9789175043524

Daniel Sandin r e l igion och h å r 9 789175 043524

di a l o g os ISBN 978-91-7504-352-4

da n i e l s a n di n är författare och gymnasielärare i bland annat religionskunskap. I tidigare böcker har han framför allt skrivit om skol­ relaterade ämnen. Boken Talrädsla i skolan har väckt intresse också utanför undervisningens domäner eftersom den behandlar ett ämne som vanligtvis inte får mycket uppmärksamhet vare sig i eller utanför skolan.

h å r ä r v i k t igt för oss människor. Genom att k­ lippa och raka oss – eller låta bli – har vi möjlighet att uttrycka vår identitet. Men hår är inte bara en privat a­ ngelägenhet. För faktum är att alla stora religioner har n­ ormer och regler för hur människor ska hantera håret.

Att studera dessa religiösa uttryck är fascinerande. ­Varför låter en del judisk-ortodoxa män håret växa vid ­tinningarna och formar det som skruvlockar? Varför rakar kristna ­munkar håret så att bara en krans återstår? Varför offrar en del hinduiska kvinnor sitt långa hår till Vishnu, och betalar för det trots att ­håret säljs för stora belopp till väst? Varför klipper sig inte s­ ikher och varför har de turban? Och varför har många rasta­farier dreadlocks?

Religionerna är också fulla av berättelser där hår ­spelar en central roll, och i boken behandlas många av dessa. Vi får möta den bibliske hjälten Simson, vars styrka sitter i ­håret. Vi får veta varifrån uppfattningen om Jesus långa hår härstammar, och om det finns någon sanning i den.

Profeten Muhammeds utseende studeras – är det sant att han hade fyra flätor? Och så granskas bilden av Buddha – varför framställs han alltid med hår trots att buddhistiska munkar rakar sig på h­ uvudet för att efterlikna honom?

da n i e l sa n di n

r eligion och h å r di a l og os

r e l igion och

HĂ…

da n i e l sa n di n

di a l o g os

Dialogos Förlag Odengatan 36 113 51 Stockholm info@dialogosforlag.se www.dialogosforlag.se

Religion och hår Daniel Sandin

Första upplagan Första tryckningen © Författarna och Dialogos Förlag 2019 Grafisk form: Patrik Sundström Omslagsbild: Peter Paul Rubens Simson och Delila Tryck: pnb Print, Lettland 2019 isbn 978-91-7504-352-4

innehåll Hår – en fråga för både människa och gud 7 Varför hår? 9 Judendom

31

Simson – lika stark som långhårig 18 Skruvlockar och rakat hår 21 Rakade skallar och snygga peruker 27 En täckt hjässa för att vörda Gud 28

15

Kristendom Jesus – en långhårig och skäggig man? 32 Hår som vit ull 34 Skäggig rabbin eller korthårig snickare? 37 Kastanjebrunt och axellångt hår 40 En lidande långhårig man? 41 De tidigaste avbildningarna 43 Paulus – en skallig man med åsikter om hår 44 Välansade, välartade pojkar 48 Utsläppt hår som ett oskuldens tecken 50 Munkar och nunnor 54 Judas – en förrädare med en förrädares hår 56

Islam Muhammed – en man med fyra flätor? 64 Muhammed – ett föredöme att följa 67 Silver för barnahår 69 Vackert hår – för dem som får se det 69 Skägget skiljer rättrogna från syndare 74 Rakat kroppshår – ett naturligt tillstånd 76

61

Hinduism

79

Arier – blåögda med blont hår? 81 Välsignelse för håroffer 86 Tovor som tecken på helighet 90 Ett frälsande gudahår 94

99

Buddhism Hår – en påminnelse om existensens villkor 103 Begärets återfödelse och nirvana 104 Buddhas hår – en omtvistad fråga 108

115

Sikhism De fem k:na 117 Kvinnors håriga hakor 120

125

Rastafari Håret – ett attribut med syfte att skrämma 128 Dreadlocks – gungar fint i reggaetakt 130

Människan

133

Kort eller långt hår – en kvinnofråga 133 Peruk ger makt och glans 136 Afrohår 142 Kroppsrakat ska det vara 146 Religion – ett mänskligt uttryck 149 r e g i s t e r 151 b i l df ör t e c k n i n g 156

Hår

h

En fråga för både människa och gud

å r ä r e n rätt märklig företeelse egentligen. I varje fall om man försöker se på det utifrån, som om håret inte var något man var van vid. Då går det ju inte att låta bli att åtminstone förundras något över vilket säreget fenomen hår är. Små, tunna strån som växer ut från våra kroppar. Ljusa, mörka, röda eller grå. Krulliga eller raka, långa och korta. Eller inga alls. Strån som tar så mycket av vår tid och tankemöda i anspråk och som betyder så mycket för vår identitet.

Håret är oavsett vi vill det eller ej en viktig identitetsbärare, en markör som visar vilka vi är – eller vill vara. Det gäller inte bara håret på huvudet och hakan, även om det naturligtvis är det första vi ser.

En rakad kropp eller en vildvuxen armhåla är också en signal. Det senare har flera gånger under de senare åren uppmärksammats när bilder av kvinnor med orakade armhålor spritts via sociala medier, med såväl glåpord och hån som uppmuntran och beröm till följd.

Håret är med andra ord också ett uttryck för vilket samhälle vi lever i.

Ja, vårt hår är onekligen betydelsefullt. Kanske är det därför inte konstigt att alla stora religioner bryr sig om hur vi hanterar och bär vårt hår. Hår lämnar helt enkelt ingen oberörd, varken människa eller Gud. Och det är detta den här boken handlar om. Alla de stora religionerna har föreskrifter som gäller hår. Utöver de direkta reg(7)

8

r e l ig ion o c h h å r

lerna finns det ofta också intressanta berättelser, traditioner och föreställningar som på olika sätt berör hår. Självklart innebär inte de religiösa regleringarna att alla inom en religion följer dem. Men reglerna, berättelserna och traditionerna finns där – och de spelar stor roll för miljontals människor världen över.

Det är viktigt att poängtera att det inte finns några anspråk i denna bok på att ge en heltäckande bild av hur de olika religionerna förhåller sig till hår. Religion handlar om människor, och människor kan aldrig beskrivas fullständigt; det är alla humanvetenskapers dilemma och tjusning. Därför kommer den läsare som själv bekänner sig till en viss religion förmodligen att känna igen sig i en del, men kanske också hävda att annat inte alls stämmer överens med den egna uppfattningen om vad som är korrekt. Det ligger så att säga i sakens natur.

Det kan också så här inledningsvis vara på sin plats att kommentera källhanteringen. I arbetet med en bok av denna typ har naturligtvis åtskilliga källor använts, såväl tryckta som digitala. Inte minst den senare kategorin källor har varit oumbärliga, eftersom många religiösa samfund och företrädare numera kommunicerar råd och anvisningar via internet. Också korrespondens med olika religiösa företrädare, experter vid universitet och andra kunniga har varit av stort värde. Självklart har ambitionen varit att alla påståenden ska vara korrekta och välunderbyggda, och mycket arbete har lagts ner på källkontroll. Oftast ges en fingervisning i texten om varifrån informationen är hämtad. Men eftersom syftet är att ge läsaren en populärvetenskaplig orientering i ämnet, och alltför detaljerade källreferenser skulle tynga och störa framställningen, finns ingen notapparat eller motsvarande.

Varför hår?

a d ä r e g e n t l ig e n hår? Innan vi närmar oss frågan hur de olika religionerna förhåller sig till hår kan det vara intres­sant att titta lite närmare på vad hår är, som en rent biologisk företeelse.

Hår består till största delen av ett protein som kallas keratin.

Detta protein växer ut från en hårsäck som finns i huden. Många däggdjur har hår i olika former, och i de flesta fall kallar vi detta hår för päls. Men det finns också andra former av hår hos djuren, till exempel morrhår. Hos en del däggdjur har håren utvecklats till en mer hård, taggig form, till exempel hos igelkotten. Det är bara däggdjur som i egentlig mening har hår. När vi på badrumsgolvet ser en gigantisk, hårig spindel rusa förbi är denna således i strikt mening inte hårig, utan dess hårliknande utskott är av en helt annan konstruktion än hos ett däggdjur. Men i en sådan situation är detta knappast till hjälp för spindeln. Dess tills synes håriga konstruktion har säkerligen en evolutionärt motiverad funktion, men i umgänget med människor gör utseendet bara att den upplevs som ännu mer obehaglig, vilket knappast ökar dess överlevnadschanser i sådana lägen.

Hår består av två delar. En del befinner sig ovan hårsäcken, alltså det vi ser av håret med blotta ögat. Denna del kallas för hårskaftet.

Den andra delen av håret består av en rot, det vill säga den del som (9)

10

r e l ig ion o c h h å r

finns inne i hårsäcken, som alltså omgärdar själva roten. Det är bara i roten som håret växer. Själva hårskaftet består inte av levande celler.

Ett hårstrå har dels en tillväxtfas, dels en vilofas. I vilofasen växer inte håret, utan det behåller sin längd. Därefter påbörjas en ny tillväxtfas, varpå det gamla håret lossnar och ett nytt börjar växa ur samma rot. Hur långt håret växer i tillväxtfasen beror på vilken typ av hår det handlar om. Kroppshår har en betydligt kortare tillväxtfas än huvudhår, vilket förklarar varför behåring på ben, runt kön, under armar och så vidare är betydligt kortare än huvudhåret. Men självklart spelar också arvsanlag roll. Vi vet ju att vissa människor tycks kunna få hur långt hår som helst medan andra knappt lyckas få det nedanför axlarna.

Varför har vi då hår egentligen? Har det någon praktisk funktion utöver att täppa till golvbrunnen i badrummet och gynna producenter av propplösare? Faktum är att det finns flera olika funktioner med vår behåring. En del hår har vi för att det minskar friktionen, till exempel armhålehår och könshår. Att raka detta hår, vilket numera är ett utbrett mode, innebär alltså att hudfriktionen ökar, vilket kan leda till hudutslag och andra komplikationer, något man inom vården länge kunnat rapportera. Men hår är och har förmodligen alltid varit föremål för olika korrigeringar, och det är också grunden för denna bok. Religionerna är ju i själva verket ett av de yttersta mänskliga uttrycken. Där det finns människor finns det religion, och där det finns religion finns det regler och normer som styr hur vi ska hantera vårt hår. Men det behövs inte religion för att vi människor ska fixa med vårt hår på olika sätt. Det enda som krävs tycks vara vår vilja att vara vackra, uttrycka vår identitet och liknande.

En fråga som dyker upp i sammanhanget är kanske varför vi människor inte har hår över hela kroppen. Det har ju andra primater. Och människan kategoriseras ju som en primat. Varför har vi men inte gorillor och schimpanser förlorat vårt kroppshår under

va r f ör h å r ?

11

evolutionens gång? Forskarna är inte eniga. En del menar att det har skett ett urval över tid som gynnat personer med mindre kroppsbehåring. Dessa har helt enkelt ansetts mer attraktiva och fått para sig mer, vilket på sikt lett till att människor blivit allt mindre behårade.

Och varför inte? Vi rakar oss ju överallt numera, och det är inte heller något nytt – inom vissa religioner har avlägsnande av kroppshår länge setts som positivt. Vi människor tycks helt enkelt ha en dragning åt det hårlösa och rakade. Eller? Å andra sidan finns det personer som anser att en rejält hårbeklädd bringa faktiskt är det sexigaste som finns. En hårig man är en manlig man, åtminstone i vissa kulturer och i vissa tider; vår kroppsuppfattning är ett barn av sin tid och därmed föränderlig. Så kanske stämmer inte teorin om att vi människor selekterat bort håriga individer genom historien. Finns det då en annan förklaring till vår utseendemässiga skillnad gentemot aporna? Många forskare menar att i takt med att människans kroppsliga storlek ökat har också behovet att göra sig av med kroppsvärme ökat. Och detta görs lättare utan behåring. Vi blir helt enkelt svalare utan hår, och det blir lättare för oss att svettas. Hur det än ligger till kvarstår faktum: vi är den enda arten bland de högre primaterna som inte är fullt kroppsbehårad.

Hur är det då med huvudhåret? Här kan det knappast handla om friktionsskydd. Och det kan inte heller handla enbart om utseende, eftersom det då inte hade funnits så stora skillnader människor emellan i ett globalt perspektiv. Faktum är att det just är i det globala perspektivet som vi tydligt kan se evolutionens verkan. Under Afrikas heta sol har människor vanligen mörkt, krulligt och tätt hår. Här är det livsavgörande att skydda skalpen mot solens strålar. Ju längre norrut vi kommer desto ljusare och rakare blir håret, vilket förklaras av att vi inte behöver skydda oss i lika stor utsträckning mot sol här.

Dessutom underlättar sådant hår för huden att ta upp det mer sparsamma ljus som finns på nordliga breddgrader. Det är nämligen när

12

r e l ig ion o c h h å r

solens ljus möter huden som livsnödvändigt D-vitamin bildas. Ett ljust, rakt hår släpper igenom mer ljus än ett mörkt och krulligt, och därmed ökar produktionen av D-vitamin, vilket alltså är positivt om man bor i solfattiga delar av världen.

Varför håret däremot kan växa sig långt kan man fundera över.

För det finns ju ingen direkt praktisk fördel med långt hår. Det bara trasslar, fäller och måste kammas för att inte bli till en enda tjock dreadlock. Men det finns en annan fördel som överskuggar den praktiska aspekten. Långt hår anses ofta vackert och attraktivt, på kvinnor åtminstone, och kanske är det den enda förklaringen; den räcker åtminstone för att leda till en evolution som utvecklar förmågan att få allt längre hår.

Som tidigare konstaterades finns det stora individuella skillnader människor emellan. Så har vi till exempel olika mycket hår på våra huvuden. Detta styrs också av vilken hårfärg vi har. En blond person har i allmänhet flest hårsäckar, runt 140 000 stycken. Svartoch brunhåriga har några tio tusen hårsäckar färre, och rödhåriga ytterligare några tusen färre. Men sedan finns det också en åldersfaktor som ställer dessa siffror på ända. Många män – och en del kvinnor – drabbas av mer eller mindre kraftigt håravfall med stigande ålder. Detta håravfall är ärftligt och visar sig hos män oftast genom att hårfästet sakta kryper uppåt med stigande ålder. Ofta sker samtidigt en utglesning uppe på hjässan, och hos en del män möter den allt kalare hjässan snart den allt större pannan, varpå en utbredd flintskallighet tar form. Hos kvinnor tar sig håravfallet andra uttryck.

Håret glesnar efterhand, men hårfästet förblir intakt och det är ovanligt att helt kala fläckar uppstår. Men att kvinnor helt slipper undan ärftligt håravfall är en missuppfattning.

I vår ungdomsfixerade tid har den kala hjässan blivit ett tecken på åldrande som man till varje pris vill undvika. Det har utvecklats åtskilliga preparat som sägs förhindra håravfall, en del med doku-

va r f ör h å r ?

13

menterad effekt, andra mer baserade på förhoppningar och god marknadsföring. Nackdelen med dessa preparat är att man måste använda dem varje dag så länge man vill behålla sitt hår – och det är naturligtvis inte småpengar det handlar om. Det finns också kliniker som utvecklat kirurgiska metoder där man helt enkelt flyttar hårsäckar från ett ställe till ett annat; man plockar ut hår från ställen där håret vanligtvis inte påverkas av ärftligt håravfall, till exempel i nacken, och flyttar detta hår till ställen där hårsäckarna gått i evig vila. På detta sätt kan man fylla igen hårluckor och få ett bestående resultat. Men självklart kostar det en rejäl slant. Denna metod används faktiskt också för att fixa till skägg – för att få en jämn behåring, skägglinje eller vad man nu önskar. Man kan dra åtminstone en säker slutsats av alla dessa behandlingar: hår är så betydelsefullt att många är beredda att betala stora pengar för att få behålla det eller få det att se ut på ett speciellt sätt.

Ja, åldrande är inte eftertraktat, vare sig för män eller för kvinnor. Men om det för många män handlar om att förhindra håravfall handlar det för många kvinnor om att färga håret. Grått hår anses ofta mindre passande för en kvinna än för en man, och därför ser vi betydligt fler äldre grånade män än kvinnor, speciellt i den åldersgrupp som fortfarande är yrkesverksam. Det är värt att fundera över i tider då vi slår oss för bröstet för att vi kommit så långt när det gäller jämställdhet.

Grått hår är i själva verket en del av hårets naturliga åldrande.

Också här ser vi stora individuella skillnader, men det är vanligt att de första tecknen på grått hår börjar visa sig kring 40-årsåldern.

Grått hår beror på att hårroten slutar producera färgämnet melanin.

Håret i sig är alltså intakt, men förlorar sin ursprungliga färg. En allt mer påtaglig gråhårighet blir med andra ord ett första tydligt tecken på att en människa träder in i en ny fas i livet, en begynnande höst, fast utan höstens vackra färger.

Judendom

j

u de n d om e n ä r tillsammans med hinduismen den äldsta av de stora religionerna, de så kallade världsreligionerna. Innan vi fördjupar oss i judendomens förhållande till hår finns det anledning att säga något om bakgrunden till den judiska tron. Källorna till judendomens allra äldsta historia är få och osäkra, och i huvudsak är det Bibelns gamla testamente som ger oss kunskap om denna tid. Bibeln är en bok full av fantastiska berättelser, men som historisk källa är den inte särskilt användbar; det gäller speciellt de äldre delar som judendomen räknar som sin heliga skrift.

Vi kan således inte veta om det verkligen fanns en person vid namn Abraham som bodde i den babyloniska staden Ur. Vi kan inte veta om denne Abraham sedan utvandrade till landet Kanaan – ungefär nuvarande Israel – som enligt den judiska tron gavs som gåva till Abraham och alla hans efterkommande av Gud. Abraham är enligt judendomen den som lägger grunden till det israelitiska folket – sedermera det judiska folket – genom att bli stamfadern som alla efterkommande härstammar från. Inte heller detta kan vi säga något om ur ett historiskt perspektiv. Inte heller kan vi veta om Abrahams barnbarnsbarn Josef verkligen såldes som slav (15)

16

r e l ig ion o c h h å r

till Egypten av sina bröder, för att med tiden bli faraos förtrogne med den viktiga uppgiften att förbereda Egypten för den förestående hungersnöd han förutspådde skulle komma, när han fick uppdraget att tolka faraos drömmar. Vi kan inte heller veta om det finns någon sanning i berättelsen om att Josefs bröder, när hungersnöden väl drabbade regionen, kom till Egypten och träffade Josef som förlät dem trots deras tidigare så hemska brott mot honom; inte nog med det, han bjöd dem att flytta till Egypten tillsammans med sina familjer för att där kunna leva gott.

Enligt Bibeln förslavades det israelitiska folket i Egypten några århundraden efter det att Josef och hans bröder kommit dit. Inte heller här kan vi vara säkra på att det rör sig om en historisk sanning, men det finns faktiskt några få källor som kan anses stödja Bibelns berättelse om att israeliterna var slavar i Egypten. Det finns också en del forskare som menar att det finns en historisk kärna bakom den bibliska berättelsen om att israeliterna lämnade Egypten för Kanaans land. Enligt Bibeln skedde detta under ledning av en man som hette Mose, som med Guds hjälp övertygade farao att släppa israeliterna fria. Nu var naturligtvis inte farao särskilt glad över att släppa sina slavar fria. Men Mose hade så att säga de tunga argumenten på sin sida. När farao tvekade lät Gud Egypten drabbas av plåga efter plåga, totalt tio stycken. När inte vatten förvandlat till blod, boskapspest, mörker och allehanda andra otäcka saker räckte för att farao skulle fatta galoppen, lät Gud alla förstfödda dö i riket, naturligtvis med undantag för israeliternas barn. Inför åsynen av sin egen döde son lät farao Mose ge sig av med sitt folk. Inte heller denna dramatiska berättelse går så klart att bekräfta historiskt.

Så berättas det alltså i Bibeln. Det är en i alla avseenden fascinerande läsning. Om något av allt detta verkligen hänt vet vi inte. Men det spelar inte heller någon roll i sammanhanget. Religion handlar inte om historiska fakta. Religion är tro, och enligt judisk tro blir

j u de n d om

17

Mose den person som lägger grunden för den religion vi idag kallar judendomen. Mose går upp på berget Sinai och får Guds tio budord, och där bekräftas det förbund mellan Gud och israeliterna som Gud flera hundra år tidigare slutit med Abraham.

Berättelsen om Mose och hur israeliterna flyr från slaveriet blir judendomens viktigaste berättelse. Judendomen kommer under årtusenden att vara en religion som föraktas och förföljs, och judar kommer i generation efter generation att önska sig ett liv i frihet utan förföljelse. Berättelsen om Mose och befrielsen från slaveriet i Egypten kommer då att fungera som tröst och hopp. Varje vår firar judar högtiden pesach, eller judisk påsk som den ibland kallas, till minne av denna befrielse.

Mose får alltså Guds bekräftelse uppe på berget Sinai. När israeliterna väl kommer till Kanaans land har de således Gud på sin sida.

Nu bör det dock påpekas att Gud inte på något sätt pjoskar med israeliterna och ger dem några direkta förmåner. De måste visa sig trogna Gud för att Gud ska stå på deras sida. Det är av denna anledning det enligt Bibeln tar israeliterna fyrtio år att ta sig genom öknen mellan Egypten och Kanaan. Visst, det är en lång sträcka, men så lång är den inte. Anledningen till att israeliterna irrar runt i öknen så länge är att de börjar misströsta när Mose är uppe på Sinai. De tror att de blivit övergivna av sin Gud. Så de samlar ihop en mängd guldföremål, smälter ner dem och gjuter en guldkalv som de börjar dyrka. Det skulle de naturligtvis inte ha gjort. När Mose kommer ner från berget med de tio budorden blir han rasande. Det blir Gud också. Första budordet lyder att israeliterna inte får ha någon gud vid sidan om Gud, och det är precis vad de haft. Deras otrohet straffas. De måste irra runt fyrtio år i öknen innan de får komma till Kanaan. Då har de alla hunnit dö, och det är bara deras barn och barnbarn, som var ofödda på guldkalvens tid, som kommer fram. Ja, så kan det gå.

Och så går det om och om igen i den bibliska historien när israeliter-

18

r e l ig ion o c h h å r

na inte följer Guds vilja. När de däremot lyder Gud har de honom på sin sida. Det är en av de viktiga lärdomarna i Bibeln.

Simson – lika stark som långhårig Ett av de tillfällen då Gud visar att han står på israeliternas sida är i berättelsen om Simson. Det är en av de mer kända bibliska berättelserna, och den mest kända av dem med koppling till hår. Historien utspelar sig under den period i den bibliska historien som kallas domartiden, som inföll någon gång under 1100-talet före vår tideräkning, precis när israeliterna kommit tillbaka till Kanaan efter flykten från Egypten.

Domartiden har fått sitt namn efter de personer som ledde israeliterna under denna tid, de så kallade domarna. Det är lätt att tänka att domarna var någon form av motsvarighet till dagens domare, alltså juridiska experter som dömde i olika tvistemål. Det är dock inte helt korrekt. I själva verket var de framför allt politiska och militära ledare. Vid denna tid styrde folkgruppen filistéerna över Kanaan, och israeliterna var tvungna att på olika sätt anpassa sig till dem för att kunna överleva. Det var under denna tid som Simson föddes.

Berättelsen om Simson finns i Domarboken. Simsons mamma är barnlös och ofruktsam, men Herrens ängel uppsöker henne och berättar att hon ska bli gravid och att det barn hon ska föda ska vara Herrens nasir från födseln. Nasir var under biblisk tid ett begrepp för en man som avlagt ett speciellt löfte som förde honom närmare Gud. Det fanns flera yttre tecken på att man var nasir, till exempel att man inte drack vin – och att man lät håret växa. Detta slår också Herrens ängel fast när han talar till Simsons mor. Han säger: »Ingen rakkniv får någonsin vidröra hans huvud. Pojken skall vara en Guds nasir redan från moderlivet.« Simson växer upp, och det gör också hans hår. När han blir vux-

j u de n d om

19

en förälskar han sig i en filisteisk kvinna. Han ber sin mor och far att ordna med bröllop. Dessa är dock tveksamma och undrar om det inte finns någon lämplig kvinna bland hans eget folk istället. Men Simson står på sig. Han vill ha den filisteiska kvinnan. Här kunde man tänka sig den gamla bibliska berättelsen som en vacker och sedelärande historia om förening mellan olika folk. Men faktum är att den har precis motsatt syfte. Det finns en Guds plan bakom allt, och Simsons förälskelse är bara ett uttänkt drag av Gud. Förstod Simson det? Det vet vi inte. Men i Bibeln står det åtminstone uttryckligen att Simsons föräldrar inte förstod »att Herren låg bakom alltsammans, att han sökte strid med filistéerna«.

Det blir alltså bröllop mellan de två älskande. Eller mellan Simson och kvinnan. För hon nämns inte vid namn, och vad hon vill får vi inte heller veta. Simson vill ha henne, och då blir det så. Hennes känslor ägnas inte en rad. Däremot får vi veta att Simson på väg till kvinnan för att fria till henne möter ett rasande lejon som han lätt besegrar med sina bara händer. Här får vi alltså veta att Simson med Guds hjälp har en stor fysisk styrka.

Lyckan varar dock inte länge. Simson ger de filisteiska gästerna en gåta och ett utlovat pris i form av fina kläder om de lyckas lösa den. Det gör de inte. Men efter några dagar lyckas Simsons nya hustru få honom att avslöja svaret, vilket i sin tur leder till att Simson när han avkrävs på vad han lovat blir rasande och går bärsärkagång bland filistéerna, tar deras kläder och ger bort dem till bröllopsgästerna. Sedan går han hem. Ensam!

Simson lämnar alltså sin fru. Efter en tid besinnar han sig och återvänder. Men då är kvinnan bortgift med en annan man. Simson blir arg igen, och denna gång kommer han på den finurliga planen att binda ihop 300 rävar två och två och fästa en brinnande fackla på varje rävpar. Sedan släpper han ut rävarna på filistéernas fält varpå fälten brinner upp. Filistéerna hämnas nu genom att bränna inne

20

r e l ig ion o c h h å r

Simsons fru, varpå Simson genast ger sig på dem handgripligen.

Som det står: »Han gick lös på dem och slog dem sönder och samman.« Ja herregud! Vad mer kan man säga egentligen? Och detta är ändå bara början på denne långhårige gudsmans härjningar. Strax därefter blir det en ny sammandrabbning där Simson ensam med hjälp av en åsnekäke slår ihjäl tusen man.

Detta blir den våldsamma grund på vilken Simson bygger sitt ledarskap. Han kommer nu att vara domare i tjugo år enligt Bibeln.

Hur han styr och vad han gör får vi inte veta, men utifrån vad vi vet om hans tidigare bravader kan ju fantasin vara en god hjälp för att fylla i ett och annat. Vad vi får veta är dock att han mot slutet av sin levnad förälskar sig på nytt. Det låter som om han vore gammal, men det handlar snarare om att hans livsslut föranleds av hans förälskelse.

Kvinnan han faller pladask för har till skillnad från de flesta kvinnor i Bibeln ett namn. Vi känner henne som Delila.

Delila uppsöks av filistéernas hövdingar som alla lovar henne mängder av silver mot att hon avslöjar hemligheten bakom Simsons styrka. Det kan Delila inte motstå. Och Simson upphör inte att förvåna med sin korttänkthet.

Delila tjatar och tjatar om att få reda på hans hemlighet, och för att få tyst på henne säger han att man kan tygla honom genom att binda honom med helt färska senor. Delila gör det när han sover och ropar sedan högt att filistéerna kommer. Simson vaknar och bryter sig lätt loss. Samma historia upprepas några gånger med den skillnaden att Simson för varje gång hittar på något nytt som han säger kan hålla honom fast. Men varje gång bryter han sig loss. Till slut orkar han inte med tjatet, eller så är det hans fantasi som tryter. Med tanke på hans tidigare omdömeslöshet är det lätt att luta åt det senare.

Han verkar inte heller ha förstått – hur det nu är möjligt – att Delila är ute efter att förråda honom. Hur som helst avslöjar han för henne var förklaringen till hans styrka står att finna. Han berättar att han

j u de n d om

21

är Guds nasir och att håret är tecknet på detta. Så naturligtvis kapar Delila hans långa hår när han sover, och nu blir han ett lätt byte. Filistéerna fångar honom, sticker ut hans ögon och gör honom till sin fånge.

Men tiden går. Och vi får veta att »hans hår som rakats av började växa ut igen«.

Historien om Simson avslutas dramatiskt. Det är tydligt vem skurkarna i berättelsen är, och de kan inte gå ostraffade och vinnande ur detta. Det berättas att filistéerna samlas för att offra till sin gud.

När de gör det blir några upphetsade och föreslår att man ska hämta upp Simson från fängelset för att roa sig med honom. Så gör man också. Den blinde, men nu åter långhårige Simson förs in i templet och lyckas få en pojke att placera honom vid en av de pelare som bär upp hela templet. Simson ropar till Gud om att få sin styrka åter, vilket han också får. Och med sin nyvunna kraft genomför han genast ett stordåd: han raserar templet med sin egen och tre tusen filistéers död som följd. Så går Simson till historien som en hjälte, med långt hår som sitt attribut, medan Delila likt skapelseberättelsens Eva blir symbolen för den förrädiska, opålitliga kvinnan. Ja, och alla filistéer blir som så många andra av historiens statister förpassade till glömskan. Att det handlade om några tusen människoliv tycks inte spela någon roll; deras själva existensberättigande ligger i deras egenskap som onda fiender som förtjänade sitt öde.

Skruvlockar och rakat hår Judendomen är en religion som sätter det religiösa regelverket högt.

Den första delen av Bibeln, de fem Moseböckerna, heter på hebreiska Tora, vilket översatt till svenska blir lära eller undervisning. I denna del av Bibeln finns bland annat de tio budorden som nämndes tidigare. Men det finns också många andra regler som en from jude

Daniel Sandin r e l igion och h å r 9 789175 043524

di a l o g os ISBN 978-91-7504-352-4

da n i e l s a n di n är författare och gymnasielärare i bland annat religionskunskap. I tidigare böcker har han framför allt skrivit om skol­ relaterade ämnen. Boken Talrädsla i skolan har väckt intresse också utanför undervisningens domäner eftersom den behandlar ett ämne som vanligtvis inte får mycket uppmärksamhet vare sig i eller utanför skolan.

h å r ä r v i k t igt för oss människor. Genom att k­ lippa och raka oss – eller låta bli – har vi möjlighet att uttrycka vår identitet. Men hår är inte bara en privat a­ ngelägenhet. För faktum är att alla stora religioner har n­ ormer och regler för hur människor ska hantera håret.

Att studera dessa religiösa uttryck är fascinerande. ­Varför låter en del judisk-ortodoxa män håret växa vid ­tinningarna och formar det som skruvlockar? Varför rakar kristna ­munkar håret så att bara en krans återstår? Varför offrar en del hinduiska kvinnor sitt långa hår till Vishnu, och betalar för det trots att ­håret säljs för stora belopp till väst? Varför klipper sig inte s­ ikher och varför har de turban? Och varför har många rasta­farier dreadlocks?

Religionerna är också fulla av berättelser där hår ­spelar en central roll, och i boken behandlas många av dessa. Vi får möta den bibliske hjälten Simson, vars styrka sitter i ­håret. Vi får veta varifrån uppfattningen om Jesus långa hår härstammar, och om det finns någon sanning i den.

Profeten Muhammeds utseende studeras – är det sant att han hade fyra flätor? Och så granskas bilden av Buddha – varför framställs han alltid med hår trots att buddhistiska munkar rakar sig på h­ uvudet för att efterlikna honom?

da n i e l sa n di n

r eligion och h å r di a l og os