Issuu

dialogos I FÅGLATRADITIONFOLKLIGSVENSKIngvar Svanberg 3:e upplagan

( 3 ) INGVAR SVANBERG

fåglar

TRADITION dialogos stockholm 2022

svensk folklig

Tredje upplagan Första tryckningen

isbn 978 91 7504 389 0

Grafisk formgivning: Patrik Sundström Tryck: Adverts, Lettland 2022

Fåglar i svensk folklig tradition Ingvar Svanberg

( 4 )

DialogosOdengatanFörlag 36 113 51 dialogosforlag@comhem.seStockholmwww.dialogosforlag.se

Den folkliga ornitologin 11 Fåglar 21 Källor & litteratur 163 Register 171

( 5 innehåll)

Förord ............................ 9

( 6 )

Snaror utsatta för att fånga kramsfåglar.

( 7 )

detförordlandskap

9 ( 9 )

Idag noterar vi ett växande intresse för modern fågelskådning, men också för äldre tiders fågelkunnande, vilket motiverar att den här boken ges ut i en tredje upplaga.

Uppsala april 2022 Ingvar Svanberg

som människan verkar inom är ett resultat av hennes arbete, kunskaper och förändringsiver. Människan har alltid förvaltat sin omgivning genom olika brukningsmetoder, odling och domesticering, genom jakt och fångst och genom hennes ständiga strävan att öka produktionen. Det gör hon genom att omdana landskapet, något som inte bara påverkar den biologiska mångfalden utan också hennes förhållande till andra arter i omgivningen. Landskapet rymmer därför i sig ett kulturarv, det biologiska kulturarvet, som under senare år alltmer börjat uppmärksammas. Etnobiologin studerar detta kulturarv genom att fokusera på de biokultu rella domäner som uppstår i samspelet mellan människan och arterna i hen nes omgivning. Det biologiska kulturarvet är nödvändigt att känna till om man vill förstå förändringar och sammanhang i miljön genom tiderna, men också för en djupare förståelse av människan själv.

riktas till Svein Efteland (Kleppe), Roger Gyllin (Upp sala), Leif Lindin (Strömsbergs bruk), George E. Marcus (Houston), Annika Nordström (Göteborg), Osva Olsen (Uppsala), Raimo Raag (Upp sala), Claes Ringdahl (Lund), Håkan Rydving (Bergen), Tommy Tyrberg (Kimsta), Andreas Wadensjö (Stockholm) och Sigurður Ægisson (Siglu fjörður), som alla varit mig behjälpliga på olika sätt.

Den här volymen vill i all anspråkslöshet belysa några aspekter av äld re tiders folkliga ornitologi, det vill säga de benämningar, taxonomier, före ställningar, uppfattningar och exploateringsområden samt erfarenhetsba serade och hävdvunna kunskaper som fanns om fågelvärlden i det förindu striella Sverige. Exemplen är hämtade från olika landsändar och innefattar också norrbottens- och värmlandsfinska och samiska traditioner. Den folk liga ornitologin är emellertid omfattande, och denna bok kan bara ge någ ra fåEttsmakprov.storttack

vi lätt att det förhöll sig så också bland bönder, torpare, renskötare, jägare och fiskare i 1700-talets och det tidiga 1800-talets förin dustriella Sverige. Också hos dessa fanns ingående kunskaper om fågellivet i omgivningen. Även om många i dag är fågelintresserade – något som tar sig olika uttryck, alltifrån årskryssande, artjakt och 300-klubbar till att från köksfönstret vintertid njuta av besökare vid fågelbordet, vårens upplevel ser av trandans och orrspel eller rentav deltagande i höstens jakt på ripa och sjöfågel – är fågelkunskapen mycket begränsad hos en stor del av befolk ningen. Detta trots att vi översköljs av pedagogiskt tillrättalagda naturfilmer på teve och av fälthandböcker näst intill leda. I det förindustriella Sverige var däremot ett visst mått av fågelkunnande nödvändigt för tillvaron.

( 11 )

Den folkliga ornitologin

ill etnobiologins främsta klassiker hör Birds of My Kalam Country (1977), som var resultatet av ett samarbete mel lan Ian Saem Majnep och Ralph Bulmer. Den är en viktig inspi rationskälla för alla oss som uppfattar etnobiologin som en sepa rat vetenskap, då den utifrån ett inifrånperspektiv skildrar vad man skulle kunna kalla för den folkliga ornitologin bland karamfolket på Papua Nya Guinea. Genom detta djungelfolks egna iakttagelser får vi stifta bekantskap med de fåglar som fanns i grannskapet och hur man uppfattade och nyttja de dem. Förtrogenheten med den lokala fågelfaunan var stor, kunskaper na var detaljerade och man hade såväl utvecklade taxonomier som ingåen de artkännedom.Idagglömmer

Vi vet förstås inte hur många i det förindustriella Sverige som hade insikter i den lokala folkliga ornitologin – det varierade sannolikt med kön och ålder, men också med erfarenhet och intressen – men vi vet att man hade namn på ett stort antal fåglar, benämningar som återspeglade hur fåglarnas utseenden, läten eller beteenden uppfattades. Att vi hemma i Karlskoga bergslag kallade nötskrikan för sketskrika vittnar om att den inte aktades särskilt högt. Åtskilliga namn antyder att man tillskrev fåglarna vis

sa egenskaper. I östra Svealand kallades exempelvis den mindre strand piparen för nordanvärstyta eftersom ett av dess läten ansågs förebåda kal lare väder. När kvidbonden, det vill säga spoven, lät höra sig i Uppland var regn att vänta, menade man där. Tillkråkan (spillkråkan) skriker för regn om sommaren och för töväder om vintern, sade den sörmländska bonden. Numera är det få som lägger märke till dessa fåglar, och än mindre till deras läten. Men bara de lokala svenska fågelbenämningarna lär uppgå till minst 3 000. Från Gotland har exempelvis inte mindre än 450 lokala fågel benämningar dokumenterats. Därtill kommer finska, romska och samiska fågelbenämningar som också av hävd använts inom landets gränser. De många benämningarna vittnar om fåglarnas betydelse i äldre tid. För vissa fåglar använde man rentav noabenämningar – i Södermanland kallade man exempelvis höken för gråfot, så att den inte skulle skada hönsen. Man ville inte irritera höken med att kalla den vid dess rätta namn utan använde istäl let en insmickrande Fågelkännedomenbenämning.varemellertid komplex. Den innefattade inte bara kunskaper om vilka fåglar som fanns i omgivningen och benämningar på dem, utan också såväl nyttoaspekter som kognitiva och symboliska dimen sioner. Man lade märke till de olika fåglarnas uppträdanden, ty man mena de sig kunna utläsa stundande händelser, väderlek, kommande årsväxt eller rentav krig och örlog utifrån detta. När havstjädern, det vill säga storskarven, »ropar illa och flyger ifrån hafwet, så hafwa the alltid at wänta storm och owäder«, antecknade Olof Rudbeck den yngre efter sjömän i sin dagbok från Lapplandsresan 1695, och därmed återger han ett vädermärke känt från Östersjöns kuster fram till våra dagar. När en skata »kommer till Bys, säja de sig wist wänta Fremmande«, uppger samme Rudbeck 1698, något som jag hörde i Bergslagen ännu på 1960-talet. Härfågeln hade en gång i tiden varit en människa, sade allmogen i Södermanland. Hans rop »opp, opp, opp, ut, ut, ut« hördes lång väg, bådade ofred och krig och manade att man skulle gå man ur huse, hette det. Vissa fåglar varslade om gott och ont, några ansågs vara sjukdomsbringande och en del fågelmöten var rent av tecken på att det var dags att gå hem eftersom jaktlyckan skulle utebli. Några fåglar observerade man bara vintertid, andra hörde somma ren till. I östra Småland kallades exempelvis domherren för vinterpjuk vid 1700-talets mitt. Andra fåglar sågs som tecken på att våren var kommen, plo gen skulle i jorden eller att man kunde börja gå barfota igen. »Sex veckor efter, sedan Skatan begynnt bygga«, säger Södermanlandsbonden att åker

den folkliga ornitologin12 ( 12 )

den folkliga ornitologin 13 ( 13 )

Domherrar. I mitten syns en vit och brokig domherre.

bruket börjat om våren, rapporterade prosten Carl Ulrik Ekström på Mörkö 1828. Norrköpingsborna tydde råkornas ankomst som ett tecken på som marens inträde, skriver Linné. Man lyssnade också på fåglarnas läten, lärde sig memorera dem genom att härma, och ibland trodde man sig kunna tyda dolda budskap i fågelsången. När fåglarna tystnade kunde det också vara ett märke. »Första slotterkarl tros hugga halsen af göken«, antecknade Fale Burman i jämtländska Ragunda 1798

Även den folkliga humorn kom till uttryck i tolkningar och namngivning, vilket alla härm på taltrastens sång är exempel på. I skånska Gudmanstorp manade näktergalen med sin sång till och med: »Dräng dräng dräng, nu ska du följa pigan i säng. Pinka’na pinka’na, ljuvligt ljuvligt.« I Södermanland tolkade man bofinkens sång: »Pigan och drängen på ängen, fy skäms«. Man levde i en tid då ljudförhållandena var annorlunda och djurens läten kun de uppfattas utan störande buller. Vissa fågelläten var rentav skrämmande: »När han nattetiden låter sitt stötande grofva och höga ljud höras af bärgsklipporna, kommer den inbillningen före, att han skall beboda något döds fall, eller synnerlig olycka«, skriver Aeschill Nordholm 1749 rörande berg uven i GivetvisJämtland.höll man reda på var häckplatserna fanns, på vilka ställen fågel lekarna ägde rum och ungefär när olika flyttfåglar började komma på våren. Den folkliga ornitologin gjorde ingen åtskillnad mellan olika kunskaps system, framhåller Ralph Bulmer. Det som senare betraktare kanske upp fattar som en osystematisk blandning av detaljerad, trovärdig information och mer mytiska idéer, sägner och övertro, var i själva verket en samman satt insikt om landskapet och dess organismer (ibland kallad lokal ekolo gisk kunskap), ett vetande som måste förstås i sin rätta kontext. Vid upp teckningar rycks sådana fakta ur det sammanhang som för bonden, jägaren eller renskötaren var ett meningsbärande system, varför de ibland blir obe gripliga för sentida betraktare. Visst fanns direkta faktakonflikter utifrån vårt perspektiv och vårt sätt att kategorisera världen, men så såg inte män niskorna i det förindustriella samhället på landskapet och dess övriga invå nare. Om vi inte accepterar alla komponenter i lokala kunskapssystem kan vi inte heller förstå dem. För allmogen var detta inga mystiska eller märkli ga kunskaper, utan den verklighetsuppfattning man orienterade sig och tol kade omgivningen efter.

Vi bör också notera att den fågelfauna som fanns till städes under 1700-talet och det tidiga 1800-talet var annorlunda sammansatt än den vi

den folkliga ornitologin14 ( 14 )

den folkliga ornitologin 15 ( 15 )

Den fågelkunskap som beskrivs i denna bok hör alltså hemma i ett äldre produktionslandskap, med andra förutsättningar än dagens. Åtskilliga fåg lar utgjorde förr regelrätta villebråd i en förråds- och naturahushållning där människorna i stor utsträckning livnärde sig på vad man själv kunde pro ducera och ta tillvara av lokalt tillgängliga biologiska resurser. Nuförtiden kanske vi har svårt att föreställa oss den betydelse som fångsten hade för hushållens försörjning i mellersta och norra Sverige. Många fågelarter var föremål för fångst och jakt för köttets skull. Äggtäkt var vanligt förekom mande: man samlade in ägg av olika andfåglar, måsfåglar, vadare och en rad andra arter, även ugglor, för att ha till föda. På Öland använde bönder na förr ägg från långnäbban, rödspoven, till pannkakor och svinmat, upp ger Bertil Hanström. Även andra delar av fåglarna togs tillvara. Inälvor kun de nyttjas som medicin, fjädrar och dun hade allehanda tekniska använd

Skomakaren Jonas Stolt upplevde de dramatiska landskapsförändring arna i 1800-talets östra Småland med skiften, utdikningar och ökade skogs avverkningar samt de konsekvenser det fick för djurlivet. Han skriver 1875 att gröngölingen med sin ivriga flykt och sitt skarpa skrik nu var sällsynt, att horsgöken, som förr genomkretsade luften i alla riktningar och frågade efter sin »hä, hä, hä, hä, hä, häst«, nu sällan hördes, och att många andra fåg lar som tidigare synts och hörts överallt nu var sällsynta. Allt var förvand lat, noterade han. Det vilda var bortrensat, det välbekanta grova och ihål lande tjutet från vargar hördes inte mer, ej heller rävens fåfänga försök att skälla som en hund. Skogarna var bortröjda och den tidigare undan skymda bebyggelsen syntes nu lång väg, vattensänkningar och utdikning ar hade förvandlat kärr och mossar till åkermark, bondbyarna var upplösta och bebyggelsen spridd, skriver han i sina minnen.

idag känner, vilket till stor del beror på att landskapet och produktions formerna nu är helt förändrade. Sumpskogar och fräkenängar är utdika de, slåttermarker, lövängar och hagar är igenvuxna, stenrösen och ängsla dor nedrivna, skogsbruk och odlingssystem sker enligt helt andra principer än förr, och tätortsbebyggelse, trädgårdskultur och nya fritidsvanor har gett skilda förutsättningar för olika arters fortlevnad. Vissa fåglar som vi idag ser som självklara besökare vid husknuten var tidigare sällsynta gäster som sågs som illavarslande om de närmade sig bebyggelse. När talgoxen närma de sig gårdarna såg folket det som ett tecken på en sträng vinter, medde lar Linné. Andra fåglar, som uppträdde i stora mängder på gårdstomter och ladugårdsbackar, är numera ovanliga i jordbrukslandskapet.

Det fanns även andra skäl att hålla fåglar i hemmen: »Det är wäl led samt at föda foglar i et rum utan bur, i anseende til deras smuts, men får den na flyga lös, som här sker på et och annat bondeställe, så skiljer han huset snart wid flugor.« Det är naturforskaren och prästen Pehr Osbeck som i slu tet av 1700-talet ger oss denna spännande interiörbild från södra Hallands allmogemiljö. Fågeln som han benämner med det halländska lokalnamnet flygfängare känner vi idag som buskskvätta. Sedvänjan att hålla fåglar fri flygande i stugorna som skadedjursbekämpare finns belagd från flera håll i Norden, men uppgifterna är ganska fåtaliga. Förmodligen var den utbredd här och var, något som Osbecks uppgifter från Halland vittnar om, även om dokumentationen är spröd. Olof Christoffersson berättar dock från skån ska Skytts härad att när kungsfåglarna på hösten återkom i trädgårdarna fångade man några genom att med en i tjära doppad täckekäpp peka under buken på fågeln när den satt i träden. Det var mycket lätt, men man måste

den folkliga ornitologin16 ( 16 )

ningar, klor och näbbar begagnades till redskap eller i magiska samman hang, och av skelettdelar förstod man att göra leksaker. Barn har i alla tider också tagit hem ungfåglar och fött upp dem som ett slags sällskapsdjur. Erik Modin berättar att han i sin barndom, ej utan strapatser, klättrade upp till ett sparvhöksbo och hemförde en vitullig unge, »vilken tämjdes och bered de oss mycket nöje«. Hemförda fåglar kunde också nyttjas i hushållet. Från södra Sverige rapporterar Johan Fischerström 1781 om infångade brusha nar: »I Skåne har jag ofta sedt dem gå i husen hemtamde. Will man hafwa dem snart och wäl gödde, böra de instängas i mörkt rum, och födas med mjölk och hwetebröd.« Ungar av gäss och svan kunde också tas hem för att uppfödas och sedan slaktas. Johan Wilhelm Zetterstedt skriver från sin resa i lappmarkerna 1832 om en pastor Pehr Rådström i Åsele som uppfödde svanungar: då »de voro 2 år gamla, slaktades de och stektes«. Sedvänjan var utbredd i nordligaste Sverige.

Självfallet har man också hållit tamfåglar, såsom höns, gäss och ankor. För mången bondkvinna och torparhustru utgjorde tamfåglarna ett eget kapital som var viktigt att vårda och förvalta. I prästgårdar, läkarebostäder och herrgårdsgemak höll man till och med sångfåglar i bur – mest grön siskor, steglitsor och hämplingar – men även, åtminstone sedan början av 1700-talet, en och annan importerad kanariefågel. Även allmogen höll ibland sångfåglar i enkla träburar, och för många bondpojkar var det en möjlighet till inkomster att snara eller fånga domherrar och grönfinkar för att sälja dem på kyrkbacken.

den folkliga ornitologin 17 ( 17 )

I Halland fångades buskskvättan för att sedan släppas fri i bond stugan där den jagade ohyra.

akta vingarna så att det inte kom tjära kom på dem, för då kunde fågeln inte flyga. Tjäran tog man bort med litet svinflott, och så släppte man in fåglarna i stugan, där de snart blev alldeles orädda och flög fritt omkring i rummet och fångade flugor. Så snart de hade rensat rent för flugor flög de ut igen, men de kunde vara kvar inomhus upp till ett par veckor. Det hände också att man på samma sätt fångade gärdsmygar och rödbröstare, det vill säga röd hakar, men de blev aldrig tama, utan smet ut så fort tillfälle gavs, allt enligt Christoffersson.

i det förindustriella Sverige var ett visst mått av fågelkunnande nödvändigt för att klara av tillvaron. Man lade märke till de olika fåglarnas uppträdande, eftersom man där av menade sig kunna utläsa stundande händelser, väderlek, årsväxt eller rent av krig. Och i fåglarnas läten trodde man sig kunna uppfatta dolda budskap.

I Fåglar i svensk folklig tradition tränger Ingvar Svanberg ned i tidsdjupet och studerar den folkliga ornitologin under 1700-talet och det tidiga 1800-talet. Här framträder en omomfattande och sofistikerad fågelkunskap. Boken är en rik skildring av den folkliga ornitologin i Sverige och ett myller av namn och platser. Här ges inte bara svar på hur en fågel använts, benämnts eller uppfattats, utan också när, var och av vem informationen har getts.

dialogos ISBN 978-91-7504-389-0 9 789175 043890