9789175042732

Detta är en översikt av Rysslands ekonomiska och politiska utveckling sedan Alexander II fram till i dag. Under denna tid har Rysslands befolkning genomlevt revolutioner och krig, men också industrialisering, urbanisering och stora reformer.

Rysslands historia Martin Kragh

S

edan den industriella revolutionen under 1800-talets andra hälft har Ryssland förändrats drastiskt. Landets erfarenheter i modern tid, med två radikala regimskiften inom loppet av sju årtionden, är i ett europeiskt och globalt perspektiv unika. Ryska och sovjetiska ledare har under denna tidsperiod haft vitt skilda ideologier, strategier och världsåskådningar, och har också präglat sitt lands utveckling i högre grad än andra europeiska ledare i modern tid.

Rysslands historia Från Alexander II till Vladimir Putin

Martin Kragh

Martin Kragh, ekonomie doktor, är forskare vid Centrum för Rysslandsstudier i Uppsala och vid Institutet för ekonomisk-historisk och företagshistorisk forskning vid Handelshögskolan i Stockholm.

Dialogos

ISBN 978-91-7504-273-2

dialogos

Rysslands historia Fr책n Alexander II till Vladimir Putin Martin Kragh

Dialogos

Dialogos Förlag Odengatan 36 113 51 Stockholm Tfn 08 · 15 46 97 info@dialogosforlag.se www.dialogosforlag.se Centrum för Näringslivshistoria Grindstuvägen 48–50 167 33 Bromma Tfn 08 · 634 99 00 info@naringslivshistoria.se www.naringslivshistoria.se

Rysslands historia Från Alexander II till Vladimir Putin Martin Kragh Första upplagan Första tryckningen omslagsbilder Bondemarknad i Ukraina på 1830-talet. Oljemålning av Vasilij Ivanovitj Sjternberg (1818–1845).

City i Moskva på 2000-talet. Foto Dmitrij Mordvintsev, Getty Images.

Bandvagnstraktor S-80, en ny traktortyp tillverkad i Tjeljabinsk 1948. © Martin Kragh och Dialogos Förlag 2014 redaktör Andreas Wadensjö bildredaktörer Marie Åhman och Margarita Feldman grafisk form, omslag Sture Balgård layout, kartor Sverker Michelsen tryck Spindulys, Litauen 2014 isbn 978-91-7504-273-2

Innehåll

Förord 7 Inledning 9 Kapitel 1

Rysslands industriella revolution 17 Kapitel 2

Från världskrig till sovjetmakt 67 Kapitel 3

Sovjetsystemets födelse 101 Kapitel 4

Andra världskriget 131 Kapitel 5

En ny era 151 Kapitel 6

Ryssland återuppstår 183 Noter 219 Referenser 238 Register 253 Bildförteckning 261 Författarens tack 262

Förord

Man skulle kunna parafrasera Lev Nikolajevitj Tolstoj och konsta­ tera att lyckliga länder liknar varandra genom att de inte har något historiskt medvetande, att de inte verkar ha något större behov av att kunna sin historia. Ett olyckligt land däremot är medvetet om sin historia, som alltid är olycklig på ett särskilt sätt. Rysslands öden under de senaste 150 åren hör till de mer dramatiska – och tragiska – europeiska erfarenheterna. Perioden har känne­tecknats av i stort sett oavbrutet förtryck, såväl politiskt som ekonomiskt.

Det politiska systemet har följt en återkommande cykel: oroliga tider ger upphov till skärpt politisk kontroll som leder till ekonomisk, social och politisk stagnation. Detta följs sedan av försök till reformer som antingen inte fullföljs eller svänger över i revolution med åtföljande förtryck, isolering från omvärlden och terror mot den egna befolkningen. Efter den bolsjevikiska statskuppen 1917 infördes krigskommunism med miljoner dödade och ihjälsvultna, vilket följdes av NEP (nya ekonomiska politiken) i mitten av 1920-talet med en viss liberalisering av ekonomin och kulturlivet, och detta avbröts i sin tur av Stalins forcerade industrialisering och terror som åter skördade miljoner offer. Därtill kom andra världskriget med tiotals miljoner dödade. Efter Stalins död sökte diktaturen nya vägar genom mildare former av kontroll och förtryck, och de marginella eftergifterna under det så ­kallade tö­vädret i början av 1960-talet skapade förhoppningar om att Ryssland gradvis skulle svänga in på en humanare utvecklings­ bana. Detta följdes så av en tjugoårig stagnationsperiod, som i sin tur ledde till en politisk jäsning som mynnade ut i Sovjetunionens sönderfall och det nya Rysslands bildande. 1990-talets omdaning till marknadsekonomi, som hade vissa likheter med NEP och som innebar radikalt ökad frihet, har under 2000-talet följts av

7

rysslands historia från alexander ii till vladimir putin

en gradvis återgång till en alltmer isolationistisk, Sovjetnostalgisk och västfientlig politik.

I denna bok beskriver och analyserar Martin Kragh med stor framgång Rysslands politiska och ekonomiska utveckling sedan 1860-talet. Under perioden i sin helhet har en senkommen indust­ rialisering och modernisering av landet initierats, vilken gjort det möjligt för ett nästan helt agrart land att utvecklas till en avancerad industristat, snarast trots den förda politiken. Kragh lyckas på ett pedagogiskt och fängslande sätt fläta samman den politiska utvecklingen med de underliggande ekonomiska förutsättningarna och drivkrafterna. Genom den nämnda cykliska rörelsen i Rysslands utveckling blir framställningen naturligt uppdelad i akter i ett pågående drama.

Det är särskilt värdefullt att framställningen lägger stor vikt vid institutionernas roll, ett centralt tema i senare års nationalekonomiska forskning. Därtill har författaren tagit hänsyn till den senaste forskningen från såväl Ryssland som andra länder om landets ­ekonomiska och politiska historia.

En röd tråd i Rysslands moderna historia är hur landet omväxlande har närmat sig och isolerat sig från den internationella ekonomin och den västerländska politiska sfären. Denna bok är en både faktarik och lättläst vägledning för att följa denna Rysslands meandrande väg.

Michael Sohlman

8

Kapitel 1

Rysslands industriella revolution

E

tt lands ekonomiska utveckling kan endast förstås i sitt historiska och institutionella sammanhang. Centralt för att förstå Rysslands tidiga industrialisering är att det ryska tsardömet i århundraden hade haft ett bevarande av det autokratiska systemet som sin högsta prioritet. För utomstående betraktare föreföll landet nästintill immunt mot de systemreformer som genomförts i Västeuropa redan under tidigmodern tid. »Jag styr över under­ såtar som lyder mina dekret«, deklarerade tsar Peter I vid början av 1700-talet: »Dessa dekret är till nytta för staten, inte skadliga.

Engelsk frihet har ingen plats här … Den man är fri som ej gör skada och lyder vad som är gott« (Tot svoboden, kto ne tvorit zla i poslusjen dobru).1 Tsaren var enligt rysk jurisprudens en autokratisk monark med straffrihet och obegränsad beslutanderätt över sina invånare – en princip som gällde långt in i modern tid.

Djupgående historiska rötter innebär emellertid inte någon automatisk oförmåga att anamma potentiellt omvälvande program. Alexander II tillträdde tronen 1855 under premisserna att reformera, men samtidigt bevara, det autokratiska systemets fundament. Dess kanske främsta kännetecken – livegenskapen – upphävdes 1861. Miljontals bönder som tidigare stått i servilt beroende gentemot landets jordägande aristokrati kunde nu så sakteliga ta sitt öde i egna händer. Andra viktiga institutionella förändringar, nämligen inrättandet av oberoende domstolar, en friare press och lokalt självstyre (de så kallade zemsto-reformerna), utgjorde tillsammans med livegenskapens avskaffande Alexander II:s fyra »stora reformer«. Ryska reformförespråkare, som den blivande finans­ ministern Michail Rejtern, skrev optimistiskt 1860: »Möjligheten för en individ att utan överdrivna förhinder söka sin egen fördel, och övertygelsen att frukterna av ens hårda arbete är arbetarens

17

rysslands historia från alexander ii till vladimir putin

Krimhalvön har varit föremål för geopolitiska sammandrabbningar under hundra­tals år. Ett år efter att ha tillträtt tronen undertecknade tsar Alexander II 1856 det fredsavtal som avslutade Krimkriget för att därmed kunna fokusera på sitt lands interna utveckling. Till Alexanders främsta bedrifter hör att han avskaffade livegenskapen, reformerade statsapparaten och förstärkte landets rättsväsende.

18

oförytterliga egendom, kommer att utveckla de kvalitéer i det ryska folket som hon är utrustad med.«2 Det fanns mycket i dessa förutsägelser som infriades efter emancipationen. Järnvägarnas utbyggnad, växande inhemska marknader och etableringen av ett finansiellt system skapade den grundläg-

Rysslands industriella revolution

gande infrastruktur på vilken modern handel och industri kunde utvecklas. Affärsjuridiska reformer möjliggjorde en ökad tillämpning av moderna företagsformer, organiserade enligt västeuro­ peiska principer. Vid mitten av 1880-talet hade dessa reformer arbetat sig igenom systemet, och Rysslands industriella revolution inleddes på allvar.

Men reformriktningen, även om den långsiktiga tendensen föreföll stabil, var inte uppenbart entydig. Långt ifrån alla delar av byråkratin var odelat positivt inställda till fri företagsamhet, och handelshinder, tullar och restriktioner på utländskt ägande av land bromsade kapitalackumulationen. Livegenskapen, som formellt hade avskaffats, fortsatte att kasta långa skuggor över landets bönder i form av nya pålagor och indirekta skatter. Även den ryska pressen mötte motstånd då myndigheter med olika medel försökte inskränka den nyvunna yttrandefriheten. Den tsarryska autokratin tog överhanden så snart mer radikala krav på demokrati och ökat självbestämmande gjorde sig hörda. Oförmågan att anamma adekvata politiska och sociala reformer, som när de kom var antingen för sena eller otillräckliga, förseglade tsarstyrets öde.

Två revolutioner inom loppet av ett knappt årtionde – 1905 och 1917 – innebar slutet på en sekelgammal tsardynasti och början på en kommunistisk diktatur.

Från livegenskap till kommersiellt jordbruk Efter att ha besegrat Napoleon och drivit den franska militären från sitt territorium 1812 – det största angreppet mot Ryssland sedan kriget mot Karl XII:s Sverige ett århundrade tidigare hade därmed övervunnits – föreföll det ryska tsarriket oövervinnerligt.

Inom kort vände emellertid krigslyckan. Förlusten i Krimkriget 1853–1856 visade på Rysslands ekonomiska och militära eftersläpning, och övertygade den nytillträdde tsaren Alexander II om nödvändigheten av politiska förändringar. Inom loppet av ett årtion­ de genomfördes en rad reformer där livegenskapens avskaffande genom tsarens manifest av den 19 februari 1861 utgjorde kronan på verket. På denna historiska händelse följde en omfattande land­ reform, ett förnyat juridiskt system och administrativa reformer i statsförvaltningen. Vid tidpunkten för dessa viktiga förändringar var merparten av landets befolkning ännu bosatt på landsbygden,

19

rysslands historia från alexander ii till vladimir putin

Livegenskapen i Ryssland hade djupa historiska rötter. I denna satiriska gravyr från 1854 tecknar Gustav Doré ett spelbord där ryska jord­ägare använder sina livegna bönder som insatser. Bilden saknade inte helt verklighetsförankring. För att finansiera sina aktiviteter hade aristokratin under 1800-talets första hälft i allt högre utsträckning börjat inteckna sina livegna hos kreditinstitut.

och ekonomin var i huvudsak agrar. En kortare tillbakablick på livegenskapen som institution kan därför vara givande.

20

Livegenskapen Den ryska livegenskapens enskilt viktigaste attribut var att bönderna saknade alla grundläggande lagliga rättigheter – de var bokstavligen godsägarens egendom. De saknade rätt att äga land, de saknade rättsligt skydd och deras rörlighet utanför godset var begränsad och beroende av godsägarens intentioner. Livegna bönder ålades tvångsarbete och ett spektrum av olika pålagor, och fick finna sig i att en andel av deras inkomst beslagtogs i form av skatter och avgifter. Bönderna behövde som regel alltid betala för jorden de odlade, och de beskattades för en rad andra »privilegier« som inkomst från alternativa aktiviteter (hantverk och handel), jordtransfereringar, migration och giftermål (vissa bönder betalade även skatt för att förbli ogifta). Endast godsägarens fantasi satte gränser för vilka pålagor som drabbade bönderna. Livegenskapen som institution motverkade ett innovativt och marknadsorienterat jordbruk, och syftade enbart till att bevara status quo.

De tre huvudsakliga jordägarna – aristokratin, kyrkan och staten – var samtliga beroende av livegna för att kultivera sina ägor.

Alla aristokrater var emellertid inte jämlika. Några få a­ delsfamiljer

Rysslands industriella revolution

– som dynastierna Sjeremetev, Gagarin, Orlov och Vorontsov – kontrollerade över 30 procent av den livegna befolkningen. Olika godsägare tillämpade dessutom olika sätt att styra över sina gods, och det förekom betydande lokala variationer. Inte heller var alla ryska bönder nödvändigtvis livegna – andra kategorier var fria bönder, bönder som tillhörde staten och bönder som tillhörde specifika fabriker (en »industriell livegenskap« med anor från 1700-talet).

Enligt en skatteräkning 1857 var uppskattningsvis 40 procent av alla manliga »själar« (dusji, den primära skatteenheten) livegna, medan cirka 53 procent vistades på statlig jord där villkoren var något bättre.3 Jorden odlades med växelbruk och avkastningen i förhållande till sådd var låg i jämförelse med Västeuropa, där mer effektiva tekniker hade införts under 1700-talet. Det lågproduktiva jordbruket var ett inte oväntat resultat av livegenskapen, då böndernas incitament att investera i bättre odlingstekniker var näst­ intill obefintliga.4 En livaktig historieskrivning sedan slutet av 1800-talet har på olika vis argumenterat för att den ryska landsbygdens relativa efterblivenhet även hade kulturella rötter. Intellektuella som Lev Tolstoj och Aleksandr Herzen, och agrarekonomer som Aleksandr Tjajanov, antog att ryska bönder var ointresserade av marknadsfenomen som löner och vinst. Enligt deras förståelse av landsbygden eftersträvade ryska bönder inte välståndsökning utan snarare jämlikhet, och en lägre levnadsstandard accepterades i utbyte mot stabilitet.

En viktig institution att förstå i detta sammanhang är den ryska kommunen (mir), eller byalag för att använda svensk terminologi.

Byalaget, som i olika former hade existerat tidigare i stora delar av Europa, baserades på ett system med gemensam förvaltning av åkrar, ängar och utmarker (exempelvis skog och andra allmänningar). En grundläggande princip var att tillgången till tegarna fördelades och omfördelades enligt antalet hushåll och mängden individer i varje hushåll. När ett hushåll splittrades (exempelvis som resultat av giftermål) eller förlorade medlemmar (exempelvis som resultat av dödsfall) skiftades jord för att bättre matcha byns nya sammansättning (peredelnaja obsjtjina). I teorin skulle systemet sålunda förse varje invånare med en lika stor mängd odlingsbar jord, och förhållandevis jämlika omständigheter skulle råda.

Senare forskning har emellertid visat att tidigare generaliseringar varit för grovhuggna. Först och främst var den vidsträckta

21

rysslands historia från alexander ii till vladimir putin

ryska landsbygden långt ifrån homogen – stor variation förelåg mellan olika regioner. I vissa provinser, som Moskva, Jaroslavl, Vladimir och Nizjnij Novgorod – samtliga i den så kallade centrala ekonomiska regionen – försörjde sig i själva verket endast en minoritet av bönderna primärt på jordbruk. Majoriteten hade sin huvudsakliga inkomst från manufakturer, textiltillverkning, handel och transport redan före livegenskapens avskaffande. För det andra var bönderna inte obekanta med grundläggande marknadsfenomen. När omständigheterna tillät deltog de aktivt i marknader för krediter, land och arbetskraft. Jord som formellt tillhörde byalaget kunde arrenderas ut, säljas och användas som säkerhet för lån. Livegna bönder hade tillgång till kreditmarknader och sparade för sin pension i statsobligationer. Det förekom att livegna såväl anställdes som ibland köptes av andra livegna bönder, och rörligheten mellan olika byar var stor. Vissa godsägare tillät sina bönder att äga manufakturer med flera dussin anställda. Föga förvånande har det sålunda visat sig att inkomstfördelningen var långtifrån jämlik, och stratifieringen mellan olika bondehushåll kunde vara betydande.

De fattigaste hushållen saknade helt tillgång till odlingsbar mark och fick söka sin försörjning på annat vis.5 En avgörande faktor var vilken familj som ägde och förvaltade jorden. Livegenskapen som juridiskt system gav jordägaren en hög grad av diskretion i utformningen av lokala regleringar och förordningar. Vissa jordägare hade föga intresse för böndernas välstånd och införde regelsystem som enbart maximerade graden av exploa­ tering på kort sikt. Sådana typer av gods hade ofta en låg grad av specialisering och ekonomisk utveckling. Andra, mer upplysta jordägare, exempelvis familjen Sjeremetev, skapade ett regelverk där de livegna bönderna gavs större möjlighet att söka olika försörjningskällor. På sådana gods var det mer troligt att finna de typer av ekonomisk aktivitet som nämndes ovan. Detta antyder att det var feodalismen och dess institutionella utformning på lokal nivå – inte de ryska böndernas påstådda »kultur« – som höll tillbaka den ryska landsbygdens utveckling.

22

Emancipationen Livegenskapens avskaffande var den ojämförbart viktigaste av Alexander II:s reformer. Bönderna som tidigare varit rättslösa blev juridiska subjekt med möjlighet att ingå kontrakt och äga egendom

Rysslands industriella revolution

Boris Sjeremetev var Rysslands förste greve, men är mest känd för eftervärlden som diplomat och fältmarskalk under tsar Peter I (»den store«). Han deltog i Rysslands anfall mot Narva 1700, och erövrade 1703 de svenska fästningarna Nöteborg och Nyenskans (där Peter grundade Sankt Petersburg), följt av Dorpat och Narva 1704. Vid Poltava 1709 förde han närmast under tsaren befälet över den ryska armén.

utan godsägarens inblandning. De fick tillgång till domstolar och kunde nu fritt köpa och sälja land, arbetskraft, boskap och andra varor. Emancipationen ledde på sikt till en ekonomisk vitalisering av landsbygden. Odling av spannmål för såväl den inhemska som den utländska marknaden ökade, tidigare jordlösa bönder hittade nya arbetstillfällen, och försäljningen av nya och förbättrade jordbruksredskap steg. En växande andel bönder blev självständiga jordägare, samtidigt som aristokratins inflytande och jordägande successivt krympte. Sammantagna möjliggjorde dessa institutionella reformer en ökad kommersialisering och individuellt entreprenörskap. Svartjordsområdet i Ukraina och Volgaregionen specialiserade sig på spannmålsodling, medan regionerna som ligger närmare urbana områden i norra Ryssland specialiserade sig på lin-, kött- och mjölkproduktion. Vid sekelskiftet 1900 var Ryssland Europas största matproducent och världens största matexportör.

23

rysslands historia från alexander ii till vladimir putin

24

Emancipationens utformning hade emellertid allvarliga systemfel. Bönderna hade vunnit politisk frihet, men inte ekonomisk.

Istället för att omfördela jorden utan kostnad infördes ett omständigt system där staten kompenserade godsägarna för den jord som skiftades till bönderna, som i sin tur skulle betala inlösensavgiften genom årliga amorteringar och räntebetalningar över en tidsperiod om 49 år. Den mängd jord som tillföll bönderna visade sig dessutom i vissa fall vara mindre än vad de odlat under livegenskapen, och de förlorade tillgången till utmarker och allmänningar där de tidigare hämtat ved och låtit sin boskap beta. På så vis verkade reformerna till godsägarnas fördel.

Vidare utformades reformerna på ett sätt som paradoxalt nog stärkte byalaget som institution. Skälet var att byalaget gjordes kollektivt ansvarigt för betalning av inlösensavgifterna (krugovaja poruka), och bönderna kunde endast odla sina lotter i utbyte mot att de åtog sig en andel av byns kollektiva förpliktelser. De kunde inte utan vidare avsäga sig dessa förpliktelser, och förblev beroende av varandra inom ramarna för byalaget. En bonde som ville lämna byalaget kunde inte heller enkelt sälja sin andel mark, eftersom denna andel inte var strikt definierad. För en överväldigande majoritet av den ryska befolkningen existerade med andra ord inte någon privat äganderätt i jord – det var en institution som skulle etableras fullt ut först i början av 1900-talet med de så kallade Stolypinreformerna (se s. 62–65).

Mot bakgrund av dessa kvarhängande restriktioner på böndernas frihet är det inte förvånande att de omedelbara effekterna av reformerna var tvetydiga. Å ena sidan kunde miljontals bönder dra nytta av sina nya rättigheter och flytta till städernas industrier, medan andra engagerade sig i handel, arrenderade land, anställde arbetare och skapade alternativa sysselsättningar inom hantverk, protoindustri, transport och kommers. I ett av de mest dynamiska distrikten, den så kallade centrala ekonomiska regionen med Moskva som mittpunkt, var vid sekelskiftet cirka 56 procent av alla män och 27 procent av alla kvinnor sysselsatta med någon form av ekonomisk aktivitet utanför jordbruket. Andra delar av landet låg inte långt efter. I genomsnitt hade cirka en tredjedel av landets arbetsföra bönder vid denna tidpunkt alternativa inkomstkällor under minst några månader per år. Den framväxande arbetsdelningen hade tydliga könsaspekter. Unga män flyttade som regel

Rysslands industriella revolution

Interiör från textilfabrik i Orechovo-Zujevo, en industriort cirka 10 mil väster om Moskva, avbildad 1904 av Nikolaj Kasatkin. Konstnärens motiv är väl valt.

Tusentals arbetare från Orechovo-Zujevo, varav många var kvinnor, skulle ett år senare delta i 1905 års ryska revolution. Lenin, som besökte orten 1895, kommenterade då: »Uppdelningen [i staden] mellan det arbetande folket och bourgeoisien – ytterst skarp.«

25

rysslands historia från alexander ii till vladimir putin

till urbana industriorter, medan kvinnor (i synnerhet ogifta) oftare stannade kvar inom hushållets ramar.6 Å andra sidan utgjorde inlösensavgifterna och byalagets brist på flexibilitet en kvarvarande hämsko på utvecklingen. I syfte att betala sina skulder tvingades många bönder arrendera jord från godsägarna eller utföra andra arbetstjänster, och de återkommande skiftena av mark inom byalaget ledde till ett onödigt ineffektivt jordbruk. Incitamenten för ett hushåll att förbättra en jordlott (i praktiken ofta uppdelad på flera olika tegar) som i framtiden kunde tas över av ett annat hushåll var låga. En konsekvens av jordbrukets låga produktivitet var återkommande perioder av matbrist och svält på landsbygden. Samtidigt ska man inte nedvärdera byalagets sociala roll. Byn anordnade spannmålsmagasin som vid behov ställdes till invånarnas förfogande. Byrådet kunde även låna ut pengar till enskilda hushåll, och kanske viktigast av allt var att utflyttade bönder som behöll kopplingen till sin hemort (genom att fortsätta betala sin andel av inlösensavgifterna) alltid kunde återvända.

Betydelsen av ett sådant rudimentärt skyddsnät i en tid då få andra sociala försäkringssystem existerade ska inte underskattas.7 Vår bild av 1800-talets ryska landsbygd har förändrats under de senaste årtiondena. Den rysk-amerikanske ekonomen Alexander Gerschenkron argumenterade på 1960-talet för att Tsarrysslands ekonomiska eftersläpning kan härledas till byalaget som institution. De ryska bönderna, menade han, levde i ett »permanent kristillstånd«, och flertalets levnadsstandard ska ha sjunkit efter emancipationen.8 Denna bild har nyanserats något av nutida arkivforskning som visat att den ryska landsbygden var betydligt mer flexibel, uppfinningsrik och tillväxtorienterad än vad vi tidigare trott, redan under livegenskapen. Det innebär givetvis inte att Gerschenkrons poäng var betydelselös – reformernas utformning hade stort inflytande på böndernas möjligheter att försörja sig själva och effektivt använda sina resurser. Det är rimligt att anta att landsbygdens välståndsutveckling hade blivit mer gynnsam utan hämmande institutioner.

En modern industri växer fram 26

Vid 1880-talets början inleddes Rysslands industriella revolution.

Handeln ökade och utländska investeringar började flöda in i lan-

Rysslands industriella revolution

Sergej Witte, här avporträtterad av Ilja Repin, kom att tjäna regering­ar under såväl Alexan­der III som Nikolaj II. Han ansvarade 1889–1891 för utbyggnaden av Transsibiriska järnvägen, och tillträdde 1892 posten som finansminister. Witte implementerade ett nytt tull­system och anslöt den ryska rubeln till guldmyntfot.

Under våren och sommaren 1914 varnade han för farorna med ett ryskt deltagande i vad som skulle utvecklas till första världskriget, men utan att hörsammas.

det. Till stor del var det fråga om en statlig strategi. Vid landets finansministerium hade en rad framgångsrika ministrar sedan tiden för emancipationen verkat för omfattande reformer. En av de mest berömda finansministrarna, Sergej Witte, bedrev under sin ämbetstid (1892–1906) en aktiv politik för industrialisering.

Efter två årtionden av förberedelser knöts den ryska rubeln 1897 till guldmyntfoten, en åtgärd som stabiliserade penningvärdet och ökade handeln med Europa. Ryssland exporterade timmer, vete, olja och textiler i utbyte mot maskiner och högteknologiska varor – normala handelsmönster för en utvecklingsekonomi. Rege­ ringen kunde låna till allt mer marknadsmässiga villkor på utländska finansmarknader, och utländska företag lockades av den höga avkastningen på investeringar. Klagomål om korruption, diskriminering och administrativa bördor var legio, men förefaller inte ha hindrat företagsetableringen. Ryssland ansågs riskfyllt men med potentiellt goda affärsmöjligheter.

27

rysslands historia från alexander ii till vladimir putin

28

Witte betraktade liberalisering som en förutsättning för storskalig industrialisering. »Inflödet av utländska investeringar«, skrev han 1899 i ett hemligt memorandum till Nikolaj II, »är det enda sätt som kan hjälpa vår industri att snabbt och rikligt förse vårt land med billiga varor. Varje ny våg av investeringar … trycker ner de orimligt höga profitnivåer som våra monopolistiska företagare vant sig vid, och tvingar dem att konkurrera genom teknologiska förbättringar som leder till prissänkningar.«9 Witte identifierade flera fördelar med utländskt företagande: tillgång till kapital, modern teknologi och sofistikerad företagsledning. Rent hypotetiskt styrs kapitalrörelser under normala omständigheter av förväntad avkastning på investeringar. Krig, handelshinder och naturkatastrofer kan förhindra dessa flöden, men under globala frihandelssystem brukar profitmotivet styra den geografiska fördelningen av investeringar. Genom Wittes reformer sattes dessa mekanismer i rörelse, och kapital började strömma in i landet.10 Witte baserade i stor utsträckning sin ekonomiska politik på tyska förlagor. Den tyske rikskanslern Otto von Bismarck hade nationaliserat landets järnvägar och använt tullar i syfte att gynna inhemsk industri. Det var inte så mycket en fråga om dirigism och ekonomisk protektionism i sin helhet, som att skydda strategiskt prioriterade sektorer från utländsk konkurrens. Till marknaderna i övrigt lämnades ett förhållandevis fritt spelrum. Politiken låg i linje med de utvecklingsmodeller som ekonomer som Friedrich List hade föreslagit vid mitten av 1800-talet och tillhörde dåtidens europeiska mittfåra.

Den ryska statens grad av inblandning i landets industri har varit en omdebatterad fråga i litteraturen. Idag är forskare förhållandevis överens om att denna roll inte ska överdrivas. Den statliga dominansen var begränsad till några få sektorer, som järnvägarna och post- och telegrafsystemet, vars kostnader inte var betungande. Statsbudgetens huvudsakliga utgiftsposter var försvar, byråkrati och räntebetalningar på statsskulden, och skattenivåer­ na hörde till de lägsta i Europa.11 Den ryska statens upplåning på europeiska kapitalmarknader hade expanderat stadigt sedan mitten av 1800-talet, inte minst genom fransk försorg. Frankrike var landets viktigaste allierade, och franska politiker uppmuntrade banker och företag att finansiera den ryska järnvägsutbyggnaden.

Andra viktiga investerare var britter och holländare, men franska

Rysslands industriella revolution

investerare höll vid krigsutbrottet 1914 cirka 80 procent av den ryska statsskulden. Skuldnivåerna var emellertid hanterbara, och som andel av landets BNP var de i praktiken sjunkande. Först när upplåningen mer än tredubblats inom loppet av tre krigsår blev skuldbördan mer akut.

Järnvägarna och den industriella revolutionen Europeiska regeringar vidtog under 1800-talets andra hälft fyra reformåtgärder som den ovan nämnde ekonomen Friedrich List hade diskuterat i sitt inflytelserika verk Das nationale System der politischen Oekonomie från 1841.12 Det betyder givetvis inte att det nödvändigtvis finns en direkt länk mellan Lists tankar och den förda ekonomiska politiken, men hans idéer var tvivelsutan representativa för tidsandan. För det första etablerades inhemska marknader, vilket inbegrep avskaffandet av inhemska tullar och utbyggnaden av ett nationellt järnvägsnät. För det andra infördes importtullar på utvalda varor, i syfte att skydda inhemsk tillverkning från utländsk konkurrens. För det tredje vidtogs åtgärder för att etablera ett fullgott finansiellt system, med såväl stabiliserad valuta som privata banker. För det fjärde satsades stora resurser på allmän skola och utbildning, vilket avsevärt höjde nivån på humankapitalet. I länder som Tyskland, Frankrike, USA och Sverige tillämpades denna strategi fullt ut, vilket kickstartade deras industriella revolutioner.

I Tsarryssland antogs strategin endast delvis, och med blandade resultat. Den ryska regeringen etablerade ett vidsträckt järnvägsnät och stabiliserade landets valuta, men reformer av utbildningsväsen och finanssektor dröjde till långt in på 1900-talet.

Järnvägarna var impulsen till Rysslands industriella revolution.

Utbyggnaden av transportnoder skapade efterfrågan på järn och stål, vilket i sin tur stimulerade framväxten av nya industrisektorer.

Tung industri, som till sin natur är beroende av stora produktionsvolymer för att uppnå skaleffektivitet, växte fram i södra Sibirien och Ukraina. Några få storföretag, som stålverken i Brjansk och Dnepr, tillverkade nästan uteslutande för järnvägarna, samtidigt som de integrerade flera separata produktionsled vertikalt (företagen ägde ofta sina egna kolgruvor, och tillverkade såväl stål som järn).13 Effekterna av denna expansion spred sig i samhällsekonomin, och kring sekelskiftet var de snabbast växande sektorerna råvaror, skog, elproduktion, metallurgi och maskintillverkning.

29

Detta är en översikt av Rysslands ekonomiska och politiska utveckling sedan Alexander II fram till i dag. Under denna tid har Rysslands befolkning genomlevt revolutioner och krig, men också industrialisering, urbanisering och stora reformer.

Rysslands historia Martin Kragh

S

edan den industriella revolutionen under 1800-talets andra hälft har Ryssland förändrats drastiskt. Landets erfarenheter i modern tid, med två radikala regimskiften inom loppet av sju årtionden, är i ett europeiskt och globalt perspektiv unika. Ryska och sovjetiska ledare har under denna tidsperiod haft vitt skilda ideologier, strategier och världsåskådningar, och har också präglat sitt lands utveckling i högre grad än andra europeiska ledare i modern tid.

Rysslands historia Från Alexander II till Vladimir Putin

Martin Kragh

Martin Kragh, ekonomie doktor, är forskare vid Centrum för Rysslandsstudier i Uppsala och vid Institutet för ekonomisk-historisk och företagshistorisk forskning vid Handelshögskolan i Stockholm.

Dialogos

ISBN 978-91-7504-273-2

dialogos