Issuu on Google+

Foto: Fredrika Eriksson

Viaduktmannen omslag tryck_Layout 1 2016-11-09 08.40 Sida 1

Olle Blohm har tidigare skrivit ett flertal böcker i ämnet värdskap. Viaduktmannen är hans skönlitterära debut.

Stockholm på nittiotalet, Lars jobbar på en reklambyrå. En dag kommer ett samtal som får honom att släppa taget om det invanda. Han ger sig ut på en vandring i Paris för att spåra den som ringde. Snart förlorar allt annat i betydelse. Viaduktmannen är en tät kortroman om en mans fall och hans ovilja att göra något åt det, i en tid som hyllar människor som strävar och tar för sig. »Sorglig men bland det bästa jag läst.« Joakim O. Jarlsén

isbn 978-91-7504-314-2


Viaduktmannen inlaga_Layout 1 2016-11-09 08.19 Sida 2


Viaduktmannen inlaga_Layout 1 2016-11-09 08.19 Sida 3

V IA D U K T MA NNEN Olle Blohm

DIALOGOS


Viaduktmannen inlaga_Layout 1 2016-11-09 08.19 Sida 4


Viaduktmannen inlaga_Layout 1 2016-11-09 08.19 Sida 5

I. Härifrån ser jag världen som den är. Ser hundar, råttor, fåglar, träd. Några buskar står vid en huskropp, en trappa leder upp till en port. Tre dagar i veckan kan jag följa en marknad. Vid några få tillfällen händer ingenting. Allt är stilla tills det kommer en taxi som följs av kvinnor som följs av män som följs av viktigare män som följs av mammor och barn. Det rullar på, runt runt med avbrott för helgdagar då stora sällskap fyller trottoaren. Säkert tycker du att det är ovärdigt en man i min ålder, att bara sitta och titta så här. Kan så vara. Men jag sitter tills ryggen protesterar. Då lägger jag mig ned på golvet och låter svalkan från klinkerplattorna stiga genom kroppen. Mitt rum har sju väggar varav tre är den utskjutande murstensstocken. En dörr till vänster om kaminen, en säng med ett klädskåp vid huvudändan. Det stora fönstret ligger i söder och Elisabet brukar påpeka att det är mycket varmt härinne. Jag uppskattar att rummet är fyra gånger fem meter, kanske 5


Viaduktmannen inlaga_Layout 1 2016-11-09 08.19 Sida 6

mindre. Takhöjden bör ligga på tre och tio, stuckaturen är obefintlig. Inte för att jag kan något om arkitektur men någonting säger mig att huset är byggt på sjuttonhundratalet. Det känns så, åren har gått och bomberna träffade något annat. Helt naturligt har jag valt att måla henne mitt emot sängen. Allt för att se henne när jag vaknar men också för att det är den enda fria vägg jag har, bortsett från utrymmet till höger om kaminen. Där har jag nu i stället ett bord med penslar, kritor och annat jag behöver. När jag sitter här med henne bredvid mig har jag inga svårigheter att återvända till min plats i Stockholm. Som alltid, på min plats. Kunden är väntad till klockan halv tio och solen är sakta på väg upp bortom Observatoriet. Det står en ny telefon framför mig och en rödhårig kvinna, Eva, har nyss varit inne och berättat hur den fungerar. Skillnaden är att man är tvungen att välja en linje. Slår man bara ett nummer, fyrtio till exempel, hamnar man hos Margit. Vi i ateljén har tjugofem. Tidigare kunde man inte se när någon pratade, nu tycks alla göra det. Alla lampor lyser utom en som blinkar, men eftersom ingen signal hörs betyder det att någon tryckt på väntan. Jag sitter tyst och tittar på lampan och tänker för mig själv att personen måste bli otålig. Så när ingenting händer lyfter jag luren, trycker in knappen och svarar: Teleman och Partners, Lasse. Vem är det jag talar med? 6


Viaduktmannen inlaga_Layout 1 2016-11-09 08.19 Sida 7

Det är Lasse. Lars Lindström? Stämmer bra. God förmiddag, mitt namn är André Jung, jag undrar om Ni är bekant med en viss herr Teleman? Det är min chef, är det så att … Er chef, sen lång tid tillbaka? Ja vad är det nu, sex sju år. Och Er befattning? Jag jobbar i ateljén. Som …? Ja, i ateljén. Herr Lindström, mitt ärende är ytterst allvarligt, förmodligen är Ni väl någon form av grafiker? Det kan man säga. Och det Ni kallar ateljén är Ert ansvarsområde? Jag tittar upp, ser Bodil, hon är tjugotvå och har jobbat där till och från i några år. Bortom henne, nere vid kopiatorn, står Björn som pryar hos oss den här veckan. Det är bara vi. Så jag säger: Det kan man nog säga. Förstår jag Er rätt arbetar Ni med andra ord ganska nära herr Teleman? Javisst, som jag sa, han är min chef. Förvisso, men under dessa år borde ni också ha lärt känna varandra på ett mer, hur ska jag uttrycka mig, personligt plan. Er befattning avslöjar att herr Teleman hyser ett visst förtroende för Er. Vi är inte så många här. 7


Viaduktmannen inlaga_Layout 1 2016-11-09 08.19 Sida 8

Nej, tycker mig ha förstått det. Bon. Herr Lindström, jag kommer nu att framföra något mycket viktigt och försätta Er i en situation Ni sannolikt aldrig har varit i tidigare. Känner Ni till om herr Teleman har några barn? Ja. Som …? En son, Jakob, bortsett från en dotter sen tidigare. Ni vet inte vad hon heter? Christine. Christine. Och i efternamn, Teleman? Ja. Vill Ni vara vänlig och försöka beskriva hur hon ser ut. Är det så att du … Herr Lindström, om jag får be … Hon, hon är blond … tunn … Om Ni skulle göra ett försök att vara lite mer precis. Du menar …? Ja, ett födelsemärke, ett ärr, någonting. Nej. Låt mig då säga så här: Kvinnan Ni känner som Christine Teleman, Jan Telemans dotter, bär på ett synligt handikapp, vad säger Ni då? Vad ska jag säga? Är det korrekt beskrivet? Jag antar det. Vill Ni säga vad det rör sig om? 8


Viaduktmannen inlaga_Layout 1 2016-11-09 08.19 Sida 9

Hon saknar en tå på vänster fot. Christine Teleman, dotter till Er chef Jan Teleman, saknar en tå på vänster fot, hur låter det tycker Ni? Bra … att, att det stämmer. Bon. Lyssna nu riktigt noga herr Tele… eh … Lindström. Det är min uppgift att meddela att Christine Teleman hittats död nu på morgonen. Hon upptäcktes av en anställd klockan tio över åtta och det faktum att hon befann sig inne på ambassadområdet gör det förstås extra känsligt. Det vi … Kan jag utgå ifrån att Ni är bekant med hennes vanor, hennes liv? Ja. Låt oss då säga att det rör sig om en olyckshändelse. Hur vet ni att det är hon? Kvinnan stämmer helt överens med Er beskrivning. Men är det hon då? Ja. Ni har genom vårt samtal bekräftat våra misstankar. Men vem … Jag har full förståelse för att vi på detta sätt lägger en stor börda på Er. Vad … vet nån? I nuläget är det bara Ni som är underrättad, herr Lindström, och ingen vinner på press. Ambassaden, och även Ni förmodar jag, skulle uppskatta om det 9


Viaduktmannen inlaga_Layout 1 2016-11-09 08.19 Sida 10

stannade inom den närmaste kretsen. Förstår Ni vad jag säger? … De sista fraserna flyter ihop inom mig. Jag har slutat lyssna. När jag lagt tillbaka luren tänker jag på att telefonen ser ut som den gjorde innan jag svarade. Nästan alla linjer är upptagna. Det här är inget jag är van vid. Jag menar, jag är tjugosex år gammal och jobbar med reklam. Jan är min vän och mentor, det är honom jag har och tacka för att jag inte fått vända tillbaka. Sen ringer du och säger att jag ska tala om för honom att hans dotter är död. Christine. Men jag gör det. På samma sätt som jag gjort allting de senaste åren, jag bara gör det. Trots att det är Christine. Sträcker mig efter kavajen och dricker en klunk vatten. I dörren möter jag den kund vi jobbat dag och natt för den senaste tiden, en gammal skidlärare som nu kommenterar våra nya lokaler med att det finns plats för biljardbord. Som hos Påverkan eller Inverkan, eller vad dom heter? Bodil säger att hon föredrar pingis och tittar frågande på mig. Jag säger att jag kommer, att jag bara ska klara av en grej. Klara av. I rummet närmast sitter den rödhåriga och den mer färglösa Lena. Det är inte vi som har inrett kontoret och jag trivs inte. Men vi var tvungna att flytta och Jan fick nys om en byrå som gått i konkurs och köpte 10


Viaduktmannen inlaga_Layout 1 2016-11-09 08.19 Sida 136

Dialogos Förlag www.dialogosforlag.se

Viaduktmannen Olle Blohm Första upplagan Första tryckningen

© 2017 Olle Blohm ÖVERSÄTTNING TILL FRANSKA Pascale Lacroix GRAFISK FORM Sture Balgård OMSLAG Wire Production TRYCK ScandBook, Falun 2017 ISBN 978-91-7504-314-2


Foto: Fredrika Eriksson

Viaduktmannen omslag tryck_Layout 1 2016-11-09 08.40 Sida 1

Olle Blohm har tidigare skrivit ett flertal böcker i ämnet värdskap. Viaduktmannen är hans skönlitterära debut.

Stockholm på nittiotalet, Lars jobbar på en reklambyrå. En dag kommer ett samtal som får honom att släppa taget om det invanda. Han ger sig ut på en vandring i Paris för att spåra den som ringde. Snart förlorar allt annat i betydelse. Viaduktmannen är en tät kortroman om en mans fall och hans ovilja att göra något åt det, i en tid som hyllar människor som strävar och tar för sig. »Sorglig men bland det bästa jag läst.« Joakim O. Jarlsén

isbn 978-91-7504-314-2


9789175043142