Page 1


Torbjรถrn Flygt .

Fiskplat och bajsdrakar Illustrerad av Emma Harrysson


Till Nora och Teo


.

Titta in pa författarens hemsida: www.torbjornflygt.se

Tiden Box 2052 103 12 Stockholm © Text: Torbjörn Flygt 2009 © Omslag och illustrationer: Emma Harrysson Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2009 ISBN 978-91-7371-097-8 Tiden ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823


Kapitel 1 .

Nu aker vi! Den här dagen blir den konstigaste som Anna och hennes bror Aron har varit med om. Och den otäckaste. Kanske den roligaste också, fast det är inte förrän långt senare som de kommer att tycka den var rolig. Men den här dagen börjar precis lika vanligt som alla andra dagar. Det vill säga som alla andra dagar då de ska resa på semester. Då är ingenting vanligt. Till exempel får Anna och Aron titta på hur mycket film som helst på morgonen. Det får de aldrig annars. Men den här morgonen får de för att mamma och pappa ska kunna springa fram och tillbaka till bilen. De packar bilen full med väskor och alla saker som inte får plats i väskorna utan är nerknycklade i plast­ påsar i stället och en massa andra grejor som de petar in mellan väskor och plastpåsar för att de ska vara lätta att komma åt. 7


8


Anna är åtta år. Eller egentligen sju. Eller sju och ett halvt, om man rundar av uppåt och skarvar en aning. Anna älskar kalas. Så mycket att hon redan har firat sitt födelse­dagskalas så många gånger på låtsas att det känns som om hon redan fyllt åtta. Hon har planerat lekarna, skrivit inbjudningskort, bestämt vilket slags tårta och glass hon ska bjuda på och provbakat tigerkaka, och hon har ritat upp hur alla ska sitta runt bordet. Det ska hänga gröna, röda och gula ballonger i taket. Aron är fyra år. Eller egentligen fem. Till och med fem och ett halvt år. Men han vill aldrig bli äldre än fyra. För Aron vill inte bli vuxen. Han har bestämt att han ska bo kvar hemma hela livet. Och han tycker bäst om svarta ballonger. Det är svårt att koncentrera sig på filmen när mamma och pappa flåsar förbi gång på gång med packningen. –  Måste ni springa här hela tiden? säger Anna. Vi hör inte. –  Och ser inte, säger Aron, när ni springer framför teven. Pappa stannar upp. Han är alldeles svettig. Han ser ut som om ett monster jagar honom med yxa. –  Har ni packat ner era gosedjur? säger han. 9


–  Ja, svarar både Anna och Aron. –  Och alla spelen ni vill ha med? –  Ja, ja, säger Anna lugnt. Vi har tagit dem. –  Har ni borstat tänderna förresten? –  Det gjorde ju du på oss. –  Visst, ja. Det glömde jag. Mamma kommer och ställer sig bredvid pappa. –  La ni böckerna i den röda väskan som jag bad er? –  Ja! ropar Anna och Aron i kör. –  Och leksakerna? –  Ja! –  Och du? säger pappa. –  Jag har allt, säger mamma. –  Är det säkert? Det är alltid nåt du glömmer. –  Inte i år, lovar mamma. Allt är med. De hoppar in i bilen. Pappa tar på sig solglasögon och då tar Aron på sig sina också. De har knappt hunnit köra ut från sin gata förrän Aron säger: –  Är vi framme snart? –  Nej, inte direkt, svarar pappa. 10


–  Bra. För ni glömde cyklopen. Mamma suckar. Pappa saktar in. –  Kunde du inte ha sagt det innan? säger mamma. –  Ni frågade inte. –  Vi frågade om ni hade allt, säger pappa irriterat. Men då blir Anna också irriterad och känner att hon måste försvara sin lillebror. –  Är cyklop ett gosedjur? säger hon. Är det en bok? Eller en leksak? Det är en badgrej. Det frågade ni aldrig om. Pappa säger inte mer. Han vet så klart att det inte är lönt. De kan se hur han biter ihop käkarna, och han kör tyst tillbaka. –  De är i badrummet, säger Anna. Vi hade dem i går när vi badade. Pappa bromsar utanför deras hus, springer in, och när han kommer ut pressar han ner cyklopen i en väska och vräker igen bakluckan. Sedan sätter han sig, startar bilen. –  Tog du grodfötterna? frågar Aron. –  Grodfötterna? suckar pappa. Det sa ni inte. –  Vi säger det nu, säger Anna. Man kan inte cyklopa utan grodfötter. Du verkar kunna glömma allt, pappa. 11


Den här gången springer inte pappa. Han går långsamt tillbaka och hämtar grodfötterna, återvänder och trycker in dem mellan väskorna. Han suckar igen när han kliver in i bilen och startar för tredje gången denna morgon. De kör ut från sin gata och in på en större så att de kan komma ut ur stan. Den här gången hinner de lite längre innan Aron säger: –  Pappa? –  Ja? svarar pappa, och han låter rädd. Vad har ni glömt nu? Men Aron har inte glömt något mer. Inte Anna heller. Hur skulle de kunna göra det? De har packat med sig nästan alla sina leksaker, böcker och gosedjur. Aron säger: –  Är det långt kvar? Pappa borde sucka igen. Det brukar han göra ofta. Men han har nog inte mer luft kvar att sucka ut. I stället tar han ett djupt andetag. Han börjar bli röd i ansiktet. Mamma klappar honom på armen. –  Ta det lugnt, säger hon. Är det inte bättre att jag kör i stället? –  Nej, nej, det här går bra. 12


–  Men vi vet hur du kör. Det vill inte pappa höra talas om. Han tycker att han kör bra, lika bra som en racerförare. –  Det är klart att det är långt kvar, säger Anna till Aron. Varför tror du annars att vi har med så mycket grejor. Ju mer grejor vi har, desto längre ska vi. –  Men vi har ju massor av grejor! utbrister Aron. –  Just det, säger Anna. Vi ska jättelångt. De ska bila till Italien. Fast egentligen ska de bara köra genom Danmark och en bit i Tyskland till en stad som heter Hamburg. Där ska de sätta bilen på tåget. Och sig själva. De ska sova på tåget också. I morgon bitti ska de vara framme i Italien och semestern börja på riktigt. Pappa har flera gånger berättat hur mycket billigare det är att ta bilen på tåget. –  Måste du vara så vuxlig? säger Anna då. Och pappa svarar: –  Och bättre för miljön. Medan mamma säger att de gör det för att det är spännande att övernatta på ett tåg. 13


Hon är mer äventyrlig än pappa. För att resan inte ska kännas så lång föreslår mamma att de ska leka en ordlek. Mamma säger ett djur och den bokstaven som djuret slutar på ska Anna säga ett annat djur som börjar på, och sedan är det Arons tur. –  Snigel, säger mamma. –  Lus, säger Anna. Helst vill hon att mamma ska säga ett djur som slutar på T så att hon kan säga tax, för ett djur som börjar på X kan ingen komma på. –  Det är din tur, Aron. Men Aron har inte lyssnat. Han är mest upptagen med att känna på en tand som är lös. –  Du tappar den när som helst, retas Anna. Då får du vuxentänder. –  Det får jag inte alls! surar Aron. Jag ska aldrig tappa tänderna. –  Varför drar du då i den? 14


–  Jag drar inte i den. Jag trycker fast den! –  Säg ett djur, säger Anna. Jag har sagt lus. Aron tänker efter. –  Snigel. 15


–  Det har mamma redan sagt. –  Då vill jag inte vara med, säger Aron och börjar ­känna på sin lösa tand igen. Pappa sitter tyst hela vägen tills de kör över bron från Sverige till Danmark. –  Nu är vi på väg! hojtar han glatt. Här kommer familjen Praat! Anna tittar ner från bron. Solen blänker i det mörkblåa vattnet. Båtarna ser ut som små leksaksbåtar. De vita seglen fladdrar i vinden. Aron tittar också ut. –  Jag vill bada, säger han. Ni sa att vi skulle bada varje dag på semestern. –  Det ska vi göra, säger mamma lugnande. Det blir det första vi gör på hotellet i morgon bitti. Jag längtar också. Samtidigt ringer mammas mobiltelefon. Hennes ringsignal är Pippi Långstrump. Hon har lovat Anna och Aron hundra gånger att byta signal, för de tycker den är pinsam. Särskilt när de har kompisar hemma och Pippi börjar sjunga: Här kommer Pippi Långstrump, tjolahopp, tjolahej, tjolahoppsansa. Man vet när mamma pratar med jobbet i telefon, för då blir hon en helt annan mamma, med en annan röst än sin vanliga snälla röst. 16


–  Ja. Ja. Ja, säger hon. Det låter stramt och allvarligt som om hon bar för trånga byxor. Då sätter vi upp ett sektionsmöte tre-trettiofyra. Ska vi säga 15.30? Det är i Q3. Jag bokar lokal A103. Det är som ett hemligt språk som ingen annan förstår. En massa siffror och märkliga förkortningar och konstiga ord. –  Nej. Nej, säger hon. Jag lovar. Jag tar till mig konceptet helt och fullt. Jag äger projektet. Pappa skakar på huvudet när hon stänger av telefonen. –  Äger projektet, härmar han. –  Vad betyder det? säger Anna. –  Att jag har ansvar för en sak, svarar mamma. –  Varför säger du inte det istället? Men då sjunger Pippi igen och mamma svarar med detsamma. Hon säger: –  Jag är tillbaka ett-trettiotvå. Då ger jag full respons. Och vi kan evaluera hela processen. När hon stänger av telefonen undrar Anna: 17


–  Vad betydde det den här gången? –  Att när jag är tillbaka efter semestern ska vi säga vad som var bra och dåligt med en annan sak som jag har ansvar för. –  Ni är inte kloka, säger Anna. –  Nu får du låta bli att svara, säger pappa. –  Okej då, säger mamma och lägger ner telefonen i väskan. –  Vad skulle de göra utan dig? säger pappa. Företaget skulle väl gå under om inte du fanns. –  Mamma ska finnas! ropar Aron oroligt. Han sliter av sig solglasögonen. Du måste finnas, mamma! –  Det var inte så jag menade, försöker pappa för­klara. Jag menar att de måste kunna arbeta fastän mamma inte är där. –  Dumstrump, säger Aron. För han har inte lärt sig att säga dumsnut. –  Varför säger ni aldrig det ni menar? säger Anna. Ni säger alltid nåt annat än det ni ska säga egentligen. Måste ni vara så vuxliga? 18


Då sjunger Pippi nere i mammas handväska. Det blir tyst i bilen, förutom tjolahopp, tjolahej, tjolahoppsansa. Mamma sträcker sig ner mot väskan. –  Låt det ringa, säger Anna bestämt. Nu har vi faktiskt semester. Och mamma drar tillbaka handen, lutar sig bak i sätet, stirrar rakt fram, lyssnar på Anna. –  Ni kan ju nån gång tänka på vad vi skulle göra utan er.

19

9789173710978  

Illustrerad av Emma Harrysson . Till Nora och Teo Tiden Box 2052 103 12 Stockholm © Text: Torbjörn Flygt 2009 © Omslag och illustrationer: E...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you