9789173517737

Av M.R. Hall har utgivits De dรถdas ombud Dรถdfรถrklaringen

Översättning:Ylva Stålmarck

Till min gamle v채n, Stephen Goodfellow

I long for scenes where man has never trod – For scenes where woman never smiled or wept – There to abide with my Creator, God, And sleep as I in childhood sweetly slept, Full of high thoughts, unborn. So let me lie – The grass below; above, the vaulted sky.

John Clare diktat på Northampton County Asylum

7

Ty när Herren själv stiger ner från himlen och hans befallning ljuder genom ärkeängelns röst och Guds basun, då skall de som är döda i Kristus uppstå först, och därefter skall vi som är kvar i livet föras bort bland molnen tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och sedan skall vi alltid vara hos honom.

Första Thessalonikerbrevet 4:16–17

ETT Jenny satt vid bäcken längst bort i sin vildvuxna trädgård och drack ett glas saft, medan hon betraktade ett stim små bruna foreller som pilade hit och dit, snabba som blixten. Det var i slutet av juni och den ljuvt doftande brisen kändes varm mot hennes bara ben. Innan telefonen avbröt henne hade hon lyckats glömma både tid och rum – hur länge visste hon inte – hypnotiserad av de sävligt vajande askarna och gräshoppornas surr bland nässlorna.

Ett ögonblicks frid. För bra för att vara.

Hon gick sakta mot huset genom gräset som nådde henne till anklarna, medan hon hoppades att den som störde henne den här söndagsmorgonen skulle ge upp och låta henne fortsätta att dagdrömma. Men sådan tur skulle hon inte ha. Hon hade räknat till åtta signaler när hon slutligen öppnade köksdörren till stugan och gick in på de svala stenplattorna i det lilla köket, och till tio när hon lyfte järnklinkan på dörren till vardagsrummet som luktade av gamla ekbräder och sot från den öppna spisen. Det var mycket svalare inne än ute. Huden knottrade sig på armarna när hon lyfte luren. ”Åh, där är ni ju, mrs Cooper.” Det var Alison, hennes assistent, med en svag förebråelse i rösten. ”Jag var ute.” ”Kriminalpolisen ringde just. Det är en död kropp som de tänkte att ni kanske ville se medan den fortfarande är på plats. Det ser ut som självmord.”

Hon var coroner igen. ”Finns det något särskilt skäl till att jag borde göra det? Jag kan inte åka ut varenda gång.”

11

”Ni bad dem om ett närmare samarbete och nu får ni en chans till det.” ”Jag trodde att de kanske skulle göra något jag hade nytta av, mejla ett foto till exempel.” ”Det är ett framsteg, mrs Cooper. Oss emellan får jag en känsla av att ni har gjort det besvärligt för dem så många gånger att de blivit rädda för er.”

Jenny kunde inte föreställa sig att någon skulle vara rädd för henne. ”Det är väl bäst att jag visar lite god vilja då. Var är den?” ”S:t Peter’s Church i Frampton Cotterell.” ”Jag tror inte att jag känner till den kyrkan.” ”Ni kommer säkert att tycka om platsen. Det är fantastiskt fint där.”

Bron över Severn var så gott som tom på trafik när Jenny körde över den en och en halv kilometer breda floden och in i England. Under henne strömmade tidvattnet ut mot havet med en rasande fart. Det här var bästa tiden att hoppa om man inte ville bli hittad, man skulle vara halvvägs till Irland innan det blev ebb. Det var så Alec McAvoy måste ha bedömt saken för över tre månader sedan. Hon tänkte på honom varje gång hon åkte över bron, föreställde sig hur hans hår blåste över de där mossgröna ögonen, för unga för hans ansikte, medan han bad sina sista böner.

Rättsteknikernas skåpbil, en polisbil och en civil personbil stod parkerade på den tysta gatan utanför den överdådigt dekorerade gotiska kyrkan. En mager söndagsutryckning. Några tonåringar stod och hängde på andra sidan gatan och en pinnsmal blondin pratade ivrigt i sin mobil, upphetsad av dramatiken. Det var inte ens en polis som stod på vakt vid kyrkogårdsgrinden, utan en överviktig kommunal ordningsvakt som ytterst omständligt kontrollerade Jennys identitetshandlingar innan han släppte in henne med en gest som om han gjorde henne en stor tjänst.

Men hon brydde sig inte om det, Xanaxen hon tagit vid frukosten hjälpte henne att förbli lugn.

Det var i det bortersta hörnet det rörde sig, bortom gravstenarna, vid en trekantig markplätt som fått växa vilt. En civilklädd kriminalare tittade upp och såg henne närma sig, men gjorde ingen ansats att gå 12

fram och hälsa, utan vände omedelbart blicken mot den döda kroppen igen. Han följde intensivt skeendet då två män i vita overaller, den ena med kamera, den andra med måttband, dokumenterade varje detalj på platsen.

Hon gjorde rösten snäll och vänlig. ”God morgon. Jenny Cooper.

Distriktscoroner i Severn Vale.” ”Tony Wallace. Kriminalkommissarie.”

Han var strax under femtio, slank och vältränad, och talade på det tvära, korthuggna sättet som är typiskt för de kärriärlystna. Han var klädd i en kostym som möjligen var skräddarsydd, och han var betydligt elegantare än de flesta poliser hon hade träffat.

Hon följde hans blick till den döda kroppen som låg bland rajgräs och smörblommor. Den döde var en naken, välbyggd man i trettiofemårsåldern. Han hade ansiktet vänt mot dem och han var slätrakad på huvudet som för att dölja att håret började glesna vid tinningarna.

Han låg på rygg, med armarna i fyrtiofem graders vinkel mot kroppen.

Inristat i huden, över bröstet och bålen hela vägen ner till skrevet, var ett kors. Nära högerhandens utsträckta fingrar såg Jenny skymten av en kökskniv, med ett blad som inte var mer än tio centimeter långt. Mannens hud var vaxblek och magen och ansiktet hade börjat svullna; blå fläckar framträdde redan svagt på ögonen, läpparna och genitalierna. ”Det ser ut som om han har legat här några timmar”, sa Jenny, som under sitt år som coroner hade sett tillräckligt många döda kroppar för att inte skygga för den hemska synen. ”Sedan i går kväll skulle jag tippa, om inte längre”, svarade kriminalkommissarie Wallace.

Männen i vita overaller nickade instämmande och den längste sa: ”Definitivt mer än ett dygn – man behöver bara titta på hudtonen.” ”Har ni någon uppfattning om dödsorsaken?” ”Inte än”, sa Wallace. ”Inga synliga tecken på skador.” ”Vem hittade honom?” ”Ett par ungdomar som letade efter ett ställe att dricka sin cider. Vi hittade hans kläder i soptunnan där borta.” Han nickade mot hörnet av kyrkan. ”Vet vi vem han är?” ”Inte med säkerhet, men en kvinna som bor ett par kilometer härifrån 13

rapporterade sin man saknad i morse. Det låter som han – Alan Jacobs, trettiofem, översköterska inom psykiatrin, anställd på Conwaykliniken.”

Jenny kände en kyla i bröstet. Conwaykliniken var en låst psykiatrisk mottagning för tvångs- och akutvård. När hon själv mådde som sämst hade hon en gång tillbringat en natt där. Doktor Travis hade övertalat henne att det var bäst så, men det var det närmaste ett helvete på jorden hon någonsin kommit.

Hon såg på den döde igen. Hon kunde inte minnas att hon hade sett honom på kliniken, men hon kunde föreställa sig honom som sköterska där. Han var storväxt, som så många av dem var, men med mjuka händer och milda drag. ”Vad tror ni om korset?” sa Wallace, lite mer avspänd på rösten nu när han förstod att hon inte tänkte försöka ta över.

Jenny ryckte på axlarna. ”Han måste väl ha haft Gud i tankarna, om han fortfarande kunde tänka.”

Wallace nickade utan kommentarer och sa sedan: ”Jag har rätt mycket att göra de närmaste dagarna – jag övertalade patologen att ta itu med honom omedelbart. Går det bra för er del?” ”Visst”, sa Jenny. ”Värst vad ni är tillmötesgående, förresten!” ”Ni har ett gott rykte, mrs Cooper”, sa kommissarie Wallace. ”Och jag siktar mot en tjänst som intendent.” ”Jag förstår – det förklarar kostymen”, svarade Jenny.

Han tittade förbryllat på henne och tog upp sin telefon. ”Nåja …” Hon nickade mot den döda kroppen. ”Jag tar itu med honom senare på bårhuset.”

Hon lämnade Wallace till hans telefonsamtal och gick tillbaka över kyrkogården.

Jenny hade också en hektisk vecka framför sig. Det hade skett en otäck olycka på en byggarbetsplats tisdagen innan och hon hade blivit bombarderad av fem olika advokatbyråer, med krav på alla rättsmedicinska undersökningar som över huvud taget kunde rymmas inom hennes minimala budget. När det rättsliga förhöret väl kom igång skulle det hålla på i nästan en månad. Två arbetare och en förman hade krossats till döds när en kran gick sönder, och sex andra hade skadats. Jämfört med den röran skulle det bli rena semestern att ta hand om ett enkelt självmord.

14

Hon körde in till stan för att äta en lätt lunch på ett nytt italienskt kafé vid vattnet, där hon beställde mineralvatten som en duktig flicka – hon hade lyckats hålla sig ifrån alkohol sedan sitt lilla snedsteg med Alec McAvoy – och infann sig på Valesjukhusets bårhus precis i tid för att hinna vara med under slutet av obduktionen.

När Jenny kom in stod doktor Andy Kerr lutad över ståldisken och plockade bland vävnaderna. På radion spelades samma sorts melodifattiga r’n’b-musik som hennes tonårsson tvingade henne att lyssna på varje gång de åkte bil ihop. Andy – han hade konstigt nog lyckats övertala henne att lägga bort titlarna – närmade sig motsträvigt trettiofem och försökte vrida klockan tillbaka. Han hade nyligen satt en guldnit i vänster öra.

Hon försökte att inte titta alltför ingående på liket som låg öppnat från halsen till naveln på obduktionsbordet. ”Hej! Hittar du något?” ”Vänta lite …”, sa Andy, koncentrerad på sin kinkiga uppgift. Med en pincett lyfte han ut något pyttelitet ur vad hon nu kunde se var den döde mannens magsäck och placerade det i en metallskål. ”Det ser ut som om vi börjar få ihop till dödsorsaken. Han hade magen full med piller.” ”Inte så konstigt. Polisen tror att han var psykiatrisköterska.”

Andy plockade ut ett föremål till, en osmält vit tablett som han höll upp mot ljuset. ”FB 60. Antagligen fenobarbital. Används vid behandling av epilepsi. Hämmar andningen och leder till en relativt smärtfri död. Han har en inflammation i levern också och det skulle kunna vara följden av en överdos.” ”Klart och tydligt självmord.” ”Mer eller mindre.” ”Är det något mer?” Hon sneglade ner och önskade att hon hade låtit bli. Den tomma revbenskorgen såg ut som något i ett slakteri. ”Småsår på båda underarmarna”, sa han och tittade på henne över masken, ”som om någon har tryckt in naglarna där kanske.” ”Med våld?” ”Svårt att säga.” Han var färdig med magsäcken och lyfte nu upp den med båda händerna för att placera den bredvid de andra större organen han hade undersökt och skurit i skivor. ”Du vet inte om polisen vände på honom? Blodet hade samlats på framsidan av kroppen, 15

men på fotona från fyndplatsen ligger han på rygg.” ”Knappast troligt. Kommissarien sa att det var några ungdomar som snubblade över honom – kan de ha gjort det?” ”Ungdomar? Tror du att de skulle röra vid ett främmande lik?”

Hon funderade ett ögonblick. ”Nej, det tror jag inte.”

Andy tog en skalpell och gick tillbaka till kroppen. ”Nej, men någon gjorde det.” Han började skära längs hårfästet som en förberedelse för att lösgöra skalpen från ansiktet. En signal för Jenny att gå ut.

Hon ringde kriminalkommissarie Wallace medan hon gick ut i den härligt friska luften, med liklukten envist hängande i kläderna. Wallace lyssnade på vad Andy hade hittat och sa att det lät som om det måste förbli en polissak, åtminstone tills han hade avfärdat risken för brott.

Han informerade Jenny om att mrs Jacobs hade identifierat sin mans kropp på ett fotografi, men varit för upprörd för att kunna prata. Under tiden hade han varit borta på Conwaykliniken i Clifton och träffat Alan Jacobs chef, en mrs Deborah Bishop. Jacobs hade varit översköterska på ungdomsavdelningen, där tolv- till artonåringarna vårdades. Så vitt Bishop visste hade han mått bra. Hon hade verkat väldigt omskakad av nyheten. ”Har ni mrs Jacobs adress?” sa Jenny. ”Fielding Road 39 i Coalpit Heath”, sa kommissarie Wallace efter en kort tvekan och med en skärpa i rösten som antydde att han helst skulle vilja att hon höll sig borta från de efterlevande tills det blev hennes tur.

Jenny kände på sig att det låg mer bakom hans motvilja än bara en önskan att skydda sitt revir. Hon undrade om Bishop hade sagt något som han inte ville föra vidare. Ett dödsfall som hade minsta lilla koppling till sårbara tonåringar måste ha fått larmklockorna att ringa ända upp på regeringsnivå. Höga chefer på Socialdepartementet hade säkert redan börjat ställa frågor.

Jenny tackade honom för upplysningen och lät honom förstå att han inte skulle få sköta det här helt efter eget huvud: ”Jag ska låta min assistent gå igenom det här med mrs Jacobs. Och förresten – flyttade någon av era män på kroppen innan jag kom dit?” ”Inte vad jag vet. Den låg kvar likadant som när den hittades.”

16

”Meddela mig om ni hör något annat. Doktor Kerr tror att någon har vänt på honom.”

Kommissarien muttrade avfärdande och lade på.

Jenny väntade till tidigt på kvällen innan hon besökte änkan. Det fanns egentligen inga formella skäl till att coronern skulle besvära de anhöriga så länge ärendet låg kvar hos polisen, men hon ville gärna ta kontakt innan de hunnit komma över den första chocken och börjat formulera svar på alla frågor. Och det var något med Wallace som bekymrade henne. Från det ögonblick då hon kom till kyrkogården hade han verkat tankspridd och försvarsberedd, som om han i tysthet brottades med något problem.

Coalpit Heath var en yttre förort nordost om staden. Jenny tänkte inte väcka någon om det var mörkt i huset, men när hon stannade mitt emot nummer 39 såg hon en ljusspringa bakom de fördragna gardinerna i ett rum på nedervåningen.

En kvinna på lite över sextio öppnade dörren med säkerhetskedjan på och tittade ut med bistert rynkad panna. ”Vad är det nu då?” Någonstans inne i huset hördes ett barn som skrek.

Jenny stack in sitt visitkort genom dörrspringan. ”Jenny Cooper.

Distriktscoroner i Severn Vale. Kan jag få prata med mrs Jacobs?”

Kvinnan höll kortet på rak arm i ett försök att se vad som stod på det. ”Jag är hennes mamma.” ”Skulle jag kunna få prata lite med henne?”

Med en suck hakade kvinnan loss säkerhetskedjan och öppnade dörren. ”Polisen har varit här hela kvällen. Jag hade trott att vi skulle få lite lugn och ro.” ”Jag ska ta det så snabbt jag kan.”

Kvinnan gick före Jenny genom en kort korridor och in i ett vardagsrum som fortsatte i ett modernt kök. Hennes dotter, änkan, låg på en mellanbrun skinnsoffa i pyjamas och frottémorgonrock. I ena handen höll hon ett radband. Bredvid soffbordet stod en korg som var var överfull med pappersnäsdukar. ”Ceri? Det är coronern”, sa den äldre kvinnan tyst. ”Bekymra dig inte om Josie. Jag tar hand om henne.”

Mrs Jacobs lade radbandet i fickan och satte fötterna i golvet. Hon var 17

i trettiofemårsåldern, blek och med det råttfärgade håret i en praktisk bob. Hon försökte le när hon sa hej, och Jenny såg på henne att hon led lika mycket av skam som av sorg. ”Ledsen att jag stör, mrs Jacobs. Jag förstår att ni måste ha det svårt just nu.” ”Ingen fara”, sa hon med mjuk, walesisk accent.

Jenny slog sig ner i en fåtölj som matchade soffan och såg sig omkring i rummet, som verkade ha stökats till nyligen. Böckerna och dvd-filmerna i hyllorna vid tv:n låg i en enda röra. Leksaker vällde över kanterna på en plastback. ”Polisen har varit här nästan hela kvällen”, sa Ceri Jacobs, som om hon skämdes över röran. ”De gick igenom allt. Jag har inte kunnat …”

Hon svalde, tvingade tillbaka tårarna. ”Vad kan jag hjälpa till med?” ”De kunde gott ha förklarat att om de inte har någon misstanke om brott, så är det min sak att avgöra vad er man dog av.”

Mrs Jacobs nickade och sträckte sig efter en näsduk. ”Var det något särskilt de letade efter?” ”De sa att det var en rutinåtgärd. Jag minns inte allt vad de tog.” ”Datorn? Adressboken?”

Hon nickade. ”Och en del av hans kläder.” Hon tryckte näsduken mot ögonen. ”Sådana som inte var tvättade. Jag förstår inte varför.” ”Datorer tar man alltid för kontroll. Kläderna behöver de för att leta efter DNA från andra personer”, sa Jenny. ”För säkerhets skull.” ”Det var ingen som ville döda Alan … varför skulle någon vilja det?”

Ceri Jacobs skakade på huvudet med ett förvirrat, oförstående uttryck. ”Patologen hittade tabletter i hans mage, mrs Jacobs. Det var fenobarbital, ett barbiturat. Han kan ha fått tag i dem på kliniken.”

Hennes blick blev inåtvänd och hon såg ut att koppla bort sig själv, som om hon inte var mottaglig för den här upplysningen än. ”Var han deprimerad?” ”Nej, inte vad han sa till mig”, sa hon tyst. ”Det var alltid tungt på jobbet, men han älskade det. Det var hans kall.” ”Stod han under behandling för något psykiatriskt problem? Eller hade han gjort det tidigare?”

Hon skakade på huvudet. ”När träffade ni honom sist?”

18

”I går eftermiddag. Han sa att han hade fått ett samtal från kliniken om att flera i personalen var sjuka. De frågade om han kunde ställa upp över natten.” ”Var det ovanligt?” ”Det händer ibland.” ”Vilken tid gick han?” ”Ungefär klockan fyra. Jag trodde att han skulle komma hem tolv på natten ungefär. Josie väckte mig vid sextiden och då såg jag att han inte hade varit hemma. Jag försökte ringa honom, men telefonen var avstängd … Jag vet inte varför, men jag ringde expeditionen på kliniken.

De sa att han inte hade varit där, att de hade all personal de behövde.”

Hennes ögon fylldes av tårar. ”Det var då jag ringde polisen.” Änkan tryckte händerna mot ansiktet. ”Varför? … Vad tänkte han på?”

Jenny hade försökt lära sig att inte döma efter första intrycket, men hon kunde inte låta bli att tro att det nog fanns en hel del luckor i vad mrs Jacobs visste om sin man. Huset var som ett skyltskåp helt och hållet tillägnat deras barn: inramade babyfotografier på hyllor och bord, dagisteckningar fastnålade på en anslagstavla som upptog större delen av köksväggen. Ceris trikåpyjamas var till och med mönstrad med rosa flodhästar. Alan Jacobs gick härifrån varje dag för att arbeta med stadens mest störda tonåringar, ett jobb som måste ha krävt att han lyckades vinna deras respekt och fick kontakt med dem på deras villkor. Samtidigt verkade det som om hans fru hade ordnat sitt hem som en sköld mot allt det där.

Man såg inga avtryck av honom eller hans liv utanför familjen. Det var som om Ceri hade bestämt att deras barn var det enda viktiga för dem.

Jenny upptäckte att det var något hon hade missat: Gud var också högst närvarande. Den enkla oljemålningen på väggen bakom soffan var en ikon – en modern avbildning av Maria och Jesusbarnet – och Ceri hade ett silverkrucifix runt halsen. ”Berättade polisen något om er mans kropp, mrs Jacobs?” ”Jag vet att han var … naken.” Hon kunde knappt få fram ordet. ”Och det inristade korset?”

Hon gav Jenny en blick hon inte hade väntat sig, järnhård och vass som ett rakblad. ”Vad är det med det?” ”Varför skulle han ha gjort det, om man nu utgår från att det var han själv?”

19

”Ingen aning.” ”Jag förmodar att ni själv är katolik. Var …?” ”Nej, det var han inte”, avbröt hon. ”Större delen av sitt liv var Alan inte religiös alls, hans familj hade förgiftat honom mot det. Men han hade börjat förändras. Han var sökare på S:t Joseph’s. Han hade gått dit varje tisdagskväll de senaste fem månaderna.” ”’Sökare’?” ”Kyrkan håller kurser för dem som vill lära sig mer om tron.” ”Pratade han med er om det?” ”Vi pratade om allt, mrs Cooper. Vi var gifta.” Hon reste sig upp ur soffan. ”Ursäkta, men min dotter gråter fortfarande. Jag skulle vilja gå till henne, om det går för sig.” ”Naturligtvis.” ”Ni hittar kanske ut själv.”

Medan Jenny gick mot ytterdörren kände hon hur kylan i änkans ogillande förföljde henne fram till tröskeln och över den. När hon körde därifrån bar hon med sig bilden av Ceris ansikte, blicken hon gett henne.

Den kändes som en anklagelse om kätteri. Hon föreställde sig att hennes man måste ha bemött den sortens ogillande blick med tystnad och uthärdat sina kval i ensamhet.

Hon ville inte lita för mycket på sin intuition, som alltför ofta hade lett henne på avvägar, men efter det här besöket rådde det inga tvivel om saken: när Alan Jacobs lämnade denna världen hade han många mörka hemligheter i bagaget.

20

TVÅ Det hade gått en månad sedan förra gången Jenny satt mitt emot doktor Allen i hans mottagningsrum på Chepstows sjukhus. Vid det enda möte de haft sedan hon besökte sin pappa på sjukhemmet hade hon undvikit att berätta för sin psykiater vad hon hade fått höra. Hon hade faktiskt inte sagt det till en själ. Hennes pappa hade ju för Guds skull långt framskriden alzheimer. Hon skulle vara galnare än han om hon lade någon vikt vid hans sinnessjuka utbrott.

Doktor Allen hade nya glasögon och prydlig frisyr. Nu när han äntligen hade uppnått en ålder som passade hans seriösa natur började han hitta fram till en look som han kände sig hemma med: den stilmedvetna akademikern. Hon hade aldrig frågat honom om han var gift, men hon utgick ifrån att han inte var det och gissade att de subtila förändringarna ingick i hans strategi att göra något åt situationen. Hon undrade om det bara var en tillfällighet att hon inte kände någon som var lycklig i sin relation. Med undantag, förstås, av hennes exman.

Doktor Allen tittade upp från skrivboken med hårda pärmar som han gjorde sina prydliga anteckningar i. ”Är det verkligen fyra veckor sedan sist?” Han log. ”Har du haft någon framgång i efterforskningarna du lovade att göra?”

Hon kände en kall kåre längs ryggraden och det var nära att hon sa det: nära att hon bekände att hennes pappa hade sagt att Katy var hennes kusin, hans brors lilla flicka, och att hon dessutom var i Jennys egen ålder. ”Vad hände med Katy?” hade hon frågat honom. Där han satt i sin fåtölj och skrockade åt fiskmåsen på fönsterblecket hade han svarat: ”Det minns du väl, min lilla solstråle. Du dödade henne.” En minut 21

senare hade han varit utslagen och den tunga, lugnande medicinen hade försänkt honom i djup sömn med kraftiga snarkningar som hon hörde hela vägen till hissen längst bort i korridoren. ”Inga framsteg där, tyvärr”, sa Jenny.

I ett försök att dölja sin besvikelse sa doktor Allen: ”Strunt i det. Vi kan säkert gå vidare med regression.”

Det tvivlade Jenny starkt på. ”Hur har du mått på sistone? Har medicinen fungerat?” ”På det hela taget: ja.” Hon slätade ut ett veck i knät på den svarta linnekjolen. ”Den verkar hålla ångesten borta – inga panikattacker åtminstone.” ”Har du lyckats undvika alkohol?” ”Inga bekymmer.” ”Och hur känns det?”

Hon motstod frestelsen att tala om för honom hur hon retade sig på den frasen: under det senaste mötet hade hon räknat till åtta gånger som han sagt det. ”Ärligt? Det känns trist, som om jag var sjuk på något sätt.” ”Och det tror du inte att du är?” Han slängde ur sig frågan neutralt, som om det skulle duga lika bra med vilket svar som helst.

Jenny lade benen i kors medan hon försökte hindra fladdret i magen från att avspeglas i ansiktet. Hon skulle berätta för honom om sin pappa, men inte riktigt än. Hon skulle väl ändå inte behöva peta i ett öppet sår det första hon gjorde på morgonen? Och vad skulle doktor Allen för den delen göra åt det? Det här var hennes ansvar. Hon skulle ta itu med det när hon fick tid och tillfälle, och det hade hon inte just nu. ”Nå?” manade han henne och studerade noga hennes ansikte. ”Ju oftare jag kommer hit”, sa hon med vad hon hoppades var ett lugnt och balanserat tonfall, ”desto mer känns det som om den där akuta ångesten inte nödvändigtvis har en enda jättedramatisk orsak. Som du själv har sagt behöver man ibland bara lite tid.”

Han höll blicken fästad mitt i hennes ansikte. Han gjorde henne nervös. ”Hur har du det med din son, bor han fortfarande hos sin pappa?” ”För ögonblicket. Det känns vettigt att han har nära till colleget nu 22

när han har så mycket att göra där.” Hon lät som en lögnare och hon märkte att han såg rakt igenom henne. ”Och din pojkvän – Steve, heter han väl?” ”Vi har varit rätt så upptagna båda två. Han jobbar på dagarna och måste plugga på kvällarna. Och jag har svårt att få en enda ledig kväll …” ”Så ingen av er känner något behov av att anstränga sig? Senast vi träffades minns jag att du sa att han hade förklarat sin kärlek.”

Förklarat sin kärlek. Var fick han sina uttryck ifrån?

Jenny ryckte på axlarna. ”Jag får nog ta på mig det mesta av skulden.”

Doktor Allen nickade, som om hon hade bekräftat hans teori. ”Jag upplever det som om du håller dina känslor ifrån dig. Även om den nya medicinen hjälper kanske den har gjort det lite väl lätt för dig att dra dig undan problemen.” ”Och jag som tyckte att jag skötte mig riktigt bra. Inga attacker, inga kollapser.” ”I det avseendet är jag väldigt nöjd.” ”Men du skulle vara nöjdare om jag led lite mer, är det så du menar?” ”Förlåt mig, men nu tror jag att vi missförstår varandra …”

Hon lät honom inte tala färdigt. ”Jag vet att du bara väntar på att få uppleva ett stort, avslöjande ögonblick, hitta ett undangömt minne som ska göra allt bra igen, men ärligt talat, doktor Allen, så tror jag att jag har kommit förbi det stadiet nu. Även om allt inte är perfekt så håller jag mig uppe, och det är en himla förbättring.” ”Det är ett stort plus.” Han tvekade och tittade ner i anteckningsboken ”Jag måste bara titta lite här.”

Det där kände hon igen. Han tittade alltid ner när han ville dölja något. ”Vad måste du titta på, närmare bestämt?”

Han blev röd om kinderna av förlägenhet. Ha! Hon hade satt dit honom. ”Jo, eftersom du känner dig tillräckligt stark för att prata om det här så ska jag vara uppriktig … Jag är lite bekymrad över att du har dragit dig tillbaka för att undvika problemen, just som vi började göra framsteg. Du har kommit på ett sätt att begrava dina känslor så att du fungerar på ett plan, medan saker och ting kanske förvärras på ett annat.”

23

”Jag trodde att vitsen med den här behandlingen var att jag skulle klara av min vardag.” ”Så är det också, men vi vill ju samtidigt att du ska bli frisk och att inget ska förvärras. Det känns som om vi står och vippar på en gräns här, Jenny.” Hans vänstra hand for upp mot slipsknuten. ”Jag tror faktiskt att det är bäst för oss båda att jag är fullständigt uppriktig. Jag har all respekt för att du är en intelligent yrkeskvinna, men på sätt och vis gör det bara jobbet svårare för mig – du tycker, med all rätt, att du ska få ifrågasätta mina metoder, men jag står fortfarande fast vid diagnosen: du har ett bortträngt trauma som ligger till grund för ditt generaliserade ångestsyndrom. Jag anser fortfarande vi skulle behöva fjorton dagars regressionsterapi, vid minst sex tillfällen. Om du inte vill gå med på det ska vi nog överlåta behandlingen åt någon annan.” Han lutade sig tillbaka i stolen och såg stint på henne. ”Vi har tjugo minuter på oss.

Ska vi pröva?” ”Vad tror du skulle hända om jag sa nej?” sa Jenny. ”Jag har lärt mig av erfarenheten att det alltid, utan undantag kommer en räkenskapens dag. Hur smärtsamt det än kan bli, hoppas jag verkligen att du vill ge mig den här chansen.”

Hon tänkte på högarna med papper på sitt skrivbord, på mejlen och telefonmeddelandena som säkert väntade på kontoret, samtalen hon skulle behöva ringa, de ändlösa små men viktiga striderna hon måste utkämpa varje dag. Inte just nu, ville hon säga. ”Får jag ringa dig?” sa hon.

Doktor Allen slog igen anteckningsboken. ”Givetvis, men då är du alltså införstådd med att det kanske blir någon annan du får träffa nästa gång.”

Hela bilfärden tillbaka till kontoret satt Jenny i telefon, med den nyinköpta handsfree-anordningen som förvandlade hennes tidigare privata bil till ett kontor. Bedrägeriroteln hade gått in i en nedlagd industrifastighet och upptäckt de klumpigt balsamerade kropparna av fem äldre sydasiater, vilkas olika pensioner och bidrag fortfarande håvades in av de anhöriga. Det sista polisen ville var att bli inblandad i vad de kallade en ”helindisk affär”, så nu försökte man lämpa över en del av grovjobbet på coronern. Jenny hann knappt med kranolyckan – sex samtal från 24

offrens advokater före nio på morgonen – så hon sa åt den ansvarige kriminalintendenten att han kunde glömma det. Hon hade knappt lagt på förrän Alison ringde och meddelade att Valesjukhuset hade fått in en nioårig flicka som förklarats död av alkoholförgiftning vid ankomsten.

Jenny skickade iväg Alison att närvara vid obduktionen och ta uttalanden från ambulans- och akutpersonalen. Barn som dog var något som hon fortfarande hade svårt att hantera. Tanken på en liten kropp, ännu före puberteten, utsträckt på en bår i bårhuset, fyllde henne med en överväldigande och irrationell fruktan. Hon försökte att inte grubbla över vad det kunde bero på.

När hon närmade sig Jamaica Street 14 fick hon se en man på trottoaren utanför. Han var smal om höfterna och hade kort mörkt hår och olivbrun hy. Den mörka kostymen han bar framhävde hans slanka kroppsbyggnad. När han hörde hennes steg vände han sig tvärt om, som om han blivit skrämd, och hon såg att han var präst, med katolikernas svarta prästskjorta och en smal krage som satt åt om halsen och bara glimmade till som en tunn remsa av vitt strax under adamsäpplet. Hon lade märke till att hans ögon var kolsvarta och hans magra ansikte slätt som polerat valnötsträ. ”Kan jag hjälpa till?” sa Jenny. ”Mrs Cooper. Coroner.”

En lättnad drog över prästens ansikte. ”Åh, mrs Cooper. Jag är hemskt ledsen att jag stör. Fader Lucas Starr. Jag hade hoppats boka tid för att diskutera ett fall.” Han bröt svagt, men hon kunde inte riktigt avgöra på vilket språk. Möjligen spanska, men hon var långt ifrån säker. ”Har ni försökt ringa? Vi står i telefonkatalogen.” Hon gick förbi honom och låste upp dörren. ”Det är ganska brådskande”, sa han lugnt, men på ett sätt som gjorde att hon måste lyssna. ”Det gäller liv eller död, kan man säga.”

Jenny kastade en blick på klockan. Den var nästan tio och hon hade hundra saker att ta itu med så fort hon kom in över tröskeln. ”Jag har väldigt mycket att göra nu på förmiddagen. Kanske senare i dag?”

Prästen knöt sin högra hand och slöt den vänstra om den, en omedveten gest någonstans mitt emellan ett hot och en bön. ”Om ni bara kunde ge mig tio minuter, mrs Cooper. Ert svar skulle kunna vara avgörande för mannen jag är orolig för.”

25

”Tio? Är ni säker?” ”Ni har mitt ord.”

Hon gick före honom in i den svagt upplysta, fönsterlösa korridoren som ledde till hennes kontor på bottenvåningen. Det luktade svagt av fukt; den billiga tapeten som hyresvärden nyligen hade satt upp började redan lossna i skarvarna. Utan att bry sig om högen med post som väntade henne på Alisons skrivbord visade Jenny prästen in genom den tunga ekdörren till sitt eget arbetsrum. Han väntade tills hon hade satt sig bakom skrivbordet innan han slog sig ner i stolen mitt emot, med ryggen rak som en planka och händerna symmetriskt korsade i knät. ”Jag lyssnar”, sa Jenny. ”Mr … fader … vad ska jag kalla er?” ”Fader Starr går bra.”

Jenny nickade. ”Ni är katolsk präst förmodar jag?” ”Ja”, sa han, med ett spår av tvekan. ”Inte församlingspräst, utan blivande jesuit om man ska vara noga. Jag närmar mig slutet av mitt femåriga uppdrag som fängelsepräst. Sedan väntar tertiatet i ett år och därefter blir jag broder, om Gud vill.” ”Jag hade ingen aning om att det tog så lång tid.” ”Sjutton år allt som allt, ibland längre.” Han log milt. ”De släpper inte in vem som helst.”

Hon gissade att han var kring fyrtio, men åldern kändes inte viktig.

Däremot var hon nyfiken på hans accent. Hon hörde spår av amerikans­ ka. Nej, latinamerikanska var det. ”Ni sa att det var någon ni var orolig för”, sa Jenny. ”Ja, jag ska förklara. Det gäller en ung kvinna vid namn Eva Donaldson, som avled nyligen. Jag har förstått att ni ska signera den slutliga dödsattesten?”

Jenny kastade en blick på akten med ett rött band om, som låg överst i en av de tre högarna på skrivbordet.

Plötsligt mindes hon fallet. ”Den Eva Donaldson? Skådespelerskan?”

Jenny hade skummat igenom Eva Donaldsons akt och satt ihop bitarna från nyhetsrapporteringen månaderna efter den unga kvinnans död, men hon hade aldrig lyckats upphöra att fundera över hennes historia. Eva hade genomgått en förvandling från konststuderande till porrstjärna, och sedan från religiös konvertit till heltidsengagerad i 26

Sedlighetskampanjen, en lobbygrupp som arbetade för ett förbud mot internetpornografi.

Han nickade. ”Mannen jag har vård om heter Paul Craven. Han bekände att han dödade henne.” ”Visst minns jag det. Han erkände sig skyldig.” ”Det stämmer, men då var han inte vid sina sinnens fulla bruk. Paul Craven dödade inte Eva Donaldson och borde inte tillbringa resten av sitt liv i fängelse. Om inte sanningen kommer fram är jag rädd att han inte kommer att leva länge till.” Ett smärtfyllt uttryck drog hastigt över prästens ansikte. ”Han är en känslig och problemtyngd man och dessutom djupt troende. Han hade bara varit ute i några dagar efter att ha suttit i fängelse i tjugoett år, hela sitt vuxna liv.” ”Innan vi går vidare”, sa Jenny, ”så är det en sak ni måste vara klar över. Jag är coroner. Jag fastställer dödsorsaken. Om ni har bevis som skulle kunna ogiltigförklara brottmålsdomstolens utslag är det bättre att ni anlitar en advokat, så att ni får hjälp att överklaga domen.”

Fader Starr nickade tålmodigt. ”Om vi hade ett par år på oss kanske, men mr Craven har inte så lång tid. Han för en inre kamp, som jag är rädd att han kommer att förlora.”

Telefonen ringde. Jenny tittade på den och tryckte på omkopplings­ knappen. ”Okej, en kvart då. Sedan måste jag verkligen jobba vidare.”

Fader Starr påminde Jenny om höjdpunkterna i Evas karriär och förklarade att hon hade varit något av en inspirationskälla både för honom själv och för fångarna på Telhurst, en sluten anstalt i södra Gloucestershire, där han verkade som fängelsepräst. Vid nitton års ålder hoppade hon av skolan och började uppträda i porrfilmer. Vi tjugofem stod hon på toppen av sin karriär, när hon råkade ut för en bilolycka och fick några fula ärr som missprydde ena sidan av ansiktet. Produktionsbolaget som hon skrivit kontrakt med slängde ut henne och stämde henne för förlorad inkomst, eftersom de hävdade att bilolyckan var en följd av att hon använt droger. De vann målet. Tabletterna hon tagit för att komma upp i varv inför en filminspelning ledde till en förlust på trehundra tusen i kontanter, hennes lantställe och även hennes arbete.

Eva hamnade i en nedåtgående spiral av alkohol, droger och självförakt. Senare skulle hon berätta för olika åhörarskaror att hon varit nära att ta sitt liv – hon hade till och med gått till apoteket och hämtat ut 27

de smärtstillande tabletterna som hon tänkte skölja ner med vodkan hon redan hade stoppat ner i handväskan – när hon råkade höra en ung kvinna berätta för sin kompis att hon kände sig konstant upplyft nu sedan hon gått med i en ny kyrka. Stående utanför apoteket snappade Eva upp namnet på kyrkan: Mission Church of God. På den tiden, för nästan tre år sedan, träffades församlingsmedlemmarna i en tom bingohall. Pastorn var en gudabenådad talare, en amerikan vid namn Bobby DeMont, som hade byggt upp moderkyrkan i Washington DC från ingenting till en av de största frikyrkoförsamlingarna i hela USA, med över trettiofem tusen medlemmar. Den kvällen såg Eva enligt egen utsago Guds ljus. Det lyste i Bobby DeMonts ögon när han talade och i ansiktet på de unga männen och kvinnorna omkring henne när de fick höra den oförfalskade sanningen för första gången i sina gudlösa liv.

Kyrkan gav henne inte bara livsviljan tillbaka. Genom den blev hon också presenterad för dess huvudsakliga välgörare, Michael Turnbull, numera lord. Vid fyrtioett års åldern hade Turnbull sålt sitt mjukvaruföretag för tvåhundra miljoner dollar, men hans samvete plågade honom.

Som ung idealist hade han varit en av de första som använde mjukvara för videostreaming, i förhoppningen att de stora mediaföretagen med sin falska marknadsföring skulle bli utan jobb. Vad han i själva verket ordnade, fastän oavsiktligt, var en möjlighet för pornografin att nå ut till varje datorförsett hem, så att en massa avskyvärda människor blev obeskrivligt rika. Ett år senare hade Turnbull en konsulttjänst på ett lobbyföretag i Washington, och där försökte han sköta sitt arbete trots att han hindrades alltmer i sina åtaganden av en svår depression. Han var beroende av sprit och tabletter och hade börjat fantisera om att hoppa från balkongen till sin takvåning, när han råkade se ett inslag på lokalnyheterna om en våg av mirakulösa helanden som hade skett i Misson Church of God. I ren desperation begav sig mångmiljonären till en kvällsgudstjänst. Han hade ju inget att förlora. När Bobby DeMont uppmanade alla som ännu inte hade vigt sitt liv åt Herren Jesus Kristus att göra det genast, löd Michael Turnbull hans råd. Han skulle senare beskriva för tv-tittare världen över att känslan när Bobby först lade sina händer på honom var som att vara lätt berusad av vin och våldsamt förälskad, fastän många gånger starkare.

28

När Michael nu hade blivit pånyttfödd donerade han generösa summor till kyrkan och kom på idén att öppna en systerkyrka i sin hemstad Bristol. Uppeldad av tanken på att åter sprida evangeliet i ett land som hade fört så många evangelister till USA, reste Bobby DeMont själv till England och stannade ett halvår för att så fröna. På mindre än ett år hade kyrkan växt till tusen medlemmar och Michael Turnbull hade byggt upp den lobbygrupp som kom att utgöra grunden till Sedlighetskampanjen, som ett sätt att försöka reparera en del av de skador han själv hade tillfogat mänskligheten. När han fick höra att Eva Donaldson hade blivit medlem i kyrkan rekryterade han genast henne för att hjälpa honom med projektet. Under det år som återstod av hennes liv blev hon kampanjens ansikte utåt. Hennes ärrade skönhet fick bli en symbol för pornografins fula tryne, och hennes vittnesmål om hur hon blivit utnyttjad för ren vinnings skull satte märken i samvetet hos varje man som lyssnade på henne.

Media och politiker i hela världen förundrades över allmänhetens entusiasm för Sedlighetskampanjens sak. Liberalerna öste sitt hån över vad de avfärdade som en gammalmodig moralisk backlash, men Eva Donaldson gav kritikerna svar på tal i vad som skulle bli hennes mest berömda tv-intervju. ”Tycker ni att det är rätt”, sa hon, ”att bilder på mig när jag har sex med män och kvinnor jag knappt känner, och begår handlingar som jag ibland var tvungen att droga mig för att kunna utföra, är tillgängliga för ert barn med ett musklick?” Hennes motståndare famlade förgäves efter svar.

Jenny påminde sin gäst om vad klockan var. Hans femton minuter hade gått. ”Jag berättar bakgrundshistorien för er, mrs Cooper”, sa fader Starr, ”för att understryka hur många som hade motiv för att tysta henne.” ”Men har hon inte gjorts till martyr? Jag har läst att det finns goda chanser att sedlighetslagen de har lobbat för faktiskt kan komma att bli klubbad.”

Prästen böjde sig framåt i stolen. ”Se på omständigheterna kring mordet. Det fanns inga tecken på inbrott, vilket tyder på att hon öppnade dörren för en gäst. Hon blev knivhuggen en gång, i köket, med ett vapen som aldrig har återfunnits. Det fanns inga tecken på sexuellt våld. Vid tiden då hon dog bodde mr Craven i en etta i Redlands, över 29

en mil från hennes hus. Läs utskriften av polisförhöret – han kunde inte säga vad hon hade för adress eller ens beskriva vilken väg han hade gått dit.” ”Jag har inte läst hela akten”, sa Jenny, ”men jag minns faktiskt att Craven själv gick till polisstationen och frivilligt erkände sig skyldig, och att man hittade hans DNA utanför miss Donaldsons hus.” ”DNA-uppgifterna är otillförlitliga. Det påstods att han hade urinerat på tröskeln. Jag har talat med experter som säger att det utsöndras ytterst få celler i urin.” ”Då låter det som om ni har goda grunder att överklaga. Ett obekräftat erkännande av någon som inte är vid sina sinnens fulla bruk räcker sällan för en fällande dom.” ”Psykiaterna säger att det inte är något fel på honom. Jag vet att det inte stämmer, men vad skulle domstolen bry sig om en präst?” ”Nog måste väl Craven ha haft bra advokater som representerade honom? Vad tycker de?” ”Han sa till dem att han var skyldig. Nu när han hävdar att han inte är det blir det genant för dem och han måste anlita någon annan. Men utan bevis eller ledtrådar får han ingen rättshjälp. Vad jag förstår är han därmed utlämnad åt granskningsnämnden för överklagade brottmål.

Vem vet hur lång tid det kan ta innan de tar upp hans ärende – månader, år?” ”Nu är det så här”, sa Jenny, ”att även om coronern har rätt att undersöka omständigheterna kring ett dödsfall även efter en fällande dom, så är lagen tydlig med att jag inte får lämna ett utslag som underminerar brottmålsdomstolens, och det gäller även när någon har erkänt sig skyldig.” ”Det har jag redan tagit reda på”, sa fader Starr. ”Så vitt jag förstår skulle ni alltså agera helt lagenligt om ni undersökte omständigheterna kring miss Donaldsons död. Om ni då fick fram bevis som friade mr Craven skulle det vara en tillräcklig grund för ett överklagande.”

Jenny log. ”Jag måste beundra er optimism, fader. Men är det allt ni har att komma med? Berätta hur ni kan vara så säker på att Craven inte dödade henne.”

Prästen iakttog henne medan han noga valde sina ord. ”När Paul Craven var tonåring, sårbar och instabil, dödade han en ung kvinna.

30

Nu har jag känt honom i fem år. Jag känner honom bättre än någon annan, jag är hans biktfader. Jag har sett honom vända sig till Gud och jag har sett Gud förändra och förlösa honom. Jag ber er tro mig på mitt ord när jag säger att jag skulle se om han ljög om något så betydelsefullt som mordet på en annan människa.” ”Varför bekände han då?” ”Det är nog bäst att ni frågar honom. Man kan inte bilda sig en upp­ fattning om någon förrän man har träffat honom, eller vad tror ni?” ”Visst kan jag skicka min assistent så att han får lämna ett uttalande …” ”Snälla ni”, avbröt fader Starr med en bönfallande gest. ”Jag ber er bara om detta enda, att ni pratar med honom personligen. Efter det kan jag lova att ni kommer att förstå.”

Det var svårt att säga emot honom, och han hade redan väckt Jennys nyfikenhet. ”Och om jag säger att jag inte kan det?” ”Då ska jag inte besvära er mer, mrs Cooper.” Han reste sig upp ur stolen. ”Tack för samtalet. Det var mycket generöst av er.” Han tog upp ett visitkort ur jackfickan och lade det framför henne. ”Jag överlåter åt er att besluta vad som är det rätta.”

Hon borde ha börjat med att lyssna igenom telefonmeddelandena eller läsa mejlen, men prästen hade lämnat efter sig en stämning, som om det fanns ett vakande öga i rummet. Hon kände att hon måste fatta ett beslut: antingen följa den vanliga proceduren och sätta sin stämpel på domstolens utslag, eller dra igång en egen undersökning med risk att reta upp sina överordnade på Justitiedepartementet.

Hon sträckte sig efter domstolsakten och började skumma igenom den.

Där fanns ett uttalande från Eva Donaldsons hemhjälp, som hade kommit in på morgonen och hittat sin arbetsgivare död på köksgolvet i hennes enkla hus i Winterbourne Down, en by strax norr om staden.

Där fanns uttalanden av flera brottsplatspoliser, en lista på föremål som polisen tagit med från huset, en rättsteknisk rapport angående DNA-provet från dörrmattan och en rapport skriven av den statliga rättspatologen. På en bunt fotografier visades kroppen på fyndplatsen.

Eva låg i fosterställning i en enorm pöl av koagulerat blod. Två foton 31

av kroppen på obduktionsbordet visade att ett knivhugg utdelats mot bröstkorgen och gått in mitt emellan brösten. Det sista fotografiet var en närbild av hennes hjärta i en metallskål. En nål med flagga markerade knivhugget, som hade trängt in i den övre högra kammaren och lett till en snabb och obeveklig död.

Jenny tryckte in fotografierna längst bak i akten och bläddrade igenom utskriften av polisförhöret med Craven. Han var inte mångordig.

Goodison, kriminalkommissarien som ledde förhöret, hade varit tvungen att dra orden ur honom. När Craven slutligen kom igång sa han att han jämt såg Eva på tv-nyheterna när hon pratade om sitt förflutna i porrbranschen och hur hon hade funnit Gud. Han hade också funnit Gud och det var så han fick idén att gå och prata med henne när han blev frisläppt. När förhörsledaren frågade hur han hade fått reda på hennes adress sa han han hade hittat den på contact-a-celebrity.com, när han fortfarande satt i fängelse. Sedan stötte Jenny på ett avsnitt av förhöret som var understruket: Kommissarien: Du sa att du gick hela vägen hem till henne. [den misstänkte nickar] Kommissarien: Vad gjorde du när du kom dit, Paul?

PC: Gick omkring lite ett tag, sedan ringde jag på.

Kommissarien: Vad gjorde du när du gick omkring lite? [den misstänkte rycker på axlarna] Kommissarien: Kom igen, Paul, nog minns du väl det. Vad gjorde du? Tittade du in genom fönstret, kollade in huset, gick på toa eller vad? [lång paus] PC: Jag tror jag gick på toa, eller jag gick och pissade.

Kommissarien: Var då?

PC: Det minns jag inte. Nej. Det minns jag inte.

Kommissarien: Vid huset?

PC: Ja just det, vid huset.

Kommissarien: Vad hände sedan?

PC: Det sa jag ju, jag ringde på.

Kommissarien: Vad hände sedan?

PC: Hon gick fram till dörren. Vem är du? sa hon. Och då sa jag: Jag heter Paul, som aposteln Paulus, och jag tror att Gud har sagt åt mig att komma 32

och prata med dig om alla dina goda gärningar, för jag vill också ägna mitt liv åt goda gärningar. Och hon sa: Jaha, okej, bäst du kommer in och berättar mer då. [lång paus] Jag följde med henne in i huset, in i köket, och sedan vände hon sig mot mig med en konstig min och lade handen på mig [den misstänkte pekar på sin bröstkorg] och sedan sa hon: Du behöver inte säga något, Paul, jag vet vad du vill och jag vill det också. Och sedan flyttade hon handen neråt, ner dit du vet [den misstänkte pekar på området mellan benen] och jag sa nej, det är inte rätt, snälla gör inte så mot mig, men hon struntade i det. Då sa jag: Eva, det är en synd. Då sa hon: [paus] jag kan inte säga vad hon sa.

Kommissarien: Det är ingen fara, Paul. Berätta bara vad hon sa. [den misstänkte sätter händerna för ansiktet] Kommissarien: Kom igen, Paul. Få höra nu. [paus] PC: Hon sa, hon sa: Knulla mig för helvete. Och då tog jag en kniv från köksbänken och högg henne med den, precis här, i bröstet.

Kommissarien: Hur många gånger? [den misstänkte skakar på huvudet] Kommissarien: Vad gjorde du sedan?

PC: Jag sprang ut ur huset. Jag sprang därifrån.

Kommissarien: Vad gjorde du med kniven?

PC: Kastade bort den.

Kommissarien: Var då? Var kastade du den? [den misstänkte skakar på huvudet, bryter ihop och börjar gråta] Det sista dokumentet i akten var en rapport från rättspsykiatern doktor Helen Graham, som sa att hon hade undersökt Craven vid tre separata tillfällen medan han satt häktad. Enligt hennes åsikt led han av en mild personlighetsstörning, som gjorde att han ibland hade ”svag verklighetsuppfattning och en benägenhet till fixering vid abstrakta, ofta religiösa idéer”, men under den långa fängelsevistelsen hade han inte varit våldsbenägen alls. Han hade gått på kurser med kvinnliga lärare och haft kontakt med en kvinnlig övervakare, utan att försöka överskrida några gränser.

Han var inte mentalsjuk i klinisk bemärkelse och enligt hennes mening fanns det inget stöd för uppfattningen att han skulle lida av bristande ansvarskänsla eller av någon tillfällig psykisk sjukdom. Under deras tre 33

möten hade Craven vägrat att prata om omständigheterna kring brottet han var anklagad för, men vid ett tillfälle uttryckte han ånger för vad han hade gjort. Doktor Graham slöt sig till att det inte fanns något skäl att ifrågasätta sanningshalten i Cravens erkännande och antog att det var stressen kring frigivandet som hade fått honom att begå ett brott som på många sätt liknade det han ursprungligen hade blivit dömd för.

Innanför den bakre pärmen på mappen fanns en kopia av Cravens brottsregister och en handskriven sakframställan beträffande det första mordet. Arton år gammal hade han träffat en tjugotreårig sjuksköterska vid namn Grace Akingbade på en nattklubb i Bristol. Sent på kvällen sågs de lämna klubben tillsammans. Följande eftermiddag hittades Grace död i sitt rum, som tillhörde sjukhusets personalbostäder. Hon hade blivit slagen och strypt, men det fanns inga spår av sexuellt våld. Craven häktades samma dag och erkände allt. Hans förklaring till mordet var att den unga kvinnan hade hånat honom när han inte lyckades prestera sexuellt.

Jenny slutade läsa. Hon hade kommit fram till att det inte fanns något skäl att ta upp ärendet igen. Om Craven ville hävda sin oskuld skulle han få lov att göra som alla andra och leta upp en brottmålsadvokat som kunde kämpa för honom. Hon hade betydligt mer ömmande fall på sitt skrivbord.

Hon tittade förskräckt upp när Alison dundrade in genom dörren och släppte ner en ny hög med papper framför henne. ”Hur är det, mrs Cooper?” ”Du skrämde mig.” ”Hur skojigt det än var att övervara obduktionen av en nioåring, så tyckte jag att det var dags att slita sig därifrån.”

Jenny såg att Alison hade klarrött läppstift och att hon hade borstat fram sitt blonderade hår över kinderna. ”Snygg frisyr”, sa hon, medan hjärtat fortfarande slog hårt i bröstet. ”Tack”, sa Alison besvärat och korthugget innan hon snabbt bytte samtalsämne. ”Patologen bekräftade att hon hade dött av alkoholförgift­ ning, så socialen har bett polisen utreda brottslig försummelse. Jag tvivlar på att det kommer att sluta med åtal, men det är åtminstone borta från vårt bord för ögonblicket. Vi har fått ett anonymt mejl från en man 34

som hävdar att han var med i arbetslaget som satte upp kranen och han påstår att de använde undermåliga bultar. Och så mejlade doktor Kerr just en interimsrapport om Alan Jacobs – det ser inte särskilt vackert ut. Ja just det, och så har det skett en dödsolycka på Portway som jag nog borde åka och titta på.”

Hon vände sig tvärt mot dörren.

Jenny anade att det fanns andra skäl än bara arbetsbördan till att Alison var irriterad. ”Är allt som det ska?” ”Inte världens mest avslappnande morgon, kan man säga.” ”Är det Terry igen?” ”Terry?” sa Alison, som om hennes man var den sista hon tänkte på. ”Det är inga bekymmer med honom nu när han är i Spanien.” ”Semester igen?” ”Jag vet inte vad man ska kalla det”, sa Alison, ”men det är väl lika bra att ni får veta det innan det kommer ut skvallervägen. Han har träffat en kvinna där nere, någon han träffade senast han var där.” ”Vad tråkigt. Jag hade ingen aning …” ”Inte jag heller, förrän i torsdags. Men jag sa att om han behövde rasa av sig, så var det lika bra att han gjorde det när jag slapp se det.”

Jenny visste att de hade grälat en hel del, mest om att hennes man Terry ville sälja huset och flytta ner till en andelslägenhet i Spanien me­ dan han ännu var tillräckligt ung för att ta sig runt en golfbana, men Jenny hade inte alls förstått att deras förhållande hade härsknat så till den grad. ”Och vad betyder det för er båda?” ”Jag har inte den blekaste aning, men han ska minsann inte vara den enda som roar sig.” Telefonen ringde i det yttre rummet. ”Det är nog trafikpolisen som undrar om jag tänker komma och titta på liket.” ”Kan vi inte nöja oss med fotografier?” ”Jag åker hellre dit om det går för sig, mrs Cooper. Jag orkar inte riktigt med mig själv just nu.”

Hon gick, och smällde igen dörren efter sig. Det var inte alls länge sedan hon hade brottats med sina känslor för kommissarie Pironi och gått omkring i självömkande tystnad i tre dagar efter att ha tackat nej till en middag med honom. I sitt pendlade mellan kyrklig fromhet och skuldtyngd åtrå hade Alison varit tjurig som en tonåring i flera veckor.

35

Jenny tog upp doktor Kerrs interimsrapport, som bestod av en enda sida, och beredde sig på det värsta. Hon blev inte förvånad.

Rektal undersökning uppvisade nya och till hälften läkta nötningsskador som tyder på samlag vid mer än ett tillfälle; vid sekretprov har sperma från timmarna närmast före dödens inträffande påträffats. Mindre skador på båda underarmarna, troligen tillfogade av mänskliga naglar. Vävnadsprover från aktuella områden har skickats på analys.

Den omedelbara dödsorsaken är en överdos av fenobarbital. Det går emellertid inte att avgöra med säkerhet om tabletterna har intagits frivilligt.

Jenny tänkte på mrs Jacobs och försökte föreställa sig hennes reaktion när kriminalkommissarie Wallace avslöjade nyheten om hennes mans sista timmar i livet. Hon såg framför sig hur hennes ansikte stelnade i en mask av förnekelse. Hur skulle hon klara det? Skulle hon ens förstå?

Nej. Om det var något Jenny hade lärt sig om den mänskliga naturen under sin tid som coroner, så var det att två människor kunde bo tillsammans i flera år, till och med decennier, och ändå i allt väsentligt förbli främlingar för varandra.

Hon lade rapporten överst i den osorterade bunten till höger på skrivbordet, den nya med Paul Cravens domstolsakt. Hon slogs av tanken att sex, droger och Gud – de tre allra mäktigaste krafterna i livet – med bara några veckors och ett fåtal kilometers mellanrum hade samspelat för att se till att både Alan Jacobs och Eva Donaldson miste livet i förtid.

Tanken tycktes öppna en dörr till en outforskad del av hennes undermedvetna. Hon befann sig i en mörk, sluttande tunnel. Och i dunklet bakom henne slog en dörr igen.

36