9789173551632

Birgitta Stribe

Endera dan En roman om en fulfoting

Kabusa Bรถcker

Till Britt-Marie

Endera dan © Birgitta Stribe 2011 Omslag och grafisk form Anna Henriksson Första upplagan Kabusa Böcker 2011 Tryck WS Bookwell, Finland 2011 ISBN 978 91 7355 163 2 Kabusa Böcker www.kabusabocker.se

1 – Ojojoj, vad rött och svullet! Har du funderat på operation?

Britt-Marie svarade att hon redan hade opererat den där jäkla knölen två gånger. Första gången var hon inte ens tjugofem, andra gången nyss fyrtio fyllda.

– Det har ju gått några år sedan dess, fortsatte Josefina obarmhärtigt och strök med handen över Britt-Maries vänstra stortåled.

– Frågar du mig så verkar det vara dags igen. Alldeles rött är det. Och blankt. Det tyder på inflammation. Sneda stortår brukar påverka hela foten, det är ett som är säkert. Trycker och klämmer ihop gör de. Deformerar och ger obalans i muskulaturen. Du som tycker så mycket om promenader. Det vore väl synd om du inte …

Josefina hade en brosch på sin vita rock. En brosch med ett blåsvart kors. Hon var inte vilken fotvårdare som helst. Hon hade något medicinskt i sin utbildning, och väggarna i Salong Jo-Se-Fina-Foten var klädda med kursdiplom.

Josefina brukade säga att hon hade ett härligt jobb. Men Britt-Marie undrade. Fanns det något äckligare än fötter? Man kunde aldrig veta vad folk gick omkring och gömde i sina skor.

–5–

Rena missfostren kunde det vara. Även om allt annat var välstruket och fräscht på en människa så var det fullt möjligt att hon härbärgerade monster inuti skorna. Britt-Marie visste; hon behövde bara gå till sig själv.

Kylknöl. Kärringknyla. Hallux valgus.

Hennes blick var ständigt på jakt efter andras knöliga fötter. Gud, vad glad hon blev när hon upptäckte folk med skor där skinnet bulnade och närapå sprängdes på grund av trycket in­ifrån. Särskilt gillade hon när snygga och framgångsrika personer via sina skor avslöjade att de inte var allt igenom perfekta. En gång på Bokmässan i Göteborg hade hon sett en kvinnlig ledamot av Svenska Akademien, som bar deformerade promenadskor till sin eleganta dräkt. Britt-Marie hade känt ett omedelbart systerskap. De delade något, den uppburna författarinnan och hon.

Medan Josefina gjorde sitt jobb med felvuxna naglar och krokiga tår gick Britt-Marie på spaning i Svensk Damtidnings skvallerspalter. Det hade varit baler och vernissager och bröllop, som alla mer eller mindre krävde remsandalett. Närgång­ et granskade hon de felfria fötterna. Vilken lättnad det skulle vara om Silvia eller Lena Endre kom ut som fulfoting. På något sätt skulle det kännas försonande.

Men till och med personer som i övrigt såg ut som hej-komoch-hjälp-mig promenerade ju omkring på fötter utan minsta defekt. Det hade Britt-Marie konstaterat många gånger under årens lopp. Så varför skulle hon hoppas på en drottning och en skådis?

–6–

I hela sitt vuxna liv hade Britt-Marie Assarsson längtat efter högklackade remsandaletter men tvingats nöja sig med Birkenstock, Tevasandaler och gympadojor. De förstnämnda alternativen bara i privata sammanhang; hon hade ingen lust att skylta öppet med sitt elände.

Det mesta av den mänskliga kroppen gick numera att justera. Bröst kunde blåsas upp, läppar fyllas ut och magar dräneras på överflödigt fett. Fula fötter blev bara fulare ju mer de opererades. Fula fötter var ett tillstånd. En stämpel för livet.

– Sådär ja, filat och klart. Nu är dina fossingar så fina du kan begära. Men fundera på det jag sa om operation. I bästa fall har du många aktiva år framför dig. Det skulle som sagt vara tråkigt om … Hur gammal är du förresten?

Här gällde det att finna sig och vitsa till det.

– Min bästa tid är nu, gnolade Britt-Marie och det lät lika falskt som det var.

Hon hade blivit fena på att skoja bort den typen av ångestladdade frågor.

Samtidigt tänkte hon på något hon hört Rita Sennerklev på tidningen Kvinnors List säga i en intervju om åldrandet.

Något om att man med åren får en mer avspänd attityd till sin kropp. Lätt att säga, tänkte Britt-Marie, när man sitter på sitt eget omslag nummer efter nummer utan tanke på att dölja sina trivsamma photoshoppade små tår.

– Tack för i dag! ropade hon till Josefina, som redan hade kört fram fotbadet till nästa kund, en lång och senig dam, som så snart hon ställt ifrån sig sina stavar innanför dörren började –7–

lägga fram en teori om sambandet mellan fotsvamp och ”de där enorma kaffemuggarna som alla skvalpar omkring med på stan nu för tiden”.

– I så fall beror det på mjölken, hörde Britt-Marie Josefina säga. Mjölk är en styggelse. Borde aldrig få förekomma i kaffe.

Men Berit lilla, förlåt att jag säger det, dina fotvalv ser inget vidare ut. Och du som är så förtjust i stavgång! Visst vore det trist ifall …

Frigolitfoten på dörren spretade med tårna och log mot BrittMarie Assarsson när hon, iförd sina väl ingångna Nike Air, skyndsamt lämnade salongen. Hon försökte tänka på de trötta gamla gympaskorna som sneakers; det blev mer stuns i stegen då.

–8–

2 Hon slog på datorn med samma förväntan som alltid. Det kunde ju ha hänt något medan hon satt hos Josefina på Jo-SeFina-Foten. Något som skulle vända upp och ner på hennes liv, till det bättre förstås, och äntligen ge henne en gnutta luft under vingarna, eller vad det nu var hon ville ha.

Så värst höga krav ställde hon inte. Ett litet jobb bara.

En textsnutt till Hantverksföreningens medlemstidning brukade ge ett par tusen, och kåserierna för Vi Kattälskare innebar härligt fria tyglar. Britt-Marie ägde ingen katt, men hennes fantasifoster Sessan hade charmat den kattälskande läsekretsen i flera nummer nu. Sessans matte brukade få mycket uppskattning för sina vardagliga iakttagelser från katternas värld.

Britt-Marie Assarsson var öppen för de flesta uppdrag som innebar bidrag till hyran, skatten och skötseln av världens fulaste fötter. Själv hade hon för tillfället inte en enda bra idé som det kändes lönt att försöka sälja in till någon av de redaktioner hon sporadiskt samarbetade med.

Hon var tyvärr en sådan som gärna satt och väntade. På uppdrag, på livet och på att det äntligen skulle vara dags för –9–

lunch, eftermiddagsfika, kvällsmacka, frukost med rostat bröd, ost och skotsk apelsinmarmelad, förmiddagskaffe …

Mejlboxen var tom så när som på ett meddelande från Marre. ”Hej vännen, dags för snabbplanering! Vad sägs om ett veckoslut i Köpenhamn? Snarast! Ring mig på mobilen! Nu!!!”

Marika Marring var inte den som sparade på vare sig utropstecken eller slantar.

Britt-Marie Assarsson tog ett kex ur det nyöppnade paketet i skrivbordslådan. Som vanligt var det ett Gourmetkex från lokala Stingslingebagarn AB. Kolasmak, den här gången. Hon skulle sluta köpa den typen av kex. Transfetter var inte bra.

Vad skulle hon säga till Marre? ”Du, jag har faktiskt inte råd.”

Omöjligt. Marre skulle inte lyssna på det örat. ”Skriv några artiklar”, skulle hon säga. ”Ta bra betalt, Köpenhamn är full av härlig shopping.”

En gång när Britt-Marie gnällt över bristen på idéer hade Marre sagt att hon borde skaffa hund. ”Då får du nya perspektiv på livet och har alltid något att skriva om.” ”Du vet väl ingenting om hundar”, hade Britt-Marie haft lust att svara. ”Och ingenting om skrivande heller.”

Men hon hade valt att vara tyst.

Jobb och pengar skulle man inte diskutera med Marika Marring. För henne var det ena lika oproblematiskt som det andra.

Man hade kanske svårt att tro det, men tills för ett år sedan hade Marre varit verksamhetschef på kommunens skol- och utbildningsförvaltning. Drivande och uppskattad. Men uttråkad. En dag hade hon hoppat av.

– 10 –

– Jag tvekade länge, anförtrodde hon Britt-Marie. Kunde inte bestämma mig för om det var förvaltningen eller Rune jag skulle lämna. Jag var rätt trött på bäggedera och ekonomiskt var det hugget som stucket. Men jag kom fram till att Rune var det minst krävande alternativet. På förvaltningen kan de när som helst få för sig att organisera om. Rune är knappast ombytlig av sig. Jag har börjat inse att det ligger en poäng i det, för då får jag ta hand om svängrummet.

Telefonen spelade en trudelutt och där var Marre med sin iver.

– Nå, vad säger du om Köpenhamn, kan du nu på fredag, jag bokar bord på Rådhuskällaren eller vad det kan heta på danska.

– Ärligt talat. Jag har det lite tajt just nu.

– Låt mig hoppas att det handlar om jobb.

– Snarare om ekonomi. Finanskris i portmonnän.

Så rakt på sak hade hon aldrig varit förut.

– Nu går du ut och köper hund! sa Marika Marring.

– 11 –

3 Ut gick hon, men inte för att köpa hund. Hund skulle aldrig falla henne in. Men inspiration behövde hon. Så, var i Stingslinge kunde hon hitta den?

Som vanligt smet hon in på Bella Donna, stans enda modehus. Lite pinsamt eftersom det var så mycket ”bara titta” för hennes del, men det var näsan i vädret som gällde och strunt i vad horden av expediter tyckte och tänkte. Hur länge skulle de förresten få gå kvar här och svepa i sina österrikeschica små dräkter med halskrås och metallknappar, medan skaran av kunder glesades ut mer och mer? Donnan kunde braka samman när som helst. Britt-Marie saknade visserligen varje uns av företagsekonomiskt sinne, men så mycket visste hon av egen erfarenhet som att dåligt med kunder betydde ännu sämre med pengar.

Hur skulle det gå för exempelvis fågelbokvinnan om hon förlorade jobbet?

Fågelbokvinnan, som Britt-Marie kallade henne i tankarna, hade varit Donnan trogen åtminstone så länge Britt-Marie funnits i stan. Länge hade hon haft håret uppsatt som ett fågelbo på hjässan. För gissningsvis femton år sedan hade hon revolutionerat sitt liv genom att plocka ur alla hårnålar, släppa – 12 –

ut det blonda svallet och efter bara ett par dagar låta klippa det kort. Men hennes framtoning var densamma. Underdånig, vänlig, förstående. Med tiden hade hon blivit kladdig av sitt eget leende. Kanske skulle fågelbokvinnan åka raka vägen hem och skära halsen av man och barn den dag Bella Donna fick sitt oundvikliga sammanbrott.

Britt-Marie Assarsson fingrade på ett jumperset i rosa.

Hennes döttrar brukade hävda att pastellfärgat bara var för tanter som åker till Toscana och tror att de kan måla akvarell.

Britt-Marie anade att det låg något nedvärderande i det. Hon valde att plocka med sig en olivgrön kashmirtröja in i provrummet.

Fast olivfärg var väl Toscana om något. Nåja, det spelade ingen roll; prislappen skulle ändå sätta stopp. Det var bara en smula inspiration hon var ute efter.

Det var inget fel på Britt-Marie Assarsson, inte till det yttre.

Om man bortsåg från fötterna förstås, och det lyckades hon göra där hon stod framför spegeln i provrummet och njöt av kashmirens mjuka famntag.

Lite som den där skådisen man allt oftare kunde se på tv, tänkte hon, men kom inte på namnet. Storvuxen och tydlig.

Karaktär på något vis. Fast folk var alltid mindre i verkligheten än i tv-rutan. Och hur grovhuggna de än var så fick de alltid in fötterna i nätta remsandaletter.

– Hur gick det? undrade fågelbokvinnan när Britt-Marie stod och så diskret som möjligt försökte pressa in den gröna tröjan på hyllan igen.

– 13 –

Visserligen behärskade Britt-Marie Assarsson till fulländning konsten att vika vackert, men hon visste också att varje expedit med självaktning satte en ära i att göra om det på sitt eget vis så snart kunden vände ryggen till, eller ännu hellre medan hon ännu såg på.

– Jag får nog fundera lite, sa hon.

– Absolut. Du är välkommen tillbaka.

När hade hon egentligen köpt något härinne senast?

Hon var övertygad om att expediterna i sina slätstrukna blusar hade en del syrliga kommentarer att fälla om kundkretsen, medan de gick omkring och med kärleksfulla händer rättade till alla plagg som fru och fröken Vemsomhelst vårdslöst hade lämnat efter sig eller, ännu värre, hängt upp på fel galge eller försökt vika ihop på det mest skrattretande sätt.

Vad skulle de annars roa sig med?

Så snart hon kommit utanför dörren slog det henne: Telje.

Eller kanske Tejle. Lotta Tejle. Det var så hon hette, skådespelerskan som Britt-Marie påminde en smula om, åtminstone i fördelaktig belysning. I provrumsljuset var det kanske inte lika lätt att se.

Hon var väl inte purung, Tejle, men visst hade hennes framgångar kommit vid mogen ålder?

– 14 –