9789174244731

Innehåll Förord 9 17 april 1662 Hedvig Eleonora börjar bygga Drottningholm

13

29 augusti 1744 Lovisa Ulrika får en storslagen bröllopsgåva

39

9 juli 1766 Teatern på Drottningholm invigs

59

15 juni 1777 Gustav III köper Drottningholm

89

21 augusti 1823 Josephinas namnsdag blir en folkfest

111

14 november 1911 Gustaf V och Victoria restaurerar

127

24 december 1946 Julfirandet på Drottningholm

145

16 juni 1961 Lustträdgården får liv igen

165

15 juni 1974 Bröllopsvals i Karl X Gustavs galleri

183

17 december 1981 Kungafamiljen flyttar in

199

Förord Det finns mycket skrivet om Drottningholm och dess omgivningar. Närmast i tid kom för några år sedan två vackra, innehållsrika och lärda volymer i en serie om de kungliga slotten, några år dessförinnan ett lika imponerande verk om Kina slott. Vad finns att tillägga?

Det var svårt att tacka nej till det frestande erbjudandet att få skriva en bok om Drottningholm från ett annat, mer personligt perspektiv än experternas. Nu när arbetet är över och boken nått sinnevärlden finns det några saker jag är angelägen om att påpeka.

Dagar på Drottningholm är varken en guidebok, en konsthistorisk inventering eller ett arkitektoniskt uppslagsverk. Det är en bok med mycket bilder och sparsam text om ett hus och en miljö som jag älskar och alltid har älskat. Varje kapitel tar sin utgångspunkt i bestämda dagar och år, något jag hoppas kan ge relief åt viktiga inslag i slottsanläggningens långa historia och hjälpa läsaren att orientera sig. Det ger också en naturlig möjlighet att berätta om några av de människor som bott i slottet under de mer än trehundrafemtio år som förflutit sedan den dådkraftiga Hedvig Eleonora bestämde sig för att här skulle spaden sättas i marken.

Carl Otto Werkelid har varit en ovärderlig samtalspartner och har hjälpt mig att sätta min upplevelse av Drottningholm på pränt. Det är jag mycket tacksam över, liksom över Ralf Turanders fina bilder till boken.

Tidigt insåg jag vilken förmån det var att få bo och vistas i historiskt rika och vackra miljöer. De har på olika sätt talat till mig, ställt frågor och lockat mig att ta reda på saker – det gäller inte minst Drottningholm, där jag visserligen aldrig i egentlig mening bott men ofta och gärna varit gäst.

Så vitt jag vet var jag bara några månader gammal när jag tillbringade den första av de numera överraskande många jular jag haft lyckan att få fira där. Det är alltså en gammal kärlek jag vill dela med mig av, och boken vill vara just det, ett sätt att subjektivt och glimtvis berätta om all den skönhet och glädje jag upplevt – och upplever – på Drottningholm.

9

17 april 1662 Hedvig Eleonora börjar bygga Drottningholm Platsen var vacker och läget mycket inbjudande. Det gick lätt att komma dit, båtresan inifrån Stockholm var kort och kunde företas i bekvämlighet. Visst är det lätt att förstå Hedvig Eleonoras både förtjusning och idé – här ska jag bygga ett slott, ett lustslott! Så inbillar jag mig att hon kan ha tänkt även om det stod ett annat hus på platsen när hon först kom dit. Hon hade definitivt en vision – det där stela stenhuset kan vi nog ordna lite annorlunda, det gör vi något åt. Dessutom fanns ju behändigt nog namnet redan – Drottningholm! Vad kunde vara mer passande för Hedvig Eleonora?

Änka i ett tiotal år, omkring trettiofem år gammal. En dam på höjden av sin makt på väg att åstadkomma något speciellt. På mitt favorit­porträtt av Hedvig Eleonora har hovmålaren David Klöcker Ehrenstrahl fångat hennes beslutsamhet och anspråk, samtidigt som det framväxande Drottningholm i fonden porträtterar riks­ änkedrottningen som stolt byggherre.

(Nästa uppslag) Det magnifika trapphuset är det första man som besökare möter och imponeras av – vilket var just den effekt Hedvig Eleonora ville uppnå.

13

L

ovisa Ulrika har för mig blivit något av en favorit. Hennes avtryck på Drottningholm blev väsentligt och bestående, hon fick verk­ ligen saker att hända och ta form. Man kan precis föreställa sig hur hon blickade ut över både egendom och framtidsutsikter och konstaterade att här fanns det mycket att göra.

Att hon valde att betrakta slottet som en personlig bröllopsgåva från sin svärfar Fredrik I kan man nog se som ett personlighetsdrag. Det kungen i själva verket gav henne, några dagar efter det storstilade bröllopet, var dis­ positionsrätten till Drottningholm. Den innebar, och innebär fortfarande, att statschefen med familj i kraft av sitt ämbete har rätt att disponera slott som ägs av kronan. Om sådana bestämmelser tog den nya kronprinsessan Lovisa Ulrika inte nämnvärd notis.

Som prinsessa av Preussen, syster till Fredrik den store, var Lovisa Ulrika i alla möjliga meningar bortskämd – fostrad i en miljö som sedan generatio­ ner var väl förankrad i kunglig tradition och livsföring. Men i detta ingick att hon förde med sig en klar uppfattning om både förpliktelser och för­ väntningar. Idealet för ett kungligt maktutövande hämtade hon hem­ifrån; i broderns så kallade upplysta despoti samspelade konsterna, litteraturen och filosofin, liksom vitterhet och vetenskap, med den rena politiken.

När hon som tjugofyraåring kom till Sverige för att giftas bort med landets nyvalde kronprins Adolf Fredrik – som hon för övrigt aldrig hade träffat – var det en för tiden mycket medveten, avancerad ung kvinna som gjorde entré i svensk historia. Adolf Fredrik, son till hertigen av Holstein­ Gottorp, hade 1743 valts till svensk tronföljare. Skälet var att kungaparet, Ulrika Eleonora och hennes make Fredrik, var barnlösa.

Långt senare har det i historieböckerna hetat att Lovisa Ulrika var påfal­ lande mer begåvad och handlingskraftig än sin man, något som undandrar sig min bedömning. Men följer man henne i spåren, inte minst i de många spår hon lämnat efter sig på Drottningholm, träffar man på en fascinerande kvinna som visste vad hon ville och var skarp både i tungan och i huvudet.

Detta var inte en kungaborg, detta var Drottningholm. Här hade drottning­ arna sin chans!

42

Hela den svit av rum som inreddes i syfte att härbärgera Lovisa Ulrikas samlingar utgör ett fint exempel på rokoko­inredning. Från Mynt- och medaljkabinettet ser vi in i Marmorkabinettet, som blev det stiliga namnet på drottningens studerkammare.

24 december 1946 Julfirandet på Drottningholm Som för de allra flesta i Sverige har julen en särskild plats i gemenskapen också i vår familj. För mig och mina syskon var Drottningholm länge framför allt den plats där vi firade jul – det gjorde vi alltid här och all­ tid på samma sätt. Det är nog därför jag har en förkärlek för vinterbilder från parken och trädgården. Snön gör hela omgivningen grafiskt vacker, ingen grönska skymmer formationerna eller den anslående utsikten och en förväntansfull tystnad vilar över det hela. Så var stämningen och så såg det alltid ut – för så funge­ rar minnet – när vi kom ut hit på julafton och hade tre här­liga juldagar framför oss i detta underbara hus.

Sent 40-tal och farfarsfar gör sig redo att släppa in oss alla till julklappsborden och de högresta granarna i Generalssalen.

Han var oerhört generös mot oss barn. .

145

15 juni 1974 Bröllopsvals i Karl X Gustavs galleri Vårvintern 1973 körde jag ut till Drottningholm enkom för att be farfar om tillstånd att gifta mig. Vi satt i hans arbetsrum och samtalade, och visst förstod han min önskan och otålighet – jag skulle fylla trettio till sommaren och tyckte att det var dags. Några invändningar mot min tilltänkte man Tord Magnuson hade han inte heller. Ändå märkte jag att något fick honom att dröja med svaret. När det kom gick det ut på att han bad mig att vänta. Han erinrade mig om sin ålder, han hade ju just fyllt nittio, och att nu när vår mamma prinsessan Sibylla var borta skulle ”Carl Gustaf bli ensam kvar på Slottet” om det hände honom något.

En lycklig och lyckad dag. Vi har just stigit iland på Drottningholm och går in till middagen. Av brudnäbbet, mina då nio syskonbarn, skymtar här bara Margarethas söner Edward och James Ambler. Min brudklänning, med hålsöm, var den sista klänning Märthaskolan sydde innan den stängde efter nästan femtio års verksamhet. Min man Tords fina väst var också skräddarsydd – och den klär honom fortfarande.

183

Pallen framför öppna spisen är ett annat kärt minne, en gåva till farfar när han fyllde åttio. Det var vår faster drottning Ingrids idé att familjens sömnadskunniga damer skulle brodera var sitt fält med en kungakrona inspirerad från Drottningholms första tid. Faster Ingrid själv, Aunt Louise, mamma, kusin Margrethe, min äldsta syster Margaretha och jag broderade våra kronor, och kanske gjorde någon av oss två. Farfar uppskattade pallen och nu har den, underligt att tänka, stått här i över femtio år. Även den kringbyggda södra innergården, som blivit en oas, hör till den privata delen av slottet. Och det är också där, på gården, man sedan ett tjugotal år finner ett oväntat möte mellan 1600-talsslottet och nutiden, ett tillägg som uppskattats inte minst av barnen – ett poolrum.

Ett hus med den historiska och arkitektoniska tyngd som Drottningholm har och som samtidigt ska fungera som ett modernt hem måste ju kunna förändra karaktär och funktion, något som kräver noggrann planläggning, betänketid och avancerad experthjälp. I exemplet med poolrummet löstes det hela i samarbete med slottsarkitekten på ett lika enkelt som elegant sätt i form av en inglasad lätt paviljongkonstruktion. Den historiska miljön, som inte alls störs, kan när som helst återställas.

Under min brors tid som kung har vård och underhåll av de historiska miljöer han disponerar stått i fokus. På Drottningholm har det inte minst tagit sig uttryck i en omfattande renovering av Hedvig Eleonoras magnifika trappa som återfått sin barocka färgsättning. Spelet mellan de rödrosa, brunrosa, vita och grå marmoreringarna har förtydligats och fått nytt liv.

Framför öppna spisen, slottets enda fungerande, står den pall med typiska Drottningholmskronor som på faster Ingrids initiativ broderades till farfars åttioårsdag 1962.

204

Man kastar ingenting i onödan på Drottningholm, men till slut fick sofforna framför öppna spisen i Sten­salen bytas ut mot nya. .