Issuu on Google+


Av Peter James har tidigare utgivits Levande begravd Ett snyggt lik Långt ifrån död Död mans fotspår Den enes död alla finns även som ljudböcker

James_Dod_som_du_Inlaga.indd 2

2012-08-01 10:45


Peter James död som du

översättning reine mårtensson

James_Dod_som_du_Inlaga.indd 3

2012-08-01 10:45


www.damm.se Copyright: © Really Scary Books Ltd / 2010 Peter James Published by arrangement with Leonhardt & Høier Literary Agency, Copenhagen and Blake Friedmann Literary, TV and Film Agency, London Svensk utgåva © 2012 Damm Förlag, Forma Books AB Forma Books AB är ett dotterbolag till Forma Publishing Group AB som är miljöcertifierat enligt SS-EN ISO 14001 Originalets titel: Dead like you Omslagsfoto: Guy Dobson Omslag: Pan Macmillan / Maria Sundberg Sättning: Forma Books Typsnitt: Minion Pro Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2012 ISBN 978-91-7351-851-2

James_Dod_som_du_Inlaga.indd 4

2012-08-01 10:45


TILL ANNA-LISA LINDEBLAD-DAVIES

James_Dod_som_du_Inlaga.indd 5

2012-08-01 10:45


James_Dod_som_du_Inlaga.indd 6

2012-08-01 10:45


1997

James_Dod_som_du_Inlaga.indd 7

2012-08-01 10:45


James_Dod_som_du_Inlaga.indd 8

2012-08-01 10:45


1 TORSDAG 25 DECEMBER Vi begår alla misstag – jämt och ständigt. För det mesta rör det sig om småsaker, som att glömma besvara ett telefonsamtal, eller att lägga pengar i parkeringsautomaten, eller att köpa mjölk i snabbköpet. Men emellanåt – lyckligtvis ytterst sällan – begår vi ett stort. Ett misstag av det slag som kan kosta oss livet. Ett misstag av det slag som Rachael Ryan begick. Och hon hade lång tid på sig att reflektera över det. Om … hon bara varit lite mindre berusad. Om … det inte varit så förbaskat kallt. Om … det inte hade börjat regna. Om … inte hundratals lika berusade nattsuddare hade stått i kö vid taxistationen på East Street i Brighton klockan två på juldagsmorgonen. Om … promenaden hem till hennes lägenhet inte varit så kort – till skillnad mot vad den var för hennes vänner, Tracey och Jade, som bodde i andra änden av staden. Om … hon hade lyssnat på Tracey och Jade när de uppmanade henne att inte vara så förbannat dum. Det fanns gott om taxibilar. Hon skulle inte behöva vänta särskilt länge. Han stelnade till i hela kroppen av upphetsning. Efter två timmars spaning såg han äntligen kvinnan han väntat på vika in på gatan. Hon promenerade. Ensam. Perfekt! Hon var klädd i en kort kjol, bar en sjal över axlarna och gick på aningen ostadiga ben, antagligen beroende på en kombination av berusning och höjden på klackarna. Hon hade snygga ben. Men det han verkligen tittade på var hennes skor. Hans typ av skor. Högklackade med ankelremmar. Han gillade ankelremmar. När han tittade på henne i sin kikare genom bakrutan 9

James_Dod_som_du_Inlaga.indd 9

2012-08-01 10:45


PETER JAMES

såg han, i det bleka skenet från gatlyktorna, att skorna var blankputsade, precis som han hade hoppats på. Väldigt sexiga skor! Hon var hans typ av kvinna! Gud, vad glad hon var att hon hade valt att promenera. Herregud, vilken kö! Och varenda taxi som körde förbi var upptagen. I blåsten och duggregnet passerade hon butikerna på St James’s Street innan hon tog till höger in på Paston Place, där vinden tilltog och fick hennes långa, bruna hår att blåsa upp i ansiktet. Hon fortsatte i riktning mot strandpromenaden och tog sedan till vänster in på sin egen gata, där vinden gick ännu hårdare åt hennes frisyr. Inte för att hon brydde sig, inte nu när hon ändå var på väg hem. I fjärran hörde hon ljudet av en siren – från en ambulans eller en polisbil, tänkte hon. Hon passerade en liten bil med immiga rutor genom vilka hon såg silhuetterna av ett hånglande par. Det fick henne att känna ett styng av längtan efter Liam, som hon hade dumpat för snart ett halvår sedan. Den jäveln hade varit otrogen. För all del, han hade vädjat till henne att förlåta honom, men hon kände på sig att han skulle bedra henne igen, och igen – han var den typen. Oavsett vilket saknade hon honom ofta och undrade var han befann sig nu. Vad han gjorde i kväll. Vem han var tillsammans med. Han var utan tvekan tillsammans med en tjej. Medan hon själv var ensam. Hon och Tracey och Jade. De tre sorgliga singlarna, som de skämtsamt brukade kalla sig. Men det fanns en sanning som sved bakom humorn. Efter ett två och ett halvt år långt förhållande med mannen som hon verkligen trodde var den rätte kändes det jobbigt att vara ensam igen. I synnerhet nu till jul med alla minnen som den högtiden framkallade. Det hade varit ett bedrövligt år. I augusti hade prinsessan Diana dött. Sedan hade hennes eget liv rasat samman. Hon tittade på sin klocka. Den var 02.35. Hon tog upp sin mobiltelefon ur handväskan och ringde till Jade. Jade berättade att de fortfarande stod i taxikön. Rachael sa att hon nästan var hemma. Hon önskade henne god jul och bad henne att hälsa Tracey detsamma. Sedan påminde hon henne om att de skulle ses på nyårsafton. ”Jag hoppas att du får något fint av tomten, Rach!” sa Jade. ”Och säg åt honom att inte glömma batterierna om du får en vibrator!” Hon hörde Tracey skratta i bakgrunden. 10

James_Dod_som_du_Inlaga.indd 10

2012-08-01 10:45


DÖD SOM DU

”Lägg av!” sa hon med ett leende. Sedan lade hon ner telefonen i väskan igen och traskade vidare – och stod nästan på näsan när den ena klacken på hennes svindyra Kurt Geigerskor, som hon köpt på rea för en vecka sedan, fastnade mellan två gatstenar. Hon övervägde att ta av sig dem, men hon var nästan hemma nu, så hon stapplade vidare. Promenaden och regnet hade fått henne att nyktra till en aning, men inte så pass att hon tyckte att det var underligt att en man i basebollkeps en bit framför henne var upptagen med att baxa ut ett kylskåp ur en skåpbil klockan tre på juldagsmorgonen. Han hade fått ut det till hälften när hon var framme vid skåpbilen. Hon såg att han kämpade med dess tyngd. Plötsligt skrek han högt av smärta. Eftersom hon var en vänlig själ skyndade hon genast fram till honom. ”Min rygg! Herregud, min rygg! Jag har knäckt ryggen!” ”Kan jag hjälpa dig?” Det var det sista hon mindes att hon sa. Hon slungades framåt. Någonting vått trycktes mot hennes ansikte och hon kände en skarp, frän lukt. Sedan svartnade det för ögonen på henne.

11

James_Dod_som_du_Inlaga.indd 11

2012-08-01 10:45


NU

James_Dod_som_du_Inlaga.indd 12

2012-08-01 10:45


2 ONSDAG 31 DECEMBER Yac talade i metallgrunkan på den höga tegelmuren. ”Taxi!” sa han. Sedan öppnades järnsmidesgrindarna – de var svarta med guldspetsar upptill. Han klev in i sin vita och turkosa Peugeot igen och körde längs en kort, slingrande uppfart. Det växte buskar på båda sidor, men han visste inte vad det var för sort. Han hade inte kommit till buskar i sin utbildning än. Bara träd. Yac var fyrtiotvå. Han var klädd i kostym, prydligt struken skjorta och omsorgsfullt utvald slips. Han gillade att vara propert klädd när han jobbade. Han var alltid slätrakad, kammade fram sitt korta mörka hår till en liten spets i pannan och han hade alltid deodorant under armarna. Det var viktigt att inte lukta illa, det visste han. Han synade alltid sina finger- och tånaglar innan han åkte hemifrån. Han vred alltid upp sin klocka. Han kontrollerade alltid sin telefon för att se om han hade fått några meddelanden. Men han hade bara fem nummer lagrade i telefonen och endast fyra personer hade hans, så det var inte ofta han fick något meddelande. Han sneglade på klockan på instrumentpanelen: 18.30. En halvtimme kvar innan han behövde dricka te. Gott om tid. Hans termos låg i sätet bredvid honom. Längst fram övergick uppfarten i en rondell med en låg mur i mitten som omslöt en fontän som badade i grönt ljus. Yac körde runt den, förbi ett fyradörrarsgarage och ena långsidan av det stora huset innan han stannade vid trappan som ledde upp till ytterdörren. Det var en stor, prålig dörr och den var stängd. Han började gnissla tänder. Han gillade inte när kunderna inte var på plats när han anlände, eftersom han då aldrig visste hur länge han skulle behöva vänta. Och det fanns så många beslut som måste fattas. 13

James_Dod_som_du_Inlaga.indd 13

2012-08-01 10:45


PETER JAMES

Skulle han stänga av motorn? Och om han stängde av motorn, skulle han då släcka lyset? Men innan han stängde av motorn var han tvungen att kontrollera några saker. Bränsle. Tanken var tre fjärdedels full. Olja. Trycket var normalt. Temperatur. Temperaturen var lagom. Det var så mycket att komma ihåg i den här taxin. Däribland att sätta på taxametern om de inte kom ut inom fem minuter. Och viktigast av allt, att han drack lite te – på slaget varje timme. Han kontrollerade att termosen låg där den skulle. Det gjorde den. Det här var egentligen inte hans taxi, den tillhörde någon han kände. Yac körde den när ägaren inte hade lust att köra. Oftast kvällar och nätter. I kväll var det nyårsafton. Det skulle bli ett väldigt långt pass och han hade börjat tidigt. Men Yac klagade inte. Kvällar och nätter var bra. Ungefär som dagar, fast mörkare. Husets ytterdörr öppnades. Han stelnade till och tog ett djupt andetag, precis som hans terapeut uppmanat honom att göra. Han tyckte egentligen inte om när passagerare steg in i hans taxi och invaderade hans utrymme – med undantag för dem med fina skor. Men han var tvungen att stå ut med dem tills han kunde släppa av dem vid deras destination. De kom ut nu. Mannen var lång och smal och hade bakåtslickat hår. Han var klädd i smoking med fluga och bar sin rock över armen. Kvinnan var rödhårig och klädd i pälsjacka. Hon var vacker – lika vacker som filmstjärnorna han brukade se på teve eller på bilder från premiärer i tidningarna som folk lämnade kvar i hans taxi. Men han tittade inte så mycket på henne; han tittade på hennes skor. Svart mocka, tre ankelremmar, höga klackar med blänkande metall kring sulkanterna. ”God kväll”, sa mannen när han öppnade dörren åt kvinnan. ”Metropole Hotel, tack.” ”Jättefina skor”, sa Yac till kvinnan. ”Jimmy Choo, inte sant?” ”Det har du alldeles rätt i!” svarade hon förtjust. Han kände igen hennes berusande doft också, men sa ingenting. Oscar de la Renta Intrusion, tänkte han. Han gillade den. Han startade motorn och gick snabbt igenom sin mentala checklista. Taxameter på. Bilbälten. Dörrar stängda. Växel i. Handbroms av. Han hade inte kontrollerat däcken sedan han släppte av de senaste passagerarna, men han hade gjort det för ungefär en halvtimme sedan, så de var nog fortfarande okej. Kolla i backspegeln. Medan han gjorde det skymtade han kvinnans ansikte igen. Hon var utan tvekan vacker. Han skulle gärna vilja se hennes skor igen. 14

James_Dod_som_du_Inlaga.indd 14

2012-08-01 10:45


DÖD SOM DU

”Huvudentrén”, sa mannen. Yac gjorde en snabb huvudräkning medan han körde tillbaka längs uppfarten: 4,025 kilometer. Han memorerade sträckor. Han kunde de flesta i den här staden eftersom han hade memorerat gatorna. Det var 4025 meter till Hilton Brighton Metropole. Eller 0,4025 mil. Eller 2,186 nautiska mil. Resan skulle kosta ungefär 9,20 pund, beroende på trafiken. ”Har ni hög- eller lågspolande toaletter i ert hus?” frågade han. Efter några ögonblicks tystnad medan Yac svängde ut på vägen sneglade mannen på kvinnan, höjde på ena ögonbrynet och sa: ”Lågspolande. Hur så?” ”Hur många toaletter har ni i huset? Ni har säkert många, inte sant?” ”Vi har så det räcker”, svarade mannen. ”Jag vet var det finns en fin högspolande toalett – i Worthing. Om ni är intresserade kan vi åka dit och titta på den.” Hoppet steg i Yacs röst. ”Den är riktigt praktfull. Åtminstone för att vara en offentlig toalett. Den ligger i närheten av piren.” ”Nej, tack. Det är inte riktigt min grej.” Paret i baksätet tystnade. Yac körde vidare. Han sneglade på dem i backspegeln, såg deras ansikten i skenet från gatlyktorna. ”Beträffande era lågspolande toaletter antar jag att ni har några med tryckknappsfunktion”, sa han. ”Ja, det har vi”, medgav mannen och förde sedan sin mobiltelefon till örat för att besvara ett samtal. Yac tittade på honom i backspegeln innan han fångade kvinnans blick. ”Du har storlek trettioåtta i skor, va?” ”Ja. Hur visste du det?” ”Sånt ser jag. Jag har sinne för storlekar.” ”Verkligen imponerande!” utbrast hon. Yac tystnade. Han pratade antagligen för mycket. Snubben som ägde taxin hade sagt att det framförts klagomål om att han pratade för mycket. Snubben sa att folk inte alltid var intresserade av att prata. Yac ville inte förlora sitt jobb. Så han höll tyst. Han tänkte på kvinnans skor medan han körde ner till Brightons strandpromenad och tog till vänster. Vinden gick genast till attack mot taxin. Trafiken var tät och det gick långsamt. Men han hade rätt beträffande avgiften. När han stannade utanför Metropole Hotels huvudentré stod taxametern på 9,20 pund. 15

James_Dod_som_du_Inlaga.indd 15

2012-08-01 10:45


PETER JAMES

Mannen gav honom tio pund och sa åt honom att behålla växeln. Yac såg dem gå in på hotellet. Såg kvinnans hår fladdra i vinden. Såg Jimmy Choo-skorna försvinna in genom svängdörren. Tjusiga skor. Han kände sig upphetsad. Upphetsad av tanken på den stundande natten. Det skulle dyka upp så oändligt många fler skor. Speciella skor för en väldigt speciell natt.

16

James_Dod_som_du_Inlaga.indd 16

2012-08-01 10:45


3 ONSDAG 31 DECEMBER Kriminalintendent Roy Grace stirrade ut i kvällsmörkret genom fönstret i sitt tjänsterum. Han stirrade på asda-stormarknadens upplysta kundparkering, på de avlägsna ljusen från Brighton and Hove. Han hörde det vinande ljudet från de häftiga vindstötarna och kände hur det drog kallt mot hans kind. Nyårsafton. Han tittade på sin klocka: 18.15. Dags att göra kväll. Dags att ge upp de fruktlösa försöken att rensa upp på skrivbordet och åka hem. Det var samma visa varje nyårsafton, tänkte han. Han lovade alltid sig själv att han skulle städa upp, ta itu med allt gammalt pappersarbete och inleda det nya året med ett rent skrivbord. Och han misslyckades varenda gång. När han kom tillbaka hit i morgon skulle han mötas av ytterligare en hopplös röra. Ännu större än förra året. Vilken i sin tur varit ännu större än den han mött förrförra året. Alla åklagarmyndighetens akter av de fall som han utrett det här året var samlade i travar på golvet. Bredvid dem tornade rangliga staplar av blå pappkartonger och gröna plastlådor upp sig – de var fyllda med material om olösta fall. Trots att hans arbete i huvudsak kretsade kring aktuella mord och andra grova brott månade Roy Grace mycket om sina olösta fall, till den grad att det kändes som om han hade en personlig förbindelse med vartenda offer. Men han hade inte haft tid att ägna speciellt mycket tid åt de här fallen, eftersom det hade varit ett extremt körigt år. Först hade en ung man blivit levande begravd i en likkista under sin svensexa. Sedan hade en avskyvärd snuff movie-liga blivit sprängd. Detta hade följts av en komplicerad utredning kring en identitetsbytande mördare. Därefter hade han efter många turer lyckats gripa en dubbelmördare som fejkat sin egen död. Men trots att 17

James_Dod_som_du_Inlaga.indd 17

2012-08-01 10:45


PETER JAMES

han uppnått dessa resultat hade han inte fått något erkännande att tala om av sin avgående chef, biträdande polismästare Alison Vosper. Det skulle kanske bli bättre nästa år. Det lovade åtminstone gott. En ny biträdande polismästare, Peter Rigg, började på måndag – om fem dagar. Och på måndag började dessutom ett helt nytt cold case-team, bestående av tre före detta kriminalpoliser som skulle arbeta under hans ledning. Ett arrangemang som skulle minska hans arbetsbörda avsevärt. Men viktigast av allt, hans älskade Cleo skulle föda deras barn i juni. Och någon gång innan dess skulle de gifta sig, förutsatt att det enda hindret som stod i deras väg kunde avlägsnas. Hans fru, Sandy. Hon hade försvunnit för nio och ett halvt år sedan, på hans trettioårsdag, och trots alla ansträngningar för att hitta henne hade inte det minsta spår av henne dykt upp. Han visste inte om hon hade blivit bortrövad och mördad, flytt med en älskare, råkat ut för en olycka eller helt enkelt bara gått under jorden. Under de senaste nio åren, fram till att han inledde sitt förhållande med Cleo Morey, hade Roy ägnat nästan all sin fritid åt fruktlösa försök att ta reda på vad som hade hänt Sandy. Nu var han slutligen redo att lägga allt som hade med henne att göra bakom sig. Han hade anlitat en advokat för att få henne dödförklarad. Han hoppades att processen skulle avlöpa snabbt och smidigt så att de kunde gifta sig innan barnet föddes. Även om Sandy dök upp ur tomma intet var han inte längre intresserad av att återuppta ett liv tillsammans med henne. Han hade gått vidare – åtminstone intalade han sig det. Han rotade bland papperen på sitt skrivbord och staplade några högar ovanpå varandra. Det fick skrivbordet att se prydligare ut, även om arbetsmängden fortfarande var densamma. Det var märkligt hur livet förändrades, tänkte han. Sandy avskydde nyårsafton. Den var bara ett konstlat påhitt, brukade hon säga. De firade den alltid tillsammans med ett annat par, en poliskollega, Dick Pope, och hans fru, Leslie. Alltid på någon flott restaurang. Efteråt analyserade hon alltid kvällen in i minsta detalj och kritiserade sönder den. Tillsammans med Sandy hade han kommit att betrakta nyårsafton med en alltmer falnande entusiasm. Men nu, tillsammans med Cleo, såg han verkligen fram emot den. De skulle fira på tu man hand hemma hos Cleo med mängder av god mat. Ljuvligt! Enda smolket i glädjebägaren var att han var jourhavande utredningschef den här veckan, vilket innebar att han 18

James_Dod_som_du_Inlaga.indd 18

2012-08-01 10:45


DÖD SOM DU

var i tjänst tjugofyra timmar om dygnet – vilket i sin tur innebar att han inte kunde dricka alkohol. Trots det hade han beslutat att tillåta sig själv att smutta på ett glas champagne vid tolvslaget. Han kunde knappt bärga sig tills han kom hem. Han var så förälskad i Cleo att han flera gånger om dagen överväldigades av längtan efter att hålla om henne, smeka henne, höra hennes röst, se hennes leende. Han uppslukades av den känslan nu och ville inget hellre än att sätta kurs mot hennes bostad, som vid det här laget praktiskt taget blivit hans hem. Det fanns bara ett hinder. Alla de förbannade lådorna och kartongerna på golvet. Han var tvungen att få allting i ordning till cold case-teamet på måndag, det nya årets första officiella arbetsdag. Vilket innebar att han fortfarande hade många arbetstimmar framför sig. Så i stället skickade han ett meddelande till Cleo med massor av kyssar. Under en period det här året hade han lyckats delegera alla de vilande utredningarna till en kollega. Men det hade inte fungerat och nu hade han fått tillbaka dem. Fem olösta grova brott av sammanlagt tjugofem skulle utredas på nytt. Var fan skulle han börja? Några ord ur Lewis Carrolls Alice i underlandet dök plötsligt upp i hans huvud: ”Börja i början och fortsätt tills du kommer till slutet: stanna där.” Så han började i början. Bara fem minuter, tänkte han. Sedan skulle han sluta för året och åka hem till Cleo. Som ett eko av hans tankar plingade det till i hans telefon: ett nytt sms. Det var en ännu längre rad med kyssar. Leende öppnade han den första akten och tittade på aktivitetsrapporten. Var sjätte månad utförde de anlitade laboratorierna kontroller av de dna-spår som säkrats under utredningarna av deras vilande fall. Man visste aldrig vad det kunde leda till. Det fanns åtskilliga förövare som trodde att de hade kommit undan, men som plötsligt kunde gripas och ställas inför rätta tack vare förbättrade metoder för matchning och dna-utvinning. Den andra akten var ett fall som berörde Roy Grace djupt. Tommy Lytle. En februarieftermiddag för tjugosju år sedan hade elvaårige Tommy lämnat skolan för att promenera hem. Det enda spåret var en skåpbil av märket Morris, observerad i närheten av platsen där pojken påträffats död. Skåpbilen hade blivit genomsökt och det var tydligt att kommissarien som lett utredningen var övertygad om att fordonets ägare var gärningsmannen, men de hade inte lyckats hitta några bevis för att pojken befunnit sig i skåpbilen. Ägaren, en enstöring som tidigare blivit anklagad för sexuella övergrepp, släpptes. Men Grace visste att han fortfarande var i livet. 19

James_Dod_som_du_Inlaga.indd 19

2012-08-01 10:45


PETER JAMES

Han tog fram nästa akt: Operation Houdini. Skomannen. Utredningarnas namn valdes ut slumpmässigt av kriminalpolisens dator. Ibland var de välvalda. Som i det här fallet. I likhet med den berömde utbrytarkungen hade den här gärningsmannen än så länge undvikit polisens nät. Skomannen hade våldtagit – eller försökt våldta – minst fem kvinnor i Brighton-regionen under en kort period 1997, och hade med all sannolikhet våldtagit och mördat ett sjätte offer vars kropp aldrig påträffats. Och det kunde röra sig om betydligt fler – många kvinnor är alltför skamsna eller traumatiserade för att anmäla ett övergrepp. Sedan hade plötsligt våldtäktsvågen upphört. Inga dna-spår hade säkrats från något av offren som trätt fram. Men metoderna var inte alls lika effektiva på den tiden. Det enda de hade att gå på var gärningsmannens tillvägagångssätt. Nästan alla brottslingar hade ett specifikt modus operandi. Ett sätt att göra saker och ting. Hans eller hennes speciella ”signatur”. Och Skomannen hade en utpräglad sådan: han tog offrets trosor och en av hennes skor. Men bara om det var exklusiva skor. Grace avskydde våldtäktsmän. Han visste att alla som utsattes för ett sådant brott blev traumatiserade på ett eller annat sätt, medan de flesta som utsattes för inbrott eller gatuvåld så småningom kunde lägga det bakom sig och gå vidare. Offer för sexuella övergrepp, i synnerhet om de var minderåriga, kunde aldrig riktigt göra det. Deras liv förändrades för evigt. De tvingades ägna återstoden av livet åt att försöka betvinga sin ångest, vrede och rädsla. De flesta offer våldtogs av någon de kände. Våldtäkter mot fullständiga främlingar var förhållandevis sällsynta, men de inträffade. Och det var inte ovanligt att den typen av våldtäktsmän tog en souvenir – en trofé. Som Skomannen hade gjort. Grace bläddrade fram några sidor i den tjocka akten, ögnade igenom jämförelser med andra våldtäkter på varierande platser i landet. Det fanns framför allt ett fall som ägt rum längre norrut, under samma tidsperiod, som bar slående likheter. Men den misstänkte hade avförts från utredningen eftersom bevisningen fastslagit att det inte under några omständigheter kunde ha varit samma person. Nå, Skomannen, lever du än? undrade Grace. Om du gör det, var är du nu?

20

James_Dod_som_du_Inlaga.indd 20

2012-08-01 10:45


4 ONSDAG 31 DECEMBER Nicola Taylor undrade när den här helvetesnatten skulle ta slut, lyckligt omedveten om att helvetet inte hade börjat än. ”Helvetet är andra människor”, hade Jean-Paul Sartre skrivit och hon höll med honom. Just nu var helvetet den berusade karlen med löst sittande fluga till höger om henne som var på väg att krossa vartenda ben i hennes hand, och den ännu mer berusade karlen i en grön smokingkavaj till vänster om henne, vars svettiga hand kändes som flottig vakuumförpackad bacon. Och alla de övriga trehundrafemtio berusade personerna runt omkring henne. Båda männen svingade hennes armar upp och ner, så våldsamt att det kändes som om de var på väg att gå ur led, medan bandet i Metropole Hotels festsal spelade ”Auld Lang Syne” inför tolvslaget. Mannen till höger om henne hade en Groucho Marx-mustasch i plast fasthäktad i näsborrarna och snubben till vänster om henne, vars flottiga hand ägnat en stor del av kvällen åt att försöka arbeta sig uppför hennes lår, fortsatte att blåsa i en pipa som lät som en ankas kvackande. Hon ville bara komma därifrån. Önskade att hon hade följt sin instinkt och stannat hemma, med en flaska vin i tevesoffan – precis som hon tillbringat de flesta kvällar det här senaste året, eftersom hennes man hade dumpat henne för sin tjugofyraåriga sekreterare. Men ack nej, hennes väninnor Olivia, Becky och Deanne hade förklarat att det inte fanns någon som helst chans att de tänkte låta henne sitta hemma i sin ensamhet på nyårsafton. Nigel skulle inte komma tillbaka, försäkrade de henne. Slampan var gravid. Glöm honom, tjejen. Det fanns gott om andra fiskar i havet. Det var dags för henne att skaffa sig ett liv. Var det här ett sätt att skaffa sig ett liv? 21

James_Dod_som_du_Inlaga.indd 21

2012-08-01 10:45


PETER JAMES

Båda hennes armar drogs upp i luften samtidigt. Sedan släpades hon framåt i en stor våg och hennes extremt dyra Marc Jacobs höll på att falla av fötterna. Några ögonblick senare släpades hon bakåt, snubblande. Should auld acquaintance be forgot … spelade bandet. Ja, gamla bekantskaper borde glömmas. Och nya också, för den delen. Men hon kunde inte glömma. Inte alla de nyårsaftnar när hon tittat Nigel djupt i ögonen och sagt att hon älskade honom, precis som han sagt att han älskade henne också. Hon kände sig tung om hjärtat, så fruktansvärt tung. Hon var inte redo för det här. Inte nu, inte än. Sången tog slut och herr Bacon spottade ut sin pipa, tryckte båda händerna mot hennes kinder och gav henne en blöt, lång kyss på munnen. ”Gott nytt år!” sluddrade han. Sedan föll ballonger från taket. Konfetti regnade ner på henne. Glatt leende ansikten omringade henne. Vart hon än vände sig mottog hon kramar, kyssar och pussar. Det tycktes aldrig ta slut. Ingen skulle märka om hon flydde därifrån. Hon banade sig fram genom folkhavet och slank ut i korridoren. Luften var svalare och hon kände lukten av cigarrettrök. Herregud, hon hade verkligen behövt en cigarrett nu! Hon gick genom den mer eller mindre öde korridoren, tog till höger, steg ut i hotellets lobby och fortsatte bort till hissarna. När dörren öppnades klev hon in och tryckte på knappen för femte våningen. Förhoppningsvis var de andra alltför berusade för att upptäcka att hon inte längre var där. Kanske borde hon själv också ha druckit lite mer för att komma i bättre feststämning. Hon kände sig spiknykter och kunde utan vidare ha satt sig i bilen och kört hem, men hon hade betalt för ett rum över natten och hennes saker var där inne. Så kanske skulle hon beställa upp en flaska champagne, se en film och dricka sig berusad på egen hand. Hon steg ut ur hissen, tog upp nyckelkortet till rummet ur sin silverfärgade aftonväska – en Chanelkopia som hon köpt i Dubai när hon och Nigel var där för två år sedan – och fortsatte fram genom korridoren. Hon lade märke till en slank, blond kvinna – i fyrtioårsåldern, gissade hon – en bit längre fram. Hon bar en lång, höghalsad aftonklänning med långa ärmar och tycktes ha problem med att öppna dörren till sitt rum. När hon kom närmare vände sig den extremt berusade kvinnan mot henne och sluddrade: ”Jag får inte in fanskapet. Vet du hur det funkar?” Hon höll fram nyckelkortet. ”Du måste sticka in det och sedan dra ut det ganska snabbt”, sa Nicola. 22

James_Dod_som_du_Inlaga.indd 22

2012-08-01 10:45


DÖD SOM DU

”Jag har försökt det.” ”Låt mig försöka.” Nicola tog emot kortet och stack in det i öppningen. När hon drog ut det såg hon ett grönt ljus och hörde ett klick. Bråkdelen av en sekund senare kände hon någonting vått pressas mot ansiktet. Hennes näsborrar fylldes av en sötaktig lukt och det började sticka våldsamt i ögonen. Hon kände ett hårt slag i nacken. Kände att hon snubblade framåt. Sedan träffade mattan henne i ansiktet.

23

James_Dod_som_du_Inlaga.indd 23

2012-08-01 10:45



9789173518512