9789174230512

christer lundberg

gräspojken

telegram bokfĂśrlag

gräspojken © Christer Lundberg 2012 redigering och sättning: Tenenbaum Text tryck: Wallén Grafiska/Nørhaven 2012 isbn 978-91-7423-051-2 www.telegramforlag.se www.telegramstudios.com

”Den blomstertid nu kommer Med lust och fägring stor.

Du nalkas, ljuva sommar, Då gräs och gröda gror.”

Text: Israel Kolmodin, 1697, melodi: trad.

Yeah, that’s what we thought till the fireworks started.

Sonny Crockett, Miami Vice

prolog Morsan hävdar att jag inte sa ett ord innan jag fyllde tre och att hon och farsan började oroa sig för att jag var utvecklingsstörd. Det är kanske inte riktigt rätt ord för att beskriva mig som ung. Men inte helt fel heller. I tvåan lärde jag mig rabbla den svenska regentlängden från Sverker den äldre till kung Carl den sextonde Gustaf utantill, och det kan ju inte gärna beskrivas som annat än stört. Farsan hade berättat att kung Sigismund som regerade under femtonhundratalet var väldigt intresserad av att svarva snusdosor. En helt meningslös faktauppgift, säkert bara något han slängde ur sig vid middagsbordet i brist på bättre att säga. Men hos mig slog det verkligen an. Att en kung valt att syssla med något så otippat som att svarva snusdosor fick mig att vilja veta allt om de andra kungarnas hobbys; vad de hette, hur de hade levt, hur många barn de haft, vilka slott de bott i, vad de åt: ALLT! Jag behövde inte bläddra igenom många uppslagsverk innan jag förstod hur fel han hade. Det var inte alls Sigismund Vasa som svarvade snusdosor, det var Adolf Fredrik − en sjuttonhundratalsregent som dött en plågsam död efter att ha tryckt i sig fjorton semlor.

Att farsan både tagit fel på kung, århundrade OCH lyckats missa den intressanta detaljen om semlorna lärde mig något mycket viktigt.

Mannen var totalt opålitlig.

En liten kille som slukar uppslagsverk och historieböcker i jakt på information om gamla kungar kan säkert låta gulligt. Men med tanke på vad mina hastigt uppblossande intressen skulle komma att kosta vår familj önskar jag att jag kunnat engagera mig i lite mer normala saker. Sådant där som alla andra som växte upp på åttiotalet tycktes 7

fylla sina liv och tankar med: BMX, Rambo, synt, hårdrock, tjejer.

Det sistnämnda skulle jag i och för sig bli minst lika intresserad av som någon av mina jämnåriga, men det hör inte riktigt hit. Det var ju inte mitt tidiga sexliv det skulle handla om. Det var mitt sena prat.

När mina föräldrar fick ett plötsligt infall och köpte charterbiljetter till Bulgarien lämpades jag av hos farmor och farfar. Lillebrorsan låg i morsans mage och jag antar att de såg resan som sista chansen att komma bort innan barnen tog över livet helt. Jag har ingen aning om hur de hade det i Bulgarien, men en sak har jag fått höra så många gånger att det måste vara sant; efter den där veckan pratade jag. Inte ett ord utan hundratals. Det var som om jag blivit ordförlöst av de svartvita filmer som visades på farmors och farfars teve. ”Hej lilla mamma! Får jag servera dig en kaka?” ”Se, så lågt svalorna flyger! Vi väntar kanske regn?”

Jag vet inte om morsan överdriver, men det är så jag har fått det berättat.

del ett

sådd Jag började odla marijuana som tolvåring. Ungefär samtidigt som jag förlorade oskulden till en blå pall. Men det är en annan historia. Eller, egentligen är det inte alls en annan historia − i minnet ligger händelserna så tätt packade att de nästan smält samman.

Det lilla brunspräckliga fröet hamnade i mina händer tack vare familjens nymfparakit Aslan.

Jag vet, Aslan är ett fruktansvärt namn på en fågel, men farsan var vid tillfället så inne på C. S. Lewis och Narnia att han struntade i det. På en grand danois eller en rottweiler hade det kanske kunnat funka, men trots att det bara var en skabbig halvpapegoja som skulle döpas fick farsan sin vilja fram. Det brukade han få på den tiden innan hans ”ett glas vin till maten” blev till ett par flaskor och morsan bröt ihop och bröt upp för att sticka till Indien.

Om jag varit morsa med barn på nio och tolv hade jag nog nöjt mig med att flytta ett par kvarter, men man ska inte lasta människor i kris för hårt. Någon klok person har sagt att det är vid separationer, förälskelser och dödsfall som omdömet börjar svikta på allvar.

På dagen två veckor efter att morsan stack slutade farsan supa, så egentligen vet jag inte vad som var vad. Åkte hon för att hon inte orkade med hans drickande? Drack farsan för att han inte stod ut med morsan? Det är sådant här som jag och brorsan fortfarande kan börja tjafsa om när vi har rökt för mycket. Men Björn var ju bara nio när morsan drog till 11

Indien så jag vet inte hur allvarligt man ska ta hans teorier.

Björn förresten. Vilket jävla namn.

Kanske borde jag vara tacksam att det inte blev något i stil med River eller Rainbow, våra föräldrar var ju hippies när de träffades. Men Karl och Björn? I jämförelse framstår fågelnamnet Aslan faktiskt som rent genialiskt.

Eftersom det var jag som hade tjatat mig till att familjen skulle bli med nymfparakit ansågs det inte mer än rätt att jag skulle ta hand om honom. Byta sand och fylla på vatten. Torka upp från linoleummattan, ställa upp nerflaxade saker och blidka grannarna när han rymt ut i trappuppgången.

Aslan var inte alls så snövit och skarp i konturerna som bilderna i Kamratpostens husdjursspecial låtit mig tro att en nymfparakit skulle vara. De brungula fläckarna som letade sig ner från hans vingar fick fjäderskruden att se ut som om någon just använt honom för att torka sig i röven. Det sjaskiga intrycket förstärktes av den slokande tuppkammen som såg ut att ha legat alldeles för länge i blöt, trots att den var snustorr.

I sanden under sittpinnen hittade man allt som oftast någon halvrutten citrusfrukt som jag egentligen inte vet varför jag la in i buren. En helt meningslös vana eftersom Aslan bara åt frön och frukostbröd. Men gubben i zooaffären hade varit noggrann med att påpeka hur viktigt det är att försöka skapa en så naturlig miljö som möjligt för en nymfparakit.

Och i en naturlig miljö ingår tydligen skivade citrusfrukter.

När jag lutar huvudet tillbaka och sluter ögonen kan jag fortfarande framkalla pojkrumsdoften av damm, rutten apelsin, flagnade fjädrar och fågelspillning i näsborrarna.

Jag ser Aslan där han på sitt karaktäristiskt ryckiga sätt ömsom äter, ömsom sprätter sig ner i fröskålen. Ett plötsligt ljud får honom att vrida på huvudet och kasta det översta lagret i 12

luften. Svärmen flyger mot gallret och rikoschetterar ut över linoleummattan med ett sprakande läte. Frö efter frö i rullning, det verkar som om de aldrig ska stanna.

När jag till sist lyckas få tag på dem är rörelsen helt reflexmässig. Som om den gällt snorkråkor, smulor eller ett tug�gummi. Handen sopar upp fröerna och kastar dem i en av krukorna på fönsterbrädan. Allt är åter stilla.

13

sex, droger och en blå pall Min klasskamrat Petra hade nästan lika stora bröst som fröken. Det var hon känd för. Så känd som man kunde bli på en mellanstadieskola i Majorna. Från min plats i bänkraden var utsikten himmelsk. Varje gång som Petra räckte upp handen följde George Michael och Andrew Ridgeley på Whamt-shirten lydigt med upp.

När hon efter en bekräftande nick från fröken och ett ”Ja, Petra?” tog ner handen för att svara rätt eller fel, oftast rätt, följde de med ner. Eftersom Petra var en väldigt engagerad elev pågick den hypnotiska hissfärden mer eller mindre oavbrutet. Men just den här NO-lektionen kan man inte säga att melonerna gjorde undervisningen någon skada. Det handlade om sex och samlevnad. Om hur flickor och pojkar kan göra någonting som kallas onanera för att göra det skönt för sig själva.

Fröken Margareta Stenhammar hade ingen lätt uppgift.

Det har ingen människa som inför en grupp tolvåringar ska prata om det mest naturliga i världen på ett sätt som verkligen får det att framstå som det mest naturliga i världen.

Varje gång hon nämnde kroppsdelarna som skulle användas till detta ytterst naturliga hördes spridda fniss i salen. Men Margareta Stenhammar lät sig inte hejdas. Inte ens när fnisset förökat sig till hysteriska flick- och målbrottsskratt mellan bänkraderna kom hon av sig. Samma vänliga ton. Samma tydliga artikulation. Så här i efterhand kan jag inte beskriva hennes pedagogiska prestation som annat än enastående. Jag minns vartenda ord.

14

Genom att massera den del av penis som kallas ollon får pojken sädesuttömning, ejakulation. Allt ifrån en fingerborg till en matsked sädesvätska är normalt. Att masturbera är njutningsfullt. Och viktigast av allt: Det är heeeelt naturligt!

Flickan smeker sig själv till klimax genom att stimulera sin slidmynning och klitoris. Antingen med fingrarna, eller varför inte med en handdusch?

Visserligen hade Ola Lissman som gick i obsklass limmat ihop ett uppslag i sin OÄ-bok med sperma mitt under en lektion. Men så gick han ju också i obsklass. För mig kändes det här med sex som någonting väldigt privat.

Trots att experimenten som jag i största hemlighet började utföra i mitt rum var sköna kunde jag inte låta bli att känna mig besviken. Hur jag än kämpade såg jag inte röken av det där som Margareta Stenhammar kallat ejakulation. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Men inte en endaste liten ynklig droppe sperma.

Med tanke på hur många gånger hon lyckades klämma in ordet ”naturligt” i sin onaniundervisning skulle fröken självklart ha sagt det om spermabrist också, OM det varit naturligt. Jag täckte över Aslans bur med en handduk för att han inte skulle behöva se mina tillkortakommanden.

Allteftersom eftermiddagarna gick började snoppen flagna.

Den såg rödblå och sned ut och påminde faktiskt mer om ett snedstöpt tomteljus än ett fortplantningsorgan.

Men det hindrade mig inte från att fortsätta kämpa.

Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka.

Det var under en av dessa timslånga övningar som tankarna plötsligt gled över till Petra. Låg hon kanske också hemma och tränade? Gjorde fröken Stenhammars hemläxa?

En skälvning for genom kroppen. Andningen blev häftigare. Så måste det så klart vara! Samtidigt som jag låg här och 15

misshandlade min lilla veke ockuperade hon med största säkerhet handduschen i sin familjs badrum. Lät vattenstrålarna kittla blygdläpparna och den där märkliga lilla ärtan som Margareta Stenhammar kallat klitoris. Precis som på reklamaffischerna för miss wet-t-shirttävlingarna jag sett utanför Frölunda Kulturhus föreställde jag mig hur Whamtröjan smetade över de blöta pattarna. Hur bröstvårtorna buktade ut från Georges och Andrews ansikten som ett par extra näsor. Fast det där sista var inte alls särskilt upphetsande så det försökte jag sluta tänka på. I stället koncentrerade jag mig på det magiska hålet som måste finnas någonstans mellan hennes ben. Hur hon duschade och smekte sig till klimax efter klimax under melonernas taktfasta guppande.

Det är svårt att hitta en rimlig förklaring, men det måste ha varit i sökandet efter någon form av Petrasubstitut som den slitna träpallen föll i ett nytt och förlåtande ljus.

Där stod den i alla fall. Snett invid Billybokhyllans högra fot. Till hälften dold av ett nedhängande omslag från högen med Okej.

Det skulle kännas mycket mer bekvämt att berätta om det varit den yppiga Samantha Fox eller hennes italienska bystdrottningsantagonist Sabrina som dinglade ner från det där omslaget. Men jag tror faktiskt att det var Dee Snider, sångaren i Twisted Sister.

Hur kombinationen av ett borrat pallhandtag och en permanentad hårdrocksgubbe med skarpslipade tänder kan upplevas som erotiskt framstår i dag som ett olösligt mysterium, men i stunden var det, precis som Margareta Stenhammar skulle ha sagt, helt naturligt.

Jag reste mig från sängen med ståndet som en kompassnål framför kroppen. Hukade förbi fönstret. Rättade till handduken över Aslans bur. Snappade åt mig en tub kräm.

16

Den allvarligaste konsekvensen av att ligga med en pall missade jag helt, men skavsår tänkte jag i alla fall försöka undvika. I brist på annat glid fick kortisonkrämen som morsan köpt till mina armveckseksem lov att duga.

Jag daskade till Dee Snider så att han fladdrade tillbaks upp på Billybokhyllan. Drog ut pallen till mitten av golvet. Tog ett djupt andetag och förberedde mig för mitt livs första penetration.

Med filmen om Petra, melonerna och handduschen flimrande i huvudet tryckte jag ut en rejäl sträng längs med trähålets kanter och trängde in. ”Bara jag inte får flisor”, hann jag tänka. Men det var också allt. För sen kom det. Som en våg av pulserande lava från en vulkan i ett modelljärnvägslandskap. Större kan vulkanen inte ha varit eftersom det kom max tre droppar. Men jag kom.

Jag ejakulerade.

Hjärtat bankade så det skakade i kroppen och från tårna till ljumskarna for ilningar som påminde om dem som uppstår hos tandläkaren. Jag pressade mig genom pallen tills blygdbenet slog i trä. Trycket mot roten tycktes få toppen av snoppen att svälla ytterligare några millimeter. Ur strupen steg ett okontrollerat och överraskande ljust stön.

Kanske var det de svindlande ilningarna som drog ner reaktionsförmågan. Det tog alldeles för lång tid innan jag upptäckte att knackningarna och bankningarna som dånade i rummet inte bara kom från hjärtat. När dörren slogs upp var det för sent. Kuken satt fast.

I panik försökte jag rycka ut den ur hålet samtidigt som jag tryckte pallen åt motsatt håll. Ilande smärta som enda resultat. Inte en centimeter. Bergfast. Fan. ”Kalle!?!?”

17

Det finns tillfällen i livet när man inte vill höra sitt eget namn utspottat med utropstecken och frågetecken. Att sitta fast med snoppen i en träpall efter sitt livs första orgasm är definitivt ett sådant tillfälle. ”Är det där vad jag tror att det är?!” skrek morsan.

Mina kinder pulserade med samma intensitet som min nyorgasmerade penis.

Jag stirrade i golvet. Vågade inte titta upp. ”Man kan få fängelse för sånt där Karl. Det är olagligt!”

Visst, hon hade tagit mig på bar gärning när jag låg med en pall, och det var svårt att föreställa sig något pinsammare i hela universum. Men fängelse? Det lät väl ändå lite överdrivet.

Jag lyfte blicken från pärlemordropparna på linoleummattan som i slow motion. Beredd på att möta besvikelsen i hennes ögon innan hon avsade sig sitt moderskap och kastade ut mig på gatan, hämtade farsan och brorsan, eller något annat lika fruktansvärt. Till min stora förvåning upptäckte jag att hon inte alls stirrade på mig. Den äcklade minen och de blixtrande ögonen var vända mot fönsterblecket.

18

skörd Två saker var mycket svåra att förstå.

ETT: Hur kunde hon missa att hennes son växt ihop med en blå träpall?

TVÅ: Vem hade planterat DET DÄR???

Den första frågan besvarades delvis av den inneboende kraften i den andra, men nummer två var verkligen en hård nöt att knäcka.

Hur jag än kisade och blinkade mot ljuset förändrades inte den märkliga synen på fönsterbrädan. Det taggiga lövet vajade stolt på stjälken som trängt sig upp bredvid yuccapalmen i krukan.

Morsan hade bilden klar för sig, tydligt uppspaltad i en rad retoriska frågor: ”Trodde du inte jag skulle märka nåt? Att du skulle kunna börja odla narkotika här hemma i vår lägenhet utan att det syntes? Vad tror du om mig och din far? Att vi är idioter?” Även om jag vant mig vid att höra henne förbannad var det något med rösten som inte gick att känna igen. Den lät vassare och ljusare, på gränsen till falsett. Kontrasten till det grumliga mumlande jag lyckades få ur mig måste ha varit enorm: ”Jagharinteplanteratnåt.” ”Du är tolv år Kalle. Du har hela livet framför dig. Ska du kasta bort det på knark?”

Hjärnan jobbade på högvarv. Uppenbarligen hade det taggiga lövet någonting med knark att göra, så mycket förstod 19

jag. Men vilken sorts knark, och hur hade det hamnat här?

Måste försöka vinna tid. ”Eh … jagharinteplanteratnåt.”

Andra gången jag mumlade fram att jag inte planterat något kände jag mig lite säkrare. Det började gå upp för mig att jag, trots att jag kände mig så fruktansvärt skyldig, faktiskt var oskyldig till just det som morsan anklagade mig för.

Innan hon hunnit upptäcka mitt förnedrande tillstånd snappade jag åt mig handduken från Aslans bur och la den över pallen. Bestämde mig för att hålla fast vid ”jagharinteplanteratnåt” som en livboj tills nerverna slutat galoppera.

Med lite tur skulle ståndet hinna svälla av innan middagen. ”Var ska det sluta? Vill du dö på en toalett med en spruta i armen?” fortsatte morsan. ”Jag har inte planterat nåt!” ”Är din lillebror inblandad? Herregud, han är ju bara nio!” ”Jag har INTE planterat nåt …”

Nu hade morsan hunnit elda upp sig på allvar. Det såg ut som hon skulle börja gråta. I ett plötsligt utfall i riktning mot yuccapalmen greppade hon hans nya krukkompis vid roten och ryckte rätt upp. Plantan dinglade hjälplöst från nypan när hon tågade fram till papperskorgen bredvid skrivbordet och slet den i tre delar. En söt, kvalmig doft spred sig i rummet.

Under handduken tycktes pallens öppning vidgas en smula.

20

Indialand bak Himalayas rand Den tomatbaserade grytan var inte värd den stämning av vördnad som en utomstående hade kunnat missta iskylan runt middagsbordet för. Farsan var redan ganska bladig. En halvfull flaska rödvin stod placerad mellan hans och morsans plats, ett par decimeter närmre hans. På diskbänken hukade en slokande tompava. Kocken måste ha sitt. För avsmakning och inspiration.

Blickarna som morsan kastade omkring sig var frätande.

Upptäckten av knarkodlingen i mitt rum verkade ha gett hennes grundmissnöje extra näring. Farsan tycktes inte märka något, men jag och lillebrorsan stirrade ner i våra tallrikar.

Få saker är så fastcementerade som en tvåbarnfamiljs förutbestämda positioner runt ett matbord. Alltså satt jag mitt emot farsan och Björn mitt emot morsan. Jag i egenskap av storebror närmast fönstret. Farsan i egenskap av farsa närmast fönstret på sin sida, med fantastisk utsikt över hamnen. ”Gott va?!” utbrast han mellan en potatistugga och en djup klunk ur rödvinsglaset. ”Ratatouille. Precis som på Franska rivieran. Fast där kanske man inte skulle haft potatis till?”

Ingen reaktion. ”Bodil, lite mer vin?”

Han lirkade nu. ”Jag dricker inte på veckorna och det vet du!”

Lillebrorsan var så upptagen av att försöka skapa en flod av ratatouille i tallrikens potatislandskap att han omöjligtvis hade kunnat förbereda sig på vad som skulle hända. Jag var 21

inte direkt förberedd själv. Plötsligt reste sig morsan rätt upp från stolen och vrålade: ”TOMAS … JAG ORKAR INTE LÄNGRE!” Rösten var gäll men grumlig, som en blandning av gråt och skrik.

Den slitna permanenten daskade mot blusen när hennes bara fötter knastrade över smulorna på köksgolvet. Det blev om möjligt ännu tystare runt bordet.

Farsan fyllde på sitt glas. Tog först en djup klunk, svepte sen resten, och ropade något sluddrigt: ”Bodil, men vänta lite nu. Bodil!!!”

Naturligtvis måste de ha yttrat fler meningar än ”TOMAS …

JAG ORKAR INTE LÄNGRE!” och ”Bodil, men vänta lite nu. Bodil!!!” Men det var faktiskt det sista jag hörde mina föräldrar säga till varandra. När vi kom hem från skolan dagen därpå var bara morsan hemma. Hon klappade den gräddvita vardagsrumssoffan som om den varit en duktig häst. ”Kom mina pojkar, kom och sätt er här hos mig ”, började hon med handen trummande mot tyget. ”Jag älskar er pappa … och jag älskar er!”

Mycket oroväckande. ”Men ibland växer vuxna människor liksom ifrån varandra.

Det är någonting heeelt naturligt! Och det är ABSOLUT inte ert fel. Det får ni inte tro!”

Hennes ”heeelt naturligt” kastade mig för en sekund tillbaks till Margareta Stenhammars klassrum. Förbi Petras handuppsträckta meloner. Till duschen via George och Andrew med en kraschlandning i pallens rävsax. ”Ni har säkert märkt att jag inte mått så bra på sista tiden, att jag varit lite ledsen och så?” ”Att du har varit så himla sur menar du?” sa lillebrorsan.

22

”Ja … kanske det … jag har nog varit lite sur också, men mest … ledsen.”

Ordet ledsen blev hängande i luften, likt en trumvirvel inför ett stort och dramatiskt avslöjande. Vi skruvade på oss i soffan. Vad skulle hon berätta? Att hon drabbats av bröstcancer? Att hon träffat en ny man?

När morsan sugit så länge på pausen att den kändes som timmar tog hon ett djupt andetag och sa, utan vidare omsvep, att hon tänkte flytta till Indien. Till ett slags vilohem som kallades ashram. Det hade lika väl kunnat gälla ett vandrarhem i Borås som en forskningsstation i Antarktis. Jag blev så lättad över att slippa höra om cancer eller blivande styvfäder att jag inte ägnade det geografiska avståndet en tanke.

I ett ashram har man tydligen hur mycket tid som helst att fundera, äter bara vegetarisk mat och går klädd i färgglada skynken hela dagarna. Morsan lät övertygad om att hon lyckats hitta botemedlet mot sin nedstämdhet. ”Jag tror att jag kommer att komma hem som en helt ny människa!” sa hon lyckligt. ”Jag känner det på mig!”

Trots den muntra tonen klingade profetian olycksbådande.

Det hade tagit mig tolv år att vänja mig vid de knäppa föräldrar jag redan hade. En helt ny morsa lät som total katastrof. ”Jag vet inte hur länge jag måste stanna, men en sak är säker; jag älskar er Kalle och Björne, mina FINA pojkar! Jag kommer att tänka på er varenda sekund!”

Om hon skulle tänka på oss hela tiden kunde hon väl lika gärna stanna hemma? Och var det inte farsan hon borde tänka på? Han som hon på ett heeelt naturligt vis påstod sig ha växt ifrån? Så fort ett frågetecken dök upp hakades det genast i ett annat: Var fick hon pengarna ifrån till exempel, att flyga till Indien måste ju vara svindyrt. Hade hon sparat i smyg?

Och varför just Indien? Skulle hon träffa någon där?

23

Det spelar ingen roll hur många frågor som snurrade i skallen, jag var för chockad för att ställa dem. Insikten om att morsan menade allvar, att hon faktiskt tänkte dra, klämde lungorna tomma på luft.

Att inom loppet av tjugofyra timmar få sin första orgasm, fastna med kuken i en blå pall, bli beskylld för att odla knark och att få veta att ens morsa tänker flytta till Indien på obestämd tid skulle vara för mycket för vem som helst. Så här i efterhand framstår det kanske som att jag och lillebrorsan tog beskedet om att vi skulle bli halvt föräldralösa med fattning.

Tystnaden och vår totala brist på reaktioner måste i alla fall ha tolkats så av morsan. För nästa morgon var hon borta.

24

Farsan är den nya morsan Farsan pratade inte mycket om det som hänt. Han pratade faktiskt inte alls. De första dygnen efter att hon stuckit gick han inte ens ur sängen. Full eller bakfull, jag vet inte.

Men så plötsligt en morgon satt han bara vid frukostbordet.

Jag hade väntat mig att han skulle se gråvit ut i ansiktet med mörka ringar och hängande mun. Han strålade. Nyduschad och rakad med skjortan knäppt ända upp i halsen − om han spelade gjorde han det bra. ”God morgon gossar! Jaha, i dag är det torsdag. Snart helg med andra ord! Vad säger ni killar, ska vi ta och åka upp och titta till stugan?”

Jag och Björn kollade på varandra. Eftersom vi knappt hört honom yttra ett ord sen morsan satte sig i taxin mot flygplatsen var det svårt att förhålla sig till den överkäcka morgonsvadan. ”Vi kan kratta lite löv och elda i en tunna”, fortsatte farsan. ”Vi skulle kunna grilla korv och marshmallows. Och så hyr vi med oss ett par filmer och en moviebox till kvällen!”

Att vi skulle få ta med oss moviebox, och inte en, utan NÅGRA filmer, lät nästan för bra för att vara sant. Plötsligt kände jag hur entusiasmen började bubbla. Så mycket som entusiasmen kan bubbla i en kropp vars bränsle begränsats till knäckebröd och kalaspuffar i takt med att familjens försörjare och kock bestämt sig för att supa ut sina demoner inlåst på sitt sovrum, och morsan dragit till Indien. ”Visst”, sa lillebror Björn.

25

”Det blir okej”, sa jag.

Precis som farsan hade jag tillbringat ganska mycket tid i mitt sovrum. Kanske inte riktigt lika frenetiskt runkande som innan morsan stack. Men snoppen såg fortfarande blåröd och fnasig ut, så egentligen borde jag nog ha låtit den vila helt.

Aslan satt på sin pinne med tuppkammen slokande över ögonen och verkade ha tappat all sin matlust. Lillebrorsan hade oftast skejtmössan så långt nerdragen över ögonen att jag aldrig lyckades se några tårar. Snörvlingarna som kom från hans rum om kvällarna lät varken som allergi eller förkylning, men dem var farsan nog för fylld av vin och mörker för att höra.

Det verkade som om jag var den i familjen som tog morsans försvinnande bäst. Jag behövde bara slänga en blick på pallen för att saknaden skulle bytas mot ilningar av obehag.

Vad var det egentligen som hade hänt i den där blomkrukan?

Vem hade planterat knark på min fönsterbräda och medvetet, eller omedvetet, räddat mig från att bli påkommen som pallonanist? Jag kunde liksom inte få huvudet runt det.

26

Killen som trodde han var en apelsin Efter att ha invigt oss i sexets och samlevnadens härligheter väntade nya utmaningar för Margareta Stenhammar. Nu skulle vi varnas. Livet som blivande tonåring innehåller många faror. Och farligast av allt är knark. På andra plats kommer alkohol och tobak, men inget kan jämföras med narkotika.

ANT-dagen var obligatorisk för alla elever i sexan och döpt efter begynnelsebokstäverna i de olika farligheterna. Med röd krita stod Alkohol, Narkotika och Tobak skrivet överst på tavlan.

Vid alkoholen hade fröken ritat en ganska slarvig flasksymbol. Sprutan vid narkotikan var mer omsorgsfullt tecknad och cigaretten vid tobaken såg riktigt konstnärlig ut med sitt moln av vit kritrök.

Till sin hjälp i varningsarbetet hade fröken hyrt in ett avskräckande exempel. En före detta narkoman. Nu för tiden var den senige och ryckige mannen i fyrtiofemårsåldern kristen. Men innan Gud hade hjälpt honom att sluta supa, stjäla och knarka verkade han ha levt ett mycket deprimerande liv. ”Det började med folköl och thinner i parken”, berättade han dystert. ”Sen testade jag hasch och började sila affe …”

Jonas Larsson och Jimmy Jeansen, de två av mina klasskamrater som troligtvis hunnit komma längst i sitt experimenterande inom ANT, satt för en gångs skull helt knäpptysta. ”Har aldrig rört smack, men det beror nog bara på att jag inte träffade nån som sålde …” fortsatte den gamle knarka27

ren. ”Jag har rånat och stulit, jag har svikit och bedragit. Jag har överdoserat och hamnat på sjukhus. Jag har fanimej nästan varit död, och allt är det förbannade knarkets fel!”

Med planerade pauser i den före detta narkomanens berättelse pekade fröken Stenhammar på overheadbilder som projicerades mot duken som dragit ner framför svarta tavlan.

Hasch visade sig vara en förkortning av cannabisharts. Kåda och växtdelar som pressats samman av lömska marockaner och smugglats i stjärten för att säljas i parker, och i värsta fall: PÅ SKOLGÅRDAR! Ser man något sådant förekomma är det ens skyldighet att säga till. Annars är man ingen god kamrat eller medmänniska.

När Petra räckte upp handen hissades George, Andrew och brösten som vanligt upp ett par decimeter. ”Fröken, är hasch samma sak som marijuana?” undrade hon. ”Det kan kanske Janne svara på”, sa Margareta Stenhammar med en nick mot den före detta narkomanen. ”Ja, det kan man nog säga. Inte i detalj, men i princip …”

Här fick Janne ta en liten paus för att försöka få ordning på högerarmen som plötsligt börjat rycka okontrollerat. ”Det är samma växt som ligger bakom …” sa han när ryckningarna avtagit. ”Maja är dom torkade blommorna och bladen från hampan, och haschet har ju redan er fröken berättat om.”

Nu började det rycka i vänsterarmen också. Han fick kämpa en bra stund innan han genom ett under av viljestyrka lyckades pressa ner den i knät. Den före detta narkomanen tog ett djupt andetag. ”Nu ska jag berätta nåt för er …” sa han.

Och så berättade han en ryslig historia om vad som kan hända om man prövar hasch: 28

”Min polare tog sin första holk när han var ungefär lika gammal som ni är nu. Tolv, tretton nåt sånt. Tjong sa det i skallen. Han fick psykos på direkten vettu. Jag snackar TVÄTTÄKTA HASCHPSYKOS!!!”

Margareta Stenhammar visade en figur med siffror och staplar på overheaden. Det var svårt att se vad det föreställde, men eftersom hon la på bladet precis när Janne började berätta om sin kompis antar jag att det måste ha varit något slags haschpsykosdiagram. ”Killen fick för sig att han var en APELSIN!!!” fortsatte Janne.

En dusch av saliv lämnade hans mun och spred sig över katedern. ”Det låter kanske kul tycker ni, men killen var livrädd!

Fullkomligt skräckslagen för att nån skulle komma och skala honom. Han sitter fortfarande inspärrad på psyket. Varje gång vårdarna knackar på dörren tror killen att det är dags för skalning. Om han kunde tänka klart skulle han nog ångra att han tog den där holken … eller vad tror ni?”

Det var när den före detta narkomanen sa ordet apelsin som det plingade till i min skalle. Tankarna vandrade från klassrummet till de oätna citrusfrukterna i Aslans bur.

Hur nymfparakiten precis som det ANT-avskräckande exemplet framför mig svajade och ryckte i sina rörelser. Hur Aslan brukade sprätta ut frön som jag plockade upp och la i …

För första gången på flera veckor kände jag min arm flyga upp i luften. ”Janne, hur ser fröet ut? Det där som blir till cannabisplantor?”

29

Fröblandning för tamfågel Det verkade helt sjukt att marockaner skulle göra sig omaket att trycka in hasch i stjärten och smuggla det till svenska skolgårdar om en sjätteklassare kunde driva upp marijuanaplantor på egen hand. Stämde mina misstankar var det precis vad jag lyckats göra. Visserligen helt omedvetet, men ändå. Jag var tvungen att få tag på fröpåsen. Måste få läsa innehållsförteckningen. När fröken och Janne släppte iväg oss för lunch hoppade jag direkt upp på cykeln och stack hem.

Det kändes som hissen tog sexton våningar på sig att nå åttonde.

Nyckeln hakade upp sig i jeansfickan. När jag väl kom in i lägenheten tyckte jag för en sekund att halltapetens gröna medaljonger såg ut som marijuanalöv. ”Kalle? Är du redan hemma?”

Fan också. Hade glömt bort att farsan sjukskrivit sig när morsan stack. Först för att kunna heltidssupa. Nu för att … tja?

Jag hade hört honom skryta om att han var utbildad barnpsykolog, men hans uppfostringsmetoder vittnade så vitt jag kunde märka inte om någon särskild specialkompetens. Under sjuttiotalet rådde det stor brist på manlig dagispersonal.

Tydligen hade farsan nappat på något erbjudande om att omskola sig till förskollärare. När han väl blivit omskolad dröjde det inte länge innan han sugits upp av facket, och sen dess jobbade han fackligt. Vad det nu kunde tänkas betyda. ”Jag trodde inte du slutade förrän tre? Du har väl inte 30

glömt bort att vi ska åka till stugan?” sa han och lät lite orolig. ”Jag glömde gympapåsen!”

Svårare än så var det aldrig att parera honom − det var en av de stora fördelarna med farsan.

Så fort han stängt sovrumsdörren om sig rusade jag in till Aslan och ryckte fröpåsen ur Ikealådan där fågeltillbehören förvarades. Vände upp sidan med innehållsförteckningen.

Skulle det stå något om Cannabis Sativa? Indisk hampa?

När fågeln fick se mig började han rycka hej vilt och kasta sig mot burspjälorna. Han påminde så mycket om den före detta narkomanen att det kändes läskigt, men han verkade i alla fall ha fått tillbaka sin matlust. Skränandet och flaxandet från buren gjorde det omöjligt att läsa. Jag blev tvungen att fylla fröskålen till brädden för att kunna koncentrera mig på den minimala texten. Trots att bokstäverna var så små stod ett av orden ut som om det varit självlysande: Fröblandning för tamfågel; hirs, vete, safflor, hampa.

HAMPA!!! Påsen prasslade som ett segel när jag slet upp en grabbnäve och började trycka ner så många frön jag bara kunde bredvid yuccapalmen. Brydde mig inte om att skilja vete från hirs, eller hampa från safflor. Vad fan var safflor förresten? Det spelade ingen roll.

Jag öste innehållet i Aslans vattenautomat över jorden och plattade till med handen. Hål efter hål. Frö efter frö. För säkerhets skull planterade jag i de andra krukorna med, en benjaminfikus och ett skott från vardagsrummets monstera.

31