9789174246087

Göran Gudmundsson

Bevare mig väl!

Fem fall för byggnadsvård

Bonnier Fakta

Titelsidor.indd 3

2017-12-14 11:59

RUSTMÄSTARBOSTÄLLET

10

1. RUSTMÄSTARBOSTÄLLET.indd 10

2017-12-14 13:54

RUSTMÄSTARBOSTÄLLET

RUSTMÄSTARBOSTÄLLET Från knarkarkvart till kulturbostad 11

1. RUSTMÄSTARBOSTÄLLET.indd 11

2017-12-14 13:54

RUSTMÄSTARBOSTÄLLET

12

1. RUSTMÄSTARBOSTÄLLET.indd 12

2017-12-14 13:54

rustm ä sta r b o stä ll e t

Där ingen kan bo FAKTA HISTORIA: Medeltida ursprung,

militärboställe sedan 1600-talet, privatägt från 1800-talets mitt till 1976, därefter förfall TYP AV BYGGNAD: Timmerstomme

i två våningar, reveterad i början av 1800-talet ÅLDER: 1784, då byggt av nya och

äldre delar TIDIGARE RENOVERINGAR: 1913

och 1956 ANTAL RUM: 13 rum och kök ÖVRIGT PÅ FASTIGHETEN:

Flygelbyggnad, magasin, garage, lusthus med mera

SVEDJANS YTTERDÖRR var dränkt

med lager på lager av lACKFÄRG , men under all flagnad och ful färg var virket som nytt. Som det brukar vara.

Lätt berusad av lycka reste jag upp den rostiga brevlådan nere vid vägen så att brevbäraren skulle ha något att lägga posten i. Det här var 1995 och vi hade äntligen blivit med gård. Men vad hade vi egentligen för adress? På de handlingar vi fått från säljaren fanns ingen gatuadress, där stod bara »Svedjans herrgård« och en fas­tighetsbeteckning. Stolt som nybliven herrgårdsägare åkte jag till postkontoret i stan, väntade länge i kö på min tur och gick sedan fram till luckan: – Jo, det är så att vi är nyinflyttade och jag skulle bara vilja veta vad vi har för adress och postnummer?

– Jaha? Var bor ni någonstans då? frågade postkassörskan kort.

– På Svedjans herrgård, svarade jag.

– Svedjans herrgård? Men där kan man inte bo.

– Jaså, svarade jag överrumplad. Men där bor vi i alla fall.

Men det fanns verkligen ingen postadress, för ingen hade bott där på väldigt, väldigt länge. Officiellt alltså. Och mycket snart insåg även vi att där kunde man inte bo – huset var nämligen redan bebott. I köksskåpet bodde en kråkfamilj och i trädet som växte in i övervåningen häckade ett gäng skator som brukade flytta inomhus vid regn. Frågan var också vem som ägde alla kanyler som låg på vinden.

Svedjans herrgård ropade verkligen på hjälp. Den hade stått tom och fönsterlös i närmare tio år och kallades Spökhuset av orts­ borna. Många hade nog helst velat se att den rivits eller bränts ner eftersom det mot slutet varit ett sådant busliv på gården. Folk som bodde i närheten kände sig otrygga och var rädda för att fastighetspriserna runtomkring skulle sjunka om »Herrgårn« bara fick stå där vind för våg.

Flera privatpersoner hade försökt köpa gården – under förutsättning att de fick riva den fönsterlösa huvudbyggnaden. Tomten hade ju ett grandiost läge, som det brukar vara med gamla gårdar, men kommunen kände nog en viss press från de antikvariska myndigheterna och vågade inte sälja fastigheten med rivningslov.

En av flyglarna till Svedjan eldades förresten upp i en brand­

13

1. RUSTMÄSTARBOSTÄLLET.indd 13

2017-12-14 13:54

RUSTMÄSTARBOSTÄLLET

Huvudbyggnaden hade stått och förfallit i tjugo år. På den tiden hade träden hunnit växa ända in i rummen, vattnet forsat fritt från övervåningen en hel vinter och fönstren rivits ut och använts som kaninburar.

I det smått futuristiska 50-tals­pannrummet vid flygel­ byggnaden – dimensionerat för en hel liten by på sibiriska taigan – frustade pannorna på sista versen och färgen på betongen krullade av.

övning bara några år innan vi fick köpa den. Brandkåren hade helt sonika bett kommunen om ett bra övningsobjekt och otvetydigt var flygeln ett både bra och realistiskt sådant, speciellt som den var alldeles nyrenoverad. Flygeln hade flyttats hundra meter från sin ursprungliga plats redan i början av 1900-talet och när brandkårens förfrågan kom var det ingen som tänkte på att detta var en tvilling till den flygel som fortfarande stod kvar på gården.

Ingenting är gratis Vi köpte alltså Svedjans herrgård av kommunen för en symbolisk summa i mitten på 90-talet. Symbolisk på två sätt: dels för att det inte handlade om några stora pengar i köpeskilling, dels för att det verkliga priset skulle komma i framtiden eftersom gården krävde mycket stora investeringar.

Vi insåg redan från början att detta skulle bli vårt livs största åtagande, både arbetsmässigt och ekonomiskt. Gården var egentligen inte till salu, men ställer man en fråga får man ett svar. Efter­ som kommunens fastighetsbolag inte visste vad de skulle göra med den, var de öppna för förhandling. De kanske till och med anade att vi var deras fynd? Liksom Svedjan var vårt.

Idag har vi bott i och renoverat byggnaderna på gården under närmare 25 år. Vad är det man brukar säga i renoverings­programmen på tv? »Nu kör vi!« Jo, jag tackar jag. Vi har nu »kört« i över två decennier! Självklart har vi renoverat i etapper, annars skulle vi inte ha orkat. I vår byggnadsvårdsvärld tar man inte hem en stor byggfirma

14

1. RUSTMÄSTARBOSTÄLLET.indd 14

2017-12-14 13:54

RUSTMÄSTARBOSTÄLLET

FÖRE OCH EFTER. Genom en rätt enkel ansiktslyftning fick huvud­byggnaden

tillbaka sitt sengustavianska utseende från tiden runt 1800 med gamla handslagna tegelpannor på taket, vita slammade skorstenar och svagt ockragul kalkfärg på fasadens puts.

15

1. RUSTMÄSTARBOSTÄLLET.indd 15

2017-12-14 13:54

RUSTMÄSTARBOSTÄLLET

DET VAR EN SÅDAN HÄR tapet vi ville ha. Den satt i en salong i

en herrgård i trakten med fyra meters takhöjd och var från omkring år 1800. Den hade en skön patina och detaljerna i det handmålade mönstret var perfekta i sin precision. Takhöjden i vår sal var bara 2,7 meter och även alla andra förutsättningar skiljde våra gårdar åt.

Förutom en: vi hade ju också klistrat grålumppapp på väggarna. Men hur skulle vi bära oss åt sedan?

VI KOPIERADE TAPETEN med hjälp av schabloner. Bambuspöna fick vi måla för hand, men det gick bra med akvarellpensel och en tunn grå linoljefärg. Om man misslyckas, tar man bara en trasa fuktad med lite terpentin, suddar bort färgen och börjar om på nytt. Det är lätt att måla med linoljefärg. På den nedre bilden börjar bambun också få blad. Än så länge är alla bara vita. Nästa steg blir att lägga in några grå lite här och där.

46

1. RUSTMÄSTARBOSTÄLLET.indd 46

2017-12-14 13:55

RUSTMÄSTARBOSTÄLLET

Den kinesiska tapeten

SCHABLONEN till bambubladen är

skuren ur en vanlig A4-plastficka.

Under åren efter den första renoveringsetappen hade vi flera gånger besökt en annan herrgård i trakten där vi förälskat oss i en blå tapet i en av salongerna, en kinesisk handmålad tapet från samma tid som vårt hus. Så skulle det också kunna se ut hos oss i Övre salen! Blå tapet, de gustavianska pilastrarna som vår snickare just monterat upp och därtill grå snickerifärg. Men vi insåg också att en sådan tapet skulle ta minst ett halvår att måla – och vem skulle klara denna utmaning? Fast egentligen var det inte detaljrikedomen i det handmålade mönstret som var det viktigaste, det viktigaste var kulören och helheten – försökte vi intala oss. Kunde vi hitta en genväg? Och hur skulle en förenklad version av tapeten se ut i en sal som vår, som inte var lika ståndsmässig och vars takhöjd var en och en halv meter lägre?

Vi hittade snart på ett sätt att »kopiera« denna vår favorittapet.

Först bad vi förstås ägaren om lov, det var viktigt. Sedan tog vi med kamera och diafilm och fotograferade de bästa väggarna med de tydligaste mönstren. Vi ritade också av en bladrosett från en av bambustängerna på en plastficka, som vi tänkte skära ut och använda som schablon. Därefter åkte vi hem och målade våra grålumpväggar i samma blå nyans som originalrummets. Det gick lätt att bryta fram en sådan kulör i matt linoljefärg.

Sist projicerade vi våra diabilder på väggarna, skissade grovt upp bambustängernas konturer med vanlig griffelkrita (som är lätt att sudda) och därefter började vi fylla i stängerna med förtunnad matt linolje­f ärg, ungefär lika tunn som vanlig akvarellfärg. Vi skar också ut vår lilla schablon som föreställde ett bambublad, och genom att vi målat upp ett antal lösa ark av grålumppapper i samma färg som väggarna, hade vi nu mycket löst material att öva på också.

Vi använde bara en enda schablon till hela salens alla bambu­ blad. Genom att vrida mallen i olika riktningar fick vi mönstret att se lite annorlunda ut, genom att vända den bak och fram likaså. För att ytterligare skapa variation placerade vi blad­rosetterna lite hipp som happ mot bambustammarna och ytterligare ett grepp för att åstadkomma variation i mönstret var att variera kulören – ibland

47

1. RUSTMÄSTARBOSTÄLLET.indd 47

2017-12-14 13:55

RUSTMÄSTARBOSTÄLLET

tog vi lite mer vitt, ibland lite mer grått, ibland tjockare färg, ibland tunnare.

Fåglarna i tapetmönstret var det svåraste, för att inte säga omöjliga. De var alldeles för konstfullt målade för att vi skulle kunna kopiera dem, och samtidigt var de alltför detaljerade för att vi skulle kunna göra schabloner på dem. Och det var just fåglarna som stod för den härliga luftiga kinesiska touchen, tillsammans med den svajande bambun förstås.

Hur skulle vi då göra? Jo, vi hade ju ett gammalt kinesiskt sidenbroderi med liknande fåglar på! Om vi lade det i en kopierings­ apparat och tryckte på »förstoring«, vad skulle inte hända då? Jo, då fick vi fram svartvita och större fåglar. Och så körde vi en ny omgång, och en ny, och när vi väl förstorat dem kanske tio gånger började det likna något. Med den storleken kunde vi översätta dem till schablonmallar och måla upp dem på väggarna. Sedan kompletterade vi med detaljer på fri hand. Vi använde oss till och med av guldfärg för att få lite mer lyster i mönstret.

Det är märkligt hur man kan totalförvandla ett rum med ändå relativt enkla åtgärder, även om det blev ett ganska omfattande jobb, mest för att rummet var så stort. Väggar, tak och golv (plus eldstad) blir ju tillsammans ett rum, och vi gjorde om alla de delarna. Men det intressanta är att det inte är materialen som kostar, det är arbetstiden. Så ju mer man kan göra själv, desto billigare blir det. Därför är det fullt möjligt för en normalhändig person att »dra på sig« en stor herrgård, eller i alla fall åtminstone en stor sal.

Om man bara tänker på renoveringskostnaden.

Sidenbroderade 1700-fåglar, också från Kina. In med dem i en kopieringsapparat och snart har man grunden till ett eget tapetmönster.

Plastfickor är ett utmärkt material att skära till schabloner av. Här håller de förstorade sidenfåglarna på att bli mallar till vår tapet.

48

1. RUSTMÄSTARBOSTÄLLET.indd 48

2017-12-14 13:55

RUSTMÄSTARBOSTÄLLET

49

1. RUSTMÄSTARBOSTÄLLET.indd 49

2017-12-14 13:55

Hur ska man tänka?

Om att måla och fernissa golv Det första de flesta tänker på när det gäller golvmålning är att hitta en stark färg, underförstått en tjock två­ komponentsfärg. Men i själva verket ska man tänka tvärtom: man ska använda en »svag« färg som ska målas tunt. Linolje­f ärg är en sådan färg och den är normalt så pigmentstark att den ändå håller bra mot slitage.

De flesta tycker att linoljemålade golv är vackra. Varför? Jo, det beror på livet i färgen och den patina som uppstår efter många års användning – golven ser inte utslitna ut, trots att det till slut kanske nästan inte finns någon färg kvar alls. När den nöts bort bildas det patina istället för skador. Tunn nötning är alltid mycket vackrare än när ett tjockt färgskikt börjar spricka och tjocka flagor lossnar och lämnar fula kratrar efter sig.

En annan sak många tänker är: Hur ska vi kunna hitta en färg som torkar snabbt, vi vill ju använda rummet så fort som möjligt? Svaret i bygghandeln brukar åter bli någon sorts dyr »stark« lackfärg.

Min erfarenhet är att matt lin­ oljefärg är den bästa färgen. Den blir fort dammtorr och man kan gå på den efter bara någon timme. Dessutom räcker det normalt med en enda strykning, även om man, som jag brukar göra, gärna späder färgen med balsamterpentin så att den blir lättare att stryka tunt. Ska golvet ändå målas rutigt blir det automatiskt flera lager färg när kulörerna överlappar varandra, men just den variationen i tjock-

lek bidrar också till att nyansera målningen när vissa rutor får mer täckning än andra. Vackert!

Sköta målade golv. Tålamod är en

bra egenskap att ha när man lever med målade golv. De första fläckarna och reporna känns jättejobbiga, men när skadorna blivit riktigt många jämnar de istället ut sig och bildar den eftersträvansvärda patinan.

Det finns också de som vill att golven ska vara lite glansiga och alltid se nymålade ut trots att man använt sig av lin­oljefärg som blir ganska matt med åren. Då är våttorkning med lite golvvax i sista sköljningen ett bra tips.

Det är också ett bra tips om man övertagit ett hus med målade golv som bara behöver fräschas upp, men där man ändå vill behålla patinan.

Torkning av målade golv sker bäst med lite vanligt diskmedel eller maskin­t vättmedel i tvättvattnet. Om man använder såpa bör man ta det lugnt och akta sig för att överdosera. Såpan tar nämligen med sig lite av färgen varje gång man städar.

Till sist: målning av riktigt hårt nerslitna golv kan bli deras nya chans, ett bra alternativ till att byta ut dem. Lin­ oljefärgen fungerar nämligen ungefär som ett lim, den fäster stickor och fyller igen alla små ojämnheter. Man kan alltså få ett utdömt golv tillbaka och behålla den antika känslan, samtidigt som man får samma fördelar som hos ett nylagt golv eftersom det också blir lättstädat genom nymålningen.

Sköta fernissade golv. Många har

gamla fernissade plank- eller brädgolv som man inte vill slipa, för trots allt är ju även strukturen på träet viktig och ett ny­slipat golv ser ofelbart väldigt platt ut. Samtidigt önskar man sig kanske ett fräschare och mer lättstädat golv. Då är golvolja ett bra medel.

Man »smörjer« helt enkelt in golvet med vanlig golvolja (av linolja, harts och lösningsmedel) och låter den sugas in, både i den gamla fernissan och – framför allt – på de stäl­len där fernissan nötts bort. Glansen blir kanske inte helt jämn, men golvet blir i alla fall helt på ytan och lättstädat och ger mycket mer antikkänsla än ett nyslipat och nylackat golv.

Det enda man ska se upp med är att golvet inte är plastlackat istället för fernissat. Plastlack kom på 1960talet och suger inte åt sig golvolja på samma effektiva sätt som fernissa.

Ett bra sätt att se skillnaden mellan de båda behandlingarna är att plastlack nästan alltid strukits på nyslipade golv och nästan alltid är äggskalstjock, till skillnad från fernissa som ofta är bruntonad och har gått ner i ytan, ungefär som linoljefärg. Är golvet plastlackat kan det vara svårt att olja. Börja därför med ett prov på ett diskret ställe i ett hörn eller så.

70

1. RUSTMÄSTARBOSTÄLLET.indd 70

2017-12-14 13:56

1.

4.

6.

2.

1. Att måla över fula plankgolv, utan att slipa dem först, gör dem fräscha och lättskötta – med antik känsla.

2. Var försiktig med mängden såpa på målade och fernissade golv, för såpa »äter« linoljefärg.

3. Rutmönstrat målat golv från Hälsingland, senare delen av 1800-talet.

4. Tvåhundraårigt målat golv som mest behöver oljas in för att bli fräscht igen.

5. Det här trasiga golvet skulle bli hur fint och lättskött som helst med en strykning med matt linoljefärg.

6. När man målar om ett golv behöver man tvätta det ordentligt innan. Men skrapa ur golvspringorna först!

7. Tråkig och livlös fernissa får nytt liv med hjälp av en omgång golvolja – utan att golvet behöver tappa sin patina.

3.

5.

7.

71

1. RUSTMÄSTARBOSTÄLLET.indd 71

2017-12-14 13:56

Hur ska man tänka?

Om rödfärg Den röda slamfärgen är något av

det svenskaste vi har, en lika viktig symbol för Sverige som den svenska flaggan. Flaggan vågar ingen ändra på, men slamfärgen som man köper i handeln kan vara både mörk, blank och syntetisk – om man inte ser upp.

Men rödfärg är väl bara rödfärg?!

De flesta tänker nog så och kommer hem från byggvaruhuset med de mest skiftande produkter. Många av färgerna är säkert okej, medan andra riskerar att skada huset, kommer att kräva ständigt återkommande underhåll och därtill inte alls är så bra för miljön som originalfärgen var. Och framför allt – de färgerna har ingenting med traditionell rödfärg att göra.

Här är grundegenskaperna för en traditionell röd slamfärg: Ingredienser:

1. Äkta färgpigment, som ger kulör.

Ljus järnoxidröd heter det traditionella pigmentet.

2. Rågmjöl, som ger klistereffekt så att färgen fastnar på väggen.

3. Järnvitriol, som gör huset motståndskraftigt mot röta.

4. Vatten till kokning och som ger rätt konsistens.

Färgpigmentet ska vara tegelrött, åt det mjuka brunorange hållet, alltså inte lingonrött eller ketchuprött, men heller inte mörkrött, som det blev efter 1970-talets mörka modevåg.

En bra vägledning till hur röd färgen ska vara är att titta på gamla olje­

målningar, till exempel Carl Larssons alla tavlor från Sundborn i Dalarna runt sekelskiftet 1900.

Många som har mörkröda hus och stugor, målade i 70-talets dystra anda, vågar inte vrida tillbaka färgen till den ljust röda kulören. Man är helt enkelt rädd för att den ljusa rödfärgen kommer att splittra miljön och ännu mer betona det mörka, felmålade, som man inte hinner med. Och man tror därför att man måste måla om allt på samma gång: uthus, garage, cykelbod och vad det nu kan röra sig om. Då kan det vara bra att veta att all nymålning, oavsett kulör, påverkar byggnaderna runt om. Så även om man håller sig till samma färg, förändras kulören med åren. Den mörknar på södersidor där solen bränner, men ljusnar mot norr som alltid ligger i skugga. Så om man vill knyta an till traditionen igen är det bara att bestämma sig: traditionellt ljust eller otraditionellt mörkt. Sedan sköter naturen själv nyanseringen över tid. Återigen, tittar vi på gamla tavlor ser vi detta förhållande igen: byggnader i olika schatteringar, från nymålat ljusrött till gammal solbränd färg och däremellan någon lada i omålat grått.

Och allt ser otroligt autentiskt ut. Och otroligt äkta och väldigt svenskt.

Rågmjöl är det traditionella binde­ medlet vid rödfärgskokning. Rågmjöl är mindre näringsrikt än till exempel vetemjöl och därför mindre utsatt för svamp- och mögelangrepp, så kal­lade »svarta prickar«. Jämför samma mö-

gelrisk mellan vetebröd och rågbröd: vetebröd möglar snabbt, rågbröd nästan inte alls.

Traditionell rödfärg innehöll dessutom inte linolja. Linoljan tillsätts idag, påstås det, för att färgen ska fästa bättre. Men det är just det som är faran, att färgen blir kvar och bildar film där naturen inte nöter bort den. Att rödfärgen är så lätt att borsta bort när det är dags för ommålning är ju den stora vinsten från underhållsoch miljösynpunkt.

Tips: Det är en missuppfattning att

man måste måla om hela huset varje gång. Under exempelvis taksprången, alltså på undersidan av taken, räcker det kanske att måla om bara en enda gång i sitt liv. Där sitter ändå färgen kvar opåverkad av väder och vind. Målar man för ofta börjar färgen snart flagna, eftersom färgskiktet blir för tjockt, och då måste man ta fram skrapan, ett verktyg som inte annars hör ihop med rödfärg alls.

En annan fördom säger att rödfärg alltid måste målas tunt och många sliter därför på både sig själva och på penslarna i onödan. Detta gäller både linoljefärg och slamfärg. Man ska istället börja med att ta mycket färg i penseln, stryka ut den flödigt och generöst så att den rinner in i alla springor och håligheter – som finns på timmer och gammal panel. Först därefter arbetar man ut färgen så att den blir lagom tunn. Det är en mycket enklare ordning.

174

2. TIMMERLADAN.indd 174

2017-12-14 13:30

1.

3.

5.

2.

1. Äkta rödfärg lyser som mogna rönnbär i kvällssol men blir nästan tjärbrun när den med åren bränns fast i gamla furuväggar. Det är denna variation som är dess adelsmärke.

2. Under taksprången kan det räcka att måla bara en gång. Där väder och vind inte sliter på färgskiktet ska man undvika att måla för ofta, så att det inte blir för tjockt och färgen börjar flagna.

3. Det här är väl det mest fantastiska med rödfärgen. Hur gammal den än blir så fortsätter den att vara attraktivt vacker. Här var det länge sedan det var nymålat – och ändå vill eller behöver man inte måla om.

4. Rödfärg fäster även på galvaniserad plåt, till exempel elskåp, hängrännor och stuprör. Väntar man något år med målningen så biter färgen fast ännu bättre. Som med all färg blir dock alltid nyansen lite ljusare på släta ytor jämfört med ojämna och skrovliga.

5. Ett bra sätt att kamouflera skador på en gammal timmerfasad är att brädfodra den. Det kan till exempel vara många sår av timmerlagningar och pligghål efter gammal revetering (som här). Men då är det extra viktigt att välja en typ av brädfodring som skulle ha kunnat vara original på byggnaden – om man är rädd om stilen.

6. Generöst med färg i penseln gör det lättare att trycka in färgen i alla springor och fördjupningar och målningen blir mindre slitsam. Med de sista penseldragen slätar man ut färgen. En tjock pensel, en så kallad målningsborste, och en mindre flat lackpensel är allt man behöver.

4.

6.

175

2. TIMMERLADAN.indd 175

2017-12-14 13:30

FISKARTORPET

Locktak på synliga takåsar.

Nytillverkad hylla av trä.

Taklisterna i torpet är i form av en tidstypisk snedbräda.

Bra drag i skorstenen, men sotet på väggarna avslöjar att någon glömt att öppna spjället.

Nyinsatt nymålad 1700-talsdörr.

Nernött tröskel skapar känsla och stämning.

206

3. FISKARTORPET.indd 206

Lagningen i det nernötta golvet kommer att bli osynlig efter några års skurning.

2017-12-14 13:38

FISKARTORPET

Små LED-lampor som inte är större än spikskallarna i taket.

Gammal urhuggning i takåsen för att ge plats åt det lite för höga golvuret.

Nyinsatt 1700-talsdörr med originalmålningen kvar.

Även den minsta detalj är viktig för helhetsintrycket, som det handblåsta glaset i urfodralet.

Nytillverkad strömbrytare på traditionell höjd, 140 centimeter.

Rosamålad lerklining tillverkad på plats av lera, sand, linhack, lim och vatten.

Grovt, utanpåliggande dörrlås från 1700-talet.

Ny tröskel som snart blir lika mörk som resten av golvet.

Originalgolvsockel som rengjorts och målats om i ursprunglig kulör.

207

3. FISKARTORPET.indd 207

2017-12-14 13:38