9789173518413

Av Lee Child har utgivits Dollar Gisslan Bränd Besökaren Hetta Livvakten Dubbelspel Fienden Prickskytten Misstaget Trubbel Inget att förlora Det ögat inte ser 61 timmar Värt att dö för

841_inlaga_Dold_identitet.indd 2

2012-05-14 08:30

LEE

C H I LD DoLD IDEntItEt

Översättning Anders Bellis

841_inlaga_Dold_identitet.indd 3

2012-05-14 08:30

www.damm.se Copyright © Lee Child 2011 Svensk utgåva © 2012 Damm Förlag, Forma Books AB Forma Books AB är ett dotterbolag till Forma Publishing Group AB som är miljöcertifierat enligt SS-EN ISO 14001 Originalets titel The Affair Omslag Maria Sundberg Omslagsillustrationer Foto: © Andy Kerry/Alamy Övriga bilder Shutterstock och Istockphoto Sättning Forma Books Typsnitt Galliard Tryck ScandBook AB, Falun 2012 ISBN: 978-91-7351-841-3

841_inlaga_Dold_identitet.indd 4

2012-05-14 08:30

ETT Pentagon är världens största kontorsbyggnad. Sexhundrafyratusen kvadratmeter, trettio tusen människor, mer än tjugosju kilometer korridorer, men med bara tre utgångar mot gatan. Innanför var och en finns en lobby med säkerhetsvakter. Jag valde den som vetter åt sydost. Huvudentrén. Den som ligger närmast tunnelbanan och busshållplatsen, eftersom det är mest folk där och den är populärast bland civilisterna som arbetar i byggnaden. Och jag ville ha gott om civilister omkring mig. Helst en lång, oändlig rad av civilister. Som ett slags försäkring, mest mot att bli skjuten så fort man fick syn på mig.

Gripanden slutar ofta i katastrof – ibland av en olyckshändelse, ibland avsiktligt – så jag ville ha vittnen. Jag ville ha utomståendes blickar riktade mot mig, i alla fall till en början. Jag minns förstås datumet.

Det var tisdagen den 11 mars 1997 och det var sista dagen jag gick in i byggnaden som anställd av människorna som låtit bygga den.

Länge sedan.

Den 11 mars 1997 inföll också som av en händelse exakt fyra och ett halvt år innan världen förändrades den där andra, framtida tisdagen. Som på så många andra platser på den gamla goda tiden var säkerhetsanordningarna vid huvudingången därför effektiva utan att för den skull vara hysteriska. Inte för att jag gav anledning till hysteri.

Inte på avstånd. Jag var iförd daglig dräkt, som var ren, pressad, putsad och glänsande, och dekorerad med tretton års medaljband, utmärkelser och gradbeteckningar. Jag var trettiosex år gammal, gick med högburet huvud och eldgaffelrak i ryggen – ur varje synvinkel 5

841_inlaga_Dold_identitet.indd 5

2012-05-14 08:30

en föredömlig militärpolis i Förenta staternas armé, förutom att jag hade för långt hår och inte hade rakat mig på fem dagar.

På den tiden sköttes säkerheten kring och i Pentagon av den federala polismyndigheten DPS, Defense Protective Service, och på fyrtio meters håll såg jag tio av deras killar i lobbyn. Vilket jag tyckte var alldeles för många. Vilket i sin tur fick mig att undra om alla verkligen var deras killar eller om några av dem faktiskt var våra, som arbetade under täckmantel och väntade på mig. Merparten av vårt kvalificerade arbete utförs av underofficerare och de utför mycket av det arbetet genom att låtsas vara någon annan. De uppträder som överstar och generaler och meniga och vem som helst annan de måste uppträda som. Och de är bra på det. Det är rena vardagsgörat för dem att dra på sig DPS-uniformer och vänta in sitt objekt. På trettio meters håll kände jag inte igen någon av dem, men å andra sidan är armén en mycket stor institution och de skulle förstås ha valt mannar som jag aldrig hade träffat.

Jag gick vidare, mitt i en stor folksamling som var på väg längs boulevarden mot ingången. Somliga män och kvinnor i uniform – antingen daglig dräkt som min eller de gamla stridsdräkterna i skogskamouflagemönstrat tyg vi hade på den tiden – och andra män och kvinnor som uppenbarligen var militärer men iförda civil klädsel som kostym eller arbetsuniformer, och åter andra som uppenbarligen var civilister. Några i varje kategori bar på väskor eller portföljer eller paket och alla i varje kategori saktade farten eller steg åt sidan eller hasade fram när den breda folkmassan smalnade av till en pilspets och sedan smalnade av ännu mer till ett led där man stod ensam eller kollegialt bredvid varandra två och två och där folk gjorde sig redo att strömma in. Jag rättade ensam in mig i ledet bakom en kvinna med bleka, välskötta händer och framför en kille i kostym som var blanksliten på armbågarna. Civilister båda två. Skrivbordsarbetare, förmodligen analytiker av något slag. Vilket var precis som jag ville ha det. Oberoende vittnen. Klockan var nästan tolv på dagen. Det var soligt och marsluften var ljum. Vår i Virginia. På andra sidan floden höll körsbärsträden på att vakna. De omtalade blommorna skulle just slå ut. Överallt på entrébord låg oförargliga, inrikes flygbiljetter och spegelreflexkameror i väntan på sightseeingbesök i huvudstaden.

6

841_inlaga_Dold_identitet.indd 6

2012-05-14 08:30

Jag väntade i kön. Långt framför mig gjorde DPS-killarna sådant som säkerhetsvakter gör. Fyra av dem var upptagna med särskilda uppgifter – två bemannade informationsdisken och två kontrollerade officiella ID-brickor och vinkade in ägarna genom ett vändkors. Två stycken stod precis innanför glasdörrarna och tittade ut, med högburna huvuden och blickarna riktade rakt fram. De sökte av folkmassan. Fyra stod tillsammans i en grupp och hängde i dunklet innanför vändkorsen och småpratade. Alla tio var beväpnade.

Det var de fyra bakom vändkorsen som bekymrade mig. Det kan inte råda något tvivel om att försvarsdepartementet 1997 var uppblåst och överbemannat i relation till de hot vi stod inför, men trots det var det ovanligt med fyra killar i tjänst som inte hade någonting över huvud taget att göra. De flesta kommandon får åtminstone sin överflödiga personal att se ut som om den är upptagen. Men de här fyra hade ingen uppenbar roll att spela. Jag sträckte på mig och tittade rakt fram och försökte få syn på deras skor. Av skor kan man få reda på mycket. Täckmantelsförklädnader är ofta inte fullständiga, särskilt inte i miljöer där de flesta är uniformerade. DPS var i princip ett slags patrullerande poliser, så i den mån de kunde välja brukade de välja snutskor. Stora, bekväma saker som lämpade sig väl för att stå och gå i hela dagen. Underofficerare från militärpolisen kunde använda sina egna skor, som inte var riktigt likadana.

Men jag såg inte deras skor. Det var för dunkelt därinne och de stod för långt bort.

Ledet hasade vidare, i den takt som var vanlig före elfte september. Ingen vresig otålighet, ingen frustration, ingen rädsla. Bara den gamla vanliga rutinen. Kvinnan framför mig hade parfym på sig. Jag kände doften av den från hennes nacke. Jag gillade den. De båda killarna bakom glasdörrarna fick syn på mig på ungefär tio meters håll. De släppte kvinnan med blickarna och riktade dem mot mig. De vilade på mig ett ögonblick längre än nödvändigt och sedan riktades de mot killen bakom mig.

Sedan riktades de mot mig igen. Båda männen stirrade öppet på mig, uppifrån och ned, från den ena sidan till den andra. Fyra eller fem sekunder. Och sedan hasade jag framåt och de riktade på nytt uppmärksamheten mot killen bakom mig. De sade inget till 7

841_inlaga_Dold_identitet.indd 7

2012-05-14 08:30

varandra. Sade inget till någon annan heller. Inga varningar, inget larm. Två möjliga tolkningar. I bästa fall den första: jag var bara en kille de inte hade sett förut. Eller kanske stack jag av för att jag var större och längre än någon annan inom hundra meters radie. Eller för att jag bar en majors gyllene eklöv och banden till några riktigt förtjänstfulla medaljer, bland dem Silverstjärnan. Som en affischpojke.

Men på grund av håret och skäggstubben såg jag också ut som en grottmänniska och den visuella dissonansen kunde vara skäl nog för den förnyade och längre blicken, av rent intresse. Vakttjänst kan vara långtråkig och ovanliga uppenbarelser är alltid välkomna.

Eller, i värsta fall den andra tolkningen: de bekräftade bara för sig själva att en väntad händelse faktiskt hade inträffat och att allt gick enligt planerna. Som om de hade förberett sig och studerat fotografier och tänkte för sig själva: OK, han är här, precis på klockslaget.

Så nu väntar vi bara ett par minuter, tills han kommit in. Och då sänker vi honom.

För jag var väntad och jag var mycket punktlig. Jag hade ett avtalat möte klockan tolv och saker och ting att diskutera med en viss överste inne på ett kontor på tredje våningen i C-ringen, och jag var säker på att jag aldrig skulle komma dit. Att promenera rakt in i ett gripande var en ganska trubbig taktik, men ibland är enda sättet att ta reda på om spisplattan är varm att röra vid den.

Killen framför kvinnan som var före mig gick in genom ingången och höll upp ett passerkort som han hade i ett band om halsen. Han vinkades vidare. Kvinnan framför mig tog ett par steg och tvärstannade sedan, för just i det ögonblicket kom de båda DPS-väktarna fram från sina platser bakom plexiglaset. Kvinnan stod blickstilla kvar och lät dem tränga sig ut framför henne, mot den framvällande folkmassan. Sedan gick hon vidare och fortsatte in, och de båda killarna stannade och blev stående exakt där hon hade stått. En meter framför mig, men vända åt andra hållet. Mot mig, inte bort från mig.

De blockerade ingången. De såg rakt på mig. Jag var rätt säker på att de tillhörde DPS-personalen. De bar snutskor och deras uniformer hade under lång tid mjuknat och sträckts ut och format sig efter deras respektive kroppsbyggnader. Det här var inte förklädnader som 8

841_inlaga_Dold_identitet.indd 8

2012-05-14 08:30

hämtats i ett skåp i ett omklädningsrum för första gången samma morgon. Jag såg förbi de båda killarna, in i byggnaden, på de fyra kollegorna som inte gjorde någonting, och försökte avgöra hur pass väl deras kläder satt, i jämförelse. Det var svårt att säga.

Framför mig sade killen till höger: ”Kan vi stå till tjänst med något, sir?”

Jag frågade: ”Som vad då?” ”Vart är ni på väg?” ”Måste jag tala om det för er?” ”Nej, sir, absolut inte”, sade killen. ”Men vi kan hjälpa er på traven lite, om ni vill.”

Förmodligen via en diskret dörr in i ett litet låst rum, tänkte jag.

Jag förmodade att de också hade civila vittnen i tankarna, precis som jag. Jag sade: ”Jag väntar gärna på min tur. Jag är hur som helst nästan framme.”

På det svarade inte de båda killarna. Dödläge. Amatörernas stund.

Att försöka inleda gripandet utomhus var korkat. Jag kunde börja knuffas och vända mig om och springa och försvinna i folkmassan på ett ögonblick. Och de skulle inte skjuta. Inte utomhus. Folk­ samlingen var för stor. För stora oavsiktliga förluster bland civilbefolkningen. Kom ihåg att det här var 1997. Elfte mars. Fyra och ett halvt år före de nya reglerna. Mycket bättre att vänta tills jag befann mig i lobbyn. De båda hejdukarna kunde stänga dörrarna bakom mig och ställa sig sida vid sida utanför dem medan jag fick de dåliga nyheterna vid receptionsdisken. Vid det laget kunde jag rent teoretiskt vända mig om och slå mig förbi dem igen, men det skulle ta ett par sekunder, och under de sekunderna skulle de fyra killarna som inte hade någonting att göra hinna skjuta mig i ryggen ungefär tusen gånger.

Och om jag rusade framåt kunde de skjuta mig i bröstet. Och vart skulle jag förresten ta vägen? Att fly in i Pentagon var ingen särskilt god idé. Världens största kontorsbyggnad. Trettio tusen människor.

Fem våningar. Två källarvåningar. Tjugosju kilometer korridorer. Det finns tio radiella korridorer mellan ringarna och det sägs att man kan ta sig mellan två slumpvis utvalda punkter inne i byggnaden på maximalt sju minuter, vilket förmodligen beräknats efter arméns officiella 9

841_inlaga_Dold_identitet.indd 9

2012-05-14 08:30

snabbmarschtakt på drygt sex kilometer i timmen. Vilket betydde att om jag sprang fort skulle jag kunna befinna mig var som helst på tre minuter. Men vart skulle jag springa? Jag skulle kunna leta rätt på ett städskåp och stjäla lunchlådor och hålla ut ett par dagar, men det skulle också vara allt. Eller jag kunde ta gisslan och försöka argumentera för min sak, men jag hade aldrig sett något sådant lyckas.

Så jag väntade.

DPS-killen till höger sade: ”Hoppas att ni får en trevlig dag, sir” och gick sedan förbi mig medan hans kollega gick förbi mig på andra sidan. De släntrade bara långsamt förbi. Två killar som var glada att komma ut i friska luften och patrullerade för att få uppsikt ur ny synvinkel. Kanske inte så dumma trots allt. De gjorde sitt jobb och följde planen. De hade försökt locka in mig i det lilla låsta rummet, men de hade misslyckats. Inte gjort någon skada, inga fula knep – så nu övergick de till plan B. De skulle vänta tills jag gått in och dörrarna var stängda, och då skulle de ge folk som var på väg mot ingången order att skingras, för att hålla dem på säkert avstånd för den händelse att det blev skottlossning i lobbyn. Jag förmodade att lobbyns fönster antogs vara skottsäkra, men var man smart satsade man inte på att försvarsdepartementet hade fått exakt vad det betalat för.

Dörren var rakt framför mig. Den var öppen. Jag tog ett andetag och gick in i lobbyn. Ibland är enda sättet att ta reda på om spis­ plattan är varm att röra vid den.

10

841_inlaga_Dold_identitet.indd 10

2012-05-14 08:30

TVÅ Kvinnan med parfymen och de bleka händerna befann sig redan långt inne i korridoren innanför vändkorset. Hon hade vinkats igenom. Rakt framför mig hade jag receptionsdisken, bakom vilken två män satt. Till vänster om mig stod de båda killarna som kollade ID-brickor. De stod på var sin sida om vändkorset. De fyra extra killarna innanför det gjorde fortfarande ingenting. De stod fortfarande i en klunga, tysta och vaksamma. Som en oberoende grupp. Jag såg fortfarande inte deras skor.

Jag tog ett andetag till och gick fram till receptionsdisken.

Som ett lamm till slakt.

Killen till vänster såg på mig och sade: ”Ja, sir.” Trötthet och resignation i tonfallet. Ett svar, inte en fråga. Som om jag redan sagt något. Han såg ung och ganska smart ut. Riktig DPS, förmodligen.

Militärpolisens underofficerare lär sig snabbt, men de skulle inte sitta i en av receptionerna i Pentagon, oavsett hur övertygande täckmanteln var avsedd att vara.

Receptionisten såg förväntansfullt på mig igen och jag sade: ”Jag har ett möte klockan tolv.” ”Med vem då?” ”Överste Frazer”, sade jag.

Killen låtsades som om han inte kände igen namnet. Världens största kontorsbyggnad. Trettio tusen människor. Han bläddrade i en bok som var tjock som en telefonkatalog och frågade: ”Menar ni överste John Frazer? Senatssambandsofficeren?”

11

841_inlaga_Dold_identitet.indd 11

2012-05-14 08:30

Jag sade: ”Ja.” Eller: Jag erkänner mig skyldig.

Långt bort till vänster om mig såg de fyra extra killarna på mig.

Men de rörde sig inte ur fläcken. Inte ännu.

Killen bakom receptionsdisken frågade inte vad jag heter. Dels för att han deltagit i en genomgång och förmodligen fått se fotografier och dels för att mitt namn stod på en namnbricka på uniformen, en namnbricka som jag i enlighet med reglementet bar på högra bröstfickans flik. Exakt i mitten, med övre kanten exakt en halv centimeter under övre sömmen.

Sju bokstäver: REACHER. Eller nio bokstäver: Grip mig nu.

Killen i informationen sade: ”Överste James Frazer sitter i 3C315.

Vet ni var det är?”

Jag sade: ”Ja.” Tredje våningen, C-ringen, närmast radiella korridor nummer tre, avdelning femton. Pentagons version av kartkoordinater, vilket behövs med tanke på att man har hela tjugonio tunnland golvyta.

Killen sade: ”Sir, hoppas ni får en trevlig dag”, och riktade sin troskyldiga blick mot nästa person i kön. Jag stod stilla ett ögonblick.

De knöt samman paketet med rosett. De såg till att alltsammans blev perfekt. Det allmängiltiga testet på om någon är skyldig till ett brott uttrycks av latinets Actus non facit reum nisi mens sit rea – vilket betyder ungefär: Att göra något behöver inte nödvändigtvis innebära att du får problem, om du inte haft uppsåt att göra det. Handling och uppsåt är vad som räknas. De väntade på att jag skulle bevisa mitt uppsåt. De väntade på att jag skulle gå in genom vändkorset, in i labyrinten. Vilket förklarade varför de fyra extra killarna befann sig på andra sidan vändkorset, inte på min sida. När jag korsade gränsen skulle det bli allvar. Kanske hade det med jurisdiktion att göra. Kanske hade man konsulterat advokater. Frazer ville utan tvivel få mig ur vägen, men han ville inte riskera att åka dit själv.

Jag tog ett andetag till och gick in genom vändkorset och därmed blev det allvar. Jag gick mellan de båda ID-brickskontrollanterna och trängde mig mellan spärrens båda kalla sidor av metallegering.

Metallstången drogs in. Jag behövde inte vidröra den med låren.

12

841_inlaga_Dold_identitet.indd 12

2012-05-14 08:30

Jag gick in på andra sidan och väntade. De fyra extra killarna stod till höger om mig. Jag tittade på deras skor. Arméns reglemente är förbluffande vagt vad beträffar skor. Vanliga, kraftiga snörskor.

Konservativa, inget synligt märke, minst tre par snörhål, max två och en halv centimeter höga klackar. Det är allt som står i det finstilta.

De fyra killarna till höger om mig följde reglementet, men de hade inte snutskor. Inte som de båda killarna utomhus. De hade fyra olika varianter på samma klassiska tema. Blankputsade, hårt snörda, några veck och nötta här och där. De kanske verkligen tillhörde DPS. Kanske inte. Gick inte att avgöra. Inte just då.

Jag såg på dem och de såg på mig, men ingen sade något. Jag gick runt dem och fortsatte längre in i byggnaden. Jag gick motsols i E-ringen och tog till vänster i den första radiella korridoren.

De fyra killarna följde efter.

De höll sig ungefär tjugo meter bakom mig. Tillräckligt nära för att behålla mig inom synhåll, tillräckligt långt bak för att inte tränga sig på mig. Maximalt sju minuter mellan vilka två punkter som helst.

Jag var köttet i en hamburgare. Jag räknade med att ett annat gäng väntade utanför 3C315 eller så nära avdelningen som de tänkte låta mig komma. Jag var på väg rakt mot dem. Fanns ingenstans att ta vägen. Ingenstans att gömma sig.

Jag tog en trappa i D-ringen och gick upp till tredje våningen. Jag började gå medsols i stället, bara för skojs skull, och gick förbi den radiella korridoren nummer fem och sedan fyran. Det var fullt av folk i D-ringen, som rusade hit och dit med famnarna fulla av kakifärgade mappar. Uniformerade män och kvinnor med tomma blickar som gick med spänstiga steg. Det var rena trängseln. Jag väjde och steg åt sidan och fortsatte framåt. Folk följde mig med blicken hela tiden. Håret och skäggstubben. Jag stannade vid en dricksfontän och drack lite vatten. Folk gick förbi mig. De fyra extra DPS-killarna som befunnit sig tjugo meter bakom mig syntes inte till. Fast de behövde ju faktiskt inte skugga mig. De visste vart jag skulle och de visste när det var meningen att jag skulle vara där.

Jag rätade på ryggen och började gå igen och svängde till höger in i den tredje radiella korridoren. Jag lyckades ta mig till C-ringen.

Det doftade uniformsylle och bonvax och mycket svagt av cigarrer.

13

841_inlaga_Dold_identitet.indd 13

2012-05-14 08:30

Färgen på väggarna var institutionell och påsmetad i ett tjockt lager.

Jag tittade åt vänster och åt höger. Det fanns folk i korridoren, men ingen större ansamling utanför avdelning femton. De kanske väntade på mig därinne. Jag var redan fem minuter försenad.

Jag svängde inte. Jag höll mig till den tredje radiella och gick hela vägen förbi B-ringen och till A-ringen. Till byggnadens hjärta, där de radiella korridorerna slutar. Eller börjar, beroende på ens grad och perspektiv. På andra sidan A-ringen finns ingenting förutom en öppen, fem tunnland stor, femkantig gårdsplan. Som hålet i en kantig munk. Förr i tiden kallade folk gårdsplanen för Ground Zero, för man trodde att Sovjetunionen hade sin största och bästa missil riktad mot den på permanent basis, som om den vore en jättelik prick i mitten på en skottavla. Jag tror man hade fel. Jag tror att Sovjetunionen hade sina fem största och bästa missiler riktade mot den, för den händelse att de första fyra inte fungerade. Var man smart satsade man inte på att Sovjetunionens militär alltid fick vad den betalade för den heller.

Jag väntade i A-ringen tills jag var tio minuter försenad. Bättre att låta dem bli osäkra. De kanske redan letade. De fyra extra killarna kanske redan blev utskällda för att de tappat bort mig. Jag tog ett djupt andetag till och lämnade min plats vid väggen och gick tillbaka längs den tredje radiella korridoren. Förbi B-ringen, till C. Jag svängde utan att slå av på takten och gick mot avdelning femton.

14

841_inlaga_Dold_identitet.indd 14

2012-05-14 08:30

TRE Ingen väntade utanför avdelning femton. Ingen särskild styrka. Ingen alls. Det var alldeles tomt i korridoren också. Åt båda hållen, så långt man kunde se. Och tyst. Jag förmodade att alla redan befann sig där de skulle. Klockan tolv-mötena var i full gång.

Avdelning femtons dörr stod öppen. Jag knackade en gång. Av artighet, som en kungörelse, som en varning. Sedan gick jag in. Ursprungligen var de flesta kontoren i Pentagon kontorslandskap där arkivskåp och möbler avgränsade bås, men genom årens lopp hade man byggt väggar så att folk fått egna kontorsrum. Frazers rum i 3C315 var ganska typiskt. Ett litet, kvadratiskt utrymme med ett fönster utan utsikt och en matta på golvet, fotografier på väggarna, ett typiskt försvarsdepartementsskrivbord i metall, en skrivbordsstol med armstöd och två besöksstolar utan, ett serveringsbord och en extra bred förvaringsenhet.

Och det var ett litet kvadratiskt utrymme helt tomt på folk med undantag av Frazer själv, som satt i skrivbordsfåtöljen bakom skrivbordet. Han höjde blicken och log.

Han sade: ”Kom in, Reacher.”

Jag såg åt vänster och åt höger. Ingen där. Ingen alls. Det fanns ingen privat toalett. Ingen stor garderob. Ingen annan dörr av något slag. Korridoren bakom mig låg öde. Det var tyst i den gigantiska byggnaden.

Frazer sade: ”Stäng dörren.”

Jag stängde dörren.

15

841_inlaga_Dold_identitet.indd 15

2012-05-14 08:30

Frazer sade: ”Sätt er ned om ni vill.”

Jag satte mig ned.

Frazer sade: ”Ni är sen.” ”Jag ber om ursäkt”, sade jag. ”Jag blev fördröjd.”

Frazer nickade. ”Det här stället är rena mardrömmen vid tolv­tiden på dagen. Lunchraster, nya skift som går på, allt möjligt. Det är rena kaoset. Jag planerar aldrig att gå någonstans vid tolvtiden. Jag bara sitter och trycker härinne.” Han var ungefär en och sjuttiofem, vägde ungefär nittio kilo, var bredaxlad, hade massiv bröstkorg, var röd i ansiktet, hade svart hår, var runt fyrtiofem. Gott om gammalt skotskt blod i hans ådror, filtrerat genom Tennessees bördiga jord – eftersom det var därifrån han kom. Han hade varit i Vietnam som tonåring och deltagit i Gulfkriget som vuxen man. Han var översållad av stridsutmärkelser. Han var den gamla sortens krigare men hade oturen att kunna prata och le lika bra som han stred, så han hade blivit senatssambandsofficer eftersom killarna med plånböckerna var den nya tidens fiender.

Han sade: ”Vad har ni åt mig då?”

Jag sade ingenting. Jag hade ingenting att säga. Jag hade inte förväntat mig att komma så här långt.

Han sade: ”Goda nyheter, hoppas jag.” ”Inga nyheter”, sade jag. ”Inga alls?”

Jag skakade på huvudet. ”Inga alls.” ”Ni sade ju att ni hade fått fram namnet. Det var vad ni sade i ert meddelande.” ”Jag har inte namnet.” ”Varför påstå det då? Varför be att få träffa mig?”

Jag gjorde ett ögonblicks paus. ”Det var en genväg”, sade jag. ”På vilket sätt då?” ”Jag spred ut att jag hade fått fram ett namn. Jag undrade vem som skulle krypa fram från sitt gömställe under en sten för att tysta mig.” ”Och det har ingen gjort?” ”Inte ännu. För tio minuter sedan trodde jag att det höll på att hända. Det stod fyra extra mannar i lobbyn. I DPS-uniformer. De följde efter mig. Jag trodde att de var utsända för att gripa mig.”

16

841_inlaga_Dold_identitet.indd 16

2012-05-14 08:30

”Följde efter er vart då?” ”Runt E-ringen till D. Sedan skakade jag dem av mig i trappan.”

Frazer log igen. ”Ni är paranoid”, sade han. ”Ni skakade dem inte av er. Jag sade ju att nya skift går på klockan tolv. De kommer hit med tunnelbanan som vem som helst, de snackar med varandra ett par minuter och sedan sätter de kurs mot vaktrummet. Det ligger i B-ringen. De följde inte efter er.”

Jag sade ingenting.

Han sade: ”Det står alltid gäng med DPS-killar och hänger här och där. Det står alltid gäng av alla möjliga slag och hänger här och där. Vi är väldigt överbemannade. Något måste göras. Det är ofrånkomligt. Det är det enda jag hör i Capitolium varenda dag. Hela dagarna. Det finns inget vi kan göra för att sätta stopp för det. Det bör vi hålla i minnet allihop. Särskilt sådana som ni.” ”Som jag?” sade jag. ”Det finns gott om majorer i den här armén. För många, antagligen.” ”Gott om överstar också”, sade jag. ”Färre överstar än majorer.”

Jag sade ingenting.

Han frågade: ”Stod jag med på er lista över varelser som kunde tänkas krypa fram ur sitt gömställe under en sten?”

Du var listan, tänkte jag.

Han sade: ”Gjorde jag det?” ”Nej”, ljög jag.

Han log igen. ”Bra svar. Om jag hade något otalt med er, skulle jag ha låtit döda er därnere i Mississippi. Jag kanske till och med skulle kommit ned dit och ordnat med den saken själv.”

Jag sade ingenting. Han såg på mig ett ögonblick och sedan började ett leende bre ut sig över hans ansikte och så övergick leendet i ett skratt, som han utan framgång ansträngde sig väldigt mycket för att undertrycka. Skrattet lät som ett skall och sedan som en nysning och han blev tvungen att luta sig bakåt och stirra upp i taket.

Jag sade: ”Vad är det?”

Han såg på mig igen. Han log fortfarande. Han sade: ”Jag ber 17

841_inlaga_Dold_identitet.indd 17

2012-05-14 08:30

om ursäkt. Jag tänkte på det där som folk brukar säga. Ni vet? Hur de brukar säga att den där killen, han lyckades inte ens bli gripen?”

Jag sade ingenting.

Han sade: ”Ni ser hemsk ut. Det finns faktiskt frisörer här. Ni borde besöka en av dem.” ”Det går inte”, sade jag. ”Det är meningen att jag ska se ut så här.”

Fem dagar tidigare hade mitt hår varit fem dagar kortare, men tydligen ändå tillräckligt långt för att dra till sig uppmärksamhet. Leon Garber, som vid den tidpunkten på nytt var min befälhavare, kallade in mig på sitt kontor och eftersom hans meddelande bland annat lydde: utan att på nytt tillse personlig kroppsvård, trodde jag att han ville smida medan järnet var varmt och skälla ut mig där och då, medan beviset så att säga fanns kvar på mitt huvud. Och det var precis så mötet började. Han frågade mig: ”Vilka paragrafer i reglementet handlar om en soldats personliga yttre?”

Vilket jag tyckte var en ganska dråplig fråga för att komma från honom. Garber var utan tvivel det sjaskigaste befäl jag någonsin hade sett. Han kunde hämta en splitterny uniformskavaj ur kvarters­ mästarens förråd och en timme senare såg den ut som om han hade utkämpat två krig i den och sedan sovit i den och sedan överlevt tre barslagsmål i den.

Jag sade: ”Jag minns inte vilka paragrafer som handlar om en soldats personliga yttre.”

Han sade: ”Inte jag heller. Men jag tycker mig minnas att vilka det än är så står paragraferna om standard för hår och naglar och ett välvårdat yttre i kapitel ett, sektion åtta. Jag ser det ganska tydligt framför mig, så som det står tryckt på sidan. Minns du vad det står?”

Jag sade: ”Nej.” ”Det står att standarden för ett välvårdat yttre är nödvändig för att upprätthålla enhetlighet inom en militär population.” ”Uppfattat.” ”Den standarden är obligatorisk. Vet du vilken den standarden är?” ”Jag har varit mycket upptagen”, sade jag. ”Jag kom just tillbaka från Korea.” ”Japan, enligt vad jag hörde.”

18

841_inlaga_Dold_identitet.indd 18

2012-05-14 08:30

”Det var bara en anhalt på vägen.” ”Hur länge?” ”Tolv timmar.” ”Finns det frisörer i Japan?” ”Det gör det säkert.” ”Tar det längre tid än tolv timmar för japanska frisörer att klippa håret på någon?” ”Det gör det säkert inte.” ”I paragraf två i sektion åtta i kapitel ett står det att håret på hjässan måste vara välklippt och att hårets längd inte får vara överdriven och att håret inte får vara ojämnt eller ovårdat eller extremt på något sätt. Det står tvärtom att håret till utseendet måste ha graderad anpassning.”

Jag sade: ”Jag är inte säker på att jag vet vad det betyder.” ”Det står att graderad anpassning betyder att soldatens hårlinje måste överensstämma med huvudets form och vara svängd inåt mot en naturlig avslutningspunkt i nacken.”

Jag sade: ”Jag ska se till att ordna med den saken.” ”Detta är obligatoriskt, som du förstår. Inte påbjudet.” ”OK”, sade jag. ”I paragraf två står det att när håret är kammat, ska det inte falla ned över öronen eller ögonbrynen och inte snudda vid kragen.” ”OK”, sade jag igen. ”Skulle du inte beskriva din nuvarande frisyr som ojämn, ovårdad eller extrem?” ”I jämförelse med vad då?” ”Och hur ser din frisyr ut om man tar i beaktande det där med kammen och öronen och ögonbrynen och kragen?” ”Jag ska se till att ordna med den saken”, sade jag igen.

Sedan log Garber och stämningen på mötet blev en helt annan.

Han frågade: ”Hur snabbt växer ditt hår, förresten?” ”Jag vet inte”, sade jag. ”I normal hastighet, skulle jag tro. Som de flesta andras, förmodligen. Hur så?” ”Vi har ett problem”, sade han. ”Nere i Mississippi.”

19

841_inlaga_Dold_identitet.indd 19

2012-05-14 08:30

FYRA Garber sade att problemet nere i Mississippi rörde en tjugosjuårig kvinna som hette Janice May Chapman. Hon utgjorde ett problem eftersom hon var död. Hon hade mördats ett kvarter bakom huvudgatan i en småstad som hette Carter Crossing. ”Var hon en av våra?” frågade jag. ”Nej”, sade Garber. ”Hon var civilist.” ”Varför är hon ett problem då?” ”Jag kommer till det”, sade Garber. ”Men först måste du få höra historien. Det är bortom all ära och redlighet därnere. Nordöstra hörnet av delstaten, i närheten av gränserna mot Alabama och Tennessee. Det finns en järnväg som löper i nord-sydlig riktning och en liten landsväg som korsar den i östvästlig riktning i närheten av ett ställe där det finns en källa. Lokomotiven brukade stanna där för att fylla på vatten och passagerarna brukade kliva av för att äta, så en småstad växte upp. Men sedan slutet av andra världskriget har det bara kommit ungefär två tåg om dagen och båda är frakttåg utan passagerare, så samhället höll på att försvinna igen.” ”Tills?” ”Federala bidrag. Du vet hur det var. Washington kunde inte låta stora delar av Södern förvandlas till tredje världen, så vi skickade lite pengar till dem därnere. Massor av pengar, faktiskt. Har du tänkt på att de som gapar högst om att staten inte ska lägga sig i nästan alltid bor i de delstater som får störst bidrag? Om staten inte lade sig i skulle de försvinna.”

20

841_inlaga_Dold_identitet.indd 20

2012-05-14 08:30

Jag frågade: ”Vad fick Carter Crossing?”

Garber sade: ”Carter Crossing fick en armébas som heter Fort Kelham.” ”OK”, sade jag. ”Jag har hört talas om Kelham. Visste inte var exakt den låg.” ”En gång i tiden var den enorm”, sade Garber. ”Man började bygga runt 1950, tror jag. Basen kunde ha blivit lika stor som Fort Hood, men i slutändan låg den för långt öster om den mellandelstatliga motorvägen I-55 och för långt väster om I-65 för att vara till någon nytta. Man måste köra väldigt långt på småvägar bara för att komma dit. Eller så kanske Texaspolitiker är mer högröstade än Mississippipolitiker. Hur som helst, Hood fick all uppmärksamhet och Kelham tynade bort. Den kämpade på till slutet av Vietnam och sedan gjorde de om den till skola för kommandosoldater. Vilket den fortfarande är.” ”Jag trodde kommandosoldater utbildades i Benning.” ”75:e skickar sina bästa killar till Kelham under en utbildnings­ period. Det är inte långt. Har något med terrängen att göra.” ”75:e är en särskild operationsgrupp.” ”Det sägs så, ja.” ”Finns det så många kommandosoldater i en särskild operationsgrupp att en hel småstad kan leva på det?” ”Nästan”, sade Garber. ”Det är verkligen en småstad.” ”OK, så vad är det frågan om? Var det en av arméns kommandosoldater som mördade Janice May Chapman?” ”Det tvivlar jag på”, sade Garber. ”Det var nog någon lantis från trakten.” ”Vad har vi med det att göra?”

Då reste sig Garber upp och gick runt skrivbordet och korsade rummet och stängde dörren. Han var förstås äldre än jag och mycket kortare, men ungefär lika bred. Och han var bekymrad. Det var sällsynt att han stängde dörren och ännu sällsyntare att han inte var femte minut kläckte ur sig en ansträngd liten predikan eller en aforism eller en slogan för att sammanfatta något han försökte få sagt i några få ord som var lätta att komma ihåg. När han satte sig bakom skrivbordet igen pyste det om skrivbordsstolens dyna. Han frågade: 21

841_inlaga_Dold_identitet.indd 21

2012-05-14 08:30

”Har du någonsin hört talas om ett ställe som heter Kosovo?” ”Balkan”, sade jag. ”Som Serbien eller Kroatien.” ”Det kommer att bli krig där. Tydligen ska vi försöka stoppa det.

Tydligen kommer vi förmodligen att misslyckas och så slutar det med att vi i stället bombar skiten ur ena eller andra sidan.” ”OK”, sade jag. ”Alltid bra att ha en plan B.” ”Det där mellan serber och kroater var en katastrof. Som Rwanda.

Hemskt pinsamt. Det här är för guds skull nittonhundratalet.” ”Jag tyckte det passade bra in på nittonhundratalet.” ”Det är meningen att det ska vara annorlunda nu.” ”Vänta till tvåtusentalet. Det är mitt råd.” ”Vi ska inte vänta på någonting. Vi ska försöka fixa Kosovo på rätt sätt.” ”Lycka till med den saken. Be inte mig om hjälp. Jag är bara polis.” ”Vi har redan folk på plats därborta. Då och då. Oregelbundet.

In i landet och ut igen.”

Jag frågade: ”Vilka då?”

Garber sade: ”Fredsbevarande styrkor.” ”Va? Förenta nationerna?” ”Inte precis. Bara våra killar.” ”Det visste jag inte.” ”Du visste det inte för att det inte är meningen att någon ska veta det.” ”Hur länge har det här pågått?” ”I tolv månader.”

Jag sade: ”Så vi har i hemlighet skickat marktrupper till Balkan i ett helt år?” ”Så märkvärdigt är det inte”, sade Garber. ”Det handlar delvis om rekognoscering. För den händelse att vi måste göra något senare.

Men till största delen handlar det om att gjuta olja på vågorna. De har en massa fraktioner därborta. Om någon frågar säger vi alltid att det var en annan grupp som bjöd in oss. På det sättet tror alla att alla andra har vårt stöd. Det verkar avskräckande.”

Jag frågade: ”Vilka skickar vi dit?”

Garber sade: ”Arméns kommandosoldater.”

22

841_inlaga_Dold_identitet.indd 22

2012-05-14 08:30

Garber berättade för mig att Kelhambasen fortfarande var en yrkesskola för kommandosoldater, men dessutom inhyste två hela kompanier bestående av fullt utbildade kommandosoldater, samtliga handplockade från den 75:e särskilda operationsgruppen. Kompanierna kallades Alphakompaniet och Bravokompaniet och skickades på roterande basis till Kosovo, där de tillbringade en månad i taget.

Att Kelham ligger så relativt isolerad gjorde den perfekt som hemlig bas. Inte för att vi egentligen har något att dölja, sade Garber. Ytterst lite personal var inblandad och det var en humanitär operation med de ädlaste av motiv. Men Washington är Washington, och det finns sådant man bör låta vara osagt.

Jag frågade: ”Finns det någon polisstation i Carter Crossing?”

Garber sade: ”Ja, det gör det.” ”OK, låt mig gissa. De kommer ingenvart med sin mordutredning, så de vill börja tråla. De vill föra upp några i personalen på Kelham på sin lista över misstänkta.”

Garber sade: ”Ja, det vill de.” ”Och bland dem soldater som ingår i Alphakompaniet och Bravo­ kompaniet.”

Garber sade: ”Ja.” ”De vill ställa alla möjliga slags frågor till dem.” ”Ja.” ”Men vi kan inte kosta på oss att låta dem ställa några frågor, för vi måste dölja alla hemliga truppförflyttningar till och från basen.” ”Korrekt.” ”Hyser de skälig misstanke?”

Jag hoppades att Garber skulle säga nej, men i stället sade han: ”De har några indicier.” ”Några?”

Han sade: ”Tidpunkten är oturlig. Janice May Chapman mördades tre dagar efter det att Bravokompaniet kom tillbaka från Kosovo, efter sin senaste tjänstgöringsperiod. De flyger direkt från Europa.

Det finns en landningsbana på Kelhambasen. Jag sade ju att den är stor. De landar i skydd av mörkret, på grund av sekretessen. Sedan tillbringar ett hemvändande kompani de båda första dagarna med att sitta inne på basen och avlägga rapport.”

23

841_inlaga_Dold_identitet.indd 23

2012-05-14 08:30

”Och sedan?” ”Och på den tredje dagen får det hemvändande kompaniet en veckas permission.” ”Och gör stan allihop.” ”För det mesta.” ”Vilket betyder Main Street och kvarteren där bakom.” ”Det är där barerna ligger.” ”Och det är på barerna de träffar traktens kvinnor.” ”Som överallt annars.” ”Och Janice May Chapman var en kvinna från trakten.” ”Och känd för att vara vänskaplig.”

Jag sade: ”Suveränt.”

Garber sade: ”Hon blev våldtagen och lemlästad.” ”Lemlästad? På vilket sätt?” ”Jag frågade inte. Jag ville inte veta. Hon var tjugosju år gammal.

Jodie är också tjugosju år gammal.”

Hans enda dotter. Hans enda barn. Djupt älskad.

Jag frågade: ”Hur står det till med henne?” ”Bra.” ”Var är hon nu?” ”Hon är advokat”, sade han, som om det vore en ort och inte ett yrke. Sedan frågade han i sin tur: ”Hur står det till med din bror?”

Jag sade: ”Bra, såvitt jag vet.” ”Jobbar han fortfarande på finansdepartementet?” ”Såvitt jag vet.” ”Han var en bra karl”, sade Garber, som om man dog bara för att man lämnade armén.

Jag sade ingenting.

Garber frågade: ”Nå, vad skulle du göra därnere i Mississippi?”

Kom ihåg att det här var 1997. Jag sade: ”Vi kan inte utestänga den lokala polismyndigheten. Inte under de omständigheterna. Men vi kan inte förutsätta någon högre nivå av expertis eller resurser från deras sida heller. Så vi borde erbjuda oss att hjälpa till. Vi borde skicka ned någon dit. Vi kan sköta allt arbetet på basen. Om någon av Kelhamkillarna är skyldig, serverar vi honom på silverfat. På det sättet skipas rättvisa samtidigt som vi kan dölja det vi måste dölja.”

24

841_inlaga_Dold_identitet.indd 24

2012-05-14 08:30

”Inte fullt så enkelt”, sade Garber. ”Det blir värre.” ”Hur så?” ”Bravokompaniets befälhavare är en kille som heter Reed Riley.

Vet du vem det är?” ”Jag har nog hört namnet.” ”Det bör du ha gjort. Hans far är Carlton Riley.”

Jag sade: ”Helvete också.”

Garber nickade. ”Senatorn. Ordföranden i försvarsutskottet. Som kommer att bli vår bäste vän eller vår värste fiende, beroende på åt vilket håll vinden blåser. Och du vet hur det är med sådana där killar. Att ha en infanterikapten till son är värt en miljon röster för honom. Att ha en hjälte till son är värt det dubbla. Jag vill inte ens tänka på vad som händer om någon av unge Reeds killar visar sig vara mördare.”

Jag sade: ”Vi måste skicka någon till Kelham med en gång.”

Garber sade: ”Det är därför du och jag sitter i det här mötet.” ”När vill du att jag ska sticka dit?” ”Jag vill inte att du ska sticka dit”, sade Garber.

25

841_inlaga_Dold_identitet.indd 25

2012-05-14 08:30

FEM Garber sade att jag inte var hans första val för Kelhamjobbet. Det var i stället en nybliven militärpolismajor som hette Duncan Munro.

Uppvuxen i militärfamilj, Silverstjärnan, Purpurhjärtat, med mera och så vidare. Han hade just gjort ett bra jobb i Korea och höll för närvarande på att göra ett fantastiskt jobb i Tyskland. Han var fem år yngre än jag och enligt vad jag förstod var han precis vad jag hade varit fem år tidigare. Jag hade aldrig träffat honom.

Garber sade: ”Han flyger dit i natt. Förväntas vara framme i morgon förmiddag.” ”Du bestämmer”, sade jag. ”Förmodar jag.” ”Det är en känslig situation”, sade han. ”Uppenbarligen”, sade jag. ”För känslig för mig, i alla fall.” ”Hetsa inte upp dig nu. Jag behöver dig till något annat. Något som jag hoppas du ska tycka är lika viktigt.” ”Vad då?” ”Ett jobb under täckmantel”, sade han. ”Det är därför ditt hår gläder mig. Rufsigt och ovårdat. Det är två saker vi är väldigt dåliga på när vi arbetar under täckmantel. Håret och skorna. Skor kan man köpa i en skoaffär. Man kan inte köpa ovårdat hår på ett ögonblicks varsel.” ”Jobba under täckmantel var då?” ”I Carter Crossing, förstås. Nere i Mississippi. Utanför basen. Du ska blåsa in i stan som något slags före detta militär till luffare. Du kan typen. Du ska vara den sortens kille som känner sig som hemma där, för det är den sorts miljö han är van vid. Så du ska stanna kvar där 26

841_inlaga_Dold_identitet.indd 26

2012-05-14 08:30

ett tag. Du ska etablera en relation med den lokala polismyndigheten och du ska använda den relationen till att i hemlighet kontrollera att både polisen och Munro sköter det här väldigt snyggt.” ”Vill du att jag ska uppträda som civilist?” ”Det är inte så svårt. Vi tillhör alla samma art. I alla fall mer eller mindre. Du kommer säkert på hur man gör.” ”Ska jag ägna mig åt att utreda?” ”Nej. Du ska bara observera och rapportera. Som om du bedömde en övning. Det har du gjort förut. Du är mina ögon och öron. Det här måste skötas absolut rätt.” ”OK”, sade jag. ”Några fler frågor?” ”När ger jag mig av?” ”I gryningen i morgon bitti.” ”Och hur anser du att det här ska skötas för att skötas väldigt snyggt?”

Garber gjorde en paus och skruvade på sig där han satt och svarade inte på den frågan.

Jag gick tillbaka till min barack och duschade, men rakade mig inte.

Att arbeta under täckmantel är som att vara metodskådespelare och Garber hade rätt. Jag kände till typen. Det gör alla soldater. Småstäder i närheten av baser är fulla av killar som lämnat armén av en eller annan anledning och aldrig lyckats ta sig längre än någon kilometer bort. Några stannar kvar och andra tvingas dra vidare, och de som tvingas dra vidare hamnar i någon annan småstad i närheten av någon annan bas. Samma sak, men annorlunda. Det är vad de kan. Det är vad de känner sig väl till mods med. De har kvar något slags djupt ingrodd militärisk disciplin – som gamla vanor, som DNA-strängar – men slutar ta hand om sitt yttre. Paragraf två i sektion åtta i kapitel ett råder inte över deras liv längre. Så jag rakade mig inte och jag kammade inte håret heller. Jag lät det bara torka.

Sedan ställde jag ett par saker på min säng. Jag behövde inte gå till någon skoaffär för att köpa skor. Jag hade ett par som dög. Ungefär tolv år tidigare hade jag varit i Storbritannien och köpte då ett par bruna brogueskor i en gammaldags gentlemannabutik i en by mitt ute i ingenstans. De var stora, kraftiga, rejäla. De var välskötta, men 27

841_inlaga_Dold_identitet.indd 27

2012-05-14 08:30

hade fått några veck och var lite nötta. Nedgångna, bokstavligt talat.

Jag ställde dem på sängen och de stod där alldeles ensamma. Jag hade inga andra egna kläder. Inga alls. Inte ens strumpor. Jag hittade en av arméns gamla T-tröjor i en byrålåda. Olivgrön, bomull, ursprungligen tjock och kraftig, nu så urtvättad att den var tunn som siden och alldeles blek. Jag trodde att det var ett plagg som en kille kunde tänkas behålla. Jag lade den bredvid skorna. Sedan gick jag bort till marketenteriets affär och botaniserade i gångarna jag i vanliga fall inte har ärende till. Jag hittade ett par lerfärgade byxor i grovt bomullstyg och en långärmad skjorta som egentligen var rödbrun men hade blivit tvättad tills sömmarna bleknat till rosa. Jag blev inte överförtjust i den, men det var den enda som fanns i min storlek.

Priset var nedsatt, vilket jag tyckte var rimligt, och den såg ut som ett civilistplagg. Jag hade sett folk gå klädda i värre. Och den fungerade i olika sorters väder. Jag var inte säker på vad det skulle vara för temperatur i nordöstra hörnet av Mississippi i mars. Om det var varmt, kunde jag kavla upp ärmarna. Om det var kallt, kunde jag låta bli.

Jag valde vita underkläder och kakifärgade strumpor och stannade sedan till i avdelningen för toalettartiklar och hittade ett slags resetandborste som var hälften så stor som en vanlig. Jag gillade den.

Själva borsten var omgiven av en genomskinlig liten plastbehållare och man kunde dra ut den och vrida på den och fästa den igen, så att tandborsten blev normalstor och gick att använda. Det var uppen­barligen meningen att man skulle ha den i fickan. Den skulle bli lätt att bära på sig och själva borsten skulle hållas ren. En mycket elegant konstruktion.

Jag skickade kläderna raka vägen till tvätteriet, för att de skulle se lite äldre ut. Finns inget som får kläder att åldras så fort som tvätterier på armébaser. Sedan lämnade jag förläggningen och gick till en hamburgerrestaurang och åt en sen lunch. Jag hittade en gammal vän därinne. En militärpoliskollega. En kille som hette Stan Lowrey. Vi hade samarbetat många gånger. Han satt vid ett bord med en bricka framför sig. På brickan låg resterna av en 225-gramsburgare och pommes frites. Jag köpte min mat och satte mig mitt emot honom.

Han sade: ”Jag hörde att du är på väg till Mississippi.”

Jag frågade: ”Var hörde du det?” ”Min sergeant fick höra det från en sergeant på Garbers kontor.”

28

841_inlaga_Dold_identitet.indd 28

2012-05-14 08:30

”När då?” ”För ungefär två timmar sedan.” ”Suveränt”, sade jag. ”Inte ens jag visste det för två timmar sedan.

Så var det med den sekretessen.” ”Min sergeant säger att du ska spela andrafiolen.” ”Din sergeant har rätt.” ”Min sergeant säger att huvudutredaren är någon ung grabb.”

Jag nickade. ”Jag ska sitta barnvakt.” ”Det är för jävligt, Reacher. Det suger.” ”Bara om killen sköter det snyggt.” ”Vilket han kanske gör.”

Jag tog en tugga av hamburgaren och en klunk kaffe. Jag sade: ”Faktum är att jag inte vet om någon kan sköta det snyggt. Det är ömma tår inblandade. Det kanske inte går att sköta det snyggt över huvud taget. Det kan hända att Garber skyddar mig och offrar grabben.”

Lowrey sade: ”Det kan du drömma om, min vän. Du är en gammal häst och Garber tänker inte låta dig delta i kapplöpningen. En ny stjärna ska just födas. Du är en föredetting.” ”Du också, i så fall”, sade jag. ”Om jag är en gammal häst så står du redan och väntar utanför limfabriken.” ”Precis”, sade Lowrey. ”Det är det som bekymrar mig. Jag tänker börja titta på platsannonserna i kväll.”

Det hände inte särskilt mycket mer under resten av eftermiddagen.

Jag fick mina tvättade kläder, som blivit lite blekta och nötta av de väldiga tvättmaskinerna. De var ångpressade, men det skulle en dagsresa omintetgöra. Jag lämnade kläderna på golvet, i en prydlig hög på mina skor. Sedan ringde telefonen och en växeltelefonist kopplade mig till Pentagon och jag fann mig prata med en överste som hette John James Frazer. Han sade att han för närvarande var senats­sambandsofficer, men den pinsamma upplysningen lät han före­ gås av hela sin stridsbiografi för att jag inte skulle avfärda honom som en tönt. Sedan sade han: ”Jag måste genast få veta om det finns minsta smula eller gnutta eller antydan eller rykte om någon i Bravo­ kompaniet. Omedelbart, OK? Dag som natt.”

Jag sade: ”Och jag måste få veta hur traktens polismyndighet kan 29

841_inlaga_Dold_identitet.indd 29

2012-05-14 08:30

känna till att Bravokompaniet är förlagt i Kelham. Jag trodde det var hemligt.” ”De flyger fram och tillbaka i transportplan. C5:or. Bullrar mycket.” ”Mitt i natten. Så det skulle såvitt någon utomstående vet kunna vara materielleveranser. Bönor och kulor.” ”Det var problem med vädret för en månad sedan. Storm över Atlanten. De var sena. De landade efter gryningen. De blev observerade. Och det är ju hur som helst en stad som växt upp runt en armébas. Du vet hur det är. Traktens invånare lär sig känna igen mönstren. Ansikten de känner igen som är där ena månaden, borta nästa. Folk är inte dumma.” ”Det hörs redan antydningar och rykten”, sade jag. ”Tidpunkten är talande. Som sagt, folk är inte dumma.” ”Tidpunkten kan vara ett rent sammanträffande.” ”Det är möjligt”, sade jag. ”Låt oss hoppas det.”

Frazer sade: ”Jag måste genast få veta om det dyker upp något som kapten Riley kunde ha eller borde ha eller kan ha eller måste ha vetat. Vad som helst. OK? Utan fördröjning.” ”Är det en order?” ”Det är en begäran från en överordnad. Vad skulle skillnaden vara?” ”Befinner ni er i min befälskedja?” ”Se det som att jag gör det.” ”OK”, sade jag. ”Vad som helst”, sade han igen. ”Rapportera till mig, omedelbart och personligen. Endast till mig. Dag som natt.” ”OK”, sade jag igen. ”Det är mycket som hänger på det här. Uppfattat? Insatserna är mycket höga.” ”OK”, sade jag för tredje gången.

Sedan sade Frazer: ”Men jag vill inte att ni ska göra något som får er att känna er illa till mods.”

Jag gick och lade mig tidigt, med rufsigt hår och skäggstubb som skrapade mot kudden. Klockan i mitt huvud väckte mig vid fem.

Två timmar före gryningen, fredagen den sjunde mars 1997. Första dagen i resten av mitt liv.

30

841_inlaga_Dold_identitet.indd 30

2012-05-14 08:30