Issuu on Google+

 

1  


ENSAM

 

2  


Helena Nordén

ENSAM Roman

 

3  


Läs mer om Nordéns Förlag på www.nordensforlag.se

Utgiven av Nordéns Förlag Omslag: Bo Nordén Ringholm Omslagsfoto: Helena Nordén Tryckt hos Publit AB 2012 ISBN 978-91-7437-744-6

 

4  


Prolog

Henry tog sig långsamt framåt. Han gick med tunga, släpande steg. Följde den smala vägen han trodde skulle leda till en by. Allt medan solen stod högt på himmelen ovanför och dess heta strålar fullkomligt grillade hans bara hud. ”Hela tiden den här förbannade jävla hettan.” mumlade han ilsket för sig själv. Vilket fick några förbipasserande att undrande vrida på sina huvuden. Samtidigt bröt svetten ut på allvar för att rinnande ta sig ut över hans storvuxna kropp. Det rann längs ansiktets båda sidor, ner i nacken och ut över hans breda ryggtavla. T-shirten som satt i tajtaste laget klibbade snart emot huden, vilket gjorde honom än mer irriterad. Han kände sig svag och orkeslös men fortsatte trots det gå, irrade planlöst framåt utan att se sig omkring. Då föll en första droppe från hans panna och direkt därefter föll fler, för att landa i hans båda oskyddade ögon. Det fick den väldiga kroppen att rycka till, som om den värjde sig mot den plötsliga smärtan. En man han mötte hörde honom morra dovt, den mannen försvann därifrån illa kvickt. Andra såg honom fortsätta gå medan han slängde med huvudet från sida till sida. Ögonen sved, huden brände och vid det här laget snurrade det rätt rejält i hans huvud. Allt var den där förbannade solens fel, och hennes så klart, Angelikas. Solen hade förföljt honom under hela hans vistelse här i landet och verkade aldrig vilja ge upp, aldrig släppa taget om hans värkande kropp. Den bara fortsatte svepa in över hans arma väsen för att likt en rovfågel slå klorna i hans ömmande lemmar. Cirkulerade högt däruppe, avvaktande, tills den ansåg sig redo att slå till. Då kom den plötsligt nedfarande med en enorm styrka för att träffa honom rakt in i ögats lins. Smärtan som följde var omedelbar. Det kändes som mötet med en vass kniv, den allra mest välslipade udden längst ut. Solens vassa strålar kändes plötsligt som en jävla laser och den där förbannade jävla lasern skar just nu sönder hans båda ömmande ögon. Alltmedan han snubblade oseende framåt i den olidliga hettan. ”Det här ska hon också få sota för!” mumlade han ilsket för sig själv. Så fort han fick tag i henne så. Det var bara det, men så fort han höll henne i ett säkert grepp skulle hon minsann få veta hur det kändes. Då skulle han låta hennes ögon få möta äkta smärta. Med blödande ögon tog han sig långsamt vidare. Egentligen tårar som okontrollerat rann ut över hans kinder. Tårar som kom av den syraangreppsliknande attacken hans båda ögon just utsatts för. Något som uppstod när saltdränkta svettdroppar föll ner från pannan för att landa mitt i ögonen. Han svor på att han skulle hitta hennes gömställe. Hitta henne och utan förvarning kasta sig över hennes späda person. Han skulle med all sin styrka, och med hjälp av sin nyslipade kniv, gräva sig in i djupet av hennes mjuka kropp, tömma den på sitt innanmäte och kasta inälvorna åt gamarna. För det fanns väl gamar här? Sedan skulle han äntligen återvända hem…

 

5  


1

Snön föll tungt utanför Angelikas fönster, singlade ner likt stora gnistrande stjärnor. Rikliga mängder for stillsamt förbi där hon tyst stod och såg på. Plötsligt fick hon se dessa stjärnor fångas upp av en stark vind för att kastas tillbaka upp i luften igen. Där virvlade de vilset runt en liten stund, tills vinden avtog och allt åter blev lugnt och stilla. Då fortsatte de falla, för att genast fastna på hennes utskjutande fönsterbleck. Fångade blev de sedan liggande medan snön som föll fyllde på. Där bildades drivor. Tills det tog stopp, då där var fullt, alldeles överfullt. Då stöttes de ut, likt mynten i ett överfyllt myntspel pressades överskottet ut över kanten. Snöflingorna återgick till att falla fritt, den här gången i grupp. Takten ökade upp allt eftersom, det gick fortare ju närmare marken de kom. Tills de landade med en dov duns på trottoaren nedanför. Det var den tjugotredje november och vintern hade just slagit till. Det var kanske inte ovanligt tidigt men i alla fall ovanligt mycket snö för att vara så här i början av säsongen. På löpsedlarna runt om i staden kunde man läsa att Stockholm drabbats av snökaos. Alla hade blivit tagna på sängen och snöröjningen hann inte med. Allt var med andra ord precis som vanligt. Angelika kastade ett öga på klockan för att konstatera att det nu bara var tio minuter kvar tills taxin skulle komma. Hon kände sig rastlös fast på ett stillsamt vis och återgick till sin tidigare sysselsättning. Nämligen att titta ner på all snö som hunnit samlas i drivor på trottoaren där de förbipasserande gjorde sitt bästa för att ta sig fram i väntan på plogbilarna. En buss närmade sig korsningen och i brist på annat följde hon dess färd med blicken. För att få höra föraren tuta irriterat när en fotgängare plötsligt klev rakt ut i gatan. Bussen tvingades bromsa, för att strax därefter återgå till sin något sliriga färd längs Hantverkargatan. Angelika fick nog av all snö och vände sig om, för att i stället se sig omkring i den lägenhet hon ännu ett litet tag kunde kalla för sin. Här var sig inte längre likt, blev första tanken som slog henne. Allt var avsminkat, kalt och naket. Det liknade inte längre den bostad som varit hennes hem under åtta långa år. Alla personliga tillhörigheter saknades. De hade packats ner för att stuvas undan. Det enda som återstod i dag var lite möbler hon låtit ingå i försäljningen. Hårda saker, inga mattor eller andra dämpande tyger och därför ekade det när hon gick över golven. Angelika tittade ut mot hallen. I dag syntes inga kläder ligga kastade på stolen som tidigare stått bredvid spegeln. Smyckeskrinet saknades på hallbyrån, liksom albumet från den tidiga barndomen och bilderna på hennes båda föräldrar. De hade stått i bokhyllan i vardagsrummet men nu gapade hyllorna tomma. Allt var borta, också bilden på Harriet, fast den var inte nedpackad i någon kartong utan låg överst i handväskan ute i hallen. Ett inramat fotografi som varit på väg att glömmas kvar. Hon fann det av en ren slump när hon skulle stänga en garderobsdörr. Utöver detta var alla blommor bortskänkta och morgontidningen, den som ibland blivit liggande dagar i sträck ute på hallgolvet, äntligen uppsagd. Kylen hade tömts samtidigt som hela lägenheten noga städats ur. Sakta men säkert hade hon avlägsnat alla spår efter sig själv. Det enda som återstod i dag var en dunjacka och hennes bagage, en handväska och tre rymliga resväskor.

 

6  


Tänk att de innehåller allt, det enda jag tar med mig, tänkte Angelika för sig själv medan hon sneglade på sina väskor. Det var inte mycket, tänkte hon sedan. Plötsligt fick Angelika annat att tänka på när en taxi högljutt annonserade sin ankomst. Att det verkligen var hennes förstod hon av att det tutades rakt utanför hennes port. Det fick Angelika att sätta fart. Hon skyndade ut i hallen för att ta på sig jacka och kängor. Därefter virade hon en grovstickad halsduk ett helt varv runt halsen och tryckte ner en stor fluffig mössa på huvudet. Vantarna behövdes inte nu så de åkte ner i ena fickan medan dörrnycklarna halades upp ur den andra. Sedan såg hon sig omkring en allra sista gång innan hon tog det avgörande klivet ut ur lägenheten. Angelika låste omsorgsfullt dörren innan hon avslutningsvis kastade ner nycklarna i brevinkastet. Det var det! För att inte börja gråta gav hon sig i kast med att baxa in sina stora, otympliga väskor i den väntande hissen. Men hon medveten om att det här kapitlet ur hennes liv just hade tagit slut. Hennes hem, det som en gång varit hennes trygga vrå, var inte längre en säker plats, i alla fall inte för henne. Sorgen hon bar inombords sved, samtidigt som hon någonstans också kände en viss lättnad. Ju fortare hon kom härifrån desto bättre. Hon skulle fly, flytta utomlands för att förhoppningsvis hitta en ny plats att bosätta sig på, en säker sådan. Vad som helst, bara hon tog sig härifrån innan det var försent. Det var ett drastiskt beslut hon hade fattat, men nödvändigt. Hon gjorde det för att undkomma den hämnd hon visste annars väntade. I dag satt Henry i fängelse och så länge han befann sig bakom Halls låsta dörrar gick hon säker. Men sedan, så fort han släpptes ut, skulle han komma raka vägen efter henne. Han skulle hämnas, det hade han lovat och där i trodde hon honom helhjärtat. Henry var en kille som höll sina löften. Det hade han redan hunnit bevisa under sin allra första fria permission. Hissen nådde entréplanet. Angelika klev ut på den snötäckta trottoaren för att mötas av chauffören som genast befriade henne från väskorna. Det snöade fortfarande ymnigt och bilarna körde långsamt förbi. Hon ställde sig lite avvaktande vid sidan om för att titta på medan väskorna stuvades in i bagageluckan. När det var klart räcktes han henne en hjälpande hand, fast först efter att ha sett hur nära hon varit att halka omkull i det hala underlaget. Angelika återfick balansen, tog tacksamt emot den utsträckta handen och hoppade in i den väntande värmen. Sedan bar det av, bilen rullade sakta ut i vägbanan. Där någonstans skickade Angelika en sorgsen tanke till Harriet som inte kunnat följa med. Hennes älskade lilla tax, en lekfull valp knappa året gammal. Harriet var nu tillbaka hos uppfödaren som hade lovat att ta väl hand om henne. Medan taxin tog sig upp för Hantverkargatan, möttes de av en första plogbil. Man hade nu påbörjat det tuffa jobbet med att röja upp på stadens alla gator och torg. Angelika kunde se hur enorma snömassor skyfflades upp, för att sedan pressas vidare ut åt sidorna. Snövallar skapades och stängde inne alla bilar som stod parkerade längs trottoaren. Medan de åkte gatan fram hann hon se några första bilägare som letat sig ut. Hon såg hur de slet smått förgäves med all snö. Grävde och sparkade på drivorna som lämnats kvar strax intill deras bilar, snö som sedan glidit vidare in under hjulhusen.

 

7  


Några optimister hoppade in bakom ratten och syntes sedan gasa för fullt. Det hjälpte inte det minsta, det enda man åstadkom med det var ett envist slirande, bilarna satt fast i sina rutor. Förarna tvingades därför ut på gatan igen för att fortsätta sitt enträgna grävande. De behövde frilägga marken runt däcken för att på så vis återfå greppet om gatan, om de skulle ta sig därifrån. Fast fortsatte det snöa så här, tänkte Angelika, kunde de lika gärna låta bli. Då var det bättre att de lät bilarna stå där de stod. För förutom alla insnöade parkeringar, var vägarna minst sagt svårframkomliga. Och om inte det räckte, hörde hon det sägas på radion där hon satt i taxins baksäte, väntades det komma mycket mer snö de närmaste dagarna. Angelika hade stadshuset i ryggen en liten stund till innan det var dags att lämna Hantverkargatan bakom sig. Hennes hem, hennes allra första bostad, var nu såld till en kvinna från Malmö. Kvinnan som varit i ett akut behov av en övernattningslägenhet i Stockholm, hade tyckt att Angelikas lägenhet passade henne perfekt. Köpet gick därför snabbt och underlättades av att den ena var i behov av att göra sig av med möbler, medan den andra varit villig att köpa dem. Angelika hade kunnat gå därifrån och bara lämnat alla tunga saker bakom sig. Nycklarna hon släppt ner i brevinkastet skulle vid ett senare tillfälle hämtas upp av hennes syster Veronika. Det var meningen att Veronika skulle möta köparen när det var dags och göra den slutliga överlämningen av lägenheten. Angelika tittade på allt de passerade medan bilen hon satt i sakta och lätt slirande tog sig upp mot korsningen. Hon såg att det lyste i fönstret till Anderssons skomakeri. Mitt emot låg second hand butiken där hon köpt sig en röd klänning förra våren. Hon hade skaffat den när en kollega på resebyrån fyllt år. En klarröd klänning som gjorde sig bra till hennes rågblonda hår och djupblå ögon. Det var en tunn sommarklänning i chiffong med smala band över axlarna. Den låg nu nedpackad i en av de tre resväskorna och kanske att hon skulle få användning för den snart igen? Slutligen svängde de ut på S:t Eriksgatan, passerade Fridhemsplan och S:t Eriksbron. De färdades så fort det tilläts i den sliriga snömodden ner mot Norrtull. Plötsligt bromsade chauffören in tvärt. Ett flertal bilar hade krockat lite längre fram och köer bildades snabbt. Snart hördes utryckningsfordon signalera bakifrån att de ville fram, varpå några bilister gjorde tappra försök att flytta sig åt sidan. Trafiken blev närmast stillastående, medan köerna växte sig allt längre. Stadsdelen korkades igen och där kändes plötsligt väldigt trångt. Klockan gick medan bilarna långsamt rullade framåt. Man tvingades passera olycksplatsen en bil i taget. Som tur var hade Angelika bokat taxin med riktigt god marginal och därför var det fortfarande gott om tid innan planet skulle lyfta. Så småningom tog de sig upp på E4:an. Där hade rusningstrafiken kommit igång och köerna bredde återigen ut sig, alltmedan snön fortsatte att virvla runt i luften. Det kändes som om snöandet tilltog, vilket försämrade sikten ytterligare och olyckorna lät inte vänta på sig. Sirener hörde från alla möjliga håll när utryckningsfordonen passerade. Här och var syntes rena avåkningar. Både personbilar och bussar som kanat fram tvärs över vägen. En del hade hamnat i fel vägbana och krockat, medan andra fortsatt ner i diket. Trafiken lättade inte förrän de var i höjd med Upplands Väsby. Först därefter kunde Angelika känna hur taxin ökade farten för att rulla vidare i ett mer jämnt och behagligt tempo. Då lutade hon sig tillbaka och slöt ögonen.

 

8  


Medan Angelika satt där och blundade, lät hon tankarna flyta fritt. Hon tänkte på alla hon skulle lämna bakom sig, de som blev kvar här hemma i Sverige. Hennes mormor, Agata, som just fyllt åttioett år. Hon var fortfarande en pigg och glad gammal dam, fast kanske inte riktigt lika spänstig som förr. Krämpor i höfter och ben gjorde att hon inte kunde röra sig lika obehindrat längre. Mormodern behövde därför hjälp med en del saker i hemmet, så som tyngre hushållssysslor, men bodde trots det kvar i sin trerummare i Sollentuna kommun. Det senaste året hade Angelika åkt hem till henne två gånger i veckan för att städa och handla mat. Nu var det slut med det, allt ansvar skulle fortsättningsvis vila på systerns axlar. Veronika skulle ensam tvingas överta hela ansvaret för mormodern. Det kändes inte rättvist men i dagsläget fanns det inget att välja på. Angelika kunde inte göra något åt sin situation, inte som det såg ut just nu. Allt hon kunde göra var att hoppas på att det så småningom löste sig så att hon en dag skulle kunna återvända. Angelika Andersson var i dag tjugosju år gammal och hade tillsammans med sin två år yngre syster Veronika vuxit upp hos sin mormor i Sollentuna. De hade inte varit särskilt gamla den där dagen då bilolyckan inträffade och deras båda föräldrar så tragiskt dog. I ett enda slag hade Angelika och Veronika blivit föräldralösa, något som tvingat mormodern att föra en hård kamp mot samhället för att beviljas ensam vårdnad om de båda barnbarnen. Nu kände Angelika sig som en blandning av svikare och smitare, samtidigt som hon hade ångest över sin kommande ensamhet. Angelika, Veronika och Agata hade tillsammans bildat en ny familj, den enda familj hon numera mindes och kände till. Det hade aldrig funnits någon annan än de tre och därför hade de förlitat sig helt och hållet på varandra, ända tills nu. För nu skulle hon plötsligt svika dem båda. Hon skulle lämna landet, bryta alla band för att kanske aldrig återvända hem igen. De skulle inte kunna nå henne, inte ringa eller skriva några brev. De skulle varken veta hennes destination eller i vilket land hon befann sig i. Inte ens med vilket namn hon fortsättningsvis tilltalades med. Angelika hade träffat Henry när hon var tjugo och han tjugoett. De möttes en kväll ute på stan och blev snabbt därefter ett par. Till en början hade allt varit bra, bortsett från att Veronika och Henry avskytt varandra som pesten. Varför hade Angelika aldrig förstått, inte just då i alla fall. Henry hade varit en ganska alldaglig kille som utstrålat en sorts tyst sorgsenhet. Han var lite udda, någon Angelika på något vis velat ta sig an och beskydda. Mot vad? Det visste inte ens hon så här i efter hand. Men kanske mot själva livet som i sig kunde vara kunde vara ganska kämpigt ibland. Åtminstone det visste hon. Henry hade inte varit mottaglig för någon hjälp och inte varit det minsta intresserad av att förändras. Naivt nog hade hon trots det trott på honom och aldrig anat vad han var kapabel till. Men med tiden blev han allt mer svartsjuk, kontrollbehovet ökade, medan tonen blev råare. Han krävde lydnad och hon lydde i tron att det med tiden skulle gå över. Hon trodde på sin egen förmåga, att få honom att förändras genom att ständigt finnas till hands. Det intresserade honom inte det minsta. Han levde sitt liv precis som han ville och det skulle hon också göra, som han ville. Angelika visste att Henrys båda föräldrar dött när han gick i nionde klass och det fick henne att känna djupt medlidande. Han hade tvingats förlita sig på en släkting han knappt kände, en som absolut inte ville ha någon annans unge om halsen, det hade fått hennes hjärta att värka. För hur det kändes att plötsligt bli föräldralös, det visste hon bara allt för väl.

 

9  


Angelika hade redan då haft sin lägenhet på Kungsholmen medan Henry bott hos Stefan i Vallentuna, släktingen flyttade han aldrig hem till. Tiden gick och plötsligt en dag kändes allt inte längre lika bra. Någonstans på vägen gick det hela snett, men så här i efter hand kunde hon inte minnas något särskilt som utlöst det hela. När Henry blev allt mer kontrollerande försökte Angelika dra sig undan, det accepterades inte. I stället höll han henne kvar i ett järngrepp. Avståndet mellan deras bostadsadresser kändes plötsligt minst sagt välbehövligt. Då dog Henrys släkting. Mannen Henry skulle ha bott hos efter föräldrarnas bortgång hade plötsligt en dag fallit ihop. Han hittades död på trottoaren inte långt ifrån sin bostad. Och Henry, som visade sig vara mannens enda släkting fick ärva lägenheten på Söder. Därmed krympte avståndet mellan deras bostadsadresser avsevärt. Det ändrade inget till det bättre, snarare tvärtom, och efter ett tag gav Angelika faktiskt upp. Hon insåg det omöjliga i deras relation och var definitivt färdig att bryta, Henry vägrade! Under deras år tillsammans hade Angelika varit totalt ovetande om Henrys livsföring och vad han faktiskt var kapabel till. Hon hade inte ens vetat vad han försörjde sig på. Den fiktiva versionen hade hon känt till så klart men det var allt. Naivt nog hade hon svalt alla hans lögner med hull och hår. Allt eskalerade en dag för snart två år sedan när Henry greps misstänkt för att ha rånat en guldbutik i Täby Centrum. Dessutom hade ett motsträvigt butiksbiträde blivit skjuten, till döds trodde man ett tag, men han överlevde tack och lov. Då plötsligt rullades hela sanningen upp och Angelika fick sitt livs chock. Henry fälldes så småningom för sina brott, tillsammans med sina båda kompisar och kumpaner Stefan och Micke. Alla tre ansågs skyldiga och dömdes till lite olika långa fängelsestraff. Stefan och Micke för rån, Henry för rån och mordförsök. Henrys straff blev därför längst. Han fick tre år och sattes på Hall, vilket han anklagade Angelika för. Hon hade nämligen, under ett av sina sällsynta besök hemma i hans lägenhet, hittat vapnet och överlämnat det till polisen. Därefter valde åklagaren att kalla henne som vittne. Från den dagen hade Angelika levt under ständigt återkommande dödshot. De hade skrämt henne även om hon inte hade tagit allt på fullaste allvar. Det borde hon gjort! Under Henrys första fria permission åkte han raka vägen hem till hennes lägenhet, för att så fort dörren öppnades, kasta sig raklång över henne. Det hela var över på någon minut. På sjukhuset sa man senare att hon haft änglavakt som överhuvudtaget överlevt. Det hade inte varit Henrys avsikt! Angelika vaknade upp med ett litet ryck när bilen hon satt i saktade in. Det fick henne att närmast tacksamt lämna sina dystra minnen bakom sig. Bilen rullade långsamt upp mot terminal 5:s entré, samtidigt som hon rent reflexmässigt tittade på klockan. Hon konstaterade sedan att det var närmare tre timmar kvar tills planet skulle lyfta. Trots allt gott om tid, tänkte Angelika nöjt för sig själv. Motorer som rusades hördes i närheten och fick henne att se sig omkring. Det visade sig komma från ett plan som var på väg att lyfta. Snart skulle det vara hennes tur att sitta så där, tänkte hon närmast förväntansfullt medan planet försvann upp i skyn.

 

10  


För första gången kände Angelika en pirrande känsla inombords och plötsligt längtade hon dit, till Thailand, landet hon valt att bosätta sig i. Men innan det bar av skulle hon träffa Marianne en sista gång. Marianne arbetade på kvinnojouren och hade varit ett stort stöd för henne under det gångna året. Hon hade funnits med när Angelika polisanmälde Henry och sedan fortsatt att finnas till hands under tiden som följde. De hade läst hoten tillsammans, avlyssnat hennes telefonsvarare ihop och därefter analyserat det senaste innehållet över en kopp kaffe i hennes kök. De märkte ganska snart att tonen i hoten förändrades, den blev allt råare och hårdare för var gång. Från att från början ha varit enkla meddelanden med mindre definierbara hot, till att övergå till rena detaljbeskrivningar av det kommande tillvägagångssättet. I ett av hoten stod det att han med hjälp av sin vassa kniv skulle gräva ut hennes innanmäte. Han skulle köra in bladet i hennes mjuka kropp och vrida om, allt för att tömma skalet på sitt innehåll. Där och då hade Angelika fått nog. När chocken så småningom lagt sig insåg hon att hoten aldrig skulle ta slut och därför bestämde hon sig för att ge sig av. Hon vågade inte stanna kvar i Stockholm längre, ja inte i övriga Sverige heller för den delen. För så fort Henry blev fri skulle han komma raka vägen efter henne. Det tvivlade hon inte en sekund på. Fler hot följde men härefter trängde hon undan allt som kom. De var inte längre viktiga nu när hon hade bestämt sig. Trots det blev det en påfrestande tid som följde, med många möten och samtal med människor hon inte kände. Stressen hon utsattes för slet hårt på hennes psyke och allting sammantaget gjorde henne trött. Under den här processen fick hon känna av en helt annan sorts stress än den hon tidigare stött på. Osäkerheten som följde tärde hårt och kom av att inte veta om hennes fall var viktigt nog. Slutligen fick hon i alla fall ett besked, hon skulle få hjälp och därmed tog förberedelserna ny fart. Beslut skulle fattas, om sådant som vart hon skulle flytta någonstans? Vart ville hon flytta? frågade hon sig genast, Långt bort! blev hennes första tanke. Här kändes inte säkert. Hon våndades när hon fattade sitt beslut, men beslöt sig trots allt för att lämna Sverige. Hon skulle flytta mer än tusen mil för att förhoppningsvis få vara i fred. Angelika var den som hittat vapnet Henry använt sig av under rånet. Han hade förvarat det hemma i sin tvättkorg inlindat i en handduk tillsammans med kläder som senare skulle identifieras likvärdiga med rånarnas. En dag ramlade alltsammans ut på golvet när Angelika vände upp och ner på tvättkorgen för att sätta på en maskin. Att något måste ha hänt, insåg hon så fort vapnet landade med ett högljutt klirr strax intill hennes bara fötter. Att det säkerligen var något hemskt, insåg hon också. Vilket fick henne att ringa polisen, som genast kom för att ta med alltsammans därifrån. Därmed blev Angelika den som lämnat över vapnet till polisen. Det hamnade sedan på åklagarens bord och blev det yttersta beviset för Henrys skuld. Kanske var det just därför han var så förbannad? För att hon hade ringt polisen och överlämnat vapnet i deras händer. Men vad skulle hon ha gjort? Vad gjorde man om man plötsligt hittade ett vapen liggande i en tvättkorg?

 

11  


Sedan blev hon kallad av åklagarens sida för att under ed besvara ett antal frågor. Det här gillade han absolut inte, det visste hon alldeles säkert. För när hon efteråt skulle lämna rättssalen var hon tvungen att först passera Henrys stol. Då greppade han snabbt, innan någon hann reagera, hennes ena handled och uttalade ett första hot. Det gjorde han sådär lagom högt att bara hon kunde höra. Med ett stadigt grepp om handväskan klev Angelika ut på den snöfyllda trottoaren. Hon gick med beslutsamma steg för att hämta en bagagevagn och återvände sedan till taxin. Chauffören hjälpte henne att baxa upp de rätt otympliga väskorna travade ovanpå varandra, sedan återstod bara betalningen. Nu vräkte snön ner och på avstånd syntes plogbilarna arbeta. Angelika vände sig mot terminalen, hon sökte efter entrén och började sedan skjuta den tunga bagagevagnen framför sig. Hon stretade och drog för att långsamt föra alltsammans framåt i den sliriga snömodden. Pressade tills hon nådde målet och klev sedan in i den värmande inomhusluften. ”Hej Angelika.” hördes en bekant röst säga strax bakom hennes rygg. Hon snurrade runt för att hamna öga mot öga med Marianne. ”Hej”, ”Hur känner du dig?” ”Det är okej.” svarade Angelika svagt. Vilket var en ren lögn, om än en vit sådan. Egentligen kändes det som att hon skulle svimma, kräkas eller båda delarna vilken minut som helst. Hon var på väg att lämna hela sitt liv bakom sig, inklusive vänner och familj. Hon skulle flytta till ett främmande land, så olikt allt hon hitintills var van vid. Angelika hade aldrig varit i Thailand och hon var medveten om att hon troligtvis var den sista svensken på jorden att utforska landet. I dag reste alla människor dit och alla visste precis allt man borde veta, utom hon. Hon visste bara det lilla hon hade hunnit läsa sig till på nätet, och så kursen förstås. Marianne tittade på Angelika och tänkte, så ung hon är. Hon har ju fortfarande hela livet framför sig. Varför skulle det här behöva hända? Så himla onödigt, och så tragiskt. Marianne visste vad det innebar att leva med en skyddad identitet, eftersom hon själv hade tvingats göra det under femton långa år. Hon hade inte blivit fri att återvända hem igen förrän hennes exmake dött. Tydligen hade han lyckats reta upp någon så till den milde grad att han slutligen blivit skjuten. Han hittades död i en park i Stockholms innerstad, låg där helt öppet med ett skotthål i pannan. Det där skotthålet blev hennes befrielse. Så Marianne visste vad det innebar att sitta ensam och längta. Att titta på en telefon man inte kunde använda sig av. Hon visste hur frestande det var att bara ta lite kontakt med någon från förr, där borta, hemma i tryggheten. För var gång man begick ett sådant misstag, vilket man oftast gjorde någon gång, förr eller senare föll man helt enkelt för frestelsen, då hade man utsatt båda sig själv och eventuella barn för direkt livsfara och tvingades genast fly. Det var bara att packa, flytta, för att starta upp på nytt någon helt annanstans. När man sedan befann sig på det där nya stället kände man sig om möjligt ännu mer ensam och isolerad, långt mycket värre än innan. En del orkade inte leva på det här viset och då var risken stor att man än en gång frestades att ta kontakt, eller att till och med återvända hem till sitt tidigare liv. Man tänkte att han vid det här laget borde ha glömt, att ilskan han känt hade lagt sig. Hade man sedan turen att överleva en allt för ofta oundviklig konfrontation, började alltsammans om från början igen. Nya gömställen, sittande i sin ensamhet utan vare sig familj eller gamla vänner, utan ett levande liv där det kunde gå dagar i sträck utan att man sa ett enda ord till en annan människa.

 

12  


Angelika var ung och hade ingen aning om vad som väntade henne men det visste Marianne och det gjorde henne ledsen. Men som det såg ut i dagsläget fanns det inte mycket att välja på, och det visste hon också. Angelika sneglade upp mot den stora klockan som satt på väggen bakom Mariannes rygg. Fem minuter hade hunnit gå sedan hon tittade på den senast. Tiden gick väldigt långsamt just nu, noterade hon rastlöst. Nästan overkligt långsamt, som i slowmotion ungefär. Precis så hade det känts i rättssalen den där dagen. Hon hade suttit på en bänk och bara väntat på att det skulle bli hennes tur att vittna, att få det gjort. Den dagen hade tiden i det närmaste stått still. Angelika var glad över att slippa närvara vid Henrys resningsansökan. Han hade nämligen helt nyligen fått för sig att han var oskyldig och ville bli friad. Bara så där. Varför det? undrade Angelika irriterat för sig själv. Vad mycket arbete han skulle ha sparat henne om han låtit bli. Åtminstone för stunden, för förr eller senare och ganska snart dessutom, skulle han trots allt vara en fri man. Henry hade vid det här laget hunnit sitta av större delen av sitt straff och skulle släppas om ganska exakt ett år. Det hade varit mycket förberedelser inför den långväga flytten, även om det var helt och hållet självförvållat. Hon hade kunnat välja en närmare plats men tyckt att Thailand kändes bra på något vis. Där skulle hon tvingas bryta gamla vanor och börja om på nytt. Det var så lätt att glömma bort att man gläntade på något, vilket kunde leda till att man synliggjordes för fel person. Med dagens teknik blev saker och ting inte enklare, speciellt inte för den som ville hålla sig undan. En teknik hon inte behärskade till fullo, knappt ens medelmåttigt. ”Hallå Angelika, hör du vad jag säger?” Med ett ryck slets Angelika tillbaka till nuet av Mariannes pockande röst. ”Mm, ja”, ”Om ett år från och med i dag, får du en förfrågan om att förlänga din dolda identitet. Kommer du ihåg det?” ”Ja”, ”Så då hörs vi då, så som vi har bestämt, eller hur?” ”Mm”, ”Det börjar bli dags för din incheckning, har du allting nu?” ”Ja”, ”Är det inget mer du undrar över?” frågade Marianne och tittade oroligt på henne. ”Nej”, ”Och Angelika, du vet att du bara kan höra av dig om du hamnar i ett riktigt nödläge? Alla band med Agata och Veronika är klippta från och med nu, okej?” ”Mm”, Angelika nickade till svar, det här kändes närmast outhärdligt. Hon ville absolut inte försöka sig på att säga något för då skulle det definitivt vara kört. Tårarna hotade att tränga fram och hon ville inte stå här och gråta inför alla människor. Det hade med andra ord blivit dags att säga adjö till Marianne och livet i Sverige. Det blev en sista lång kram innan Angelika vände sig om för att gå därifrån med små men bestämda steg. När hon tagit sig ungefär halvvägs kastade hon en snabb blick över axeln, för att se Marianne stå kvar med ett nu tårfyllt ansikte.

 

13  


Det här är tortyr, tänkte Angelika för sig själv, rent ut sagt outhärdligt. Hon skyndade vidare och stannade inte till igen förrän hon befann sig framför incheckningens disk. Där fick hon annat att tänka på. ”Kan jag få se pass och biljett, tack?” Angelika sträckte över det kvinnan bad om och iakttog henne sedan under tystnad medan hon utförde sitt arbete. När hon var klar fick Angelika tillbaka passet, nu tillsammans med ett boardingcard. ”Gå till höger så kommer du till säkerhetskontrollen, därefter skall du fortsätta till F31. Trevlig resa!” ”Tack.” När Angelika vände sig om var Marianne borta. Medan hon checkade in hade vännen gått därifrån. Alldeles ensam påbörjade hon därför sin resa genom att långsamt gå mot den ringlande kön till säkerhetskontrollen. Väl där gick allt snabbt och snart befann hon sig på insidan. Angelika kastade återigen ett öga på klockan, för att konstatera att hon fortfarande hade gott om tid. Det var mer än två timmar kvar tills planet skulle lyfta. Hon såg sig omkring och tryckte sedan till mössan hon hade behållit på huvudet lite extra. Jackan hade däremot bytts ut mot en kofta ute i avgångshallen men mössan tänkte hon behålla ett tag till, åtminstone tills hon klev ombord på planet. Angelikas plan var att ligga lågt så länge hon var kvar i Sverige och dit räknades Arlanda. När hon nådde Koh Lanta skulle oddsen att kännas igen sjunka drastiskt. Därför gällde det att hålla sig undan så gott det gick ett litet tag till. Längre bort i korridoren syntes en mindre shop. Där skulle hon nog kunna gömma sig en stund, trodde hon. Och kanske också köpa sig några böcker eller en tidning? I alla fall någon form av förströelse. Angelika valde på måfå ut några pocketböcker, en korsordstidning, ett rör med Pringles och en stor kaffe latte, fast kaffet fann hon i disken intill, och gick sedan bort till gaten. Hon visade sig vara först på plats i det avskärmade området och kunde därför sätta sig var hon ville. Så hon valde ut en bänk allra längst ner i ena hörnet, strax intill de gigantiska glasrutorna. Därifrån såg hon långa rader med flygplan stående vid olika gater och bakom dem skymtade startbanan. Hon läppjade försiktigt på sitt heta kaffe medan hon nyfiket tittade ut. Vyn var fängslande, snömassorna virvlade runt i luften medan flygplan kom och gick. Hon kunde se hur ett närmade sig högt däruppe för att slutligen landa, medan andra lyfte. En massa människor passerade utanför hennes fönster i en strid ström. Alla på väg någonstans, hon undrade vart? Sedan vandrade tankarna över till hennes egen resa, hennes framtid, hur såg den ut? Skulle hon trivas i Thailand? Omgiven av ett nytt folk med ett alldeles nytt språk? Hur skulle det kännas att alltid ha värme omkring sig? Att det från och med nu var slut med snö och kyla för hennes del? Inget mer slask och snökaos med andra ord. Fast regna skulle det ju göra förstås, och det ganska rejält i vissa perioder. Under den svenska sommaren drog monsunen in över ön och då kunde det bli rejäla skyfall, hade hon fått lära sig på kursen i Nynäshamn. Fast det måste väl ändå vara uppehåll ibland, även då? Det kunde ju inte gärna regna hur länge som helst? tänkte Angelika naivt för sig själv. Hon fick väl passa på att vara ute när det gick. Det där löste sig nog. Just regn kändes inte som något större problem.

 

14  


Det kunde i alla fall inte bli värre än vad det var just nu här på hemmaplan, tänkte hon sedan och tittade ut över flygplatsen där plogbilarna slet med all snö strax nedanför hennes fönster. Hon såg hur stora högar samlades ihop innan de vände ut igen. Troligen för att köra ytterligare ett varv på landningsbanan. Angelika hade hyrt en bungalow nära havet. Intill Klong Dao, en tre kilometer lång sandstrand. Och det kändes bra, tänkte hon nu, än en gång förväntansfullt. Stranden var ortens nerv, i alla fall om man var turist. Det var där man badade, motionerade, åt och bodde, eller bara umgicks med vänner och bekanta. Det var där livet pågick all vaken tid, åtminstone enligt hennes blivande värd. Från och med nu skulle hon bo i hus. I en bungalow visserligen och en relativt liten sådan, men ändå ett sorts hus. Vilket i alla fall var vad hon tänkte kalla det för. Trots att det saknade vissa mer eller mindre nödvändiga saker, som ett fungerande kök. Därför var spis en av de första sakerna hon måste köpa. Medan värden hade lovat att bistå med ett kylskåp. Tillsammans skulle de lösa de absolut nödvändigaste sakerna för att förvandla det lilla semesterhuset till ett mer permanent boende. En annan sak värden hade lovat att hjälpa henne med var praktiska shoppingtips. Han visste vart hon skulle vända sig för att få tag på köksutrustning. Till en välsorterad butik dit alla, både nyinflyttade nordbor och ortsbefolkningen, gick för att handla saker till hemmet. Där sålde man spisar. Angelika trodde att det skulle räcka med minsta sorten. En med två plattor. Den skulle vara bra att ha som en sorts reserv i fall hon inte orkade gå ut och äta. Det skulle åtminstone gå att koka kaffe eller ägg om hon kände för det. ”Mamma, mamma titta, den där tanten hon har mössan på sig inomhus.” hördes plötsligt en ljus barnröst säga. Något förvånat tittade Angelika upp, för att få se en liten kille stå rakt framför sig. Han var inte gammal, gissningsvis i fyraårsåldern och just nu pekade han rakt på henne. ”Sch, tyst, sluta peka, så där gör man inte.” viskade mamman förläget till sin son. ”Jamen mamma, vi är ju inomhus. Du brukar ju alltid säga åt mig att jag ska ta av mig mössan när jag är inne. Varför gör inte hon det? Ska inte tanten till Thailand, hon sitter ju här med oss? Det är ju jättevarmt i Thailand mamma, eller hur? Det har du faktiskt sagt.” fortsatte pojken, medan han tittade storögt på sin mamma. ”Ja det är varmt där, men hon kanske fryser och det är verkligen inte ditt problem. Kom hit nu och sätt dig här hos mig.” svarade mamman, medan hon försökte spänna ögonen i pojken. Därefter slätade hon ut sina anletsdrag, innan hon tittade lätt ursäktande på Angelika. Som i sin tur behöll mössan på. Men hon vred i alla fall huvudet åt andra hållet där hon fann en stor väggklocka att vila ögonen på. Nu var det inte mer än femtio minuter kvar till avgång, så hon hoppades att de snart skulle släppas ombord. Under tiden passade hon på att se sig omkring, för att plötsligt upptäcka att hela avgångshallen fyllts med folk. Överallt syntes förväntansfulla resenärer sitta eller stå. När kom alla in hit? undrade Angelika förvånat. Hon hade suttit så djupt försjunken i sina tankar att hon varken sett eller hört någonting. Nu upptäckte hon plötsligt att väldigt många människor hunnit ansluta sig till gaten, såpass att den kändes alldeles full. Inte så många barn, noterade hon sedan, mest äldre par, gissningsvis pensionärer. När hon sedan sträckte på sig upptäckte hon att en grupp ungdomar låg utspridda på golvet. De satt och låg om vart annat, alla ombytta och klara. De verkar ha gjort det här förut, tänkte Angelika för sig själv.

 

15  


Sedan upptäckte hon att också markpersonalen hunnit ta plats bakom den långa disken i rummets motsatta ände. Alla hade lyckats smyga in här utan att hon märkt något. En grupp flygvärdinnor skyndade förbi. De hejade på en av kvinnorna bakom disken, varpå kvinnan glatt hejade tillbaka. Därefter påbörjades äntligen det Angelika väntat på. ”Alla som sitter på rad ett - tjugo är välkomna fram.” hördes en röst i högtalarna. Angelika tittade på sin biljett. Rad trettioåtta. Hon ställde sig avvaktande upp. Den lille killen som tidigare pekat på henne, kom utspringande från toaletten med sin mamma tätt efter. När han fick se köerna skyndade han sig dit, rädd att annars missa planet. Dagens flyg skulle inte vara fullsatt, vilket berodde på att säsongen inte kommit igång riktigt än. Det var i alla fall vad damen i incheckningen sagt. Något Angelika hade svårt att tro på nu när alla stod här och trängdes i den överfulla gaten. ”Rad tjugoett - fyrtio är välkomna fram.” Angelika såg sig omkring, sökte i folkmassan efter ett bekant ansikte, innan hon anslöt till den förväntansfulla skaran. Sedan lät hon sig sakta fösas med framåt av alla människor som stod runt omkring. Hon visade upp pass och boardingcard, innan hon tog klivet ner i den gång som skulle leda henne ombord. ”Välkommen ombord, vilken rad sitter du på?” frågade en flygvärdinna vänligt. Hon stod posterad strax innanför dörren beredd att hjälpa alla som i snabb följd klev ombord. Angelika visade sin biljett. ”Du ska sitta nästan längst ner på vänster sida.” sa flygvärdinnan sedan och pekade i en bestämd riktning. ”Tack”, Angelika såg sig omkring, innan hon än en gång lät sig fösas med av strömmen för att så sakteliga ta sig ner till rad trettioåtta. Hon fann sin plats, längst in mot fönstret och noterade att stolen bredvid gapade tom. Angelika hann bara sätta sig ner, innan hon blixtsnabbt tvingades ducka för en fallande väska. Ett handbagage av modell större kom plötsligt nedramlande för att landa i den lediga stolen bredvid hennes. Mannen i raden framför hade tappat kontrollen över sin frus handbagage efter att ha försökt pressa in väskan i den redan halvfulla hyllan. Den ser tung ut, tänkte Angelika förskräckt för sig själv. Utan att vare sig be om ursäkt eller ens kasta en blick åt Angelikas håll, plockade mannen upp väskan igen och fortsatte sedan rikta uppmärksamheten uppåt. Den här gången tog han sats och tryckte till lite mer bestämt. Väskan gjorde till en början motstånd men hamnade till slut där det var tänkt. Angelika kunde sedan se hur mannen slängde igen luckan med en kraftfull smäll innan han sjönk ner i sätet framför för att pusta ut. Planets alla stolsrader fylldes upp, åtminstone nästan, för bredvid Angelika var det fortfarande tomt. Trots det kändes planet i det närmaste fullt, i alla fall om man frågade henne. Ombordstigningen gick snabbt, snabbare än det brukade göra, fick hon höra av en kvinna som satt på andra sidan gången.

 

16  


Detta berodde på att man hade bett alla resenärer att skynda sig ombord för att rädda planets slottid. Den tid de tilldelats för att lyfta. Missade de den riskerades förseningar i väntan på en ny. Tio minuter senare gapade stolen intill Angelikas fortfarande tom och så skulle den tydligen förbli. En flygvärdinna som passerade, informerade henne om att det nu hade blivit dags för avgång. Alla som skulle med befann sig ombord och därmed fick Angelika behålla bägge stolarna för sig själv. Strax därefter tändes skylten ¨fasten seatbelt¨, och planet rullade ut mot startbanan. Där tvingades de köa i väntan på att få lyfta, tills det var dags. Då rusades motorerna innan planet sattes i rullning en andra gång. Farten ökade allt mer, tills planet släppte kontakten med marken och lyfte. Angelika pressades bakåt i stolen och det slog lock för hennes öron. Plötsligt flygrädd höll hon sig krampaktigt fast i de båda armstöden. Tills hon fick annat att tänka på. Ett paket tuggummi hon köpt häromdagen. Det fick henne att sträcka sig efter handväskan som glidit in under stolen framför. Jordgubbssmak, läste Angelika och tryckte ut ett par bitar i handen. Hon tuggade sedan frenetiskt tills locket försvann, och kort därefter lugnade allt ner sig. Planet rätades upp i ett horisontellt läge och Angelika kunde sluta tugga. Så fort skylten med ¨fasten seatbelt¨ släcktes, reste sig flygvärdinnorna upp och försvann bakåt i planet, in bakom ett avgränsande skynke. Angelika hade nu klarat av första etappen av resan och tog därmed av sig mössan. Plötsligt hördes pilotens röst i högtalarna. Han presenterade sig och hälsade alla välkomna ombord. Dagens flygning skulle ta cirka tio timmar och fyrtiofem minuter, vilket var något snabbare än vad som tidigare sagts. Därefter tog en flygvärdinna över. Hon bad alla som ställt sig upp att återvända till sina platser för att på så vis göra det mer lättframkomligt i gångarna. Det hade nämligen blivit dags att rulla ut med dryckesvagnen. Hon passade också på att presentera dagens meny som bestod av en räksallad till förrätt, kyckling i teriyakisås med potatismos till varmrätt och därefter kaffe eller te för den som vill ha det, med en tillhörande kaka. Man skulle bara komma ihåg att be om en kaffemugg när dryckesvagnen rullade förbi. För övrigt ingick mat och kaffe i biljettpriset för de allra flesta medan all eventuell dryck skulle betalas separat. Angelika fick genast höra hur frun till mannen med det stora handbagaget, började beklaga sig högljutt. Till att börja med gällde det dagens meny men sedan övergick hon till flygmat i största allmänhet. De pratade så högt att Angelika inte kunde undgå att höra vartenda ord de sa. Sist de flög hade hennes mat serverats kall, en kletig, smaklös gegga. Medan mannen irriterade sig över att tvingas betala för ölen. De som satt där framme fick minsann bälga i sig hur många öl de ville alldeles gratis. ”Nej, det kostar.” sa en flygvärdinna som också tvingades lyssna till mannens klagomål. ”Nej, det är gratis, det vet jag alldeles säkert.” fortsatte mannen envist. ”De plockar ut det på biljettpriset.” försökte flygvärdinnan förklara. ”Det är inte samma sak.” tyckte han då. ”Och toaletter”, hördes frun fortsätta, medan flygvärdinnan skyndade vidare. Det hade de minsann gott om där framme. Det hade hon sett under en tidigare flygning när hon smugit fram för att slippa stå i kö.

 

17  


Det var förrförra året, mindes hon nu. På väg till Egypten där resans första måltid slutade i magsjuka, så misslyckat. En välkomstbuffé på deras fyrstjärniga hotell hade fått nästan hela gruppen sängliggande redan första kvällen. Och de som hade lyxat till det så och bokat ett riktigt flott hotell. Det hade de minsann inte fått valuta för. Fast efteråt hade mannen faktiskt ringt och klagat, så en viss kompensation hade de ju trots allt fått, påminde han henne om. Hur som helst, när hon för andra gången satte kurs mot det där skynket och den mer välförsedda avdelningen av bland annat toaletter, blev hon bortmotad av en synnerligen otrevlig steward. Endast gästerna bakom skynket fick nyttja dessa, hade han envetet informerat henne om. Han, en pojkvasker, inte mycket äldre än deras äldsta barnbarn. Angelika ville inte höra mer men visste inte hur hon skulle bete sig för att undgå deras högljudda röster. Till slut bestämde hon sig för att sträcka på benen. Och reste sig upp för att gå en runda, tills hon närmade sig flygvärdinnornas skynke. Där fann hon ett antal toaletter, de flesta lediga. Med damens ord i raden framför i färskt minne, tänkte Angelika att det kanske var bäst att passa på att gå nu när hon ändå var här. Om hon nu skulle tro på något alls av allt den där damen hade beklagat sig över. ”Mamma kolla tanten har tagit av sig mössan, ser du? Hon hade inte cancer.” ”Tyst med dig, varför säger du där så för?” ”Jamen hon hade ju mössan på sig inomhus.” ”Ja, och?” ”Lisa du vet? Hon på dagis.” ”Mm”, ”Hennes mamma har fått cancer så hon har tappat allt hår och därför har hon mössa på sig hela tiden.” ”Men Adam, man kan väl ha mössa på sig i alla fall, man kan ju frysa.” ”Ja men så såg hon så ledsen ut och då trodde jag att hon var sjuk.” Jaså, det var därför han och hade stirrat på henne så tidigare i avgångshallen, tänkte Angelika för sig själv. Det var kanske ingen vidare bra idé att ha mössa på sig inomhus om man ville undvika att synas. Åtminstone i hennes fall så hade effekten blivit den motsatta. Angelika hade egentligen tänkt färga håret mörkare, kanske till och med svart men sedan ångrat sig. Det var det här med den thailändska tullen och hur de skulle reagera. Tänk om de inte kände igen henne på passfotot och skickade tillbaka henne till Sverige? Vart skulle hon ta vägen då? Fast hon hade ju kunnat sätta på sig en peruk förstås, men det enklast var att ta på sig den här gamla mössan. Väl tillbaka i stolen, kom först dryckesvagnen och sedan maten i rask takt. Därefter fick Angelika i ärlighetens namn hålla med damen framför, maten smakade verkligen inte gott, egentligen ingenting alls. Trots det gjorde hon sitt bästa för att skölja ner några tuggor med hjälp av vatten. Hon drack direkt ur flaskan och la sedan servetten över resterna. Sådär blev hon sedan sittande. Klockan hann bli mitt i natten innan hon äntligen blev av med brickan. Då trodde Angelika att det skulle lugna ner sig.

 

18  


Fel! Det var inte över med det. Efter maten skulle flygvärdinnorna gå ytterligare ett varv med dryckesvagnen. Vilket följdes upp av lottförsäljning, och på ett ställe vinst. Priset visade sig vara en avlång ask innehållande fem parfymflaskor i miniatyr. Dessa skulle genast provas och hela stolsraden involverades i frågan om vilken som doftade bäst? Först därefter släcktes kabinen ner. Angelika lutade sig då tillbaka i hopp om att få några timmars välbehövlig sömn. Det gjorde inte mannen framför. Han reste sig i stället upp och försvann bakåt i planet. Lika snart var han tillbaka igen, nu högst välförsedd. Händerna var fulla av små spritflaskor som det tydligen var tänkt att han och frugan skulle dela på. Semestern hade precis börjat och detta skulle firas ordentligt. Några timmar i dvala passerade, innan man återigen tände upp i kabinen. Frukost serverades och sedan hördes kaptenens röst i högtalarna. Han informerade alla om att resan hade gått bra, i fall nu någon skulle ha missat det, och berättade sedan att de snart var framme. Strax därefter påbörjades inflygningen. Under tiden konstaterade Angelika att medan klockan var tio hemma i Sverige, hade det hunnit bli eftermiddag här i Thailand, och därför flyttade hon fram klockan till sexton. Thailand, nu är jag här, tänkte hon nöjt för sig själv. Angelika kände på landet medan hon gick mot bagagebandet. Hon såg sig omkring, tittade storögt på allt det nya, möttes av thailändskor klädda i vackra, färggranna dräkter och passerade stora statyer som målats i guld och smyckats med glänsande stenar. Överallt fanns orkidéer, hängande, i krukor och i större planteringar. Det fanns stora och små i alla möjliga färger. Angelika väntade tålmodigt vid bagagebandet. Och hon fick vänta länge innan hon återförenades med sina tre stora resväskor. Men de kom i alla fall till slut, bland de allra sista. Så gick det om man checkade in först av alla, tänkte Angelika leende medan hon rullade ut sin bagagevagn mot parkeringen.

 

19  


2

”Tuk det är dags att komma in nu. Middagen är snart klar och sedan ska du göra dina läxor.” hördes hans mamma ropa inifrån. ”Bara några minuter till?” tiggde Tuk genast. Det svarade hon aldrig på. Antagligen var hon redan upptagen på annat håll. Så Tuk stannade kvar en liten stund medan han hoppades på att det skulle dröja flera minuter innan hon ropade på honom en andra gång. Han var nämligen i full färd med något av det roligaste han visste, att dyka från bryggan. Den som låg i direkt anslutning till deras hus. Detta gjordes tillsammans med bästa kompisen Nun. I dag, som alla andra dagar, eller rättare sagt eftermiddagar. På eftermiddagarna steg vattennivån rejält längs Saladans kust. Högvattnet drog in emot land och fick vattendjupet att öka markant. Under ett antal timmar varje dygn vilade hela huset i vattnet stående på höga pålar. Högvatten var något som uppskattades av de båda pojkarna. Då kunde de hoppa och dyka från någon av bryggorna utan rädsla för att slå huvudet i botten. Tuk och hans familj, som bestod av mamma, pappa, storebror Yem och lillasyster May, bodde i ett hus i Saladan på ön Koh Lanta. Deras hus låg på den yttersta gatan närmast havet. Och precis som alla andra hus här omkring, var också deras byggt på en brygglik träkonstruktion vilande i vattnet. Det stod på höga pålar som körts ner i havet och förankrats i den sandklädda havsbotten. Vattnet kunde därför flöda fritt under allas hus, åtminstone under vissa delar av dygnet. För under de tidiga morgontimmarna drog sig havet tillbaka och då blev det alldeles torrt under husen ett tag. Då kunde man promenera omkring därunder och kanske hämta upp något man eventuellt tappat ner genom det på sina ställen rätt glesa golvet. Ibland när Tuk och May inte visste vad de skulle göra, la de sig platt på mage för att kika ner mellan plankorna. Därifrån kunde de sedan följa tidvattnets framfart, se hur vattenmassorna virvlade in för att fylla upp hela ytan under huset. Tuk och klasskompisen Nun brukade göra sällskap hem efter skolan. Sedan tillbringade de eftermiddagarna tillsammans på någon av familjernas bryggor i den långa raden av hus längs vägen. För att slippa föräldrarnas tjat och risken att avbrytas tidigare än nödvändigt, valde de oftast ödebryggan längst bort, den som låg precis där vägen tog slut. Det hade de inte gjort i dag vilket Tuk nu ångrade. De brukade hoppa och dyka eller bara simma omkring och jaga varandra i det ljumma havet. För att efteråt lägga sig på rygg uppe på bryggan och soltorka medan de tittade på stora fåglar som cirkulerade ovanför. Eller, om de hellre ville det, ligga på mage och följa fiskebåtarnas färd ut. Sådana gånger försökte de hålla reda på vem som kom iväg först. Tuk drömde om att följa med pappa och Yem ut med båten. Båda var fiskare och det skulle han också bli när han blev stor, det hade han redan bestämt. Hans familj fiskade mycket bläckfisk och det var bra. Bläckfisk fiskades inte förrän efter mörkrets inbrott i skenet av stora lampor. Det gjorde att familjen kunde samlas och äta middag ihop varje dag, innan det var dags att ge sig ut.

 

20  


Under middagen brukade Tuk passa på att tjata lite på sin pappa. Han ville verkligen följa med dem ut, men så länge det var skola dagen efter fick han alltid ett bestämt nej. Nun hade inte bestämt sig för vad han skulle bli, inte än. Men inte fiskare i alla fall, åtminstone det hade han bestämt. Han tyckte nämligen inte om fisklukten. I stället funderade han på att lära sig språk. Då kunde han guida turister som kom till deras by. Det hade han hört några äldre killar prata om uppe på torget i torsdags. De hade sagt att det gick att tjäna mycket pengar på de där turisterna, och det lät ju bra. ”Tuk, NU, nu kommer du in!” Tuk hörde på sin mammas tonläge att det inte gick att tänja på det hela mer och suckade uppgivet. ”Ja mamma, jag kommer. Hej då Nun, vi ses i morgon.” Så fort Tuk kommit innanför dörren bad hans mamma honom att duka och därefter hämta hem May. Hon hade gått över till deras mormor en stund. Mormodern bodde i huset mitt emot så åtminstone det gick fort. När alla äntligen samlats slog de sig ner. Hela familjen satte sig på en utrullad matta direkt på det glesa trägolvet. I dag hade mamma lagat fisk. En vit fisksort som simmade i en sås gjord av cocosmjölk och chili. Till serverades kokt ris. Det blev ofta fisk hemma hos Tuk, och det var bra för det tyckte han om. Pappa och Yem åt snabbt, snabbare än vanligt. De var redan sena och måste nästan kasta i sig maten för att komma iväg i någorlunda tid. Bara medan de satt där och försåg sig ur skålarna syntes flera båtar passera deras brygga. Båtar som var på väg ut till ¨deras¨ områden. Tuk märkte att för var gång någon passerade, tuggades det aningen fortare och han förstod varför. Den som kom ut först fick bästa fiskeplatsen, så i dag såg det inte lovande ut för deras del. När pappa och Yem gett sig av, gick mamma ut för att ta hand om disken medan Tuk och May hämtade sina skolböcker. Det hade blivit dags för läxorna. Tuk såg hur det började skymma ute. Men trots att pappa och Yem varit så sena, hoppades han att de skulle få en riktigt stor fångst. Då skulle de kunna sälja överskottet för att få ihop lite extra pengar. Det fanns nämligen en sak han ville ha. Sist de var på marknaden hade han sett en stor färggrann drake. En flygande drake som gick i rött och blått med en svans i regnbågens alla färger. Den där draken önskade han sig just nu mer än något annat. ”Sitt inte där och dröm Tuk utan börja med dina läxor nu.” hördes mamma ropa. Hon var klar med disken och hade precis kommit in för att se hur det gick för de båda barnen.

 

21  


3

I en cell på Hall, ett av Sveriges hårdast bevakade fängelser, hade man valt att placera Henry Svensson, vid tillfället tjugosex år gammal. På ett fängelse som åtminstone tillfälligtvis var hemvist för några av Sveriges absolut grövsta brottslingar, hade man plötsligt valt att placera en förstagångsförbrytare. Hade det inte varit för Angelika hade han aldrig kunnat dömas för något. Det var åtminstone Henrys fasta övertygelse. Utan hennes inblandning hade poliserna aldrig kommit över vapnet och utan det hade de inte kunnat binda honom till brottet. Under årens lopp hade de tre killarna, Henry, Stefan och Micke gjort ett stort antal rån tillsammans. Och under alla rån hade de alltid haft heltäckande masker för sina ansikten och varit klädda i identiska overaller. Detta för att förhindra att polisen i efter hand skulle kunna identifiera dem, om de råkade ha oturen att fastna på en övervakningskamera. Det här ruckade man aldrig på. Man höll benhårt fast vid det som hade bestämts sedan lång tid tillbaka, i alla fall vad gällde Micke och Henry. Stefan däremot hade plötsligt ballat ur fullständigt. Efter skottet i Täby Centrum hade han först hyperventilerat och sedan drabbats av rena panikkänslor, eller något liknande. Henry och Micke hade handfallet stått och sett på medan Stefan farit runt skrikande i den trånga butiken. Tills han plötsligt stannade upp rakt under butikens övervakningskamera och slet av sig masken. Den hamnade på golvet medan Stefans fula nuna hamnade på övervakningskamerans film. Det var enbart därför de där jävla snutarna hittade dem. Det berodde alltså inte på att Stefan suttit inne förut och fanns med i något gammalt register. Att hans tidigare efterlämnade fingeravtryck, via polisens datorer, skulle ha gått att matcha med nya, nyss efterlämnade i en viss guldbutik. Nej, det berodde helt enkelt på att det där förbannade puckot hade slitit av sig masken stående rakt under butikens övervakningskamera. Stefan hade blottat sig, visat vem han var och låtit sig filmas. Tack vare den där filmen hade alla tre kunnat plockas in, och tack vare Angelika hade Henry låsts in, i alla fall om man frågade Henry. Bara några timmar efter rånet hade Stefans namn varit känt. Vilket i sin tur berodde närmast på otur. Det hade funnits en snubbe, en snut nere på polisstationen som genast känt igen den blottade rånaren. Stefan identifierades av en gammal klasskompis, en som numera jobbade som snut. Polismannen, Andreas Karlsson, arbetade sedan något år tillbaka på polismyndigheten i Täby kommun. Han var, åtminstone delvis, uppvuxen i Vallentuna och kände därför genast igen Stefan Andersson. De två hade gått i samma klass från ettan till sexan, tills Andreas och hans familj valt att flytta till Täby Kyrkby. Därefter hade de båda killarna tappat kontakten. Andreas hade inte sett Stefan sedan dess. Inte förrän han sattes på att utreda rånet, trots det kände han genast igen den blottade rånaren som Stefan, hans gamla klasskamrat. Han är sig lik, tänkte Andreas, som inte bara kände igen Stefan utan också visste vilka han brukade umgås med. Så på mindre än tolv timmar hade alla tre plockats in till förhör.

 

22  


Henry hade till en början blånekat till allt, det kom han inte långt med. Stefan var ju redan identifierad och poliserna var ganska säkra på vilka de andra två var, så därför bytte han taktik. Henry gick från att blåneka, till att inte säga någonting alls. Han tänkte åtminstone hålla en låg profil. I stället för att prata strunt med snuten la Henry all sin energi på att bygga ett hållbart försvar. Enligt Henry, var han och Micke svåra att hålla isär. De var jämnstora, lika långa och ungefär likadant byggda, i alla fall i bylsiga overaller och därför skulle det vara stört omöjligt att avgöra vem som var vem eller vem som hade skjutit. Försvarsadvokaten höll med och linjen de skulle gå på var klar. Henry kände segervittring, han skulle gå fri. Då dök plötsligt Angelika upp, och med sig hade hon bevismaterialet. Hon överlämnade både vapen och Henrys väl använda overall till polisen. Dessutom vittnade hon mot honom, svarade på ett antal frågor, fällande sådana, medan Henry memorerade varje svar. Därmed var saken klar, helt solklar! Efter Angelikas vittnesmål ansåg sig alla vara helt övertygade om att Henry var den som skjutit. Och beviset, det fanns härinne i rättssalen. Hans vapen låg upplagt på ett bord strax framför allas ögon. Henry dömdes till tre års fängelse och begravdes på Hall. Det mumlades lite över platsvalet men man skyllde på överfulla fängelser. Det fanns helt enkelt inte plats för honom på ett lämpligare ställe. Hall var ett jävla skithak och för det skulle Henry hämnas, det lovade han. Så fort han blev fri skulle han ta itu med Angelika.

 

23  


4

Angelika hade försökt förbereda sig lite inför den kommande flytten, bland annat genom att gå en kurs i thai. Vilket visade sig vara ett galet svårt språk att förstå sig på, i alla fall om man frågade henne. Inte minst eftersom man var tvungen att ta sig an ett helt nytt alfabet. Utöver språklektionerna, hade hon gått med i en studiecirkel där hon fick lära sig om själva landet Thailand. Det Thailand man mötte, inte som turist, utan som en mer permanent boende. Hon fick lära sig lite om olika lagar, seder och bruk, traditioner, mat, olika folkslag och religioner, samt levnadsvanor. En del saker var sådana man kunde ta för självklara, medan annat var nästan oväsentligt för en nyligen invandrad svensk. Sedan fanns det en del saker som kanske spelade större roll, egentligen, fast först senare när man verkligen ställdes inför dem. På minussidan hade landet något som kändes mindre bra, eller, inte bra alls faktiskt. Ett antal konflikter pågick för fullt, den närmaste vid gränsen till Malaysia. Vilket inte var särskilt långt ifrån Koh Lanta, ön hon hade bestämt att bosätta sig på. Detta hade Angelika inte känt till när hon valde platsen. Kvinnan som höll i studiecirkeln hade tröstande sagt att hon inte behövde oroa sig. Konfliktens kärna låg långt ifrån livet på Koh Lanta. Men när Angelika lite senare tittade på en karta kunde hon inte alls hålla med henne om det. Det såg snarare ut att vara ett stenkast ifrån. I bakhuvudet hade hon därför med sig att hon kanske skulle bli tvungen att flytta ännu en gång. Om det visade sig att oroligheterna kom närmare så måste hon vara beredd. De båda kurserna hade inte hållits på hemmaplan. För att inte riskera stöta ihop med någon hon kände hade Angelika bokat in sig i Nynäshamn. Studiecirkeln hölls av en thailändsk kvinna. Hon var uppvuxen i Thailand men hade mött en svensk man, gift sig och flyttat till Sverige. Nu höll hon kurser om hemlandet i deras gemensamma bostad, vilken till stor del inretts i thailändsk stil. Speciellt detta var något som uppskattades av kursdeltagarna, de tyckte att det gav dem lite extra tyngd och känsla. Tyvärr hann Angelika bara delta i kursen tre gånger innan hon var tvungen att sluta. Henrys resning närmade sig snabbt vilket innebar att det blivit dags för henne att ge sig av. Att Henry verkligen skulle sätta efter henne så fort han fick chansen var det nämligen ingen tvekan om. Det var ett löfte han hunnit ge henne många gånger sedan rättegången. Frågan var bara om han skulle hitta hennes gömställe Koh Lanta, eller kanske snarare, när?

 

24  


5

Värmen strömmade rakt mot Angelika i samma sekund hon tog det avgörande steget ut genom flygplatsens breda glaspartier. Hon omslöts omedelbart av en alldeles fantastisk värme som genast påbörjade uppmjukandet av hennes frusna kropp. Det här gav lite försmak på vad hon hade att vänta sig framöver, tänkte hon förnöjt. Solens strålar lyste starkt, trots att klockan hunnit bli en bra bit in på eftermiddagen. Här var väldigt annorlunda mot hemma, tänkte hon sedan medan hon såg sig fascinerat omkring. Angelika förundrades över en sådan självklar sak som luften. Totalt olik den där hemma. Här var den varm och fuktig på samma gång, vilket snabbt fick hennes kläder att klibba sig fast på kroppen. Plötsligt förbyttes det där varma och mysiga, mot något närmast stickande och obehagligt. Angelika rynkade genast på näsan. Vad kom det där ifrån? undrade hon medan hon såg sig frågande omkring. För att upptäcka att avgaserna vällde ut ur alla bilar som stod här med motorerna igång. Plötsligt kom tjock, illaluktande rök farande rakt i Angelikas riktning. Avgaser var alltså orsaken till att det plötsligt stack i näsan när hon andades in, tänkte hon för sig själv. Fundersamt undrade hon hur det kom sig att man inte stängde av motorn medan bilen stod still? ”Vendela Olsson?” hördes någon fråga. Det fick Angelika att vakna upp ur sina funderingar. En taxichaufför stod rakt framför henne och väntade sig tydligen ett svar. När hon ingenting sa försökte han ingen. ”Vendela Olsson?” Plötsligt hörde hon frågan, sedan innehållet och därefter skakade hon på sitt huvud. Det var inte menat åt henne. Mannen vände sig därför om för att fortsätta sitt sökande på annat håll. Han kunde se att en ström av turister just nu vällde ut genom de glasade dörrarna. Då först ryckte Angelika till, Vendela ja, det var ju hon. Det var ju så hon hette numera, hade hon glömt det? Ja, tydligen! Angelika fanns inte mer. Eller, hon var åtminstone undanstuvad i någon mörk vrå. Från och med i dag skulle hon enbart kallas för Vendela. I alla fall vad gällde omgivningen. För egen del skulle hon aldrig kunna tänka på sig själv som någon annan än den hon verkligen var, Angelika. Namnet var på något vis hon, den hon hade fötts till. Men inte nu längre, påminde hon sig själv ännu en gång. Hädanefter var hennes namn Vendela. Därefter vände hon sig beslutsamt om för att ropa efter mannens ryggtavla. ”Yes that’s me.” Taxichauffören vände sig om medan han tittade förvånat på Angelika. Sedan gav han henne en misstänksam blick, innan han tog emot lappen hon räckte över. Det visade sig vara hennes bokning, som stämde väl överens med hans körning. Trots allt verkade den här förvirrade kvinnan vara densamma som han skulle hämta upp och köra till Koh Lanta. Av det antog han att hon bara var ytterligare en i raden av förvirrade turister. Även om han kunde tycka att det var lite konstigt att man inte kom ihåg sitt eget namn, inte ens när man blev tillfrågad. Därefter skakade han lite lätt på sitt huvud, mest för sig själv, men Angelika såg det och tänkte att hon måste skärpa sig.

 

25  


Så medan mannen som till slut bestämt sig för att den förvirrade kvinnan han hade framför sig trots allt var Vendela, den han kommit hit för att hämta, stuvade han in hennes bagage i bilen medan Angelika stod vid sidan om och tittade på. Hon ville försäkra sig om att inget glömdes kvar innan hon själv satte sig tillrätta i baksätet. Minuten efter lämnade de flygplatsen i hög fart. De hann inte långt förrän ett stort HJÄLP formades i Angelikas huvud. Sedan tog det en stund innan det gick upp för henne att allt var precis som det skulle vara men att landet hade vänstertrafik, något hon missat. Angelika tittade ut, såg på allt det nya bilen hon satt i passerade. Längs båda sidor om vägen låg långa rader med snarlika tvåplanshus. Alla med en butik i markplan där man såg ut att kunna köpa det mesta. Hotellskyltar hade satts upp vid vägskälen, bostadsmäklares telefonnummer och reklam för kommande objekt i närliggande områden likaså. Det fanns gott om restauranger, matvagnar och fruktstånd. Lösa hundar sprang lite hursomhelst medan barn lekte längs vägkanten eller i någon av de grönskande luckorna mellan husen. På ett par ställen syntes handskrivna skyltar om mark som var till salu, intill satt byggföretagens stora färggranna skyltar med reklam för pågående projekt. En del byggnader var redan färdigställda, hela områden med hus och lägenheter fanns ute för visning medan annat var under produktion. En del verkade till och med vara kvar på planeringsstadiet. Gemensamt för alltsammans var att det var till salu. En annan gemensam faktor var att man inte vände sig till lokalbefolkningen. Det förstod till och med en nybörjare som Angelika. För deras del var det här nog för dyrt. Nej det var turister som skulle lockas, alla som hade tröttnat på mörker och kyla i avlägset belägna hemländer. Det var deras pengar man sträckte sig efter. De svängde höger i en större korsning och fortsatte bort mot det okända. På sina ställen syntes höga berg, en sorts ensamma pelare som reste sig högt upp över marken. Angelika tyckte att de påminde henne om Gotlands raukar, fast de här var mycket större och kanske också lite grönare? Det växte i alla fall en hel del grönska på dem. Bebyggelsen tunnades så småningom ut tills alla bostäder och restauranger helt och hållet avtog. Marken som följde låg plötsligt öde. Om man bortsåg från några enstaka verkstäder, vilka följdes av en stor blomstrande handelsträdgård. Där innanför staketet kunde hon se långa rader av exotiska växter, innan bebyggelsen avtog tvärt. Därefter väntade träd och djupa skogar. Omgiven av kompakt grönska fortsatte färden mot det nya hemmet. De for rakt fram i skymningsljuset medan solens sista strålar letade sig ner genom den täta vegetationen. Angelika höll blicken fäst på det nya. Tittade på den tjocka växtligheten de i hög fart fort for förbi. Hon var fascinerad, ja alldeles hänförd, av allt hon fick se. Grönskan var tät och skilde sig mot den hon var van vid hemifrån. Här verkade den alldeles ogenomtränglig på något vis. Hon hittade inte minsta öppning, ingen stig eller andra möjliga vägar. Allt hon såg var kompakta väggar av grönt, väggar som reste sig högt ovanför bilen hon färdades i. Växterna klädde all nåbar yta så att allt som syntes gick i olika nyanser av grönt. Det här var magiskt, ett färgsprakande scenario, speciellt för någon som just lämnat ett alldeles vintervitt landskap bakom sig.

 

26  


Efter ett tag ändrade landskapet skepnad. Den kompakta grönskan gav vika för luftigare plantager. Hon såg ut över stora markområden med likadana träd. En underlig sort där marken under lämnades närmast naken. Träden stod prydligt planterade i långa rader och bildade ett rutmönster med ett exakt avstånd till nästa. Taxichauffören som såg hennes frågande min, berättade att det var gummiträd. Han pekade på en liten kopp som fästs på alla stammar. Där i, sa han samlades en massa upp som sakta rann ut ur trädet. ”Hur då?” undrade Angelika nyfiket. ”Man borrar hål i stammen.” förklarade mannen tålmodigt. Kopparna tömdes sedan regelbundet av markägarna själva eller människor som anställts för att sköta om plantagen. Gummiplantage, tänkte Angelika för sig själv. En halvtimme senare rullade bilen genom en kraftig krök och ner för en backe. Där stannade den tvärt, hindrad av djupt vatten. De hade kommit fram till det första färjeläget. Härifrån skulle de köras över till Koh Lanta Noi. Färjan efter, det skulle krävas två för att nå målet, gick till Koh Lanta Yai. Yai var dagens mål, den ö där staden Saladan låg och Angelikas nya hem. Färjan som gav ett allt annat än sjösäkert intryck tog dem trots allt levande över till andra sidan. Deras bil körde iland bland de första, därefterv fortsatte färden tvärs över ön. Noi var en ganska obefolkad ö, upptäckte Angelika. Det enda hon såg var gröna ängsmarker och själva vägen de färdades på. Kusten bestod till stora delar av mangroveträsk och verkade sakna de där fantastiska stränderna som nästa ö utlovades ha, Lanta Yai. Noi blev därför mest en ¨transit ö¨, en ö man passerade för att nå sitt mål. Färja nummer nådde kajen lagom till att deras bil kom farande så det var bara att köra ombord. Och lika snart kunde de köra av igen. Nu var hon framme, Koh Lanta Yai, hemma! Den tanken kändes konstig, både främmande och skrämmande. Mörkret hade fallit under båtfärden och plötsligt var det alldeles becksvart ute. Något som gått i ett rasande tempo. Angelika hade suttit på färjan och tittat på medan solen fullkomligt slukades av havet. Det var synd. Hon hade hoppats på att kunna se sig omkring, i stället såg hon absolut ingenting. Fast det här becksvarta mörkret varade tack och lov inte särskilt länge. Saladans gator väntade bakom nästa krök och där möttes de åter av ljus. När bilen svängde in på Saladans huvudgata var det som att tända en stor lampa. Här fanns gatubelysning, liv och rörelse och människor som strömmade åt alla håll. Angelika tittade fascinerat på stora tältliknande byggnader längs vägens båda sidor. De verkade vara uppdelade i olika sektioner och påminde henne om en annorlunda marknadsplats. Därinne såldes alla möjliga varor. Allt från frukt och grönsaker till lerkrukor, tavlor och t-shirts, solglasögon, badtofflor, saronger och färgglada leksaker i plast. En man klev ut ur sin ateljé för att placera en tavla på ett rangligt staffli och i ena ögonvrån syntes en skylt som pålyste ortens butik. Det finns alltså någon form av mataffär här i närheten, tänkte Angelika nöjt. Det var bra. Dit skulle hon ta sig så fort som möjligt, kanske redan i morgon? Det var plötsligt mycket som hade hamnat på morgondagens agenda.

 

27  


Vägen fortsatte rakt fram. Så småningom tog marknadsplatserna slut, direkt därefter tog nya saker vid. Hon såg restauranger, caféer och barer, blandat med skräddare som stod utanför sina lokaler för att försöka locka till sig nya kunder. På dörren till ett bageri hängde en skylt med ställets öppettider. Där kunde hon också läsa att man var välkommen i morgon bitti för då skulle där finnas färska bullar. Detta upptäckte hon förvånat stod på svenska. Plötsligt hördes bilens blinkers ljuda, innan hon mera kände än såg hur de svängde in på en mindre väg. En skumpig grusväg. De körde rakt in i mörkret, tills chauffören stannade till och slog av motorn. Stående på en liten grusad uppfart förklarade han helt odramatiskt för ¨Vendela¨ att de var framme. Ett litet ¨hjälp¨, formades i Angelikas huvud. Medan mannen som kört henne hoppade ut. Han försvann i den becksvarta natten, på en plats endast upplyst av en enkel glödlampa. Angelika tvekade ett par sekunder innan hon försiktigt följde efter. Hon tog god tid på sig innan hon landade i gruset, för att upptäcka att hennes tre väskor redan stod där bredvid bilen. Hon hörde bakluckan stängas igen med en bestämd smäll. Angelika betalade mannen nästan överdrivet långsamt. Rädd för att så fort det var klart lämnas ensam härute, mitt ute i ingenting. Chauffören tog emot hennes pengar och hoppade sedan snabbt in i bilen igen. Angelika bara stod där och tittade närmast avundsjukt på mannen som förberedde sin färd därifrån. Hon såg hur han lyfte ena handen för att vrida om nyckeln, innan han plötsligt kom av sig. Han hade bara råkat kika ut och fått se hennes förvirrade ansikte. Nu vevade han snabbt ner rutan. ”Där borta” sa han och pekade. ”Gå dit där du ser att lampan lyser. I den vänstra gången till hus nummer ett, där bor värden.” Det var allt men det räckte. Sedan vevade han snabbt upp rutan igen och den här gången startade han verkligen motorn. Hon kunde se hur han svängde runt på den grusade uppfarten innan han försvann bort, uppslukad av mörkret. Angelika som kände sig närmast chockad, blev stående där hon stod. Hon var plötsligt allt annat än glad. Vad var det här? Var det så här hon hade tänkt sig sin framtid, var det här hennes nya hemland? Det hon hade sett fram emot och längtat så efter? En totalt svart plats. Här fanns inte ens belysning nog för att se sig omkring. Medan Angelika stod där i sitt förvirrade tillstånd, undrande över vad hon skulle ta sig till härnäst, öppnades dörren till ettan och en man kom ut. Han var inte särskilt lång, noterade Angelika förvirrat. Säkert halva huvudet kortare än hon själv, och hon var inte heller särskilt lång. Ganska exakt etthundrasextiofem centimeter, i alla fall om man läste vad som stod i passet. ”Vendela?” undrade mannen. ”Ja” svarade Angelika snabbt. Trots att hon kände sig obekväm med det nya namnet var hon åtminstone förberedd den här gången. ”Välkommen hit, gick resan bra?” Hon nickade till svar. Trots att mörkret som omslöt dem inte avslöjade hennes huvudrörelse förmådde hon inte svara honom mer än så. ”Följ mig så ska jag hämta nyckeln till ditt hus. Skriva in dig kan vi vänta med till i morgon. Du blir ju kvar här ett tag, eller hur?” ”Ja.” svarade Angelika och nickade igen. Mest för att försöka övertyga sig själv.

 

28  


”Vendela” följde efter värden bort till ettan men väntade avvaktande vid dörren medan mannen kilade in för att hämta nyckeln. Nyfikenheten tog snart överhand och hon kikade in i det milt sagt spartanska huset. Inte ett kontor, upptäckte hon förvånat, det här var tydligen mannens bostad. Vad hade hon gett sig in i, tänkte hon sekunden efter, och varför alldeles ensam? Det här kändes inte bra, inte nu längre. Inte som förut, när hon suttit hemma i Sverige och planerat inför den kommande flytten. Då hade det här känts exotiskt, det gjorde det inte nu! Det här var ingen semester, det skulle föreställa hennes nya hem. Den känslan ville inte infinna sig. ”Du kan låta väskorna stå kvar där de står så kommer jag över med dem lite senare. Du ska bo i tolvan.” Hon nickade till svar. Det började visste bli en vana. De gick förbi hennes väskor som stod kvar där chauffören lastat ur dem. Det enda hon hade med sig var handväskan. Där i fanns det viktigaste, pass och pengar. Värden gick före och visade vägen medan Angelika kom efter i ett lugnare tempo. Tveksamt vek hon av ner i gången, för att närmast tacksamt upptäcka fler lampor som lyste upp det kompakta mörkret. Det var hennes blivande grannar som lämnat utebelysningarna tända. Skönt, tänkte Angelika för sig själv. De gick halvvägs ner i gången innan värden stannade till. Angelika tittade upp och följde hans blick. Nummer tolv, hemma med andra ord. Här skulle hon alltså bo. Hon lät orden sjunka in, hennes hem, jaha, mer än så förmådde hon inte känna. Värden räckte över nyckeln. Sedan bad han henne gå in och göra sig hemmastadd medan han hämtade bagaget. Angelika lämnades därefter ensam. Hon började gå mot trappan men hon hann inte längre än till verandan förrän värden hördes ropa något till henne. ”Kylskåpet kommer i morgon bitti, men jag lovar att inte leverera det förrän du har vaknat. Jag gissar att du vill ha sovmorgon?” ”Ja, okej”, svarade Angelika lågmält och gick in. Värden var strax tillbaka. Det visste hon tack vare bagagevagnens hjul. De gnisslade högljutt och hördes långa vägar. Därför avbröt hon sin husesyn och gick ut. Medan värden släpade upp hennes tunga väskor till dörren passade han på att stämma av det allra nödvändigaste. ”Om du kommer förbi mig i morgon bitti så ska du få adressen till den där affären. Den med spisarna du vet, och så kan vi passa på att skriva in dig då. Okej?” ”Okej.” ”Och om du är hungrig så har restaurangerna här omkring fortfarande öppet.” ”Mm, tack så mycket.” Det var allt. Sedan sa värden ett snabbt ¨god natt¨ och gick sin väg. Angelika stod kvar på verandan medan hon tittade långt efter mannen. När han slutligen försvann bakom krönet kändes det nästan som om han slukades av den svarta natten. Det fick henne att snabbt lyfta upp sina tre stora väskor och försvinna in i sitt lilla hus. Inne blev det genast trångt och därför slängde hon upp en väska på den lediga sängen. Fortfarande inte rymligt men i alla fall bättre, tänkte Angelika för sig själv. Plötsligt hördes hennes mage kurra, vilket fick henne att undra om hon var hungrig? Jo, när hon tänkte efter så var hon nog faktiskt det.

 

29  


Sedan tittade hon på klockan. Den visade strax efter halv nio, inte konstigt att magen protesterade högljutt. Hon borde nog äta något, men att ge sig ut och leta efter en restaurang så här dags lockade inte det minsta. I stället ville hon sova. När åt hon senast? Någon lunch hade det inte blivit, det kom hon i alla fall ihåg. Det var i och för sig inte så konstigt, kom hon sedan på. Hon hade ju vaknat upp på planet och serverats frukost ombord. Sedan hade alla skruvat fram sina klockor till thai tid, för att konstatera att det plötsligt var eftermiddag. På så vis hade lunchen effektivt tagits bort. Frukosten ombord var alltså det sista hon åt, tänkte hon för sig själv och började sedan räkna på sina fingrar. Hon fick fram ett antal timmar, men tvivlade trots det på att det stämde. Det berodde ju förstås på om hon hade ätit den där frukosten i svensk eller thailändsk tid? Hade de ställt om klockan före eller efter? Eller, usch, tröttheten var mördande och Angelika gav upp. Det där spelade faktiskt ingen roll. Hon visste ju ändå att hon var hungrig och trött. Det borde väl räcka? Hon var hungrig eftersom det var länge sedan hon åt något sist, samma sak vad gällde tröttheten, så var det med det. Angelika fokuserade på trött. Hon gick ut på verandan och sjönk ner i en stol. Där blev hon sedan sittande i den ljumma tystnaden medan hon kände på allt det nya. Lyssnade på alla syrsor och grodor eller vad det nu var som tävlade om att höras i natten och inandades blommiga dofter som hängde sig kvar i luften likt en underbar parfym. Hon fascinerades av hur varmt det var, trots att klockan var mycket. Mycket varmare än en vanlig svensk sommardag. Plötslig hände något som fick Angelika att hoppa till. Något rörde sig på väggen strax bakom hennes rygg. Det visade sig vara en ödla som just nu befann sig strax ovanför hennes huvud. Den verkade ha stannat upp mitt i en rörelse och där blev den sedan ¨hängande¨. Angelika satte sig rakryggat upp innan hon flyttade stolen en aning åt sidan. Inte för att hon trodde att den var farlig, det trodde hon faktiskt inte alls. Hon gjorde det bara för att försäkra sig om att den inte skulle råka ramla ner och fastna i hennes hår. För säkerhets skull höll hon den också under uppsikt, alltmedan ödlan fortsatte att hänga alldeles stilla på hennes vägg. Det tog ett tag innan Angelika lyckats slappna av igen, innan tröttheten tog över så hon med slutna ögon kunde luta sig tillbaka. Hon skulle bara vila lite. Men det tog inte många sekunder förrän hon småslumrade där hon satt. Och hade det inte varit för alla envisa myggor så hade hon nog faktiskt somnat. Men det var just det, deras envisa surrande höll henne vaken. Och med jämna mellanrum gav de henne ett stick, vilket genast återförde henne till vakenhetens yta. Till slut blev myggorna i envisaste laget och Angelika orkade inte värja sig längre. Då reste hon sig upp, tog sina nyanskaffade myggbett och flydde in i huset. Myggmedel hamnade överst på listan av saker som skulle införskaffas under morgondagen. Magen protesterade återigen högljutt så hon sträckte sig efter sin handväska. Innehållet tömdes ut på sängen och där hittade hon en halväten kexchoklad, en flaska vatten, bananen som legat på frukostbrickan ombord på planet och ett oöppnat rör med Pringles. Det där sista var köpt på Arlanda och tänkt som nödproviant. Det var allt. Angelika tittade på ¨maten¨ hon hade framför sig och tänkte att den fick duga. Så hon satte sig tillrätta på den väsklösa sängen och åt sin banan. Sedan fiskade hon upp en rejäl bunt lika formade chips ur det smala röret och drack några djupa klunkar vatten. Någorlunda mätt, i alla fall inte hungrig, borstade hon sedan tänderna, medan hon oroligt undrade om man faktiskt kunde somna stående? För i sådana fall var det nog bäst att hon kastade sig i säng.

 

30  


Det hade nu hunnit gå tjugoen timmar sedan hon lämnade lägenheten hemma på Hantverkargatan, lyckades hon på något mirakulöst vis räkna ut, fortfarande stående. Men där fick det räcka. Angelika stupade i säng och somnade mer eller mindre omedelbart. Hon sov länge men så fort hon slog upp ögonen igen hoppade hon upp ur sängen. Detta gjordes med en energi hon inte fattade var den kom ifrån. Kanske var det av ren nyfikenhet på allt det nya som väntade utanför? Oavsett vilket drog hon en kam genom håret innan hon öppnade en av resväskorna. Där i hittade hon ett par vita shorts och ett grönt halterneck linne som hon vant knöt bak i nacken. Klädseln kompletterades med ett par svarta flip-flops som tur nog hade hamnat i samma väska. Det sista hon gjorde innan hon lämnade huset var att svepa upp det långa ljusa håret i en hög tofs. Angelika sköt snabbt upp dörren, beredd att kliva ut och möta det nya. Och redan där, stående på verandan under ett skyddande tak, kunde hon känna hur värme kom farande emot henne. Angelika förundrades över hur varmt här var, trots att hon fortfarande befann sig i skuggan. Sedan tog hon några snabba steg ner för trappan ut i trädgården, längtande efter att möta solen, och möttes av ännu mer värme. Angelika gick långsamt framåt badande i sol medan hon njöt av den nyfunna värmen. Hon kunde riktigt känna hur solens strålar brände hennes oskyddade vita vinterhud. Hon måste skaffa solskydd, tänkte hon för sig själv, medan inköpslistan växte. Men först måste hon hitta resortet, Southern Lanta, där frukost skulle finnas. Magen kurrade högljutt och Angelika skyndade på stegen. Tills hon kom till en gräsmatta eller kanske en mindre äng? I andra änden fanns i alla fall en grind och den gissade hon på att hon skulle passera. Det visade sig vara helt rätt och därmed var hon framme, eller åtminstone inne på själva anläggningen. Det kunde hon läsa sig till på en skylt. Två minuter senare stod Angelika i frukostmatsalens entré medan hon funderade över var hon skulle börja någonstans? Slutligen bestämde hon sig för att hämta en kopp kaffe och kanske också beställa en omelett? Dessa tillagades av en speciell äggkock, en man som var anställd enbart för att tillaga rätter innehållande ägg. Resortets ägare som kommit fram för att presentera sig, passade också på att peka ut alla val hon hade att välja mellan. Man verkar äta mycket ägg här i Thailand, tänkte Angelika summerande för sig själv. Killen med äggen stod redo med omelettsmeten i högsta hugg bara hon närmade sig hans revir. Men om hon hellre ville ha amerikanska pannkakor med lönnsirap på, så var det inget problem. Det senare avböjdes vänligt men bestämt. Kanske en annan dag, la hon sedan till för att inte verka otacksam. Medan omeletten tillagades, passade Angelika på att fylla en tallrik med grönsaker och frukt. Sedan la hon till lite stekt ris innan hon satte sig ner vid ett av borden längsmed frukostmatsalens ena sida. För att säga ”längsmed ena väggen” vore att säga för mycket, själva ¨rummet¨ bestod av ett tak som bars upp av ett antal pelare. Här satt man inne, fast ändå ute. Man skyddades mot sol och regn men var inte längre bort än att man kände endera om man sträckte ut armen utanför takets kant. Där blev Angelika kvar länge. Hon njöt av sin frukost sittande strax intill trädgårdens prunkande grönska, men också med orkidéer hängande ner från taket. Hon såg förvånat upp när ett antal hundar plötsligt kom inspringande i matsalen, för att sedan röra sig fritt mellan borden. Angelika undrade om de tillhörde resortet eller om de drogs hit in av matlukten?

 

31  


Hon sneglade bort mot ägaren för att se hur han reagerade. Han såg lugn ut. Sedan såg hon hur han böjde sig ner för att sticka till en av dem en korv. En lycklig liten hund skyndade sedan snabbt därifrån. Rusade mot receptionens disk för att gömma sig därunder medan korven åts upp. Fåglar flög förbi, en del kom nära, medan andra landade på räcket. De allra modigaste vågade sig hela vägen in under borden för att norpa åt sig av de smulor gästerna lämnat kvar. Luften var ljummen och dofterna underbara. Det är som att sitta i en blommig parfymerad värld, tänkte Angelika som försökte ta in allt det nya. En mängd olika blommor gav ifrån sig en starkt sötaktig doft som sedan blandades med värme och nybryggt kaffe. Så småningom kom resortets gästande barn utspringande för att bada i den angränsande poolen. Hon såg hur de lekte och stojade från sin plats vid frukostbordet. Att gå därifrån lockade inte det minsta så när hon slutligen reste sig upp var det bara för att förflytta sig till receptionen. Angelika ville försäkra sig om hon faktiskt fick nyttja resortets alla faciliteter. Det hade nämligen värden lovat henne i ett tidigare mejl. Och det visade sig stämma. Gym, pool och tennisbana fanns alltid tillgängligt, bara att låna. Det senare, efter att först ha bokat en tid. Hon var också välkommen att köpa internettid och låna en dator, äta i deras restauranger eller ta en behandling i deras spa. Självklart var hon också välkommen till receptionen om hon behövde hjälp med något eller hade frågor hon ville få besvarade. Mätt och glad över all vänlighet hon så generöst överöstes med, återvände Angelika till sitt lilla hus.

 

32  


6

På Hall hade några vakter stannat upp i en korridor för att småprata lite med varandra. De diskuterade sina senaste iakttagelser medan de fortsatte att iaktta internen de hade framför sig. Vakterna befann sig i korridoren strax utanför fängelsets gym. De stod framför en stor glasad vägg vilket var det enda som skilde korridoren och redskapen åt. Härifrån kunde de se alla som tränade och följa deras olika förehavanden. Inga ytor lämnades osynliga. Det gick inte att gömma sig därinne eller att osett smussla med något, allt som förekom syntes långa vägar. Något som uppskattades av vakterna. Det stora glaspartiet gav dem försprång. Tack vare det kunde de snabbt avgöra om något särskilt var på gång. Just nu befann sig en ensam intern där. En kille som i dag var helt olik sig mot när han först kom till Hall. Då hade han varit en tanig och grå liten mus som gjort allt för att inte synas. I dag var han allt annat än tanig. Killen tränade närmast besatt och verkade äta hur mycket som helst. I stället tenderade han att bli riktigt stor, närmast biffig, lite väl stor kanske? Det här var ingen kille som man tidigare hade förknippat med träning och därför undrade alla vad han sysslade med. En sak de tre vakterna enades om var att någon eller någonting måste ha motiverat honom rätt rejält för att orka träna på det här viset. Han tränade mer eller mindre för jämnan, i alla fall all sin lediga tid. Vakterna stirrade in genom glaset, allt som syntes var killens breda nacke. Han låg på en matta och gjorde ytterligare en serie situps, en av otaliga serier han pressade sig igenom varje dag. När Henry först kom till Hall var han rädd och osäker vad gällde det mesta. Det skulle han aldrig tillstå i dag! Han var en riktig liten duvunge i jämförelse med alla andra som satt här och sådant syntes lång väg. Därför var han ett lätt byte för vem som helst, om någon velat ha honom. Var det så, hade någon velat ha Henry? Var det vad det här handlade om? Vakterna hade inget svar på sin fråga, men de fortsatte iaktta Henry. Erfarenheten sa dem att tids nog skulle sådant visa sig. Killen hade visserligen skjutit en man. Men det hade skett helt oplanerat under ett väpnat rån, vilket i den här undangömda delen av världen närmast sågs som ett misstag. Som straff hade han dömts till tre års fängelse och placerats på Hall. Av alla ställen, hade han hamnat just här, på ett av Sveriges hårdast bevakade fängelser, omgiven av fångar med riktigt tung kriminell bakgrund. Sådana som åkt in och ut i fängelset ett antal gånger genom årens lopp. Många var gäng medlemmar och de drog sig inte för att fortsätta fajtas här, på insidan. Eller hämnas och sortera upp i leden, även de egna. Henry hade låsts in på ett ställe där man inte lyckades förhindra att både droger och vapen fördes in över de taggtrådsförsedda murarna. Ibland hände det att fångar drog igång rena upplopp och sådant kunde bli riktigt farligt. Inte bara för medfångarna utan också för alla dem som arbetade på Hall, inte minst vakterna. Det hade hänt ett flertal gånger att just vakter tvingats fly för sina liv. Sist det hände hade en grupp fångar lyckats hålla stället i skräck i ett och ett halvt dygn. I hela trettiosex timmar styrdes Hall av interner medan ett flertal vakter blivit kvar mitt ibland dem. De var totalt avskurna från omvärlden och hade ingen möjlighet att ta sig ut ur den hårt bevakade byggnaden. Det rörde sig om fem vakter som till en början fokuserade på att hålla sig undan. Men de upptäckts snart och tvingades fly. Springande tog de sig fram i fängelsets korridorer för att med knapp marginal ta sig ut ur det innersta området. Därifrån tog de sig vidare in i ett angränsande rum, ett säkerhetsrum.

 

33  


Vakterna låste in sig i något de trodde var i tryggt förvar, skyddade bakom tjocka skottsäkra väggar. Och de var helt övertygade om att förstärkning var på gång utifrån så att de lika snart skulle vara på väg ut därifrån igen. Riktigt så blev det inte. Skälet till att de låste in sig i säkerhetsrummet i stället för att ta sig hela vägen ut, var att de helt enkelt inte trodde sig hinna längre än så. Vakterna hade förföljts medan de rusat fram genom Halls korridorer, och de nådde precis fram till dörren för att ta sig in, innan fångarna bakom hann i fatt. Därmed visste fångarna att det fanns vakter kvar i huset, och de visste var de gömde sig någonstans. Till en början nöjde man sig med att hålla ¨gömstället¨ under uppsikt, bara för att försäkra sig om att ingen lämnade rummet. Men efter ett tag anslöt fler fångar och de ville plocka ut vakterna från sitt gömställe. Det fick de inte. Så de gick sin väg, men bara tillfälligt. De återvände snart igen, nu utrustade med alla möjliga sorters tillhyggen. Man hade bestämt sig för att plocka ut vakterna ur rummet och tänkte inte låta sig hindras. Den här gången var det ingen som iddes försöka. Det strömmade till ganska många interner som sedan roade sig med att försöka bryta upp den bastanta säkerhetsdörren. Det gick inget vidare. Tack vare dagens teknik försvårades arbetet för dem. Fängelset hade investerat i en alldeles nyanskaffad säkerhetsdörr. Så fort dörren låstes aktiverades systemet. Långa stålskenors sköts ut ur dörrbladet. Dessa gick in genom dörrkarmen och vidare en bra bit i väggen. Där möttes de av nya skenor som gick i motsatt riktning, in i dörren. Gemensamt blockerade alla skenor, utöver dörrkarmen, också en stor yta av väggen runt omkring. Efter flera timmars slit för att försöka knäcka loss dörren ur karmen, och när inte det gick, hela karmen ur väggen, tvingades internerna slutligen ge upp. Dörren gick helt enkelt inte att riva ut. Men man gick inte därifrån för det utan bytte bara taktik. Nu bestämde man sig för att i stället ta sig in genom själva väggen. De skulle riva ner hela skiten till grunden för att sedan kliva in och plocka ut råttorna som gömde sig därinne. Fångarna avlöste varandra i två timmars skift. Något som visade sig vara riktigt effektivt. När förstärkning utifrån så småningom trängde igenom, visade det sig vara i absolut sista stund. Fem märkbart illa medtagna vakter släpptes ut ur resterna av det ¨säkra rummet¨. I trettiosex timmar hade de suttit därinne, inlåsta i det så kallade ¨säkerhetsrummet¨ och bara väntat på att fångarna skulle tränga igenom. De hade hört deras maniska hackande, tunga hammarslag som träffat, än så l��nge, skyddande stålreglar utan att kunna göra något. Detta var ljud som efter timmar i sträck ekade inne i eras huvuden. Trummande metalliska oljud som förföljde de fem vakterna in i djupet av deras själar. Ingen hade kunnat vila och det saknades både mat och dryck därinne. De hade inte kunnat förmedla sig med någon på utsidan och inte haft en aning om ifall hjälp var på väg in. För tillfället höll stora delar av fängelset på att renoveras. De gamla slitna lokalerna skulle få en ordentlig upprustning för att på så vis öka säkerheten för de anställda. På grund av detta så fanns det vissa brister. Problemet med just säkerhetsrummet var att utrustningen som på sikt skulle finnas där, ännu inte installerats. Den låg fortfarande kvar i sina kartonger ouppackad. De fem vakterna hade senare fått höra att de trots allt haft en väldans tur och att de kunde skatta sin lyckliga stjärna för att åtminstone dörren hade funnits på plats. Den hade inte suttit där särskilt länge, kanske max ett par dagar och utan den skulle de aldrig ha klarat sig undan oskadda. Man upptäckte senare när man undersökte väggarna att räddningen kommit fram i absolut sista stund. Det hade inte krävts mycket mer innan fångarna faktiskt skulle ha tagit sig igenom.

 

34  


Vakterna hade på olika sätt brutit ihop, krossats, eller åtminstone berörts av den skräckfyllda upplevelsen. Tre sa upp sig och gick med omedelbar verkan medan en blev kvar på sjukhus en längre tid. Endast den femte tänkte fortsätta arbeta med det han gjorde, han visste nämligen inget annat, men ville byta arbetsplats. Han valde att söka sig till en öppen anstalt. Ingen av dem fem vakterna återvände någonsin till Hall. Hall, som ansågs vara ett av de hårdast bevakade fängelserna i Sverige, hade trots sitt rykte råkat ut för en sådan här sak. Det var illa, riktigt illa, meningen var att den rigorösa säkerheten byggnaden omgärdades av skulle förhindra att något liknande faktiskt var möjligt. Säkerheten var skälet till att fängelset ansågs vara näst intill omöjligt att rymma från, och minst lika omöjligt att göra lyckade fritaganden ur. Ändå hade detta hänt just här. Med den här händelsen i färskt minne betraktade de tre vakterna killen inne på gymmet. De såg hur hans nacke pumpades upp och ner, men för vilken gång i ordningen visste de inte. Han hade lyckats hålla sig undran rätt bra den här killen. Det hade bara varit någon mindre incident i duschen precis i början. Något som de tre vakterna aldrig fått någon riktig kläm på. Men utöver det så hade inget särskilt hänt, inget de kände till i alla fall. Däremot hade de sett att en av de tyngre grupperingarna vid ett par tillfällen närmat sig Henry. De hade bytt några snabba ord och sedan skingrats lika snabbt igen. Kanske var det inget att bry sig om, eller så var det just det det var. ”Fan vad stor han har blivit.” sa en av vakterna mest för sig själv. Henry hade lyckats pumpa upp sin tidigare så taniga kropp till närmast gigantiska mått. Han var numera en riktig tungviktare med stora svällande muskler. Överarmarna var enorma och nacken bred som en tjurs, ja hela kroppen svällde. För att inte tala om magen, fast den hade inte vuxit utan snarare plattats till. Den hade omformaterats på något vis, som en av de tre vakterna uttryckte det. Det kändes bättre att beskriva det så, bättre än att kalla det ¨sexpack¨, tyckte han. Så fort han sagt det, förflyttades de andras blickar till Henrys mage. Den som just fick sig en ordentlig genomkörare. De kunde se hur hans muskler tydligt avspeglade sig under det stramande skinnet. ”Ja”, hördes en av vakterna instämma, ”killen är sjukt vältränad, sjukt pumpad hela han.” ”Ni låter ju nästan avundsjuka”, se den tredje och flinade. På det svarades det ingenting. ”Kan man verkligen bli sådan av bara träning?” kom det sedan. En fråga som blev hängande obesvarad i luften. ”Men vad är det där nu då, på hans arm? Ser ni inte tatueringen? Har han verkligen haft den förut?” undrade samma vakt. ”Visst, har du inte sett den?” ”Nä, vad ful den är. Varför har han gjort så?” ”Ja den är jävligt ful.” ”Men varför, vad är det för något?” undrade nykomlingen förvirrat. Han kunde knappt slita blicken från ¨gropen¨ på Henrys arm. ”En tjej som han har karvat ut ansiktet på.” ”På riktigt?”

 

35  


”Nej, på armen såklart. Det ska nog föreställa hans gamla tjej. Kanske är det där vad han tänker göra med henne när han blir fri? Han har nämligen lovat att han ska hämnas så fort han kommer ut, visste ni det? Han anser nämligen att det är hennes fel att han sitter här.” ”Visst, den har man ju aldrig hört förut!” sa en av vakterna och flinade. De tittade på tatueringen en stund till, såg på ärren som bildats där. Det såg ut som om någon tagit en kniv och bara sprättat hej vilt i skinnet. Eggen hade träffat lite här och var inom ramen för ansiktets yta, men utan att röra det långa ljusa håret. Det såg konstigt ut, som ett ansiktslöst porträtt som sedan stretchats ut av hans nyanskaffade, svällande muskler. Han är kanske inte så ointressant ändå, tänkte en av vakterna för sig själv. Han gillade plötsligt inte alls vad han såg och tyckte nog att de borde hålla killen under extra uppsikt.

Hoppas att du gillade denna läsning.. Hälsningar Helena

 

36  


Helena  Nordén Angelika  Andersson  tvingas  lämna  Sverige.  Hon   flyr  landet  för  att  undkomma  en  före  detta  pojkvän.   Efter  ett  smärtfyllt  avsked  från  vänner  och  familj,   byts  livet  i  snö  ut  mot  en  varm  och  solig  tillvaro,   totalt  olik  allt  annat  hon  tidigare  upplevt.        Bosatt  på  Koh  Lanta,  en  liten  ö  i  södra  Thailand,          Bosatt  på  Koh  Lanta,  en  liten  ö  i  södra hoppas  Angelika  vara  på  behörigt  avstånd  från   Henry.        Hon  rotar  sig  väl  med  livet  på  stranden  och  skaf-­ far  sig  snart  både  vänner  och  arbete.  Trots  det  för-­ svinner  inte  oron  för  att  Henry  en  vacker  dag  helt   plötsligt  skall  dyka  upp. Henry  Svensson  avtjänar  ett  treårigt  fängelsestraff   bakom  Halls  välbevakade  murar.  Konsekvensen  av   rån  följt  av  ett  mordförsök.        En  dag  erbjuds  han  möjligheten  att  fly,  och  tar          En  dag  erbjuds  han  möjligheten  att  fl den.  Det  blir  en  spektakulär  rymning  och  han  vet   att  han  borde  ligga  lågt  där  efter.  Men  Henry  är   som  besatt  av  sitt  löfte  till  Angelika,  och  tankar  på   hämnd  uppfyller  hela  hans  väsen.  Därför  dammsu-­ ger  han  deras  tidigare  omgivningar  i  jakten  på  den   han  anser  satte  dit  honom,  Angelika. Ensam,  är  Helena  Nordéns  debutroman.

www.nordensforlag.se

 

37  


9789174377446