9789174372793

Bok

m

i n g책 e k 채r

r!

D W j Wi ^W d av Beata Agnieszka Konar

D W j W i ^W d av Beata Agnieszka Konar

Illustrationer Nina Karlsson

Denna bok är tillägnad dig Sasha, min älskade dotter. För att du alltid ska veta att du är mitt allt. Även om det finns annat jag tycker mycket om. Kom ihåg det.

Och kom alltid ihåg att livet är som ett kalas. Det har ett slut, men den som är klok sitter inte i ett hörn och gråter för det, utan ser till att leka så mycket det går och att äta av allt det goda som bjuds.

Mamma

www.gryfpublishing.com © Text: Beata Agnieszka Konar, 2011 © Illustration & grafisk form: Nina Karlsson,

2011

Tryckt hos Publit, 2011 ISBN 978-91-7437-279-3 Gryf Förlag ingår i Beata Konar Produktion, grundat 1998.

Till minne av farmor och Sam

Kapitel 1

:[j h `W] iec h DWjWi^Wd I ett stort hus, i en stor stad, mittemot en park full av hundar och barn bor Natashan. Och det är jag. Mina kompisar säger att Natashan inte är ett riktigt namn. Men jag tycker att det låter finare än Natasha, som mamma och pappa valt åt mig. Jag har guldblont hår som når ända ner till knäna och en regnbågsfärgad klänning.

Mamma säger att det bara är i fantasin som mitt hår är sådär långt. Hon säger att min hårfärg kallas för mörkblond och att håret bara når till axlarna.

Men en regnbågsfärgad klänning, det har jag i alla fall. Och den har jag på mig så ofta jag bara kan.

Ibland när jag åker hiss med morfar kommer det tanter som vill åka med oss. Det händer att någon av tanterna böjer sig ner mot mig och frågar: ”Jaha, och vilket land kommer du ifrån, lilla gumman?”

Då svarar jag att jag är lite svensk eftersom jag bor och är född här. Så är jag lite polsk som mamma, mormor och morfar och

5

lite serbisk som pappa, farmor och farfar. Sen är jag lite kroatisk också, eftersom farmor och farfar har sitt sommarhus i Kroatien, och där är det jättefint på sommaren.

Jag är lite afrikansk också, eller var det amerikansk? ”Amerikansk”, säger morfar och blinkar mot mig. ”Just det”, säger jag och fortsätter förklara för den nyfikna tanten i hissen. Amerikansk var det, för i landet där man säger I love you bor morfars lillebror Wlodek. Lite fransk är jag också för i Frankrike bor mammas alla kusiner. Fast dem har jag inte hunnit träffa än.

Efter det brukar tanten inte fråga så mycket mer. Nästa gång jag träffar henne säger hon bara hej. Då svarar jag bonjour eller dziendobry eller hej på något annat av alla de språk som jag kan.

Jag är fem år och åtta månader. Om fyra månader är det vinter och då fyller jag sex år. Jag längtar efter min födelsedag. Mamma och pappa har lovat att mitt kalas ska börja med att vi har en pulkatävling i parken. Alla barn ska få komma, även de som har börjat i sexårs och inte längre går kvar på mitt dagis. Jag längtar

6

efter dem. Det är orättvist och trist att de kompisar som jag tycker mest om har slutat. Jag vill också börja i skolan nu och få vara med dem hela dagarna. Fast det får jag inte, hur mycket jag än trollar med min trolleristav och säger den magiska formeln simsalabim gör mig till ett skolbarn när jag vaknar nästa dag!

Ibland får jag ont i magen när jag tänker på att Adam, Beatrice och Sofi kanske hittar andra bästa kompisar och inte alls vill leka med mig mer.

Mamma säger att jag får ringa till dem, och att de får komma hem till mig och leka hur mycket jag vill. Men varje gång jag frågar, säger hon bara ”Inte idag älskling, för idag ska vi ...”. Och så säger hon att vi ska träffa mormor eller någon annan som hon eller pappa bestämt träff med. Eller så ska vi storhandla eller tvätta håret eller så måste mamma och pappa fortsätta med något viktigt jobb hemma och kan inte hålla reda på en massa skrikande barn.

Och fast jag lovar att vi inte ska hoppa i mammas och pappas säng och bara vara snälla och leka fint i mitt rum så går det inte. Inte ens om jag lovar att städa rummet alldeles själv efter det att kompisarna gått hem.

Det händer att jag ser Adam, Beatrice eller Sofi när jag är på väg till dagis och de är på väg till skolan. Om de inte lägger

7

märke till mig vågar jag inte ropa hej för att hälsa. Tänk om de inte hälsar tillbaka. Tänk om de glömt mig.

Ibland ser jag Adam och grannflickan. Jag vet inte vad hon heter, bara att hon bor i samma hus som han. Jag tror att de går i samma klass i skolan. De pratar och ser glada ut och ser inte mig.

Adam tycker säkert bara om henne nu och har glömt mig. Nu är hon Adams bästis, tänker jag tyst för mig själv. Så blir jag jätteledsen och får ont i magen. När jag tänker så, måste jag lipa åt grannflickan.

Men bara i smyg, när ingen ser.

Mamma säger att man kan tycka om fler kompisar. Jag tror att hon ljuger bara för att göra mig glad. Men hon står på sig. Fast jag tycker bara om Adam!

Och Sofi. Och Beatrice.

Så var det inte förut när de gick på mitt dagis. Då tyckte jag om de andra barnen också. Då var allt mycket roligare. Nu är det bara småbarn kvar. Och så Maria och Veronica. Men de retas jämt och säger att jag inte får vara med. Ibland gömmer jag mig bakom lekstugan på gården och gråter. Fast det är det ingen som vet. Ingen som ser. Sen låtsas jag att jag vill leka ensam resten av dagen.

8

Pappa tjatar om att jag ska leka med Calle, Jacob och Martin istället. ”De är snälla mot dig och tycker om dig. Du har ju alltid lekt med dem förut och varit på alla deras kalas”, säger han och ser ut som att han hittat en lösning på mitt problem. ”Jag vill inte”, säger jag. ”Dom leker bara tråkiga bajs- och kisslekar.”

9

”Vad är det för lekar?”, undrar pappa.

Men det vet jag inte. Jag kallar det bara så, för det är lekar jag inte tycker om.

Med Adam, Beatrice och Sofi var allt mycket roligare. Vi lekte mamma, pappa, barn och doktor. Ibland hade vi parfymaffär och blandade vatten med en illaluktande vätska som Beatrice i smyg hade tagit med sig hemifrån. Hon hade hittat den i sin mammas badrumsskåp och jag tror att den hette Vademecum. Det hände att Beatrice hade med sig godis också, som vi fick smaka när inte fröken såg på. Om det var en klubba lät vi den gå runt. Alla fick slicka i tur och ordning. Först Beatrice, och sen alla vi andra och så Beatrice igen. Sådär rättvist som man gör när man är snälla kompisar med varandra. Alla fick vara med.

Fast, om jag tänker efter hände det nog ibland att Veronica och Maria inte fick vara med. Då kunde någon av dem stå bakom lekstugan och gråta. Det hade jag nästan glömt.

10

Kapitel 11

F XWZ[j c[Z l dioij[h :eh_i eY^ ceh\Wh Sommaren är slut men man kan fortfarande bada, och jag håller äntligen på att lära mig att simma. Det är en sådan dag då jag helt glömmer bort att längta efter mina gamla dagiskompisar eller att räkna hur många dagar det är kvar till Adams kalas.

Min kompis Doris och hennes mamma ska följa med oss till bassängbadet.

Doris är bara en halv dag äldre än jag, så man kan säga att vi fyller år nästan samtidigt.

Hon är min vänsyster eller systervän. Det är ord som mamma har hittat på för de vänner som är väldigt speciella för henne. Varken mamma eller jag har några syskon. Jag tror att det är därför hon har hittat på de där orden. För att vi också ska ha människor som vi får kalla för syskon.

Jag tycker mycket om Doris. Hon är nog min vänsyster eller syskonvän för hon säger aldrig att jag inte får vara med och hon delar alltid med sig av det hon har. När jag är hemma hos henne 49

får jag leka med alla hennes leksaker. Och om jag vill att vi ska byta leksaker med varandra så vill hon det också.

En gång fick jag Doris älsklingsdocka och hon fick min nalle, och sen när jag ångrade mig och ville byta tillbaka, så blev hon inte ledsen eller arg. Hon lämnade tillbaka nallen med en gång.

Doris är nästan alltid glad, fast hennes mamma och pappa inte bor tillsammans längre och fastän hennes mormor och morfar bor långt bort i ett annat land och hon bara får träffa dem ibland.

När jag frågar Doris varför hennes mamma och pappa inte bor tillsammans säger hon att det bara är så. Då frågar jag min mamma som förklarar att vuxna ibland inte vill vara tillsammans längre, men att de i alla fall alltid kommer vara barnets mamma och pappa.

Mamma vet sånt, för hennes mamma och pappa, min mormor och morfar, skilde sig också, precis som Doris föräldrar, när hon var liten.

Men jag vill INTE att min mamma och pappa ska flytta ifrån varandra. Jag vill inte bo några dagar med mamma och andra med pappa. Fast Doris tycker att det är bra. Hon är inte alls ledsen. Inte idag i alla fall. För idag ska vi äntligen lära oss att simma på riktigt.

Utan armpuffar. Utan badring.

Jag har mina rosa badbyxor med volanger på och Doris har sina blåa med Stålmannen. Vi har armpuffar och badringar med oss ifall vi skulle ångra oss och behöva dem. Jag och Doris springer hand i hand ner till den mellanstora bassängen. Mamma ropar strängt

50

efter oss att stanna, men vi bara fortsätter. Vi låtsas att vi inte hör att hon ropar. Det är ju den onda häxan som har förvandlat sig till min mamma bara för att lura oss att stanna, så att hon kan fånga och äta upp oss.

Solen lyser varm. Jag håller min vänsyster hårt i handen. Det är fullt av barn och vuxna som skrattar och plaskar runt i bassängen.

Kanske vi hinner fort ner i vattnet innan häxan tar oss. Vi vill överraska de vuxna med att vi redan kan simma. De kanske inte alls behöver lära oss mer.

Pappa är snabb. Han kommer efter och grabbar tag i oss hårt i varsin arm just som våra tår når den grundaste delen av bassängvattnet. ”Nu hör ni upp”, ryter han strängt som en polis. Han är lika arg som mamma kan bli. Jag tittar generat mot Doris. Jag vill ju inte att hon ska bli rädd för min pappa. Men Doris ser inte ett dugg rädd ut för hans arga ögon. ”Ni kan inte simma tjejer. Om ni springer ifrån oss ner i vattnet en gång till utan lov och utan att en av oss vuxna är med, går vi hem direkt. Då blir det inget bada och inget lära sig simma för er idag. Är det förstått?!”, undrar pappa.

Jag och Doris pratar i mun på varandra när vi ska förklara för pappa om hur vi blev jagade av den onda häxan som skulle ha ätit upp oss ifall vi inte räddat oss ner i vattnet. Men pappa vill inte lyssna, utan vi får istället lova att inte springa ner i vattnet själva mer. Mamma kommer efter med alla badgrejer. Hon ger mig, bara

51

52

mig, en arg blick. Trots att det inte bara var jag som sprang ner till vattnet utan lov. Jag blänger surt tillbaka på henne och önskar att hon inte alltid blev sådär arg när andra tittade på.

Doris mamma vinkar från sin badhandduk, en bit bort från bassängen. Pappa och mamma visar med armar och ben hur vi ska simma. Jag vet nästan hur man gör, för jag har ju övat hela sommaren. Först i det stora havet vid farmors och farfars hus i Kroatien, där jag lärde mig att simma med armpuffar. Sen i sjön, i närheten av mormors höghus. Och så i mitt badkar, där jag lärde mig doppa huvudet under vattnet och använda cyklop i flera timmar och minuter. Eller om det var sekunder? Jag minns inte riktigt, men länge var det.

Doris är lite modigare än jag. Hon doppar huvudet hela tiden utan att hålla för näsan. Jag härmar efter. Doris hoppar i från bassängkanten och springer upp ur bassängen för att hoppa i igen.

Det vågar inte jag. Inte än.

Mamma visar på nytt hur vi ska göra för att simma. Jag och Doris gör likadant. Just som det börjar fungera med både armar och ben, just som jag kan simma två hela simtag, kommer morfar.

Tänk att han kommer just nu. Vilken tur jag har. ”Morfar! Morfar! ”, ropar jag från bassängen.

Mamma ropar på honom hon med. Morfar har pösiga shorts och keps, fast han inte är hip-hopare. Och så har han en cigarett i munnen som han suger på.

53

”Hej mina tjejer”, ropar han.

Jag skriker att han ska titta på mig, men morfar skyndar bort till Doris mamma. Sen tar det en evighet innan han bryr sig om mig.

Först ska morfar hälsa på pappa och sen på mamma, som hoppat upp från bassängen för att pussa på honom. Sen ska han röka klart sin cigarett, och så försvinner han iväg för att byta om till badbyxor.

Morfar blir borta länge. Antagligen pratar han med alla han möter på vägen. Min morfar är sådan. Han hittar alltid på något att säga till alla han ser. Ibland när vi går till lekparken tillsammans glömmer han bort att leka med mig, för att han måste prata med alla mammor och pappor och morföräldrar.

Han säger att han berättar om mig. Jag skulle hellre vilja att han pratade mer med mig än om mig.

Så är morfar äntligen ombytt och nedstigen i bassängen. Han kommer vadandes emot mig och Doris och puttar skämtsamt undan mamma och pappa och säger att nu ska han lära oss att simma.

Doris gör precis som han visar. Jag förstår inte riktigt hur. Armar och ben vill inte längre lyda fastän jag försöker och försöker. Jag vill så gärna visa morfar att jag kan. Typiskt att han inte tittade på

54

mig med en gång när han kom till badet. Nu är det för sent. Jag kan inte längre.

Han säger till mig att titta på Doris och göra precis som hon gör. MIN morfar tittar bara på Doris! Han säger bara att hon kan.

Inte jag.

Nu vill jag inte lära mig att simma längre. Jag vill inte vara med. Jag går upp från bassängen och lägger mig på handduken bredvid pappa. Men han bara pratar på med Doris mamma och ser inte att jag är ledsen och att morfar och Doris är dumma. Mamma kommer efter mig och undrar varför jag inte vill bada mer. Jag vill inte prata med henne. Hon tycker säkert också bara om Doris.

Morfar vill stanna kvar på badet, men vi andra är hungriga och går därifrån för att äta. Doris kramar min morfar hårt när vi ska gå.

Mamma puttar mig att göra samma sak. Morfar sträcker ut sina armar mot mig och ler, men jag vill aldrig mer krama honom.

På kvällen när pappa ska lägga mig vill jag att mamma ska komma istället. Hon tittar på mig länge innan hon frågar varför jag bråkat hela eftermiddagen, och varför jag inte velat säga hejdå till morfar.

Då väller tårarna fram på mina kinder. Jag berättar allt för mamma.

55

Allt om hur morfar bara tycker att Doris kan simma och att han nu vill ha henne som sitt barnbarn och inte mig.

Mamma ser ut att tycka att det jag säger är roligt på något sätt.

Men hon skrattar inte. Istället hämtar hon telefonen och ringer upp morfar. ”Nej, jag vill inte prata med honom”, säger jag. ”Morfar ska inte få vara barnvakt mer. Aldrig mer.”

Mamma pratar en stund på polska med morfar. Hon låter allvarlig på rösten. Sen måste jag prata, fast jag inte alls vill. Morfar säger att han älskar mig och att han är väldigt stolt över att vara just min morfar. Sen säger han att bara för att Doris lyckades bättre med att göra så som han visade, så började han inte tycka mer om henne än om mig. Han säger att han känner på sig att jag snart kommer att lära mig att simma. Bara jag övar ordentligt och ofta.

Morfar lovar att han ska hjälpa mig och så får han också lova att inte bara bry sig om andra när vi träffas. ”Jag lovar, jag lovar”, säger han och låter jätteglad.

Vi lägger på luren. Det känns bra nu. Jag tycker mycket om honom igen. Nu känner jag mig

56

sömnig och förväntansfull. I morgon ska vi träffas igen efter dagis och gå till bassängen där han bor. Han ska lära mig att simma. På riktigt, utan varken armpuffar eller badring. Det har han lovat.

När jag blir stor ska jag bli simlärare eller badvakt och hjälpa barn som inte har någon morfar att lära sig simma.

57