9789174372816

Illustration: Elizabet Glimrot Form: Petter EvertsĂŠn

www.gryfpublishing.com © Text: Beata Agnieszka Konar, 2013 © Illustration: Elizabet Glimrot, 2013 © Form: Petter Evertsén, 2013 Distribution: Publit ISBN 978-91-7437-281-6 Gryf Förlag ingår i Beata Konar Produktion, grundat 1998.

Therese utanpå Om du såg Therese, men inte kände henne, skulle du se en glad och skojig tjej. En sådan som skämtar och busar. Du skulle tänka att det där är en person som aldrig oroar sig för något.

Men om du kände Therese och visste mer, då skulle du veta att det bara är som det ser ut.

3

Farfar kommer bort När morgonen kommer och solen lyser in genom den trasiga persiennen vaknar Therese till med ett ryck. Intill henne sover Leo tungt och farmor snarkar högt. Natten är över.

En stolt känsla sprider sig i kroppen. ”Jag klarade det!”

22

När mamma och pappa någon timme senare ringer för att säga godmorgon kan hon knappt bärga sig från att slita luren från farmor. Nu känns det nästan overkligt att hon någonsin varit orolig över att något hemskt skulle kunna ha hänt.

Om man såg Therese nu, men inte kände henne, skulle man aldrig kunna tro att gårdagens alla känslor rusat genom hennes kropp.

Efter frukost ska Therese följa med farmor, farfar och Leo till parken. Vagnen är fullproppad med leksaker, matsäck och extrakläder. Vårsolen skiner varm och gatorna är fulla av småbarnsfamiljer, vagnar, hundar och kaffedrickande vuxna. Therese känner sig glad och stolt. Hon kör sin kusin i den överfulla vagnen. Hon låtsas att han är hennes lillebror och undrar vad alla som tittar på dem tänker. ”Tror de att jag är hans syster eller mamma? Tror de att farmor och farfar är våra föräldrar eller syns det att det är en farmor och en farfar med sina barnbarn”, funderar hon tyst för sig själv och småskuttar fram på den grusiga asfalten.

23

I parken är det fullt av barn. Nästan alla lika små som Leo och så några flickor i samma ålder som hon själv. Två av dem märker genast när hon kommer. De stannar upp i sin lek och granskar henne uppifrån och ner med blicken.

Therese noterar genast den långa flickans svartmålade naglar och den korta flickans glänsande örhängen. De ser ut som de tuffa tjejerna på hennes skola. De som bestämmer över vilka som får vara med och vad de ska leka.

Hon undrar om deras blickar betyder att de tycker att hon är fin eller ifall de tycker hon ser dum och ful ut.

Just som hon ska till att börja oroa sig över vad de tänker om henne kommer Leo och sliter tag i hennes hand. Han vill gunga.

– Nu! Farmor dukar upp en röd-vit-rutig filt på gräsmattan och ställer fram alla godsaker som hon förberett; kycklingspett, potatissallad, pannkakor, jordgubbssylt, bullar och saft.

Farfar är inte hungrig. Han säger att han ogillar att sitta ner på marken och därför tänker han nu ta en promenad runt parken istället.

24

– Nej, snälla stanna med oss!

Therese och farmor vet att det inte är en bra idé då farfar lätt tappar bort sig. Men farfar lyssnar inte, utan traskar iväg längs gångstigen och försvinner allt längre bort utom deras synhåll.

25

Leo tjuter av skratt då Therese puttar hans gunga högt upp i luften. Han tjuter av skratt då hon plötsligt stannar gungan genom att ta tag i hans ben. Leo tjuter så mycket av skratt åt allt som Therese hittar på så att hon helt glömmer bort att oroa sig för farfar. Farmor glömmer också bort att oroa sig för hon är så lycklig över att se sina älskade barnbarn ha så roligt tillsammans. I dessa två ser hon sig själv och minns sin egen barndom. Hur hon lekt och tagit hand om sin lillebror.

Men så mitt i all denna glädje hörs plötsligt sirener från en ambulans. Therese stannar upp i sitt skratt och farmor vaknar upp från sitt lyckorus.

– Farfar! utbrister Therese.

Farmor har rest sig upp från filten och skyndar fram till Therese. Hon hjälper till att få upp Leo ur gungan och tillsammans skyndar de mot ambulansen som parkerat en bit bort. Thereses hjärta dunkar hårt mot bröstkorgen.

Farmors hjärta likaså. Leo springer mittemellan och suger napp. Han tycker det är spännande.

– Nambulans! Nambulans! ropar han högt.

En folkmassa har samlats runt ambulansen.

Nyfikna blickar och allvarliga röster som viskar om en äldre man som trillat ihop.

Farmor lyfter upp Leo i sin famn och trycker Thereses 26

hand hårt när de tränger sig igenom folkmassan. Ambulanspersonalen motar bort de nyfikna. Therese vågar inte titta. En äldre herre lyfts upp på en bår. ”Tänk om det är farfar. Tänk om han är död!”

Therese blundar hårt.

– Farbrorn har trillat och brutit ett ben, hör hon en vuxen kvinnoröst förklara för någon.

Therese öppnar försiktigt ögonen. Kvinnorösten kommer från en mamma som tränger sig bort från folkmassan med sin son. Bakom dem skymtar båren och farbrorn fram.

Mannen är stor och skäggig och ser inte ens ut som farfar. Therese andas ut. Farmor tränger sig tillbaks förbi alla nyfikna. Hennes ansikte ser lättat ut men benen darrar.

Thereses ben darrar de med. Farmor och Therese kramar varandra hårt.

– Aj! kvider Leo som blir klämd.

– Vi måste leta rätt på farfar nu, säger farmor.

De går tillbaka in i parken. Tillbaka till filten, matsäcken, vagnen och handväskan som farmor lämnat i ren och skär panik. Allt är kvar. Allt, men fortfarande ingen farfar.

– Fajfaj? frågar Leo. Farmor låter filten och den uppdukade maten ligga 27

kvar på gräset. Packar ner Leo i vagnen. Therese och farmor hjälps åt att dra den när de rör sig runt längs med gångstigen. På avstånd tycker Therese att hon skymtar farfar flera gånger om, men så fort de kommer närmare är det inte han.

Leo tycker det är tråkigt att sitta i vagnen. Han vill gå. Men det finns ingen tid för det. Therese förklarar för honom att han måste åka vagn för att de är på jakt efter farfar.

– Leo gåååååååååååååååååååååååå! protesterar han utan att lyssna på vad hon har att säga.

– Tes dum. Leo ill gååååååååååå! fortsätter han att skrika och försöker klättra ur vagnen. Men han hinner ingenstans för på avstånd skymtar Therese farfar och knycker till med vagnen då hon sätter fart efter honom.

Leo faller med en duns på rumpan och kommer helt av sig i sitt skrik. Farmor skyndar efter bäst hon kan, flåsande som en flodhäst, med ena handen tryckt mot bröstkorgen.

28

– TUT TUT! låter Therese för att få Leo att sitta still.

TUTUUUT! vi är poliser som ska fånga farfar, tjuter hon när hon rusar genom parken med vagnen framför sig och farmor allt längre efter sig.

– UUTUUUT, härmar Leo och klappar i händerna av förtjusning över farten på sin vagn.

Pang!

Mitt i all lekfullhet och fart välter vagnen och Therese med den. Nu ligger vagnen på sidan och Leo på grusgången med Therese bredvid sig. Båda gråter när farmor, näst inpå blå i ansiktet av utmattning, hinner fram till dem. Therese gråter för att Leo gråter. Hon är rädd att Leo skadat sig och att det är hennes fel. Leo gråter fast han landat mjukt på kudden som legat framför honom i vagnen. Farmor gråter för att hennes barnbarn gråter och för att hon inte vet vad hon nu ska ta sig till.

Ett ungt par skyndar fram till dem och hjälper först farmor och sedan Leo och Therese upp. De ställer upp vagnen och lägger tillbaka allt som trillat ur. Farmor får hjälp att sätta sig på parkbänken intill och kvinnan sätter Leo i farmors famn. En bit bort står Therese. Hon tänker att allt är hennes fel och att farmors hjärta kan spricka om hon gråter som hon gör.

29

Det unga paret tröstar farmor. Hon är så omskakad att hon börjar prata på sitt barndoms språk.

– Oh Bože, Bože šta da radim sada. Oh Bože!

30

Paret förstår inte vad hon säger och farmor förstår inte att de inte förstår, för hon är för uppskärrad för att själv märka att orden som kommer ur hennes mun inte är svenska. Hon är så omtumlad att hon inte märker hur Therese sakta går iväg bort från henne och Leo. ”Jag måste hitta farfar. Jag måste, måste, måste så att allt blir bra igen”, upprepar Therese om och om igen för sig själv när hon går längs med stigen som farfar gått.

Genom tårarna ser hon suddiga figurer. ”Han måste ju vara här någonstans.” Benen känns darriga och svaga.

Handen värker en aning. Utan att märka det har hon skrapat den blodig. Tårarna rinner och näsan rinner och halsen känns torr.

Plötsligt stannar gråten av. I dimman framför henne stirrar två par ögon på henne. Hon drar med handen snabbt under näsan och fångar upp snoret just som det är på väg att rinna ner i munnen. På andra sidan tårarna står de två flickorna hon sett när de kom till parken. De tittar med stora ögon på henne.

– Här! säger flickan med de svarta naglarna och räcker fram en bit papper.

31

Therese snyter sig. Högt och ljudligt utan att bry sig om vad de ska tycka. Hon bryr sig inte om ifall de tycker hon är äcklig. Inte nu när farfar är försvunnen, farmor har blivit tokig och hon har skadat sin kusin.

– Vill du smaka mitt vatten? frågar flickan med de fina örhängena och sträcker fram en nyöppnad vattenflaska till Therese som utan att tveka häller i sig det söta vattnet.

– Vi såg dig när du trillade där borta, säger flickan med naglarna.

Och då är det som att Therese vaknar upp.

Hon lämnar tillbaka flaskan och mumlar fram ett ”Tack” innan hon skyndar iväg, bort ifrån flickorna, bort ifrån parken och allt det som hon ställt till med.

Therese springer och springer. Tills hon kommer till den stora vägen dit hon absolut inte får gå själv. Hon väntar in några vuxna gångtrafikanter och när de går, går hon med. Över gatan med de ringlande bilköerna och de stora illaluktande bussarna. ”Jag måste, måste, måste hitta farfar. Jag måste ställa tillrätta det som blivit fel.

Om jag hittar honom kommer säkert farmor att lugna sig och komma ihåg svenskan igen. Om jag hittar farfar kommer Leo klara sig … Ja så är det”, tänker hon. Att om hon hittar farfar kommer Leo och farmor att må bra.

Nu kan hon inte sluta tänka de där tankarna som säger 32

till henne att om hon gör en sak så kan hon ställa till rätta sånt som blivit fel.

Therese skyndar till kiosken där farfar brukar spela på hästar. Hon springer allt fortare för hon vet att farfar är där. ”Klart att han är. Var skulle farfar annars kunna vara!?”.

På avstånd ser hon kiosken och farfars gråa kostym skymta fram bakom några färgglada vimplar. Hon springer fortare och fortare för att skynda att ställa allt till rätta.

– Farfar! ropar Therese och kramar om ryggen på farfar som just ska till att betala sitt spelkvitto.

Den gråa ryggtavlan stelnar till och slingrar sig ur Thereses grepp. Det är inte farfar. Istället vänder sig en annan man om. Hon har tagit fel på person. Farbrorn ser lika förvånad ut som hon. Therese backar och springer så fort hon bara kan. Bort från kiosken, den gråa kostymen och från alla skratten. Hon springer det snabbaste hon någonsin sprungit. ”Jag måste hitta farfar. Jag måste, måste, måste hitta honom. Måste, måste, måste! surrar det i hennes huvud.

Hon springer och springer tills hon krockar rakt in i armarna på en två meter lång polis.

33

H r h ögl el äsn a fa ing m ilj en fö ”Jag måste hitta farfar.

Måste, måste, måste så att allt blir bra igen.” ”Therese, Leo och farfar som kom bort” är den tredje i en serie högläsningsböcker för 5 till 10-åringar om sådant som är svårt att sätta ord på, skrivna av Beata Agnieszka Konar.

Therese tycker inte om att sova borta. Hon är rädd att något ska hända hennes mamma och pappa när hon inte är där. Den här gången ska också kusin Leo stanna över natten. Dagen efter händer det jobbiga. Farfar försvinner och Therese ger sig iväg för att hitta honom. Hon tänker att om hon bara hittar farfar, så kan hon ställa allt till rätta igen.

isbn 978-91-7437-281-6