9789175152127

Opium

fรถr folket

Kartago Fรถrlag

Opium

fรถr folket Redaktรถr Anna Lindman

Tago Vol. 3 Kartago Fรถrlag

J

ag var i fjortonårsåldern när jag började förstöra familjemiddagarna hemma med att diskutera religion. Det var som en sårskorpa man vill pilla på, jag var liksom tvungen att ifrågasätta den ateistiska norm jag fötts till. Jag var ung, naiv, säkert skitjobbig och besatt av att riva i de stora frågor jag upplevde att mina familjemedlemmar missat vidden av. Vad är meningen med livet om det inte finns någon Gud? Vem har skapat alltihop? Alla människor som säger att de tror, skulle de vara lurade?

En kväll dunkade min pappa näven i bordet och röt ”den är ett opium för folket”. Det var högst ovanligt att min far citerade Marx och jag gissar att han var desperat, han sökte uppenbarligen ett argument som en gång för alla skulle få tyst på jäntan.

Den brinnande tron på ”något större” rann efterhand av mig, det där att bergfast tro, att inordna sig i ett religiöst system var och är inte för mig. Jag är ett barn av min tid.

Det talades mycket om solidaritet, jämställdhet och rättvisa när jag växte upp och lärde mig cykla och subtrahera, men frågorna om livets mening, om vad vi gör här och vad som händer när vi dör, stod inte särskilt högt på någons dagordning. Om någon trodde på något, om någon gick i kyrkan, eller bad till Gud när det sket sig, var det en privat angelägenhet. Inget man frågade rätt ut om, lika litet som man frågade någon vad den röstade på. Sånt höll man för sig själv. Men mitt intresse för religion och existentiella frågor dog inte och även där följer jag min tid. Idag är religion inte en ickefråga längre. Människor söker svar och mening och debatten om religionen, dess uttryck och samhälls­påverkan, är högljudd och känslosam. Religion skrämmer och lockar oss.

Marx var inte först när han 1844 beskrev religionen som ”das Opium des Volks”. Sanningen är att det var ett rätt vanligt sätt för religionskritiker att uttrycka sig på den tiden. Fem år tidigare skrev till exempel den svenske författaren Erik Gustaf Geijer om religionen som ett ”opiat som ingives hopen såsom bedövningsmedel”. Frågan är vad de menade.

Mitt fjortonåriga jag förstod min pappa som att religionen är ett knark, om man väl testat är man fast och slutar på en toalett på Plattan (en omskrivning för att man förlorar sig, blir hjärntvättad och i värsta fall typ Livets ordare). Men om man betänker att opium under 1800-talets början var en rätt vanlig medicin, bra och tillgänglig och användbar där andra medikament gått bet, inser man att utsagan kanske handlar om något annat.

Om att människor i ett kapitalistiskt känslokallt och meningslöst samhälle behöver en motvikt för att orka leva, en medicin mot den leda och hopplöshet det innebär att vara människa. En tröst helt enkelt. Vem vill inte ha en sådan medicin?

Kära läsare, boken du håller i din hand är en hybrid av textbok och seriebok, där bilder och ord, tankar, känslor och upplevelser möts. Här sammanstrålar en mängd berättelser som olika människor med skilda erfarenheter av religion vill dela med dig.

Eftersom debatten om religion och religiösa uttryck idag ofta är hård och enögd vill den här boken något annat. Förhoppningsvis kan den vara starten på ett samtal som handlar om respekt och nyfikenhet, om viljan att lära känna varandra och strävan att söka förståelse även för det som tycks oförståeligt. Vilken annan väg finns att gå? stockholm, augusti 2016 Anna Lindman

saadia hussein

6

text: anna lindman illustrationer: nina hemmingsson

”Det är en känsla av myckenhet” Stockholm, april 2016.

Det är söndag vid lunch när vi möts på Sveavägen, fem mer eller mindre oroliga själar som hälsar trevande. Vi ska låsa in oss i ett konferensrum för att prata om religion. På bordet f inns frukt, smörgåsar, lemonad, vin och choklad, vi ska helst orka prata länge, reli­ gion är svårt. Vi sätter oss runt bordet. Stäm­ ningen är tryckt, någon skrattar lite nervöst.

Luften är kvav. Om en stund kommer jag resa mig och försöka öppna ett fönster. Aron, han kommer snart att presenteras närmare, lämnar rummet för att leta upp en toalett. Det är jag som är Anna.

Det är så det börjar. Men det kommer att bli bättre.

Först en annan bild.

Jag ringer på en dörr i Rågsved. Den enda instruktion jag fått är att jag ska vara klädd i vitt. Eftersom jag i princip inte äger några vita kläder står jag här inklämd i ett par för tajta vita jeans, lånade av min bästa, men minsta, väninna. För den som alltid går klädd i svart är det en anmärkningsvärd känsla att vara så ”ljus”, men det är ett sidospår som inte hör hit och som snart går över eftersom lägenheten jag nu bjuds in i är full med just vitklädda människor. En vänlig kvinna leder mig in i vardagsrummet. Människor ler nyf iket och respektfullt emot mig, alla vet vad som snart ska hända. Jag ska bli spådd av ­Babalawo, deras andliga ledare. Eller santeria­prästen, som den vänliga kvinnan kallar honom. Santeria är en religion som växte fram bland västaf­ rikanska slavar på Kuba och som kom att bli en slags blandning mellan deras egen tro och den katolicism de mötte där. Men nu är vi alltså i en lägenhet i Rågsved. Det är varmt, vardagsrummet badar i solljus och den mat som tillagas i det lilla köket doftar kryddstarkt.

Längs rummets bortre vägg tronar ett enormt altare av frukt, mat och blommor. Den vänliga

anna: Det känns lite konstigt det här. Så här stel stämning kan vi inte ha, då blir det ju inget. nadia: Jag tycker inte vi ska ha sån här stämning när vi pratar, jag blir nervös då och pratar skitmycket. anna: Ta lite choklad. dav id: Nu tar vi det lugnt. nina: Vilken fin chokladkaka. anna: Aron ser ju så sur ut också. David, du får kittla honom. nadia: Så får du inte säga när han är på toa. dav id: Du får väl prata om stämningen först. anna: Okej, vi börjar med stämningen. Det är en väldigt konstig stämning.

7

kvinnan berättar för mig att allt har offrats till gudarna, orishas. De är också här, säger hon, gudarna alltså. Hon pekar på några stora vaser.

Bland blommorna ser jag också små trädockor och några Mariabilder, slavarna som utövade religionen från början tvingades gömma sina egna gudar bakom katolska krucif ix och ikoner.

– Gudarna bor i krukorna, säger hon.

Då kommer han. Klädd i en färgsprakande tunika och en lika sprakande hög huvud­bonad skrider Babalawo in i rummet. Under de vackra kläderna ser han ut som vilken kubansk kille som helst, det kan jag ana, men stämningen i rummet tyder på något annat. Det här är en person som inger respekt, en man som kan läsa din framtid och som vet vad gudarna tycker om dig. Han nickar kort mot mig och sätter sig i en guldfärgad hög stol vid altaret. Snabbt ställs det fram en pall framför honom och jag anvisas ordlöst att sätta mig. Han tar mina händer och jag hinner för ett ögonblick känna att vi möts innan han snabbt rycker sina händer från mina och utropar: – Period!

Det går ett sus bland människorna som samlats runt oss och jag tittar frågande på den vänliga kvinnan som jag upplever håller min rygg. Babalawo viftar med händerna mot mig och ser bestört ut, den vänliga kvinnan lutar sig fram och viskar oroligt: – Mens, han säger att du har mens, han får inte röra en kvinna som har mens.

Generationer av nedärvd skam och orenhets­ känslor far igenom min kropp. Jag har mens.

Hur kan han veta att jag har mens? Babalawo säger något kort till en av männen som står närmast honom och som genast beger sig mot kö­ ket, den oroliga stämningen lättar när mannen kommer tillbaka med en varm blötlagd hand­ duk. Babalawo har i sin upphöjdhet och klokhet löst situationen trots min uppenbara fadäs, komma hit med mens! Handduken placeras i mitt knä, det orena är täckt och vi kan fortsätta.

Jag känner ilskan pocka på, jag borde resa mig och gå, men ännu starkare är känslan av liten­ het. Jag känner mig så fruktansvärt liten där

jag sitter på pallen, utlämnad. En halvtimme senare är jag också, trots att den här religionen på inget sätt är min, lite rädd för allt hemskt som tydligen kommer att hända mig eller mina barn om jag inte offrar till gudarna, lämnar en stor gåva och snart kommer tillbaka för att få ny vägledning av Babalawo. Helst då när jag inte har mens.

Jag är inte här som privatperson, jag har jobbat som religionsjournalist i femton år, jag är inte oförberedd, ändå har jag svårt att hålla tillbaka tårarna när jag på skakiga ben tar mig ut på balkongen för att få luft. Religion är hårda grejer.

Jag har sett många religioners baksidor, hur tro kan hålla människor i schack, i skräck, i falsk förvissning. Religion kan vara oerhört farligt, fördummande och kontrollerande, på det f inns fler exempel än vi behöver. Men det kan också vara kärleksfullt, hoppingivande, menings­ skapande och ändlöst vackert. Som glädjen i dansen som tog vid när Babalawo lämnade rummet, sångerna som steg till gudarnas ära, gemenskapen, och känslan av att vara en del av något större.

Få saker väcker min nyf ikenhet som religion, vad är det för en kraft som kan rubba människor så? Vad är det som får rationella varelser att ge sig hän och rikta blicken uppåt, vad är det som händer när de säger att de får kontakt? Och vad är det som gör att religiösa system och läror kan få sådan makt över oss?

Det är därför jag sitter här, i ett konferens­ rum med halvdan luft och försöker få alla att komma i stämning. De jag bjudit in, som nu sitter redo runt bordet är journalisten Nadia Jebril, religionshistorikern David Thurfjell, komikern Aron Flam, och konstnären och serie­ tecknaren Nina Hemmingsson. nadia: Men alltså, ska du rita oss? nina: Ja. nadia: Haha, det är ju min stora dröm, att bli en seriefigur. ar on: Om jag ska göras med horn då ska jag ha stora bockhorn, inte såna där små.

8

nina: Okej. Jag fattar. anna: Vi ska ju prata om religion. Om vad det betyder för er och varför ni tror att män­ niskan håller på med religion. ar on: Är det okej om man tar ett glas vin så här på söndagsförmiddagen? anna: Visst, här, häll upp till de som vill ha. Nadia, vi börjar med dig, din relation till religion. nadia: Ja, alltså, jag är född i en muslimsk familj. Jag grubblade aldrig så mycket över religion under min uppväxt, det var liksom bara självklart i vår familj. Övertygat, men aldrig överdrivet, i alla fall inte när det gäller praktiken. Men så när jag blev äldre, så ville jag själv ha svar på vissa frågor och började söka. Det var stort för mig då, att inse att jag verkligen är muslim, inte för att mina föräldrar har bestämt det åt mig utan för att det verkligen kändes rätt för mig. Jag kände mig hemma. Det är inte så konstigt kanske med tanke på att det var grundtonen genom hela min uppväxt. anna: När du var nitton började du jobba som programledare på svt, för ett program som hette Mosaik. Det blev ett himla liv om det, för att du hade slöja i tv, du fick sluta. svt kom fram till att man inte kan vara programledare och ha det. nadia: Ja. Det är tretton år sen nu. Jag är fortfarande journalist, men nu jobbar jag som programledare på Sveriges Radio. anna: Ja. Och svt ändrade sig sen, man tog fram en policy som sa att man får vara programledare för alla program utom nyheterna.

Men du tog av den, slöjan alltså. nadia: Ja. Det förvånade nog många. Det var ju många som menade att jag vann, som sa att ”men nu har du ju fått rätt, nu har du ju vunnit den här striden” som om jag ens hade varit den som initierat någon form av strid. När jag sen valde att ta av mig sjalen då kände folk att ”nu har vi tagit dig över den här tröskeln och accepterat dig som du är och då går du och ändrar dig”. nina: Blev de besvikna på dig, menar du? nadia: Ja men lite så. ”Nu har vi accepterat

dig trots att du är annorlunda och så lever du inte upp till kontraktet här, att du ska sticka ut.” Som att det bara fanns en roll jag kunde få spela. Då ville jag inte längre, det var som om slöjan tog över allt och var det enda folk såg.

Men jag ville vara en riktig människa, inte en roll. anna: Vad har du för relation till religionen idag? nadia: Jag tycker att det är viktigt att ha ett ”religiöst hemma”, något att ta avstamp ifrån.

Men man är fri, tycker jag, att inreda det där hemmet lite som man vill. Det jag kommit fram till, till slut, är att det handlar om samma sak för alla – bara att människor har lite olika stil. Så jag har en ganska öppen relation till religion skulle jag säga. Men väldigt medveten också ju, så klart. anna: David, berätta om din relation till religion. dav id: Mitt intresse för religion går tillbaka 9

så långt jag kan minnas, jag har alltid varit intresserad av att studera och diskutera religion.

Nu är det mitt jobb också, jag är religionshistoriker och har forskat på det här ämnet, med fokus på framförallt iransk islam, i många år nu. Jag har skrivit om romer också, och om den svenska sekulära mainstreamkulturen. Själv är jag någon slags sekulär lutheran, mainstreamsvenne, jag går inte i kyrkan, men jag firar jul och jag är medlem i Svenska kyrkan. ar on: Men tror du på Gud eller inte? dav id: Det beror på vad du lägger i orden ”tro” och ”gud”. Ett enkelt svar skulle vara att jag inte gör det eftersom jag inte, med mitt förnuft, tror att det finns en yttre kraft som kan verka i världen. Men sen är det skillnad på vad jag tror med mitt förnuft och hur jag upplever världen och livet. Jag kan uppleva att det finns en högre mening, eller en absolut moral och jag beter mig kanske ibland därefter, när tillvaron ställs på sin spets, i en kris till exempel, om någon man älskar ligger för döden, då kan jag uppleva att det finns något bortom det jag kan se eller ta på eller begripa och finna någon sorts tröst i det. Så på det viset, erfarenhetsmässigt, så finns det något som liknar tro. Men det är inte en del av min världsbild, intellektuellt sett.

Om vi skulle ha en vetenskaplig diskussion om hur universum är strukturerat, då skulle jag inte hävda att det finns en gud som agerar i världen.

Så jag skiljer på vad jag tror och vad jag upplever. Gör du? Tror du på Gud? ar on: Nej. Det är ett principiellt ställnings­ tagande. Även om jag också haft sådana upplevelser. anna: Aron, du är komiker och jag har ett så tydligt minne av dig, jag såg dig uppträda under en högtid i ortodoxa synagogan här i Stockholm. Du var, om man uttrycker det milt, rätt konfrontativ när du ståuppade om judendomen och om din uppväxt. Jag blev så nervös, trodde rabbinen skulle bli sur, men efter tre minuter ropade han ”jag måste ha en öl”, han älskade dig! ar on: Haha. Ja. Han hade ju bjudit in mig,

trots allt. Alltså jag växte upp med en konservativ judisk uppfostran, vilket låter en smula mer religiöst än vad det var. Det är oklart om min mor trodde på Gud, men hon tror i alla fall på traditioner. Min far trodde inte på Gud, men också han var en vän av traditionerna, de var viktiga att föra med sig. Protesterade man alltför mycket togs slutligen Förintelsen till som argument: ”Men Hitler försökte ju utplåna oss. Ska du nu fullborda hans verk genom att överge det som sex miljoner av vårt folk dog för?” Jag säger inte att det sades rakt ut just så, men det var andemeningen. Så min barndom var full av besök i synagogan, jag gick i judisk skola ettan till nian, och hemma höll vi det som inom Stockholms judiska församling kallas för stockholmskosher. Vi hade alltså inte separata kök för kött och mjölk, men vi åt inte fläsk och blandade inte kött och mjölk i måltiden, vilket gjorde att jag inte bara missade en hel del underbara gräddsåser under min uppväxt, jag var också tvungen att stå ut med tofuglass till efterrätt om vi hade ätit kött. Inte så roligt med andra ord. Ni förstår vilket lidande jag fått utstå? anna: Jo... men var du själv religiös? ar on: Nej, jag kände tidigt att det inte var för mig. Dels för att jag inte anser att man måste göra de där sakerna för att vara jude. Jude är man, har jag fått erfara, vare sig man vill eller inte. Visst, det är inte som att födas svart eller homosexuell, det är inte hy som du inte kan byta bort eller en sexuell läggning som du är född med, men när du väl är född till och tagit del av kulturen så är du jude. Du kan förneka det, tro mig, jag har prövat, men om man förnekar något så låter man det på ett lustigt sätt ändå definiera en. Jag kände under hela min uppväxt att jag inte ville leva upp till de där förväntningarna som lades på mig, att vara jude. dav id: Så det gör du inte nu? ar on: Nej, absolut inte. Men missförstå mig rätt. Jag älskar sagorna och att kulturen lägger så mycket tonvikt på diskussion och filosofiska bryderier, men andra kulturer har också sagor 10

och det kändes lite löjligt, både att bråka om vems saga som var bäst och att försöka leva sitt liv efter en saga. Jag vill inte tillhöra en grupp heller, inte om jag får välja. Men nu fick jag ju inte det. Valet var redan gjort. Jag ställdes inför fait accompli, fullbordat faktum. Nu var bara frågan hur jag skulle förhålla mig till hela spektaklet. Och då började min frigörelseprocess. Ett sorts andligt sökande. Det landade i att jag är ateist. Med det menar jag att det är oväsentligt huruvida Gud existerar eller inte.

Jag tror inte på honom och vägrar tjäna honom av princip. Jag har inte bett om att födas så ingen kan förvänta sig att jag ska göra som jag blir tillsagd. Och det gäller mina föräldrar såväl som Gud. nadia: Det är intressant ändå att du fick frågan här, så rakt, om du tror på Gud. När vi pratade om mig så handlade det om min slöja.

Och det var precis så det var då, när jag hamnade i debatten, att det handlade bara om den.

Och det var den stora anledningen till att jag ville ta av den, att det blev så enormt mycket fokus på något som egentligen bara är ett plagg.

Medan det var väldigt få som ställde frågan till mig ”tror du Gud?”. Så det har jag nästan aldrig berättat, för själva plagget blev en sån skitstor del av min identitet och jag tyckte att det var en förolämpning mot det jag står för. Här inne. dav id: Tror du på Gud då? nadia: Ja, verkligen. Jag tror på Gud. Men jag är också medveten om att jag inte vet någonting, jag är extremt medveten om att jag inte kan säga att Gud finns. Men jag tror på Gud. dav id: Vad är det du tror på då? nadia: Alltså, i alla de sammanhang som det händer någonting som jag känner är utöver slumpen så får jag en slags upplevelse av Gud. Jag menar inte bara i krislägen, när man sitter på ett flyg och det är turbulent och man blir skiträdd och ber till Gud, jag känner det också i alla känslor jag har. Och jag kan absolut uppleva Gud i mötet med andra. Jag var på nattklubb igår och jag upplevde det i mötet med mina vänner där. Att vi möttes och delade

det ögonblicket och fanns för varann, att vi liksom fattar varann. Det är större än slumpen, det är så mycket mer, för mig är ett sådant möte nästan religiöst. ar on: Vilken avundsvärd förmåga. nadia: Tycker du det? ar on: Ja, absolut. nadia: På vilket sätt? ar on: Nej, men att du har så lätt att släppa taget, hitta till andra människor och känna allt det där, och tolka det så, det är absolut avundsvärt. För mig, för många tror jag, krävs det starkare grejer för att kunna komma dit. nadia: Starkare grejer, vad då? Jaha! Nej, haha. Men så här, när man pratar om andlighet och sånt så kopplar man det ofta till en praktik, men för mig handlar det om något annat, jag kan bara beskriva det som att det är en känsla av ... myckenhet. Det är det bästa ord jag har.

Trots att jag har varit deprimerad, utbränd, haft en massa jobbiga konflikter, trots att det inte har varit enkelt, så har jag alltid haft en känsla av ... ja, myckenhet. dav id: Den känslan kan du säkert dela också med människor som inte skulle säga att de tror på en Gud. nadia: Ja visst, folk kan känna så men inte kalla det för Gud. Men jag tror också, och det här kanske inte är så snällt att säga om människor, vissa människor har det inte. Jag är ledsen, men vissa har bara inte den förmågan. nina: Jag håller med om det faktiskt. Att alla inte ser det där. Alla förundras inte. Det tycker jag också att det är många som inte gör. anna: Nina, vad har du för relation till religion? nina: Jag är uppvuxen i en väldigt ickereligiös miljö, mina föräldrar är inte ens med i Svenska kyrkan. De är akademiker båda två och jag är också uppvuxen i Uppsala som är en universitetsstad och mina kompisar där ... alltså, de var sådär att de öppet hånade religion. Som om man var dum i huvudet om man var religiös.

Men jag har alltid, från det att jag var liten, liksom dragits till det religiösa. Jag trodde till 11

exempel att jag var häxa när jag var liten. Och sen när jag blev äldre så ville jag konfirmera mig och det blev ju jättekonstigt, jag fick alltså döpa mig när jag var femton. Min familj fattade ingenting. För mig så har det alltid blivit ett socialt problem att jag tror på Gud. anna: Du gör det, du tror fortfarande? nina: Nja, jag gick liksom ifrån det sen. Det blev lite svårt, tror jag, när ingen i min närhet trodde på Gud. Och så blev det ju väldigt mycket konst istället, eftersom jag håller på med det, och jag tycker att det hänger ihop så himla mycket. Konsten handlar också om någon slags tro, om någonting större. Det låter så töntigt men ja, någonting större. Så jag gick ur Svenska kyrkan. Och sen nyligen, för några månader sen, så gick jag med igen. anna: Varför det? nina: Det var mycket att jag kände att allt är så deppigt. nadia: Vad är det som är deppigt? nina: Ja, men den politiska situationen i Sverige och i världen och så där. Det är svårt att formulera, men jag behövde känna hopp på nåt vis och det kändes som att jag skulle kunna få det, på något sätt, i kyrkan. Sen vet jag inte riktigt om jag tror på Gud eller inte. Och jag känner också att en religiositet hos mig skulle kunna bli en konkurrent till mitt skapande, för det ligger så nära. Det tickar igång vid ­samma tillfälle. En känsla av att det skulle kunna finnas en gud, den uppstår när man känner att någonting är mycket större, eller när man upplever att det finns ett glapp någonstans. ­Antingen att det finns ett glapp mellan den man är och den man förväntas vara, eller bara att man fattar att ”jag får inte ihop det här”, ­eller inför saker som man blir väldigt förundrad över. Och det är också där som min kreativitet tickar igång och jag vill inte att det ska tas över av någon slags gudstro. dav id: Du får satsa på kristna serier. nina: Jo, men du fattar ju, jag tänker på alla coola artister som man lyssnat på och så blir han kristen och då blir han astråkig. Det är

sista anhalten. Men jag kan ändå inte hjälpa att jag tror lite på Gud. anna: Men vad är det du ändå längtar efter då, vad är det du känner att du behöver? nina: Jag har tänkt jättemycket på det, för religiösa system skrämmer mig också. Som när jag har rest i Indien till exempel, då blir jag rädd för religion. Det känns som om människor där lever under ett slags religiöst förtryck och att religiösa system rent generellt hindrar människor från att tänka själva, att det håller människor på plats. Då känner jag att gudstro är emot mina principer. Men jag har den ändå där, en slags längtan, en slags tro. På ett hopp kanske.

David Thurfjell

Nadia Jebril

Nina Hemmingsson

Aron Flam

Anna Lindman

13

jan stenmark

14