9789175042947

”… ett pålitligt standardverk.” Svenska Dagbladet

E RIK D. W E ITZ

”… historieskrivning när den är som bäst.” Die Zeit

DI AL OGOS

3

Eric D. Weitz

WEIMAR TYSKLAND Löfte och tragedi Översättning Claes-Göran Jönsson

DIALOGOS

4

WEIMARTYSKLAND

Dialogos Förlag odengatan 36 113 51 stockholm telefon 08 · 15 46 97 info@dialogosforlag.se www.dialogosforlag.se

Weimartyskland – Löfte och tragedi Eric D. Weitz Andra upplagan Första tryckningen © Princeton University Press, USA Published by arrangement with Loud Literary Agency, Sweden Svensk © Dialogos Förlag 2008 Originalets titel: Weimar Germany: Promise and Tragedy Översättning: Claes-Göran Jönsson Tryck: ScandBook AB, Falun 2016 isbn 978-91-7504-294-7

5

Innehåll

Inledning · 7 1. En orolig början · 13 2. En stadsvandring · 43 3. Politiska världar · 77 4. En turbulent ekonomi och ett oroligt samhälle · 119 5. Att bygga ett nytt Tyskland · 153 6. Ljud och bild · 187 7. Kultur och massamhälle · 225 8. Kropp och sexualitet · 265 9. Högerns revolution och kontrarevolution · 295 Slutsatser · 321 Författarens tack · 329 Kommenterad bibliografi · 331 Noter · 335 Register · 359

7

Inledning

W

eimarrepublikens Tyskland talar till oss än i dag. Verk av George Grosz och Max Beckmann är mycket efterfrågade och hänger i museer och konstgallerier från Sydney till Los Angeles och Sankt Petersburg. Bertolt Brechts och Kurt Weills »Tolvskillingsoperan« sätts regelbundet upp på teatrar världen runt och på många olika språk. Thomas Manns stora roman Bergtagen, som första gången publicerades 1925, ges ut i nya upplagor, och även om den inte står i bokhyllan hos alla och envar används den flitigt i litteratur- och filosofiundervisningen vid otaliga gymnasier och universitet. Dagens köksmode är inspirerat av Bauhausgruppens kreativa arbete under 1920-talet. De postmoderna arkitekterna må ha övergivit Walter Gropius strikta funktionalism, men vem kan motstå skönheten hos Erich Mendelsohns Columbushaus eller Schockenvaruhus (varav endast ett finns kvar i dag), med deras förening av rena linjer och dynamisk rörelse, eller lekfullheten hos hans Einsteintorn? Hannah Höch är kanske inte lika känd som dessa storheter, men den som i dag betraktar hennes arbete attraheras av hennes nyskapande sammansmältning av primitivism och modernism, hennes collage med polynesiska masker och föremål hämtade ur 1920-talets vardag. Martin Heideggers djupsinniga spekulationer och Siegfried Kracauers dubbelbottnade essäer, där båda brottas med den avancerade teknologins och massamhällets betydelse, har fortfarande massor att säga oss om den moderna tillvarons villkor. Och vilken cineast har inte sett »Doktor Caligaris kabinett«, »Metropolis« eller »Berlin – die Symphonie einer Großstadt« ?

Weimarrepublikens Tyskland talar till oss också på andra sätt, kanske mest som ett varnande exempel. Det var ett samhälle som plågades av ekonomiska kriser och oförsonliga politiska motsättningar. Första världskriget kastade sina långa skuggor över republiken under hela dess historia. Oavsett hur mycket dagens ekonomer och historiker än må ha reviderat uppfattningen att Versaillesfreden lade orimliga ekonomiska bördor på Tyskland, var den tidens tyskar övertygade om att de behandlats orättvist av första världskrigets segrarmakter.

8

WEIMARTYSKLAND

Många var snara att skylla de allierade och, i enlighet med dolkstötslegenden, de egna judarna och socialisterna för alla katastrofer som kom att drabba Tyskland: social oro, hyperinflation, depression, konkurser och allt annat upptänkligt elände. Weimartyskland frammanar skräckbilden av vad som kan ske när en samsyn om den framtida samhällsutvecklingen helt enkelt saknas, när varje liten politisk åsiktsskillnad får närmast existentiella proportioner, när mord och gatuvåld griper omkring sig och när antidemokratiska krafter utan svårighet kan göra minoriteter till syndabockar. Weimarrepubliken är ett varnande exempel eftersom vi alla vet hur det slutade: med nazisternas maktövertagande den 30 januari 1933.

Men alla dessa konflikter och katastrofer till trots var Weimarrepubliken också en tid av stora såväl politiska som kulturella landvinningar. När det gamla kejsarväldet lagts i grus av krig och revolution gavs den politiska och sociala fantasin fritt utlopp. Under några år präglades Tyskland av en ytterst liberal politisk ordning med omfattande välfärdsprogram. Många vanliga människors livsvillkor förbättrades kraftigt: arbetsdagen förkortades till åtta timmar och blev mänskligare, åtminstone under republikens första år, och arbetslöshetsförsäkringen tycktes förebåda en ny era under vilken arbetarna skulle vara skyddade mot konjunkturcyklernas nyckfullhet. Tack vare allmännyttiga bostadsprojekt fick tjänstemän och bättre avlönade arbetare möjlighet att flytta från sina gamla hyreskaserner till moderna lägenheter med vatten inomhus, gasspis och elektricitet. Kvinnorna fick rösträtt och pressen var livaktig och fri. Diverse visioner om ett blomstrande och harmoniskt framtida samhälle presenterades, från nudism till kommunism. Sexterapeuter och folkupplysare förfäktade allas rätt till ett rikt och tillfredsställande sexualliv. Liksom filmen väckte det stora utbudet av konsumtionsvaror drömmar om ett annorlunda, rikare liv, även om man klockan sju nästa morgon var tvungen att infinna sig vid sin arbetsbänk, sitt skrivbord eller sin butiksdisk. Utopiska tankar uppstod ur krig och revolution. Världen kunde visst förändras, genom – beroende på talesmannen – modern arkitektur, fotokonst, allmännyttiga bostäder eller massdemonstrationer på gatorna. Denna tillförsikt och övertygelse kom att inspirera till en myckenhet av konstnärligt skapande och filosofiska grubblerier.

Härvidlag var tyskarna ingalunda ensamma. I första världskrigets kölvatten fick de brittiska kvinnorna rösträtt, moderna konstnärer drogs till Paris, holländska arkitekter skapade nya byggnadsformer, och i Wien, Budapest och Petrograd störtade folkmassor och politiska partier murkna kejserliga regimer och hoppades på en ljusare framtid. Tyskarna följde efter och lärde av dessa händelser, på gott och ont. Men det fanns något särskilt intensivt och koncentrerat över utvecklingen i Tyskland under dessa år. Till skillnad mot sina gran-

INLEDNING

9

nar i väster hade Tyskland förlorat kriget. De ekonomiska, politiska och psykologiska konsekvenserna av detta faktum blev djupgående. Frågan om vem som bar ansvaret för kriget och krigsskadeståndet kastade sin skugga över praktiskt taget varje politisk debatt. Utan seger fanns det ingen kompensation att få för alla vedermödor som både män och kvinnor tvingats utstå under fyra år. Det fanns inga ekonomiska vinster att räkna hem, ej heller den känsla av stolthet som följer av att gå segrande ur en långvarig kamp. Och till skillnad från Ryssland genomgick Tyskland inte någon fullständig revolution som helt raderade ut de traditionella eliternas makt och prestige. Tyskarna slog in på en medelväg, med en revolution som förvisso demokratiserade landet men som lämnade mycket av den gamla ordningen orubbad. Följden blev avsaknad av konsensus och ständiga dispyter. De mest grundläggande frågorna om hur tyskarna skulle leva tillsammans och med sina grannar blev föremål för ändlösa stridigheter.

Insikten om det totala krigets destruktivitet och revolutionens kreativitet – erfarenheter som många européer delade men som i Tyskland fick en särskild laddning – drev Weimartidens protagonister i deras verksamhet och tänkande, oavsett om dessa var visionära konstnärer och arkitekter, politiska reformatorer och vänsterrevolutionärer eller tankfulla, auktoritetsbundna och konservativa intellektuella. De drevs även av insikten att de befann sig i begynnelsen av någonting som var mer djupgående och som skulle bli mer varaktigt: moderni­ teten. På 1920-talet hade Tyskland fortfarande en betydande jordbrukssektor, många småverkstäder och yrkesskickliga hantverkare samt en elit av äldre snitt, med officerskåren, statsbyråkratin och de protestantiska och katolska kyrkornas hierarkier som sina viktigaste fästen. Men deras gamla och ofta idealiserade värld – med sina adelsgods och bondgårdar, sina delstater som var förenade i ett Tyskland dominerat av furstar, kungar och kejsare och med höga murar mellan samhällsklasserna – var inte längre ohotad. Tyngdpunkten hade förflyttats till staden med dess kakofoni av ljud och synintryck, till gruvorna och fabrikerna, ur vilka den avancerade industriella ekonomins produkter strömmade, och till »massamhället« med dess spänningar och oro. Det var en värld där de flesta var lönearbetare, där människor skänkte kommersialismens ikoner och kultur sin tribut genom att läsa tidningar, handla i varuhusen, lyssna på boxningsreferat i radion och gå på bio åtminstone en gång i veckan. Och politik innebar numera massmobilisering för att få folk till valurnorna, att demonstrera utanför stadshuset eller en fabrik, eller ibland rentav att gripa till vapen i uppror och revolution.

Weimarrepublikens protagonister var, oavsett politisk och kulturell hemvist, tvungna att förhålla sig till denna moderna och spänningsfyllda värld. Några flyktvägar ut ur den fanns inte. De som försökte undvika den genom att leva

10

WEIMARTYSKLAND

isolerat i Schwarzwald eller halvt avskilda från världen i våningar i München eller i byar i Alperna, eller påstod sig stå för »traditionella tyska värden« och distansera sig från allt vad moderniteten representerade, var även de tvingade att använda sig av tidningarna och radion för att sprida sina idéer och för att kunna samla sina anhängare i stora skaror till valurnorna eller på torgen. Andra anammade aktivt moderniteten genom att göra sig till talesmän för masspolitiken och industrisamhället eller genom att utveckla nya uttrycksformer – abstrakt konst, atonal musik, arkitektur med rena linjer och industriella material – som de ansåg fångade tidens spänningar, konflikter och rastlöshet. Under Weimartiden utvecklades så mycket kulturell och politisk kreativitet just därför att konstnärerna, författarna och de politiska organisatörerna försökte reda ut vad moderniteten innebar och ge den en ny inriktning, som ibland var frigörande och glädjeskapande, ibland skrämmande auktoritär, mordisk och rasistisk.

I denna bok tas alla viktigare aspekter av livet i Weimarrepubliken från 1918 till 1933 upp: politiken, ekonomin, kuturen och samhället samt sambanden dem emellan. Jag bygger min framställning på såväl en stor mängd samtida skriftliga, bild- och ljudmässiga källor som det mycket omfattande arbete som utförts av historiker och företrädare för andra akademiska discipliner.1 Berlin ägnas i sin egenskap av kulturell och politisk huvudstad en hel del uppmärksamhet, men jag tar även upp utvecklingen i andra städer och på landsbygden. Jag strävar efter att fånga de spännande, nyskapande elementen under denna konfliktfyllda och dissonanta, men också livliga period i Tysklands historia. Jag är samtidigt mycket uppmärksam på de allvarliga begränsningar som kännetecknade Weimartidens Tyskland, oavsett om dessa berodde på de allierade, den stagnerade världsekonomin, inflytandet från landets egna auktoritära traditioner eller framväxten av en ny, ännu farligare och våldsbenägen extremhöger. Slutligen behandlar jag naturligtvis frågan om vad det var som gick fel, varför allting slutade så katastrofalt, och visar att Weimarrepubliken inte föll av sig själv. Den knuffades över kanten av en koalition av den etablerade högern, som varit fientlig mot republiken allt sedan dess begynnelse, och den nya extremhögern. Den traditionella högern, som bestod av näringslivsföreträdare, adelsmän, ämbetsmän och arméofficerare, var mäktig och centralt placerad. Kommunisterna försökte också begrava republiken, men högern utgjorde hela tiden det största hotet mot den.

De tolv åren som Tredje riket bestod får emellertid inte tillåtas färga bilden av Weimarrepublikens fjorton år alltför mycket. Ingen historisk händelse har varit förutbestämd, allra minst nazisternas seger. Weimarrepublikens konflikter och begränsningar gav förvisso näring åt den nazistiska rörelsen, men att framställa den blott som ett förspel till Tredje riket är en vrångbild. Weimarrepubliken var

INLEDNING

11

en rik och spännande tid, och många av de konstnärliga alster, filosofiska tankar och politiska idéer som uppstod i dess hägn ingav förhoppningar om en bättre värld. Dessa visioner har relevans för oss än i dag.

12

WEIMARTYSKLAND

1.1. Sårade och demoraliserade tyska soldater återvänder hem från Belgien vid första världskri­ gets slut. Stämningen är helt annorlunda den som rådde i augusti 1914, då de tyska trupperna drog till fronten överhöljda av blommor från entusiastiska människomassor.

13

1. En orolig början

E

n besegrad armé på väg hem är aldrig en uppbygglig syn. Den spöklika bilden av män med omlagda sår och saknade lemmar som stapplar fram på kryckor förstärks av de smutsiga soldaternas dystra sinnesstämning (bild 1.1). Men den 10 december 1918 försökte ordföranden för folkrepresentanternas råd Friedrich Ebert, som suttit på sin post i blott en månad, verka oberörd när han hälsade soldaterna som återvände från ett förlorat krig: Kamrater, välkomna till den tyska republiken, välkomna till fäderneslandet som längtat efter er …

Med glädje hälsar vi er välkomna hem till fäderneslandet. … Ingen fiende har besegrat er. Vi gav upp striden först när motståndarens överlägsenhet i form av manskap och materiel blivit alltför stor. … Ni har skyddat fäderneslandet mot fientlig invasion. Ni har frälst era kvinnor och barn, era föräldrar, från krigets död och eld. Ni har räddat Tysklands fält och fabriker undan skövling och ödeläggelse. För detta tackar vi här hemma er ur djupet av våra hjärtan.1

Ebert, som hade stött kriget och förlorat två söner i det, vågade inte kritisera det som ett tragiskt slöseri med människoliv och materiella tillgångar. Han försökte fortfarande finna en mening med det.

Men han försökte också förbereda soldaterna på de stora förändringar som skett i landet. Det gamla systemet, som vilat över Tyskland likt en förbannelse, hade nu sopats bort av det tyska folket. Nu är vi herrar över vårt eget öde, försäkrade han, och Tysklands framtida frihet vilar på er, hemvändande soldater. »Ingen har lidit mer än ni av den gamla regimens orättvisor. Vi tänkte på er när vi röjde undan det gamla systemet. Det var för er skull vi kämpade för friheten, det var för er skull vi upprättade de arbetandes rättigheter.« Vi kan inte hälsa er med stora löften och välstånd. Vårt »olyckliga land har blivit fattigt«, och segrarna betungar oss med hårda krav. »Men ur förödelsen skall vi bygga ett nytt Tyskland.«2 Mer än tretton miljoner män, 19,7 procent av Tysklands befolkning år 1914,

14

WEIMARTYSKLAND

hade tjänstgjort i armén under första världskriget. Nästan åtta miljoner av dem var fortfarande i vapenrock när stilleståndsavtalet undertecknades den 11 november 1918.3 De hade fått veta att de gått i krig för att försvara fäderneslandet mot de barbariska ryssarna som hotade att sprida kaos och förödelse över Tysklands jord, mot belgarna och fransmännen som ville åt tyskt land och tyska kvinnor, mot britterna och amerikanerna som traktade efter tyska varor och fruktade tysk konkurrens. Men alla tyskar hade inte gått i krig frivilligt; i augusti 1914 hade även gripande maningar till fred och förhandlingar kunnat höras på gator och torg. Det fanns pacifister, som den unge arkitekten Bruno Taut, och radikala socialister, som Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg, som motsatte sig kriget och såg det som det yttersta uttrycket för kapitalismens omänsklighet.

Men dessa röster drunknade i den besinningslösa kören av krigshetsare, anförd av kejsar Wilhelm II, hans generaler och regering. Hur stora framsteg demokratin än hade gjort i Tyskland årtiondena före första världskriget följde krigsmakten och regeringen fortfarande kaiserns bud, inte riksdagens, och definitivt inte väljarnas.

Ingen soldat som kallats in i den tyska armén under första världskriget påbörjade sin marsch hem den 11 november 1918 som samme man han varit 1914 eller 1916, eller till och med i september eller oktober 1918, då värnpliktiga fortfarande sändes till fronten. Ingen hemvändande soldat fann sin familj, by eller stad i det skick han lämnat den. Därtill hade offrens antal varit för stort. I Elkenroth, en by i Rheinland-Pfalz med runt 700 invånare, hade 91 män deltagit i kriget, av vilka 21 procent stupat och ytterligare 23 procent kommit hem sårade.4 Alla byns invånare hade direkt berörts av kriget, genom att en anhörig dött eller av krigets fysiska och psykiska skadeverkningar. Allt som allt dog två miljoner tyska soldater i första världskriget och 4,2 miljoner sårades. Omkring 19 procent av den manliga befolkningen blev direkta offer för krigets våld.5 Många av de överlevande fick resten av sina liv dras med svåra kroppsliga och själsliga men.

Några av dem gömdes undan av sina familjer, eller också försökte de på egen hand uthärda livet i bitter isolering från samhället. Men årtiondet efter kriget kunde likväl krigsinvaliderna – med sina masker som skylde vanställda ansikten, sina mörka glasögon som dolde blinda ögon, eller sina rullstolar som fick ersätta förlorade ben – ses överallt i Tysklands städer. Läkarna fick nu också en ny »sjukdom« att behandla, granatchock, det tillstånd med autism och skakningar som soldater drabbades av som en reaktion på de oupphörliga bombardemangen i leriga skyttegravar.

När soldaterna steg av tågen som äntligen fört dem hem upptäckte de att deras kvinnor fått utstå sina egna prövningar. Livsmedelsransonering hade införts i hela landet våren 1915, men icke desto mindre blev bristen på mat en dag-

EN OROLIG BÖRJAN

15

lig realitet. I Essen fick vintern 1916–17 barn som var mellan fem och sju år gamla bara en kvarts liter mjölk tre gånger i veckan.6 Stadens myndigheter noterade att brödet var nästintill oätligt på grund av alla surrogat – ärtmjöl och ibland till och med sågspån – som fick kompensera bristen på vete och råg.7 Den beryktade »kålrotsvintern« 1916–17 var krass verklighet för många tyskar. Många år senare mindes en man som varit skolpojke under kriget hur han ätit kålrot till frukost, hur han under skollunchen öppnat matpaketet som hans mor skickat med honom och upptäckt att det innehöll kålrötter, samt hur han gått hem för att äta middag som bestått av ännu fler kålrötter.8 Kvinnorna hade också tagit arbete i rustningsindustrin. Omfattningen av detta har ofta överdrivits eftersom ett stort antal kvinnor var fabriksarbetare redan före 1914. Men det totala krigets krav på att samhället samlade alla krafter för att stödja den tyska armén på slagfältet medförde att många kvinnor fick anställning i metall- och rustningsindustrin. Där de en gång utgjort ett fåtal och bara fått arbeta som hjälpredor hade de nu blivit många och skickliga yrkesarbetare. I augusti 1914 hade Krupp i Essen, Tyskland största vapensmedja, bara sysselsatt 963 kvinnor av en samlad arbetsstyrka på 41 764 personer. I mitten av 1917 hade arbetsstyrkan tredubblats, och en fjärdedel av den, 28 664 personer, utgjordes av kvinnor.9 Före kriget hade de flesta kvinnor arbetat som städerskor eller i personalköket. År 1917 var de sysselsatta med att fylla granat- och patronhylsor med krut, med att slipa metall och vid de svarvar och borrmaskiner som höll produktionen igång.

Arbetet var hårt och förhållandena eländiga. I sitt trebandsverk Eine deut­ sche Revolution låter Alfred Döblin, en av Weimartysklands stora romanförfattare, en av sina gestalter, Minna Imker, beskriva de arbetsförhållanden hon fått utstå i en vapenfabrik i Berlin för sin bror som just återvänt från fronten. Hon hade slitit långa dagar för en minimal lön. Hennes hår hade färgats grönt av krutet i fabriken. Men hennes betryck kunde inte bara skyllas på cheferna, förmännen eller krigets extrema förhållanden.

Vi arbetade på ackord. Männen ställde in maskinerna. Ibland kunde en man ha ansvaret för sex svarvar. Under tiden får du stå där medan tiden rinner i väg, och du vet att du kommer att få sparken. Han arbetar glatt på med sin flickväns svarv. Resten får vänta. Ed, ibland stod jag där skummande av raseri. Och vad pratar de om när de äter och dricker om inte hästar. Kvinnor.

De låter varandra veta vem som är bra i sängen. De utnyttjar oss i vårt elände precis som ägarna. Eller Wilhelm och hans generaler.10

Kvinnorna ägnade också otaliga timmar åt att försöka komma över mat och bränsle. Mor- och farmödrar, fastrar och mostrar stod i kö för att få ut sina

16

WEIMARTYSKLAND

magra brödransoner medan de yngre kvinnorna tog över deras skift i fabrikerna. Horder av kvinnor och barn invaderade bangårdarna för att plocka upp kolbitar som fallit från järnvägsvagnarna, eller så genomsökte de åkrarna likt Bibelns axplockare. När kvinnorna protesterade mer öppet och ibland stormade och plundrade butiker reagerade polismyndigheterna med en blandning av förfäran, raseri och medkänsla. Så tidigt som 1915 rapporterade Berlinpolisen att »det finns oräkneliga familjer som varje dag får klara sig utan smör eller annat flott, som tvingas äta sitt bröd torrt och tillaga sina måltider utan matfett. … Till och med goda och trogna patrioter har börjat förvandlas till pessimister.« Polisen medgav att de »avskyr att vidta drastiska åtgärder mot kvinnor«. »Husmödrarnas timslånga, ofta fruktlösa väntan« gjorde dem enligt polisens förmenande till lätta offer för politisk agitation.11 Industriarbetets bördor och jakten på mat var betungande, men än värre var förlusten av nära och kära, de makar, bröder och älskare som aldrig återvände från Frankrike, Belgien eller Ryssland. De som verkligen kom hem bar ofta på kroppsliga och själsliga sår. Smärtan efter förlusten skulle alltid bestå, och den har kanske bäst fångats av konstnären och pacifisten Käthe Kollwitz. Hon förlorade sin ende son under krigets första månader och ägnade år åt att försöka döva sin smärta med konstnärligt skapande. Skulpturen »Mor och son«, mera känd som »Pietà« (bild 1.2.), som hon fullbordade 1937–38, är en gripande bild av krigets meningslöshet som etsar sig fast på betraktarens näthinna. Käthe Kollwitz verk förmådde inte lindra hennes egen smärta, som hon delade med så många andra tyska mödrar.12 Men erfarenheterna från krigsåren, med alla dess fasor vid fronten och umbäranden för civilbefolkningen, innebar även en befrielse för många kvinnor och män. Som en följd av krigets raseri hade många sociala och konstnärliga konventioner krossats. Weimartiden – med dess frejdiga entusiasm, framhävande av sexualiteten, okonventionella förbindelser och vibrerande rörelse­ energi – var ett direkt resultat av den samhällsupplösning som första världskriget medfört; den var som kriget och dess ohyggliga destruktivitet sedd i en narrspegel. En intensiv önskan att fånga livet i hela dess mångfald – att få del av kärlek, sex, skönhet och makt, att få uppleva snabba bilfärder, flygresor och tea­ ter eller att få hänge sig åt den senaste dansflugan – uppstod ur en stark känsla av att livet var förgängligt, ur insikten att ett liv kunde släckas på ett ögonblick eller förstöras för all framtid av en skottskada eller en gasattack.

För många kvinnor innebar fabriken och stadslivet att de undslapp byskvallret och föräldrars och prästers vakande blickar. Hur hårt arbetet än var gav den egna inkomsten dem en känsla av befrielse som de skulle bära vidare under Weimarrepublikens år. Den bestående ordningens upprätthållare – ämbets-

EN OROLIG BÖRJAN

17

1.2. Käthe Kollwitz, »Mor och son« eller »Pietà«, 1937–38. Det tog konstnärinnan flera år att färdigställa denna skulptur samt att komma över sorgen efter hennes son som stupat i första världskriget. Efter en del debatt står den numera i Neue Wache i Berlin som en symbol för alla tyska förluster och offer i krigstid. ullstein bild / The Granger Collection, New York.

män, poliser, förmän och direktörer, ja till och med deras egna fäder, män och bröder – åsåg detta med stor bävan. Tillsammans skulle de försöka se till så att efterkrigstidens fabrik förblev en männens värld, men deras framgångar skulle bli begränsade. Kvinnorna kunde avlägsnas från vissa branscher, som metallindustrin. Men generellt sett var ekonomin i behov av deras arbetskraft – deras

18

WEIMARTYSKLAND

löner var ju dessutom lägre än männens – och kvinnorna behövde ett arbete för att försörja sig själva och sina familjer, och därför kom aldrig hela den kvinnliga delen av befolkningen att förvisas tillbaka till spisen.

Kriget ryckte också undan grunden för den gamla auktoritetstron och respekten för överheten. Det var trots allt eliterna i Tyskland och andra europeiska länder som anstiftat kriget. Det var ett totalt krig, det första i sitt slag, och staten påtog sig ett stort ansvar och kontrollerade det mesta, inklusive arbetskraften och råvaru- och livsmedelsförsörjningen. Den försökte dessutom kontrol­ lera sexualiteten, som när den hotade att dra in underhållet till soldathustrur som tagit sig älskare. Men staten utlovade också en ljus framtid när segern väl vunnits: ett välmående och mäktigt Tyskland som behärskade Europa. Denna styrkeposition skulle garantera att alla medborgare fick del av välståndet. Efter tre års krig tedde sig dock dessa löften allt ihåligare, och många tyskar började angripa de symboler och institutioner de dragit ut i krig för. Myndigheterna noterade med oro det dova missnöjet, de nedsättande omdömena om Tysklands en gång så heliga symboler, den kejserliga familjen och officerskåren, och den brist på respekt som chefer och förmän bemöttes med. Konstnären George Grosz fångade dessa stämningar på kornet i många av sina teckningar och målningar, som i »Helbrägdagörarna« (bild 1.3), där en läkare förklarar till och med ett skelett som fullt vapenfört inför en inskrivningsnämnd. Grosz satiriska bilder av aristokratiska officerare och självgoda byråkrater avspeglade den avsky som så många tyskar kände för sina eliter. Grosz, som alltid varit obekväm, hade blivit ytterst medveten om krigets meningslöshet. För honom, liksom för många and­ra tyskar, hade det totala krigets brutalitet undergrävt vördnaden för auktoriteter, och lydnaden och respekten skulle aldrig komma att fullt ut återupprättas under Weimarrepublikens fjorton år.

Den 21 mars 1918 inledde den tyska armén sin sista stora offensiv på västfronten.

Allt man kunde uppbåda i form av soldater, reserver, vapen och ammunition sattes in. Kampanjen varade i två veckor och armén nådde vissa framgångar, men den lyckades aldrig slå en bräsch i de allierades försvarslinjer. De undernärda tyska soldaterna kastade sig över proviant de fann när de intog de allierades första linjer och fortsatte inte sin framryckning förrän de ätit sig mätta, trots officerarnas alla hotelser.13 Detta var blott ett av skälen till att den tyska offensiven misslyckades. Tyskland hade inte längre tillräckliga mänskliga och materiella resurser för att göra stort mer än att försöka hålla sina ställningar. Under de följande månaderna utfärdade arméstaben order om smärre offensiver, varav den sista sattes in mot Reims i juli, men dessa lyckades ännu sämre. I slutet av

EN OROLIG BÖRJAN

19

1.3. George Grosz, »Helbrägdagörarna« eller »Fullt vapenför«, 1916–17. Konstnärens cyniska bild av läkarnas samarbete med militären. Doktorn som undersöker skelettet förklarar det som »fullt vapenfört« medan officerarna beklagar sig över att arbetarna strejkar och är benägna till revolution. Bildarchiv Preussischer Kulturbesitz / Art Resource, New York.

juli och början av augusti hade de allierade återtagit initiativet, och under ett strids­vagns­­anfall i närheten av Cambrai den 8 augusti fick man till och med de tyska trupperna att fly i panik.14 Detta till trots dröjde det veckor innan de tyska myndigheterna försökte göra något åt den desperata situationen. I slutet av september greps de två le­darna för den högsta krigsledningen, generalfältmarskalk Paul von Hindenburg och general Erich Ludendorff, av panik – något de sedermera försökte förneka – och uppvaktade kejsar Wilhelm II för att meddela honom att Tyskland var tvun­

20

WEIMARTYSKLAND

get att begära vapenstillestånd. Ludendorff hade varit medveten om Tysklands militära och ekonomiska nödläge i flera månader, men hade undanhållit kaisern och hans regering sanningen. Den tyska civilbefolkningen, som utlovats en ljus framtid, visste ännu mindre. I synnerhet Ludendorff tänkte dock redan på framtiden och ville lämpa över ansvaret för katastrofen på en civil regering som tillsatts av de politiska partierna (och inte bara efter kaiserns gottfinnande); på så sätt skulle officerskårens och krigsmaktens rykte förbli obefläckat. Kaisern uppges ha baxnat, men Hindenburg och Ludendorff insisterade på att han skulle inleda kontakter med den amerikanska regeringen så att kriget kunde bringas till ett slut.

Förenta staterna hade trätt in i kriget först i april 1917. I sitt berömda »fjortonpunktstal« inför kongressen den 8 januari 1918, samt i andra tal och uttalanden därefter, hade president Woodrow Wilson utlovat en rättvis och bestående fred som skulle ge alla nationer möjlighet att utvecklas i frihet: Några annektioner, kontributioner eller straffåtgärder är det inte tal om. …

Nationella strävanden måste respekteras; folken kommer nu endast att ledas och styras med deras eget samtycke. »Självbestämmande« är … en bjudande handlingsprincip som statsmän hädanefter inte kommer att våga ignorera.15

Efter Tysklands flagranta kränkning av Belgiens neutralitet och de tyska truppernas framfart på fransk, belgisk och rysk mark visste Ludendorff och Hindenburg att det enda hoppet om någorlunda rimliga fredsvillkor låg hos Förenta staterna. De förstod att amerikanerna behövde se tecken på inhemska reformer innan de inlät sig på seriösa förhandlingar med Tyskland. De ville som sagt också låta parlamentet bära skulden för det förestående nederlaget i stället för kaisern och krigsmakten. I sin desperation inledde dessa två autokrater, som i två år i praktiken härskat över Tyskland som militärdiktatorer, en demokratiseringsprocess.

Den 3 oktober 1918 utnämnde sålunda kaisern den liberale prins Max av Baden till rikskansler. Denne bildade en ny regering med representanter från riksdagens majoritetspartier, som allt sedan 1917 hade pläderat för en fredsuppgörelse. Två socialdemokrater tog plats i den nya regeringen. Socialdemokraterna hade i över två decennier utgjort Tysklands största parti, men stängts ute från makten av den auktoritära eliten. Att de nu tilläts delta i regeringen var ett tydligt tecken på förändring. Den nya regeringen lättade på censuren och lät en del antikrigsaktivister slippa ur sina fängelser. I slutet av månaden genomfördes omfattande förändringar av styrelseskicket, vilka förvandlade Tyskland till en konstitutionell monarki med en regering som ansvarade inför riksdagen i stäl-

EN OROLIG BÖRJAN

21

let för kaisern. Man inledde även arbetet med en valreform i syfte att avskaffa det mycket ojämlika valsystemet i Preussen, Tysklands största delstat. Prins Max regering inledde också kontakter med den amerikanska regeringen och begärde ett omedelbart inställande av fientligheterna på grundval av president Wilsons fjorton punkter. Det föreföll som om Tyskland slutligen var på väg att få ett liberalt styre som garanterade de politiska fri- och rättigheterna och, vilket var det mest angelägna, som skulle se till så att kriget upphörde.

Men så lätt skulle det inte gå. Efter fyra år av dödande, lemlästning, undernäring och övertidsarbete hade den folkliga vreden nått kokpunkten. Och amerikanerna visade sig inte vara fullt så storsinta som de lovat. Notväxlingen mellan de tyska och amerikanska regeringarna fick det officiella Tyskland att förfäras.

Amerikanerna föreföll påfallande föga imponerade av de politiska reformer som genomförts så långt. Kaisern var trots allt fortfarande Tysklands reella och symboliska ledare tätt följd av sina generaler, och de hängav sig åt den stora illusionen att de kunde förhandla med Förenta staternas regering på jämlik basis.

De vägrade fortfarande erkänna att de kom som supplikanter som förlorat historiens mest förödande krig. Tyskarna blev chockerade och arga när de förstod att amerikanerna krävde en snabb och omedelbar demobilisering av den tyska krigsmakten, samt att den skulle utrymma allt ockuperat territorium. Den 5 och 6 november 1918, mindre än en vecka före vapenstilleståndet, kallade armén forfarande in nya rekryter.16 De sista dagarna i oktober, när alla visste att fredsförhandlingar var på gång mellan Förenta staterna och Tyskland, fick matroserna i örlogsstaden Kiel order om att elda under pannorna och bege sig ut till havs. Den tyska marinen hade utkämpat ett tämligen ärelöst krig. Den brittiska blockaden av Nordsjön hade fått som resultat att flottan mestadels legat vid kaj. Det enda den lyckats åstadkomma var att sända ut ubåtar som sänkte amerikanskflaggade fartyg och dödade många av deras passagerare, vilket ledde till att Förenta staterna drogs in i kriget. Den kost som bjöds de värnpliktiga matroserna ombord och i hamn­ arna var usel, medan officerarnas mat var både vällagad och riklig, något de förra lätt kunde konstatera med egna ögon. Dessutom var de värnpliktiga underkastade en extremt hård disciplin. När ordern om att elda under pannorna kom uppstod frågan bland matroserna: Hade officerarna för avsikt att utkämpa en sista desperat och utsiktslös strid mot den brittiska flottan? Tänkte de låta fartygen gå under ute till havs i en sista heroisk gest, i enlighet med något slags snedvriden uppfattning om soldatheder – att det är bättre att dö ombord än att erkänna sig besegrad? Amiralerna hade verkligen för avsikt att få till stånd ett sista stort sjöslag med britterna för att visa vad den tyska flottan gick för och för att säkra dess framtid. Viktigast för dem var kanske att förstöra förutsättningar-

En storslagen historik över Weimarrepubliken och ett livfullt porträtt av en historisk epok fylld av kreativa experiment och utopiska projekt.

Här skildras alla viktigare aspekter av Weimartyskland, från politiken till litteraturen, från arkitekturen till ekonomin, från filmen till ideologierna och inte minst kroppsfixeringen och de nya ”sexologernas” recept för ett fulländat samliv.

Författaren tar med oss på en fängslande rundtur i 1920talets Berlin, när moderniteten och den moderna staden – med sitt hektiska liv, sina biografer, kabaréer och eleganta varuhus, med ”den nya kvinnan” – fortfarande var något nytt att förfasas över.

Weimartyskland ger liv åt en era som i fråga om kreativitet saknar motstycke under nittonhundratalet och som än i dag förmår att inspirera.

Eric D. Weitz är professor i historia vid University of Minnesota.

ISBN 978-91-7504-294-7

9 789175 042947

PRISGRUPP

DI A LO GO S

STORPOCKET STANDARD