mörkret. ”Det finns ett djupt hål här.”

Den beniga handen slöts om Garndays arm, drog henne framåt tills tårna befann sig på randen till en avgrund som hon inte kunde se.

Den dolda faran fick henne att darra, men hon visste att hon måste lyda om hon någonsin skulle få lämna det fasansfulla stället.

På gummans order kastade de ner Djuwe i tomma intet, hörde hur kroppen likt en mogen frukt dunsade mot klippväggarna och fick sten och grus att lossna. Det fanns något vämjeligt i att flickan föll utan att ge ett ord ifrån sig och det tog evigheter innan liket nådde bottnen.

Den gamla kastade den tunga stenen efter henne. ”Så där ja, nu är det klart.”

Garnday störtade genom tunneln och in i den trånga grottan, struntade blankt i att hon skar sig på vassa stenar och fick rivsår av taggiga slingerväxter då hon trängde sig genom sprickan och kom ut i det fria igen. Hon hasade nedför sluttningen, körde fingrarna i den mjuka röda jorden och insöp den kalla, ljuvliga nattluften.

Ett regn av grus förebådade att gumman kom efter och Garnday hörde henne dra häftigt efter andan och kvida av smärta då hon föll omkull på marken bredvid henne. ”Vad är det?” frågade hon. ”Gjorde du dig illa?”

29

Frågan viftades myndigt undan. ”Det är ingenting. Gå tillbaka till de andra.”

Det behövde Garnday inte låta sig sägas två gånger. Så fort hon kunde sprang hon mot det välkomnande eldskenet och kröp in under kängurufällen. Medan hon darrande låg där anade hon snarare än märkte att gumman kom tillbaka. Hon rörde sig likt en skugga. Inte undra på att hon hade lyckats spionera på det älskande paret. ”Hon är borta. Mitt barn är borta!” Det fasansfulla skriket skar genom tystnaden.

Med bultande hjärta hoppade Garnday upp och slog armarna om sina skrämda barn. Alla vaknade och männen kom genast på fötter med spjuten i högsta hugg.

Den unga kvinnans ansikte var tårdränkt och hon slet sig i håret. ”Min lilla flicka är borta, tagen av andarna.” ”När?” ”Hon var borta då jag vaknade”, jämrade sig modern.

Malangi stegade in i lägret. ”Min yngsta hustru är också borta”, tillkännagav han. ”Jag har letat efter henne större delen av natten.” Han tittade på Djanay. ”Andarna har kanske tagit henne med.”

Djanays ögon var vilda. ”Hon är för gammal för andarna”, utbrast han. ”De tar bara barn.”

Det hördes ett instämmande mummel som bara överröstades av den stackars moderns klagotjut. ”Vi slösar bort tiden!” skrek hon. ”Vi måste leta efter dem!”

Förstahustrun trängde sig fram till gruppens mitt. ”Sök bland regnbågsormens ägg och på de hemliga stigarna”, befallde hon. ”Om vi inte hittar dem får vi sjunga tillbaka dem.”

Garnday kastade en skarp blick på henne. Hon kunde väl ändå inte ha använt sig av ett spädbarn för att dölja illdådet? Och vad hade hon i så fall gjort med barnet? ”Kom! Vad väntar du på?”

Garnday såg gumman linka i väg. Hon tycktes ha ont i höften och haltade lite på vänster ben. Kanske var det andarnas straff för den missgärning hon utfört; en skada innebar döden för den som inte orkade hålla jämna steg med resten av stammen.

Då solen steg allt högre samlades kvinnorna i en stor ring och började sjunga. De måste blidka Karlwekarlwes andar om de någonsin 30

skulle få återse sina förlorade stammedlemmar.

Malangis ansikte var som hugget i sten där han satt och stirrade in i lågorna. Djanay var röd i ögonen, men för övrigt var han stark nog att dölja sina upprörda känslor. Garnday gav sig helt hän åt sångerna.

Andarna skulle utmäta ett mycket värre straff om barnet också var försvunnet.

Orden de sjöng var urgamla och hade gått i arv från mor till dotter sedan drömtiden. En efter en lämnade kvinnorna ringen och gick runt bland de heliga äggen, ropade till andarna att släppa ifrån sig spädbarnet och flickan. Så snart en kvinna kom tillbaka fylldes allas blickar av hopp, men då de såg att hon var ensam blev deras röster svagare.

Sången blev intensivare då den gassande solen steg allt högre på himlen och det fortfarande inte syntes minsta spår av barnet eller den unga hustrun. Garnday kom tillbaka till ringen och det blev den gamlas tur. Hon var borta länge och det gick en skälvning av förväntan genom kretsen av kvinnor då hon äntligen dök upp. Men famnen var tom. Garnday såg misstänksamt på henne. Hon kunde ha svurit på att hon hade sett ett uttryck av triumf i gummans ansikte. Men hon hade ju inte med sig barnet.

Ett klagande tjut skar genom luften.

Alla tystnade omedelbart och vände sig mot ljudet, hoppades mot alla odds få höra det igen. Och så kom det, starkt, ilsket och beslutsamt.

Modern skrek och rusade i väg med de andra kvinnorna tätt i hälarna. Den lilla flickan låg på en klipphylla, oskadd men hungrig och rädd. Det hördes glädjerop då modern tog upp henne i famnen och ingen tänkte på att titta närmare på de båda som inte hade följt med de andra.

I den stunden förstod Garnday hur listig förstahustrun var och begrep att hon och Djanay befann sig i livsfara.

Glädjen stod högt i tak men förmörkades ändå av vetskapen om att andarna inte hade lämnat tillbaka Djuwe. Dödsritualen måste hållas omedelbart om hennes själ skulle kunna lämna kroppen.

Garnday kramade minstingen hårt medan hon såg Malangi smörja in huden med kall aska från elden och inleda den långa, entoniga sången för den döda. Vad tänkte han? Det kunde hon inte avgöra. I vanliga fall skulle en man sörja i tolv månader och lämna sina andra 31

hustrur och barnen i släktingars vård medan han gav sig ut på vandring, men på grund av corroboreen fick den lov att skjutas upp.

Garnday smet i väg för att söka efter Djanay och när skuggorna blev längre fann hon honom slutligen. ”Varför tog andarna henne?”

Garnday visste att hon måste svara klokt. ”Djuwe förargade dem.”

Han nickade och stirrade ut över vidderna. ”Då borde de ha tagit mig med och inte barnet.”

Hon satte sig på huk vid hans fötter. ”De valde att lämna tillbaka den lilla”, sa hon lågmält. ”Det är inte vår sak att ifrågasätta andarnas skäl utan att tacka dem för att vi blev varnade i tid.”

Det var tyst en lång stund medan Djanay smälte hennes ord. ”Du försökte tala mig till rätta, men jag var för stolt för att lyssna. Och nu är Djuwe död.” Han vände sig mot henne och Garnday såg fasan i hans ögon. ”Vi bröt mot den heliga mardayin. Vad ska hända med mig?” ”Du kommer att bli straffad”, sa hon försiktigt, ”men tills vidare verkar det som om andarna är blidkade.”

Han tittade mot lägret och de sjungande kvinnorna. ”Vad ska jag göra?”

Det fanns många faror och alltför många hemligheter, så Garnday måste välja sina ord med största omsorg. ”Du måste glömma Djuwe”, sa hon fast utan att med en min röja sin egen rädsla. ”Du ska sörja henne tillsammans med oss andra och sedan fortsätta till Uluru där din vigselceremoni ska äga rum.” ”Hur ska jag kunna göra det i vetskap om det fasansfulla straff som andarna utmätte åt Djuwe?” ”För att du är en man med ansvar för din familj, stam och blivande hustru. Andarna iakttar dig och du måste uppföra dig väl för att inte reta dem ytterligare.” ”Iakttar de mig?” Han såg sig ängsligt omkring.

Garnday tog tillfället i akt att skrämma honom lite till. ”Det gör de alltid. Därför kan du och Aladjingu inte leva med kunwinjkufolket när ni är gifta”, sa hon och utan att bry sig om hans utrop av fasa fortsatte hon: ”Ni måste vandra mot nordost och slå er ner hos ngadyandyistammen. Det är Aladjingus folk och de kommer att ta väl emot er.” ”Men min plats är hos kunwinjkufolket”, invände han. ”Jag är son till en stamäldste och ska en dag bli medlem av äldsterådet.” ”Andarna är hämndgiriga”, sa hon, ”men också rättvisa. Om du 32

accepterar förvisningen och förlusten av din rätta plats hos vårt folk nöjer de sig med det.”

Djanay var tyst, men hans sätt att gå av och an och bita på tumnageln röjde hur upprörd han var. Då han vände sig mot henne såg han slagen ut. ”Så jag har inget val?”

Hon skakade på huvudet. ”Jag rättar mig efter dina kloka ord”, sa han med hopsjunkna axlar.

Han böjde på huvudet och hon kände sig frestad att sträcka ut handen och smeka de vildvuxna svarta lockarna. Men hon visste att han var för gammal för moderliga omsorger och att det var sista gången han behövde ta hennes styrka till hjälp. Hon hade åtminstone sett till att sonen gick säker för den hämndlystne Malangi och hans häxa till mor, för när han väl hade lämnat stammen utgjorde han inget hot mot dem.

Solgudinnan hade gjort många resor över himlen innan stammen nådde sitt mål. Den urgamla klippan Uluru reste sig majestätiskt ur det platta ökenlandskapet och den nedgående solen lade skrevor, vindlingar och håligheter i skugga. Den mäktiga släta sandstensformationen med de branta röda sluttningarna utstrålade kraft och andlighet, och med vördnad såg stammen berget glöda i guld och orange och sedan skifta i mörkare nyanser av rött och grafitgrått. De hade kommit tillbaka till sitt andliga hem och nu måste de betyga sin aktning för anangufolket, Ulurus väktare.

Det var årets viktigaste corroboree och den bevistades av varje man, kvinna och barn som klarade av den långa färden dit. Då solen försvann tändes eldarna och en mängd olika dialekter och språk kom drivande med röken. Upphetsningen spred sig och gamla trätor och tvister var glömda då man gjorde sig i ordning för ceremonierna.

Kunwinjkustammen hade slagit läger och började byta spjutspetsar och stenverktyg mot bumeranger och kastträn. Då mörkret sänkte sig målade stamäldste och de invigda ynglingarna sig med ockra och lera och satte på sig de masker och huvudbonader som krävdes för den första ritualen som skulle gå av stapeln vid foten av Uluru.

Så hördes det vinande ljudet från minst ett dussintal kastträn. De var platta och långsmala och snurrades runt i luften fastsatta i snören av fint flätat hår. Volymen steg och sjönk, ökade som ljudet hos en 33

hård vind i ena stunden för att i nästa minska till ett svagt stön, som döda andars röster. Corroboreen skulle till att börja.

Garnday såg Djanay stega i väg och kände sig stolt över att han hade böjt sig för hennes klokhet och förberedde sig för sitt giftermål. Hon vände sig åter mot elden och betraktade den gamla som satt på andra sidan. Dagarna efter Djuwes död hade inte varit nådiga mot henne och höftskadan hade gjort att hon kommit allt längre efter de andra då de vandrade genom öknen. Garnday hade märkt vilken kraftansträngning det krävdes av henne för att fortsätta.

Deras blickar möttes och Garnday såg rädslan i den andra kvinnans ögon och förstod den. Malangis mor visste att andarna ropade på henne, men en envis beslutsamhet fick henne att knipa ihop munnen till ett smalt streck och rädslan förvandlades till en trotsig glimt; hon hade makt över Garnday och var ännu inte redo att släppa den.

Corroboreen höll på medan solen gjorde femton resor över himlen.

De uråldriga ritualerna utfördes med mycket sång och dans, allianser beseglades, framtida äktenskap arrangerades och stora festmåltider avåts. Sagoberättarna förtrollade sin publik med olika tolkningar av drömtiden och konstnärerna tecknade ner den stora händelsen på Ulurus heliga väggar.

Giftermålet mellan Djanay och Aladjingu, en förening mellan två mäktiga stammar, skulle gå av stapeln vid midnatt den sista kvällen.

Aladjingus folk hade sitt läger på tillbörligt avstånd från Djanays. Alldeles före solnedgången gjorde man upp en enorm brasa och det låga, pulserande vinandet från kastträna skickade ut sitt hypnotiska lockrop.

Vid midnatt började stamäldste sjunga tillkännagivandet som talade om för de närvarande att en vigselceremoni skulle äga rum. Alla medlemmar i bägge stammarna deltog i processionen med ett bloss i handen. De rörde sig framåt på två led och bildade till sist en spjutspets, och då de satte ihop blossen steg lågorna högt upp i den klara, stilla luften.

Djanays nerver var på helspänn då han och Aladjingu närmade sig de stamäldste. Malangi stod på ena sidan och ansiktet var bistert under sorgens vita lera och aska. Det behövdes bara ett enda ord från honom för att ceremonin skulle sluta med katastrof och Djanay vågade inte möta hans blick.

34

”Barn!” ropade den främste stamäldsten. ”Elden symboliserar mardayins stränghet, och ni får aldrig missbruka eller ta lätt på privilegiet att bli man och hustru, mor och far. Det är den store andens vilja att ni ärar och respekterar det äktenskapliga bandet. Precis som elden förtär ska förfädernas lag krossa alla som vanhedrar äktenskapet.”

Djanay darrade då ett samfällt rop steg och hundratals spjut slog mot sköldarna och bloss kastades på brasan och alla dansade och sjöng.

De löften han avlade den kvällen var en stark påminnelse om hur nära han varit att utsättas för andarnas vrede. Han tittade på Aladjingu med äktenskapslöftenas ord ringande i öronen.

Flickan såg blygt på honom och tog hans hand. ”Make”, mumlade hon, ”tillsammans ska vi färdas mot nordost och en dag ska du leda mitt folk med vishet, för jag har hört förfädernas viskningar.”

Djanay förstod att han hade välsignats med en hustru som besatt samma uråldriga klokhet som modern. ”Hustru”, svarade han, ”tillsammans är vi starka.”

Stammarnas stora möte var över och man skildes åt. Kunwinjkufolket påbörjade den långa vandringen norrut, men det blev snart uppenbart att förstahustrun inte orkade hålla jämna steg med de andra. Stammen saktade farten för att hon skulle hinna i kapp och vilade en dag vid ett vattenhål för att hon skulle återfå krafterna. Men snart var man överens om att hon hade blivit en belastning, hon stödde sig så tungt på maken att hon närmast kröp fram.

På fjärde dagen, då alla förväntade sig att den gamla skulle lämnas åt sitt öde, kom Garnday fram till makens sida. ”Låt mig hjälpa dig”, sa hon lågmält och lade armen om midjan på gumman.

Men i skymningen hade de kommit långt efter de andra utan en chans att hinna i fatt. Med en suck hjälptes maken och Garnday åt att sätta den döende på marken under ett träd. ”Det är sista natten”, sa han sorgset.

Som seden var räckte Garnday ett av de mindre vattenfyllda emuäggen till förstahustrun. ”Vi måste gå nu”, sa hon tyst. ”Jag bjuder dig farväl, kabbarli.”

Den gamla accepterade den respektfulla titeln gammelmor och tog emot offergåvan, men döden hade redan beslöjat blicken.

Maken rörde vid hennes panna och tårarna strömmade nedför de djupa skrynklorna och rynkorna i hans ansikte då han tog farväl av den 35

kvinna han hade gift sig med över trettio år tidigare. Så vände han sig bort. Utan att se sig om stegade han snabbt därifrån.

Garnday stödde sig på grävkäppen och tänkte på den tid de tillbringat tillsammans och vad de hade gjort. Så skyndade hon i väg för att inta sin rättmätiga plats som förstahustru.

Djanay och Aladjingu slog sig ner i nordost. Gräset var saftigt och lockade till sig betande djur och träden gav skydd mot hettan. Fisk kunde fångas i det gnistrande havet och ostron plockas i dess djup.

Jaktmarkerna var goda och då Djanay såg familjen växa och frodas kände han sig tacksam över att ha fått en andra chans.

Den moraliska styrka och vishet han fått till följd av sina ungdomliga erfarenheter gjorde honom populär, och när det blev hans tur att ingå i ngadyandyifolkets äldsteråd blev han en av de klokaste. Under århundradena efter hans död levde legenden om honom kvar i de klippmålningar som fanns i heliga grottor i ett område där senare staden Cooktown skulle växa upp.

När det åter blev ihållande torka var Garnday nästan fyrtio år gammal, men andarna talade till henne i en dröm och hon förde den decimerade stammen på en lång vandring söderut till lummiga jaktmarker med fiskrika floder vid det blå havet i Kamay och Warang. Där levde stammen det stränga och enkla liv som inte hade förändrats sedan drömtiden.

Men den vite mannen hungrade efter nya landområden och rikedomar och stammens sätt att leva var dödsdömt. Snart skulle Kamay ligga i hjärtat av den nya kolonin och över hela världen bli känt som Botany Bay.

36

FÖRSTA DELEN

Den sägenomspunna sydkontinenten

1

Cornwall i juni 1768 Jonathan Cadwallader, greve av Kernow, kvävde en gäspning och försökte låta bli att skruva på sig. Lunchen var sedan länge överstökad och det verkade som om morbror Josiah tänkte prata hela eftermiddagen. Men solen sken och Susan väntade och helst av allt ville han vara tillsammans med henne. ”Sitt still, Jonathan”, förmanade modern med en irriterad suck. ”Låt pojken vara i fred, Clarissa”, brummade Josiah Wimbourne. ”Ungdomar är rastlösa av sig, och jag misstänker att han hellre vill vara utomhus än höra en gammal stofil som jag tala om fördelarna med att England vann sjuårskriget.” ”I den åldern bör man kunna uppföra sig ordentligt”, genmälde lady Cadwallader. För att understryka sitt missnöje fällde hon ut solfjädern. ”Hans salig far skulle ha blivit förfärad. Jonathan tycks inte ha lärt sig något medan han bodde hos dig i London.”

Jonathan mötte morbroderns blick och undertryckte ett leende.

Båda två visste att det inte var sant, men för att distrahera modern uppmuntrade Jonathan morbrodern att fortsätta. ”Vilka är fördelarna då?” frågade han samtidigt som han noterade den äldre mannens sedvanligt slarviga klädsel.

Med en glimt i ögat kliade Josiah sig i huvudet så den slitna peruken gled ner på örat. Det var en rättfram karl som sa vad han tyckte och tänkte, hade svårt att fördra dumma människor och struntade blankt i sitt utseende. Vid fyrtiofem års ålder var han en inbiten ungkarl. Det var inte det att han inte tyckte om kvinnor, hade han ofta förklarat för sin förtvivlade syster, men han förstod dem inte och föredrog ett vilsammare umgänge med böcker och vetenskapsmän. ”Till skillnad från tidigare krig var det här en världsomspännande konflikt som inte bara utkämpades i Europa utan även i Nordamerika, 39

Västindien och Indien. Storbritanniens seger innebär att den strategiska maktbalansen starkt väger över till vår fördel.”

Tillgivet betraktade Jonathan den gammalmodiga, trådslitna livrocken som stramade över kulmagen och nådde nästan ända ner till de bastanta vaderna. ”Jag vet att Frankrike har förlorat merparten av sina nordamerikanska besittningar och stora områden i Indien till England, men hur har det gått för Spanien?” ”Nu är det vi som har herraväldet över världshaven”, svarade Josiah med bullrande stämma, knäppte händerna bakom ryggen och körde fram magen. ”Vår seger är så fullständig att vi kan börja intressera oss för Stilla havet och Spaniens anspråk där.” Med ögonen lysande av upphetsning stod han och vägde på fötterna. Det knarrade lite om skorna som pryddes av stora spännen och nu hotade peruken att falla ner i pannan. ”Sydkontinenten lockar och de väldiga rikedomarna i Indien och Söderhavet utgör magneter för upptäcktsresande och äventyrare liksom för dem som söker ära och berömmelse. Vi lever i en spännande tid, min gosse.”

Jonathan var nyligen sjutton år fyllda och hade alltid varit nyfiken på den värld han levde i, en värld som ständigt utvidgades i detta upptäckternas och uppfinningarnas tidevarv. De senaste fyra åren hade han tillbringat i en Londonskolas dystra salar och trista miljö, men han var född i Cornwall och uppväxten där hade väckt en passion för havet, en önskan att kliva ombord på ett stort segelfartyg och ta reda på vad som fanns bortom horisonten. Som han avundades äventyrarna och önskade att han finge bli en av dem.

Legenden om Terra Australis Incognita, den oupptäckta Sydkontinenten med sagolika rikedomar, hade väckt äventyrslystna skolpojkars nyfikenhet sedan Marco Polos resa till Kina. Portugal, Holland, Spanien, Frankrike och England hade skickat ut expeditioner över haven på jakt efter makt, handel och rov, men det var spanjorerna och holländarna som långsamt hade börjat bevisa att ett sådant land fanns. ”Enligt dem som har seglat längs den västra kusten är det ett ogästvänligt land”, påpekade han. ”Den uppfattningen delades säkert av den stackars engelska besättningen på Triall, som gick på grund på ett rev utanför Monte Bello-öarna 1622 och förliste. Det dröjde ytterligare sextio år innan William Dampier satte foten i Nya Holland och dessutom överlevde, så att han kunde skriva om sina upplevelser.”

40

Jonathan log. ”Han berättar också att det var ett ofruktbart land, så varför inbillar jag mig att det skulle vara ett äventyr att leta efter det mystiska Nya Holland?”

Josiah låtsades inte om systerns förebrående blick och koncentrerade sig på att tända kritpipan. Det rödblommiga ansiktet lyste av iver; det fanns inget han tyckte bättre om än att föra livliga diskussioner med sin älskade systerson. ”Vetenskapsmän och geografer är överens om att Nya Holland ligger på samma breddgrad som regioner som är kända för sin bördighet och mineralrikedom. Varför skulle Nya Holland vara annorlunda? Det tycks vara en vidsträckt kontinent och sjöfararna har bara sett en liten bit av den. Vad är det som säger att den biten är representativ för vad som finns i inlandet?” ”Ostindiska kompaniet i Holland var inte intresserat av att grunda en koloni där, trots att Jean Purry rådde dem till det”, påminde Jonathan.

Josiah sög på pipan tills han fått ordentlig fyr i den och gjorde sig okänslig för systerns frenetiska viftande med solfjädern. ”Purry var ingen upptäcktsresande, men han förstod sig på geografi och klimatförhållanden”, sa han. ”Dessutom hade Ostindiska kompaniet redan koloniserat Sydafrika som är en viktig anhalt på handelsvägen till Indonesien och Jakarta.”

Jonathan reste sig ur fåtöljen och drog i den broderade västen. I fantasin befann han sig redan ute på öppna havet. ”Jag önskar att jag vore fri att utforska de sydliga vattnen.” ”Du har plikter här hemma”, insköt modern. På de pudrade kinderna syntes två ilsket röda fläckar som varken hade med skickligt användande av rouge eller hettan från brasan att göra. ”Med din ställning följer ansvar, och jag kan inte ensam ta hand om godset längre.”

Det var en gammal tvistefråga men utan egentlig betydelse; godset sköttes alldeles utmärkt av en effektiv förvaltare och en hel massa andra, och trots den vidjesmala gestalten och de spröda dragen höll Clarissa Cadwallader hushållet i strama tyglar. ”Nog vore det väl nyttigt för mig att utforska världen utanför egendomen?” sa han lugnt och kastade en blick på fickuret. Susan undrade säkert var han höll hus. ”Man mognar av utbildning och resor och jag är säker på att bägge delarna skulle göra mig bättre skickad att ta hand om godset.”

Den aristokratiska näsan tycktes smalna och de bleka ögonen betraktade honom utan värme. ”Din tid i London borde ha varit tillräck41

lig”, sa hon slutligen. ”Men tydligen saknar du fortfarande förmågan att förstå vad din börd kräver.” Bröstet hävdes och sänktes under en sky av spets. ”Det är inte lämpligt att du umgås med underklassen.”

Jonathan blev röd i ansiktet. Hans kärlek till Susan Penhalligan var ytterligare en tvistefråga mellan dem och det verkade inte som om modern tänkte mjukna på den punkten. Han skulle till att svara, men morbrodern hann före. ”Du är för hård, Clarissa”, sa han med dånande stämma. ”Pojken är ung och har sin vildhavre att så. Hans svaghet för fiskarflickor går över med tiden.” Josiah måste ha märkt systerns min av avsmak för han skyndade sig att tillägga: ”Godset tar inte skada av att gossen får slippa ifrån ett tag.”

Jonathans intresse var väckt. Han hade länge misstänkt att morbroderns blixtvisit hade ett bakomliggande syfte och nu förstod han att den äldre mannen hade något i kikaren.

Clarissas läppar smalnade och de hårt plockade ögonbrynen höjdes under den utsökta peruken. ”Slippa ifrån? Varför skulle han behöva göra det?”

Josiah skrapade med fötterna, harklade sig och vågade sig på att möta hennes blick. ”Jag har ett förslag, kära du”, började han med en blick på Jonathan. ”Även om det inte handlar om spänningen och äventyret i att söka efter det oåtkomliga Terra Australis, så kan jag lova att den här chansen får man bara en gång i livet.”

Jonathans fantasi förde honom långt från den kvava salongen och moderns irritation. ”Du talar i gåtor”, utbrast hon vresigt. ”Som respekterad astronom och medlem av Kungliga vetenskapsakademin har jag blivit ombedd att följa med på en expedition till Tahiti för att studera planeten Venus passage över solskivan. Jag skulle vilja ta Jonathan med mig.”

Jonathan förmådde knappt andas. Tahiti! Chansen att få segla på världshaven och slippa det inskränkta livet i England förverkligade hans högsta dröm. Han iakttog moderns ansikte, försökte få henne att ge sitt samtycke. ”Ska det bli en bildande expedition?” ”Givetvis”, svarade Josiah utan att möta hennes blick. ”Blir det farligt?”

Spänningen var olidlig och Jonathan var tvungen att sätta sig i föns42

tersmygen för att benen skulle sluta darra medan morbrodern förklarade närmare vad resan gick ut på. En sådan viktig händelse som en Venuspassage betydde ingenting för modern, men om någon kunde övertala henne att låta honom få följa med var det Josiah. ”Du önskar att pojken ska få en mogen uppfattning om sin plats här i världen”, sa Josiah. ”Som hans morbror och förmyndare ska jag se till att inget ont drabbar honom.” Han knackade ur pipan på härden. ”Du har i flera år anförtrott mig ansvaret för hans utbildning och dagliga omvårdnad. Låt mig fortsätta lite till, så ska jag snart återbörda honom till dig, redo att axla sina plikter.”

Jonathan kunde nästan läsa moderns tankar. Som ung änka hade Clarissa inte orkat uppfostra sonen på egen hand. Hon hade låtit barnsköterskor ta hand om honom tills han blev gammal nog att bo hos Josiah i London, och hon var så tacksam för broderns hjälp att hon hade svårt att neka honom någonting. Hon hade också Jonathans förälskelse i Susan Penhalligan att bekymra sig över, så hon slets mellan sin önskan att genast låta sonen ta över skötseln av egendomen och sannolikheten att tid och avstånd skulle göra slut på en romans som hon fann olämplig.

Hennes blick mötte Jonathans tvärs över rummet. Clarissa Cadwallader hade gett den framlidne greven en arvinge och ansåg att hon gjort sin plikt. Hon älskade inte sonen; i hennes ögon säkrade han bara ättens fortbestånd och var den som skulle ta över godset då han blev myndig.

Clarissa valde en bit konfekt i silverskålen som stod på bordet bredvid henne. Hon bet försiktigt i kanten så som det anstod en högättad dam och tryckte en servett lätt mot läpparna innan hon tog till orda. ”Jag inser fördelarna, men en sådan resa är dyr.” Efter grevens död hade det framkommit att han hade stora spelskulder och ekonomin hade ännu inte återhämtat sig. ”Jag bekostar resan”, förkunnade Josiah. ”Jag uppfattar det som att vi har ditt medgivande?”

Jonathan reste sig med pulsen dunkande i öronen. Han såg modern välja ut ännu en konfektbit och ta en liten tugga. Han var så otålig att han ville stega tvärs över golvet och ta ifrån henne biten, men det verkade som om hon var väl medveten om sin roll i det lilla dramat och var fast besluten att få ut mesta möjliga av det.

Hon svalde och nickade. ”Men då han kommer tillbaka ska han ta 43

fullt ansvar för godset och välja en lämplig hustru, en som har med sig en rejäl hemgift i boet.”

Jonathan förstod precis vad hon menade, men han vägrade att låta sig provoceras. Den striden skulle han ta när han kom hem från sitt äventyr. Susan var hans stora kärlek och inget modern sa kunde ändra på den saken. ”Då var det avgjort.” Josiah tog systersonen i famnen och gav honom en riktig björnkram.

Jonathan sneglade på modern över morbroderns robusta axel, men hon var fullt upptagen av konfekten. ”När ger vi oss av?” frågade han när han återfått andan. ”Så snart Vetenskapsakademin har utsett en ledare för expeditionen”, svarade Josiah, ”men redan i morgon måste vi fara till London för att ta itu med alla förberedelser. Vi har massor att göra.” Han släppte Jonathan och tog ett steg tillbaka, gav honom en frågande men samtidigt förstående blick och tillade: ”I väg med dig nu, min gosse.

Vi får prata mer i kväll.” ”Du ska inte inbilla dig att herrar av hans sort gifter sig med sådana som du!”

Susan Penhalligan lämnade kullerstensgränden i byn och började den långa klättringen genom högt gräs upp till krönet av klipporna.

Moderns ord ringde i öronen trots att hon försökte strunta i dem. ”Hon förstår inte”, flåsade hon och tog sig uppför ett särskilt brant parti. ”Ingen förstår, men en dag ska vi minsann visa dem.”

På toppen stannade hon för att hämta andan medan vinden piskade håret ur ansiktet och slet i kjolarna. Nu var det inte långt kvar och Jonathan väntade. Med en suck av välbehag insöp hon den saltbemängda luften. Här uppe luktade det rent och friskt och man slapp fiskstanken. Hon tröttnade aldrig på tystnaden och den majestätiska utsikten, och så ofta hon kunde smet hon ifrån den trångbodda stugan och larmet på kajen.

Långt där nere syntes Mousehole. Byn bestod av ett gytter av små stugor som låg hopträngda i hamnen och skyddades mot havet av en vågbrytare som sköt ut från den smala stranden. Fiskebåtarna låg för ankar på grunt vatten, näten hängde på tork och hummertinorna var upptravade, färdiga att användas. Det var vilodag och tomt både vid silltunnorna och i rökeriet, men på måndag morgon skulle 44

kajen genljuda av rop från fiskare och fiskarhustrur som stretade för att tjäna sitt levebröd.

Susan drog den slitna sjalen tätare om axlarna och stoppade in ändarna i kjollinningen innan hon barfota gav sig i väg över kullarna.

Livet satt åt lite för hårt och kjolen nådde bara precis ner till anklarna, men det var hennes finklänning och den var nytvättad och lagad. Det var svårt ändå att få pengarna att räcka till, så nya kläder kunde det inte bli tal om, även om hon vid sexton års ålder hade vuxit ur allt hon ägde och hade. Men det spelade ingen roll. Det enda som betydde något var att hon skulle träffa Jonathan.

Grottan var deras hemliga gömställe som de hittat redan som barn.

Den låg utom synhåll vid foten av mörka klippor och bakom en massa stenbumlingar. Enda sättet att ta sig dit var nedför en förrädisk, tvärbrant sluttning, men det var som om fötterna hade vingar då hon flög längs stigen.

Susan hejdade sig ett ögonblick för att borsta av kläderna och släta till håret. Jonathans häst hade inte synts till, så hon hade tid på sig innan han kom. Försiktigt tog hon sig runt stenar och gölar, kom fram till grottan och steg in i det svala mörkret. Det var ebb och det skulle dröja ännu en timme innan tidvattnet vände, så de kunde känna sig säkra.

Grottan gick rakt in i hjärtat av berget och där var det lika högt i tak som i kyrkan. Väggarna var massiva, övervuxna av lavar och hade mörkröda och ockrafärgade fläckar av de mineraler som bröts runt Newlyn och Mousehole. Susan tände ljuset hon hade med sig, droppade lite vax på en klipphylla och satte fast det. Sedan slog hon sig ner för att vänta.

Med bultande hjärta band Jonathan ihop framfötterna på hästen och hasade sig nedför stigen mot grottan. Så fick han syn på henne. Den smärta figuren avtecknade sig mot den mörka väggen och det ljusa håret ramade in ett hjärtformat ansikte, böljade över axlarna och nådde nästan ända ner till den slanka midjan. Så vacker hon var! ”Jag trodde att jag aldrig skulle komma ifrån”, sa han andfått, ”men jag har så mycket att berätta att jag knappt vet var jag ska börja.” ”Då kanske det kan vänta lite”, mumlade hon och såg leende på honom. ”Du har inte kysst mig än.”

Jonathan tog hennes händer i sina och blickade in i ögon som tyck45

tes rymma havets alla färgskiftningar. Från djupaste grönt till klarblått talade de till honom på ett sätt som ord inte förmådde. Han drog henne tätt intill sig, så att han fick känna hennes hjärta slå mot sitt och då hon vände upp ansiktet möttes deras läppar i en kyss som han hoppades skulle vittna om hans djupa kärlek.

Det dröjde en stund innan de drog sig ifrån varandra för att hämta andan. Båda två var fyllda av förundran och de vågade knappt tro på de starka känslorna. ”Hur kan folk mena att det här är fel?” frågade han lågt.

Susan tryckte kinden mot hans handflata medan han smekte hennes ansikte. ”De begriper ingenting.” Ögonen mörknade till djupaste blått och en smilgrop syntes i kinden då hon log. ”Men låt oss inte förstöra dagen med att tänka på det.” Hon körde fingrarna genom hans mörka hår. ”Kyss mig igen!”

Han slog armarna om henne och kysste henne passionerat, längtade efter att älska med henne men visste att det vore fel. Hon var inte någon billig slampa utan den flicka han en dag hoppades få gifta sig med. Deras kärlek var fulländad, och för att den skulle förbli det måste de vinna sina föräldrars samtycke. Men han visste att de skulle besegra fördomarna och bevisa för omvärlden att de var skapta för varandra.

Susan satt bredvid honom på den flata klipphällen utanför ingången till grottan medan han berättade om seglatsen till Tahiti. Hon hade aldrig hört talas om platsen men förstod att den låg på andra sidan jordklotet, att det skulle ta lång tid att komma dit och att färden var riskabel och kunde sluta med döden. Medan han talade betraktade hon hans ansikte, såg upphetsningen och insåg att hur högt han än älskade henne så skulle hon aldrig kunna hålla honom kvar, att han måste få sin beskärda del av äventyr. Efter en sådan resa skulle livet tillsammans med henne i Cornwall verka trist och hon fruktade att hon skulle förlora honom.

Jonathan tycktes ana Susans ängslan, för han drog henne intill sig och kysste henne. ”Jag kommer tillbaka till dig”, lovade han.

Hon trycke sig intill honom och ville inget hellre än tro honom.

Orden var uppriktigt menade, det visste hon, men skulle han tycka likadant sedan han upplevt den spänning han alltid hade längtat efter? Hon drog sig undan och studerade honom. Med det svarta håret 46

och de mörkblå ögonen var han stilig trots det röda, droppformade födelsemärket vid tinningen. Jonathan hade berättat att en i varje generation av ätten Cadwallader hade märket någonstans på kroppen och att han knappt tänkte på det. För henne var det en kär del av den man hon älskade och nu tryckte hon en kyss på det.

Hon blickade in i hans ögon och mindes den lille gosse som kommit ner till stugan tillsammans med en barnsköterska för att leka med henne bland hummertinor och nät. För sin inre syn såg hon elvaåringen slita av sig sina stela, formella kläder och vada ut i vattnet tillsammans med resten av byborna då stora sardinstim hade siktats utanför udden. Och hon mindes den morgon för ett år sedan då de upptäckte att de var mer än vänner, att deras barnsliga tillgivenhet hade vuxit till något långt starkare. ”När åker du?” ”Jag måste resa till London i morgon”, svarade han och greppet om hennes midja hårdnade. ”Det är en mängd saker som måste ordnas.”

Han satte fingret under hennes haka och såg henne djupt i ögonen. ”Men jag har lärt dig att läsa och skriva så vi kan ändå hålla kontakten med varandra, åtminstone tills jag avseglar.”

Hon nickade, oförmögen att få fram ett ord. Hennes läs- och skrivkunnighet lämnade fortfarande en hel del i övrigt att önska och saknaden efter honom kunde inte uppvägas av hans brev.

Tidvattnet hade vänt och havet vräkte in över stranden och slog mot stenarna. Solen stod lågt på himlen och förgyllde klippor och hav.

Det var dags för dem att lämna grottan och återgå till sina vitt skilda liv. Då de hade klättrat uppför stigen svingade Jonathan sig upp i sadeln och sträckte ut handen. ”Rid med mig!”

Hon satte foten på hans dammiga stövel, lade handen i hans och lyftes upp i sadeln bakom honom. Så slog hon armarna om hans midja och svalde tårarna. Hon skulle gömma minnet av honom i sitt hjärta tills han kom tillbaka.

47