9789175042176

Innehåll

Inledning 7 Fiskar 19 Stenar och träd 33 Ormar, ödlor och ­maskar 47 Stora och små djur 67 Vilddjur 104 Monster 153 Fåglar 189 Bibliografi 259 Bestförteckning 262

Bävern var ett vattenlevande djur som jagades för sina testiklars skull.

Inledning

V

i l k e n s ä l l s a m vä r l d de levde i, medeltidsmänniskorna. För dem var drakar, enhörningar och gripar lika verkliga som apor, hundar, katter och elefanter. Resenärer från när och fjärran intygade att de förvisso inte hade sett djuren med egna ögon, men att de hört trovärdiga män berätta om en stor reptil, drake kallad, som bebodde bergens grottor, och om en sällsam häst med ett spiralvridet horn i pannan, som syntes storma fram på savannen i kamp mot elefanten. Många av dessa berättelser om mytiska djur och om andra levande varelser som befolkade jorden – fåglar, fiskar, kräldjur, stora och små landdjur samt växter och stenar (!) – fann sina läsare och åhörare genom bestiarierna.

Bestiarier, vad var det för slags böcker? Vid en första genombläddring av ett bestiarium drar nog många slutsatsen att det var medeltidens motsvarighet till vår tids naturbok; ett zoologiskt verk om fåglar, reptiler, däggdjur och fiskar, som också tar upp växter, mineraler och stenar. Men efter ett tags läsande inser man att bestiarierna skiljer sig markant från vår tids djur- och naturböcker.

De handlar förvisso om djur och andra levande varelser, men perspektivet är inte den naturvetenskapliga zoologins – att beskriva naturen som den verkligen är – utan syftet är kristet moraliskt. Ett bestiarium talar om hur människan ska leva sitt liv. I bild och text beskriver böckerna hur djuren som bor i den stora världen antingen är goda eller onda, och att de utgör bra eller dåliga exempel för 7

inledning

människan att efterlikna eller ta avstånd från. Syftet med bestiarierna var didaktiskt, att undervisa; i första hand klosterfolk och präster som i sin tur skulle fostra folket i goda seder och moral, i andra hand läsare i allmänhet.

Alla bestiarieböcker tillkom förvisso inte för att täcka kyrkans och klosterfolkets behov av uppbygglig litteratur och för att instruera prästerna; de skrevs även för att roa. Eftersom det inte fanns tryckpressar på medeltiden var det dyrt och kostsamt att mångfaldiga sådana här exklusiva handmålade och handskrivna böcker med många färgbilder, ibland med inslag av guld och silver. De världsliga köparna av dessa dyrgripar hörde hemma i överklassens absoluta toppskick. De levde i aristokratins värld. Det kunde vara en förnäm adelsman som efter en god middag ville underhålla sina slottsbesökande gäster genom att läsa högt om världens alla märkliga djur. Eller en drottning som ansåg att hennes unga fröknar vid hovet behövde få höra ett och annat om hur männen egentligen var och hur kvinnorna därför skulle bete sig. Genren var som störst och mest populär i västerlandet mellan 1100- och 1400-talet.

e n a n t i k h is t or i a m e d e t t m e de lt i da sl u t Det medeltida bestiariet var en genre med en lång historia och som vilade på tre traditionslinjer: antiken och Physiologus, Isidorus av Sevilla samt encyklopedier. Den så kallade Physiologus var en bok som tillkom i Alexandria på 100-talet efter Kristus och som var skriven på grekiska. Vem som författat boken vet man inte. »Physiologus« kan förutom själva verket, alltså »naturboken«, också stå som en beteckning på författaren, ungefär »naturexperten« eller »naturkännaren«. Säkert är dock att författaren, oberoende vem han eller hon var, hämtade mycket av sitt stoff från det gamla Grekland och Rom. Denna för oss idag okände skribent och vetenskapsman införde en viktig nyhet i förhållande till de antika förlagorna – eftersom 8

inledning

författaren var kristen tolkades djuren symboliskt och efter kristna normer. Enhörningen och draken, två gamla fabeldjur, omvandlades till kristna symboler för godhet (Kristus) respektive ondska (djävulen).

Boken blev snabbt mycket populär och spreds i stora upplagor i Medelhavsländerna. Den översattes till etiopiska, syriska, koptiska, arabiska och – på 400-talet – till latin. Andra och senare översättningar (av latinets version) var på fornsaxiska, gammalhögtyska, isländska, flamländska, fornfranska, engelska, waldensiska, provensalska, spanska och italienska.

Det äldsta medeltida bestiarium som bevarats i västerlandet är just en sådan avskrift av Physiologus. Den går att datera till 800-talet och kallas Bern-varianten efter staden där handskriften bevarats.

Vid sidan av Physiologus fanns en annan tradition som medeltidens författare av bestiarier gick tillbaka på: Isidorus av Sevilla (cirka 560–636). Han var ärkebiskop av Sevilla, munk och en av tidens mest lärda personer. Isidorus var en osedvanligt flitig skribent. Utöver liturgiska handböcker, klosterregler, historieverk, teologiska arbeten och brev i massor, författade han även Etymologiae (»Etymologier«). I den boken förmedlar han inte enbart den antika traditionen och arvet efter Physiologus, som han stjäl oblygt från, utan han skapar också en syntes av sin tids vetande, allt från skapelsen, himlen och stjärnorna ned till jorden och människan, myrorna och världens alla stenar och mineraler.

Isidorus betydelse för den lärda medeltiden går inte att överskatta. Eftersom han förde vidare en antik bildningsmassa blev han en självklar referens för medeltidens vetenskapsmän och filosofer.

Han åberopas med självklarhet i den medeltida encyklopediska traditionen, som också verkade befruktande på bestiarierna. Namn och verk som Thomas de Cantimprés De natura rerum, Vincent de Beauvais’ Speculum naturale, Bartholomaeus Anglicus De proprietatibus rerum och Albertus Magnus De animalibus refererade till både

9

inledning

Physiologus och Isidorus, och kom därmed att utgöra en självständig tredje traditionslinje.

Antikens djurböcker och den grekiska Physiologus i olika översättningar, Isidorus skrifter samt encyklopedisternas verk kopierades sedan flitigt under medeltiden av munkar, särskilt cisterciensbröder. Dessa lade till kristna tolkningar i bestiarierna, och hela genren kom därmed successivt att förvandlas från djurberättelser till sedelära och symboltydning.

Alla bestiarier var inte kristet präglade. Det fanns även världsliga djurböcker. I Le Bestiaire d’amour (1300-talet), ett satiriskt, humoristiskt men samtidigt seriöst menat verk skrivet på franska, talas det om kvinnor som »kärlekens gamar«, »huggormar« och »hydror«. Författaren använder djur som symboler för mänsklig kärlek. Syftet var att parodiera människans beteende, ej djurens.

Dess misogyniska slagsida gör emellertid verket till en ansträngande läsning.

au k t or i t e t e r na sat t e t on e n Bestiarierna bygger inte på iakttagelser gjorda i naturen utan på »auctores«, det vill säga de olika traditionslinjer som ledde fram till skapandet av djurböckerna. Rent konkret står det i verken »Physiologus säger«, »enligt Isidorus« eller »som naturalisten [Physiologus] menar«.

Förfaringssättet var helt i enlighet med hur man på medeltiden såg på kreativitet och originalitet. Intet nytt fanns under solen, ansåg man, och det antikens vetare inte visste, var inte värt att veta.

I bästa fall kunde en författare vara som en dvärg stående på en jättes axlar, men det var ändå den antika kolossens vetande som utgjorde själva fundamentet.

Bestiarieförfattarna var alltså bundna av vad andra sagt tidigare. Även sättet att skriva hämtades från föregångare och auktoriteter, främst Physiologus – varvandet av bilder med beskrivningar och 10

inledning

utläggningar av djurens religiösa innebörder inspirerades av den grekiska storsäljaren.

Särdeles viktiga var bilderna. Det var de som gjorde böckerna till riktiga praktverk. Bestiarier var dock mycket kostsamma att producera eftersom det tog många år att tillverka dem, upp till tio år eller ännu längre, och material som guld och silver gjorde inte processen billigare. Syftet med bilderna var att presentera djuren grafiskt och underlätta minnet, men de riktade sig också till de illitterata.

Eftersom konstnärerna allt som oftast arbetade endast med skrivna förlagor fick de själva försöka föreställa sig hur djuren såg ut. För en person som aldrig sett en elefant i verkligheten och bara har knapphändig skriftlig information att tillgå antar djuret de mest märkliga skepnader. En snabel – vad är det? Ibland hade de illustrationer till hjälp, men dessa var kanske redan förvanskade eftersom de i sin tur utgjorde kopior av kopior av gamla antika beskrivningar.

Bildframställaren var därför något av en hantverkare som gjorde vad han blivit tillsagd att göra: åskådliggöra djuren på det sällsamma sätt som motsvarade deras levnad och symboliska betydelse.

Bestiarierna är inte bara rolig och intressant läsning, de utgör också bland det vackraste medeltiden lyckades frambringa i avseende på bokkonst. Att läsa en medeltida djurbok är som att vandra i en medeltida katedral när solen lyser som allra starkast genom det arkitektoniska mästerverkets färgade glasfönster; ett magnifikt skådespel i ljus och färg utspelas mot en fond av Maria med Jesusbarnet och uppsättningen av helgon och kyrkofäder som flankerar den fantastiska scenen.

11

stor a och små djur

drome- d r o m e da r e n är en mindre och mer snabbfotad variant av kamelen. darius Den kan röra sig över förvånansvärt långa sträckor. Precis som oxen,

fåret och kamelen idisslar dromedaren sin föda.

L

ikheterna med hästen och åsnan var slående. Likväl var den ing endera. Djuret som mannen red på var nämligen en dromedar.

Säljaren hade dock lovat att djuret var minst lika snabbt som hästen och åsnan, ja, dromedaren var till och med snabbare än dessa båda tillsammans. Mannen hade försett riddjuret med en förgylld sadel och vackra långa tömmar, som han höll hårt i under den skumpiga färden. Scenen finns framställd på bild i bestiarierna, medan texten förklarar att detta är ett av de mest snabbfotade djuren i hela världen och att dromedaren kan röra sig över mycket långa sträckor. Inte undra på att ryttaren red stolt på sitt djur.

I en österrikisk avhandling om moral från cirka år 1330, Lumen animae, syns en svärdbärande kvinna som personifierar stoltheten. På sin hjälm har hon en påfågel, på sin sköld ett lejon och på manteln syns en örn. Djuret hon rider på är – en dromedar. Djuret fick nämligen representera stolthet. Ryktet om dess snabbhet och uthållighet kunde ibland stiga dromedaren åt huvudet. Följande lilla berättelse, som finns i Skapelsens sedelärande samtal, visar detta med avslöjande tydlighet.

drom e da r e n som i n t e f ör s t od at t spa r a på si na k r a f t e r En dag kallade lejonet på dromedaren. »Du av alla har ju rykte om dig att kunna ränna iväg i full karriär. Därför vill jag att du skyndsamt beger dig till Österlandet och gör efterforskningar om gripens karaktär, egenskaper och umgängeskrets, ty den vill strida mot mig. Men för att jag skall kunna rusta mig för striden, skall du så snabbt som möjligt rapportera till mig. Sedan skall jag både belöna och hedra dig.« Dromedaren blev alldeles till sig över det kungliga 70

stor a och små djur

Dromedaren var ett snabbt djur – det sprang tills det dog.

berömmet. Alldeles för ivrig och girig sprang han iväg för att vinna ännu större berömmelse. Han sprang som han aldrig gjort förut.

Till slut sinade krafterna – och djuret föll ihop och dog. »Det vi lärt oss bör vi göra utan att vårt liv förstöra«, förmanar författaren. För alla glada motionärer och hårdtränande maratonlöpare kan dromedaren utgöra ett varnande exempel på hur det går när sträckan är lång och ens resurser är begränsade, och löparen inte förstår att spara på krafterna.

71

vilddjur

är ett svekfullt och listigt djur som lurar andra med sin falskhet. vulpes När den behöver föda spelar den död: efter att ha vältrat sig i rödfärgad jord så att den tycks vara dränkt i blod, tar den fåglarna som kommer för att beskåda liket. r äv e n

E

n till synes död räv ligger på marken. En skata passerar förbi, ser det döda djuret och beger sig dit. Nästa sekund: den nyfikna fågeln är fångad av rovdjuret som tuggar i sig sitt offer. En annan bildsekvens: några fåglar sitter i ett träd och tittar nyfiket på ett slaget djur nedanför dem, och verkar nästan rådgöra med varandra om huruvida de borde bege sig ned till den blodiga räven eller ej.

På nästa bild syns en av fåglarna ha bestämt sig, han vill pröva sin lycka – men sekunden därefter har han snärjts av det listiga rovdjuret. Ibland framställs en räv som bär sitt byte, en nyfångad gås, på sin rygg.

Vad kan då detta listiga djur ha haft för betydelser? Knappast goda, med tanke på vad som faktiskt skildras. Lika slug som Odysseus var med sin trojanska häst, en list som ledde till staden Trojas fall, var räven med fåglarna. Föga förvånande symboliserade räven djävulen i bestiarietraditionen. Helvetets okrönte kung spelade också död och ofarlig för att bättre kunna fånga förvirrade och osäkra själar, vilka han sedan slukade glupskt i sin stora käft. I ett bestiarium åskådliggörs rävens bedrägliga karaktär genom att den framställs liggande på rygg med tungan hängande ur käften, medan fåglarna sitter ovanpå honom. Texten citerar Bibeln (Psaltaren 10:7): Svek och våld fyller hans mun, hans tunga gömmer ondska och ofärd.

Sådana bilder och ord glöms inte lätt. Lägg därtill djurets röda päls, vilken fick människorna att associera till djävulen. Rött var eldens färg, och i helvetet brann det ordentligt. Räven blev därför också en symbol för kättare; de skulle pinas länge och hårt i helvetets lågor.

145

vilddjur

Men rävens päls var också vacker och högt eftertraktad. Precis som vesslan och hermelinen jagades räven gärna och ofta för pälsens skull.

I bestiarierna avbildas ibland enhörningen direkt efter att räven behandlats. Det kan tyckas märkligt eftersom de knappast kan sägas ha stått varandra nära rent artmässigt. Anledningen var dock inte genetiken eller tänkta system med artnycklar, utan djurens symbolbetydelser. Räven spelar död för att fånga och döda andra djur. Enhörningen slumrar in i jungfruns knä för att fångas och sedan själv dö. Räven var en bedragare och mördare. Enhörningen blev bedragen och mördad.

Den vackert röda räven var ett ofta avbildat djur. Den sågs hoppa på kyrkoväggar, klättra i marginalerna till bokverk och smyga på vävda tapeter. Som motiv på vapensköldar var den också relativt vanlig. De svenska släkter som under medeltiden bar räven som ättemärke härstammade från eller hade anknytning till nordtyska släkter med namnet Voss, som till exempel Lyder Fos (1300-talets början) och Hemming Fos (mitten av 1400-talet) från Rasbo härad. Båda hade räven som motiv, dock med hängande svans och inte, vilket var brukligt hos de tyska släktingarna, uppstående. Kanske var det ett sätt att markera självständighet gentemot det tyska arvet.

Berättelserna om räven är minst lika många och varierade som de färggranna och stundom satiriska bilderna. Vår uppfattning om den listiga räven – som i talesättet »listig som en räv« – är ett medeltida arv som går tillbaka på bland annat bestiarierna, men främst på den medeltida bästsäljaren Rävromanen.

146

vilddjur

R채ven var ett listigt och ondskefullt vilddjur.

147

Dialogos Förlag Odengatan 16 113 51 Stockholm Tel 08-15 46 97 Fax 08-15 55 38 dialogosforlag@comhem.se www.dialogosforlag.se Bestiarium En medeltida djurbok Bo Eriksson Första upplagan Första tryckningen bi l d k ä l l o r : Oxford University, Bodleian Library: Ashmole (ms 1511) s. 18, 262 | British Library: Harley (ms 1585) s. 36; (ms 4751) s. 6, 31, 60, 89, 106, 116, 197, 206, 251 samt omslag; (ms 3244) s. 45, 71, 143, 159, 173; Sloane (ms 3544) s. 29; Royal (ms 12) s. 1, 121, 132, 255 | Museum Meermanno: (Den Haag) mmw 10 b 25 s. 40, 51, 58, 92, 95, 146, 178, 217, 222, 232 | Bibliothèque Municipale de Douai, Frankrike: s. 200 | Merton College Library, Oxford: (ms 249) s. 33 | Kongelige ­Bibliotek, Danmark: (s 3466) s. 2, 3, 5, 182, 187 | Koninklijke Bibliotheek, Neder­ länderna: (k a 16) s. 27, 56, 65, 66, 127, 194, 235 | Kungliga Biblioteket, Stockholm: (Dyalogus creaturarum moralizatus) s. 38, 62, 98, 103, 174, 218, 239.

© Bo Eriksson och Dialogos Förlag 2009 Formgivare Patrik Sundström Redaktör Andreas Wadensjö Tryck Fälth & Hässler, Värnamo 2009 isbn 978-91-7504-217-6

isbn 978-91-7504-217-6