9789173517942

Vanmakt är den tredje fristående spänningsromanen i serien om beteendevetaren Alex King.

”Jag bara läser, hinner knappt sova, inser bara att det här är en av de bästa thrillers jag någonsin läst, inte bara för att den är så engagerande utan för att den tar upp något väldigt viktigt.” LitteraturMagazinet om Illdåd

Som i en mardröm såg Helen suffletten på den exklusiva barnvagnen försvinna bort längs gatan och runt ett hörn. Alla kallade den marinblå, men i själva verket var den diplomatblå, en benämning som Helen tyckte betydligt bättre om, hon hade faktiskt valt den själv, den var barnvagnarnas Rolls-Royce, den var engelsk, den var hennes och den var … borta. ”Stoppa vagnen! MITT BARN!”

THOMAS ERIKSON

ledarskapscoach och numera framgångsrik författare. Han har tidigare utkommit med Bländverk och Illdåd. Han skriver nu på sin fjärde bok i serien om Alex King.

familj bara för att några timmar senare dyka upp på den brittiska ambassaden. Några dagar senare försvinner pojken på nytt, liksom familjens barnflicka, och efter ytterligare en tid även familjens tonårsdotter … Någon kidnappar systematiskt familjemedlemmarna för att sedan återlämna dem.

Någon som är ute efter att demonstrera sin makt. Någon som inte skyr några medel.

Pappan, diplomaten William Smythe, är vanligtvis en rationell och behärskad person men nu när hans logiska värld hamnar i gungning hotar hans tillvaro att rämna fullständigt.

Polisen har inga spår. När beteendevetaren Alex King blir indragen i den dramatiska händelseutvecklingen, ställs han inför en rad svåra frågor. Vem är kapabel att genomföra denna djävulska plan? Och varför? Och vad händer om han inte kan hjälpa familjen?

VANMAKT

Foto © Carin Denell Carlsdotter

THOMAS ERIKSON beteendevetare,

ETT SPÄDBARN FÖRSVINNER från en engelsk diplomat-

www.damm.se ISBN 978-91-7351-794-2

Erikson_Vanmakt_omslag.indd 1

2013-06-24 14:03

794_inlaga_Vanmakt.indd 2

2013-08-20 12:10

en Alex king-thriller

vanmakt tHOmaS ERIkSOn

794_inlaga_Vanmakt.indd 3

2013-08-20 12:10

www.damm.se Copyright © Thomas Erikson 2013 Svensk utgåva © 2013 Damm Förlag, Forma Books AB Omslag Maria Sundberg Omslagsfoto © Jonathan Kitchen/Getty Images Sättning Forma Books AB Typsnitt A Caslon Pro Tryck ScandBook AB, Falun 2013 ISBN 978-91-7351-794-2

794_inlaga_Vanmakt.indd 4

2013-08-20 12:10

Till Dig

794_inlaga_Vanmakt.indd 5

2013-08-20 12:10

794_inlaga_Vanmakt.indd 6

2013-08-20 12:10

”Nästan alla män klarar motgång, men vill du pröva en mans karaktär så skall du ge honom makt.”

Abraham Lincoln (1809–1865)

794_inlaga_Vanmakt.indd 7

2013-08-20 12:10

794_inlaga_Vanmakt.indd 8

2013-08-20 12:10

Kapitel 1 Blodet som rann över Ligas ansikte gjorde det så overkligt. Först märkte Kelly ingenting. Sedan insåg hon att splitter från flaskan träffat Liga i ansiktet och skurit upp ett jack strax under ena ögat. Sakta förde Liga handen till kinden, blodet såg varmt och klibbigt ut.

Herregud, tänkte Kelly. Det måste göra ont. Ändå kunde hon inte röra sig ur fläcken.

Skrik och gråt, nävar som slogs i bord och väggar. Föremål som kastades i golvet. Ursinnet i rummet skrämde henne lika mycket som orsaken till ilskan. Och när flaskan med gin till slut krossats strax till höger vid Ligas öra kom gråten.

Allting bortkastat, förstört – bara genom några få ögonblicks ouppmärksamhet.

Liga flackade med blicken. Först mot Kelly, sedan mot Helen. ”Where is the bloody police?” skrek Helen Smythe gällt. Det i vanliga fall så perfekta håret spretade åt alla håll, mascaran rann över kinderna. Ögonen var rödsprängda och blanka.

Liga gjorde ett snabbt korstecken över det tunna bröstet.

Kelly försökte tänka klart. Vad kunde mamma göra med Liga? Helen skulle knappast nöja sig med att skicka ut henne ur landet. Vart skulle hon ta vägen? De hade inte sagt något om det. Hon skulle bli utslängd på gatan redan samma dag. Det kunde röra sig om timmar. ”De kommer snart, mamma”, sa Kelly, ”de hade mycket att göra.”

Familjens fjortonåriga dotter grät inte. Ett osäkert leende visade sig för att i nästa sekund förbytas i en plågad min. ”Mycket att göra? De ska vara här nu!” skrek Helen. ”NU!!”

Kelly sa: ”Mamma, de är på väg! Jag sa ju det!”

9

794_inlaga_Vanmakt.indd 9

2013-08-20 12:10

”Och var är William? Ringde du honom?” ”Pappa var upptagen, de hittade honom inte, de …”

Ett utdraget stönande avbröt henne. Helen gled ner på golvet i en mjuk rörelse som kunde varit avsiktligt dramatisk om det inte var för att hennes haka slog i glasbordet. Alla hörde hur tänderna slogs ihop med en högljudd smäll. ”Mamma!” Kelly satte händerna för munnen och såg hjälplöst mot Liga som sakta skakade på huvudet. Kelly lyssnade när golvuret klingade sprött. Hon kunde föreställa sig Liga stående vid färjeterminalen med sin sorgliga lilla väska, väntande på båten till Riga. Tillbaka till fattigdomen och ångesten med sin grälsjuka mor och sina halvgalna småbröder. Hon hade berättat allt för Kelly under långa samtal. Det fick inte hända. Fick. Inte. Hända.

Helen reste sig sakta upp från golvet. Ena Gucci-skon hade glidit av, och hon sparkade av sig den andra. Med en hand om hakan gick hon fram mot Liga. Liga mötte Helens blick. Kelly stålsatte sig för de hårda ord som skulle komma. Örfilen tog bara ett ögonblick att utdela. Helen verkade lika förvånad själv över att hon, den samlade diplomathustrun, faktiskt höjt handen och slagit sin barnflicka i ansiktet. Ansiktet röjde överraskningen, men avslöjade samtidigt att hon skulle kunna göra det igen. Liga förde långsamt upp en hand mot sin hettande kind. Ord var en sak, slag en annan. En helt annan. Hon bet ihop käkarna om de värsta orden hon kände till, tvingade dem att stanna där de inte kunde göra någon skada. ”Hur kunde du tappa bort honom?”

Kelly började hulka till slut. ”Det är inte hennes fel!”

Helen vände sig inte mot sin dotter, utan såg Liga stint i ögonen när hon svarade. ”Hade hon gjort det vi betalar henne för hade det här aldrig hänt. Du kan vara övertygad om att det är hennes fel.” ”Hon har inte gjort nåt!”

Det skilde visserligen fyra år mellan dem, men för Kelly kändes Liga som en syster. Liga pratade med henne som mamma eller pappa aldrig gjort. Liga berättade om sina tankar om Gud, om varför hon trodde att människorna fanns på jorden, livet efter detta, stora, existentiella frågor.

Kelly upplevde många gånger Liga som betydligt äldre än arton. Hon anade att Liga bar på hemligheter, hemligheter av det slag hon ville veta 10

794_inlaga_Vanmakt.indd 10

2013-08-20 12:10

mer om, samtidigt som hon trodde att de kunde göra henne sömnlös.

Det enda Liga inte kunde hjälpa till med var det här med killar.

Här blev hon alltid tyst, sedan gjorde hon korstecknet. För Kelly var det mystiskt, romantiskt, spännande. Hon var övertygad om att Liga också var oskuld.

Nu hotade mamma den enda människa som någonsin lyssnat på Kelly.

Gjorde henne illa.

11

794_inlaga_Vanmakt.indd 11

2013-08-20 12:10

Kapitel 2 Alex körde ner blommorna i samma papperskorg som han kastat pappret i.

Med tunga steg gick han hemåt genom den svala kvällen. Det var tjugo kvarter mellan Ninas lägenhet i Vasastan och hans egen på Öster­ malm. I vanliga fall skulle han ha vinkat in en taxi, men han behövde luften, behövde vara med sig själv och tänka igenom saker och ting.

Visst hade han känt av Ninas tvekan på senare tid, men han hade varit så upptagen av rättegången med Sara Leijon, att han inte stannat upp ordentligt. Han hade helt gått upp i det han höll på med. Någonstans på vägen hade han missat Nina. Men han kunde inte begripa att Nina skulle vända honom ryggen så snabbt. Hur länge hade det pågått? Johan Ramén. Åklagaren som mer såg ut som en fotomodell än en jurist. Som var tio år yngre än Alex. Det vore en lögn att hävda att det inte sved.

Hade de träffats bakom hans rygg? Egentligen trodde han inte det.

Det vore inte likt Nina.

Det som kändes värst var att det kom när han ju faktiskt bestämt sig för att ta tag i sina brister. Å andra sidan hade de inte lovat varandra någonting. Det var ett kravlöst förhållande. De hade aldrig sagt någonting om vad som skulle gälla.

Hur kunde det hända? Hade han tagit Nina för given? Hur ofta hade han sagt att han uppskattade hennes sällskap?

Han passerade ett gathörn. Stannade till, betraktade bilarna som passerade. Det var en trist formulering. Givetvis ville hon att han mer än bara uppskattade hennes sällskap. Ville hon höra att han var förälskad i henne?

Att han kanske till och med älskade henne? Men kunde han säga det?

12

794_inlaga_Vanmakt.indd 12

2013-08-20 12:10

Alex hade bestämt sig för att lyssna mer på den inre känslan, att se bortom det rent rationella. Släppa taget om kontrollen. Han hade velat berätta det för Nina ikväll.

Långsamt började han gå mot Kaptensgatan igen.

E

Han tog trapporna med tunga steg. Hemma var det tyst och tomt.

Tystnad han egentligen uppskattade, han insåg att han var tvungen att vänja sig vid den på nytt. Plötsligt var den inte självvald.

Lagen om tillgänglighet, tänkte han. Det jag inte kan få, det måste jag ha.

Medan han fick upp nycklarna ur fickan lyssnade han i trapphuset.

På våningen ovanför hördes oväsen. Någon tappade någonting i golvet.

Röster. Skrik. Han vände ansiktet mot taket och lyssnade. En kvinna skrek, en annan grät.

Han kände inte sina grannar, hade bara pratat med någon av de äldre damerna på samma våningsplan. Att heja och prata väder någon minut i veckan var ungefär vad som förväntades.

Medan han stack nyckeln i låset hördes ett högljutt brakande från våningen ovanför. Han drog ut nyckeln igen och tog trappan upp i fyra långa kliv.

Två dörrar, en till vänster, en till höger. Vilken av dem? Han lyssnade. Plötsligt var det knäpptyst. Sedan hörde han gråt bakom dörren längst till vänster. Utan att tänka gick han fram och bankade på den med knytnäven. ”Excuse me? Do you need help?”

Alex snodde runt och stirrade på en lång, smal man som plötsligt stod bakom honom. Mannen var minst en decimeter längre än Alex och såg mycket engelsk ut. Prydlig, klassisk kostym, diskret slips, tunna läderhandskar. Och barnvagn. Alex förstod att mannen kommit upp med hissen.

Vänd mot mannen pekade Alex med tummen mot dörren. ”In there.

Trouble.”

Mannen såg över hans axel mot lägenheten där bråket pågick och nickade. ”I understand.”

13

794_inlaga_Vanmakt.indd 13

2013-08-20 12:10

”I live on fourth floor”, sa Alex. De utbytte artigheter och skakade snabbt hand.

Mannen passerade Alex och fick fram en nyckelknippa. Han låste upp dörren till vad som tydligen var hans lägenhet, drog med sig barnvagnen över tröskeln och lämnade dörren öppen. Han rullade in barnvagnen och parkerade den i köket som låg direkt till höger.

E

Paniken över att hennes lille pojke var försvunnen började förvandlas till ett rovdjur som hotade att ta över henne helt. Hon ville klösa ögonen ur den gudfruktiga flickan som tappat bort honom.

En dörr slog igen någonstans i den enorma våningen. Helen vände sig mot dörren till hallen utanför salongen och tvingade sig att öppna de hårt knutna nävarna. Dörren gled upp och William visade sig i dörröppningen.

I ögonvrån såg Helen hur flickan torkade tårar ur ögonen. Hon hade fått ett jack i ansiktet. Hur hade det kommit dit?

Helen vände sig mot sin man. ”Han är borta! Var har du varit?

Varför svarar du inte på mina sms?”

William sa ingenting. Han gick fram till sin hustru, drog henne intill sig och slog armarna om henne. Hon gjorde ett tafatt försök att komma loss, men han höll i henne. Han stod stilla, sa ingenting. Sakta, sakta slappnade hennes spända kropp av. Efter en stund lade hon sina armar om honom. De stod stilla en stund, till synes omedvetna om Liga och Kelly. Men så fick hon syn på den okände mannen som stod i dörröppningen och uppmärksamt såg sig omkring. ”Vem är det där?”

William vred på huvudet. ”Det här är vår granne som bor en trappa ner.”

All kraft bara rann ur Helen. ”Han är borta”, snyftade hon och begravde ansiktet mot sin mans axel. Han hyssjade henne, och strök henne över håret. ”Du behöver inte oroa dig”, sa han. ”Andy är här.”

Helen såg upp mot honom.

Han tog hennes hand i sin, och började gå mot köket.

14

794_inlaga_Vanmakt.indd 14

2013-08-20 12:10

Kapitel 3 Alex betraktade scenen med alla sinnen på helspänn. Han kände igen barnflickan. Han hade sett henne med barnvagnen några gånger. Han hade gissat sig till att det inte var hennes barn, hon var för ung för det.

Vad han däremot inte kände igen var det röda märket på flickans ena kind och det blödande jacket under ögat. Det tog inte många ögonblick att lägga ihop två och två. Mannen han stött på utanför lägenheten lugnade dock ner sin hustru på bara några ögonblick. Han var faktiskt förvånansvärt samlad.

Alex autopilot hade redan gått igång och han iakttog allas beteende­ mönster. Mannen agerade lugnt, sansat, utan att visa någon större sinnesrörelse. Kvinnan var svår att bedöma eftersom hon var halvt hysterisk.

William lotsade Helen målmedvetet genom den långa korridoren, passerade de tre eleganta gästrummen. Alex följde efter utan att bli tillfrågad. Det gick av bara farten. Själva lägenheten påminde om hans egen, men var betydligt större. Oljade golv, eleganta tapeter, bröst­ paneler målade i vitaste vitt. Möblemanget kolonialt, tungt och påminde mer om ett museum än ett ordinärt vardagsrum. Mattorna var äkta handknutna från Orienten, kanske hade någon gammal ostindiefarare tagit dem till Europa. Antika revolvrar på väggen.

Den långe engelsmannen gav inte Alex en blick. När kvinnan steg över tröskeln till köket vacklade hon till, men mannen hade förutsett reaktionen och höll ett fast grepp om henne.

Alex tittade in i köket över axeln på henne. I köket stod barnvagnen.

Helen satte händerna för munnen och slet sig loss. Hon gick fram till barnvagnen och lyfte på det tunna, vita förhänget. Alex sträckte på 15

794_inlaga_Vanmakt.indd 15

2013-08-20 12:10

halsen och kikade ner i vagnen. I barnvagnen låg en baby på kanske nio eller tio månader och sov med ena handen över ansiktet. ”Good God”, sa Helen med darrande röst. Hon stack ner händerna i vagnen. ”He’s asleep”, sa William och lade en hand på hennes arm. Helen skakade bort den, lyfte upp pojken och tog honom i sin famn. Han vaknade till en aning, visade sina ljusblå ögon ett par sekunder innan han somnade på nytt. ”Var har du varit?” Helen grät på nytt, en helt annan gråt än tidigare.

Hon höll barnet tätt intill kroppen, gick bort till köksfönstret och såg ner på den lilla innergården. ”Herregud, var har du varit?”

Alex försökte förstå situationen. Det som orsakat bråket hade tydligen löst sig i och med babyns återkomst. Han höll sig i bakgrunden och sa ingenting.

Helen vände sig mot sin man. William lutade sig mot diskbänken samtidigt som dottern kom in i köket. Hon såg vagnen, gick fram till sin pappa och föll i hans armar.

Helen vände sig mot William. ”Hur?” viskade hon till honom. ”Det tycks mig som om Andy bestämde sig för att hälsa på mig på jobbet”, sa han enkelt.

Alex harklade sig, och alla vände sig mot honom. ”Då är allt okej då?”

Mannen lösgjorde sin högra hand och sträckte ut den mot honom. ”Thank you, I appreciate it. I really do.”

Brittisk artighet. Han hade ju ingenting gjort.

16

794_inlaga_Vanmakt.indd 16

2013-08-20 12:10

Kapitel 4 ”Hon rör inte pojken mer”, sa Helen. ”Det var huvudsakligen inte hennes fel”, sa William så lugnt han förmådde och höll känslorna i schack. ”Det måste betraktas som en olyckshändelse.”

De hade pratat länge och väl om Helens reaktion på det som hänt. Om att hon blivit hysterisk och om att hon faktiskt slagit flickan i ansiktet. Inget av det var egentligen förvånande, som orolig mamma förväntades man uppträda irrationellt. Men han såg tecken på instabilitet hos Helen som oroade honom, oroade honom ganska ordentligt faktiskt. Och att hon faktiskt slagit flickan var mycket olyckligt.

De satt i lilla salongen som mer hade karaktären av ett vanligt TVrum än den representationsmiljö som stora salongen utgjorde. ”Jag har aldrig litat på henne”, sa Helen. ”Det var du som gjorde det som krävdes för att få henne hit.” ”Jag vet.” ”Du åkte till Riga för att träffa henne.” Han noterade hennes reaktion, men detta var ju bara fakta. ”Det är hennes fel att Andy var försvunnen i flera timmar! Det korkade våpet lämnade honom utan uppsikt.” ”Det viktigaste är att han är tillbaka och vid god hälsa.”

Helen vred bort huvudet. ”Jag vill ändå inte ha henne här.” ”Jag får påminna dig om att vi redan dragit i vissa trådar för att få hennes visum förlängt. Det löper snart ut.” ”Stannar hon inte ett år?” ”Det fanns en önskan om att få hit henne i förväg. Hon anlände en 17

794_inlaga_Vanmakt.indd 17

2013-08-20 12:10

tid innan Andy föddes. Det var ju detta med …” han gjorde en paus ”… svårigheterna under graviditeten.”

Han betraktade henne tyst. Antagligen tänkte hon på bäckenbotten­ uppluckring, sammandragningar, blödningar, blodtrycksfall. Förmodligen var hon egentligen för gammal för att föda barn, men det hade varit sista chansen att få ett barn till. När Helen mot alla odds blivit gravid hade hon inte ansett sig ha något val. Själv tänkte han inte närmast på de fysiska svårigheterna, men det vore meningslöst att dra upp det igen. ”Förutom detta”, sa han, ”måste du ha lagt märke till vad det har betytt för Kelly att ha Liga i huset. De samtalar med varann, de har mycket gemensamt.”

Helen såg på honom med armarna i kors över bröstet. ”Vad skulle det vara?” ”De har uppenbarligen ett stort utbyte av varandras sällskap. Vi vill inte riskera att Kelly blir ensam igen.”

Nej, Kelly hade haft det tillräckligt svårt redan med flytten till Sverige när hon var sju år. Att acklimatisera sig till den nya miljön hade varit oerhört tufft för henne. Helen vände sig bort. Hon mumlade någonting han inte uppfattade, och han frågade inte.

E

Alex tittade på klockan. Halv nio på morgonen. Två timmar kvar till föreläsningen. Allting var klart, men han var tvungen att hitta på någonting för att driva bort tankarna. Bilden av Raméns leende utanför Ninas port var stört omöjlig att utplåna ur medvetandet. Tankarna på Nina var ständigt närvarande. Han hade tittat på mobilen säkert hundra gånger sedan föregående kväll. Ingenting.

Nu stod han en trappa upp i huset. Det var en chansning, men han trodde inte att engelsmannen skulle kasta ut honom. Det var ju bara ett vanligt besök av en orolig granne. Han höjde handen och placerade ett finger på ringklockan.

William Smythe öppnade inom tio sekunder. ”Åh, god morgon.” Han tittade undrande på Alex medan de hälsade. ”Jag ber om ursäkt för att jag stör, men jag undrar om allt är i sin ordning efter det som hände igår.”

18

794_inlaga_Vanmakt.indd 18

2013-08-20 12:10

”Naturligtvis.” William Smythe kastade en blick in i lägenheten.

Han tvekade några ögonblick. Så sa han: ”Stig in för all del.” ”Mr Smythe, jag …” ”Kalla mig William. Please.”

Alex nickade. William visade in honom i en mindre salong. De satte sig runt ett lågt bord och engelsmannen betraktade honom under några ögonblick, lutade armbågarna mot sina långa ben.

Han drog efter andan och sa: ”Det som hände igår var alldeles säkert ett missförstånd, nån slags förväxling.” ”Det är inte min avsikt att lägga mig i, men jag kanske kan vara till viss hjälp”, sa Alex. ”Vi är ju trots allt grannar.”

William log, men leendet nådde inte ögonen. Förklarligt. Alex antog att den brittiska artigheten krävde ett leende, men att William inte riktigt klarade av att ta det hela vägen. ”Jag har en del erfarenhet av polisutredningar, och jag undrar om jag kan vara till nån nytta här?”

William höjde ena ögonbrynet. ”Du är alltså polis?”

Alex skakade på huvudet. ”Jag är konsult och beteendevetare. Specialutbildad inom kommunikation.” ”Krishantering?” ”På sätt och vis. Kommunikation. Ledarskap.” ”Jag tror inte att jag förstår riktigt.” ”Vid några tillfällen har jag varit polisen behjälplig i samband med brottsutredningar. Jag är väl förtrogen med rutinerna, och jag vet …”

Han gjorde en avsiktlig konstpaus. ”… vilka som är lämpade att blanda in.”

William nickade långsamt. ”Om jag förstått saken rätt är du diplomat?” ”Det är korrekt.”

Alex fortsatte. ”Du vill givetvis inte göra större sak av detta än nöd­ vändigt.” ”Precis. Ursäkta att jag frågar, men du är fransman, eller hur?”

Nu var det Alex tur att nicka och avvakta. Smythe hörde det givetvis på brytningen. ”King? Är det ett vanligt namn i Frankrike?”

19

794_inlaga_Vanmakt.indd 19

2013-08-20 12:10

”Nej. Inte särskilt. Men det finns ett par stycken av oss här i Sverige.

Det kan inte uteslutas att du träffat nån annan med samma efternamn.”

Efter ett par ögonblick höjde William på ögonbrynen och sa: ”Oh. I see. Good, very good. Jag vet var jag har hört det tidigare.”

Förmodligen skulle ytterligare ett par samtal ringas. Identitet och trovärdighet kollas upp innan Alex fick fler upplysningar. Egentligen inget konstigt med det. Men han tolkade William som att han var välkommen att ställa några frågor. ”Vad var det egentligen som hände igår?”

William sneglade bort mot dörren. Alex vände sig om i tid för att se en rörelse i ögonvrån. ”Liga. Vår barnflicka. Jag har försökt att tala med henne utan större framgång. Det var lite … hur ska jag uttrycka det … upprört igår.” ”Tänk om jag skulle prata med henne?”

William betraktade honom under tystnad. Alex kunde inte klandra honom. Här klampade en fullkomlig främling in och lade sig i saker han givetvis inte hade med att göra. Alex visste att han själv skulle ha reagerat avvisande.

Det var i alla fall så han skulle ha gjort fram till för några veckor sedan. Någonting med rättegången kring Sara Leijon hade fått saker och ting att vändas upp och ner för honom. En längre tid hade han varit trött på sin konsultkarriär, och velat göra någonting mer betydelsefullt.

Han tyckte att han hade någonting att tillföra, och han ville gärna använda sin kunskap till något värdefullt. Inte bara för sådana som kunde betala för sig. En sak han lovat sig själv var att inte titta bort i situationer där han kunde tillföra någonting. Ville man sedan inte ha hans hjälp var det en annan sak.

William verkade överväga saken. ”Ursäktar du mig ett ögonblick?”

Han lämnade rummet, men var tillbaka redan inom någon minut.

Alex gissade att det inte var polisen han ringt till, utan snarare till en kollega bland de diplomater som fanns i Sverige.

William satte sig igen och nickade kort. ”Varför inte?”

20

794_inlaga_Vanmakt.indd 20

2013-08-20 12:10

Kapitel 5 Flickan satt längst ut på kanten av fåtöljen. Hon mötte inte Alex blick, utan sneglade på William. Hon visade ingen rädsla för den svale, allvarsamme engelsmannen. Alex harklade sig, lutade sig bakåt i stolen för att inte framstå som hotfull. Han uppmanade henne att med egna ord berätta vad som hänt föregående dag.

Till en början kom det bara enstaviga ord ur henne, men efter att han jobbat med öppna frågor en stund kom hon igång. Liga berättade korthugget vad som hänt. Hon provade först på engelska, men hennes kunskaper i språket var så dåliga att hon fick övergå till svenska. Då gick det i alla fall att förstå henne.

Med händerna knäppta i knäet berättade hon att hon helt i enlighet med instruktionerna hade tagit en promenad med lille Andy i barnvagnen klockan tio på förmiddagen. De skulle vara ute i två timmar varav minst en timme på Djurgården. Helen brukade hävda att luften var bättre där. Liga hade gått förbi Nordiska museet, korsat gatan och rundat restaurangen Ulla Winbladh, fortsatt upp förbi det lilla bruna museet som hon inte kunde minnas namnet på och gått mot ingången till Cirkus. Hon stannade till utanför teatern och tittade på porträtt­ en i fönstret. Det var spännande att se gamla stjärnor som utstrålade glitter och elegans.

Medan hon tittade in genom fönstret blev hon plötsligt kissnödig.

Hon studsade barnvagnen över de knöliga stenarna och in i receptionen till Hasselbacken. På knagglig svenska frågade hon efter en toalett.

Hon var tvungen att åka hiss. Väl nere i källaren var det kris och hon mer eller mindre kastade sig in på toaletten; hade inte tid att tänka ut hur hon skulle göra med barnvagnen. Den blev kvar utanför båset.

21

794_inlaga_Vanmakt.indd 21

2013-08-20 12:10

Medan hon gjorde det hon skulle gnällde pojken oavbrutet i vagnen.

Hon gjorde sig snabbt klar medan hon lugnande pratade genom dörren med babyn. Men plötsligt blev han tyst.

Liga tittade på Alex för första gången under samtalet, sedan kastade hon en kort blick på William. Hon medgav förläget att det var skönt när Andy äntligen tystnade. Hon trodde helt enkelt att han somnat.

Sedan hade hon hört dörren till damtoaletten.

När hon kom ut ur båset var barnvagnen borta.

I stället för att springa upp till personalen i receptionen på entré­ planet och fråga om de hade sett någon gå ut med en barnvagn greps hon helt enkelt av panik och rusade ut på gatan, vilt stirrande omkring sig. Hon tog först av åt höger, men såg ingenting. Därefter försökte hon åt vänster, men efter några hundra meter kunde hon fortfarande inte se barnvagnen. ”Hörde du steg inne på toaletten, Liga?” frågade Alex. ”Inte steg. Helt tyst, bara den dörren som kanske gick upp och igen.” ”Ingenting som slog i dörren?” ”Vad?” ”Slog dörren mot barnvagnen? Om den inte gjorde det kanske de var två stycken?” Han nickade uppmuntrande. ”En hålla upp dörren?” Hon skakade långsamt på huvudet. ”Vet inte. Kan inte säkert säga.”

Alex bad henne upprepa historien några gånger, men den lät på det hela taget likadan varje gång. Hon blev av med barnvagnen och rusade hem i panik, där berättade hon alltihop och inkasserade en örfil från Helen. Medan hon berättade var hon lugn, samlad, och visade inga tecken på oärlighet. Såvitt Alex kunde bedöma var hennes oro för babyn äkta. Flickan behövde helt enkelt gå på toaletten vid fel tillfälle.

Några spår skulle ju inte gå att finna längre, den saken var klar. Det var bara i kriminalromaner av Agatha Christie som folk erinrade sig en mystisk man och ett besynnerligt ljud och en konstig doft. ”You are excused”, sa William till Liga.

Med axlarna uppdragna mot öronen mötte hon Alex blick innan hon snabbt lämnade rummet.

Vänd mot Alex sa William: ”Vad säger du om detta, då?”

Alex ryckte på axlarna. ”Hon talar sanning.”

22

794_inlaga_Vanmakt.indd 22

2013-08-20 12:10

William betraktade honom under några ögonblick. ”Hur kan du veta det? Historien innehåller många luckor.” ”Hon är inte inblandad i vad det än var som hände. Dessutom har riktiga berättelser alltid luckor eftersom man i verkliga livet inte går omkring och noterar alla detaljer. Det finns ju ingen anledning, och då kan man inte förklara vem som stod var eller vad den eller den hade på sig. När en historia inte har några luckor alls, då finns det anledning att undra.”

William såg ner i golvet och verkade överväga det han sagt.

Alex ställde sig upp. De skakade hand och innan Alex gick sa han: ”Jag är ledsen att jag inte kunde få fram nåt av värde.”

William nickade lätt. ”Jag hade inte kunnat göra det bättre själv.

Tack.”

Alex kände sig dum när dörren gled igen. Vad hade han haft hos familjen Smythe att göra? Med vilken rätt lade han sig i den här historien?

Han tittade på klockan. Gott om tid till föreläsningen på City Conference Centre.

23

794_inlaga_Vanmakt.indd 23

2013-08-20 12:10

Vanmakt är den tredje fristående spänningsromanen i serien om beteendevetaren Alex King.

”Jag bara läser, hinner knappt sova, inser bara att det här är en av de bästa thrillers jag någonsin läst, inte bara för att den är så engagerande utan för att den tar upp något väldigt viktigt.” LitteraturMagazinet om Illdåd

Som i en mardröm såg Helen suffletten på den exklusiva barnvagnen försvinna bort längs gatan och runt ett hörn. Alla kallade den marinblå, men i själva verket var den diplomatblå, en benämning som Helen tyckte betydligt bättre om, hon hade faktiskt valt den själv, den var barnvagnarnas Rolls-Royce, den var engelsk, den var hennes och den var … borta. ”Stoppa vagnen! MITT BARN!”

THOMAS ERIKSON

ledarskapscoach och numera framgångsrik författare. Han har tidigare utkommit med Bländverk och Illdåd. Han skriver nu på sin fjärde bok i serien om Alex King.

familj bara för att några timmar senare dyka upp på den brittiska ambassaden. Några dagar senare försvinner pojken på nytt, liksom familjens barnflicka, och efter ytterligare en tid även familjens tonårsdotter … Någon kidnappar systematiskt familjemedlemmarna för att sedan återlämna dem.

Någon som är ute efter att demonstrera sin makt. Någon som inte skyr några medel.

Pappan, diplomaten William Smythe, är vanligtvis en rationell och behärskad person men nu när hans logiska värld hamnar i gungning hotar hans tillvaro att rämna fullständigt.

Polisen har inga spår. När beteendevetaren Alex King blir indragen i den dramatiska händelseutvecklingen, ställs han inför en rad svåra frågor. Vem är kapabel att genomföra denna djävulska plan? Och varför? Och vad händer om han inte kan hjälpa familjen?

VANMAKT

Foto © Carin Denell Carlsdotter

THOMAS ERIKSON beteendevetare,

ETT SPÄDBARN FÖRSVINNER från en engelsk diplomat-

www.damm.se ISBN 978-91-7351-794-2

Erikson_Vanmakt_omslag.indd 1

2013-06-24 14:03