9789175042411

ISBN 978-91-7504-241-1

DIALOGOS

P

L L A I R

N

BO L E N L

H

Hur kan det komma sig att snus spelar en så central roll i vår kultur och även inom sportvärlden – trots att idrott och nikotin inte borde hänga ihop? Snus, som förr främst förknippades med kroppsarbetare, har gjort en klassresa och brukas idag inom alla socialgrupper.

Tobaksindustrin erbjuder skräddarsydda produkter för nybörjare och vana snusare, kvinnor och män. Trots att snus är accepterat av många som ett alternativ för den som vill sluta röka är snus långt ifrån ofarligt.

Paul Übelacker, handbollsspelare på elitnivå, snusade i nitton år, men lyckades sluta. I den här boken berättar han tänkvärt och underhållande om sina erfarenheter och om de samtal om snus som han fört med kompisar, arbetskamrater och släktingar, men också med läkare, tandläkare och psykologer. Han skriver om förebilder, grupptryck, värderingar och möjligheten att ta eget ansvar. Det är en personlig berättelse som i grunden handlar om allt slags beroende och om möjligheterna till förändring.

OC

Är du slav under snuset? Eller känner du någon som snusar?

PAUL übelacker PRILLAN OCH BOLLEN

Paul Übelacker arbetar idag med utbildningar som rör personlig utveckling och ledarskap och är en efterfrågad föreläsare.

Paul Übelacker

VARNING! Denna bok påverkar ditt snusande och kan förändra ditt liv.

DIALOGOS

pr i l l a n oc h bol l e n

pr i l l a n oc h ­b ol l en Mitt liv med snuset och sporten

Paul Ăœbelacker

di a l o g o s

Dialogos Förlag Odengatan 36 113 51 Stockholm Tfn 08-15 46 97 dialogosforlag@comhem.se www.dialogosforlag.se

Prillan och bollen Mitt liv med snuset och sporten Paul Übelacker Första upplagan Första tryckningen © Paul Übelacker och Dialogos Förlag 2011 Grafisk form: Patrik Sundström Tryck: Scandbook, Falun 2011 isbn 978-91-7504-241-1

innehåll Inledning 7 En historia om tobak 11 Arv och miljö 17 Oskyldiga lekar 24 Laget visar vägen 33 Snus- och festdiktaturen 40 Smygsnusande och slavbeteende 45 Förnuft och känsla 56 pm från pr-konsulten 67 Uppehåll i snusandet 71 Snusarnas gemenskap 77 Polletten trillar ner 90 Skilja sig från snuset 100 Kropp och knopp – utan snus 111 Min dagbok som snusfri 124 Spela för livet 134 Till dig som vill sluta 139 Mer att läsa 158 Tack 160

inledning

D

e t ä r h e l g. Min fru sover. Barnens frukost är avdukad. Barnen ser på morgon-tv. Kvar på bordet står bara en rykande kopp svart kaffe. Det är dags för dagens första snus.

Den allra ljuvligaste. Men var är dosan? Jag letar under tidningar, på köksbänken, springer in i sovrummet och tittar på nattduksbordet.

Ingenstans. Då hör jag hur min son Theo skriker från vardagsrummet: »Hon har munnen full! Hon har munnen full!« Jag är framme på nolltid. Ella är ett år och har verkligen hela munnen full. Jag öppnar munnen på henne. Får ut allt jag kan se.

Jag ringer sjukvårdsupplysningen. Sjuksköterskan blir orolig: »Hur mycket har hon fått i sig?« Frågorna pumpar på och paniken ökar. »Du vet att snus kan döda en bebis om de fått i sig för mycket«, mässar rösten i luren.

Jag sitter ensam vid köksbordet. I handen håller jag snusdosan.

En av de två hundra miljoner dosor som säljs i Sverige varje år. Det gick bra den här gången. Min dotter klarade sig utan några bestående men. Men det gjorde inte jag.

Gårdagens vinflaskor står på diskbänken. Men jag ser istället framför mig hur jag som tonåring tog den första lössnusen på Södra Esplanaden i Lund. Vi var fulla och handbollskompisarna packade glatt en fet prilla.

Det var handbollslaget som visade vägen både till flaskan och till dosan. Då hade jag inte en tanke på att det skulle ta 19 år och 43 000 prillor innan jag kände att jag faktiskt ville sluta. Att mitt snushjärta under 19 år skulle slå 15 000 fler slag per dygn än hjärtat hos en person som inte snusar.

Jag började skriva den här boken när jag var föräldraledig med (7)

8

inledning

min dotter Ella. Jag såg snus och tobak överallt, på reklamskyltar, i tidningar, på tv och på internet. Jag började läsa böcker och forskningsrapporter om tobak, snus och beroende. Jag började prata om snus med alla jag träffade – och alla hade synpunkter. Jag pratade med kompisar, arbetskamrater och släktingar, men också med läkare, tandläkare och psykologer. Snus verkade beröra alla, antingen hade de själva provat eller också kände de någon som snusade.

I den här boken har jag försökt sammanfatta vad jag läst och vad jag reflekterat över tillsammans med människor i min omgivning.

Bland dem jag talat med fanns de som till varje pris ville försvara snuset och njutningen i sitt eget snusande. Men jag har också talat med personer som stärkt min övertygelse om snusets och tobakens baksidor, om betydelsen av att våga ta in hur obevämt det också kan kännas när snuset tycks ha tagit kommandot över ens liv – och hur man kan finna en väg ut.

Boken handlar om mig som snusare och den roll som uppväxten och laget spelat för att forma min identitet som snusare och handbollsspelare. Utifrån min relation till både prillan och bollen vill jag dela med mig av mina tankar kring tobakens roll i våra liv, hur vi utvecklas i gemenskap med andra och hur vi kan växa vidare som människor. Jag vill också ge konkreta tips till dig som vill sluta – inte med idrotten, utan med tobaken eller kanske någon annan drog.

Innan skolstarten spelade jag fotboll på gården där jag bodde.

Som sexåring började jag med fotboll i Lunds bollklubb, lbk. Under hela lågstadiet spelade jag fotboll på i stort sett varje rast. Som åttaåring intresserade jag mig även för handbollen och gick med i pojklaget h-43 i samma stad.

Idrotten, med träningar och matcher, resor och turneringar, har i många år sysselsatt en stor del av min lediga tid. Under åren i mellanstadiet och högstadiet bodde vi i Staffanstorp och jag pendlade ofta på egen hand, med buss eller cykel, de tio kilometerna mellan hemmet i Staffanstorp och klubbarna i Lund. Jag bestämde mig då att specialisera mig på handbollen och under gymnasieåren kom jag upp i lugi:s A-lag där jag spelade från 1989 till 1995.

inledning

9

Jag flyttade till Göteborg där jag spelade ett år för Västra Frölunda och sedan fem år för ik Sävehof i Partille, utanför Göteborg, som jag måste berömma som världens största och bästa handbollsklubb.

När jag flyttade till Lund 2001 och bildade egen familj låg handbollen nere en tid, men jag kunde inte sluta, utan forsatte ett år med ifk Malmö.

Jag vill själv föra glädjen med handbollen vidare och det har varit intressant att få ha tränat lugi:s herrjuniorer. Sedan 2007 tränar jag lugi:s pojkar, födda 2001.

För mig är ungdomsidrotten en viktig rörelse som hjälper unga att växa i ett spännande sammanhang där de får lära sig visa hänsyn, ta ansvar, känna glädje och uppleva betydelsen av att ingå i ett lag.

Men som före detta ungdomsspelare, och numera trebarnspappa och tränare, kan jag också se vilka krav det ställs på ledare i de ungas närhet för att de unga ska känna trygghet och förtroende.

Ungdomsidrotten är inte alltid en god miljö, utan kan också innehålla kränkningar och mobbning. De vuxna måste våga ta det ansvar som krävs för att diskutera både sina egna och ungdomarnas värderingar och attityder och reflektera över den roll som de själva spelar som förebilder i de ungas liv.

Idag jobbar jag med utbildningar som rör personlig utveckling och ledarskap. Den här boken har därför kommit att bli en sammansmältning av mina erfarenheter av snuset som en del av idrotten, mina tankar kring hur vi formas som människor i mötet med familj och kompisar och hur vi vuxna måste ta ansvar för de unga i egenskap av föräldrar och ledare – men också för vårt eget liv och vår egen personliga utveckling.

Under arbetet med boken har jag tänkt mycket på mina barn och på de värderingar som jag och andra vuxna för vidare till dem. Det arv de mer eller mindre omedvetet får med sig. Jag har också tänkt på de förebilder som barn och ungdomar har, i familjen, i skolan och på fritiden, och hur dessa förebilder bidrar till att föra vidare olika vanor och ovanor, normer och värderingar och det stöd som dessa vuxna,

10

inledning

eller ibland äldre tongivande ungdomar, behöver för att fungera som bra ledare.

Jag har tänkt på alla de unga som funderar på att börja snusa. Som inte vill stå utanför gänget eller de övriga i laget. Att de inte i unga år vet hur det är att vara beroende. Hur det är att få panikkänslor. Jag vill så gärna uppmuntra dem att aldrig börja. Men jag kan också förstå deras fascination inför att få prova. Jag har själv varit en av dem.

Jag har tänkt på dem som vill sluta och hur viktigt det är att få hjälp att hitta strategier och bygga upp sin motivation.

Det är för alla oss som jag har skrivit den här boken.

Lund i juli 2011

Laget visar vägen

e n h e r r h a n dbol l väge r cirka 500 gram. En elitspelare kastar bollen i hundra kilometer i timmen. Skjuter spelaren från sju meter tar det 0,23 sekunder för bollen att komma i mål. Rörelseenergin som träffar målvakten motsvarar rekylen av en älgstudsare. Målvakten behöver vänja sig vid att det gör ont att rädda en boll med kroppen eller huvudet. Han lär sig klara »positiv smärta«. U-båten som de äldre lärde oss dricka under resan till Tyskland var äcklig, men vi lärde oss gilla det, precis som whisky, mögelost och snus.

När min kompis Sigge var femton år blev han påtvingad snus av några äldre killar på väg hem från fotbollsträningen. »Jag fick hela skiten i munnen och mådde dåligt«, berättar han. När han ville kräkas sa de äldre att han bara behövde spotta lite, så skulle det gå över.

Efter en spya så bestämde sig Sigge att trotsa illamåendet för att prova ännu en prilla.

Tanken på den för oss positiva konsekvensen påverkar vad vi gör och säger. Jag tar en snus för att jag tror att det är inträdesbiljetten till gruppens gemenskap. Vem kommer själv på att gå in i en affär, fråga efter en dosa ur kylen, betala dyra pengar, gå ut och i ensamhet stoppa upp en prilla? ( 33 )

34

l a g e t v i s a r vä g e n

17 år gammal flyttade jag ensam tillbaka till Lund. Pappa bodde kvar i Staffanstorp med lillsyrran och styvmorsan. Min mamma flyttade till Uruguay och Montevideo för att starta ett dagis. Brorsan gjorde vapenfri tjänst i Stockholm och var borta flera veckor i stöten.

Då tyckte jag det var en förmån, men det var kanske inte så smart att själv stå vilsen i en egen lägenhet på tröskeln till ett vuxet liv. Inte för att jag var överraskad av vardagens rutiner, att jag behövde mat i kylskåpet, städa, tvätta och betala räkningar. Dammsög gjorde jag i och för sig inte så ofta.

Kraven och konkurrensen ökade när jag började den nya gymnasieskolan i Lund. Klasskompisarna pluggade. Det var jag inte van vid från Staffanstorp. De ville bli något. De var duktiga och allmänbildade. Deras föräldrar var lärare, läkare, psykologer eller företagsledare. I klubbens herrlag, A-laget, hade alla antingen spelat i ungdomslandslaget för spelare under 21 år, eller för A-landslaget. Jag var yngst. På alla sätt handlade det om att skaffa sig en relation till nya kompisgäng.

I Lund lyssnade de på annan musik och bar andra kläder än i Staffanstorp. Min stil passade inte. Att gå på fest var nytt. Jag ville lära mig för att inte avvika. Jag var en motiverad och formbar kille från landet.

Det var så uppenbart att jag kom från Staffanstorp och sovstadens periferi till studentstaden Lund med dess liberala syn på droger och alkohol. Det var traditioner jag varit ovetande om, men helt plötsligt självklart tog del av. På festerna drog alkoholen effektivt undan min rediga fasad. Tåget mot vuxenvärlden, som hade segat sig upp för backen, gick plötsligt i expressfart.

Lärarna i gymnasiet favoriserade andra än mig. Jag blev avogt inställd till lärarna och deras undervisning. Det som förmedlades var inte spännande. Handbollslaget lockade mer. Där togs jag emot med öppna armar. Här fanns ingen press på att plugga. Det fanns gott om andra värden att sträva efter.

När jag var liten fuskade jag hellre än förlorade i spel och idrott.

Jag gjorde omtolkningar av reglerna så att de passade mig. Jag kunde ta bort pengar och hus i Monopol om jag låg under och mina motspelare gick på toaletten. Höll jag på att åka ut när vi sköt prick-

l a g e t v i s a r vä g e n

35

ar började jag gråta. Då var jag nio år gammal. Jag ville alltid vinna, få ära och berömmelse.

Handbollsframgångarna fortsatte och vi vann tävlingar som 70-iaden och även sm-guld för pojklag. I en pojklagsmatch mot ifk Malmö ledde vi med flera mål efter bara några minuter. Jag spelade hela matchen och ville inte byta. Vi vann med 49–4. Vi skrek om att vi skulle upp i femtio, men nådde inte hela vägen fram. Jag gjorde nitton mål. Trots framgångarna slutade lagets tränare och spelare. Då tyckte jag mina karriärchanser försämrades.

Jag var fjorton, när jag slutade spela fotboll för att enbart satsa på handbollen. Jag bytte klubb till vår värsta motståndare, lokalkonkurrenten lugi. Jag kom med i Skånelaget och vi vann två sm-guld för landskapslag. Med lugi vann vi senare också sm och Lundaspelen, de största turneringarna inomhus som gick att vinna som ungdomsspelare. Vi förlorade knappt en enda match under ungdomsåren.

Framgångarna födde stora drömmar. Landslaget hägrade i framtiden. Tidningarna skrev om svenska landslagsspelare som blev proffs i Spanien, på Kanarieöarna, även proffslivet blev en del av drömmen.

Vi var flera som ville lyckas och vi tränade hårt, kondition, styrketräning, skottstyrka och skotteknik, spänst, snabbhet och koordination.

Framgångarna var tilldragande. Jag ville vara med och höja bucklan.

Jag fick rejält med bekräftelse och blev »handbollsspelaren«.

Det finns forskare som menar att idrottare som utvecklat en stark idrottsidentitet först och främst ser sig som idrottare och idrotten som den allra viktigaste delen i livet. Personer med lägre idrottsrelaterad identitet identifierar sig även med områden utanför idrotten.

När det går bra och idrottaren är frisk så är det ingen nackdel med en renodlad idrottsidentitet. Men när idrottaren blir skadad eller är ängslig för sin prestation eller har en prestationsbaserad självkänsla så har det visat sig att dessa idrottare kan må bättre och hantera svåra situationer bättre genom att bredda sin identitet så att de även har andra saker i livet förutom idrotten. Jag hade under lång tid bara idrotten. I boken Ditt kompetenta barn av Jesper Juul, skriver han att om man har bra självkänsla är självförtroendet sällan något problem,

36

l a g e t v i s a r vä g e n

men det motsatta gäller inte. Låg självkänsla tar sig många olika uttryck: prestationsångest, skryt, livsångest, självutplåning, gränslöshet, osäkerhet, uppblåsthet, skuldkänsla, drog-, läkemedels- och alkoholmissbruk, våld och ätstörningar.

Väl uppe i lugi:s A-lag fick jag en bok som hette Äta för att vinna.

Där stod varför man skulle äta på ett visst sätt. Den blev min sanning. Jag började äta mindre fett, socker och salt. Detta passade inte min kropp och jag kroknade på en träning av att benen inte lydde längre. Det var så min kropp reagerade och sa ifrån. En tränare som även var utbildad näringsfysiolog testade nivåerna av underhudsfett på oss spelare. Jag hade mindre än fyra procent. Han sa att han bara testat en person tidigare som haft lägre värde än mig, en anorektisk kvinna.

Gränser utmanades ständigt. Jag började använda kreatin, ett proteinersättningsmedel, för att växa och bli snabbare. De första två veckorna när »depåerna« fylldes på blev jag superpigg. När jag gick ned till normal dos märktes ingen effekt och jag slutade betala dyra pengar för pulvret.

Vi tränade hårt. Jag behövde kunna hoppa högt, kasta hårda skott, springa snabbt och »brottas« i försvaret. Handboll är i allsidighet som tiokamp, fast med boll och i lag mot andra motspelare. Vi letade ständigt efter nya träningsmetoder. Vi sköt med bollar fyllda med sand. Hantlarna användes istället för bollar. Under situps gjordes en skottrörelse.

De fina skolprestationerna uteblev under gymnasieåren, trots att jag fick så kallat hemortsalternativ i handboll. Det innebar att jag fick välja bort fem timmar skolundervisning per vecka. Jag blev rebellen i klassgänget. Fast egentligen skulle jag också vilja vara lika skötsam och duktig som de andra så klart. Jag hade inte ork eller lust att plugga. Självförtroendet sjönk med de dåliga skolresultaten.

Efter lektionerna i skolan cyklar jag hem till min kompis Calle.

Vi lyssnar på Talking Heads och käkar mackor inför träningen med A-laget. Vi har precis blivit uppflyttade från juniorlaget. Kvällens träning skulle bli lugn. Fast för mig är ingen träning lugn. Det finns så

l a g e t v i s a r vä g e n

37

mycket att bevisa: att vara en bra handbollspelare på banan och att vara lika tuff som de andra utanför planen.

Innan träningen tar Roffe, en av de äldre spelarna, en fotboll och börjar trixa. Snusen sitter kvar under hans läpp. Träningen börjar med innefotboll. De äldre segrar. Det är mycket prestige när yngre möter äldre. Innefotbollen liknar mer amerikansk fotboll med tanke på tacklingarna de äldre delade ut. När jag står och dricker vatten vid sidan av planen kommer några av de äldre spelarna mot mig. Roffe är en av dem. Han tar ut »pajen« ur munnen, slänger den i papperskorgen precis bredvid mina ben och torkar sig sedan på strumporna, utan att titta åt mitt håll. En annan av de äldre spelarna harklar sig och skickar en spottloska blandad med snus på kanten av papperskorgen där den långsamt börjar sin färd neråt.

Senare på träningen kör jag en övning tillsammans med Roffe. Vi får beröm av tränaren. Roffe berömmer mig också innan han skyndar iväg till de sina. Det känns gött att Roffe gillade mig. Under spelträningen får jag vara med i laget med västar. »Västlaget« började nästan alltid matcherna. Kanske skulle jag bli uttagen till hemmamatchen imorgon? Jag spelar försvarsspel och gör det bra. Smäller på några spelare, täcker skott, kämpar, ger och tar stryk. Det är svett och smärta. Träningen är lyckad och jag blir uttagen till match påföljande dag. Det går fort att cykla hem och vinden susar i håret.

På matchdagen ringer pappa och undrar om jag ska spela. Annars skulle han inte komma. Han undrar om vi kan ses och snacka efter matchen. Jag säger att det kan vi självklart göra, men att vi kommer gå till klubblokalen direkt efter matchen.

På väg till samlingen inför matchen stannar jag och Calle vid Pressbyrån. Han köper sin dosa snus. På samlingen går vår tränare Olle igenom statistik på var motståndarna skjuter och vi får se en halvlek av motståndarnas senaste match på video. Sedan visar vår tränare videoinspelningar med mål från senaste vm. Varje mål visas fem gånger. Det finns skott från alla positioner. Rörelserna är både i slow motion och i normal hastighet. Dessa skott är helt fantastiska.

Jag vill också kunna skjuta som de gör.

38

l a g e t v i s a r vä g e n

Under den gemensamma uppvärmningen försöker jag koncentrera mig på mina uppgifter. Benen känns stela trots min långa uppvärmning. Nervositeten har inte riktigt släppt. Precis som vanligt går vi tio minuter innan avkast ner i omklädningsrummet för ett sista snack.

Spelare som nyss suttit lugna och skämtat har nu bytt skepnad.

De står och stampar med eld i blicken. Dunkarna i ryggen är mer som tunga slag. Vissa som behövde komma upp i varv knuffar på varandra som stångande tjurar och sliter i varandras tröjor. Detta sker under konstanta vrål. Ljudnivån och stämningen är hög i omklädningsrummet. Vissa äldre går undan. Sist tar vi ringen och då ska vi alla upp till ännu högre höjder och här svärs att vi alla ska ställa upp för varandra. Lagkaptenen skriker olika uppmaningar och vi svarar ja. Vi håller hårt om varandra och skriker. Sen springer vi in i hallen med strålkastare i ansiktet. Publiken applåderar. Jag får börja i försvar och nervositeten släpper när domarsignalen ljuder.

Matchen går bra för oss i laget och för mig personligen. Vi vinner med två mål och ligger nu på tredje plats. Jag gjorde en nästan felfri insats bakåt och fick göra ett par mål i slutet på matchen. En journalist ställer någon fråga till mig efter matchen, men pappa kommer aldrig fram och hälsar på mig i vimlet på planen. »Gott jobbat« och »High five« möts jag av i omklädningsrummet.

Roffe lägger in sin prilla och frågar sedan om jag också ska ha. »Nää, jag är dålig på att packa«, svarar jag. »Ska du ha en liten eller en stor?« frågar Roffe och börjar redan packa. »Ge han en stor«, säger någon. »Klart killen ska ha en stor«, skriks det från flera håll. Jag får så klart en prilla, stor som en jättetunna och lyckas precis gå med den i handen in i duschen och slänga den i vattenbrunnen.

Min kompis Calle snackar om hur publikvrålet lät när vi sprang in. En kille i laget som kallas Frallan säger att han fick ståpäls. Jag minns att jag bländades av ljuset från strålkastarna. Nu känns det jäkligt gott att sätta sig i omklädningsrummet efter matchen. Vi kämpade tillsammans. Vi ställde upp för varandra. Tränaren kommer in sent i omklädningsrummet efter snacket med pressen. Han byter om och ställer sig i duschen med sin burk lössnus.

l a g e t v i s a r vä g e n

39

Vi går till klubblokalen där vi får käk. Flickvänner och kanslipersonal har lagat mat. Jag går dit med en kille som kallas Pukas och som varit med i laget ett tag. Han frågar om jag ska med ut efteråt.

Vad händer om vakten frågar om leg, tänker jag. Men det var som om Pukas läst mina tankar. Han säger att drickan behövde jag inte bekymra mig om, för det finns det alltid gott om. »Sedan hänger du bara med oss så fixar vi in dig.« Det dracks »brun lemonad« till maten i klubblokalen efter matchen. Så kallades ölen för då lät den mer idrottslig. »Lemonaden« tömdes fort. »Ta en till för du behöver ändå fylla på vätskeförrådet«, var uppmaningen från de äldre spelarna. Några sa att det skulle »krökas vetenskapligt«. Resultatet mycket hög berusning skulle uppnås. Alla skulle vara med. Och vi yngre skulle lära oss. Våra tränare åkte hem.

Då kommer förfesten igång på riktigt. Nu ska det drickas. Det var inte finspriten som kom fram. Det var billig sprit med hög alkoholhalt och lite »blannevann«. Det skulle vara en hög »ypk-faktor«, Yrsel Per Krona.

Jag blir fort full. Jag blir glad och samtidigt mjuk och lätt i kroppen. Nu skulle jag få en ny prilla, tyckte Roffe. »En riktig.« Strax efter får jag den största snus jag någonsin sett serverad på en handbollsnäve. Med ett ansträngt leende och stela munrörelser försöker jag övertyga dem omkring mig att det är helt lugnt. Jag klarar av att dricka och snusa samtidigt.

Det ringer på ytterdörren till klubblokalen och yngst som jag är, eller »boobis« som det kallas, får jag i uppgift att gå och öppna. Alla skriker i kör att nu kommer tränaren. För en sekund försöker jag skärpa mig. Försöker räta på kroppen och stegen, men det blir ändå snett och slalom. Halkar till och landar på några kartonger som står staplade längs väggen. Det är mjukt. Kartongerna är öppna och några T-shirts tittar ut. Det snurrar till när jag reser mig. Jag öppnar dörren med ett stort leende och där står pappa.

Jag söp och snusade med grabbarna och fick en fribiljett till den sociala gemenskapen.

ISBN 978-91-7504-241-1

DIALOGOS

P

L L A I R

N

BO L E N L

H

Hur kan det komma sig att snus spelar en så central roll i vår kultur och även inom sportvärlden – trots att idrott och nikotin inte borde hänga ihop? Snus, som förr främst förknippades med kroppsarbetare, har gjort en klassresa och brukas idag inom alla socialgrupper.

Tobaksindustrin erbjuder skräddarsydda produkter för nybörjare och vana snusare, kvinnor och män. Trots att snus är accepterat av många som ett alternativ för den som vill sluta röka är snus långt ifrån ofarligt.

Paul Übelacker, handbollsspelare på elitnivå, snusade i nitton år, men lyckades sluta. I den här boken berättar han tänkvärt och underhållande om sina erfarenheter och om de samtal om snus som han fört med kompisar, arbetskamrater och släktingar, men också med läkare, tandläkare och psykologer. Han skriver om förebilder, grupptryck, värderingar och möjligheten att ta eget ansvar. Det är en personlig berättelse som i grunden handlar om allt slags beroende och om möjligheterna till förändring.

OC

Är du slav under snuset? Eller känner du någon som snusar?

PAUL übelacker PRILLAN OCH BOLLEN

Paul Übelacker arbetar idag med utbildningar som rör personlig utveckling och ledarskap och är en efterfrågad föreläsare.

Paul Übelacker

VARNING! Denna bok påverkar ditt snusande och kan förändra ditt liv.

DIALOGOS