Issuu on Google+


..

Üversättning lisbet holst


till jp för att du gav mig världen

De vassa tändernas skog Copyright © 2009 by Carrie Ryan This translation is published by arrangement with Random House Children's Books, a division of Random House, Inc. Originalets titel The Forest of Hands and Teeth Översättning Lisbet Holst Omslag och grafisk form Anna Henriksson Första svenska upplagan Styxx Fantasy 2011 Tryck WS Bookwell, Finland 2011 ISBN 978 91 7355 168 7 Styxx Fantasy www.styxxfantasy.se


I M

in mamma brukade berätta för mig om havet. Hon sa att det existerade en plats där det inte fanns någonting annat än vatten så långt ögat nådde och att det var i ständig rörelse, det kom rusande emot en och drog sig sedan bort igen. En gång visade hon mig ett foto som hon sa föreställde min mormors mormors mor som barn, stående i havet. Det var länge sedan, och fotot gick förlorat i en eldsvåda för många år sedan, men jag minns det, urblekt och medfaret. En liten flicka omgiven av intet. I mammas berättelser, som förts vidare genom släktleden från hennes mormors mormors mor, lät havet som vinden i träden, och män brukade färdas över vattnet. En gång när jag blivit äldre och vår by plågades av torka frågade jag mam­ ma varför våra bäckar nästan sinade vissa år om det fanns så mycket vatten. Hon svarade att havet inte gick att dricka – att vattnet var fullt med salt. 

5


Det var då jag slutade tro på vad hon sa om havet. Hur skulle det kunna finnas så mycket salt i universum, och hur kunde Gud låta så mycket vatten bli odugligt? Men det finns tillfällen när jag står vid kanten av De vassa tändernas skog och tittar ut över ödemarken, som sträcker sig oändligt långt bort, och undrar hur det skulle vara om alltihop vore vatten. Jag blundar och lyssnar på vinden i träden och fö­ reställer mig en värld av ingenting annat än vatten som sluter sig över mitt huvud. Det skulle vara en värld utan de oheliga, en värld utan De vassa tändernas skog. Ofta står mamma bredvid mig, håller handen ovanför ögo­ nen för att skugga dem mot solen och tittar genom stängslet in bland träden och buskarna, medan hon väntar och väntar för att se om hennes man ska komma hem till henne. Hon är den enda som inte tror att han har förvandlats – att han kan komma tillbaka likadan som han var när han lämnade byn. Jag gav upp hoppet om pappa för flera månader sedan och begravde smärtan över att ha förlorat honom så djupt som möjligt för att kunna gå vidare med mitt liv. Ibland törs jag knappt gå till skogsbrynet och titta ut genom stängslet. Jag är rädd för att jag ska få syn på honom där tillsammans med de andra: kläderna i trasor, hud som hänger i påsar, den fasansfulla, vädjande jämmern och fingrarna som har ryckt i metallstängslet så att de skavts av in till benet. Att ingen har sett honom ger mamma hopp. På kvällarna ber hon till Gud att pappa har hittat någon sorts enklav lik­ nande vår by. Att han befinner sig i säkerhet någonstans i den täta skogen. Men ingen annan hoppas längre. Systrarna säger 

6


att vår by är den enda som finns kvar i hela världen. Min bror Jed har frivilligt börjat med extra patrulltjänst­ göring i vaktstyrkorna som håller uppsikt över stängslet. Jag vet att han, precis som jag, tror att pappa har gått förlorad till de oheliga. Jed hoppas stöta på honom under sin patrullering utmed stängslet så att han kan döda honom innan mamma får se vad hennes man förvandlats till. Folk i vår by har blivit vansinniga av att se dem som de håller av bland de oheliga. En kvinna – en mor – fylldes av fasa vid an­ blicken av sin son som smittats när han gick vakt. Hon satte eld på sig själv och brände ner halva byn. Det hände när jag var barn, och det var den eldsvådan som slukade min familjs arvegods och utplånade våra enda band till det folk vi var före återkomsten. Fast vid det laget var de flesta föremålen så åtgångna av tidens tand att de bara efterlämnade ett flyktigt minnesfladder. Jed och jag håller noga uppsikt över mamma nu, och vi lå­ ter henne aldrig gå i närheten av stängslet utan sällskap. Jeds hustru Beth deltog ibland i vakthållningen, men så blev hon gravid med deras första barn och måste ligga till sängs. Nu är det bara vi, Jed och jag. Så en dag söker Beths bror upp mig medan jag sköljer tvätt i vår bäck, som är en förgrening av den stora floden. Så länge jag kan minnas har Harold varit min vän, en av mina få jämn­ åriga i byn. Han ger mig en bukett ängsblommor och tar i stäl­ let mina drypande lakan. Sedan sitter vi och ser på vattnet som rinner över stenarna medan han vrider lakanen i invecklade mönster för att få ur dem vattnet. ”Hur är det med din mamma?” frågar han, för artig är han minsann. 

7


Med nerböjt huvud tvättar jag händerna i bäcken. Jag vet att jag borde gå tillbaka till henne, att jag redan har stulit för myck­ et tid åt mig själv i dag och att hon antagligen går av och an och väntar på mig. Jed har gett sig iväg på en lång inspektions­ runda utefter stängslen för att kontrollera deras hållbarhet, och mamma vill gärna tillbringa eftermiddagarna nära skogen för att titta efter pappa. Jag måste finnas till hands för att trösta henne utifall. Hindra henne från att närma sig stängslet om hon upptäcker honom. ”Hon hoppas fortfarande”, svarar jag. Harry smackar lätt med tungan av medkänsla. Vi vet båda två att det inte finns mycket hopp. Hans händer söker sig till mina och placerar sig över dem i vattnet. I månader har jag vetat att det här var på väg. Jag har lagt märke till hur han ser på mig numera, att hans blick har förändrats. Att en spänning har smugit sig in i vår vänskap. Vi är inte barn längre, har inte varit det på många år. ”Mary, jag …” Han tystnar ett ögonblick. ”Jag skulle vilja att du går med mig på skördefesten nästa helg.” Jag tittar ner på våra händer i vattnet, märker att mina fingertoppar blir rynkiga av kylan. Hans hud känns mjuk och svampig. Jag funderar på hans erbjudande. Skördefesten är det tillfälle på hösten då de som kommit upp i giftasvuxen ålder bildar par. Det är början på prövotiden, de korta vinterdagar­ nas tid när paret bestämmer sig för om de kommer att passa ihop. Nästan alltid avslutas prövotiden på våren i och med hjonelagsfesten – det veckolånga firande då äktenskapslöften avges och dop förrättas. Det händer mycket sällan att prövoti­ den blir ett misslyckande. I vår by är inte äktenskapet en fråga om kärlek – det är en fråga om plikt. 

8


Varje år förundras jag över dem som bildar par runt om­ kring mig, över att de som varit mina barndomsvänner plöts­ ligt hittar en partner, knyter band, bereder sig inför nästa steg. Ger varandra löften och inleder prövotiden. Jag hade alltid tagit för givet att samma sak skulle hända mig när det bör­ jade bli dags, att det på grund av sjukdomen som utplånade så många av mina jämnåriga när jag var barn skulle vara ännu angelägnare att vi som var giftasvuxna hittade en partner. Så angeläget att inga flickor skulle kunna avstås åt systerskapet. Jag har till och med hoppats att jag skulle ha sådan tur att jag inte bara fick en make utan så småningom skulle finna kärleken, så som mamma och pappa hade gjort. Och ändå har jag blivit förbigången, trots att jag varit en av de få giftasvuxna i två år nu. De senaste veckorna har jag försökt lära mig att hantera pappas försvinnande utanför stängslet, att handskas med mammas förtvivlan och sorg. Min egen smärta och saknad. Inte förrän i detta ögonblick har det slagit mig att jag kanske är den som sist av alla blir bjuden på skördefesten. Eller att kanske ingen vill ha mig. En del av mig kan inte låta bli att tänka på Harrys yngre bror Travis. Det är hans uppmärksamhet jag har försökt fånga hela sommaren, hans vänskap jag har velat få till någonting mer. Men han har aldrig svarat på mitt diffusa och tafatta flörtande. Som om Harry kunnat läsa mina tankar säger han: ”Travis har bjudit Cassandra”, och jag kan inte hjälpa att jag känner mig tom och småsint och arg för att min bästa vän har lyckats med det som jag inte klarat. Att hon har fått Travis uppmärk­ samhet men inte jag. 

9


Jag vet inte vad jag ska säga. Jag tänker på hur solen liksom bryter fram i Travis ansikte när han ler, och jag ser in i Harrys ögon och försöker finna samma ljus där. De är ju faktiskt brö­ der; det är knappt ett år mellan dem. Men det finns ingenting utom känslan av hans hud mot min under vattnet. I stället för att svara ler jag lite, lättad över att någon äntli­ gen har tingat mig, men en del av mig undrar om den vänskap som funnits mellan oss hela livet faktiskt skulle kunna växa till något mer än så under de mörka vintermånadernas prövotid. Harry ler stort och böjer ner huvudet mot mig, men det enda jag kan tänka på är att jag aldrig har velat att min för­ sta kyss skulle komma från Harry, och då, innan hans läppar snuddat vid mina, hör jag den. Sirenen. Den är så gammal och används så sällan nu för tiden att det första som hörs är ett väsande gnissel innan den får fullt ljud i pipan. Harrys blick möter min, hans ansikte är nu bara ett andetag bort. ”Skulle det vara övning i dag?” frågar jag. Han skakar på huvudet, och hans ögon är lika vitt upp­ spärrade som mina måste vara. Hans far är chef för väktarna, och han skulle känna till eventuella övningar. Jag ställer mig upp, redo att rusa hem till byn. Det kryper i skinnet, och hjär­ tat dras ihop till en värkande knytnäve. Min enda tanke är: mamma. Harry griper tag om min arm och drar mig tillbaka. ”Vi borde stanna här”, säger han. ”Det är säkrare. Tänk om de bryter igenom stängslen. Vi måste ta oss till en plattform.” Jag ser på hans irisar hur skräcken kryper inpå honom. Hans 

10


fingrar gräver sig in i min handled, klöser mig nästan, men jag fortsätter att dra mig undan, stöter bort hans händer och kropp tills jag är fri. Jag kämpar mig uppför backen mot byns mitt utan att bry mig om den slingrande stigen, istället väljer jag att forcera den branta slänten genom att gripa efter grenar och revor. När jag når krönet ser jag mig om mot Harry – han står kvar vid bäckkanten med händerna för ansiktet som om han inte står ut med att se vad som händer här uppe. Jag ser hans läppar röra sig som om han ropar till mig, men det enda jag hör är sirenen – dess ljud bränner sig in i mina öron och genljuder runt omkring mig. Hela mitt liv har jag drillats till ljudet av sirenen. Innan jag ens kunde gå visste jag att sirenen innebar död. Den betydde att stängslen på något sätt hade blivit raserade och de oheliga drog omkring ibland oss. Då gällde det att hugga ett vapen, bege sig till plattformarna och dra upp stegarna – även om det blev nödvändigt att lämna levande kvar. När jag växte upp brukade mamma berätta att i början, när hennes mormors mormors mor var barn, brukade sirenen tjuta nästan konstant eftersom byn ständigt attackerades av de oheliga. Men sedan hade stängslen blivit förstärkta, vakt­ manskapet hade bildats och allt eftersom tiden gått hade de oheligas antal blivit så pass litet att jag inte kunde komma ihåg en enda gång under de senaste åren då sirenen hade tju­ tit utan att det varit övning. Jag vet att det har förekommit genombrytningar under min livstid, men jag vet också att jag är mycket bra på att stänga ute de minnen som inte är mig till någon nytta. Jag kan mycket väl frukta de oheliga ändå. 

11


Ju närmare jag kommer utkanten av byn, desto långsam­ mare blir mina steg. Jag ser redan att plattformarna som vilar i träden är fulla; några har till och med stegarna uppdragna. Runt om mig är det kaos. Mammor kommer släpande på barn, vardagsföremål ligger kringströdda i smutsen och gräset. Så upphör sirenens tjut, tystnad sänker sig och alla blir full­ komligt stilla. Ett barn börjar åter gråta, solen går i moln. Då ser jag en liten grupp väktare släpa någon i riktning mot katedralen. ”Mamma”, viskar jag, och allt rasar samman inom mig. För på något sätt vet jag bara. Jag vet att jag inte borde ha stannat så länge vid bäcken med Harry, att jag inte borde ha låtit ho­ nom hålla min hand medan mamma väntade på att jag skulle komma och följa henne till stängslet. Jag är rak i ryggen som en eldgaffel när jag går mot kyrkpor­ ten. Katedralen är en gammal stenbyggnad som uppfördes långt före återkomsten. Den tjocka trädörren står öppen och mina grannar kliver åt sidan när de ser mig komma, men ingen ser mig i ögonen. I utkanten av folksamlingen hör jag någon viska: ”Hon stod för nära stängslet, hon lät någon få tag i henne.” När jag kommit in känns det som om stenväggarna suger åt sig all värme, och hårstråna på mina armar reser sig. I det svaga ljuset ser jag systrarna stå i ring runt en kvinna som jämrar sig och ger ifrån sig en högljudd klagan, men hon är inte en av de oheliga. Mamma visste att hon aldrig fick komma för nära stängslet – och de oheliga. Alltför många bybor har gått förlorade på det sättet. Det måste ha varit pappa som hon såg vid stängslet. Jag blundar när smärtan över att ha förlorat honom, den som en gång dämpats, på nytt skär igenom mig. 

12


Jag skulle ha varit hos henne. Jag vill krypa ihop, gömma mig undan allt som hänt. Men i stället går jag till min mor, sjunker ner bredvid henne och lägger mitt huvud i hennes knä. Tar hennes hand och placerar den på mitt hår. Om jag kunde skala bort allt oväsentligt i mitt liv skulle jag komma fram till detta: mitt huvud i min mors knä, hennes händer i mitt hår medan vi sitter framför brasan och hon be­ rättar för mig om livet före återkomsten, så som det berättats från generation till generation av kvinnor i vår släkt. Nu är mammas händer klibbiga, och jag vet att det är av hennes blod. Jag blundar så att jag slipper se det, så att jag inte behöver veta hur skadad hon är. Mamma är lugnare. Hennes händer drar i mitt hår och släp­ per ut det ur sjaletten. Hon gungar av och an och säger någon­ ting med så låg röst att jag inte uppfattar det. Systrarna låter oss vara för tillfället. De tränger ihop sig i ett hörn tillsammans med väktarnas elit – gillet – och jag vet att de håller på att avgöra min mors öde. Om hon bara har rivsår kommer de att övervaka henne trots att hon inte kunnat få smittan på det sättet. Men om hon är biten och alltså har blivit smittad av en ohelig finns det bara två val. Döda henne genast eller spärra in henne tills hon förvandlas och knuffa ut henne genom stängslet då. Om mamma fortfarande är vid sina sinnens fulla bruk kommer de att ställa frågan till henne och låta henne välja själv. Dö en snabb död och rädda sin själ eller fortsätta i en till­ varo med de oheliga. Vi lärde oss i skolan att i början, direkt efter återkomsten, 

13


fick de som blev överfallna inte det valet. De dödades nästan omedelbart. Det var innan det vände, när det såg ut som om det var de levande som skulle förlora striden. Men så hade en smittad – en änka – kommit till systrarna och bönfallit dem att få gå till sin man i skogen. Hon vädjade om rätten att uppfylla sina äktenskapslöften till den man hon valt och älskade. De levande hade redan inrättat den här plat­ sen, gjort oss så säkra och trygga som någon kunde vara i de oheligas värld. Och kvinnan anförde ett utmärkt argument: det enda som egentligen skiljer de levande från de oheliga är möjligheten att välja, den fria viljan. Hon ville få välja att vara tillsammans med sin man. Systrarna och väktarna stred i frå­ gan, men det är alltid systerskapet som har sista ordet. De bestämde att en ohelig till inte skulle innebära någon fara för vårt samhälle. Alltså fördes änkan till stängslet där tre väktare höll henne tills hon dukade under för smittan, och sedan sköt de ut henne genom grinden precis innan hon dog och åter­ vände ohelig. Jag förstår inte hur man kan lämna en gammal kvinna åt ett sådant öde. Men jag antar att det är så valfrihet fungerar.

14


9789173551687