9789175174716

Utgiven av Recito Förlag Tryckt av Bording i Borås år 2013 ISBN 978-91-7517-471-6 Bokutgivning.se forlag@bokutgivning.se www.bokutgivning.se Recito Förlag AB info@recito.se www.recito.se Första upplagan Första tryckningen Omslag: Lina Noväng Grafisk form och sättning: Lina Noväng & Sofia Kristensen © Jan Ljusterdal

Pojken från Herculaneum

Del I År 49 e.Kr.

Kapitel 1 Håge by låg mitt i Uppland som sen mannaminne tillhört Svearna, en av de mäktigaste och rikaste stammarna i trakten.

Byn låg vid stranden av en djup havsvik som öppnade upp sig mot havet och skärgården utanför. Under sommarmånaderna var vikens vatten full av liv, men nu var det midvintertid och allt var dött och fruset.

En isande gråkall vind svepte in från havet och de låga grå långhusen såg ut att huka sig där de oskyddade stod mot vädrets krafter. Det snöade kraftigt den här kvällen. Snön la sig i stora sjok över de torvtäckta taken och vinden ylade som om den vore ett rovdjur. Byns innevånare hukade sig i sina stugor medan himlens gudar stred där uppe i skyn.

Skulle de goda krafterna ännu en gång vinna striden, eller skulle världen gå under med man och allt? Det här var tankar som for genom huvudet på byns hövding Ragnar medan han stod i dörröppningen och studerade snöstormens framfart.

Ett sådant odjur kunde han inte göra något åt, det var bara att hålla sig inne, bida sin tid och hoppas på det bästa.

Det vara inte bara himlens gudar Ragnar tänkte på den här kvällen. Han funderade också på hur han skulle göra med bevakningen av byn. Var det någon idé att ha full bevakning en sådan här natt? Skulle det inte vara bättre om männen fick sova inomhus, istället för att de skulle stå där ute i kylan och frysa till ingen nytta?

Utanför byn låg snön meterdjup och snöstormen gjorde att man inte såg handen framför sig. Hästarna kunde knappt ta sig fram genom snön och ännu värre skulle det bli om det fortsatte att vräka ner.

5

Ragnar skickade ut en av trälarna med uppgiften att hålla marken ren från snö framför dörrar till hus och visthusbodar.

Mannen knarrade något om att det var orätt att skicka ut honom i snöstormen, men en blick från Ragnar fick honom att snabbt skynda ut genom dörren. Ragnar ruskade på huvudet åt odjuret som vrålade därute och drog igen dörren efter trälen. Han satte sig ner på sin plats vid högsätet. Långhusets manfolk satt runt bordet och arbetade med att tälja till nya pilskaft och kvinnfolket var sysselsatta med handarbete. Det gällde att utnyttja det sista dagsljuset innan mörkret la sig som ett täcke över nejden.

Mitt i salen hördes ett trivsamt sprakande från den stora eldstaden. Det mesta av röken slingrade sig som en orm upp mot taket där den letade sig ut genom rökhålet. Resten blev kvar i rummet där den fick det att svida i halsen på Ragnar och de andra i salen.

Han höjde en praktfull bronsbägare med mjöd och lät den livgivande drycken rinna ner i strupen. När Ragnar tömt bägaren höll han upp den mot ljuset. Figurerna på bägarens utsida såg ut att dansa framför honom i skenet från elden.

Ragnars svarta hår gick ner till axlarna och ansiktet var täckt av ett kraftigt skägg. Några gråa strån hade under de sista åren börjat leta sig in i håret och skägget. Ragnar drog med handen genom skägget och lutade sig mot sin hustru Estrid som besvarade gesten genom att stryka handen mot hans kraftiga överarm.

Estrid var en kraftigt byggd ljushårig kvinna. Som ung hade hon varit mycket vacker, men nu började åren sätta sina spår i hennes ansikte. När Ragnar tänkte tillbaka kändes det som om det var igår de träffades för första gången, men det var många år sen nu. Han minns att det var en vacker majdag den första gången de hade setts. Ragnar hade varit på besök i hennes hemby och det var när han och fadern Erik ridit in i byn som han fått syn på henne. När de kommit närmare hade hon tittat upp mot honom med en intresserad blick. Han mindes att han då tyckte hon var det vackraste han sett.

6

Livet som husmor på Håge var hårt. Estrid slet ont från morgon till kväll. Två barn hade de förlorat i späd ålder. Det hände nästan alla föräldrar, men det verkade ha tagit extra hårt på Estrid.

Ragnars yngre bror Odd satt på hans högra sida. Han var inte bara hans bror utan även hans närmaste vän och den enda Ragnar kunde lita på oavsett vad som hände. Broderns lika långa bruna hår var uppsatt i en hård knut i nacken, till skillnad från Ragnars lössläppta.

Ragnars enda son Amund och Odds son Björn låg på golvet vid den stora lägerelden och brottades. Ragnar suckade, aldrig kunde de två pojkarna sitta stilla vid bordet, alltid smet de iväg och hittade på något hyss. Häromdagen hade pojkarna försvunnit spårlöst, något som fått Estrid att bli helt förtvivlad. Ragnars alla krigare hade fått ge sig ut och leta, först runt byn och nere vid stranden, men utan resultat. När det börjat mörkna och de nästan gett upp hoppet hade pojkarna plötsligt kommit gåendes från skogen. De hade gett sig av på äventyr och sett både björn och varg. Ragnar hade kastat sig över Amund och Björn när han fått syn på dem och gett dem en rejäl avhyvling. Estrid i sin tur hade sprungit emellan och inledningsvis skällt på dem. Därefter hade hon överöst pojkarna med pussar, kramar och tårar på mödrars vis. Ragnar mindes att han den kvällen hade varit nöjd med att de båda kusinerna var så nära vänner. En dag skulle Amund bli byns hövding och då skulle han behöva Björns stöd.

Ibland kände sig Ragnar orolig för Amund och undrade hur det skulle gå för pojken. Det kunde vara både svårt och farligt att vara hövding över en rik by som Håge. Risken för att de blev överfallna av någon av de andra stammarna fanns alltid där. Rikedomen var i så fall undangömd på ett säkert ställe, den skulle fienden inte komma åt, oavsett vad de hittade på.

Några hönor spatserade under bordet och letade efter brödbitar. Även Ragnars hundar gjorde hönorna sällskap vid bordet.

På vintern fick husdjuren bo i det stora långhuset tillsammans

7

med byborna, vilket innebar att djuren dels skyddades från rovdjur och att de hjälpte till att hålla värmen.

Ragnar lät blicken svepa över rummet. Längs väggarna i den stora salen hängde byns sköldar, långsvärd, spjut och stridsyxor. Varje man visste var vapnen fanns och ovälkomna gäster förstod vilken styrka som fanns inom husets väggar.

Varje kväll kontrollerade Ragnar att vapnen hängde där de skulle. Under vapnen längs med väggarna satt kvinnor, barn och gamlingar. Framför honom vid bordet satt hans personliga livvakt, hirden. Bara de bästa och lojalaste av hans krigare fick ingå i hirden och männen höll sig alltid i närheten av sin hövding.

På en av bjälkarna ovanför det stora avlånga matbordet höll mössen till. De sprang fram och tillbaka under taket. Ragnar glömde aldrig den där dagen då en av mössens ungar tappade balansen uppe på takbjälken och föll rakt ner i Odds skål med köttgryta när de satt och åt kvällsmat. Ljudet från musungen som skrek av förfäran och Odds förskräckta min satt för alltid fast i Ragnar minne. Han skrattade till åt minnet och tittade upp mot takbjälken i taket. Odd förstod vad han tänkte på och log tillbaka.

Ragnar reste sig från högsätet, skymningen var över och ersattes av ett kompakt mörker. Han hade en gammal krigsskada i ena knät som ibland gjorde sig påmind. Nu högg det till rejält när han reste sig upp. Mjödet brukade hjälpa mot smärtan, men inte ikväll. Det gav honom onda aningar, kanske var något djävulstyg på gång. Han undrade om han kanske skulle se över bevakningen en gång till. I vanliga fall gick flera män vakt under natten. De skulle försvara byn om den blev attackerad, men i natt hade han bara en vakt ute. Skulle han skicka ut de andra männen i snön och kylan? Han lyssnade på stormen därute som fortfarande vrålade som ett vilddjur i natten. Det fick honom att inse att det nog ändå inte skulle behövas. Vem skulle ge sig ut på krigståg en sådan här kväll?

«Amund och Björn, sluta brottas. Det är dags att gå till sängs», sa han irriterat och tittade åt pojkarnas håll. Amund

8

och Björn slutade med sin lek och sprang till sina mammor.

Ragnar såg snäll ut men hans vrede ville de inte få över sig, speciellt inte när han druckit mjöd.

Ikväll drack han ur bronskärlet som hade sitt ursprung från det avlägsna Rom. Ragnar var mycket stolt över kärlet som han såg som tecknet på sin makt och rikedom. Han visste mycket väl att de andra stamhövdingarna gnisslade tänder över den makt han skaffat sig med hjälp av handeln med Rom. Handelsmännens bas låg vid Rhendeltat, nära gränsen till det mäktiga romarriket. Där köpte de upp romerska handelsvaror och transporterade dem på handelsvägar som ledde till Kivik.

I början på augusti rodde Ragnar, Odd och deras krigare med sina båtar till Kivik. Det tog goda rorsmän två veckor att ro söderut längs kusten till Kivik. Där bytte de romerska lyxvaror mot slavar, bärnsten och hudar. Ragnar och Odd kunde sen sälja varorna vidare till sveahövdingarna med god förtjänst.

Alla gjorde de sig nu redo för natten. De väggfasta bänkar som var byggda längs långväggarna användes som sittplatser dagtid och sängplatser under natten. Snart la sig tystnaden över det stora huset. Endast ljudet från den rasande snöstormen och sprakandet från elden störde tystnaden. Alla husets innevånare sov, förutom Ragnar och eldvakten som satt vid lägerelden. Ute i snön gick nattvakten sin rond.

Kylan gjorde att vakten skulle hålla sig alert under natten och inte försöka smita undan för att få sig en lur, tänkte Ragnar och kröp närmare Estrid. Han låg en lång stund och lyssnade på stormen därute och Estrids jämna andetag. Sömnen ville inte infinna sig, det värkte i lederna. I sin ungdom hade han stått i midjedjupt iskallt vatten för att jaga utter. Skinnen gav bra med silver, men smärtan i lederna var priset han betalat för sin rikedom. Det var också någonting annat, något han inte kunde ta på. Hade de haft en sejdkvinna i huset så skulle han ha väckt henne direkt för att bli spådd om sin framtid. Det

9

knöt sig i magen. Ragnar förstod inte vad det var som var fel.

Han låg och snurrade runt en bra stund på britsen innan han till slut lyckades lägga sina mörka tankar åt sidan.

En av Ragnars hundar, Ulv, vaknade till vid sin sovplats under det grovt tillyxade matbordet. Ljudet som väckt honom fick pälsen på ryggen att resa ragg och hans känsliga nos uppfattade lukten av hästar och människor. De var inte långt borta. Ljudet tydde på att det var många män som närmade sig byn, men det var lukten av något annat som fick honom att reagera. Lukten av rädsla från en varelse som närmade sig deras ytterdörr med hög fart. Nu hade de andra hundarna också uppfattat faran. Med Ulv i spetsen rusade de mot ytterdörren - vilt skällande.

I samma ögonblick som hundarna nådde fram till dörren slogs den upp och nattvakten rusade in i rummet. Han var kritvit i ansiktet. Ögonen var vilt uppspärrade av skräck och en blodig pilspets stack ut ur mannens rygg. Hundarna kände igen mannen och samlades runt honom. Han stapplade fram till matbordet och skrek med panikslagen röst.

«Hövding, vakna vi är anfallna!» Nattvakten föll ner över bordskivan och gled sakta ner på golvet. Skrikande rullade han över på rygg.

Ragnar vaknade ur sin djupa sömn av de skällande hundarna och den skrikande mannen.

«Men vad i helvete!» skrek han med yrvaken lite hes röst, samtidigt som han tog sig upp ur sängen. Han ruskade på sig för att få bort stelheten ur muskler och leder.

Odd var redan på fötter och sprang och hämtade sitt och broderns vapen. Han kastade svärdet och skölden till den yrvakne Ragnar som tog emot dem i luften. Odd började skrika ut order till manfolket i huset.

Ragnars hus låg på en höjd ovanför de andra husen i byn.

Vinden bar nu med sig ljudet av skrik och vapenskrammel från husen nere vid viken. Ragnar började vakna till liv och röt ut order till männen, som delades upp i två grupper. Den ena

10

gruppen rusade ut genom dörren för att förstärka försvaret av byn. Den andra gruppen av män formerade en stridslinje runt Ragnar och Odd. Byns ledare måste skyddas till varje pris.

Ragnar såg sig omkring i huset. Det var som om tiden saktat ner, allt verkade röra sig långsammare nu. Längs väggarna stod kvinnorna och barnen. De större barnen stod helt tysta, alltför chockade för att kunna öppna munnen. De mindre barnen grät och skrek hysteriskt där de satt i kvinnornas famnar. Ragnar kunde känna paniken komma rullande längs ryggraden. Han var tvungen att trycka undan den om han skulle kunna rädda byn.

Ett tecken från Ragnar fick hundarna att försvinna ut genom dörren. De skulle offra sina liv för honom, det var då ett som var säkert, tänkte Ragnar.

Ragnars blick fastnade på Amund och Björn som stod och tryckte sig mot sina mödrar, Estrid och Ingeborg. Pojkarna var bara tolv och elva år, för unga för att klara sig utan sin familj om det värsta skulle hända. Ragnar vände sig mot Odd. Det kändes tryggt att brodern fanns vid hans sida i den här svåra stunden.

I samma ögonblick hörde de ljudet av klingor som slogs mot sköldar. Fienden hade avancerat närmare Ragnars långhus. Män skrek av smärta och bärsärkar vrålade. Han kunde också höra hundarnas skall genom stridslarmet. Det här känns inte bra … det här kommer inte att gå bra, tänkte Ragnar sorgset.

«Vilka tror du de nidingarna är?»

«Det måste vara de där förbannade stammarna häromkring, men de skulle aldrig våga attackera oss på …» De båda bröderna avbröts av att en av deras krigare rusade in i huset.

Krigarens bröst och svärd var röda av blod, det ångade om honom i kylan.

«Hövding, vi är under hård press, männen behöver er vid sin sida för att orka kämpa ner fienden. De är många fler män än vi.»

«Jag vill att du ger dig av med Amund och Björn, om det värsta skulle hända vill jag att pojkarna ska vara vid liv och

11

komma tillbaka när de är vuxna, så de kan hämnas oss», sa Ragnar och gav Odd en beslutsam blick.

«Varför just jag, vore det inte bättre att låta någon av krigarna följa pojkarna, så att du och jag kan mötas i Valhall?»

Ragnar la sin hand på Odds axel.

«Pojkarna behöver dig vid sin sida. Du är den enda jag kan lita på. Ge er av, snart är fienden uppe på kullen, då är det försent.»

«Men Estrid och Ingeborg, vad ska hända med dem, ska jag inte ta dem med mig?» Odd tittade oroligt åt kvinnornas håll.

«Nej … ni skulle inte komma långt i snöstormen om ni dessutom ska släpa på kjoltyg, jag och mina krigare får skydda dem så gott vi kan.»

Ragnar ropade på de båda pojkarna som motvilligt lämnade sina mödrars kjolar och gick med tunga steg mot Ragnar. Han ställde sig på knä framför Amund, såg på honom en stund, sen sa han.

«Amund, du och Björn följer med Odd härifrån. När vi har slagit ner fienden kan ni komma tillbaka. Skulle det värsta hända, vill jag att du hämnas vår död.»

«Ja, far», stammade Amund till svar. Först såg det ut som om han skulle börja gråta, men så bet han sig i läppen och såg sin far i ögonen.

«Jag kommer tillbaka och hämnas far.» Åsynen av den lille pojken som försökte se stark och karsk ut fick hjärtat att börja bulta i kroppen på Ragnar.

«Jag förstod att jag kunde lita på dig Amund. Du är din fars son.» Ragnar la sin kraftiga hand på Amunds kind, den kändes varm och len.

«Jag har en sak som du måste ta med dig. Lova mig att du håller den gömd under din klädedräkt och aldrig berättar för någon att du fått den av mig?»

«Jag lovar!»

Ragnar stoppade handen under sin tunika och drog fram en skinnpung som han burit i en rem runt halsen. Han öpp-

12

nade pungen och tog fram en bit skinn som var hopvikt så den skulle rymmas i pungen. När Ragnar vek upp skinnet såg Amund att något var inristat på skinnbiten.

«Jag hinner inte förklara vad det här är nu, men när du blir äldre kommer du att förstå», sa Ragnar och vek ihop skinnet och stoppade tillbaka det i pungen. Han drog åt remmen som höll pungen stängd och hängde remmen runt halsen på Amund och stoppade ner den under kläderna.

Ragnar satte handen på Amunds bröst, skinnpungen kändes som en mjuk boll under kläderna. Han kände sig med ens väldigt gammal och trött, det var som om gåvan till Amund fick den brutala verkligheten utanför att till slut dyka upp som en obehaglig bekantskap från förr.

«Nu måste ni ge er av innan det är försent!» ropade han med en röst som höll på att spricka. Ragnar omfamnade Amund. Han tryckte pojken hårt mot sitt bröst innan han knuffade iväg alla tre mot ytterdörren. Snart försvann de ut genom dörren, med Odd i täten framför Amund och Björn uppslukades de snart av det kompakta mörkret.

En känsla av lättnad for igenom Ragnar när han såg dem försvinna ut i mörkret. Store mäktige Odin, hjälp dem att klara sig så de kan komma tillbaka och hämnas den här oförrätten, bad Ragnar innerligt.

Det svischande ljudet från pilars flykt genom luften hördes genom vapenskramlet.

«Vilka satans jävlar, de skjuter brinnande pilar. Ut, nu!

Hela rasket kommer snart att stå i ljusan låga!» Tillsammans med sina närmaste män började han att mota ut kvinnor, barn och gamlingar. Knappt hade han fått ut alla innan det torra virket slog eld.

«Jag ska tammefan hugga ner varenda en som vågar möta mig …», vrålade Ragnar och rusade ut genom dörren i täten för sina män. Skölden höll han snett framför sig med vänster hand och svärdet i det högra. Den sista striden kunde börja.

13

Amund och Björn kämpade för att hålla jämna steg med Odd i den djupa snön. De sprang ner mot havet. Snön piskade dem i ansiktet medan de sprang. Amund höll hårt om skinnpungen som hängde och slängde under hans kläder.

När de kom ut på isen stannade Odd och tittade upp mot byn. Det var en hemsk syn som mötte dem. Alla byns långhus brann våldsamt. Ljudet från elden lät som ett åsknedslag. I ljuset från brasan såg de män som rusade runt i ett desperat försök att komma undan sina angripare, men de höggs brutalt ned, eller sköts ihjäl med pilar. Kvinnorna dödades direkt eller släpades iväg i håret.

Odd var djupt skakad av synen, hans ena hand började skaka okontrollerat. Han måste försöka samla sig inför pojkarna. Han tog ett djupt andetag och vände sig mot Amund och Björn. De såg ut som om hela deras värld rasat samman.

«Nu ger vi oss av, här finns inget mer vi kan göra. Men var så säkra pojkar, en dag kommer vi tillbaka och då skulle jag inte vilja vara i de där uslingarnas skor.» Han tittade en sista gång mot den brinnande byn och föste sen Amund och Björn framför sig, tvingade deras förlamade lemmar att börja arbeta igen. Utan att se sig om sprang de tre överlevande från Håge vidare, bort från byn – rakt söderut mot Kivik.

14

Kapitel 2 «Där nere mina pojkar, där har ni Kivik», sa Odd och pekade mot byn nere i dalen. Amund och Björn studerade intresserat byn som de hört så mycket om men aldrig sett med egna ögon. Kivik verkade bestå av fler gårdar och uthus än Håge.

Från utsiktspunkten uppe på höjden kunde de i lugn och ro studera byn utan att själva bli sedda. Det var tidig eftermiddag, solen stod högt på himlen. Vårsolen fick snön att börja smälta och man kunde nästan känna lukten av vår i luften.

I nästan två månader hade de varit på flykt från Håge. Efter att de vänt den brinnande byn ryggen hade de sprungit söderut på isen hela natten. Isen hade varit hård och fast, till skillnad mot snön längre inåt land som var meterdjup. De skulle aldrig ha klarat av att pulsa sig fram genom snön.

När nu endast ett par timmar återstod av dagsljuset gjorde Odd halt. De grävde med gemensamma krafter bort snön runt en stor gran som stod en bit in i skogen. Odd samlade kvistar och grenar som han sen med van hand flätade till ett tak, andra kvistar fick tjäna som golv. När de med sina bara händer skottat upp snö till väggar kröp de in i sin enkla hydda. Amund och Björn kröp ihop tätt intill Odds kraftiga kropp. Han höll om dem och liggande tätt tillsammans tog tröttheten ut sin rätt och de föll alla tre ner i en djup dvala.

Flera gånger under natten väcktes Odd av att pojkarna skrek och grät i sömnen. I drömmen såg de den brinnande byn om och om igen. Odd såg framför sig kvinnorna som släpades iväg i håret, en av dem kunde ha varit Ingeborg. Han hoppades att hon var död, att bli ivägsläpad och såld som slav på någon av marknaderna i trakten var ett öde värre än döden.

15

Till slut kom gryningsljuset. Odd ruskade om Amund och Björn och tillsammans rev de hyddan och sopade undan alla spår efter sin viloplats. Odd hade lyckats få med sig sina vapen ut ur Ragnars långhus. På ryggen bar han sin sköld och sin pilbåge. Ett koger med pilar hängde i ett bälte över axeln. Svärdet var fäst på hans vänstra höft och på den högra hans kniv. Det var långt till Kivik, de skulle vara tvungna att ta omvägar kring byar, där de inte längre betraktades som vänner utan fiender.

Odd räknade med att de skulle tas väl emot i Kivik, han och Ragnar hade många vänner i handelsbyn. En duktig handelsman och krigare som Odd var alltid välkommen på marknadsplatser som Kivik. De skulle antagligen inte tacka nej till en extra arm, men helt säker kunde han inte vara.

De gav sig av igen. Skogen var full av vilt och Odd var en skicklig jägare, så de skulle inte behöva svälta. Fast de var tvungna att ta sig fram snabbt. Risken var stor att deras fiender skickat ut män till häst för att leta efter dem. Ragnars bror och son ville de inte ha kvar i livet, det skulle bara ge nya problem längre fram.

Odd undrade hur deras fiender kunde ha tagit sig fram till byn utan att bli upptäckta. Likaså frågade han sig hur de hade känt till exakt var byns svaga punkter i försvaret funnits. Han antog att någon måste ha förrått dem. Frågan var bara vem?

Någon av hirdmännen kanske? Fick han veta vem det var skulle han göra processen kort med den mannen.

De traskade vidare genom snön. Ibland blåste det så hårt att de nästan kände sig som förblindade. Det var bara Odds fantastiska väderkorn som gjorde att de inte gick vilse i snöyran.

Efter några dagar ebbade snöstormen ut. Den isande kylan avtog i samma takt som snöstormen. Förföljarna hade inte tidigare kunnat se dem på grund av den dåliga sikten, men nu tittade solen fram mellan molnen. Odd drog ner på takten och såg sig noga omkring medan de gick. Han förstod att när det blev bättre väder skulle fienden ge sig ut för att leta reda på dem.

16

Flera gånger de närmaste dagarna stötte de på män till häst.

De grävde ner sig i snön och låg helt stilla. Så fort ryttarna passerat utan att märka av deras närvaro fortsatte de fram längs kusten. På sin vänstra sida hade de den stora vita ismassan och på sin högra de oändliga barrskogarna. När de kom längre söderut byttes barrskogen ut mot lövskog. Träd av en, bok, ek och björk fyllde nu skogarna.

Halvvägs till Kivik fick en flock utsvultna vargar upp deras spår. De följde den lilla gruppen på avstånd. Vargarna skulle tålmodigt följa efter dem tills de såg minsta tecken på svaghet hos någon i gruppen. Då skulle de gå till attack mot den svagaste. Odd måste snabbt få slut på jakten.

Odd stannade upp och studerade flocken noga tills han kunde urskilja deras ledare. De var inte en utan två, en alfahane och en hona styrde flocken. Med två välriktade pilar föll den kraftiga varghanen och hans hona till marken. De andra vargarna samlades kring sina döda flockledare. De verkade nu strunta i att förfölja den lilla gruppen av människor och det var precis vad Odd räknat ut skulle ske. De fortsatte sin vandring söderut. Vargarnas sorgsna sång hördes lägre och lägre i takt med att avståndet ökade.

Vargarnas sorgesång gjorde inte att Odd kände sig mindre ensam, tvärtom ökade deras ylande hans egen känsla av ensamhet. Det började kännas tomt efter Ragnar och Ingeborg.

För inte så länge sedan hade Ingeborg fött en liten dotter, men hon hade varit liten och mager vid födseln. När Odd hade sett henne hade han omedelbart förstått att hon inte skulle klara sig. Efter en månad hade flickan dött. Han hade precis börjat hämta sig från förlusten av sin dotter när den här katastrofen slog till och Ingeborg togs ifrån honom. Nu var han ensam igen.

Medan han sorgset gick framåt längs stranden kände han också en vrede så stark att den nästan riskerade att förtära honom, en känsla av att brinna upp inifrån. Pojkarna kände av hans humörsvängningar och höll sig några steg bakom hans kraftiga ryggtavla.

17

Efter vad som verkade vara en evighet kände Odd igen kusten som omgav dem. De var framme, Kivik var nu bara några timmars marsch bort. De gjorde en cirkelrörelse runt byn så de närmade sig från landssidan och inte från havet. Odd minns att i närheten av byn fanns en skogsklädd höjd där de kunde ta sig upp och osedda studera byn innan de gjorde sig till känna. En handelsby som Kivik var ett givet mål för varje stråtrövare i trakten, därför var byn väl bevakad av både vapenklädda män och stora varghundar.

Män och kvinnor rörde sig nere i Kivik. En man högg ved, några kvinnor bar på korgar med tvätt. Vakter stod posterade på flera ställen i byns utkanter. De var utrustade med långspjut och en rund sköld. Ringbrynjan och hjälmen på huvudet, med en utskjutande del som skydd för näsan, gav männen krigarens karakteristiska utseende. Byn var lika välbevakad som han trott den skulle vara. Det var helt tyst därnere förutom yxhuggen och vakternas steg i snön. Odd antog att de flesta verkade hålla sig inne idag.

Byns långhus såg ut som de i Håge, fast med den skillnaden att taken var av halm istället för torv. I övrigt var husen låga, grå och avlånga. Hus och visthusbodar var grupperade kring en smal vik som skar in som en kniv genom landskapet.

Viken gav skydd och lä åt byns långbåtar som sommartid var ankrade på rad i viken, men som nu låg uppdragna och placerade med kölen uppåt för att skydda dem mot snö och is.

Odd studerade Amund och Björn som satt på huk bredvid honom. De såg slitna och utmärglade ut. Amunds svarta och Björns ljusbruna hår nådde dem till axlarna. Kläderna var smutsiga och trasiga, skorna höll på att gå sönder. Det var tur att de äntligen var framme i Kivik, pojkarna skulle inte klara sig länge till om de skulle bli tvungna att fortsätta sin flykt.

Odd började känna sig orolig för hur de skulle bli mottagna i byn. Inför pojkarna visade han inte sin oro. Det fanns helt enkelt ingen anledning att oroa dem. De hade det jobbigt som det var. Amund som förlorat både sin mor och far, Björn som

18

förlorat sin mor. Själv hade han förlorat sin bror, Ingeborg, alla vänner och stridskamrater som han haft i Håge. Han hade också förlorat sin rang som byns andreman, här i Kivik skulle han vara ett oprövat kort. De enda han hade kvar var Björn och Amund. Utan pojkarna skulle han inte ha orkat kämpa vidare genom snön och kylan.

«Känner farbror några av byborna är nere?» frågade Amund och pekade ner mot människorna som rörde sig i byn.

«Nej, det verkar mest vara trälar och vakter som rör sig därnere», svarade Odd och kisade med blicken som skydd mot solen.

«Far, vad gör vi nu?» undrade Björn oroligt.

«Vi går tillbaka i en halvcirkel så att vi kommer ut på stigen som leder in till byn.»

Odd vände sig om. Han hukade sig och smög sakta in bland träden bakom, Amund och Björn följde efter. De gick i en vänstersväng som gjorde att de kom ut på stigen en bra bit från byn. Odd stannade till på stigen och kontrollerade att han kom åt pilarna och bågen om det skulle behövas. Han kände på svärdet i skidan, lossade fästet och lät det glida i och ur några gånger för att försäkra sig om att det inte fastnat.

«Då går vi väl då …» Odd började gå mot byn. Amund gick strax efter och Björn gick i hasorna på Amund. Efter en stund glesnade bokskogen och de kom ut på de öppna fälten som omgav byn.

Nu gick larmet, byns hundar började skälla, vakterna som stod i byns utkanter sprang fram och tillbaka för att se varifrån hotet kom. Några vakter fick syn på Odd, Amund och Björn som gick stigen fram mot byn. De pekade i deras riktning och ropade något till de andra vakterna. Odd fortsatte att gå vägen fram utan att låtsas om den uppståndelse som deras ankomst skapade. Han tittade bakåt mot pojkarna, de såg bleka och rädda ut. Odd log snabbt mot dem och vände sen huvudet mot byn igen.

Nu sprang vakterna mot dem med dragna vapen och de enda ljud som hördes var vakternas steg mot den snötäckta

19

marken. Odd stannade och höjde händerna för att visa sina fredliga avsikter. Det verkade fungera. Vakterna slog ner på takten och gick den sista biten fram till den lilla gruppen som stod stilla med händerna i vädret. Två av vakterna ställde sig och stirrade på Odd, de andra spred ut sig i omgivningen. De sökte snabbt av ängen och skogen bakom för att kunna avgöra om mannen med de två pojkarna kommit ensam. De ville inte bli utsatta för ett bakhåll.

«De verkar vara ensamma», meddelande en av vakterna med grov röst.

«Det är bra, men håll er utspridda i terrängen, man kan inte vara för försiktig», svarade en av de andra vakterna som verkade vara ledare för gruppen.

«Vem är du och vad gör ni här?» fortsatte han vänd mot Odd. «Mitt namn är Odd, det här är min son Björn och min brorson Amund», svarade Odd och pekade på pojkarna som stod bakom honom. «Vi kommer norrifrån, från Håge by i svearnas land. Jag har varit här förut. Min bror och jag handlar på marknadsplatsen varje år. Er Hövding, Ivar, han känner mig sen tidigare.»

«Håge … kommer ni ända från Håge mitt i vintern, varför?»

«Det sista jag såg av byn var att alla husen brann. Det finns inget kvar av byn nu», sa Odd och besvarade vaktens hårda blick och fortsatte snart. «Ta oss nu till Ivar!» beordrade han vakten. Hoppas nu bara att Ivar är på plats i byn, tänkte Odd medan han väntade på att vakten skulle svara.

«Det får vi se hur det blir med den saken …», svarade vakten surt och gav order till sina män att eskortera främlingarna till byn.

Omringade av vakter gick de vägen fram mot byn, och längs vägen kom byborna ut ur sina hus för att se vilka främmande människor som kommit. De pekade, tittade och tisslade med varandra. Odd gick rak i ryggen och tittade rakt fram under vägen fram till Ivars långhus. De stannade framför dörren, en av vakterna gick in och de fick vänta utanför. Efter en stund öppnades dörren igen och vakten visade in dem.

20

Det tog en stund för deras ögon att vänja sig vid mörkret inne i salen, endast rökhålet gav lite ljus. Röken från eldstaden sved i ögonen och salen var fylld av krigare, kvinnor, barn och gamlingar som vände huvudet åt deras håll när de steg in. Rummet luktade rök och otvättade kroppar. Krigarna satt vid bordet, de övriga på de väggfasta bänkarna längs långväggarna. Salen var stor, mycket större än Ragnars sal i Håge. En gammal kvinna satt och vävde vid en vävstol nära brasan i salens mitt. Hon var klädd i en särk av fint plisserat tyg. Den hölls ihop i halsen av en brosch. Över särken bar kvinnan en kjol med hängslen som var fästa framtill på kjolen med stora ovala broscher. Mellan spännena hängde det en kedja som såg ut att vara av guld. Det tjocka grå håret var dolt under ett stramt huvudkläde som hon bundit ihop med en knut i nacken. Runt det stora bordet mitt i salen satt Ivar med sin hird. De åt mat och drack mjöd ur stora horn. Några kvinnor och deras trälar gick runt och fyllde på mer mat och tog undan resterna.

När Ivar fick syn på sina besökare reste han sig från högsätet. Han var en kraftigt byggd man i fyrtioårsåldern. Det mörkbruna håret var uppsatt i en knut i nacken och skägget var noga flätat. Runt ögonen hade han dekorerat sig med en mörk mascara, vilket många män i trakten gjorde. Han var klädd i ett par långa snäva klarblå byxor och på överkroppen bar han en lysande röd halvlång tunika. Svärdet hängde i bältet på hans vänstra sida. Ett ärr från någon strid lyste vitt i det kraftiga ansiktet och gav honom ett grymt utseende. Att Ivar var en mycket välbärgad krigare kunde var och en se. Efter en stund kände han igen Odd och utbrast.

«Nej men… är det inte Odd från Håge. Hur har du kommit hit? Jag menar, isarna har inte släppt än, det är drygt en månad dit.»

«Vi gick till fots längs kusten, jag och pojkarna här.» Odd såg sig om i salen.

«Till fots, hur kommer det sig?» utbrast Ivar förvånad.

«Har ni inte hört vad som hänt med Håge?»

21

«Nej, vi har inte fått några nyheter norrifrån, du är den första besökare vi har haft på månader.»

«Håge blev attackerat och bränt till grunden, vi är de enda som finns kvar», svarade Odd dystert och pekade på Amund och Björn som stod och tryckte sig mot hans ben. «Är det dina pojkar?» frågade Ivar och tog ett steg framåt för att studera barnen.

«Den här är min son Björn», svarade Odd och drog handen genom Björns toviga hår. «Och den där», sa han och tittade på Amund, «det är Ragnars son, Amund.»

«Jaså, det där är Ragnars pojk …», sa Ivar och såg med ens bekymrad ut.

«Ja.» «Var har du Ragnar då, är han med er?»

«Ragnar är nog i Valhall nu.»

«Så han dog med svärd i hand, den käre Ragnar?» utbrast Ivar och sken upp.

«Ja, han tog många med sig i döden», konstaterade Odd sorgset och mötte Ivars blick.

«Ett bättre sätt att dö på finns inte för en man. Han har det bra med de sina i gudarnas sal.» Odd ryckte på axlarna utan att säga något. Det blev en stunds besvärande tystnad i salen.

Den gamla kvinnan hade slutat att väva när Odd kom in med pojkarna, men nu började hon igen. Hon tittade på Odd och väste med låg röst.

«Varje människa väver sin egen framtid, det är sant som det är sagt de …»

«Vad menar hon?» undrade Odd förvånat. Vad vet den gamla kvinnan om min framtid som jag inte vet, tänkte han.

En känsla av obehag drog igenom hans kropp. Han skakade av sig känslan och vände sig mot Ivar igen.

«Strunta i kärringen, hon pratar så mycket galenskaper …

Nej kom in och sätt er hos mig istället. Ni får berätta allt om vad som har hänt. Jag hoppas att ni inte blev förföljda hit. Vi vill inte ha något krig på halsen, det skulle inte vara bra för affärerna. Om en månad ger vi oss iväg till marknaden i Hedinge.»

22

«Nej, jag är säker på att ingen vet att vi är här», svarade Odd och satte sig vid bordet. Amund och Björn följde efter och slog sig ner bredvid Odd. Krigarna från Kivik makade på sig så att nykomlingarna skulle få plats på bänken.

Kvinnorna satte fram en tallrik med rådjursstek och en sås gjord på syrliga äpplen. En av trälkvinnorna gick runt bordet och delade ut rågbröd som skulle brytas och doppas i såsen.

Det här var en måltid värdig en storman. Odd, Amund och Björn kastade sig över maten som hungriga vargar. De andra satt tysta och såg på medan de åt sig mätta.

«Vad har hänt med Håge by?» frågade Ivar när de slickat tallrikarna rena från det sista av äppelsåsen. Odd berättade i ett svep om hur de blivit överrumplade av stammarnas attack mitt i natten och att Ragnar ville att han och pojkarna skulle överleva. Han berättade också om hur de gått till fots längs kusten i snöstormen.

«Ja, och nu är vi här, vi har ju gjort många bra affärer ihop du och jag Ivar», avslutade Odd sin berättelse och torkade av händerna på de stora grådaskiga varghundarnas päls.

«Det har vi sannerligen gjort Odd. När vintern väl släpper sitt grepp om bygden kommer vandringsmän hit från norr och då kommer vi att få reda på vilka stammar som attackerade Håge. Så småningom måste du hämnas, så som det anstår en rättskaffens man.»

«Om jag hade tillräckligt med män skulle jag ge mig av dit nu på direkten, men två småpojkar räcker inte för att anfalla svearna och göingarnas armé.»

«Om du istället stannar här och följer med oss till Hedinge kanske det kommer att lösa sig. Då kan du så småningom få ihop tillräckligt med silver för att skaffa dig egna väringar och ta tillbaka det som är ditt.»

«Precis vad jag tänkte föreslå», svarade Odd med ett leende.

«Du får ingå i min hird, jag behöver en stark svärdsarm.

Det här måste vi fira. Kvinnor, fram med vårt finaste mjöd», utropade Ivar med ett bullrande skratt. Kvinnorna sprang och hämtade stora krus med mjöd som hälldes upp i ett stort horn, som sedan gick runt bland mannarna.

23

Ivars hustru Kerstina kom och drog med sig Amund och Björn bort från bänken de satt på. Hon ville inte att pojkarna skulle sitta med vid männens bord. Hon placerade dem på en väggfast bänk vid ena långväggen. Där satt de och lyssnade på männens skrålande som blev högre och högre ju längre natten led. Till slut orkade de inte hålla sig vakna längre utan somnade lutandes mot varandra.

24

POJKEN FRÅN HERCULANEUM är första delen i en pla-

nerad trilogi om svearna Amund och Björn. När historien börjar är Claudius kejsare i Rom och Sverige består av olika stammar som under vissa perioder idkar handel och umgås med varandra, men under andra perioder krigar om makt och ära. I Romariket bor befolkningen i städer med badhus och teatrar. I Sverige bor vi i enkla hus tillverkade av trä och med halm- eller torvtak som skydd mot väder och vind.

Amund och Björn växer upp i Håge by, någonstans i nuvarande Uppland. Efter att byn en iskall januarinatt blivit attackerad och bränd till grunden av fientliga stammar, tvingas den tolvårige Amund och den elvaårige Björn, fly för sina liv tillsammans med Björns far, Odd. Alla de andra av byns innevånare blir brutalt slaktade eller sålda som trälar. Vi får nu följa Amund och Björn på deras flykt söderut tills de når handelsplatsen Kivik i södra Skåne. Där växer våra vänner upp till unga män.

När händelserna i deras barndom till slut kommer ikapp dem, blir de båda kusinerna tvungna att fly vidare. De bestämmer sig för att ta sig till den romerska gränsen och där ansluta sig till de romerska legionerna. Nu börjar ett spännande, men farlig liv som legionärer i den mäktigaste armé världen hittills har skådat.

Ska Amund och Björn någonsin kunna ta sig hem till Håge igen och ta tillbaka det som så brutalt togs ifrån dem, den där iskalla januarinatten?

ISBN 978-91-7517-471-6

26

9 789175 174716