9789174656336

Nomen fรถrlag ISBN 978-91-7465-633-6

2973_omslag_230,4x180.indd 1

2014-03-10 15:25:58

Lizette och Inez Edla Jani

Boken kan beställas från: Nomen förlag | books-on-demand Visby tel: 0498-21 33 60 fax: 0498-21 33 29 www.books-on-demand.com

© Edla Jani 2014 Tryck & Distribution: Nomen förlag | books-on-demand 2014, Visby Nomen förlag ISBN: 978-91-7465-633-6

I hennes slut är hennes bÜrjan

7

Lizette Hon vaknar just, ligger alldeles orörlig och stilla, vågar knappt andas, ser försiktigt ut från insidan av sina ögon, ser strimman av ljus sprida sitt koncentrerade sken i riktning mot den plats där den fjortonåriga flickan ligger hoprullad som ett foster, klyver hennes ansikte i vad hon förnimmer två symmetriska halvor utan inbördes sammanhang. Blinkar gör hon inte.

Ljusstrimmans obevekliga bana identifieras av den liggande, uppstår med matematisk precision – och i samma ögonblick ett mummel av röster. Hon söker orientera sig, bilda sig en uppfattning om var hon befinner sig, till det har hon ingen aning, inte den blekaste antydan, initialt är känslan som om hon slog upp ögonen för första gången. Världen som kommer fjortonåringen till mötes är en främmande plats av abstrakta uttryck och obegripliga former, en sfär i avsaknad av såväl klargörande tanke som välbekant känsla. Det finns ingen som helst hemmastaddhet eller förtrogenhet med den omgivning som omsluter henne - alla dessa bilder vilka obarmhärtigt strömmar henne till mötes, bilder som kräver förankring, förgrening, fördjupning, en botten att känna igen sig i.

När hon söker yttre liknelser, metaforer att associera till, situationer att jämföra med, fragment att pussla utifrån, motsatser och nytänkta relationer att finna broar genom, skapelser att åter födas och växa utifrån… är spelet mellan hjärnhalvorna obefintligt – varje form av relation upphörd.

När hon söker hakar att greppa om, vägskyltar att orientera sig mot, symboler att tyda, språk att förstå… är den värld som framträder, helt annan än den hon är van vid - även frånvaron av ljus bär på en saknad hon aldrig förr 9

sett eller känt - kommer till den liggande som en serie embryonalt ogripbara uttryck. Hon söker se in i sig själv, gripa efter något minne som kan vara henne behjälpligt, inre associationer att haka upp existensen på. Kanske drömmer hon, säger hon sig, men avfärdar tanken genast, då hennes ställda fråga bär vakenhetens prägel med en säkerhet som inte går att ta miste på. Det räcker att hon blinkar, så vet hon.

Slutsats: Den liggande kan inte alls blicka vad som hänt henne.

Inom henne ekar brist och desorientering.

Hon är sig själv fjärran.

Känslan att hon befinner sig i en glaskupa. Möjligt en tom container.

En bortglömd ruin från en avlägsnad epok.

En igenvuxen grav - aldrig mer saknad.

Frågan lämnas obesvarad som om den är betydligt större än vad den borde vara.

En fågelunge som föll ur sitt bo. Alltför tidigt.

För stunden vet den liggande inte ens om att hennes namn är Lizette.

Att den fjortonåriga flickan varit med om ett trauma man inte ens önskar sin värste fiende.

Hon söker ändra sin kropps läge, ansiktets blottade skörhet, undkomma ljusstrimman, klyvnaden vars roll kanske är större än man först kan tro. Men sådant är tungt och besvärligt. Det är som om det finns ett glapp mellan vilja och handling. Klumpen den liggande bär på är trög och omedgörlig.

Hon får uppbåda alla sina krafter för att nå sitt mål, lägga sig helt på rygg, och då med ett ofrivilligt stön som undslipper hennes annars förseglade läppar.

Ben som gnider sig mot varandra likt en fluga på fönsterblecket.

10

Svett som avsöndras och doftar likt den som fruktar för sitt liv. Öron som spetsas likt den som förgäves söker hav ur avlägsnad snäcka. Ögon som grumlas mot en mörk, livlös sjöbotten.

Enstaka sandkorn, atomära och odelbara, utan relationer, reflektioner eller sammanhang.

Den fjortonåriga flickan ligger alldeles blickstilla, vågar inte röra sig, stirrar hypnotiskt upp mot det gråsvarta taket, ser skuggan från den bortförda ljuskronan med hängande glaspatroner, alltför nära ljusets svärd från forna mörkrets riddare, paniskt rädd för att de mumlande hört hennes oavsiktliga läte, att de ska få för sig att söka sig till henne, kräva avkodning och identitet. Till det är hon inte redo. Hon fortsätter stirra ut från insidan av sina ögon, talar med sig själv med en stillsam röst som liksom av sig självt strömmar fram ur hennes inre, en stillsam röst som manar den liggande att hon ska andas lugnt och stilla, att rädsla och upprördhet bara gör henne än mer sårbar, än mer osäker, vilsen, bortkommen, bragt ur fattningen, satt ur spel. Att det endast är genom lugn, en självsmekande öm beröring - ett korn av stillhet vid en avlägsen brygga som berör – hon gryende kan vila i sin belägenhet, börja minnas, ta till sig vad som hänt, vad hon gör på denna plats som föder så mycket främlingskap, desorientering och uppvaknad olust. Fjortonåringen sjunger Idas sommarvisa inom sig och faller snart åter i dvala.

Ur ett annat liv Hämtar polisen henne sent på natten där hon ligger utspridd på en soffa under en värmande filt av blåfärgad mohair, invirad i handflätade fransar och porernas be11

skydd. Scenen utspelar sig i ett gulmålat trähus i utkanten av den ort hon växt upp. Vad hon gör där är det ingen som vet, även om det lär finnas ett dunkelt släktskap till husets ägare och dennes dotter. Hon ligger ensam. Vänster hand lojt utsträckt över en broderad tygkudde. Naglarna svartmålade. Ögonmakeupen utsmetad, bleknad. Ansiktet aningslöst. Drömlös och svartsövd. Kanhända en handfull grottmålningar som flimrar förbi bakom hennes svagt vibrerande ögonlock – en jaktscen för överlevnad och ritual.

I övrigt handlar det om kroppens sparlåga. En lägereld där hjärnstammen vindlar mot ryggraden, utgör djupsömnens rede, en plats dit hennes autonoma funktioner känner sig hemma, har sin förankring och lämnar allt annat i läkande glömska. Hon hör inte polisradions ångestfyllda rop, den ständigt monotont upprepande ljudserien som enbart bekräftar det uppenbara, det slutgiltiga, domen, nyss bekräftad - skärande toner som inte längre kan förmedla hopp och möjlighet, tro och kärlek, ljus och framtid. Hon ser inte blåljusens ödesdigra sken, spelande över hennes utspriddhet, med en för henne ännu ofödd betydelse. Plötsligt suger en storväxt gestalt bryskt och brutalt tag efter hennes medvetande, drar upp henne stående likt hon vore en viljelös docka, en sjöhäst på glid och söker avtvinga henne vakenhet och klarhet. Det är som om den brutala gestaltens väldiga näve obarmhärtigt rotar runt i hennes hjärna, liksom söker fäste om hennes neuroner och synapser, i kamp avser bända upp dem till ett medvetet skärande sammanhang. Man kan likna situationen vid barnets skvalp i fostervattnet, men också en död gräsandsunge vid sjökanten - sugproppen som tar tag i fontanellen medan hon förvirrat och famlande desperat dröjer kvar i en sfär av drömlöshet, ett landskap i svarthet, siluetter som aldrig lyckats träda ur sin anonymitet. Bedöms lätt men framstår alltmer i sin tyngd.

Hjärtat stångar hårt och skenande mot revbenskorgen.

12

Vildhästar som skenar i oro och förskräckthet för eldens vittring där över stäppen. Buffelhjorden som tvingande flyr mot klippans kant.

Barnet som kommer bort från sin moder i den allt trängre folkmassan.

Tonåringen som slår handen blodig mot tilltagande tvång och instängdhet.

Hon känner sig yr, kroppens utsträckning fragmentarisk, som om varje por vibrerar yrsel, avbrott och brist - overkligt och ångande. Hostar, slemmar, klöks av bristen på syre, snön som spyr och reducerar sikten. Hon kan inte ens se sin hand, hur den krampaktigt, med fingrarna spretandes, likt en fågelspindels, rör sig mot hennes läppar, krälar över hennes hud, över ansiktets utsatthet, kvarkarnas omöjliga rörelser - ett instinktivt försök till skydd mot allt det som snart måste dechiffreras. Allt det som snart måste uttalas, beskrivas, förankras. Dränkas i formalin. Ramas in och nålas upp på väggen.

Stjärnorna har slocknat. Gud likaså. Och visan om de vita änglarna hon sjöng som liten flicka, änglaskaran hon tryggt kunde luta sig mot när rädslan satte in, när skräcken för allt hon anade men inte förstod tog överhand, har förlorat såväl sin text, sin melodi, som sin magiska trampolin - barnahjärtats förankring hon alltid kunnat förstå, ta till sig, utgå ifrån.

Vet inte vad som händer eller sker. Kan varken tolka utåt eller inåt. Skuggor spelar på väggen, växer, blir demoniska och våldsamma. Attackerar henne. Och ljusen som tänds runt henne är stickande vitt och bländande. Inte alls glittrande som nyårsraketer. Fest och yra. Det som för några timmar sedan innebar glädje och livsbejakelse. Framtid. Det första hon ser är kompisens mamma som står lutad mot dörrposten.

Håret på ända, liknar mest ett troll, blicken i förtvivlan. Ett ensamt träd i storm. Uråldrigt, knotigt och desillusionerat.

Motorsågen är där. Trycker som ett hånskratt bakom kvinnan 13

på hallgolvet. Association: kalhyggets ödslighet. Inga tecken på övrig rörelse eller livsgnista. Gud vad hon hatar när man förstör skogen. Så har det varit så länge hon kan minnas. ”Föryngringsyta” får henne att rysa, kasta upp, gå i kramp.

Man säger: din mamma är död, din pappa sköt henne. Din mamma är död. Din pappa sköt henne. Påminner om en ramsa hon glömt fortsättningen på. Grannens son som sparkar boll mot en garageport. Mår illa av plastbollens entoniga snärt mot plank och asfalt. Röda avtryck mot bar hud. Spottloskor över het asfalt. Några versrader ur en melodislinga i moll som avståndsberör. Bilden av en vissnad lupin. En död humla på rygg i fönsterkarmen. En snölykta som isar igen. Slocknar. All denna hemska förgänglighet! Obarmhärtighet. Tillkortakommanden. När hon ser ner på sina händer är hennes fingrar blodlösa, spruckna, förtorkade, nagelbanden blåmelerade.

Som om det var mormoderns händer hon gick och bar kring på. Andningen ytlig. Ansträngd. Hukande. Och sedan kör man tigande iväg, genom en lakansvit, övergiven isöken utan synbart slut - breder ut sig i all sin enslighet, i all ödslighet världen har att frambringa. En bädd med mått enkom sydd för den som inte längre finns till. Några svartklädda vid vägkanten, siluetter av något avlägset, möjligt en råk mot himlen som fördjupar det svarta och i periferin granskog efter granskog. Svart och vitt. Vit och svart. En värld i avsaknad av färg. En värld i avsaknad av djup. Allt fruset. Kilometer efter kilometer. Man kan omöjligt röra sig framåt. Tillslutet.

Allting är en sekund innan efteråt. Och en närande trygghet i det. ”Lizette hör du mig”, förnimmer hon en kvinnas röst, långt där bortifrån dörrglipan, vänligare än vad som är verkligt.

Hon tvingar sina ögonlock att öppnas. Hela jorden snurrar liksom bortom sin lagbundenhet. En planet på drift i allt 14

det mörka. Allt hon förnimmer lever sitt eget liv. Rör sig med ljusets hastighet. Som om någon osynlig med mycket power ökade farten på hennes upplevelser. Vevar fram scen efter scen i ett våldsamt tempo med plågsamt fokus. Från insidan ser hon den mumlande stå böjd över henne, fyller upp hela hennes synfält med allt som är omöjligt att värja sig mot. Alla mödrars uttryck ropar åt henne att tillåta sig att bejaka värmen från kvinnans bröst, hennes genomskinliga hud där ett skärt hjärta skvalpar runt och pumpar kärlek. Allt sker i ögonhöjd, undkomma kan hon inte. För ett ögonblick är hennes mamma hos henne, sedan blir allt åter grumligt, siktlöst. En hastig utandning på fickspegelns yta. Sedan tar det svarta vid.

Dröm Hela hon är som genomskinlig, transparant – som om hon är ett med glaskupan. Hon kan se alla sina inre organ, vävnader och celler, blodkärlens finmaskiga vindlingar, blodkropparnas framfart, hormoner och molekyler, syrets väg och all bortstötning. Hennes känslodrömmar som åker kana i regnbågens alla färger. Det är först när tanken visar sig, som allt inom henne grumlar igen, luckorna stängs, det nyss materialiserade flyr undan, glaset får ge vika för det ogenomträngbara.

Hjärnstammen vindlar mot ryggradens slut och lämnar allt annat i förtärande glömska. ”Lizette kan du höra mig?” Någon ropar hennes namn.

En okänd kvinna, hon nog har sett förut, står böjd över henne, ser snäll och vänlig ut. Utstrålar godhet från sina blåa milda ögon. Är äldre än hon först trott. Som mormor.

Tjockt gråsvart glänsande hår med silverstänk i, löst ditsatt hästsvans, håret som böljar fram mot henne där hon ligger, 15

gör kvinnans huvud onormalt stort, groteskt, men också mysigt och lockande – en plats man vill burra in sitt liv i, likt en känguruunge dold i moderns pung. Men den äldre kvinnan utstrålar också beklämdhet, en oavsiktligt måhända betryckt återhållsamhet i sitt rörelsemönster, handen hon för mot Lizettes kind, som om hon närmade sig en stackare eller i värsta fall en dödsdömd – utan hopp om bättring, återgång eller lyckosam förnyelse, varje form eller antydan däråt går i golvet som för den som är svagast, spricker i ett oändligt antal skärvor, likt vilsna atomer omöjliga att åter foga samman – en omöjlig väg ut ur det elände som numera utmärker den liggandes liv och framtid. Jag kan höra dig, vill Lizette svara, men jag förstår dig inte. Och varför jag är hos dig, förstår jag än mindre.

Man kör iväg med henne på isiga, slingrande skogsvägar.

Kör allt djupare in i det svartvita, bort från det hon är van vid, det som fram tills nu utgjort hennes sprungna livsform.

En tydlig avgränsning mellan det hon har förankrat som sitt eget jag och det hon har förankrat som andras jag. Poliserna är tigande, deras ögon är mörka som djupa kratrar. Den ene koncentrerar sig på körningen, den andre stirrar ut i natten – hon tänker på ögonen: kratrar som djupa hål utan fästen, farbarhet eller möjlighet därtill, med något som fräter i kanterna. Som Nasa-bilder från ett ödsligt månlandskap, vars väsen utstrålar hotfullhet och opålitlighet i materialiserad form.

Thank God att den uniformsklädde inte sitter bredvid henne.

Söker vara något han inte kan eller är. Man hör bara motorns brummande, dubbarnas rivande fästen mot isen. Det handlar om transport. Det finns andra som är bättre på att tala med flickan, stödja henne i det kaos hon måste befinna sig i. Själv är hon nöjd och tillfreds över tigandet och distansen. Det ger henne möjlighet att hämta upp sig själv ur sin svarthet, eller snarare är svartheten där som en skön kudde att luta sig 16

mot när tankarna tränger sig på allt för hårt och sökande. Så långt som att samla sig, har hon inte gjort, det kommer att dröja ett bra tag till. Mellan sätena ser hon ljusdioderna på polisradion, men man tycks ha skruvat ner ljudet och det är hon innerligt tacksam för. Diodernas framfart över displayen påminner om föräldrarnas akaiförstärkare, vars röda sken alltid rör sig i takt med den spelade musikens rytm. Slutsatsen gör henne tillfälligt lugn, rofylld, drömmande, tillbakalutad.

En plötslighet senare svänger man hastigt in på en gård, ångande spår tecknas vårdslöst i snöfläckig asfalt, slirande däck, en frän doft av gummi och synliggjord struktur - ställer sig sidan om en annan polisbil, en port öppnas, fler poliser strömmar till och bär fjortonåringen processionslikt in på polisstationen. Lyfter henne högre över tröskeln än vad som är av nöden. Man måtte tro att hon är gjord av porslin eller kristall. Glas som sägs skimra i glödlampans sken. En glasblåsares dotter. Ack ljuvliga prisma med regnbågens underbara färger.

Stjärnanhopningar glödande mellan galaxer. Jungfrun som står och sjunger med sitt barn vid sin barm. Ett spektrum bortom det som stänger. Det förflutna har ännu inte hunnit ikapp. Inom henne sker det som utmärker homo sapiens.

I bakgrunden väller polisradions ångestfyllda toner, väcker henne vilt och hjärtskärande, sparkar henne dit hon inte vill vara, får henne att skrika rakt ut, gutturalt och främmande, som om ondskans anlete hinner henne ikapp, sveper förbi, stakar ut vägen, hånskrattar rått i riktning mot det som numera utgör hennes verklighet. Det går fort nu. Man drar in henne på polisstationen, en hund i strypkoppel, en bastard alltför ond för världen, förbi luckan och disken för anmälan, passerar en handfull berusade som sitter och halvslumrar på en träbänk, en halvnaken man som gestikulerar vilt och obegripligt, en fakir som längtar efter värme och spikmatta, 17

rörelser och ljud som flimrar förbi i ett alltmer speedat tempo, en ung kvinna med rödmålade läppar som talar ett språk ingen förstår, poliser som stirrar på henne mer skärrade än vad hon någonsin själv kommer att vara, pistolhölster slarvigt slängda på en bänk, en kaffeautomat som suckar, droppar, fräser i fientlighet, för in henne i ett celliknande rum, där två kvinnliga poliser genast sluter upp vid hennes sida. ”Är du törstig?” frågar den ene. ”Du måste vara trött!” ömkar den andre. I cellen, sidan om, sitter hennes pappa och stirrar ner i golvet. Hon kan höra hans snabba, ekande hjärtslag, hans ansträngda, stötvisa andning, doften av porernas avtvingade odör. Hon förstår inte medvetet vad som sker. Det hela ligger på en cellulär nivå. Man kan också tala om en kvantsymfoni av sällan skådat slag. ”Du måste vara hungrig”, säger den godhjärtade kvinnan och ser på Lizette med all den mildhet som världen har att uppbringa.

Kvinnan har därefter tagit hennes hand och fört ut henne till ljuset, liksom betvingat det som skrämmer, satt henne vid ett matbord, fått henne att äta i huvudsak för att hon inte kan säga nej. När mannen kommer in, ser han tankfullt på den unge, medan han slår sig ner framför henne och glupskt slevar upp en stor portion på sin tallrik. Hon känner omedelbart igen mumlet dem emellan. Ser tigande bort mot fönstret, mörkret därutanför, träden som böjer sig för vinden, ser sin egen spegelbild, viker instinktivt undan med blicken.

Parerar intuitivt tillbaka till sitt inre. Likt den som sett för mycket. Som vet att inga yttre vägar har riktning eller farbarhet. Hon tycker att mannen utstrålar opålitlighet, en typ av människa som är svår att veta var man har och det föder fram en obekvämhet hos henne, får henne att känna sig som en inkräktare, en främling som inte har något i parets kök att göra. I samma ögonblick säger han: ”Du ska veta att du 18

är välkommen” - spricker upp i samma leende som kvinnan vid hans sida. En stund senare sitter hon nersjunken i en välsutten skinnfåtölj i parets vardagsrum. TV: n har mannen satt på. Lagt zappen framför henne. Men hon rör sig inte, sitter blickstilla, håller andan, som om fjortonåringen är på väg att möta sitt ofrånkomliga öde. Flimrande bilder utan sammanhang far fram över skärmen, lika osammanhängande som henne själv. I bakgrunden hör hon kvinnan stöka runt i köket. Mannen är försvunnen. Steg som avlägsnar sig utan att någon hör på. Det börjar regna, stora vattendroppar slår hårt mot fönsterblecket, krossas mot fönstret, rinner ljudlöst nerför rutan, glider samman, eller färdas parallellt, formar världen än mer otydlig och ogreppbar. Hon reser sig, går fram till fönsterrutan, ser dropparnas kamp för sin överlevnad, hur de liksom skälver till i dödsögonblicket, trycker näsan mot rutan och låter det hemska försvinna i ett andetag. Om natten kommer den svarta råken till henne, hackar henne blodig för skuldens skull.

Hon satt i cellen sidan om sin pappa.

Man hade talat om för henne att hennes mamma var död.

Att hennes pappa skjutit ihjäl hennes mamma borta på Stora Hotellet, med det gevär han brukade gå på älgpass med. Man hade sagt åt henne att hon inte längre hade någonstans att ta vägen. Att hon numera var en främling på hemorten. Att man skulle hjälpa henne till ett jourhem där hon kunde få vila ut. Att hon måste sitta i det celliknande rummet lugnt och stillsamt, vänta på att någon från socialtjänsten hämtade henne, talat om för henne att hon måste ha tålamod, att väglaget var bedrövligt, att jourhemmet låg en bit bort, söderut bortom närmsta större stad. Man hade talat om för henne att hon inte var ensam om att ha det så här, att det fanns andra 19

barn som upplevt ett liknande scenario, barn som mist sina nära och kära på det ena eller andra sättet, barn som fått all sin trygghet krossad och tillintetgjord, hela tillvaron omkullkastad, men att det gick att ta sig igenom det, att det fanns en väg ut ur mörkret. Ett ljus i tunneln. Hon kunde lita på vad man ämnade göra för henne. Godheten i deras avsikt. Hon hade valt den svarta kudden. Andats i jämn takt. Druckit en klunk av det unkna vattnet hon blivit erbjuden. Sökt tolka, avkoda och greppa om de allvarsamma. Vad de sa och gav uttryck för. Men så hade hon åter känt pappans hjärtslag, hur de liksom förstärkte hennes egna, skapade oro och vetskap, gav såväl mönster av sammanhang som sönderfall. Och då drogs allt undan från henne. Hon slog och sparkade, klöste och bet, skrek och vrålade. Man skrev i rapporten att flickebarnet var omöjlig att lugna, att man inte hade kompetens, inte heller utgjorde den rätta miljön för en tonåring i hennes situation, varför man beslutat att i ilfart transportera henne till det intilliggande regionsjukhusets psykiatriska klinik, där man olyckligtvis hade barn- och ungdomspsykiatriska kliniken stängd utanför kontorstid. Det fick bli klossvak på vuxenpsykiatriska avdelningens akutintag. Sederande och antipsykotiska läkemedel, serverad av leverfläckshänder i en märklig blandning - i samma anda som skövling blir kalhygge blir föryngringsyta, normalisering måttstock för livskvalité, reducering framför pluralism, rädsla för affektioner framför behovet att uttrycka, och tilliten till det – just så transformerades svartheten grå och sörjig, tillvaron verklighetsfrånvänd och dunkel, syrefattig och avlägsnad, likt kameralinsens svep över en död havsbotten, där allting är ett evigt efteråt. Lysrörsvitt.

Hon hade trampat runt i sitt inre som fingrars klet i en klisterburk, haft nog med att andas, hålla sig vid liv, näsan ovanför blodets framfart. Runt om henne talade man om henne som om hon vore en annan, man kan säga: ett dött föremål, 20

en tingest utan själ och hjärta. ”Vi måste säkra hennes rörelsemönster”, sa man, ”varje form av tendens till destruktivt beteende måste stävjas”, och tillade, ”vill det sig mer illa, får vi söva henne.”

Så hade man nålat upp henne på väggen, hon förmodade för sina insektsliknande drags skull.

Samtidigt: Två hus bort, där nattöversköterskan vid psykiatriska kliniken har sin bostad, ligger en vit schäfertik vid namn Daisy, utsträckt i all sin moderlighet i översköterskans kök och låter sina valpar dia – till den minsta valpen, räcker inte spenarna till. Sett utifrån, kan man tycka det är en smula märkligt, då översköterskan borde veta vad sådant innebär.

Det här kunde omöjligt vara frågan om henne, det här kunde omöjligt vara frågan om någon annan heller, det finns gränser hon fått lära, hur man i en demokrati tillåts behandla liv – möjligtvis ett försöksdjur för den som skiljer liv från liv. Eller en brottsling som avvikit från det högt värderade, det normala, en våldsbenägen krake. Och det var inte hon. Långt därifrån. Nog för att det fanns moment i hennes liv, då hon tänkt tankar, känt känslor, påbörjat handlingar som inte hade godheten som omedelbart uppsåt, men det hade alltid avstannat – som vid en gränsövergång noga övervakad av uniformerad polis – eller ebbat ut, på ett naturligt, i vart fall inlärt sätt.

Man höll fast henne, gav henne mer klister, sköt undan det svarta, fördjupade henne i det stickande vita och alla dessa flåsanden från ansträngda lungor som stod runt henne, över henne och studerade varje form av liv, intention och rörelse.

Det var som om man avsåg avläsa hennes innersta gömslen, dissekera hennes ömtåliga själ, stod där med förstoringsglas och mikroskop och gjorde sig till. Hon slöt sina ögon, domnade bort i allt det skräckligt vita.

Det är kanske så här döden ter sig?

21

I huset sidan om henne, låg den kvinna som för bara en stund sedan varit hennes mamma, utspridd och flydd, i väntan på obduktion – hur kulorna sprängt hennes inre till en hiskelig sörja. Blicken fjärran, avlägsnad. Frågan om modern rest iväg förblev obesvarad.

Och översköterskan for med blicken mellan liv och död.

I Lizettes dröm promenerar hon och modern nere vid Stora Sjön, hand i hand. Tillsammans genom barndomslandskapet – doppar tårna i det kluckande vattnet vid sjökanten när vädret tillåter. Gör sådant de sällan gjorde den tid som borde varit deras! När hon vaknar minns hon ingenting av drömmen. Dock ett litet stingsligt hjärta, en valp i upptäckartagen, babyfötter som sparkar liv, en tjudrad kalv där i båset, kvarlämnad med alla vårens dofter i näsborrarna, kommer liksom för henne i en räcka bilder som attraherar alla hennes sinnen. Hon känner genast igen mumlandet och det gör henne omedelbart sorgsen och defensiv. På sin vakt. Länge står hon och väger i dörrglipan, vittrandes likt en hind, osäker och tveksam om hon ska beträda det hon under lång tid framöver kommer att kalla ”den andra världen”.

På sjukhuset tvingas hon kvar i det vita. Man studerar henne noga. Använder förstoringsglas, pincett, skalpell, elektroder, spännbälte och allehanda kemikalier. Två skötare kretsar ständigt kring henne, som rovdjur stänger man in sitt byte. Är på sitt sätt mer som osaliga andar än av kött och blod.

Låter henne inte ens vara ensam på toaletten. Far in och ut ur henne med ett hånskratt. Översköterskan vakar noga över fjortonåringen, tillåter inga tendenser eller avvikelser från det som den manlige psykiatrikern journalfört - sådant den gudomlige i sin frånvaro beslutat. (Hon möter honom aldrig). Översköterskan har avdelningsansvar. En roll hon tar på största allvar. All arbetsfördelning är strikt strukturerad, 22

avgränsad och mätbar. Avser strypa all möjlig affektion.

Kontrollera varje form av uttryck, reducera den bevakade till ett minimum, ett system av ettor och nollor. Hugger av allt som sticker ut. Sänker varje patient i fördjupad sörja när så behövs. Möjligheten finns alltid att klicka bort. Gränsen till vad som faller utanför är alltid nära. Patienterna behandlas mer som trådstyrda marionetter än som personer med egenliv. Man kan tycka att detta snarare beskriver en förgången tid än nutida förhållanden, men så är ingalunda fallet, snarare är miljön så beskaffad att det förflutna aldrig lämnats.

Man duschar henne. En bastant medelålders kvinna med grytlockshänder och barska stereotypa rörelser, skrubbar henne med snart söndriga, spruckna plasthandskar och såpa och någon slags svamp som för den skrubbade mer liknar ett deformerat foster, ett ofärdigt liv, möjligt aborterat, dugligt och sparat enkom att skrubba huden med – behandlingen gör henne mer ont än gott. Huden rosaröd. Det översta hudlagret avskrubbat. Blodsmak i munnen. Små mörkröda rännilar som sipprar från hennes ben, armar, rygg, mage, bröst, stuss, lägger sig som en krans obebodda öar i ett slags försvar runt henne på duschgolvet. En manlig skötare som står i dörröppningen och skäms. En manlig skötare som efteråt spolar rent och desinficerar – med en frenesi som om han avsåg spola bort och kemikalisera, slutligen förinta, det han, i ett ögonblick av ren, obesudlad mänsklighet, så innerligt skäms för. Vad kan man i slutändan göra åt sådant annat än att blunda? Det var som om man tagit över hennes liv, hennes vilja, kraft och bestämning – och den sargade huden fick henne att gråta mer än vad omgivningen mäktade med: man skickade tillbaka henne till det stickande vita. Lade henne på britsen och pumpade henne full med gråsörja. Klister och mer klister. Frånvaro och mer frånvaro. Ur djupet av sitt inre förstod hon att det var hos Djävulen hon hamnat. Helvetet materialiserat på jorden.

Som motorsågens framfart genom skogen. Ur såren blödde 23

hon kraftigt. Eller kanske inte alls. Det som i ena stunden utgjorde en mardröm i slutändan avsedd att måhända skratta åt, utgjorde i det nästa en verklighet och sanning, hon förstod, inte alls var en dröm så ond och fantiserad, utan tvärtom, den sanning hon som skör tvingas leva i.

Den sanning varje skör tvingas leva i.

Ett skratt som fastnar i halsen.

Ett amputerat hjärta bakom sitt galler.

En slutsats som i det närmaste ges djupare rötter. Villkor hon kommer att bära med sig i de val hon gör i framtiden, själva den livsväg hon gör till sin.

När översköterskan återvänder till sitt hem på morgonen är den minsta valpen död. Ligger som en urvriden trasa på golvet.

Likt flickan, muttrar översköterskan, och kniper valpbyltet i nackskinnet, går ut bakom huset, pulsar i snön mot granskogen till, släpper byltet under en storväxt gran, vet att valpen snart blir ett skrovmål för den som hungrar - sådant är livet, säger översköterskan, pulsar tillbaka och stänger dörren om sig.

En mansröst säger: ”Det är jag som är Peter. Det är jag som är Peter.” Rösten låter inte bekant eller familjär, till det alltför basrik och ekande, som om plågaren försatt världen i en container. Tendens att vara hotfull är hennes omdöme. ”Frugan gräddar pannkakor, som kanske kan smaka”, säger basrösten, sticker fram sitt huvud, en gråsprängd knopp, leende - påminner om mannen från igår. Kvinnan vänder sig om, ler lika milt som den gråsprängde, men är betydligt äldre än Lizette bär med sig i sin föreställning. Äldre än mormor.

Hennes rynkor djupare, fler och mer markerade – likt plogen som om våren innan vårsådden, brutalt men ändamålsenligt far fram i myllan. ”Den andra världen”, är svår att ta till sig, svår att förstå sig på.

24

Vad har hon här att göra?

Man transporterar henne vidare om kvällen, eller möjligt dagen därpå. (Kan också vara veckan därefter). Två bistra män i framsätet, hon ensam där bak. Männen kommer från kriminalvårdens transporttjänst, något annat har man inte att erbjuda. Än en gång känner hon faderns hjärtslag, tar upp ett hårstrå från sätet som säkert är hans, känner hans kvardröjande värme från sitsen. Känslor som ångar ur hennes vidöppna hand. Men denna gång förhåller hon sig lugn, har inte kraft eller ork till något annat. Sörjan, den grå, klistret inom henne håller henne tillbaka, det stickande vita är hotfullt nära. Översköterskans blick och leverfläckshänder - plockar med sådant som anses normalt. Kan se hur hon dör bort i sjukhusfönstret. Upplöses som om hon aldrig existerat annat än som en ond dröm. Efteråt tänker fjortonåringen att hon krossat leverfläcken mellan tummen och pekfingret. Och bildörrarna i baksätet kan endast öppnas utifrån. Hon har lärt sig att låta rösten från sitt inre strömma lugn och stillhet. En skicklighet hon alltmer förfinar. Det ger henne också en viss kontakt med svartheten – kudden hon så gärna lutar sig mot. Tre dagar senare står två allvarsamma tanter, hon tänker: närmare döden än livet! från socialtjänsten framför henne. Pockar på uppmärksamhet och klarhet – för fjortonåringen oroväckande nära det stickande vita. Hennes hud som åter fläks upp, blottlägger all hennes utsatthet, benmassan som synliggörs, skrapas ren och analyseras, alla hennes organ som framträder på skärmen, all genomskinlighet som gör henne rädd att försvinna, uppgå i något som inte är hon. Den ene säger att platsen Lizette placerats egentligen är ett jourhem, vars uppgift är att ta emot akuta ärenden, i väntan på något annat. Den andre säger, medan hon pekar på kvinnan med de milda ögonen, att paret uttryckt en önskan att Lizette ska få stanna. Den ene 25

Nomen fรถrlag ISBN 978-91-7465-633-6

2973_omslag_230,4x180.indd 1

2014-03-10 15:25:58