Issuu on Google+


Hallberg Mina fr채knar inl.indd 2

2012-06-28 13.21


Hallberg Mina fr채knar inl.indd 3

2012-06-28 13.21


”Fantasi är viktigare än kunskap. För kunskapen är begränsad, medan fantasin omgärdar hela världen, stimulerar framsteg, och föder utveckling.” albert einstein

Hallberg Mina fräknar inl.indd 5

2012-06-28 13.21


1. Stockholm 2010 Jag sitter på den svarta pinnstolen Lilla Åland och tittar ut genom fönstret som så många andra kvällar. Framför mig på köksbordet står en storblommig tekopp och ryker. Jag dricker te nästan hela tiden. Värmen gör mig dåsig, mosig i huvudet. Jag har över tjugo sorter och smaker i skåpet ovanför diskbänken. Mats tycker det är onödigt många. Det tycker inte jag. Jag går igenom dem i turordning. Vet precis vilken sort jag ska ta nästa gång. De står placerade på ett sådant sätt på hyllan att jag inte kan ta miste. Jag har sedan några år tillbaka fått för mig något väldigt fånigt: att det varma vattnet är nödvändigt för min existens. Om jag inte fyller mig med det kan jag inbilla mig att jag inte alls finns till. Att jag blir helt genomskinlig. Det är alla de olika smakerna som ger mig nyanser. Tankar av den typen, helt förvrängda naturligtvis, dyker allt oftare upp i mitt huvud. För att hindra dem försöker jag hålla fokus på andra än mig själv. Rikta min uppmärksamhet mot människorna i parken och på gatan. Jag behöver grannar, personal i butiker och på kaféer, turister, kontorsanställda och alla andra förbipasserande för att inte tankarna ska löpa amok. Vi har bestämda platser vid köksbordet, liksom i soffan och i sängen. I köket är min stol placerad till höger om fönstret sett 7

Hallberg Mina fräknar inl.indd 7

2012-06-28 13.21


• • •  Sofia Hallberg  • • • från dörröppningen. Stolen rakt över bordet är tom. Den är Mats. – Vi borde rotera dem som vinterdäck, skojade jag en dag med en röst i ett för mig ovanligt lågt register. Den lät instängd. Det var hans första kväll hemma efter en resa. Mats klev in i köket och gick förbi mig, bakom ryggen. För att fördela slitaget, la jag till när han inte svarade. Han svarade ändå inte. Kanske förstod han inte skämtet. Eller hade jag inte sagt det tillräckligt högt? Mats öppnade kylskåpet, tog ut en öl och lämnade köket. Jag vände mig mot fönstret när det hördes applåder och höga skratt från vardagsrummet. På andra sidan glaset låg kvällen tät och tung. Jag såg hur vinden slet i parkens träd. Drog i de nakna grenarna. Det riktigt dånade där ute. Knackade på fönsterkarmarna. Ljudet fyllde köket och konkurrerade med knivskarp operasång från tv:n. Därefter smattret från en kulspruta. Men efter en stund lyckades vinden överrösta tv:n. – Tur att jag hann med förmiddagsflyget från London, ropade Mats dovt från andra sidan väggen. Det är visst storm på gång. Jag satt en stund obeslutsam och lyssnade till vindens ylande. Vägde mellan att fokusera på en lastbil som dykt upp, långsamt krypande, eller hålla fast blicken vid träden. Det började myllra i mitt huvud och jag drog ett djupt andetag. Kände luften kyla lungorna. Jag slöt ögonen, höll andan och försökte komma ihåg när jag för länge sedan gjorde något annat på kvällarna. Vad det var. Men allt förblev mörkt, tomt och stilla. Efter ett tag, jag vet inte hur länge, gav jag upp, släppte ut luften som blivit varm och gjorde i ordning te. Mina tankar förlorade sitt grepp så fort jag svalt en mun. Mats sitter hur som helst inte ofta på sin stol. Och när han gör 8

Hallberg Mina fräknar inl.indd 8

2012-06-28 13.21


• • •  Mina fräknar  • • • det sitter han inte länge och aldrig någonsin på kvällarna och kurar skymning som jag. När han är hemma föredrar han soffan. Ibland gör jag honom sällskap men tv:n har börjat göra mig snurrig. Inte blir det bättre av att Mats hela tiden envisas med att zappa mellan kanalerna. En kväll brydde jag mig inte om att kommentera det eller titta på skärmen. Istället räknade jag hur många gånger han tryckte på fjärrkontrollen. Jag fick det till etthundrasextiosju. När jag reste mig för att gå och kissa gick jag förbi hallen och tog med mig mobiltelefonen in på toaletten. Med hjälp av kalkylatorn fick jag fram att han bytte kanal i snitt var fyrtiosjunde sekund. Förr hade jag sett det som en utmaning att göra uträkningen i huvudet, men sådant lockar mig inte längre. Nej, jag föredrar att sitta i tystnad och mörker och titta på alla människor som passerar förbi ute på gatan. Om jag bara får välja en plats som är min, så är det den här. I kväll ser jag att gräset i parken är klätt med frost. Det gnistrar och lyser i det bleka skenet från månen. Kylan har kommit tidigt i år, nu är vintern plötsligt här och folk klär sig inte efter årstiden. Hundägarna förstår inte att deras skor bryter av de frusna stråna. På trottoaren går människorna förbi med snabba steg, hukande och med bistra ansikten. Inte heller de ser diamanterna på rad på varje grässtrå alldeles i närheten. Om en liten stund är klockan 16. Då tänds gatubelysningen. Runt 17 kommer flera grannar hem. Jag vet inte vad de heter men jag känner igen dem på avstånd, långt innan deras ansikten syns. Det finns något unikt med alla människors sätt att gå. Det är en gåva jag har att kunna upptäcka och urskilja sådana detaljer. Det andra inte ser eller fäster sig vid sparar jag. Klockan 17.15 är det många som rastar sina hundar i parken. Sedan, klockan 18, blir det lugnare en stund. Vid 18.30 går en 9

Hallberg Mina fräknar inl.indd 9

2012-06-28 13.21


• • •  Sofia Hallberg  • • • del ut igen. Några har tagit av sig sina kostymer och krängt på sig jeans istället. Då är också dokumentportföljerna utbytta mot bagar med träningskläder. En del andra skyndar på stegen ner till ICA och kommer femton minuter senare tillbaka igen i samma hast med en plastpåse eller två. Vid 20.00 börjar det bli intressant. Då är det inte längre helt förutsägbart vad som kommer att hända. Detta är vad jag kallar prime time. Mellan 20 och 23, då finns det ingen bättre plats att befinna sig än sittande på min svarta stol i köket i bostadsrättsföreningen Hallonet en trappa upp ovanför porten i Vasastan.

10

Hallberg Mina fräknar inl.indd 10

2012-06-28 13.21


2. Uppsala 1995 Mats är på väg ut från mitt rum. Han går på tå som om han smyger. Det ser lite roligt ut när han först tittar åt höger, därefter åt vänster innan han tar steget ut i studentkorridoren. Jag hör det dova klicket när dörren försiktigt slår igen bakom honom. Han har inte långt att gå och har därför inte brytt sig om att ta på sig skorna. Han behöver bara gå i strumporna förbi åtta dörrar för att komma hem till sig. Det här var inte hans första besök i mitt rum. Inte heller var det första gången vi struntade i att äta lunch för att istället älska mitt på dagen. Men just för att det har hänt tre gånger nu, har vår relation ändrat karaktär. Nu ser vi på varandra som pojkvän och flickvän trots att ingen sagt det högt. – Vi ses till Josefs föreläsning, då? sa Mats innan han gick, samtidigt som han tvinnade en hårslinga i min nacke. – Ja, svarade jag. Vi ses i sal 10 om en kvart. Sedan gjorde jag något oerhört. Jag såg honom i ögonen och viskade: Jag älskar dig. Mats svarade med att ge mig en stor mjuk puss på munnen. Ska jag vara helt ärlig, vet jag inte om jag menade det jag just sa. Jag rycktes med av tillfället. Kände, under en tystnad när hans blick borrade sig in mig, att det förväntades att jag skulle 11

Hallberg Mina fräknar inl.indd 11

2012-06-28 13.21


• • •  Sofia Hallberg  • • • ge honom något mer. Eftersom han redan fått min kropp var de orden allt jag hade kvar. Jag är 24 år och nyanländ student på Uppsala universitet. Jag kom in på mitt förstahandsval både vad gäller utbildning och ort. Om tre år har jag en fil. kand som samhällsvetare om allt går som det är tänkt. Utbildningen inleddes för fyra veckor sedan med en samhällsvetenskaplig grundkurs om trettio högskolepoäng. På uppropet satte jag mig längst fram men också längst åt vänster. Jag ville inte skymma någons sikt eller utmärka mig men sitta nära för att se och höra riktigt bra. Jag kom i god tid och hade därför möjlighet att välja plats. Något nervöst men också förväntansfullt tittade jag mig runt när de övriga studenterna äntrade rummet och valde platser. Det var en spatiös aula vi samlats i. Det var i alla fall vad jag trodde. Nu vet jag att det är så här många rum ser ut på universitetet. När Mats smög in, sist av alla, nästan tio minuter efter start, fanns inte många platser kvar. Han strök längs väggen ner för trappan med ett stort leende samtidigt som blicken fixerades på den tomma stolen bredvid mig. Jag satt och såg honom närma sig utan att få vare sig hjärtklappning eller uppenbarelser. Inte tänkte jag då att han var unik eller mannen i mitt liv, även om han var väldigt snygg på det där nästan för perfekta, lite feminina sättet. Jag kände mig så liten i det stora rummet, satt så stilla och andades så tyst att jag en kort stund blev rädd för att han skulle sätta sig på mig. Men det gjorde han så klart inte. Han viskade ett diskret ”Hej” när han sjönk ner. Det känns aldrig särskilt bra att sitta ensam, och med en liten våg av tillgivenhet log jag mot honom. Framför mig på det lilla fällbordet hade jag lagt upp schema, litteraturlistor och informationsmaterial i blanka plastfickor. De hasade några centimeter när han fällde ner sitt 12

Hallberg Mina fräknar inl.indd 12

2012-06-28 13.21


• • •  Mina fräknar  • • • bord med en duns. Med vänster hand la jag mina papper tillrätta igen. I min högra hand höll jag en nyinköpt penna och i mitt knä låg det oöppnade randiga kollegieblocket redo för anteckningar. Mats rotade runt i sin ryggsäck. Efter en stund gav han upp sökandet och vände sig mot mig. – Glömde visst papper och penna. Kan jag låna? Fast han viskade lät rösten stadig. Han kändes anspråksfull på något sätt. Jag öppnade mitt oanvända block. Bladen låg hårt sammanpressade. Jag stack in en nagel och särade på dem. Rev loss några ark. Ljudet störde mig. – Varsågod, viskade jag. Jag väntade länge på att han skulle säga ”Tack” eller kanske ”Tack, så mycket” men det gjorde han aldrig. Han bara tittade på mig rakt in i ögonen med en intensiv blick jag aldrig glömmer. Redan där och då inleddes någonting mellan oss. Någonting som band oss samman. Jag vände mitt ansikte mot katedern fullständigt medveten om det. – Att studera samhället är att studera mönster och idéer. Ni kommer under de kommande åren lära er upptäcka, förklara och förstå konsekvenserna av människors agerande i samverkan med varandra och omgivningen. Lektor Birgitta Sjöström svepte med blicken över stolsraderna medan hon talade, ändå kändes det som om hon enbart riktade sig till mig. Jag känner mig speciell för att Mats har valt ut mig bland alla tjejer i klassen. Jag blir viktigare och mer intressant i hans sällskap. Tankarna får mig att växa inombords. Kanske gör han mig också vackrare på utsidan. Det kan i alla fall kännas så när andra tittar på oss. Därför bestämde jag mig omedelbart för att inte fundera över vad jag själv tycker och tänker om honom. Om Mats vill ha mig, kom jag fram till redan den där första dagen, så är det det enda som verkligen betyder något. 13

Hallberg Mina fräknar inl.indd 13

2012-06-28 13.21


3. Stockholm 2010 Rummet jag sitter i kallas Skutan. Det är som namnet antyder ganska litet och mörkt. Det finns ett fönster i rummet men det ligger långt ifrån min arbetsplats, det vill säga mitt temporära skrivbord. Fönstret släpper hur som helst ändå inte in så mycket ljus då det vetter mot norr och har ett garage placerat strax utanför. Gardinerna hänger bortglömda, tunga och solkiga mot golvet. Jag delar rum med Marie och Ulla. De båda är till skillnad från mig fast anställda. Deras skrivbord står mitt emot varandra. De har jobbat här i mer än femton år. Inte mycket har hänt på företaget Stockholmsfrakt under den tiden, har jag fått berättat för mig, men trots det har försäljningen långsamt ökat och när Ulla blev halvtidssjukskriven för fibromyalgi gick det inte längre. Marie hade gått in till Åke och gråtit. Förklarat att hon inte orkade med ansvaret. Det var en alltför stor press på henne att klara av all bokföring själv. Åke ringde upp Manpower redan samma dag och på den vägen är det. Jag har arbetat här i tre veckor nu. Prick klockan 14 går jag hem, det är om sju minuter, men i morgon är jag här igen. Mellan 09.00 och 14.00, måndag till torsdag, är det min uppgift att befinna mig här och hjälpa Stockholmsfrakt med bokföring, skatt, moms och till viss del bokslut. Eftersom det är ett litet 14

Hallberg Mina fräknar inl.indd 14

2012-06-28 13.21


• • •  Mina fräknar  • • • företag får man inte vara rädd för att gripa in där det behövs. Vissa dagar utför jag order, försäljning, fakturering, kund- och leverantörsreskontra, fraktdokument, löner och personalhantering. En dag bad till och med Åke om min hjälp när det gällde annonsering. Jag säger ja till allt men mitt hjärta gör fortfarande lite ont emellanåt och jag har svårt att få till det där riktigt övertygande leendet. Även om det var tretton år sedan jag gick ut samhällsvetarprogrammet så gjorde jag ju det trots allt med högsta betyg och förhoppningar om en helt annan karriär. Därför får jag ibland en underlig känsla av att det som händer på Stockholmsfrakt egentligen inte angår mig. Att det inte är jag som upplever det. Det är vid dessa tillfällen jag har svårt att hålla styr på mina tankar. De flyger så fjäderlätta och svåra att fånga, ut ur mig och rummet, till den andra världen. Jag kommer till exempel ofta på mig själv på jobbet med att dagdrömma om att vi adopterar en föräldralös söt liten pojke eller flicka från ett asiatiskt land. Men Mats vill inte adoptera. Han tror sig inte kunna älska barnet på samma sätt som om vi hade fått ett eget. Det tycker jag låter lite ytligt. Oseriöst på något sätt. Men jag måste samtidigt ha förståelse för att han är som han är. Det är ju hur som helst viktigt att respektera varandras åsikter. Inte försöka göra om den andre. En gång i tiden hade jag en tydlig idé om vad jag ville vara för typ av kvinna och vilken sorts relation jag önskade leva i, men det var väldigt länge sedan nu. I den framtiden skulle jag bo i en läcker funkisvilla strax utanför stan och ha flera barn. Min man skulle vara min bästa vän och vi skulle sitta länge och prata om politik och läget i världen om kvällarna. Ofta hade vi besök av vänner som vi lärt känna genom våra arbeten. De skulle komma från hela vårt jordklot och vi skulle föra livfulla samtal. Strukturella orättvisor, klass- och könsskillnader samt utanförskap gör 15

Hallberg Mina fräknar inl.indd 15

2012-06-28 13.21


• • •  Sofia Hallberg  • • • mig upprörd, rent av förbannad. Ibland kanske något av våra barn vaknade och kom upp. Då skulle han eller hon få sitta mellan oss i soffan. Den varma barnkroppen skulle somna tryggt mitt i sorlet medan jag långsamt strök över den sammetslena ryggen. Jag blev varm och lycklig när jag tänkte sådana tankar. Men det var, som man säger, ett helt annat liv.

16

Hallberg Mina fräknar inl.indd 16

2012-06-28 13.21


4. Uppsala 1995 Jag är fullkomligt överväldigad av alla intryck och människor på universitetet. Området är stort, möjligheterna känns obegränsade och friheten under eget ansvar skrämmande. Bara ljudnivån i korridorerna förlamar mig stundtals. Instinktivt håller jag mig i Mats närhet. Under föreläsningarna den första terminen är vi alla jämlika. Vi är studenter, varken mer eller mindre. Det finns en strikt hierarki inom universitetsvärlden och vi kommer långsamt lära oss dess koder, trots att ingen uttalar dem högt, men än så länge befinner vi oss alla ovetande på botten. Vissa utbildningar rankas högre än andra. Program anses finare än enstaka kurser. Somliga lärare har högre status än andra men alla har högre status än studenterna. Det är ändå inte bara lärarna som har makt. Vi kommer att utvärdera dem i bleka, kopierade formulär i slutet av varje kurs. Det är femgradiga skalor. Ingen kommer undan. Alla bedöms. Allt går att förbättra, det är känslan som jag får. Jag njuter och trivs. Här blir jag sedd för mina prestationer, inte bara mitt utseende och min sociala kompetens. Men var man bor, hur man är klädd, vilken nation man tillhör, vad ens föräldrar arbetar med och vilka vänner man har är även här av yttersta 17

Hallberg Mina fräknar inl.indd 17

2012-06-28 13.21


• • •  Sofia Hallberg  • • • vikt. När det så är fastslaget att vi alla kommer från socialgrupp ett, att vi tillhörde dem som fick toppbetyg i vår klass, då är vi tillbaka vid de vanliga kriterierna för att sortera in människor i fack. Vilka kan festa mest och ändå klara tentorna? Vilka ser bäst ut? Uppsala universitet må vara mer än femhundra år gammalt, med fina anor, men vi som befinner oss här är trots allt bara vanliga människor av kött och blod, unga och hormonstinna. Det är sensommar. Jag vet att vattnet fortfarande är ljummet nere vid stranden, rosorna blommar brett utslagna och kvällarna är alldeles underbara: milda och ljusa. Jag ser att solen skiner starkt hela dagarna och jag behöver inte läsa någon termometer för att förstå att det är minst tjugofem grader i luften. Vanliga människor befinner sig utomhus, njuter och lapar sol. De sitter på kaféer och uteserveringar, de har picknick och grillfester. De lever sina liv utåtriktade och utomhus. Själv skjuter jag allt det åt sidan samtidigt som jag släpper ner persiennen för att slippa bli bländad. Jag lever i ett undantag. Det är jag och mina böcker mot världen där utanför. Mina böcker handlar om världen men för att kunna förstå, memorera fakta och åsikter och utveckla resonemang om den, måste jag isolera mig. Sitta i ensamhet timme efter timme. – Det man inte har i huvudet får man ha i rumpan, sa en lärare bryskt första veckan. Jag tror inte jag är trögare än någon annan, men jag förstår vad han menar. Det är antalet timmar man sitter och pluggar som man kan påverka – inte antalet hjärnceller. Jag studerar sällan i biblioteket utan föredrar mitt rum. Jag har köpt öronproppar då väggarna är dåligt isolerade. Mitt rum är på nio kvadratmeter. Det är enkelt, ljust och fridfullt. Ett skrivbord med en lampa, en fåtölj, en byrå och en säng i blek björk ryms. Bredvid dörren en garderob. Praktiska neutrala, massproducerade möbler, lagom många och stora för yta och 18

Hallberg Mina fräknar inl.indd 18

2012-06-28 13.21


• • •  Mina fräknar  • • • ändamål. Mer behöver jag inte. Lämnar man dörren mot korridoren öppen betyder det att man välkomnar besök, berättade min granne Jens när jag flyttade in. Min dörr håller jag oftast stängd. Jag behöver studiero. Jag läser minst sextio sidor per dag. Varje mening repeterar jag tre gånger. Först läser jag den tyst. Sedan läser jag den högt. Sedan säger jag den utan att titta. Därför tar det lite tid att plöja igenom allt på litteraturlistan. Mats kallar mig plugghäst. Han suckar åt mig och retas men är samtidigt ganska nöjd med att kunna göra saker på egen hand. Hans strategi är att börja hårdplugga två veckor före en tenta. Min strategi är att hårdplugga hela tiden. Ju mer jag lär känna Mats, desto tydligare ser jag hans hafsiga och impulsiva sida. Han är sorglös och positiv fast han halkar efter i studierna. Jag vet att han är populär, att andra också trivs i hans sällskap. När han kommer in i ett rum blir det ljusare och får mer energi. Jag förstår att han har en enorm potential. Kan bli något riktigt stort. Jag försöker vara glad för hans skull. I alla fall absolut inte klandra honom för att han har en bättre och starkare personlighet än jag har. Därför retar det mig att han inte är mer seriös, pluggar hårdare. Det hela fyller mig med en svårbemästrad oro. Jag försöker trycka ner obehaget i magen. Jag tänker att vi är som två pusselbitar från helt olika askar. Mönstret hör inte ihop men formen ser ut att passa på något vänster. Man måste bara banka och pressa lite, så ska nog bitarna gängas samman. Jag förstår att jag är bra för honom. Att han behöver mig. Jag får helt enkelt lotsa honom genom studierna. Uppgiften får mig att känna mig betydelsefull. Det framstår som fullkomligt självklart att det är jag som ska påverka honom och inte tvärt om. Han ska inte få mig ur balans, det har jag bestämt mig för. Det här är min chans i livet och jag kommer satsa allt på att förverkliga min dröm om att bli diplomat.

19

Hallberg Mina fräknar inl.indd 19

2012-06-28 13.21


5. Stockholm 2010 Jag fryser fast jag har en tjock ullkavaj under kappan när jag lämnar Stockholmsfrakt klockan 14.01. Luften är krispig, stilla och kall. Det gör den tung och svår att andas. Mina lungor känns trånga. Avgaserna förmår inte stiga utan ligger som ett lock över staden. Jag känner det tydligt. Jag fokuserar på min andning och tänker att jag ska andas in vart tredje steg jag tar och ut vart femte. Medan jag går så där, lite ryckigt för att mina ben känns stela, funderar jag på om jag skulle må bättre om jag grät, men inga tårar kommer trots att jag försöker pressa fram dem. Skönt på ett sätt. Jag har inga solglasögon med mig. Det här är en av mina sämre dagar. Jag förstår det. I morgon är det kanske bättre. Jag promenerar i alla fall hem genom huvudstaden som en fri kvinna. Det är många timmar kvar tills det är läggdags. Jag kan göra precis vad jag vill i en stad där det mesta är möjligt. – Det måste vara underbart att arbeta halvtid, sa kvinnan som ger mig uppdrag på Manpower senast vi träffades. Tänk den som fick ha det så lyxigt! Jag nickade samtidigt som det kändes som om något i huvudet gick i bitar. Om nio timmar lägger jag mig. Jag har alltså femhundra­ 20

Hallberg Mina fräknar inl.indd 20

2012-06-28 13.21


• • •  Mina fräknar  • • • trettio­nio minuter till mitt förfogande. Vad vill jag göra med dem? Jag borde tänka ut något spännande, roligt eller bara nyttigt, men hjärnan är alldeles tom när jag promenerar genom Vasaparken. På avstånd, tvärs över gräsmattan, ser jag den mörka tjejen i vår trapp. Hon som bjuder in mig på fika varje gång vi springer på varandra, fast jag aldrig kommer. Hon går i armkrok med en mullig kvinna i lång beige mockarock. De skrattar och ser lyckliga ut. Jag gömmer mig bakom ett träd, drar upp mina kalla händer ur fickorna och gnuggar dem intensivt tills jag inte ser kvinnorna längre. Först då lägger jag märke till att min kropp bildar en sotig skugga mot trädstammen. Min kappa flyter ihop med det mörka. Bara händerna framför mig har färg. De lyser röda. Mina armar blir hastigt kraftlösa. Blytunga. Jag låter tankarna vandra fritt för att slippa tänka på dem. Jag förstår faktiskt inte hur det blev så här. Mitt liv alltså. Förstår det inte alls. När folk frågar mig hur jag och Mats träffades är mitt svar enkelt. Det kräver ingen tankeverksamhet att säga att vi gick samma utbildning. Om någon, mot förmodan, vill lära känna mig mer efter det och ställer följdfrågor blir det knivigare. Kanske är det därför jag föredrar ensamheten. Mina gamla vänner kände en Karin som inte längre finns. Nya vänner undviker jag. Nu när jag tänker på det är Mats den enda konstanten i mitt liv. På många sätt är vi varandras motsatser. Därför fann jag det förr skrattretande att vi valt samma utbildning. Men Mats är en kameleont. Han skulle kunna passa in och göra karriär var som helst och som vad som helst. Och det är också det han gör. Kanske har vi vuxit in i varandra på något sätt, trots våra olikheter? Mats brukar prata om det där. Han säger att det är viktigt att kunna glädjas åt varandras framgång och dela den upplevelsen. – Det är vi två mot världen, säger han. Jag håller med, men 21

Hallberg Mina fräknar inl.indd 21

2012-06-28 13.21


• • •  Sofia Hallberg  • • • kommer inte på något bra att säga till svar. Ingen kan älska dig som jag, fortsätter han sitt tal. I början blev jag alldeles lealös i hans armar när han sa så där. Mina muskler slaknade och jag var tvungen att klamra mig fast för att inte falla. Jag blundade, svalde och öppnade ögonen igen. Jag försökte bedöma hans blick och kom alltid fram till att det kändes som om något saknades. Fast han alltid stod kvar. Det gjorde han. Om än lite rastlöst och flackande med ögonen. Gradvis och med ansträngning förlikade jag mig med tanken och orden, trots att känslan aldrig försvann att han valt någon under sig själv. Någon sämre än han hade möjlighet att få. Nu är det nästan som om vilken vardagsmening som helst uttalats. Jag menar inte att verka otacksam. Kanske säger han det inte med så mycket inlevelse längre? Eller så är det jag som blivit bortskämd. Vi har det nog varken bättre eller sämre än andra. Det blir väl vardag till slut för alla par. Jag har egentligen allt man kan begära och mer därtill. Vi bor i en fantastisk sekelskifteshörntvåa mitt i centrala Stockholm. Lägenheten är värderad till flera miljoner. En dag föreslog jag att vi skulle flytta lite utanför stan, bort från trafiken, men då skrattade Mats högt och rått. – För ett barnlöst par som vi är femtioåtta kvadrat i Vasastan perfekt. – Tänk om vi inte alltid kommer att vara barnlösa då? sa jag lite tyst men med en egendomligt klar röst. Min kropp spände sig. Blev stel och styv. – För oss blir det så. Han återgick till utrikessidorna i morgontidningen redan innan han talat färdigt. Kanske såg han aldrig ens upp. Jag vet inte så noga för jag tror inte att jag tittade på honom. Jag har inte längre några större förväntningar på livet men jag har fortfarande kvar en skugga av en av de två drömmar 22

Hallberg Mina fräknar inl.indd 22

2012-06-28 13.21


• • •  Mina fräknar  • • • jag tidigare hade. Drömmen om att få bli mamma en dag. Det är ingen stark dröm längre. Jag kan inte visualisera den som förr. Den kommer till mig som korta plågsamma ryckningar av längtan, då och då, när jag inte passar mig. Jag tycker det är bra att drömmen bleknar lite år för år. Blir allt mer urlakad. Om några månader fyller jag fyrtio. Även jag inser att det är en självuppfyllande profetia han just uttalat. Man måste tåla att höra sanningen, tänker jag. Även om den smärtar. Utanför blir vädret sämre. Kanske är det utsläppen som påverkar klimatet negativt. Stockholm är fullt av motorfordon. Trängselskatten påverkade inget alls. Jag är rädd för hur det ska gå med miljön. Om vintrarna bara blir kallare och kallare tills hela staden är täckt av is.

23

Hallberg Mina fräknar inl.indd 23

2012-06-28 13.21


6. Uppsala 1996 Det är torsdagskväll, men det är ointressant. Det enda som räknas är att det är kvällen före en tenta. Mats har dragit med mig ut och vi väntar på att våra öl ska tappas upp, stående vid en bardisk i underjorden. – Du har pluggat så det räcker. Du kommer att skriva bäst i klassen som vanligt, lockade han en timme tidigare samtidigt som han slätade till håret med van hand. Mats ställer inga speciella krav på mig. Det finns ingen anklagelse i rösten. Jag får göra som jag vill. Stanna hemma eller följa med. I kväll lät jag mig förföras trots att jag vet att man aldrig någonsin läst tillräckligt mycket. Det finns inget sådant som att det räcker. Nu ångrar jag mig. Tänk om alkoholen gör så att minnet försämras? Gör så att alla timmars slit raderas ut. Själv är Mats inte orolig. Han skrattar och skojar med vännerna runt omkring. Så fort vi klev in genom dörren förflyttades hans fokus. Mats tar inte längre någon notis om mig. Jag står lite utanför cirkeln och ser hur killkompisarna tittar på honom med beundrande blickar. Följer hans rörelser, lyssnar uppmärksamt på orden. Själv hör jag inte vad han säger, jag står för långt ifrån. Musiken dränker alla hans konsonanter och 24

Hallberg Mina fräknar inl.indd 24

2012-06-28 13.21


• • •  Mina fräknar  • • • vokaler. Alldeles alldaglig är jag jämfört med alla uppklädda och välsminkade tjejer i lokalen. Kanske smälter jag in i väggen? Min tröja har faktiskt samma ljusblå färg som tapeten. Jag ställer ner glaset med en lite för hård smäll på bardisken och vänder mig om. Medan jag följer bartenderns arbete med att hälla en skvätt gin i ett glas, lägga i några isbitar och en limeskiva tänker jag istället på att Mats redan ligger efter med åtta poäng och att det inte bekommer honom. – Det finns ju möjlighet att plugga och tenta igen det där på sommaren, säger han nonchalant. Jag är förundrad över hans livsinställning. Jag har under den tiden vi känt varandra sett honom strunta i att betala räkningar för att istället köpa en gitarr (”Det kommer ju minst två påminnelser innan det går till kronofogdemyndigheten.”) och jag har många eftermiddagar kommit hem från föreläsningar och sett honom ligga kvar i sängen. Jag låter honom kopiera mina anteckningar när han inte dyker upp på föreläsningar eller bara inte orkar skriva. Jag hjälper och stöttar. Av någon anledning vill jag att han ska lyckas. Av något okänt skäl är det viktigt för mig. Ibland blir jag irriterad på honom. Tycker det är nonchalant att inte lyssna bättre, inte anstränga sig mer. Då för jag en inre monolog som går ut på att jag ska hjälpa honom att klara den här tentan. Bara denna. Att det får bli den sista. Sedan är det var och en för sig som gäller. Men ett tvång av något slag får mig att ändå fortsätta. Efter en termin slutar jag försöka förändra honom. Det känns som att det är lika bra. Att det bara var ett onödigt slöseri med energi. Nu vet jag dessutom varje morgon hur dagen kommer att bli. Det känns tryggt. Mitt liv är som en ritual styrd med järnhand av mina tankar. Att vara spontan får för min egen del vänta. Det kan få för svåra konsekvenser. Jag lämnar helst inget åt slumpen. Den 25

Hallberg Mina fräknar inl.indd 25

2012-06-28 13.21


• • •  Sofia Hallberg  • • • gör intrång i mitt liv, nu som då, i vilket fall som helst. Det hela handlar om att minimera skadorna. Tankarna surrar i huvudet och jag vet inte längre helt säkert att det beror på alkoholen.

26

Hallberg Mina fräknar inl.indd 26

2012-06-28 13.21


7. Stockholm 2010 Jag som studerat omvärlden på universitetsnivå vet självklart att det inte finns något som kan kallas rättvisa här i världen. En macka faller alltid upp och ner när den fattige tappar den. Även i min egen lilla del av denna värld blir jag påmind om det dagligen. Överallt exponeras jag för gravida kvinnor. De finns i mataffären, på bussen och nu visst även i vår trappuppgång. – Nej, men hallå där. Hej igen! säger te-kvinnan. – Hej, svarar jag och försöker låta bli att sänka blicken till bulan under hennes jacka. Jag står alldeles stilla och känner ett sting av panik i bröstet. Min mun blir torr, huvudet börjar pulsera tills blodet susar i öronen. – Nu får vi verkligen ta tag i det där med att fika. Tycker du inte det? – Jo, visst, mumlar jag och stirrar på det blåglansiga tyget som spänts ut till bristningsgränsen. – Om femton minuter, passar det? Jag höjer mina ögon igen. – Femton minuter? undrar jag tyst medan jag kämpar med oron som alldeles säkert är grundlös. – Då säger vi det! säger hon glatt och öppnar hissdörren. Det ger mig precis lagom lång tid att dölja röran i lägenheten! 27

Hallberg Mina fräknar inl.indd 27

2012-06-28 13.21


• • •  Sofia Hallberg  • • • Hon ler när hon drar för gallret. Jag står fånigt kvar. – Johansson, säger hon när hissen börjar stiga. Det står Johansson på dörren. Fyra trappor upp. Sedan är hon försvunnen. Bara ljudet av hissen dröjer kvar. Visserligen står det Johansson på dörren, i samma stil och med samma bokstäver som alla andra namnskyltar i huset, men det står också ”Välkommen” på en stor rund skylt gjord av drivved. Den passar inte in i huset från sekelskiftet mitt i centrala stan. Jag trycker försiktigt på ringklockan medan jag räknar musslorna. Det är fjorton stycken. Det här är inte så komplicerat som det verkar, tänker jag medan jag hör fotsteg närma sig på insidan. Det här är fullt normalt. Folk fikar hos varandra hela tiden. Dörrhandtaget rör på sig och sekunden senare är det för sent att ångra sig. – Välkommen! Vad roligt att det äntligen blir av. – Tack, svarar jag och kliver in. Det luktar annorlunda i hennes lägenhet än hemma hos oss. Dovt och fränt på en och samma gång. Jag vet inte varför men det påminner mig om min barndom. När jag var liten luktade alla vänners hus olika. Nuförtiden brukar jag inte tänka på det. Kanske för att jag inte längre går in i andras bostäder. – Förresten heter jag Sabine. Hon tar mig inte i hand när hon säger det men kramar min axel med sin ena hand. Hennes ögon är klara, handen förvånansvärt stark. – Karin, svarar jag och sparkar av mig skorna eftersom hennes grepp gör att jag inte kan böja mig ner. Liksom hos oss är det tre meter och sjuttio centimeter i takhöjd. Golvet är av stavparkett och fönsterbrädorna av marmor. Jag sveper med blicken över rummet jag klivit in i. Väggarna är klädda med en tapet i ljusgrönt med stora guldfärgade blom28

Hallberg Mina fräknar inl.indd 28

2012-06-28 13.21


• • •  Mina fräknar  • • • mor. Det ser väldigt annorlunda ut jämfört med våra stockholmsvita väggar. – Är det en tvåa? undrar jag och vänder mig om för att ta in väggar, golv och tak i alla väderstreck. – Ja. Är det vad ni har också? – Jo. Mina ögon har fastnat på en bokhylla bredvid ett fönster. Jag söker vant av titlarna. Letar efter ledtrådar till vem hon är för att utröna om vi eventuellt har något gemensamt. – Fast när denna lille knodden är född får jag se om vi bor kvar. Jag vänder mig om och tittar på henne. Hon står i öppningen in till köket och håller handen över magen. Smeker den långsamt. Jag tar några hastiga andetag och försöker hålla rösten normal. – Grattis. Jag tyckte du såg gravid ut. Hon skrattar. – Ja, nu har jag varit gravid längre än femton minuter. Jag har redan kommit in i vecka trettiosex. Vill du ha kaffe eller te, förresten? – Te blir bra. Tack. – Earl Grey med persisk smak? – Underbart, svarar jag. Hon försvinner in i köket igen. Jag återgår till bokhyllan och andas ut. Den ger mig trygghet. Något välbekant, varmt och mjukt fyller mig när jag smeker böckernas ryggar som står i prydlig givakt. Alltid när jag kommer hem till nya människor, vilket som sagt inte är ofta längre, dras jag till deras böcker. Det är inte det att jag snokar. Jag har inget intresse av att lägga mig i. Min andning och hjärtklappning blir långsamt normala igen. Jag känner det i hela kroppen. Ett dovt ljud av röster får mig att lämna min egen värld och sträcka mig mot fönstret. Genom Sabines vardagsrumsfönster 29

Hallberg Mina fräknar inl.indd 29

2012-06-28 13.21


• • •  Sofia Hallberg  • • • ser jag vår välbekanta innergård långt där nere. Ekens mäktiga krona når nästan ända fram till glaset. Trädet ser livlöst ut. Jag lägger min vänstra handflata på den svala rutan och sprider ut fingrarna. Mellan lillfinger och ringfinger ser jag en dagisfröken öppna ytterdörren långt där nere, i huset mitt emot, och släppa ut en flock barn. De ser ut som små dockor, vaggande i sina tjocka vinteroveraller. Klockan måste vara halv tre. Det är dags för barnens andra utelek under dagen. Min högra hand fastnar på stödet längst ut på bokhyllan. Det finns inga fler böcker att smeka. Några enstaka snöflingor faller från himlen. Molnen är mjölkaktigt vita.

30

Hallberg Mina fräknar inl.indd 30

2012-06-28 13.21


9789173518987