9789174230376

Cecilia Gyllenhammar

Stäpplöperskan

Telegram Bokförlag

Stäpplöperskan sista vers.indd 3

2012-05-10 13:21

Stäpplöperskan © Cecilia Gyllenhammar 2012 Tryck: Wallén Grafiska/Nørhaven 2012 ISBN 978-91-74230-37-6

www.telegramforlag.se

Stäpplöperskan sista vers.indd 4

2012-05-10 13:21

Stäpplöpare, eller sodaört: Sådana växter, vilka som torra ryckas loss av vinden och rulla fram över marken.

(Svensk uppslagsbok, 1955)

Stäpplöperskan sista vers.indd 5

2012-05-10 13:21

Det händer ibland att hon ställer hans kvarlämnade disk bland hans rena kläder, några skrumpna matrester på en halvvält tallrik.

– I min garderob! Han fnissar till, som om allt hon gör ändå är charmigt och älskvärt.

I sin ensamhet är hon varje dag så förbannad på hushållsgörat. När blev hon så arg? Hon får bita sig i tungan där hon går och svär och städar och väntar på att han någon gång ska ta i något hemma. Men när han då kommer hem, ler och sätter ljus mellan dem, så kapitulerar hon och njuter de timmar han är där.

Hon sitter på sängkanten och ser honom klä på sig. Han är omständlig, gör saker i fel ordning och är jämt försenad.

Borstar tänderna efter att han dragit på sig en blå pullover, och tandkrämsfläckarna går inte bort. När han kliver runt med sina nittio kilo brukar hon sätta sig ner och avvakta, han fyller hela rum.

Hennes sida av skåpet är proppad av bylten, ett klet av ärmar och byxben, och hon hittar inte något att ta på sig. Hans sida är luftig och allt är vikt, byxor och finskjortor hänger på galgar, t-shirts ligger i en låda, pullovers i en annan, strumpor och kalsonger för sig, färgerna i harmoni, oxblod, randigt, och grönt, han har mycket grönt.

– Rickard gillade inte att jag slutade bry mig om min klädsel, fiskar hon.

7

Stäpplöperskan sista vers.indd 7

2012-05-10 13:21

– Hm, svarar han medan han fyller sin sladdriga naturskinnsportfölj, inköpt i Florens på deras bröllopsresa. Han trycker ner sin laptop och det mjuka handtaget sträcks av tyngden.

– Han gillade inte slapp klädstil, fortsätter hon.

– Du kan klä dig som du vill, gos!

Nej, han såg inte sådant, hur hon klädde sig. Hon hade blivit alltmer bekväm och hade ofta samma löst sittande byxor, förutom under några få tvättimmar då hon gick i träningsoverall.

Hon vill ha städat, och varje dag försöker hon skanna golven, bänkarna, glasprylarna i finrummet för att få en uppfattning om vad som måste göras. Hon går runt med en trasa.

Ingen av dem är praktisk, båda har det mesta i skallen, men någon måste ju ta hand om stället och det blir mest hon.

För detta finns ingen rytm, ingen dag i veckan. Hon tänker på allt annat, möten med redaktioner, intervjuidéer, bara för att plötsligt upptäcka röran, dammet av hårstrån som cirklar och klumpar av saker på golven. Hon får träna sina ögon att se det hon inte kan från början. Tjänstefolket plockade efter henne, varje dag kom hon hem till ett städat rum. Behövde inte tänka på hur hon droppade prylar där hon drog fram på övervåningen.

Och han? Ordning i hans garagehylla, på hans arbetsplats och bland hans kläder, men det gemensamma överlät han åt henne, och allt som rörde barnen. ”Det hjälper bara inte, han kan inte diska efter sig.” Hon fastnar en stund vid köksfönstret, ser ner mot parken. Dit solens strålar når prasslar lökväxter under vinterns täcke.

– Vi går nu, säger han.

– Fasen, matsäck! Varför måste de ha matsäck så ofta? svarar hon.

8

Stäpplöperskan sista vers.indd 8

2012-05-10 13:21

– Jag kan köpa något på Seven Eleven.

– Nej, svarar hon.

– Vi hinner inte, frustar han. Jag har möte på SvT. Inte fler gånger att hennes barn går med färdigköpt i plastpåsar. Hon börjar koka pasta.

– Är du galen, det tar minst tio minuter! Han står och stampar, även barnen är stressade. ”Äntligen”, säger hon för sig själv medan hon slår ner tomater, ost och salami i den ljumma pastan, och så en italiensk vinaigrette.

– Klart! Barnen står och tittar på henne, plockar ner de stora plastbyttorna med sina små händer, fingrarna spretar.

De är rena, välklädda och nu har de god matsäck med sig.

– Är det det här som barnen kommer att minnas? Vad sållas bort och vad kommer att fastna?

Han svarar inte, men hon pratar på ändå.

Frans kommer fram och vill kramas en gång till.

– Skynda er nu, ni kommer för sent!

Han är det barn som är mest noggrann med att säga hej då. Hon tar den smala pojkkroppen intill sig, pussar de runda fräkniga kinderna.

Susss hör hur Marcus rivstartar på gatan vid Röda bergens kullar. Flygbussarna som går längre ner, fraktar folk till möten. Hon kryper tillbaka in bland täckena.

De där dagarna, hon måste ta sådan sats för att orka och vissa blir till stora labyrintsystem att ta sig igenom. Han, han bara anföll livet, kapade hinder och sprang rakt ut i det. Tidigare hade hon sökt sig till det stora hela, spiritismen, med dess dunkla aningar och dramatiska interiörer. Men här ligger dammet inför dagen still, inget mystiskt, ingen del i större sammanhang.

Det står krukväxter överallt i lägenheten och om vintern 9

Stäpplöperskan sista vers.indd 9

2012-05-10 13:21

låter hon dem vila i det svala trapphuset. Några har klagat.

Hon har lagt ner timmar på pelargoner, passionsblommor, plumbagos och ett olivträd som hon haft i hela fem år. Sporten är att få dem att leva länge. Hon och Tess delar sticklingar.

Susannahs dröm är ett växthus på gården, Tess har målat en svit av växthus i olja. Två hänger i lägenheten, de stora oljemålningarna, nästan vita båda, mörker och ljus i det vita.

Tess arbetar med ljus och vissa bilder med vitt i vitt, transparent. ”Det ska vara enkelt, inget krimskrams, ett ljusalstrande rum för växter och kontemplation”, hade Suss föreslagit till bostadsrättsföreningen. Men de har inte nappat, de har ändå en av Stockholms finaste gårdar.

– Vad är det med kvinnor och trädgårdar? säger Marcus som om han är förfördelad. Hans mamma Gun är likadan.

Suss kan stå och glo vid en syren som svämmar över på våren, bara drunkna i den och vara lycklig. Likadant med träd, stora träd som stått i århundraden, som om all mening lurar där.

Det läker ett sargat inre att se små växter ta fart, se hur rabatter fylls. För Suss får allt växa vilt, tränga in bland fönsterkarmar och väta ner, sätta avtryck i putsen, äta sig in i hus, som ett uppror. Hennes pappa skulle alltid ha bort det från fasaderna, klippte och kapade, som om det var ohyra.

Hon tar sig friheter, men det blir ett knippe artiklar varje månad som ibland räcker till räkningarna. Det är inte politik, det är inte medvetet, det är hennes behov av barnen. Hon är uppsluppen varje eftermiddag, det är en nåd, att varje gång känna sådan glädje och komma på varför! ”Jag ska hämta mina barn.” Det är ett privilegium.

Stackars mamma, hon tyckte inte det var roligt, tänker hon. Så slänger livet omkring med en i de omedvetna rummen. Och av någon outgrundlig anledning är samvaron med ungarna Suss stora vardagslycka, trots att hennes egna min10

Stäpplöperskan sista vers.indd 10

2012-05-10 13:21

nen av att vara en liten flicka tillsammans med sin mamma var något helt annat.

Hur generationer vrider sig kring varandra likt gamla förvedade klängväxter, hur lika är de, hon och hennes mamma?

Hon ser de där vackra ögonen framför sig, ett Mona Lisauttryck. Ler hon? Ska hon bli förbannad? Det går inte att avläsa.

Hon skrattar när Ella, åtta, plötsligt har en teori om Da Vincis mest berömda målning: ”Ena ögat ler, andra är argt, han har målat olika känslor i samma ansikte, på flit!”

Hon har aldrig tänkt den tanken själv.

Hon tror att hennes eget ansikte är enkelt att begripa: öppet, lite tafatt uttryck, glad eller arg. Hon får höra att hon alltid ler. ”Försök att stänga munnen”, sa mamman. Hon såg till att Suss fick tandställning sedan. Hennes mamma var rädd inför sin dotter, medveten om fällorna, hon såg på den lilla flickans putande mage och fick bita sig i tungan. Flickan åt, det går i arv, att äta sig genom ledsnad, stress och oro. Hon måste ha sett sin mamma där i radhuset på sextiotalet. Då hon var svårt deprimerad. Hon vet, det är utsagt, men när hon ska ta upp det igen klipper mamman av.

Suss ska inte tro att hon kan andas ut, kränga sig förbi hierarkin. Hon får anstränga sig, tänka på allt det där vansinniga som hon fått bära och som väntar på att kasta sig över hennes egen dotter. Arvet är så, som en brosch med nål rakt in i skinnet.

Så hon tränar sig, tar ett varv till i badrummet på morgonen innan de ska vakna så att hon inte häver ur sig hur som helst. Nu är hon lugn, och det går. Går att ljuga, le vänligt, först stelt, sedan träna hjärtat att mjukna och välja en annan väg än den hon känner så väl: att utan gräns leva ut precis allt som känns i ett uppror mot tristessen.

11

Stäpplöperskan sista vers.indd 11

2012-05-10 13:21

Gör rit av det, bjud på bra frukost, och ta på dem, det går bra även om det är svårare att ta på flickan, vid henne vilar hennes hand väl länge. Det är skrämmande, som att hon tafsar, hon måste ju se vad Ella vill, när Ella vill kramas, då går det bättre. Men hon är också lite fjär.

12

Stäpplöperskan sista vers.indd 12

2012-05-10 13:21

– Älskling! Ragnar har hittat en tomt ute i Nacka! Kan du komma loss under lunchen?

– Visst, hämtar du mig?

Han är sen, hon står och väntar och ser ut över skolgården.

Hon brukar tjuvkika på barn, lyssna på deras prat, utan att de märker henne. Bara då upptäcks mobbning, även om hon skämdes i början. En flicka i Ellas klass, när de bara var sex år, viskade och blängde när hon trodde att inga vuxna såg, förslaget. Suss lade märke till det den första skoldagen. En söt flicka, blicken mot Ella efter viskandet bakom en trädstam, energin hos det barnet var illavarslande.

Det började en fredagkväll långt in i september. Ella grät tyst in i sin kudde och av en slump stannade Suss upp ett tag i sina göromål, det var en gråt som inte var ämnad att höras.

Långsamt nystas det upp. Ella får inte sitta bredvid de andra tjejerna på gymnastiken, i matsalen, eller vara med i lekarna på rasterna. Fritidsledaren ser förtvivlad ut när Suss frågar henne och hon konstaterar att det är så.

Varför säger ni inget till mig?

Den nya mobbningsplanen går ut på att skolan ska klara ut det utan föräldrars inblandning, svarar klassföreståndaren.

Dagar går men inget händer. Varje söndag har Ella ont i magen. Suss lirkar, vill ha namn, det kommer några, och till slut, efter ytterligare flera veckor, ger Ella sin mamma namnet 13

Stäpplöperskan sista vers.indd 13

2012-05-10 13:21

på ledartjejen. Den flicka som satt och viskade och glodde första skoldagen.

Nästa morgon konfronterar Suss mamman i kapprummet.

– Din flicka är elak mot Ella. Säger namnet på den elaka där hon står bredvid sin mor. Ella som har ont i magen varje dag och inte vill gå till skolan får inte ett uns sympati från denna förälder, som istället lyfter upp sin flicka, ojar sig och ser anklagande på Ella och Suss.

– Hon har inte gjort någonting, säger hon indignerad. De andra barnen sitter i ring och glor ut i korridoren, hör allt.

– Om någon är taskig igen så går jag till rektorn. Suss talar högt så att alla barnen hör och läraren ser livrädd ut.

En flicka i klassen har varit utomlands, dagen då hon kommer tillbaka berättar Ella.

– Hon stod och berättade om resan för de andra och jag kom fram och sa ”Jag vill också höra!”, då svarade hon som vanligt ”Du får inte veta!”. Fast då sa en annan ”Vi får inte göra så längre för då går Ellas mamma till rektorn.”

Läraren berättar att ledarflickans mamma lovat ringa Suss men hon hör inte av sig. På en föräldrafika efter ytterligare en vecka går Suss fram till den välsminkade kvinnan i päls.

– Hej. Hon svarar inte, Suss får försöka sex sju gånger, de andra ser mycket besvärade ut, som i en fars. Hon känner i magen det som Ella måste känna varje dag i förskoleklassen, hur det är att bli utfrusen. Till slut lutar Suss sig fram med ansiktet bara någon decimeter ifrån, tränger sig in i gruppen av tre föräldrar som står och talar.

– Hej, du skulle ringa mig?

Kvinnan knycker på sitt huvud, stel, frustrerad.

– Jag skulle inte ringa dig.

Det var nog. Suss tar Ella ur skolan, sätter henne i en liten skola med modern pedagogik och bra bildlärare. Ella målar 14

Stäpplöperskan sista vers.indd 14

2012-05-10 13:21

och skulpterar häftigt, och flytten sker direkt, innan pennalismen blir ett mönster som riskerar att följa henne under hela skolgången.

– Men är det inte dumt, att ge upp så där? säger Marcus.

Det är inte att ge upp, tvärtom, att kapitulera inför det som inte fungerar, det som är dåligt, är att ge upp inför livet. Ella ska ha en bra skolstart.

Ella kan nu öppet, helt utan skam, berätta för de nya barnen om hur det kändes att bli mobbad. I den nya blir hon accepterad direkt och tesen är klar och stark i Suss, det beror aldrig på den mobbade, alltid på den fega översittaren, vad de än säger. Ella är söt, smart och glad och enda förklaringen är att hon väckte avund hos ledaren, Ella skulle bli hennes utmanare om den positionen. Det är skräcken i mobbaren det handlar om, skräcken inför den egna tomheten, den egna bristen på känslor och avunden det väcker att se andra älska och möta omgivningen med entusiasm. Även äcklet i att hos den andre hitta det oförstörda och ömma och utifrån mobbarens redan förråade nersolkade inre missta det för svaghet.

Den gamla skolan ligger vid deras hus. Tiden efter flytten går Suss ofta omkring bland barnen, ser en adopterad pojke från Etiopien tillsammans med mobbningsflickan och hennes syster genom fönstret till ett litet pysselrum. Flickan luggar hans svarta lockar, flera gånger, luggar hårt. Suss går in.

– Du, Anna gör Sebastian illa.

Fritidsledaren öppnar dörren till rummet.

– Nej, de leker bara, systrarna och Seb, eller hur?

– Nej, hon gör mig illa, får han fram, och personalen tappar ansiktet. Samlar sig.

– Förresten, du har väl inga barn kvar här? säger fritidsfröken.

15

Stäpplöperskan sista vers.indd 15

2012-05-10 13:21

Suss står vid skolgården och väntar på sin man. Nedanför det trafikerade Norrtull ligger Haga, där de träffades, där de blev förälskade.

Hon går tillbaka från parken, över gatan till deras hus när hon ser bilen. Han är en halvtimme sen, men det brukar han vara.

16

Stäpplöperskan sista vers.indd 16

2012-05-10 13:21

De där promenaderna i Haga i början av deras äktenskap blir alltmer sällsynta. Ibland slår en volt i bröstet när hon tänker på det, efter många år, hur starkt hon kände för honom då, och att hon är rädd för vad som händer inne i henne, och om känslans ursprung, kraften i den, och varför den sinar, rinner stril. Haga ligger kvar bakom sprängarbeten och nya vägbroar.

De kysstes efter en middag. Ebbas födelsedag firades på Eriks, en halvtrappa ner, och kyparen hade fyrkantiga glasögon och förklädet spände över magen och var en aning fläckigt, och hon kände igen någon vän till sin mamma tre bord bort. Själva satt de vid kortsidan av det stora bordet och juni hade fattat sitt grepp, för allt var utslaget. Gatlampornas annars skarpa belysning bröts mjukt genom de stora lindarnas kronor vid Oscarskyrkan. Den torra kala världen hade nu blivit grön och skimrande över ett par tre nätter. Alla dök inte upp, men där var Birgitta, Björn och Lars Larsson. Marcus vände sig mot henne och allt blev så genomlyst, ansiktena så klara och avläsbara och innan hon visste att hon var kär tog det tag i henne, hans långa ben, hans stora häftiga mun varifrån hans tankar kom ut i så härliga ord. Och så skrattet, han bara skrattade åt allt hon sa, hon var utan ålder och så kysstes de därute på Narvavägen, och kyparen kom springande med ett leende, hennes krämvita mjuka läderjacka, en kort, hur kunde hon glömma den?

17

Stäpplöperskan sista vers.indd 17

2012-05-10 13:21

– Tack, säger hon och tar handen mot munnen och stryker bort kyssen, men ögonen är helt öppnade och hennes längtan är över, hon är här.

– Ja, du verkar ha tankarna på något annat, säger kyparen och går ner igen, in till de sista gästerna, en del ensamma, som sitter vid baren.

Nästa dag skulle de ses, på Odenplan. Hon har en stickad blå batikmönstrad kjol, tajt. Över den en Fjällrävenjacka, orange. Hon kommer över torget och ser honom på långt håll. Blygheten kommer över henne, denna vuxna kvinna som redan är mamma till en liten son, en fysisk blyghet, och hon ser åt alla håll utom åt hans under alla långa metrar när hon ändå går mot honom samtidigt som hon låtsas att hon inte upptäckt honom ännu.

Han har en grön urtvättad t-shirt med beige kanter vid halsen och armarna. Han sitter på ett räcke med sin cykel bredvid sig. Långt senare säger han ”Det var inte klokt vilka udda kläder, den där långa orangea jackan, och kjolen med stora hjul på, och så märkbart generad”, han skrattar.

Han ska flytta in hos henne. Bara efter någon vecka, fortfarande en junidag. De kan inte vara ifrån varandra, nu när de träffats efter alltför många år. Hon har gjort plats i sina lådor, men han har inte mycket med sig, kamerautrustning, stativ, gamla foton och ett stort spritschatull i ek med intarsia från 1700-talet, hans favorit. Vid sängen lägger han ett gammalt läderband av Gibbon, den är tummad och klistret i ryggen har lossnat.

– Hur många gånger har du läst den?

– Romarrikets historia, den är fantastisk, svarar han bara.

Hon tar in honom, doften, ögonparet, brynen som välver sig, pannan och allt som händer därinnanför. Han vill ha henne där, nära jämt. Det är en sensation, något hon inte har minne av, modet hon får och hur det är att öppna sig, slippa 18

Stäpplöperskan sista vers.indd 18

2012-05-10 13:21

allt arbete med skyddet utåt, hon är tillgänglig och lycklig.

Hon berättar inte hemma, inte i de korta samtalen med pappan någon gång i månaden, ingen vet att hon är sambo.

Hon måste säga något till slut. Han börjar fråga henne, Marcus, om var hennes familj finns, systrarna? De ses då och då, hon är alltid glad i dem, en hemort, de där andra fräkniga ansiktena helt lika, men också vemod. Vemod över allt de andra gör tillsammans, resorna, umgänget på den nyköpta gården. Relationen till familjen ligger framför henne som en skogsväg som fallit samman efter störtregn, oframkomlig.

Försommarens ljus över deras kroppar. Han är lite pryd, hon mer vågad i sängen, men han knullar konventionellt och hon njuter. Hon trodde det inte, att hon skulle hitta sin man, som hon drömt, skärrad och alltid sneglande på par som verkade så självklara.

De afrikanska stora masker han sätter upp dominerar rummet. Hon har en bred säng och två målningar från Göteborg, en Sandberg, mörk och ljus och underbar, och en teckning av keramikern Herman Fogelins vilda katter. De sitter i köket mot gården och de har bott där någon vecka.

– Kan vi inte gå ut? säger han.

– Jag gillar inte direkt att gå. Kan vi inte spela boule istället?

– Bara idag, det är så fint ute.

Han är bestämd och när han inte ler ser han våldsamt allvarlig ut.

– Snart måste jag jobba, brukar aldrig ta ledigt så här.

Hon vill kramas, bli hållen, att hans stora händer som klämmer åt på tävlingscykelns handtag ska smeka hennes hår och kind. Han är fysiskt orädd och snabb i trafiken. Han fjompar sig lite när hon håller om honom.

– Okej, jag fixar picknick.

De går ut från porten vid Upplandsgatan just uppstigna efter ett snabbt knull. Han är inte långdragen och porrig, utan 19

Stäpplöperskan sista vers.indd 19

2012-05-10 13:21

fräsch och snabb, hon gillar det, kan inte med en kall kåt blick som segar sig fram bland könsdelar. Nu går de ut, varma av förälskelse och helt uppfyllda av att det var möjligt för två udda figurer att bilda ett par.

De går vid berget som välter brant och där träden står slarvigt, deras bark svart efter all trafik vid Norrtull. Den där glada älskogen besläktad med klorofyll och gödsel, ja varm växtlighet, och ljuset som kommer, fotosyntes av att vidröra varandras hud. De kan inte låta bli varandra. Hon har fått berättat att han har varit ledsen efter en jobbig separation, och att nu, med henne, är han glad, förändrad. Hon ser mot honom, och ja, han har det där öppna, ett ständigt leende i ansiktet. Den kraftiga hakan, en rejäl näsa och de ljusa upptagna ögonen under blont hår som börjar mörkna, och så munnen, sned och fyllig, alltid i gång med något nytt att säga.

– Alla hittar inte kärleken, men jag tror ta mig fan jag har den med dig, det finns inga men, hela du är så god och varm samtidigt som du är rolig, och fräck och frivol och ritar roliga karikatyrteckningar.

Hon gillar att rita porträtt av folk, och Marcus var lätt, de där vinda ögonen, en sned mun, den korta nacken, det ganska platta huvudet. Hon gjorde på sig själv också, hela kroppen, det udda i varje kropp, de skrattar åt det, han blir inte förnärmad, åh, han har humor.

– Humor måste vara att kunna skratta rått åt sig själv, säger hon. Att orka se, svidande klart, alla sina brister och så småningom fördra dem.

– Du får inte dö före mig, jag kan inte leva en minut utan att du är här, säger han och ler just med ögonen, de sneda, de har lika ögon.

Märkligt, att bli gammal skrämmer henne inte längre, det är en härlig tanke, att få åldras ihop.

– Låt oss begravas tillsammans, älskling!

20

Stäpplöperskan sista vers.indd 20

2012-05-10 13:21

De går förbi den gamla stadsporten med dess tullhus från 1700-talet, nersjunket. Trafiken dånar, den byggs uppåt och står i vägen för utblickar mot allt vatten, mot de uråldriga grönområdena.

– Det blir aldrig snyggt, en plottrig infrastruktur med stinkande trafik efter alla opportunistiska ogenomtänkta snåla och kortsiktiga trafikplaner. Maktskiftena syns snart bara i alla trasiga gatubilder och ofärdiga tunnelprojekt, säger hon.

– Jag är inte så intresserad av den sortens politik, svarar han. Ofrivilligt är hon det, kan inte låta bli.

– Tänk hur huvudgatan ledde in mot stadens mitt, en luftig allé mot täta oregelbundna kvarter att gömma sig i som vindlade och klättrade över holmarna och utsikten överallt mot vårt vattenlandskap! Trafiklederna i Stockholm är så fula.

– Där var trångt och fattigt, en stad ska ha puls och trafik, säger han.

Hon ser upp mot sin älskade. Hon har aldrig älskat tidigare, och nu? Hon låter den flöda, övertygelsen om att detta är kärleken. Han brukar inte ta hennes hand, men hans blick omfamnar hela henne med sin stickiga entusiasm och värme.

Allt rastlöst och ensamt dryper av, hon har hittat hem. Hon vill alla äventyr med honom, det börjar nu.

– Du gillade Viktor, men han är inte snäll mot Tintin, säger han.

Männen verkar tycka om Tintin, hon är vacker, osminkad och rolig.

– Det är bara för att du och dina kompisar gillar henne så mycket och inte begriper varför hon valde den där psykiskt labila intellektuella snubben. Jag gillar honom, han är intressant att tala med även om han är lite svartsynt och moloken.

De skvallrar som fruntimmer och ändå, han är så mycket man hon kan tänka sig.

– Är inte allt berättande, filmskapande och litteratur 21

Stäpplöperskan sista vers.indd 21

2012-05-10 13:21

sprunget ur en massa skvaller? Ta Guillou, hans förskönande av huvudpersonen i Ondskan, ja, alla historier är ju en räcka lögner och påhitt.

Han ler bara han ser henne.

– Personers inre, det som det aldrig talas öppet om, är väl det verkligt intressanta, svarar han.

De går genom Stallmästargården ut mot Gustav den III:s Haga, den svagt lutande hundrametersslänten framför Koppartälten. De blir stående där, inför den glidande vegetationen och den månghundraåriga parken, en intimitet som bara stadsparker ger. Det där glimmande mörka vattnet bakom trädens bark, vattenstrilet och de bruna stammarna. Hon tar hans hand, den torra. Hon ska föreslå att han smörjer dem, de är flagiga, fastnar i tyger.

Han flinar så det klickar i munnen, hans ögon kisar och bara skrattar.

– Tänk att jag hittat dig, det är inte klokt.

– Hästar kopulerade här inför hovet, som sommarnöje, fortsätter han.

Hans röda jeans är lite korta, fötterna i loafers. Han har fastnat i åttiotalet, människor gör det tänker hon, fastnar i ungdomstidens mode. Han räknar upp Sveriges kungar i ordning.

– Du borde bli historiker, säger hon.

Han refererar ofta till sådana figurer, dammar av dem och ställer ner dem framför sig. Han har en idé om en dramatisering av svensk historia för tv, likt de engelska produktionerna, de som gör suveräna dramer kring sin blodiga historia.

– Ta bara kungarna efter Birger jarl. Kung Birger kom i konflikt med sina härsklystna bröder hertigarna Erik och Valdemar, de fängslade varandra i omgångar och höll på att stycka upp Sverige sinsemellan. En gjorde sin svägerska med barn.

– Det gäller att kunna se historien utan försköning, säger 22

Stäpplöperskan sista vers.indd 22

2012-05-10 13:21

Suss. Kanske var de där bara små barnträd när Hedvig Eleonora hade picknick här, fortsätter hon.

Nu står träden höga. Längre ner ligger slottet och bara tolv år senare ska det bli privat bostad och hela Sverige kommer att gråta av lycka över ett prinsessbröllop. Susannah vill gifta sig i Johannes, de ser dess svarta spira ända hit ner.

– Den kyrka som Gunnar Ekelöf såg från sitt vindsfönster vid Johannesplan i sin ensamhet då pappan togs in på hospital och mamman alltid var på sina nöjen. Pojkens trånande brev till sin mamma finns samlade i en biografi, berättar Suss.

Kyrkan har det rödaste av tegel.

Att konvertera till judendomen hade hon inte brytt sig om, hon var del av den svenska kyrkan och hennes judiska familjer ville ha det så när de invandrade 1900.

– Du vet, pappas morfar flydde pogromerna, först från Ryssland som tonåring, sedan lämnade han Tyskland och kom till Sverige med sin unga fru, han kände tidigt av den utbredda antisemitismen. Han försökte förgäves övertala sina syskon att följa med.

– Gunnar Ekelöf skrev också i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning om faran med nazismen under trettiotalet, medan både arbetarpressen och högern i Stockholm publicerade nidbilder på judar.

Suss hjärta är djupt rotat i Göteborg.

De sveper in sig i en filt han har med, vinden tilltar, solen står lågt i en färg av vitvispad äggtoddy, men den räcker för att ha fyllt parken med människor som vill njuta lite sommar.

Hon vill gosa och kramas, han är lite stel och rastlös. Hon lägger sin hand på hans ben som så ofta skakar.

Hon försöker än en gång ta hans hand, men han bara tittar på henne.

– Jag arbetar med min egen väg, mitt jobb, det jag skriver, jag letar upp lite snår och försöker trampa upp egna stigar.

23

Stäpplöperskan sista vers.indd 23

2012-05-10 13:21

Han ser förbryllad ut.

– Vet du, Olof Palme kunde namnet på alla omkring honom, från städerskorna och fotograferna till de mer framträdande, han var suverän socialt! säger han sedan. Du vet, jag var fotograf på Rapport ett tag.

– Han var hemma hos oss när jag var sexton år. Locket på sockerbehållaren satt löst och föll av, han fick allt på sina jordgubbar. Jag minns att jag blev så förvånad eftersom han delvis var så hatad bland överklassen, hans ovanligt varma leende och att han var så intresserad av unga. Jag glömmer inte det, att han kändes varm, säger hon.

De kan tala om vad som helst, som om de just kommit på glädjen i att dela tankar. Ibland när hon varit själv och kommit att tänka på en rolig situation, eller velat dela med sig av något hon sett på gatan, har hon fått lust att genast ringa någon, men lite besviket insett att det inte fanns någon att berätta för. Nu har hon det, en vän, en bästa käraste vän!

Marcus älskar patén med cumberlandsås, hon tycker det är väl mäktigt, så hon tuggar i sig cornichonerna medan de sippar på det lite klibbiga italienska vinet.

Hon berättar om somrarna på badorten, om första kärleken.

– Den första jag var riktigt kär i när jag var fjorton blev jag ihop med. Jag var kär i honom ett helt år, vi gick i olika skolor men bodde nära, han var mörkhårig och snygg, vi gick i åttan och jag var lycklig de morgnar vi delade buss tre hållplatser.

Att vi sedan blev ihop var en dröm. Så jag trodde livet var så.

Tills jag fick höra att han gått hand i hand med Tora på en klassresa, det skvallrades snabbt. Sedan blev jag aldrig ihop med någon jag var kär i, förrän nu.

Hon berättar hur det blev sedan, att hon inte kunde säga nej till pojkar. Där var två som tog för sig, de låg aldrig, men 24

Stäpplöperskan sista vers.indd 24

2012-05-10 13:21

de tog in tungan och satte sina svettiga nervösa händer taffligt mot hennes kropp, hon äcklades av det men kunde inte säga något, hon lät dem hållas.

– Du förstår, de var snälla, och jag tyckte synd om dem.

Hon lät en med utstående tänder som hette Håkan gå med henne på kajen om sommaren inför alla fast hon skämdes.

Det enda sättet att få slut på det var att inte öppna dörren, att stänga in sig på sitt rum. Efter det smet hon från dem som var intresserade, smet och svarade inte på samtal.

– Efter honom var jag inte ihop med någon tills jag var tjugosex!

Marcus ser mot henne.

– Du är en sådan lögnerska. Jag hade blivit tokigt kär i dig, du var säkert en pest för lärarna!

Jo, några var det, men hon har glömt dem.

– Hur var det för dig?

Hon har smygtittat i hans gamla fotoalbum, hon hade blivit tokkär i honom också, med sin blonda kalufs över de där orädda ögonen och så det där hastiga uttrycket, att han aldrig blev tråkig.

– Först senare, efter gymnasiet, fick jag lite tjejer. Du vet vilka jag har varit ihop med.

Han hade haft ett par långa relationer sedan han var nitton.

– Jag har inte haft några bra, jag var sminkad och blyg, usel självkänsla och ett arrogant yttre, säger hon.

25

Stäpplöperskan sista vers.indd 25

2012-05-10 13:21

De låter det där rummet högst upp i huset vid Norra station och Röda bergen bli ett avstamp, en del av deras gemensamma rörelser. När hennes pojke är hos sin pappa i Göteborg eller hos sin kusin ger de sig snabbt ut på stan, cyklarna snurrar runt i alla parkerna, hittar oaser både ut mot Solna, vid Vinterviken och neråt söder, Boule och Berså vid Danvikstull.

På konstmässan stannar han vid några stora målningar av Odd Nerdrum. Det vänder sig i henne, vad är det med detta måleri? Som Rembrandt, varför? Allt är gjort.

– Du säger att ekvilibrister inom film är ytliga, varför gillar du det här?

– De är märkvärdiga, har en sådan stämning, en närvaro.

Han plåtar, hon skriver, rafsar ner små krokar på servetter om det är kväll och hon har glömt moleskineboken. ”Jag tror på B-människan. Den som ser sig själv som ofullständig och därför känner in den andre. Fläckar, fällning, läckage. Som en björkdunge vid kärr och mossar, så som naturen byggs, täta snår med luftfickor och våta växter, sammanblandning av nivåer. Jag skyr det absoluta, idealister, perfektionister och karriärister, jag tror på de odugliga.” Hennes föräldrar var intakta A-människor tänker hon, de hade aldrig fel i något, och värre blev de med åren. Hon lämnar skisser överallt, mycket slängs och skadas.

– Det är själva akten, att jag skriver ner det, det behöver inte sparas.

27

Stäpplöperskan sista vers.indd 27

2012-05-10 13:21

– Men allt som skrivs vill väl läsas? undrar Marcus.

De väljer några enkla krogar som de återvänder till. Hänger i det där rummet som flyger ut mot parken, industriområdet längre ner. Hon älskar uppbrutna områden, inte enformig bebyggelse med huslådor som riktas till segment. Hon vill inte lämna detta fria liv i stan, ett stort galet rum där hon har stora kuddar och låga möbler, hon gillar lite möblering och istället rymd, sitter ofta på golvet. Lustigt, han väljer också ofta det, hon ser hur han kanar ner från soffan.

– Vad som än händer, ber hon. Vi måste vara kvar här!

Ingen förort, inrutat med bil och villa. Frakta varor mellan olika gallerior och enformiga villaområden.

Om dagarna ser de filmer och diskuterar. Hon visar honom Truffaut.

Han vet vilka skådisarna är, den unga flygvärdinnan i ”La peau douce” eller ”Den lena huden” är Catherine Deneuves syster, Françoise Dorléac.

– Identifieringen, sympatin börjar ju hos mannen och den här söta kärlekshistorien, först i slutet sätter tankarna igång och historien ändrar helt perspektiv. Hans fru, hon som representerade förortstristess, blir i sista sekundens slutbild den starka vackra sanna.

Han lyssnar.

– Det har jag inte tänkt på.

Han visar henne Citizen Kane med Orson Welles.

Hon har inte tänkt så konkret på det, att makt är en drog, ett tillstånd som helt impregnerar en människa.

– Ja, men min pappa är också en outsider, och han är inte så sentimental och cynisk som Orsons figur, min far, ja, han är en romantiker men otroligt uppriktig, det är därför som delar av etablissemanget inte tål honom, säger Suss.

– Du idealiserar honom. Det ska bli spännande att träffa honom mer, ja, jag är jäkligt nyfiken, fortsätter han.

28

Stäpplöperskan sista vers.indd 28

2012-05-10 13:21

Suss skyddar sin pappa instinktivt, ett obehagligt avstånd till Marcus öppnar sig när han talar så där om honom. Hennes pappa har absolut integritet, hon hade alltid varit försiktig med honom, han var ju utsatt, så offentlig som han var. Och så omtyckt av många, han var stolt över det, pappan, att han vågade utmana etablissemanget och göra sig obekväm, men oftast var han omtyckt bland människor på gatan.

Hon hade sådana känslor för sin pappa, att om han inte gillade Marcus så skulle hon inte stå ut, kanske skulle pappans åsikter smitta henne, hon ville inte tänka sig att se på Marcus med pappans eventuellt kritiska blick. Hon ville ha denna underbara första tid helt ifred, utan inblandning av sina föräldrar. Hon var tvungen att hålla dem ifrån sig ännu en tid.

Hon går ut i köket, tänder en cigg, hon vet att hon ska lägga av. Gården är fin, ett hus gult och bredvid ett grågrönt, olivfärgat. Träden bär gula kvardröjande blad. Undrar vad det är för träd? Almar, lindar, det stora är en lönn. Området byggdes kring tjugotalet, som stora delar av Vasastan, renare linjer än de äldre pampigare byggena kring Östermalm. Han kommer efter henne.

– Omgivningen är med och skapar den där människan, ingen säger som det är, alla fjäskar, de närmast makten regerar neråt och hela systemet bygger på den där korrupta lögnen.

Ingen vågar säga något annat, förtrycket håller allt i schack, fortsätter han.

– Kejsarens nya kläder, briljant och ointaglig etta när det gäller debattinlägg, svarar Suss vasst som om hans argument börjar bli tradiga.

– Du måste kunna se din farsa, det känns som att du högaktar honom, är det därför du håller honom ifrån oss, är du rädd att han inte ska godkänna mig?

– Du vet ingenting om min pappa! Ibland beter du dig 29

Stäpplöperskan sista vers.indd 29

2012-05-10 13:21

som om du vet allt, är det inte tråkigt att ha alla svar och inte behöva ta reda på någonting? Hon skriker nu.

Han spänner sig hårt när hon skriker, hon har inte gjort det förut, han verkar inte tåla det.

– Du orkar inte ta kritik, han skriker också, högre än hon någonsin kan med sin ljusa röst. Hon tystnar, anade inte hur arg han kan bli, ansiktet mörkt rött och sammanbitet.

– Berätta du istället, säger hon mjukt, om varför din mamma lever ensam?

– Jag måste jobba, säger han surt, hans ilska rinner inte av så lätt.

Hon frågar igen, nästa kväll, och först då, efter flera månader tillsammans får hon hans historia.

För Marcus är Söder fortfarande den stadsdel han minns från före invasionen av finansfolk som knuffade många ut i förorterna, det var arbetarnas kvarter, mamman serverade på en bättre krog, skötte ruljangsen så småningom, för hon var bra på det.

– Pappa spelade jazz på Nalen och Fasching och turnerade om somrarna, reste till Köpenhamn. Han levde i sin musik, var tyst, kunde stryka en hand över ens hår, men försvann snart tillbaka in i sin egen värld. Vi fick inte störa honom.

En morgon var pappan inte där, inte nästa heller, och för att inte vräkas måste hans mamma ta ett nytt arbete, paketet med Hermodskursen kom. Där låg framtiden.

Pappan hade spelat sin sax, suttit på sängkanten bredvid skivspelaren för att i timmar spela improvisationer av Ornette Coleman. Han var tystlåten och vänlig, mindes Marcus, men mest ute på spelningar, en gäst hemma, och en dag var han inte där. Skivsamlingen, instrumenten och en massa böcker var också borta. Han hörde inte av sig, inte ens på födelsedagarna. De talade inte om honom, svikaren, drömmaren som 30

Stäpplöperskan sista vers.indd 30

2012-05-10 13:21

satt i sin musik de få timmar han var i deras rum. Marcus berättar allt för Suss.

– Men, varför sökte inte du upp honom?

– Han skämdes säkert och skammen som växer gör det väl svårare för varje dag att se sina barn i ögonen, fortsätter hon.

Det är sällan Marcus sitter lugnt vid bordet, annars är han så rastlös, alltid på en fot, det andra på väg, knäna skakar mest när han sitter, men nu är han stilla. Han berättar om att mamman aldrig grät inför dem, att hon bet ihop, såg till att deras kläder var rena och rummen städade.

De fick tidigt hjälpa till. Marcus hamnade ofta i bråk, i slagsmål, glömde sitt uppdrag och kom hem sent, han fick en örfil, han knöt sin näve, var så förbannad på sin stränga oförstående mor. Men ändå, hon försörjde dem, såg till att de studerade, det var viktigt, han var den första i deras familj som fick en utbildning.

– Du förstår, det väcktes en ilska mot hennes oförsonlighet. Jag var en buse, en äventyrare, hon förstod mig inte, kunde inte dölja sin djupa misstro. Pappa tog mig i försvar.

Jag måste ha varit jobbig, jag fattar det nu, började gå vid åtta månader, ett kvicksilver, samtidigt kunde jag sjunka in i modellbyggande i timmar, dygn, utan att vilja äta ens. Men farsan, han tog mig runt axeln när mamma var rasande och på väg att ruska mig. Han ställde sig i vägen. Sedan sa han: ”Du är bra min pojke, glöm aldrig det!” Min bundsförvant. Sedan stack han bara, lämnade mig i sticket.

Hans ögon spänns ihop, det rinner till av tårvätskan, men han knyter sin näve och pressar tillbaka.

Hennes mamma hade gråtit under så många familjehögtider, på restauranger som pappan tagit dem till under nyårshelger och julaftnar i Alperna, att det blivit en tradition. Suss älskade miljön, sporten och bergen, men allt kom av sig när mamman 31

Stäpplöperskan sista vers.indd 31

2012-05-10 13:21

tog över med sina regelbundna mystiska gråtattacker. Barnen skämdes inför omgivningen, allt centrerades kring mamman.

De tassade kring henne, allt så obegripligt, och tröst ville hon aldrig ha annat än ett slags rå kapitulation från pappan. Suss såg gråt som egoism efter det, och föredrog att pipa ensam.

Men nu, Marcus måste få detta ur sig.

Mammans klackar väckte honom tidigt första dagen på sommarlovet i trean vid Hornstull när hon gick till sitt kontorsjobb på sjuttiotalet. Det där ljudet av hennes steg som fortsatte ner i trapphuset och som i den heta sommaren då alla fönstren stod vidöppna hördes tre portar bort på Lindvallsgatan, innan det bäddades in i ljudet av en ny dag som höll på att ge sig till känna. Hon tog parfymen med sig, dröjde sig bara kvar i tamburen en liten stund och den där söta doften av kvinnor inger honom fortfarande en lätt smärta i bröstet har han sagt. Suss använder inte längre parfym.

– Han hann dö innan vi fick träffa honom igen, vi fick beskedet av en gammal kompis till honom. Han var alkoholiserad, fick vi veta, och lämnade knappt någonting efter sig, sin sax och lite notpapper. Vi var bara en handfull på begravningen, min mamma orkade inte komma dit.

– Jag har försökt få henne att berätta mer, men hon vägrar, jag anar att det inte var tänkt att de skulle gifta sig, men att hon blev med barn.

Suss ser förundrat på sin man, så olika uppväxter. Hon tar sin hand om honom, försöker hålla lite, men han går snabbt upp.

– Ska på OFF-möte, de är så hopplöst politiserade att de stänger ute en massa bra folk som inte passar in i deras marxism, konsten måste vara vildvuxen, fri från politik! hinner han säga innan han stampar ut genom trapphuset.

– OFF? Oberoende filmares förbund …

Hon ser hur han slänger sig på cykeln. Det kom polis32

Stäpplöperskan sista vers.indd 32

2012-05-10 13:21

anmälningar från trafikförseelser, ett par bara under deras första två månader på samma adress. Om hon tog upp det skrek han: ”Våga inte ifrågasätta min heder!”

33

Stäpplöperskan sista vers.indd 33

2012-05-10 13:21