9789173518444

Berg har inga rĂśtter Manne Fagerlind

Fagerlind Berg har inga roĚˆtter inl.indd 3

12-02-29 13.51.51

1 Framför mig på vägen springer Carl-Johan Broman, och jag springer efter, ständigt efter. Jag vet inte hur länge jag har jagat honom, det känns som en evighet, och hela tiden har han varit tjugo plågsamma meter bort.

Vägen slingrar sig upp över den branta bergssidan. Dammet yr om våra fötter och den lilla växtlighet som finns är gulnad och förbränd. Solen fräter bort all färg ur landskapet, reflekteras i den ljusa stenen så att jag måste kisa, och hettan sitter som ett spännband runt pannan. Men jag ska fånga honom om det så är det sista jag gör, om jag så måste springa på benpiporna för att komma ifatt. Äntligen tar jag in på honom, meter för meter, och han börjar snegla oroligt över axeln. Men nu händer något underligt. Berget som vi springer på börjar blekna bort, blir först suddigt och sedan halvgenomskinligt. Och plötsligt förstår jag att jag drömmer. Till och med i drömmen vet jag att jag drömmer, och att jag kan vakna om jag vill. Men det vill jag inte. Inte nu när jag är så nära, nu när jag snart har fått tag i honom. Det här är min chans.

Marken skingras som rök under våra fötter, men jag fortsätter att jaga honom och kommer allt närmare, känner 7

Fagerlind Berg har inga rötter inl.indd 7

12-02-29 13.51.51

manne fagerlind hans rädsla, hör hans mödosamma andetag. Snart har jag honom.

Jag vaknade med ett ryck.

Jag hade hört ett underligt ljud men visste inte om jag drömt eller om det var verkligt. En stund låg jag kvar i sängen och lyssnade men hörde bara en vardagsmorgons vanliga klanger: en radio någonstans, ett par gnälliga ungar, suset av strilande duschar. Det kunde ha varit rofyllt men nu kände jag bara olust. Snart måste jag stiga upp och gå till jobbet.

Men nej, det behövde jag inte, jag var ju pensionerad!

Ingen väntade på mig, jag kunde ligga kvar och njuta mitt otium. Jag blev liggande men huvudet ville inte sova. Jag hade en känsla av att det var något, att jag borde gå upp fast jag inte visste varför. Lakanet var i en enda röra och hade snott sig kring mina ben. Hade jag drömt en mardröm? Jag försökte minnas men gav upp och funderade på vad det var för dag. Vad var det jag måste upp till?

Ja, vad var det för dag egentligen? Först log jag åt mig själv, överseende. Skulle det vara så svårt att hålla reda på?

Men ju mer jag funderade desto mer frustrerad blev jag.

Jag hade verkligen ingen aning, och när jag försökte minnas dagen innan blev det tomt. Ett gapande, ekande hål – som om den aldrig funnits. Jag började kallsvettas men ville inte titta på almanackan, nog fan måste jag komma ihåg vilken dag det är!

Fredag! Det är ju fredag!

Nu började jag minnas föregående dag, men bara brottstycken, och jag såg dem som genom grumligt insjövatten.

Till sist klev jag upp och gick ut i köket, kokade en kopp kaffe och tittade lite i tidningen. Ett vagt missmod dröjde 8

Fagerlind Berg har inga rötter inl.indd 8

12-02-29 13.51.51

berg har inga rtter sig kvar, jag visste inte varför. Jag försjönk i en artikel om inlandsbanan, av alla saker. På vardagsrumsbordet stod skrivmaskinen och blängde på mig, men den fick ge sig till tåls.

Tids nog skulle jag sätta mig.

Motvilligt slet jag mig från frukosten. Jag tvättade mig och borstade tänderna med minutiös noggrannhet och gick sedan ut till vardagsrummet, satte mig till rätta vid skrivmaskinen.

Det kändes jobbigt idag, men det måste göras. Jag piggade upp mig genom att tänka mig recensionerna. Bara rubriker den här gången: ”Sensationell debut … Genialt om konst­ tjuvar … Årets fynd: 66-årige Lars Roslund”. När det inte räckte tänkte jag på hur Carl-Johan Broman skulle slå upp tidningen och läsa dem, på hans min när han insåg att det var jag. Jag såg för mig hur han skulle tappa alla sina fladdrande dubbelhakor och hur hans fula glosögon nästan skulle tränga ur sina hålor. Och med ens önskade jag så hett att jag skulle lyckas, även om jag aldrig skulle få se den minen. Ivern grep mig och jag kände att det skulle bli en bra dag. Jag tog upp de översta arken i högen och ögnade igenom dem. Jo, det som jag fått ihop igår dög gott; det kunde jag bygga vidare på.

Jag började skriva. Min svartblanka gamla Underwood slamrade hemtrevligt och metallarmarna sprattlade som silver­glänsande fiskar därinne. Jag borde väl ha bytt till en ord­behand­lare som alla andra, men jag hade ingen lust. Jag tyckte om den här maskinen. Den var nästan hundra år gammal och tangenterna hade små försänkningar som liksom om­fam­nade fingertopparna. Jag gillade den lilla ansträngningen som krävdes för att trycka ner dem, blev glad av att se hur ord fogade sig till ord på papperet.

Men efter en halv sida tog det tvärstopp och jag kom inte igång igen.

9

Fagerlind Berg har inga rötter inl.indd 9

12-02-29 13.51.51

manne fagerlind Jag reste mig, gick runt i lägenheten och försökte återfinna inspirationen. Jag vilade blicken på de vackra ting jag ägde – de ryska ikonerna, byrån med valnötsintarsia, fotogenlampan uppe på bokhyllan … Som så ofta slutade det med att jag tog fram praktverket om Albertus Pictor och satte mig att bläddra i det. Bilderna slog upp som flammor från de blanka sidorna: Jona och valfisken, Daniel i Lejongropen, Simson som krossar Gasas portar.

Och minnet kom till mig igen, så mycket starkare än det jag kom ihåg av gårdagen, minnet av hur morbror Axel invigde mig i Albert Målares värld av skönhet, den där julidagen 1956.

Det var Axel som föreslog att vi skulle cykla iväg på utflykt, bara han och jag. Pappa ogillade idén, som han ogillade alla Axels idéer.

– Men varför ska ni cykla ända till Härkeberga kyrka? Jag kan köra er dit i stället.

– Tack käre svåger, men det är skönheten vi söker, och då ska vi inte stänga in oss i ditt brölande vidunder.

– Vidunder! Det är en Opel Olympia av förra årets modell. Tystgående är den också.

Men det blev som Axel ville, som det brukade bli, mest kanske för att pappa aldrig orkade diskutera med honom eller kämpa mot mammas tysta gillande. En konstnär och en slarver av guds nåde var han, min morbror, men också mammas högt älskade lillebror. Jag tror att pappa aldrig blev lika viktig för henne. I hemlighet önskade jag ofta att Axel vore min far, hade till och med dagdrömt om att han faktiskt var det och att pappa visade sig vara en avlägsen släkting.

Jag kände ett litet stygn av dåligt samvete när jag vände 10

Fagerlind Berg har inga rötter inl.indd 10

12-02-29 13.51.51

berg har inga rtter pappa och hans evinnerliga snickrande ryggen och gick för att leta rätt på en hoj, för jag hade sagt att jag skulle hjälpa honom med att renovera fasaden.

Om något var ett vidunder så var det cykeln jag hittade.

Den var så inpyrd med rost att jag trodde den skulle falla i bitar när jag hävde mig upp på den, och kedjan kunde inte ha smorts på denna sida om världskriget. Den lät betydligt värre än pappas bil och förvandlade trampandet till ett tungt kroppsarbete. Dessutom var den så hög att jag fick stå på pedalerna, och två gånger slant jag och slog pungen i stången så att mellangärdet drog ihop sig till ett russin. Men jag bet ihop och sa inte ett knyst; jag var så lycklig över att få åka iväg med Axel.

Luften dallrade redan över landsvägen. Det vitglödgade solskenet skar ut allt som ett rakblad: gulmårans honungsdoftande skum längs vägkanten, alla gröna hagar med spelande björkdungar, barrskogens mur av dystra träd. Vi tog rast uppe på ett jättelikt flyttblock och åt smörgåsarna som mamma skickat med. Axel pekade ut alla fåglar vi såg och berättade små historier om var och en: hackspetten och lärkan och sädesärlorna som trippade fram rakt under våra fötter.

Vi cyklade vidare, men vägen var just så lång som pappa hade sagt och våra skuggor var som höga furor när Härkeberga kyrka dök upp framför oss, flera timmar senare.

– Vänta här så ska jag hämta nyckeln, sa Axel.

Han kände någon i byn som kunde släppa in oss och smusslade med det som om han vore en hemlig agent. Själv satt jag kvar och tittade på den vitkalkade lilla kyrkan, som inte såg så märkvärdig ut. Omsider kom han tillbaks och höll upp den stora nyckeln, som i triumf. Låset kärvade lite men till sist gled porten upp och vi klev in.

11

Fagerlind Berg har inga rötter inl.indd 11

12-02-29 13.51.51

manne fagerlind Ingenting som Axel sagt hade kunnat förbereda mig på det som väntade där inne. En störtflod av bilder vällde emot mig från väggarna, färggranna och strama, våldsamma och lugna, barnsliga och sublima om vartannat. De var till synes enkla men ändå tog de tag i mig som inga bilder jag sett dessförinnan. Människorna var nästan barnsligt tecknade, kunde ha sett lustiga ut, men det fanns samtidigt något högtidligt över dem, och på något vis kändes de mer verkliga än riktiga människor. Färgerna var matta av ålder men ändå märkvärdigt livliga, som glöd täckt med ett tunt lager aska. Det mesta var grönt och mörkbrunt – tydligen hade det varit rött en gång i tiden – men en av väggarna gick i en märklig ockragul nyans som verkade upplyst inifrån, som om kvällssolen till hälften trängde igenom kyrkväggen. Och Axel gick runt och berättade om allt, om vad bilderna föreställde, om Albertus Pictor och hans tid och värld, om hur man levde och målade på 1400-talet.

Vi stannade nog över en timme där inne men det kunde lika gärna ha varit fem minuter, eller en hel dag. När vi till sist klev ut och cyklade hemåt hade det blivit molnigt och solen var på väg ner, men trots den matta kvällsdagern var det som om hela världen glödde för mina ögon.

Jag har tänkt att den kvällen på något vis beseglade mitt öde. Om inte Axel hade tagit med mig så hade jag kanske gjort något annat med mitt liv. Nu blev min längtan att göra det som Axel gjort för mig, att berätta om konsten för mina medmänniskor, även om jag inte själv ville vara konstnär som han.

Men hur ofta avgör en enda händelse en människas liv?

Hela mammas släkt var full av skönandar och mamma var väl också en av dem, i smyg. Jag hade alltid anat att det fanns 12

Fagerlind Berg har inga rötter inl.indd 12

12-02-29 13.51.51

berg har inga rtter något annat, ett dolt land där jag hörde hemma. Jag hade det nog redan i mig; jag hade hittat dit ändå, som laxen till strömmen där den kläckts.

Dessutom var det inte bara morbror Axel. Han visade mig en skymt av det landet, men det var Georg Krusewitz som gjorde mig hemmastadd där, lika visst som att det var Carl-Johan Broman som förödde det.

Jag gick tillbaks till skrivmaskinen, satte mig tillrätta med fingrarna på tangenterna och funderade på hur jag skulle fortsätta. Då insåg jag att jag inte mindes vad jag hade skrivit för bara tio minuter sedan – jag var tvungen att läsa om det för att det skulle komma tillbaks. När jag lade ner arket kände jag att händerna darrade. Så underligt att jag kunde glömma så, jag måste ha sovit dåligt.

Jag fortsatte att skriva men kände mig håglös. Det ville sig bara inte riktigt, och efter en stund avbröts jag av att en bil körde in på parkeringen alldeles nedanför min balkong.

Jag hörde genast vem det var. Som vanligt stannade han helt vid infarten innan han ofattbart långsamt krypkörde in i en parkeringsficka. Sedan var han ändå inte nöjd med hur han stod utan justerade sin parkering tre gånger – alltid samma procedur. Det var Mats.

När han kommit uppför trappen reste jag mig och låste upp innan han hann ringa på.

– Nämen hej pappa, sa han.

– Jag såg att du kom. Vill du ha kaffe?

– Javisst.

Jag malde kaffe, fyllde på i min franska bryggkanna och ställde den på spisen. Mats blev kvar i dörrhålet med sin vanliga försagda uppsyn, som om han inte visste om han var välkommen 13

Fagerlind Berg har inga rötter inl.indd 13

12-02-29 13.51.51

manne fagerlind in. Hans händer vilade frampå magen och verkade klamra sig fast vid varandra. Jag log mot honom, men när han log tillbaks såg det bara automatiskt ut – inte tillgjort, men reflexmässigt.

– Ska du inte sätta dig? frågade jag.

Han lommade iväg och satte sig vid köksbordet. Snart började kannan fräsa astmatiskt och jag ställde fram två koppar åt oss.

– Ja, jag ville bara se hur du hade det, sa han, som om jag frågat varför han kommit.

– Jodå, det är inte så illa. Hur är det med dig?

– Jodå, det är jämna plågor.

Han gömde munnen i kaffekoppen.

– Alltid så gott kaffe här, sa han, som han brukade.

Jag försökte fråga honom hur han hade det, hur han verkligen hade det, men hela tiden gled han undan. Det var som att peta på en snigel: vid minsta beröring åkte känselspröten in, och till sist drog han sig helt in i sitt skal. Samtalet ebbade ut, men han verkade dra sig för att säga att han skulle gå.

Jag hjälpte honom på traven genom att fråga om han hade bråttom till jobbet. Han skyndade sig att intyga det och vi reste oss och gick ut i hallen.

Jag försökte krama honom till avsked men det var som att omfamna en skyltdocka. Jag fick plötsligt lust att fråga vad fan det var med honom, varför han alltid var så här. Men som vanligt log jag bara igen, fick ett snabbt leende till svar, och så var han borta.

Jag stod kvar i hallen med längtan efter Mats som en värk i bröstet. Fastän han precis varit här så längtade jag efter honom. Jag borde väl inte vara så missnöjd. Han hälsade ju ändå på mig, ganska ofta till och med, och han var aldrig otrevlig. Det var inte som med Markus. Men ändå …

14

Fagerlind Berg har inga rötter inl.indd 14

12-02-29 13.51.51

berg har inga rtter Jag mindes första gången jag såg honom, där i salen på BB. Olga låg i sin säng, utmattad men lycklig, och han vilade på hennes arm. Jag smög fram på tå och lutade mig över honom. Han sov. Huden var rödspräcklig och täckt av små silvriga fjun och allt i hans ansikte var så ofattbart litet.

Under tinningarna kunde jag se pulsen som slog. Jag lade kinden mot hans och kände hans lätta snusningar och att han luktade järn. När jag sträckte fram handen grep han om mitt pekfinger och släppte inte. Jag ville aldrig vara någon annan­stans.

Och när de sedan fick komma hem och vår lilla lägenhet i Hammarbyhöjden doftade sött av bröstmjölk … Jag arbetade med allmogekonst i Sörmland och älskade det men längtade ändå hem varje minut, och jag hade inget emot att byta hans blöjor eller gå upp på natten när han skrek. Hans varma lilla kropp vred sig mot mitt pyjamasbröst och jag borrade in näsan i hans lena hår och sjöng för honom tills han lugnade sig, så nära mig.

Det är väl så förstås, en dag behövs man inte längre, inte på samma sätt. Men ändå, måste det bli så här?

Ett annat minne kom till mig och trängde sig på objudet.

Mats var väl två år då – nej tre, för Olga var med barn igen. Det var sommar och vi gick längs stranden ute på Ängsö, vi hade tagit Vaxholmsbåten dit. Han var spritt naken och guldbrun från topp till tå, det måste ha varit på sensommaren. Olga mådde lite illa och hade satt sig under en stor al. Jag vandrade sakta bredvid Mats när han balanserade på stenar i vattenbrynet. Vattnet var stilla men rördes ibland av små oväntade vågor, tycktes sjuda i den dallrande hettan, men han höll sig obesvärad mitt i solen.

15

Fagerlind Berg har inga rötter inl.indd 15

12-02-29 13.51.52

manne fagerlind Då fick jag syn på en nära nog perfekt macksten. Jag plockade upp den och vägde den i handen. Den var av någon lätt svart stenart, tunn som en bit knäckebröd och nästan helt rund.

– Titta Mats, sa jag. Här ska du få se!

Jag snärtade iväg stenen och Mats stirrade med stora ögon när den studsade sju gånger på vattenytan.

– Men … hur gjorde du det? frågade han. Stenar flyter ju inte!

Jag förklarade så gott jag kunde, berättade om ytspänningen, och om skräddare som kunde gå på vattnet. Nu blev han ivrig, plockade upp en stor alghal klump och kastade den.

Den bröt ytan med ett plums som skvätte ner både honom och mig men han blev inte besviken utan skrattade bara, och det gjorde jag också. Sedan såg han upp och log.

– Jaa, sa han. Vilken tur ni har som har mig!

– Ja, det har vi verkligen.

Han fick en bekymrad rynka i pannan.

– Men varför gråter du pappa? Är du ledsen?

– Nej, lilla vän, jag är glad. Man kan gråta för att man är glad också.

Och nu grät jag igen där jag stod i min hall, utan att riktigt veta varför. Jag kände mig på något underligt sätt förlägen, som om någon såg mig, och torkade snabbt ögonen.

16

Fagerlind Berg har inga rötter inl.indd 16

12-02-29 13.51.52

2 Någon vecka senare satt jag framför skrivmaskinen igen. Det var en grå höstdag, så mörk att det knappt hjälpte att tända lamporna, som om den råa dimman smög in genom fönsterspringorna och sög i sig allt ljus.

Just den här dagen kändes det ännu tristare än vanligt att jag måste skriva just en deckare, men det verkar ju vara det enda som ges ut numera. Jag tröstade mig med att jag gjorde ungefär som Umberto Eco i Rosens namn och smög in duktigt mycket bildning bland pistolerna och blodet. Det var lite snaskigt, men syftet var ändå gott. Jag ville ju att folk skulle bli intresserade av konst också. Och när det stod om boken i tidningarna skulle de bli bra snopna, mina gamla arbetskamrater, även om det bara var en deckare.

Det var bara så träligt att beskriva den kriminella logistiken, hur ikontjuvarna ordnar transporten, slår ner vakterna och bryter sig in. Men när jag kom till själva stölden, hur de skär loss de vackra bilderna ur ikonostasen, travar upp dem som tegel och stuvar in dem i sin pickup, kände jag att blodet började hetta. Att bara betrakta dem som själlöst gods, som tvättmedel eller mobiltelefoner, något att tjäna pengar på … Jag kunde se det framför mig: guldet som skymtade 17

Fagerlind Berg har inga rötter inl.indd 17

12-02-29 13.51.52

manne fagerlind fram ur ikonernas dunkla färger, banditernas grova händer, motorsågarna som skar upp djupa sår i de urgamla pannåerna och slet loss dem ur de ramar där de vilat i många sekler.

Jag fick lust att titta lite närmare på en av mina vackraste ikoner. Den satt ovanför badrumsdörren så jag tog fram stegen och ställde den intill dörrhålet. Men när jag klev upp blev jag plötsligt yr, och innan jag hann reagera tappade jag balansen. Händerna sökte vilt efter något att ta tag i, men förgäves. Med ett brak störtade jag ner i parketten.

Jag kände genast att det gått riktigt illa. En skärande smärta strålade upp ur låret, och när jag försökte komma på fötter stegrades den så att jag skrek rätt ut.

Jag låg kvar, orörlig, och försökte hämta andan. Smärtan lättade så småningom lite, spann bara inne i vävnaderna som en slöande tiger. Jag förstod att jag måste ringa efter hjälp, men hur? Telefonen stod i vardagsrummet, två meter bort.

Det kunde lika gärna ha varit två mil. Jag blev liggande i ytterligare en halvtimme, men då började blåsan göra sig påmind. Jag förstod att jag ändå måste försöka. Jag sträckte försiktigt ut armarna och konstaterade att det i alla fall inte gjorde ondare då. Så grep jag tag i dörrposterna, först med ena och sedan med den andra handen. Jag andades tungt och undrade om det var bäst att dra sig fram försiktigt eller göra ett snabbt ryck och få det gjort. Till sist blev det någonting mitt emellan. Nu pressade sig smärtan ut i hela kroppen, vibrerande som en djup orgelton, fyllde upp hela mitt väsen och gjorde mig blind, men jag hörde att jag skrek igen.

När jag kom till sans var jag genomvåt av svett och började redan bli kall. Jag undrade om någon av grannarna hade hört mig. Om jag ropade på hjälp så skulle jag kanske slippa hasa mig fram en meter till. Men nej, jag ville inte det. I 18

Fagerlind Berg har inga rötter inl.indd 18

12-02-29 13.51.52

berg har inga rtter stället tog jag spjärn med vänster knä mot dörrposten och tryckte till. Den här gången gjorde det mindre ont. Kanske började jag vänja mig. Jag sträckte mig efter telefonsladden men det fattades några försmädliga decimeter. Jag lyckades sätta fotsulan mot dörrposten och tryckte mig fram, krokade fast ett finger i sladden och drog ner telefonen i golvet. Ännu flämtande av ansträngning slog jag ett nummer.

Inte förrän han svarade insåg jag att det var Markus jag hade ringt till.

– Hej … Det är pappa, sa jag.

– Jaha? Vad vill du?

– Du måste hjälpa mig. Jag har ramlat … här hemma. Jag måste ha brutit något.

– Jaha, men varför ringer du till mig?

– Men förstår du inte, jag måste till sjukhus.

– Men då är det väl bäst att du ringer på en ambulans?

– Ska jag ringa 90000 menar du?

– Nej, pappa, det är 112 nu för tiden. Du vet: ett-ett-två, lätt att slå.

Vi lade på och jag ringde numret. De sa att de skulle skicka en ambulans så snart som möjligt men ville inte säga hur länge det skulle dröja. Jag låg kvar, helt utmattad. Smärtan malde och hela tiden ekade det där rimmet i min hjärna.

Ett-ett-två, lätt att slå. Ett-ett-två, lätt att slå.

Det var lårbenshalsen jag hade brutit. Om jag glömt att jag började bli gammal så fick jag en påminnelse nu. Enda trösten var att jag gjort det efter att dristigt ha klättrat upp på en stege, inte när jag snavat på en mattkant på väg till rullatorn.

Så nu satt jag här i lägenheten med benet grundligt inpackat i gips och kunde inte ta mig ut. Jag hade kontaktat kommunen 19

Fagerlind Berg har inga rötter inl.indd 19

12-02-29 13.51.52

manne fagerlind men de kunde tyvärr inte erbjuda hemtjänst just nu, nej – en biståndshandläggare skulle kontakta mig, ovisst när.

Jag hade ingen mat hemma och behövde hjälp med att handla. I vanliga fall skulle jag ha bett Mats, men han skulle just resa bort. Så jag fick vända mig till Markus ändå, fastän jag drog mig för det. Jag blev svettig av nervositet och alldeles darrig när jag lyfte luren för att ringa, men till sist slog jag numret. Han svarade först efter fjärde signalen.

– Jaha, vad är det nu då? frågade han utan att ens säga hej först.

– Ja … jag är ledsen att behöva besvära dig, men jag har ingen mat hemma. Och Mats är bortrest så det är bara du som kan hjälpa mig.

– Äh, nånting har du väl hemma?

– Nej tyvärr, det är helt slut allting.

– Pasta? Konserver?

– Inte det heller. Så om jag inte ska få svälta så måste du hjälpa mig.

Han suckade.

– Vad betalar jag så mycket skatt för om kommunen inte gör nåt när det behövs?

– Inte nog för att slippa hjälpa din far när han brutit benet, tydligen.

Han fnös och muttrade något, men så sa han att han skulle komma ändå och lade sedan genast på. Jag ångrade att jag varit så bitsk. Nog tyckte jag att jag hade anledning, men ändå. Jag gick alltid som på ägg när jag pratade med Markus.

Jag tror att han lät mig vänta med flit, likt en direktör som vill demonstrera sitt överläge. Det var väl direktör han ville bli också. Hur som helst dröjde det två timmar innan hans blanka svarta stadsjeep kom farande – alldeles för fort som 20

Fagerlind Berg har inga rötter inl.indd 20

12-02-29 13.51.52

berg har inga rtter vanligt – och snabbt klämde sig in på parkeringen. Först då slog det mig att jag hade suttit där vid fönstret ända sedan jag ringde honom. Jag blev illa till mods när jag tänkte på all tid som runnit undan. Men sedan hörde jag honom i trappan och blev fullt upptagen av det. Jag kände att magen knöt sig och att jag liksom stålsatte mig, som inför ett slag. Jag drog åt mig kryckan och tog mig fram till dörren så jag kunde öppna snabbt när han ringde på.

Han var klädd som vanligt, med uttänkt ledighet. Jag tror det är så man ska se ut i näringslivet nuförtiden: snygga byxor och skjorta men inte slips, och absolut inte hel kostym, bara en blazer under överrocken. Han tittade myndigt på mig.

– Jaha, och du behövde alltså handlat.

– Ja. Tack för att du kunde ta dig tid, sa jag spakt.

– Ja, ja, det är ingen fara.

Han tog inte av sig skorna, ställde sig bara på tröskeln till köket och sträckte sig efter blocket och stod sedan där och skrev ner allt utan att tjura. Mjölk, kaffe, rökt makrill, spenat, chorizo, parmesanost. Fryst pyttipanna – inte så roligt men väldigt bra att ha hemma. Jag ansträngde mig att få med allt jag kunde behöva de närmaste fem dagarna, sedan skulle jag förhoppningsvis få hjälp av någon annan. Hela tiden kände jag mig löjligt, patetiskt tacksam över att Markus inte var direkt ovänlig mot mig. Han tog listan med sig och åkte.

Jag haltade bort till skrivmaskinen och satte mig men fick inte mycket skrivet, satt mest och väntade på att han skulle komma tillbaks.

Snart hörde jag hans steg i trappen. Han klev in utan att ringa på och hivade in kassarna på diskbänken, radade upp allt han hade köpt.

– Så, det var allt tror jag, sa han. Då måste jag rusa.

21

Fagerlind Berg har inga rötter inl.indd 21

12-02-29 13.51.52

manne fagerlind – Tack så mycket.

Han hade följt inköpslistan till punkt och pricka. Slarvig hade han aldrig varit. Men dum som jag var hade jag inte sagt vilken sorts kaffe jag ville ha, och nu såg jag att han hade köpt Eldorado-kaffe till mig.

Helvete!

När han vet att jag uppskattar gott kaffe, att jag är riktigt noga med att bara köpa det bästa jag kan hitta, hur kan han då köpa någon skit som till hälften består av rostat sågspån eller fan vet vad?

Med ens kände jag att jag darrade av ursinne och min lediga hand höll så hårt i diskbänkskanten att knogarna vitnade. En sådan snål jävel han hade blivit ändå! Jag önskade att jag kunde fatta varför. Säga vad man vill, men snål hade jag aldrig varit, varken mot honom eller någon annan. Och ändå gick han och köpte Eldorado-kaffe till mig!

Jag satte mig vid skrivmaskinen igen. Ilskan bände och bräckte i inälvorna och jag trodde inte att jag skulle kunna skriva något. Men jag hade tur. Själva förbittringen fick mig att tänka på Carl-Johan Broman igen, och jag fylldes åter av en revanschlust som gjorde att jag lätt kunde motivera mig.

Snart knattrade jag på, som i ett rus.

Om jag vetat hur det skulle bli med Broman hade jag nog hoppat av mina konststudier, men minnena från tiden i Uppsala kunde inte ens han ta ifrån mig.

Av alla jag träffade där minns jag Georg Krusewitz bäst.

Det fanns professorer och docenter som säkert kunde mer än han men som verkade ha förlorat all kärlek till det de höll på med; de kunde lika gärna ha undervisat i statistik eller kemi.

Georg var deras raka motsats.

22

Fagerlind Berg har inga rötter inl.indd 22

12-02-29 13.51.52

berg har inga rtter Från första föreläsningen höll han oss i ett fast grepp. Han blev aldrig osaklig eller sentimental, men samtidigt lystes allt han sa upp av glädjen över allt det vackra, och det fick oss att längta efter att lära oss mer. Han lärde oss om detaljernas betydelse utan att förringa helheten. Han var precis det som jag själv ville bli: en vägvisare som förklarade att konsten inte var ett laglöst land men ändå fick det att kännas outforskat, jungfruligt.

Han följde med oss till alla Mälardalens museer och en stor del av dess kyrkor. Men han nöjde sig inte med det. En gång formligen skuttade han in till föreläsningen, lika till sig som en flickunge som fått en egen häst, och berättade att han hade ordnat en visit åt oss samma kväll. Vi möttes vid Carolina Rediviva och vandrade över till de gamla patricierhusen på Drottninggatan, in i en trappuppgång med marmor i så många färger att den liknade ett förstenat kalejdoskop.

Högst upp bodde den konstsamlare som vi skulle besöka.

Han måste ha varit ofattbart förmögen, för lägenheten var den största jag någonsin sett. Värden mötte oss i dörren, ofattbart nog utstyrd i smoking, och bjöd oss att stiga in. Vi hade småpratat lite uppspelt men när vi kom in i salongen, som hade kunnat användas som balsal, blev vi helt förstummade, för väggarna var täckta från golv till tak med konst av yppersta klass: gamla holländska mästare, rokokoporträtt, svenska sekelskifteskonstnärer, till och med en Picasso …

Georg berättade och berättade om allt som där fanns medan vår värd gick omkring och serverade oss sherry ur en kristallkaraff.

Georg var inte förmögen, men det hindrade honom inte från att jämt och samt bjuda oss på mat och vin och museibesök. Genom det han visade lärde han oss allt från grun23

Fagerlind Berg har inga rötter inl.indd 23

12-02-29 13.51.52

manne fagerlind den, medeltida kyrkomålningar såväl som abstrakt modern konst.

Det var också Georg som hjälpte mig till mitt första jobb.

En kort tid trodde jag att det var så mitt yrkesliv skulle fortsätta, lika lyckligt som studietiden. Men sedan mötte jag Carl-Johan Broman.

Plötsligt kom någonting stort farande framför ansiktet på mig. Jag flög upp från stolen, så gott jag nu kunde det med mitt gipsade ben, och såg mig omkring. Hjärtat bankade så att det nästan gjorde ont. Ingenting syntes till och jag började undra om jag inbillat mig. Men så hörde jag ett dovt surrande, som av en gammal rakapparat, och något lösgjorde sig från taket. Det var en fluga, en stor fet spyfluga.

Var i all världen kom den ifrån? Det var ju mitt i november!

Nu vinglade den ut i rummet igen, gjorde en vid sväng och tog sikte på fönstret. I tystnaden blev dunsen så hög att jag tyckte synd om kräket, som sedan tog sats och försökte stånga sig genom glaset.

– Vänta så ska jag hjälpa dig, sa jag och reste mig.

Snart var jag framme vid fönstret och sträckte mig mot vredet, men flugan blev rädd och for ut i rummet igen. Jag stolpade efter med kryckan i högsta hugg och försökte se efter vart den tog vägen. Jag förlorade den ur sikte men så såg jag den igen i ett stråk av skymningsljus. Det slog mig plötsligt hur vacker den var. Bluebottle hette det visst på engelska, och det var så den såg ut: skimrande koboltblå, som ett flygande glaskonstverk. Egentligen var det sorgligt att folk tyckte att en spyfluga var äcklig, de borde titta ordentligt på den någon gång. Fast jag hade ju aldrig gjort det själv heller.

24

Fagerlind Berg har inga rötter inl.indd 24

12-02-29 13.51.52

berg har inga rtter Nu irrade den runt i skeva svängar och for iväg mot ett annat fönster. Den här gången rörde jag mig långsammare.

Men knappt hade jag kommit fram till fönsterbrädan förrän den åter flög undan i skuggorna.

– Din dumskalle, jag försöker ju hjälpa dig! sa jag.

Jag hörde den surra omkring som ett avlägset flygplan, skymtade den bara då och då när den närmade sig en lampa.

Jag tog ett par steg ut från fönstret och försökte förutse vart den var på väg. Sedan tog jag mig bort till det fönstret och öppnade det så försiktigt jag kunde. Snart nog kom den flygande, som jag hade trott. Med en lätt knuff fick jag fönstret att glida upp och flugan fortsatte rätt ut i friheten. Jag log brett och stängde snabbt, men så blev jag orolig. Det var ju kallt ute nu – hur skulle den klara sig? Jag spanade efter den men såg den inte.

Någonstans kunde den väl ändå värma sig. En ventilations­ trumma kanske, eller så kunde den väl slinka in i någon annan lägenhet. Den tanken tröstade mig, men jag lämnade fönstret öppet om den skulle komma tillbaka.

Jag kom att tänka på den där flundran som pojkarna hittade.

Det var i skärgården det också, men på någon ö längre ut.

Olga och jag hade satt oss på en solvarm häll medan Mats och Markus badade i ett slags sandlagun helt nära. En lätt vind rörde strandgräset och formade sakta om sanddynerna, och ett par vackra segelbåtar skred långsamt fram ute på redden.

Men så kom pojkarna springande med någonting i händerna, något levande. De började prata i mun på varandra, som Piff och Puff. Efter en stund hade vi förstått vad som hänt.

De hade fått syn på en flundra medan de badade och börjat 25

Fagerlind Berg har inga rötter inl.indd 25

12-02-29 13.51.52

manne fagerlind jaga den runt, runt i lagunen. Till sist hade den lagt sig på botten i ett försök att göra sig osynlig, men då hade Markus råkat ställa sig på den. Nu höll de fram den, triumferande, och undrade om vi skulle laga den till middag.

– Nej, det vore väl synd, och inte är det mycket mat heller, sa jag. Kom med här i stället!

Det var inte lätt, men till sist övertalade jag dem att släppa ner fisken i en jättegryta med rödbrunt humusvatten, och där simmade den sedan omkring hela dagen. Antagligen mådde den inte helt prima men den slapp i alla fall bli uppäten.

Pojkarna sprang hela tiden och kikade på den och till kvällen släppte vi ut den i havet igen. Olga och jag blev sittande på berget. Nu blundade jag och mindes värmen så väl att jag kände den mot min hud: värmen från solen, från den släta berghällen och från Olgas arm intill min …

Jag väcktes ur mina funderingar av att jag höll på att ramla omkull igen, men i sista stund fick jag tag i en stol. Jag fick visst vara försiktig med att stå och blunda så där. Balansen var inte att lita på, särskilt inte när ena benet var en stor gipsklump.

26

Fagerlind Berg har inga rötter inl.indd 26

12-02-29 13.51.52

3 Det dröjde fyra dagar, men sedan började matförråden sina, och Mats hade fortfarande inte kommit hem. Jag funderade över vem jag kunde ringa i stället för Markus. Ett par av de gamla vännerna hade jag i alla fall lite kontakt med. Jag brukade få några julkort och skicka några också. Anders och jag brukade rentav höras på telefon, men det skulle inte kännas naturligt att be honom om hjälp. Han bodde ju dessutom halvvägs till Uppsala.

Mats fru då? Jag övervägde det ett tag men hon hade väl fullt upp med barnen, särskilt nu när Mats var borta. Jag blev tvungen att ringa till Markus ändå.

Den här gången verkade han mindre grinig, men svarade avmätt att han kunde komma följande dag, efter jobbet.

Han höll ord, som han brukade. Prick klockan sex kom han körande och svängde in på parkeringen. Strax var han uppe i lägenheten, men han hälsade knappt när han kom in. Tigande stod han vid diskbänken och skrev ner allt jag bad honom köpa. Hela tiden kände jag hur harmen steg upp i halsen på mig. Han kunde väl vara lite trevlig ändå, det var ju inte så ofta han behövde träffa mig.

När jag bad honom köpa kaffe såg han äntligen upp från 27

Fagerlind Berg har inga rötter inl.indd 27

12-02-29 13.51.52

manne fagerlind inköpslistan och höjde teatraliskt på ögonbrynen.

– Kaffe? sa han. Har du redan druckit upp det jag köpte sist?

– Nej, sa jag, för det gick inte att dricka.

– Va? – Den här gången kan du väl köpa riktigt kaffe och inte nåt jävla Eldorado-kaffe? Du vet, andra världskriget är slut så du behöver inte köpa surrogat.

– Hur då menar du?

– Du vet mycket väl att jag vill ha gott kaffe! Köp åtminstone Classic franskrost eller Zoegas!

– Ja, ja, din tjänare hör …

– Är du så jävla mån om ditt arv att du inte unnar mig lite gott kaffe?

Hans ögon smalnade och han fick en olycksbådande rynka i pannan, men så fnös han bara.

– Arv! sa han. Det blir väl knappast nåt arv att tala om, med din karriär? Eller vad man nu ska kalla den.

Jag teg, orden blev till heta klumpar som lade sig på hög i halsen. Han tog inköpslistan och gick ut genom ytterdörren.

Den jävla skitstöveln! Vad han än sa, och hur lite han än väntade sig, så visste jag att det var just det han gjorde. Han satt redan och funderade på hur mycket det skulle bli, om det skulle räcka till en ännu större plasma-TV eller en ny skinnsvulst till soffa. Ingenting vackert ville han ha, det skulle bara vara vräkigt, pråligt och dyrt. Framförallt dyrt. Egentligen ville han väl helst låta prislapparna sitta kvar.

Snart kom han tillbaka och packade upp varorna, utan att säga ett ord. Han gick mot ytterdörren men sa inte adjö, gav mig bara en minimal nick som såg ut som en liten spasm.

28

Fagerlind Berg har inga rötter inl.indd 28

12-02-29 13.51.52

berg har inga rtter Jag mindes sist jag var hemma hos Markus, på hans födelse­ dag för två år sedan. Jag blev verkligen inbjuden med armbågen: bara två dagar innan födelsedagen ringde han och sa att han skulle ha en lunchbjudning för de närmaste. Det var säkert Mats som tjatat tills jag fick komma.

Så fort man kom in i lägenheten kände man lukten av prylar, av varm plast och nyöppnade kartonger. Maten stod uppdukad i köket – sushi och sashimi och thailändsk nudelsallad, allting köpt från en cateringfirma som vanligt. På så vis fick han ju också visa upp sin splitternya köksinredning.

Köksluckorna var av oljad ek och hade inga synliga handtag, vilket fick köksskåpen att likna massiva ekblock, och han hade skaffat kyl och frys med ismaskin och dörrar av borstat stål. På diskbänken stod någon ny sorts espressomaskin som man laddade med färdiga ampuller med kaffe, säkert väldigt dyr den också. Hans vardagsrum såg ut som cockpiten i ett rymdskepp. Soffan flankerades av två smala men manshöga högtalare, och på väggen satt en CD-spelare från Bang & Olufsen och en enorm platt-TV som stod på utan ljud. Under den, på en fräckt designad liten hylla, stod en svart och blank spelmaskin från Sony med en rejäl trave spel bredvid. Vad han nu skulle ha dem till, han hade väl knappast tid att spela ändå.

Jag blev snart illa till mods av att se alltihop, och dessutom kändes det alltid jobbigt att träffa Olga nuförtiden, så snart gick jag därifrån.

Sedan dess hade jag inte varit hemma hos honom, men Mats gav mig rapporter om alla hans nya förvärv: ett saltvattensakvarium med en stor muräna i, en elegant vinkyl helt i plexiglas, och nu senast en stjärnkikare med inbyggd GPS. – Men varför vill han ha GPS i en kikare!? frågade jag.

29

Fagerlind Berg har inga rötter inl.indd 29

12-02-29 13.51.52

manne fagerlind Han plirade förväntansfullt mot mig och strök sin tunna mustasch.

– Jo, det finns en liten skärm där man kan välja vilken himlakropp man vill titta på, och sedan kollar kikaren var den befinner sig och ställer in sig så den pekar rätt.

– Herregud! Använder han den där grejen då?

– Nej. Han skyller på att det alltid varit molnigt när han velat göra det.

Jag suckade, och Mats såg påtagligt nöjd ut.

En dag när jag satt och skrev ringde det plötsligt. Det kom så oväntat att jag blev alldeles skärrad först. Telefonen stod långt från skrivbordet men jag kom på fötter och hann svara precis efter femte signalen. Det var Anders, min gamla klasskamrat från läroverket.

– Så du var hemma i alla fall? sa han. Jag tänkte precis lägga på.

– Jo. Jag har brutit benet, så jag är inte så snabb för närvarande.

– Å fasen! Hur gick det till?

Jag berättade och han beklagade som sig bör, varpå han drog iväg i någon ointressant historia om en moster som också hade brutit lårbenshalsen. Efter ett tag började jag tänka på annat, men så plötsligt insåg jag att han hade ställt en fråga.

– Vadå, sa du? frågade jag.

– Jag undrade hur länge du måste gå med gipset.

– Fyra veckor till tror de visst.

– Jaha, då har du svårt att komma iväg på en utställning antar jag.

– Ja, tyvärr. Hurså?

30

Fagerlind Berg har inga rötter inl.indd 30

12-02-29 13.51.52

berg har inga rtter – Jo, jag läste om en utställning på Nationalmuseum, om svensk kyrkokonst. Det är du ju intresserad av?

– Tja … jag har hållit på mycket med det, det har jag.

– Skulle du vilja gå?

– Kanske det, men just nu sitter jag där jag sitter.

Tyvärr.

– Jaha. Det var ju synd.

Det blev tyst i andra änden, men när pausen blev besvärande lång frågade jag bara hur det gick med hans golf, och då kom han igång igen. Innan han lade på tog han dock upp utställningen igen.

– Jag kan kolla hur länge den går om du vill, sa han.

– Gör du det. Tack för att du ringde!

Jag lade på, tog min krycka och reste mig för att gå tillbaks till skrivbordet. Men nu kände jag mig inte upplagd, inte för någonting, bara vemodig och ensam. Det blev nästan kusligt tyst nu när jag hade lagt på luren och jag ångrade att jag hade varit lite kort mot Anders, jag visste egentligen inte varför. Jag lovade mig själv att ringa honom snart.

I stället släpade jag mig fram till fönstret och tittade ut, hoppades att jag skulle se lite folk därute. Det var alldeles tomt men jag stod envist kvar, och till sist kom där en mamma med sin lille grabb. Han kunde väl vara en fem år och envisades med att balansera på cykelstället trots att det var i stort sett omöjligt. Han lyckades aldrig gå mer än en halvmeter eller så innan han trillade ner, men varje gång tog han sig upp igen. Mamman såg lite uppgiven ut men fann sig stoiskt i sitt öde. Jag log för mig själv och lutade mig fram för att se bättre, kom så nära att rutan immade igen, som om jag själv var ett barn med näsan tryckt mot glaset. Jag strök bort imman med tröjärmen och gick till skrivbordet.

31

Fagerlind Berg har inga rötter inl.indd 31

12-02-29 13.51.52

manne fagerlind Men när jag satte mig tillrätta hade det hänt igen. Jag hade fullständigt glömt bort vad jag skrivit alldeles innan. Jag ansträngde mig till mitt yttersta för att minnas men hjärnan var lika tom som arket jag just satt i skrivmaskinen. Snart kände jag svetten bryta fram i pannan.

Till sist var jag tvungen att ta upp det förra arket och läsa vad som stod där och då kom det tillbaka, men jag kände mig orolig. Hur kunde jag bara glömma så? Alla fick väl sämre närminne när de blev äldre, men jag var ju inte mer än sextiosex år.

Så fort Mats kom hem från resan, ringde han och frågade hur det var med mig och om jag hade allt jag behövde. Jag sa att jag hade det men han lät inte riktigt nöja sig med det.

– Vill du inte komma hem till oss på middag då? frågade han.

– Middag? Men mitt ben då?

– Asch, det är inget problem! Jag kommer och hämtar dig.

Det kändes som en rätt dum idé men jag ville ju gärna träffa dem, så jag tackade ja.

Några timmar senare hörde jag Mats bil ute på parkeringen, och snart ringde han på dörren. Det blev nog svårare än han hade tänkt sig att få mig nerför de två trapporna – jag var tvungen att lägga nästan hela min tyngd på honom – men till sist kom vi ner. Han höll upp porten för mig och låste upp bilen men så fick han en bekymrad rynka i pannan.

– Du pappa, jag kan inte skjuta tillbaks framsätet för barnstolens skull. Har du något emot att sitta där bak, i mitten?

Jag gjorde inga invändningar, för där fram var det helt klart för ont om plats. Med viss möda klämde vi in mig mel32

Fagerlind Berg har inga rötter inl.indd 32

12-02-29 13.51.52

berg har inga rtter lan barnstolen och lille Stefans bälteskudde till vänster. Sedan startade Mats bilen och smög försiktigt ut den på gatorna.

Mats försökte konversera, men det var svårt när jag inte satt bredvid honom. Det kändes nästan skönt när Nynäsvägens buller fick honom att ge upp. Det gula halogenljuset kom och gick i kupén och bil efter bil körde om oss till vänster.

Snart tog han av mot Tyresö där de bodde. Ljusen blev glesare, ibland kom vi in i ett mörkt stråk av skog, men så kom deras radhusområde glidande ur skuggorna, prydligt upplyst av många gatlyktor.

Mats höll mig under armen hela vägen från parkeringen till radhuset. Det var rätt löjligt egentligen – här var det ju plan mark och ingen is. Sedan såg han till att jag blev installerad i deras stora plyschsoffa.

– Sitt nu här och ta igen dig, sa han, och fortsatte ut i köket för att hjälpa till med middagen.

Därute skymtade jag hans fru Elisabet som en silhuett mot diskbänksbelysningen, hennes runda axlar och barm fick henne att likna en Zornkulla. Hon rörde sig hela tiden mellan kökets arbetsytor, men med lugna lätta rörelser, som i en menuett. Jag såg förstulet på henne, skämdes lite över det men kunde inte riktigt ta blicken från henne.

Jag hade inte tänkt nämna Olga, men när Mats kom tillbaks till vardagsrummet slank det bara ur mig: – Hur är det med din mamma då förresten?

– Joodå. Jag pratade med henne igår. Hon och Mario har ju köpt ett hus i Spanien och de är där just nu.

Han fortsatte att berätta om henne och hennes lyckade liv, att det gick bra för deras barnbokhandel på Söder och att de hade gjort en spännande resa till Vietnam eller Kambodja eller vad det var och att hans barn hade så roligt med henne.

33

Fagerlind Berg har inga rötter inl.indd 33

12-02-29 13.51.52

manne fagerlind Det var väl bra för henne att hon sluppit släpa sig fram med mig. Jag log så det stramade i kinderna och sa att det var roligt att höra, som man förväntas göra i sådana lägen.

När Mats gick ut i köket satt jag kvar och tänkte på Olga, fastän jag inte ville. Ingen idé att älta det där, det gjorde bara ont att tänka på henne. Jag tvingade mig själv att sluta, blundade och andades djupt några gånger.

Nu virvlade Stefan in genom ytterdörren.

– Pappa, pappa, får jag spela Playstation? frågade han innan han ens fått av sig jackan.

– Inte nu, gubben, farfar är ju här.

– Men det gör väl ingenting, eller hur farfar?

– Nej då, nej. Spela du.

Strax satt han bredvid mig i soffan. Han var varm och svettig och satte sig tätt intill mig. Plötsligt kände jag mig lycklig. Det var precis som när Mats och Markus var små.

Men han verkade knappt märka att jag var där, hela hans uppmärksamhet var riktad mot teven.

– Kolla farfar, visst är det coolt! sa han när spelet startade.

Det var lite underligt det hela. Spelet såg ut som en tecknad film, och huvudpersonen var en lejongul rymdvarelse med stora spetsiga öron som liknade en ökenrävs. Den hade en jättelik strålpistol i näven och sprang runt och sköt vilt omkring sig hela tiden. Stefans stora ögon var som fastnaglade vid teven. Nu var han plötsligt så lik sin pappa – precis så där hade Mats sett ut när han spelade schack. Hans små tummar dansade fram över handkontrollen samtidigt som de färgstarka bilderna fortsatte att forsa ut ur teven. Jag förstod att han tyckte det var kul, men själv fick jag nästan ont i huvudet.

34

Fagerlind Berg har inga rötter inl.indd 34

12-02-29 13.51.52

berg har inga rtter – Vad heter han då, den där rymdvarelsen? frågade jag.

– Han är ingen rymdvarelse! Han är en alien!

– Jaha.

– Han heter Ratchet, och hans robotkompis heter Clank, så spelet heter Ratchet and Clank.

Spelet fortsatte, men jag förstod aldrig vad den där Ratchet egentligen var ute efter. Jag tänkte på Härkeberga kyrka och blev vemodig. Vilket barn idag skulle tycka att det var något särskilt med de bilderna – de rörde sig ju inte ens?

Det skulle väl inte räcka om de rörde sig heller, när man inte kunde styra dem. Men jag var nog bara en nostalgisk gnällspik, det var väl som att sörja för att dagens ungar hellre äter pizza än rotmos.

Jag hävde mig upp ur soffan för att gå ut i köket och se om jag kunde hjälpa till med något, men just då kom Elisabet ut och sa att maten var klar. De hade slagit på stort, gjort inbakad oxfilé med portvinsstuvade champinjoner och dukat med fin linneduk och ett par kandelabrar. Det var bara full högtidsdräkt som saknades. Vi satte oss och tog några tuggor av maten.

– Det här var verkligen jättegott, sa jag.

– Tack, det var roligt att höra, sa Elisabet.

– Jag tycker det är jätteäckligt! sa Stefan. Kan vi inte äta köttbullar i stället?

– Stefan! sa Elisabet. Så säger man inte!

– Men det är ju det, jag hatar svamp!

– Om du inte riktigt gillar maten kan du säga så här: jag tyckte inte att det var så jättegott.

– Varför då?

Det var tur att Stefan var där. Han pladdrade på tills allt ljus var på honom. Mats och Elisabet hade inte tid med så 35

Fagerlind Berg har inga rötter inl.indd 35

12-02-29 13.51.52

manne fagerlind mycket mer än att lyssna på honom och att få i lilla Elsa lite barnmat. Själv sa jag just ingenting och drog mig omärkligt tillbaka. Jag var nöjd med att vara som en fluga på väggen eller ett diskret mönster på tapeten. De pratade om dagis och jobb och kompisar och vad de skulle göra nästa helg, och jag satt bara och lyssnade. Ändå var jag märkvärdigt trött och kände mig nästan yr när Mats skulle skjutsa hem mig.

Jag försökte dölja det. Trots bruten lårbenshals och långt framskriden mossighet tyckte jag inte att jag var en gammal gubbe, inte än. Jag ville inte att de skulle tycka det heller.

36

Fagerlind Berg har inga rötter inl.indd 36

12-02-29 13.51.52