Issuu on Google+


Hagmar Du och jag och vi.indd 2

2012-08-30 09.20


Hagmar Du och jag och vi.indd 3

2012-08-30 09.20


Det är dags för oss att skrota ner vårt dåliga samvete systrar det här samhället lever på vårt dåliga samvete man behöver inte alls besvära sig med att förtrycka oss så länge vi nogsamt förtrycker oss själva Det får räcka nu Nu är det dags att skrota ner vårt dåliga samvete systrar Nu gäller det för oss att tillåta oss besvikelsen ilskan vreden hatet När vi har hatat färdigt reser vi oss och går Märta Tikkanen, ur Århundradets kärlekssaga 1979

Hagmar Du och jag och vi.indd 7

2012-08-30 09.20


9

Hans hand vilar över hennes bröst, tung av ägande­ rätt. Det är en stor hand, den slukar hela bröstet. Långa svarta strån på varje knoge, de klättrar över handryg­ gen uppför armarna. Hon minns när hon tyckte att hans händer var de vackraste hon sett. Så fulla av kraft, av liv, av möjligheter. De skulle bära henne, trodde hon, bära henne genom livet. Det var på den tiden hon inte förstod någonting.   Väckarklockan tickar. Tic-tac, tic-tac. Sekunderna rinner i väg. Livet rinner i väg. Det finns inget hon kan göra åt det. Hon andas försiktigt, anpassar sina andetag efter hans. Vrider långsamt på huvudet, bort från honom. En liten stund som bara är hennes. Det känns som att stjäla.   Han stönar, vrider sig mot henne i sömnen, handen knådar bröstet.   – Jag älskar dig, mumlar han. Jagälskardig­älskar­dig­ älskar­dig.

 Gympapåsar som ska packas, föräldramöten som inte får missas, jeans som plötsligt är för små, mat som ska planeras, mat som ska handlas, mat som ska lagas och ätas och kräkas upp, disken och tvätten och dammet och de slokande krukväxterna och katten som alltid är hungrig. För att inte tala om släktingar som borde

Hagmar Du och jag och vi.indd 9

2012-08-30 09.20


10

pia hagmar    du och jag och vi

bjudas och vänner som också borde bjudas, eller åt­ minstone få ett julkort, och tandläkaren ska ringas och vilken dag skulle sotaren komma? Någonstans mitt i alltihop ska jobbet skötas, snygg ska man vara och snäll och omtänksam och baka bullar och åtminstone raka benen en gång i halvåret och vara världens bästa mamma och världens bästa fru och helst ska man stå ut själv också.   Det dåliga samvetet ständigt tickande, som en bomb strax bakom tinningarna. Hon sjunker ihop på köksgolvet med armarna runt benen, fnissar tyst. Det finns inget annat att göra.

 Blå gummistövlar med röd kant upptill. Storlek 27. Overallen, fortfarande med intorkad lera på knäna. Inte tänka, inte känna. Överallt finns han, hela tiden. Ketchupfläckarna på bordsduken och den trasiga plast­ dinosaurien bakom micron. En stegosaurus, eller var det en brontosaurus? Att hon aldrig lyckas lära sig. Skrynkliga lakan, fortfarande med en aning av hans doft.   Lägenheten andas, hastiga, ytliga andetag, lätt flåsande. Väggarna kryper närmare, tränger sig på. Hon borde så mycket. Lyfter armarna, sänker dem igen. Tunga, så obeskrivligt tunga. Det är kallt, skrämmande kallt. Tystnaden ekar, slår mot trumhinnorna, får hjär­ nan att skaka. Kylskåpet är tomt. En halv liter mjölk och en skrumpen citron.   Han är inte här. Han är här. Överallt. I varje por, i

Hagmar Du och jag och vi.indd 10

2012-08-30 09.20


11

varje ögonblick, i varje tanke. Överallt. Hela tiden. Det går inte att stå ut.

 Han är här, hos henne. Han är det. Hon drar pekfing­ ret utmed hans lår. Känner musklerna under det slitna jeanstyget. Han drar sig undan, nästan omärkligt, blicken fastvuxen vid tv:n. Men för henne är inget omärkligt.   – Du …, säger hon.   – Mmm …, svarar han.   – Du …, säger hon igen, ännu mjukare, rösten len som siden, fingret smeker hans lår, upp mot skrevet, ner mot knäet.   – Det finns ingen chans att få en baconmacka, antar jag, säger han. Och en kall pilsner?   Han kan få henne. Hela henne. Alla drömmar, all längtan, hela hennes väsen. Men han vill hellre ha en baconmacka. Hon blundar, andas, ler. Ler alldeles för­ bannat mycket.



Hagmar Du och jag och vi.indd 11

2012-08-30 09.20


September

Hagmar Du och jag och vi.indd 13

2012-08-30 09.20


September

15

Stubbåkern som ett böljande, gulbrunt hav med solen fastklamrad i grantopparna snett bakom. Jättelika rundbalar med halm, planlöst utspridda, gulnande tuvor av gräs fyller dikeskanten. Fuktig jord, tung, svart, naken, på åkern bredvid, redan uppfläkt av grannens plog. Den vemodigt syrliga doften av höst. Död och liv sammanflätade, för evigt.   Hovarna dundrar mot marken. Snabbare, snabbare, snabbare. Luften krispig av kyla. Leran skvätter, fartvinden sliter håret till stripor. Mjölksyra i låren, tårar i ögonen. Kraft, frihet, lycka. Muskler som spänns, varm päls, ångande svett. Hästarna flåsar, kämpar sida vid sida. Ett skratt som stiger och sjunker och stiger igen.   Zoda dansar på tvären med svansen rätt upp. Frustar uppjagat med stora näsborrar. Linn skrattar, röd om kinderna. Ögonen lyser. Dimman av trötthet som bortblåst.   – Oj vad fort det gick. Jag trodde aldrig att jag skulle få stopp på henne.   – Fort? Det där var ju knappt styrfart, skrattar Annika.   Hon sneglar över axeln mot Lisbeth och Ellen. Deras hästar är nästan lika uppspelta som Zoda, ovana som de är vid att få sträcka ut.   – Du ser ju själv, till och med dressyrtanterna hängde med riktigt bra.   – Tanter? fräser Lisbeth. Tala för dig själv. Det är inte jag som fyller fyrtio nästa gång. Och bara för att Ellen och jag inte flänger runt som galningar på våra hästar, som vissa andra, gör det inte oss ett dugg tantigare.

Hagmar Du och jag och vi.indd 15

2012-08-30 09.20


16

pia hagmar    du och jag och vi

  – Inte? undrar Annika och skrattar igen.   Hon släpper stigbyglarna, ger Pontiac en klapp och letar fram snusdosan ur jackfickan. Leendet blir snett med portionssnusen bestämt intryckt under läppen.   – Men kul var det, tillägger hon. En rejäl galopp är en bättre föryngringskur än alla mirakelkrämer och fåniga träningsredskap tillsammans. Tv-shop kan slänga sig i väggen. Kolla bara på mig, jag är ju rena rama fjortisen.   Annika fladdrar tillgjort med ögonfransarna och skrattar så att de tunga brösten gungar under tröjan.   Till och med Ellen drar på munnen. Bortsett från den kladdiga mascaran och den onödigt ljusblå ögonskuggan, är det inte mycket tonåring över Annika. Sliten, är det ord som ligger närmast. Ansiktet är en smula plufsigt, inte mycket, men tillräckligt för att det ska vara lite suddigt i konturerna. Skrattrynkorna runt ögonen förtar det bittra draget över munnen. Fräknarna klättrar på varandra över näsa och kinder och det slarvigt hennafärgade håret faller som en trasslig man ner över axlarna. Mer häxa än tonåring, helt klart, vilket möjligen skulle göra henne glad att höra.   Då och då, troligen när hon läst någon inspirerande kvällstidningsbilaga, får Annika för sig att hon har övernaturliga gåvor. Ibland drömmer hon sanndrömmar, enligt egen utsago, och ibland kan hon spå i händer. Ett tag var det tarotkort som gällde.   – Men allvarligt, fortsätter Annika. Tycker inte ni också att man får lite tonårskänsla i kroppen när fartvinden sliter en i håret?   Linn nickar. Visst får livslusten en injektion vid en galopp som den nyss, men det är mycket mer än så. För mycket för att ens försöka förklara, särskilt för Annika.

Hagmar Du och jag och vi.indd 16

2012-08-30 09.20


September

17

  De skrittar ut på grusvägen. Ellen och Lisbeth först, Linn och Annika i par bakom. Nattens regnskurar ligger kvar som pölar i groparna. Vit ånga bolmar ur hästarnas näsborrar vid varje andetag. Det rasslar svagt i rågaxen på den ännu oskördade åkern till höger. Någonstans långt borta hörs en hackspetts ihärdiga attacker på en torr trädstam.   Ellen blundar, känner Migons rörelser under sig. Den syrliga doften av svettvarm hästpäls. Sadeln som knarrar rofyllt. Kanske är det så här lycka känns. Det är svårt att veta när man inte är van. Hon sneglar på klockan. Det blev en lång ridtur, längre än hon tänkt. Det är inte bra, inte bra alls. Annika dinglar obekymrat med benen och gnolar på en av sina hemska svensktopphits. Hjärta och smärta, längtan och kärlek. Som om det skulle vara någonting att skriva sånger om. En sådan dum idé kan bara den få som inte vet någonting om vare sig det ena eller det andra.   – Inga karlar, inga ungar, inga problem. Totalt ansvarslöst. Underbart! utbrister Annika. Jag vill inte att det ska ta slut. Vad säger ni, ska vi ta svängen förbi kvarnen också?   Ellen känner paniken bubbla i magen. Hon är redan sen.   – Jag hinner inte, säger Linn. Siri har fotbollsträning och jag måste skjutsa henne.   Ellen andas ut. Annika gör en grimas.   – Alltid lika tråkig. Måste dina ungar i väg på aktiviteter varenda dag?   – Det är inte varje dag, protesterar Linn. Faktiskt inte.   – Ge dem en bil att meka med, så vill de inte åka någonstans, skämtar Annika. Det funkar kanon på mina.   Linn fnissar.   – Jag tror knappast att Siri och Sofia skulle tycka att det var så värst kul. För dem är det bara fotboll som gäller.

Hagmar Du och jag och vi.indd 17

2012-08-30 09.20


18

pia hagmar    du och jag och vi

  – Sjukt egentligen att du har två tjejer och ingen av dem gillar hästar, säger Annika. Om jag hade en dotter skulle jag kräva att hon var hästintresserad. Det är ju själva vitsen med att ha en dotter, att kunna göra allting tillsammans. Min dotter skulle ha fått en shetlandsponny när hon föddes, ta mig fan.   Linn ler svagt. Det kan hon mycket väl tänka sig.   – Jag tänker inte tvinga dem till stallet.   – Äh, fnyser Annika. Du skämmer bort dem på fel sätt. Du är deras mamma, inte deras taxichaufför.   För Annika är gränsen mellan rätt och fel irriterande smal. Allt hon själv tycker är per definition rätt och allt annat är fel. Men den diskussionen är meningslös att ta. Dessutom har Linn ingen större lust att gå in på varför hennes flickor inte följer med till stallet mer än någon enstaka gång. Det är tankar hon inte vill utsätta sig själv för i onödan.   – Kan vi trava lite? avbryter Ellen dem.   Annika låtsas att hon inte hör. När hon väl har börjat prata, är det så gott som omöjligt att få tyst på henne. Annika hoppar från samtalsämne till samtalsämne som en elitgymnast.   – Undrar om vi skulle ha varit kompisar om ni inte hade hyrt stallplatser av mig? Om vi bara hade träffats på någon fest eller så. Vad tror ni?   – Vi går inte på samma fester, svarar Lisbeth.   – Nä, precis, instämmer Annika. Det är det jag menar. Vi är ju rätt olika.   – Onekligen, muttrar Lisbeth.   Annika skrattar.   – Fast ändå har vi kul ihop. Eller hur?   Linn nickar och smeker Zoda över manken.   – Kan vi inte trava lite? föreslår Ellen igen. Jag har en tid att passa.

Hagmar Du och jag och vi.indd 18

2012-08-30 09.20


September

19

  – Är det inte du som brukar vara så noga med att skritta av ordentligt? retas Annika. Det är inte långt kvar.   Det är sant. Gården skymtar redan framför dem. Det gula huset med björkar runt om, stallet i den ombyggda ladugården. På håll ser det riktigt prydligt ut. Det är först när man kommer närmare som förfallet syns. Den flagande färgen, ladugårdstakets trasiga takpannor och svankande nock, vedskjulet som lutar på trekvart och brännässlornas frammarsch i det som en gång var rabatter. För att inte tala om gårdsplanen, som är full av skrotbilar i olika stadier av sönderfall. Annika verkar inte se det, eller också orkar hon inte bry sig. Så länge pannan fungerar och det inte regnar in, är läget under kontroll.   De leder in hästarna i stallet, sadlar av och ger dem en halv skopa havre var. Hästarna kastar sig girigt över maten, glufsar i sig som om de förväntar sig att någon ska stjäla den annars. Lisbeth tar fram ryktborste och skrapa. Samtidigt ser hon sig omkring med avsmak.   Spindelväv som klibbiga nystan i alla vrår, fulla av döda flugor med vingarna spröda av ålder. Intorkad gödsel på boxväggarna, fönsterrutor som det knappt går att se ut genom och damm överallt som får halsen att klia vid varje andetag. Men snart ska allting spolas med högtryckstvätt, varenda död fluga ska bort. Och sedan ska allting målas, väggar, tak och boxinredning. Snart. I morgon kanske, nästa vecka, nästa år eller – troligast av allt – inte alls. Åtminstone inte under det här århundradet. Ända sedan förra sommaren har Annika utlovat en total uppfräschning av stallet. Fortfarande har ingenting hänt. Lisbeth gör en grimas och slår ryktskrapan hårt i väggen. Ringar av stöv fastnar på den skrovliga brädväggen. Så smutsigt som allt redan är, spelar det ändå ingen roll. När ingen annan bryr sig, behöver inte hon heller göra det.

Hagmar Du och jag och vi.indd 19

2012-08-30 09.20


20

pia hagmar    du och jag och vi

  Castor vänder på huvudet och ser undrande på henne. Hans hårrem är blank, brunglänsande som en nyskalad kastanj. Bläsen är bred och slutar i en rosa mule. Alla fyra benen har halvstrumpor. Han är fortfarande lite väl rund om magen efter sommarbetet, men inte så farligt. Det försvinner snart nu när träningen kört i gång igen. Fast på ena benet finns en reva. Lisbeth böjer sig ner och undersöker den noga. Det är ingen fara, kan knappt kallas sår. Men ändå, så som hästarna far runt i den leriga hagen lär det inte dröja länge förrän någon blir skadad på allvar. Egentligen borde hon byta stall. Den här soptippen är inget för Castor. Inte för henne heller.   – Vi är värda något bättre, muttrar hon.   – Va? hörs det från boxen bredvid.   Linn kikar fram över Zodas manke. Tunt trassligt hår, röda kinder, blunddockeblå ögon. Någon borde tala om för henne att man faktiskt kan gå till en riktig frisör. Det är inget krav att ha ett hår som ser ut som begagnad Svinto bara för att man råkar ha barn. Linn brukar fnissa och säga att hon klipper sig själv, stående framför badrumsspegeln. Precis som om det skulle vara roligt. ”Jag ser för jävlig ut i håret och på det sparar jag fem hundra spänn i månaden.” Hon uttrycker sig inte precis så, men det är det hon säger. Och? Borde någon bli imponerad? Lisbeth fnyser inombords.   Linn lutar sig mot boxväggen och plockar bort ett halmstrå från sin gräsliga fleecetröja. Noppig är bara förnamnet. Den matchar perfekt de slitna hårtopparna. Att hon orkar.   – Tycker du att jag och Zoda är lika? frågar hon.   – Va?   Linn skrattar sitt fåniga, fnissiga småflicksskratt.   – Jag läste någonstans att de flesta väljer en häst som liknar dem själva. Utan att tänka på det, alltså, förklarar hon. Jag

Hagmar Du och jag och vi.indd 20

2012-08-30 09.20


September

21

undrar om det stämmer. Vad tycker du? Är vi lika?   Hon drar Zodas huvud intill sitt eget och ler som om de är på väg att bli fotograferade. Lisbeth försöker le hon också, men det stramar betänkligt. Som om ansiktet är en mask som kommer att krackelera vilket ögonblick som helst. Det klarar helt enkelt inte ett enda falskt leende till.   – Nä, inte direkt, pressar hon fram.   Hastigt böjer Lisbeth sig ner och undersöker rispan på Castors ben igen. Efter en lång arbetsvecka orkar hon inte prata i onödan. Inte le, inte svara på meningslösa frågor, inte låtsas vara trevlig. Huvudet är överfullt av tjattrande röster, det tar nästan hela helgen att få dem att tystna. Glada kunder, arga kunder, gnälliga kunder och framförallt kunder som inte kan bestämma sig. Som vrider sig framför spegeln i evigheter, som om de inte kan tänka sig något roligare än att stå halvnakna i en trång provhytt. ”Vad tycker du? Stramar den inte lite över ryggen? Finns den i blått? Har ni den här i storlek 44?” Timme ut och timme in medan fötterna och ryggen värker. Och nu kommer Linn med sina fåniga frågor. Ibland skulle man kunna tro att hon är fjorton och inte trettiofem.   Å andra sidan. Lisbeth sneglar upp på Castor. Han är snygg och vältränad. Visst finns det likheter mellan honom och henne. Lisbeths eget hår är nyklippt och har nästan exakt samma rödbruna färg som Castors välryckta man. Själv är hon kanske inte i topptrim, några extrakilon finns det allt att ta itu med, men hon är i klart bättre skick än de andra. Ja, kanske inte än Ellen, men Ellen är å andra sidan så perfekt att det är onaturligt. Trettiotvååringar ska inte gå runt och se ut som barbiedockor, det är bara irriterande.   Vid närmare eftertanke är Linn faktiskt nästan löjligt lik Zoda. Båda två har smala ben som inte passar ihop med deras

Hagmar Du och jag och vi.indd 21

2012-08-30 09.20


22

pia hagmar    du och jag och vi

runda kropp. Zodas man är lika tunn och ovårdad som Linns obefintliga frisyr. Enligt Linn ska man absolut inte klippa eller rycka arabhästars manar. Något vettigt skäl till varför just arabiska fullblod måste se sjaskiga ut, har hon dock inte lyckats prestera.   – Zoda är vackrast som hon är, helt naturell, brukar Linn hävda.   Ja, visst. Verkligen. Lisbeth fnyser inombords igen. Snarare handlar det om vanlig, simpel slöhet. Den som inte ens orkar kamma sig själv, lär knappast lägga ner någon större möda på att frisera manen på sin häst.   Zoda och Linn är lika på andra sätt också. Lika tröttsamt nervösa och oroliga båda två. Finns det inget att stressa upp sig över så hittar de på något. Castor skulle aldrig nedlåta sig till att bli rädd för skuggor, fula stenar eller fladdrande tvätt. Zoda däremot flaxar i väg i sidled bara det kommer en vindpust. Precis som Linn som blir nervös om hennes ungar är snoriga, trots att det vore betydligt underligare om de inte var det då och då.   Lisbeth sneglar på Linn genom boxgallret. Hon ryktar med sårad min. Känner sig avsnäst, förstås. När Linn märker att hon är iakttagen, ler hon osäkert. Hjälplöst, som om hon tigger om att inte få stryk. Det får helt motsatt effekt. Ingen vill känna sig som en ond människa, men det är just den känslan Linns leende framkallar. Det gör att man får lust att slå henne bara för att sudda ut det där osäkra flinet. Så får man förstås inte tänka, men vad gör man om det är omöjligt att låta bli?   Som på högstadiet. En del fanns knappt. De var som skuggor. Hukande, skygga. Gick inte att prata med. Sa man något började de stamma och virra hit och dit med blicken. Hur

Hagmar Du och jag och vi.indd 22

2012-08-30 09.20


September

23

irriterande som helst. Man kan tycka synd om dem till en viss gräns, sen orkar man inte mer och det hjälper ändå inte. Då kommer ilskan. Varför ska jag få skulden, helt utan anledning? Det är inte mitt fel, jag har inte gjort något. Hallå, det beror inte på mig att du är rädd för luften du andas, skärp dig! Vissa personer lockar fram det värsta i en, så är det bara, och Linn är ett typexempel.   Ellen kikar ut från sadelkammaren och avbryter tankarna. Det kan inte finnas någon annan än Ellen som har perfekt målade läppar till och med i stallet. Mörkröda, som om hon är på väg till en fest. Sprillans ny ridväst, garanterat hutlöst dyr, och ljusbeiga ridbyxor som smiter åt runt de äckligt välformade benen. Migon är också långbent och håller sig helst på sin kant, som om hon anser sig vara en smula förmer än de andra hästarna i stallet. Linns teori stämmer faktiskt rätt bra.   – Är det någon som har sett mitt sammetsschabrak? undrar Ellen. Jag la in det här i går och nu är det borta. Det är mörkgrått.   – Inte jag, svarar Lisbeth automatiskt. Om jag var du skulle jag fråga Annika, det är ändå hennes stall. Dessutom brukar det försvinna saker när hon är i närheten.   – Pratar ni om mig? ropar Annika bortifrån stallgången.   Lisbeth vänder sig bort, förhoppningsvis hörde inte Annika den sista kommentaren. Det är onödigt att reta upp henne i onödan. Vem vet, kanske slarvar hon med Castors utfodring som straff. Det är fullt möjligt. När det gäller Annika är det mesta möjligt.   Annika är som hon är. Hon går inte ens som vanliga människor. Armar och ben far åt alla håll, alltid full fart och stora gester. Överhuvudtaget låter det väldigt mycket där Annika drar fram. Hon tjoar och slamrar och slår i dörrar, en mar-

Hagmar Du och jag och vi.indd 23

2012-08-30 09.21


24

pia hagmar    du och jag och vi

dröm för alla som uppskattar lugn och ro. Lisbeth fnissar till. Även Annika och Pontiac är lika varandra. En avdankad gammal travare och en avdankad gammal raggarbrud. Båda med slängiga rörelser och utan stil.   – Vad skrattar du åt? undrar Linn.   Lisbeth rycker på axlarna.   – Inget.   Hon orkar inte förklara, även om hon vet att Linn skulle bli glad om hon fick veta att det är hennes teori som roar.   – Ska ni rykta ihjäl er, eller kan vi släppa ut hästarna nu? frågar Annika. Jag har faktiskt lite annat att göra. Var det inte ni som hade så himla bråttom hem?   Att de andra kan ägna timmar åt att rykta och putsa sina hästar är obegripligt för Annika. Själv nöjer hon sig med att dra av den värsta leran med en plastborste. Att stackars Pontiac ser ut som en fågelskrämma bekymrar henne inte ett ögonblick. Det är inte mycket som bekymrar Annika.   – Vissa kanske tycker om att ha en ren häst, svarar Ellen syrligt. Jag hade bråttom för att jag vet hur lång tid det tar att göra i ordning Migon. Du har inte sett mitt nya schabrak?   Annika rycker på axlarna.   – Det är möjligt, jag har ingen aning. Du får väl leta.   Ellen snörper på munnen och försvinner in i sadelkammaren igen. Dörren slår igen med en irriterad smäll. Annika skrattar.   – Som om jag inte har tillräckligt att göra. Era grejer får ni faktiskt hålla reda på själva. Även fröken mallhoppa.   Annika gör en grimas åt Linn, som för att få medhåll. Linn ler lite försiktigt och försöker samtidigt verka fullt upptagen med att reda ut en obefintlig tova i Zodas man. Alltid lika rädd för att välja sida, säga ifrån, sticka ut. Lisbeth mår illa

Hagmar Du och jag och vi.indd 24

2012-08-30 09.21


September

25

av att se det. Tänk att vara så mesig, att ha en personlighet lika stabil som ett geléhallon.   – Nej, nu släpper vi ut hästarna, avgör Annika. Ungarna ska ha middag och disken diskar inte sig själv.   – Kan inte Sven diska och laga mat? undrar Lisbeth.   Det är meningslöst, det vet hon, men ändå kan hon inte låta bli.   – Äh, han, fnyser Annika. Knappast.   – Det är väl hans ungar och hans disk också?   En irriterad rynka växer fram mellan Annikas vildvuxna ögonbryn.   – Och vad har du med det att göra? Hur Sven och jag sköter vårt liv är väl ändå vår ensak. Du kanske gillar att frysa arslet av dig i ett kallt stall, men jag föredrar att vara med min familj. Är det okej för dig, eller?   Annika drar efter andan, blicken hårdnar.  –  Min karl har inte stuckit, det kan ju ha en anledning.   Efter den attacken flänger hon i väg utmed stallgången. Stabbiga ben i leriga stövlar, jeansen stramande över den runda rumpan och brösten hotfullt gungande under den tvärrandiga tröjan. Lisbeth slår skrapan i boxväggen ännu en gång, extra hårt. Att det inte är någon idé att diskutera med Annika vet hon redan. Det är betydligt konstruktivare att dunka huvudet mot en cementvägg. Vill Annika absolut skämma bort Sven som om han är någon sorts hjälplös jättebebis, så är det kanske hennes sak. Men ändå.   I Annikas värld mekar män med bilar, sitter i soffan och glor på sport, dricker burköl och slänger sina smutsiga kalsonger på golvet. Som om det vore en självklar mänsklig rättighet, ja åtminstone för hälften av mänskligheten. Kvinnor ägnar sig i stället åt att plocka upp burkar och kalsonger,

Hagmar Du och jag och vi.indd 25

2012-08-30 09.21


26

pia hagmar    du och jag och vi

visserligen med en suck, men inte mer än så. Annika tycks tro att hon kommer att förvandlas till någon sorts radikal extrem­feminist om hon vågar påpeka att Svens smutsiga kalsonger är hans eget ansvar.   Linn verkar också ha lite av den inställningen, att män är inkapabla att sköta de enklaste sysslor i hemmet. Det är alltid Linn som kör barnen till olika aktiviteter och jämt har hon bråttom hem för att laga middag. För Lisbeth är det obegripligt hur någon kan tycka att det är en okej världsordning. Det är 2000-talet nu, inte 1950. Varken Annika eller Linn är hemmafruar med hem och barn som enda uppgift.   I Annikas fall kan det kanske bero på att hon bott i samma lilla håla i hela sitt liv. Hon hoppade tydligen av skolan redan på högstadiet och har hankat sig fram på olika okvalificerade jobb sedan dess. Det sättet att leva ger förstås inte några vidare vyer och antagligen gör Annika precis likadant som hennes mamma gjorde. Men Linn har ju ändå gått någon sorts lärarutbildning. Å andra sidan är Linn så mesig att hon aldrig säger ifrån. Och hennes man är tydligen inte sen att utnyttja situationen.   – Vad står du och drömmer om, Lisbeth? hojtar Annika. Vi andra tänker släppa ut hästarna nu.   Hästarna hittar själva ut till hagen, det är bara att öppna boxdörrarna. Castor går först, som den självklare flockledare han är. Migon följer hack i häl, Pontiac släntrar efter och sist trippar Zoda. Väl ute i hagen passar de först på att dricka ur vattenkaret vid grinden. Sedan höjer Castor huvudet, frustar till och drar i väg i full karriär. De andra tre följer efter, skuttande och bockande som om de aldrig tidigare känt frihetens berusning. Leran skvätter åt alla håll. Annika stönar uppgivet.   – Fattar ni nu vad jag menar? Varför anstränga sig? Tio

Hagmar Du och jag och vi.indd 26

2012-08-30 09.21


September

27

sekunder i hagen och de är redan smutsiga. Snacka om slöseri med tid.   – Det är ju likadant med allting, invänder Linn. Man hinner knappt diska förrän det är ny disk igen. Och tvätten ska vi inte tala om, den ligger i drivor överallt, hur ofta jag än kör tvättmaskinen. Tänker man så blir ju allting meningslöst.   – Värst vad du var filosofisk då, muttrar Annika. Nu måste jag in och slösa bort ännu mer tid. Fast jag tror knappast att Sven håller med dig om att det är lika meningslöst att laga mat som att rykta. Ha det, vi ses väl i morgon, antar jag?   Utan att vänta på svar, skyndar hon i väg mot huset. Linn sneglar på klockan. Egentligen har hon panikbråttom. Ändå dröjer hon sig kvar, har svårt att släppa Zoda med blicken. Om hon inte hade några andra plikter skulle hon kunna stå i flera timmar och bara titta på sin häst. Det är en vila att göra det, en frid som är svår att få grepp om. Den bara är.   – Nu får jag snabba på, säger Ellen.   Linn suckar.   – Jag med.   – Själv stannar jag en stund, säger Lisbeth. Ska smörja tränset och fixa lite annat.   Med en sista blick mot Zoda tar Linn sig samman. Hon vet vad som väntar där hemma. Det borde få henne skynda sig, men det finns ett motstånd, en längtan. Tänk att ha det som Lisbeth, att inte behöva skynda sig alls. Vilken dröm. Det går inte ens att föreställa sig hur det skulle kännas.

 Annika vaknar mitt i en häftig inandning, som om hon är på väg att ramla ur sängen. Munnen är torr, tungan klistrar

Hagmar Du och jag och vi.indd 27

2012-08-30 09.21


28

pia hagmar    du och jag och vi

mot gommen. Den sura smaken ger kväljningar. Hon brukar inte drömma mardrömmar. Vad hon drömde minns hon inte, men den otäcka känslan finns kvar i kroppen.   Hon hasar över till Svens sida av dubbelsängen, trevar efter honom. Handen letar förgäves. Han finns inte där. Naturligtvis inte, det vet hon ju. Varenda morgon går han upp klockan fem, två timmar innan hon själv måste vakna. Underligt egentligen hur han som är så stor och bullrig kan smyga så ljudlöst. Eller kanske är det hon själv som sover ovanligt tungt, det är svårt att veta. Annika drar Svens solkiga täcke över sig, ligger i den skrynkliga gropen efter hans tunga kropp. Fortfarande finns det kvar en aning av hans värme. Själv sitter Sven i en långtradare någonstans på väg bort. Sjunger med i Lugna favoriter på radion, trummar otåligt på ratten när han hamnar bakom någon slöhög till bilist. Inget retar honom mer än folk som envisas med att köra i åttio på nittioväg. Annika kan se honom framför sig. De stora händerna, ständigt fläckiga av olja och målarfärg. Hans händer på hennes höfter, han kön mot hennes lår. Värmen mellan dem.   – Mamma! Mamma, mamma, mamma!   Ropet skär genom täckets skyddande hinna. Annika blundar, försöker låtsas att verkligheten inte finns.   – Jag är här, mumlar hon ner i kudden.   – Vi försovar oss. Skynda dig!   – Jag kommer. Vi hinner, oroa dig inte.   Orden kommer automatiskt, Annika har ingen aning om vad klockan är. Men eftersom väckarklockan inte har ringt så borde läget vara under kontroll.  –  Mamma!   Det är ingen idé att försöka stjäla till sig några minuters extra sömn med det barnet i närheten. Mödosamt kravlar

Hagmar Du och jag och vi.indd 28

2012-08-30 09.21


September

29

Annika upp ur sängen och drar på sig gårdagens kläder som ligger slängda på golvet. Det finns ingen anledning att byta förrän morgonens bestyr är avklarade. Hon ska ändå bara skjutsa ungarna till skolan och släppa ut hästarna.   Att två bröder kan vara så olika som hennes söner, det förundrar Annika varenda dag. Till utseendet är de visserligen lika, samma runda kinder och ostyriga ljusbruna hår. Men insidan … Jimmy skulle kunna sova hela dagen om ingen skakade liv i honom. Att åka till skolan har varit en plåga för honom från dag ett. Hans intresse för att lära sig siffror och bokstäver är lika med noll. Det blir inte större av att han behöver skynda sig till skolan hungrig och halvsovande var­enda morgon. Annika känner igen mycket av sig själv i honom. Vissa tycker om att hålla i gång, behöver göra tusen meningslösa saker dygnet runt för att känna sig nyttiga. Det behovet har varken hon eller Jimmy. Varför stressa om det inte är nödvändigt?   Joel är en helt annan sort, det har han alltid varit. Redan i magen höll han i gång så gott som dygnet runt. När han väl var född sov han inte en minut i onödan. Det var några riktigt jobbiga år när det aldrig blev mycket mer än en timmes sömn i taget för någon av dem. Nu är han sex och har just börjat förskolan, men det enda han tjatar om är att få börja skolan på riktigt. Joel kan inte förstå varför Jimmy ska få gå i skolan bara för att han är två år äldre, det är tydligen grymt orättvist. Läsa kan han redan, hur han nu bar sig åt för att lära sig det. En dag satt han bara och stavade sig igenom baksidan på mjölkpaketet. Rena rama underbarnet.   Jimmy slänger kläder omkring sig. Joel viker ihop sina och lägger dem i en prydlig hög på en stol bredvid sängen. Det kan inte vara riktigt normalt. För Joel är det också extremt viktigt

Hagmar Du och jag och vi.indd 29

2012-08-30 09.21


30

pia hagmar    du och jag och vi

att komma i tid. Några minuter hit eller dit spelar ingen större roll för någon annan, men för honom är det en katastrof.   – Mamma!   – Vi hinner, Joel. Vill du ha mjölk eller O´boy?   Det är en helt onödig fråga. Han har aldrig någonsin druckit en klunk mjölk som inte har varit brunt av choklad­ pulver. Annika gäspar så att det knakar i käkmusklerna. Som en radiostyrd robot utför hon morgonens nödvändiga sysslor. Knäppa på kaffebryggaren, kissa, blaska kallt vatten i ansiktet, breda smör på två hönökaksmackor och hälla upp mjölk i två glas. I med O´boypulvret och sedan är det klart. Hon häller upp kaffe i en mugg, sätter på köksfläkten och tänder en cigarett. Girigt drar hon i sig röken och känner hur kroppen långsamt vaknar.   Egentligen borde hon storstäda, åtminstone köket. Det ser ut som en soptipp med stora travar av reklamblad och gamla tidningar på kökssoffan, katthår i tussar på golvet och fastbrända rester på spisen. Den sommarblommiga vaxduken är kladdig och smulig efter gårdagens kvällsmat, diskhon full av smutsig disk. Det skulle vara roligt att göra riktigt fint. Kanske till och med byta gardiner. Annika suckar och drar ett djupt halsbloss. Det är långt mellan tanke och handling. Oftast för långt.   – Du ska inte röka, mamma.   Joel, med munnen full av hönökaka.   – Du kan dö, mamma. Det står på paketet. Rökning dödar!   Oron i hans ögon. Annika vänder sig bort. Kaffe och cigg är kanske inte världens nyttigaste frukost. Men det är vad hon behöver just nu och hon har ingen som helst lust att be om ursäkt för det. Som tonåring var hon tvungen att tjuvröka för att inte föräldrarna skulle märka det. Nu är hon vuxen och

Hagmar Du och jag och vi.indd 30

2012-08-30 09.21


September

31

borde få bestämma själv. Men nejdå, nu är det tydligen dags att börja tjuvröka för att inte barnen ska märka det.   – Det är ingen fara, försäkrar hon. Jag röker knappt alls.   – Du röker jämt, protesterar Joel.   – Det gör jag inte, säger Annika.   Hon fimpar cigaretten trots att det är två centimeter kvar till filtret. Njutningen är ändå förstörd.   Fem minuter senare har Joel ätit frukost, borstat tänderna och satt på sig skorna. Jimmy ligger fortfarande kvar i sängen. För att få upp honom är hon tvungen att dra av honom täcket.   – Jag är sjuk, klagar han och borrar ner ansiktet i kudden. Jättesjuk.   – Nejdå, du är jättefrisk. Skynda dig nu.   Motvilligt sätter sig Jimmy upp och blänger surt.   – Du är dum.   – Kom nu. Vi har bråttom.   – Varför får jag aldrig vara sjuk? klagar Jimmy. Du är ju jämt hemma från jobbet.   – Det är jag inte alls det. Och när jag är det beror det på att jag har ont. Inte på att jag vill stanna hemma och spela dataspel.   – Joho! Du sitter också framför datorn jämt.   – Jag spelar inte dataspel.   – Och? Är det nyttigare att vara ute på Internet? Va? Är det?   Annika rycker tag i snöret så att rullgardinen far upp.   – Rappa på nu, säger hon. Det spelar ingen roll hur mycket du tjatar, du får ändå inte stanna hemma.   Annika skyndar ut ur rummet. Börjar Jimmy tjafsa är han omöjlig att få stopp på. Och om det är någonting hon inte orkar med så är det bråk på morgonen. Hon kränger på sig

Hagmar Du och jag och vi.indd 31

2012-08-30 09.21


32

pia hagmar    du och jag och vi

jackan, sticker fötterna i träskorna och kilar över gräsmattan bort till stallet. Hästarna gnäggar och slår i boxväggarna när de hör henne öppna dörren.   – Ta det lugnt, ni ska få mat.   Ett rejält mått havre i varje krubba och en kaka hö var. Det tar inte många minuter. Pontiac får en snabb klapp, sedan skyndar hon tillbaka till huset.   På något märkligt vis lyckas hon få in båda ungarna i bilen. Visserligen får Jimmy inte i sig någon frukost, men vad ska man göra? Bända upp munnen, trycka in smörgåsen och tvinga honom att tugga?   Bilen rosslar som en döende storrökare när hon försöker starta den. Egentligen är det märkligt. Hon har en man som ägnar all sin lediga tid åt att meka med sina fyndbilar, som han uttrycker saken. Själv brukar hon kalla dem för rosthögar, vilket är betydligt närmare sanningen. Med en sådan man borde hon ha en bil som fungerar, trots att den är gammal. Men av någon outgrundlig anledning hamnar aldrig hennes bil överst på listan av bilar som ska åtgärdas. Hon fick en ny doftgran i julklapp, men det är den enda uppfräschning bilen har fått de senaste fyra åren.   – Skynda dig mamma, tjatar Joel.   – Vad tror du att jag gör? fräser Annika.   Hon vrider om nyckeln och pumpar desperat med foten på gaspedalen. Som genom ett under morrar bilskrället i gång. De sladdar ut från gårdsplanen så att gruset sprutar runt däcken. Sju minuter senare är de framme vid skolan. Tre minuter till godo. Inte illa. Kanske kan det här bli en riktigt bra dag, trots allt.



Hagmar Du och jag och vi.indd 32

2012-08-30 09.21


9789173518529