9789173517713

Av Raymond E. Feist och Janny Wurts har utgivits imperiets Dotter Första boken Maras list Andra boken Maras hämnd Tredje boken Barbaren Fjärde boken Kaos Femte boken Magi Sjätte boken Det förbjudna Av Raymond E. Feist har utgivits ormkrigskrÖnikan Första boken Skuggan av en mörk drottning Andra boken Maktens hägringar Tredje boken Demonkungens vrede Fjärde boken Kampen om livsstenen Femte boken En värld i aska Sjätte boken Den galne gudens dröm kriget om rÄmnan Del 1 Magikerns lärling Del 2 Mellan två världar Del 3 Magins mästare Del  Silvertörne Del  Prinsens list Del  Slaget om Sethanon kronDors sÖner Del 1 Tronföljaren Del 2 Kungens pirat Del 3 Eldprovet skuggornas vÄktare Del 1 Hökens budskap Del 2 Den unge hämnaren Del 3 Hertigen av Olasko bÄrare av onDska Del 1 Natthökarnas flykt Del 2 Den mörkaste av världar DeDel 3 Gudadråparen

Feist Stärnalvernas stad.indd 2

11-06-28 10.59.41

Översättning: Yvonne Hjelm

Feist Stärnalvernas stad.indd 3

11-06-28 10.59.41

www.damm.se Originally published in the English language by Harper Voyager, an imprint of HarperCollinsPublishers 2009 under the title RIDES A DREAD LEGION Copyright © Raymond E. Feist 2009 Svensk utgåva © 2011 Damm Förlag, Forma Books AB Forma Books AB är ett dotterbolag till Forma Publishing Group AB som är miljöcertifierat enligt SS-EN ISO 14001 Översättning Yvonne Hjelm Omslagsillustration Geoff Taylor Omslagslayout Maria Sundberg Sättning Forma Books AB Typsnitt Janson Tryck ScandBook AB, Falun 2011 isbn 978-91-7351-771-3

Feist Stärnalvernas stad.indd 4

11-06-28 10.59.41

kapitel ett

Trollkarl Demonen vrålade av ursinne.

Amirantha, den satumbriske trollkarlen, vacklade baklänges av den oväntade explosionen av främmande energi som slungades mot honom.

Hade han inte upprättat så effektiva magiska spärrar skulle han ha dött ögonblickligen. När den kraftfulla demonen forcerade barriären tumlade trollkarlen in i grottväggen bakom sig. Kollisionen skulle ge Amirantha en otäck bula i bakhuvudet.

Demoner förfogade alltid över en stor mängd mystiska energier, som var tillräckliga för att förgöra de oförberedda dödliga individer som fanns i närheten när monstren tog sig igenom till den här verklighetsnivån. Det var en av anledningarna till att man upprättade magiska spärrar, och inte bara försökte hålla kvar demonen på en viss plats. Den här varelsen hade åstadkommit en mycket kraftigare explosion än trollkarlen förväntat sig, och det hade överraskat honom.

Amirantha uttalade ett enda ord, en samling stavelser till synes utan mening som tillsammans bildade en nyckel, ett kraftfullt ord som aktiverade en mycket mer komplicerad trollformel; ett trick han hade lärt sig flera år tidigare och som ofta utgjorde skillnaden mellan effektiv kontroll av en frammanad demon och att slitas sönder lem för lem av den. Ordet förstärkte den magiska spärren som nu höll varelsen fången.

Amirantha kom på fötter igen, medan demonen fortsatte att vråla när den fann sig frammanad men instängd. Av erfarenhet visste trollkarlen att demoner sällan hade något emot att bli kallade på, eftersom de tyckte att 5

Feist Stärnalvernas stad.indd 5

11-06-28 10.59.42

den här världen var lätt att plundra, men de avskydde att stängas in och styras. Deras hat gjorde Amiranthas studier så problematiska; hans objekt envisades med att försöka döda honom.

Han tog ett djupt andetag för att bli lugnare och betraktade den rasande varelsen. Den var obekant för honom, men uppenbarligen hade han att göra med en stridsdemon av något slag. Amirantha visste mer om demoner och deras natur än någon annan dödlig i Midkemia, men hade ännu bara tillägnat sig en bråkdel av den kunskap han strävade efter. Den här demonen hade han aldrig sett tidigare. Han kände inte till alla de olika varianter som fanns i Femte kretsen, men han kunde se vissa grunddrag: massiv, människoliknande överkropp, ett tjurhuvud, eller åtminstone något oxliknande; långa, framåtböjda horn, som förstärkte intrycket av dess minotaurliknande uppenbarelse. Medan han började uttala en besvärjelse som gjorde alla slags demoner orörliga, undrade Amirantha om ett sådant här monster hade legat till grund för den antika myten om Minotauros.

Dess ben var nästan getlika, men där slutade allting som var ens avlägset igenkännbart hos varelsen. Kroppen var täckt av en svart substans upp till midjan. Det var ingen päls, behåring eller ull som Amirantha kände igen. Överkroppen såg ut att bestå av svart läder, men den var slät och glänsande, som om huden hade färgats och sedan polerats. Hornen var blodröda och ögonen brann som glödande kol.

Av vrålen som skakade grottan förstod Amirantha att demonens ursinne tilltog för varje sekund. Varelsen såg även ut att kunna bryta igenom spärrar som borde vara ogenomträngliga, men Amirantha visste bättre än att lägga för mycket betydelse i ordet ”borde” när en demon var inblandad.

Han avslutade förstärkningen av trollformeln som nu skulle låsa in demonen. Den tog ett steg bakåt, ruskade på sig och återgick sedan till att attackera spärrarna, nu med vrål som genljöd ännu högre.

Amiranthas ögon vidgades en aning, det enda yttre tecknet på att han var överraskad. Demonen hade bara skakat av sig en formel som var kraftig nog att fixera alla slags frammanade väsen. Den satumbriske trollkarlen strök sitt skägg, granskade den ursinniga demonen och begrundade det han såg. Han var en fåfäng man, som lät sin tjänare trimma hans skägg och hår varje vecka enligt noggranna instruktioner. Amiranthas allt högre hårfäste hade fått honom att låta det mörka håret växa till axlarna, och hans mörka ögonbryn och pipskägg gav honom ett passande utseende för hans kall: demonbesvärjarens. Eller fick honom åtminstone att ikläda sig 6

Feist Stärnalvernas stad.indd 6

11-06-28 10.59.42

den rollen för dem som var villiga att betala generöst för hans tjänster.

Medan han rättade till sin purpurfärgade rock, med fina stickningar i silver på kragen och på ärmarna, muttrade han en pålitlig besvärjelse och avvaktade reaktionen. Demonen borde ögonblickligen ha fallit på knä, men i stället kände Amirantha att dess vrede intensifierades vid uppmaningen. Amirantha suckade, med en blandning av irritation och bryderi, och undrade vad det var han hade frammanat den här gången.

Trollkarlen ignorerade ringandet i öronen och letade i en stor påse som han hade i bältet. Han hade sytt påsen för många år sedan, och tålmodigt vävt in magi i trådarna med hjälp av en skicklig hantverkare vid namn Leychona i den stora Ormflodsstaden, hans första och enda försök att åstadkomma magiskt tyg. Han hade blivit nöjd med resultatet, påsen gjorde det möjligt för honom att bära med sig olika kraftfulla stenar utan att riskera ödesdigra konsekvenser. Han var stolt över sitt arbete, men tyckte att det var en sådan enahanda och tröttande process att han numera lät hantverkare och skräddare utföra sysslan, i utbyte mot hans förmågor eller mot guld.

Amiranthas finger vidrörde lätt ett antal broderade knutar, som var och en hörde till en ficka i påsen. Snabbt fann han den han sökte och drog fram stenen som han preparerat för ett sådant här tillfälle. Amirantha höll upp den, uttalade en trollformel som frigjorde kraften i stenen, och riktade den sedan mot den hastigt förstärkta barriären. I samma stund kunde han känna en stöt genom skyddsspärren när demonen kastade sig mot det mystiska hindret.

Varelsen hejdade sig och tittade på det ställe i tomma luften där barriären fanns som om den var synlig. Med sin massiva näve riktade den ett slag mot skyddsspärrarna som kunde ha trängt igenom oxhud. Amirantha tyckte sig känna hur kraften färdades genom luften för att slå omkull honom. Demonen attackerade skyddsspärrarna ännu hårdare, och Amirantha höjde handen för att förstärka barriären ytterligare. Häpen kunde han den här gången känna demonens kraft övergå i en stöt som fortplantade sig till hans arm. Han tog några steg tillbaka, tills han kände bergväggen bakom sig. ”Vad gör jag nu?” mumlade han. Återigen kastade sig demonen mot barriären och Amirantha insåg att varelsen skulle kunna ta sig igenom den. Amirantha undertryckte en plötslig impuls att börja skratta – det oväntade och skrämmande hade ofta den effekten på honom – och tog upp ett annat föremål från påsen i bältet och krossade det mot grottans golv.

7

Feist Stärnalvernas stad.indd 7

11-06-28 10.59.42

En giftig gas steg upp från skärvorna och Amirantha flydde från den djupa grotta där han fångat monstret. Platsen hade han ställt i ordning just för den här ritualen, med ett flertal skyddsspärrar och andra säkerhetsåtgärder som han vidtagit för att undvika sådana här missöden. Han skyndade i väg längs en smal tunnel, muttrande ”Vad blir det härnäst?”

Han nådde en stor öppen grotta, närmare ingången till de underjordiska gångarna, och förbannade sig själv för att han varit en sådan idiot. Alla hans mest kraftfulla artefakter förvarade han i den mindre grottan. Han hade blivit så överraskad av det han frammanat, att de blivit kvarlämnade på golvet. Amirantha trodde att han var beredd på alla eventualiteter när det gällde att frambesvärja demoner; det slog honom aldrig att någon som han inte frammanat kunde dyka upp oväntat.

Han skakade på huvudet åt sin egen dumhet och stannade. Han hade åtminstone lämnat en lykta här; men mest för att markera vägen ut, och inte som en försiktighetsåtgärd ifall han blev tvungen att fly för livet och glömde ta med sig den andra lyktan. Fortfarande muttrande för sig själv sade han: ”Ibland önskar jag att jag vore lika smart som jag utger mig för att vara.”

Amirantha gick tillbaka mot tunneln. Han förstod att om han inte stoppade demonen här skulle den kunna ta sig ut var som helst. Det skulle inte bara utsätta människorna som bodde i närheten för fara, nästan tio tusen personer vid den senaste folkräkningen, utan också ge Amiranthas rykte en allvarlig knäck.

Guvernören i Lanada väntade på honom vid en av grottorna, tillsammans med en stor styrka soldater. Men de skulle inte utgöra något större hinder för monstret, om det valde att ta den vägen. Maharajans hov skulle inte se med blida ögon på en kringresande trollkarl som låtit en regional makthavare bli sliten i stycken, och än mindre ge honom ersättning för att ha fördrivit demonen.

Amirantha lossade en lång trollstav av ask från bältet och gjorde sig redo. Staven hade han beställt av den bäste trollstavsmakaren i riket Muboya, och den kunde åstadkomma sju olika spektakulära trick, vart och ett avsett att framkalla förundrade ”ooh” och ”aah” från åskådare. Men den hade också förmåga att utföra fyra verkligt kraftfulla besvärjelser som kunde ställa till med stor skada vid behov. Amirantha var ganska säker på att ett sådant behov nu förelåg.

Han möttes av stanken från gasen som spridit sig i gången från grottan.

8

Feist Stärnalvernas stad.indd 8

11-06-28 10.59.42

Substansen skulle försvaga och så småningom göra demoner kraftlösa, och var inte alls hälsosam att inandas för människor. Han visste att det för­modligen betydde att demonen hade brutit igenom skyddsspärrarna och var på väg mot honom. Sedan ryckte Amirantha till.

Det var inte den skarpa lukten som fick honom att rysa, utan ett plötsligt ljud som fick bergväggarna att skaka; det var en kombination av toner och vibrationer som fick hans hjärta att hoppa till och dra ihop sig på samma gång. Det ursinniga skriet fick det att krypa i skinnet på honom, som om han hört en smed hålla ett svärd mot en slipsten. Lanadas guvernör skulle åtminstone få bevittna en mycket bättre föreställning än den som Amirantha hade planerat.

Sedan kom demonen rakt emot honom.

En röst bakom Amirantha sade: ”Behöver du hjälp?” ”Gärna det”, sade trollkarlen till Brandos. Hans kamrat hade väntat utanför grottans ingång, som förstärkning vid händelser som denna, och för att förvissa sig om att guvernören blev tillräckligt nyfiken för att skicka in sina soldater och ”hjälpa” trollkarlen att fördriva demonen.

Amirantha grep sin utsirade trollstav och yttrade ett enda ord på ett språk känt bara av ett fåtal. En våg av hetta sköljde över de två männen när ett stort eldklot exploderade framför dem i tunneln, svepte över demonen och tvingade den tillbaka. ”Jag behöver lite tid för att fördriva den”, sade Amirantha.

Den gamle krigaren var fortfarande kraftfull fast han närmade sig de femtio. Han hade tagit sig an fler demoner än han ville tänka på. Den här varelsen verkade vara mycket farligare än någon han hittills stött på. ”Var har du dina övriga leksaker?” ”I grottan där jag gjorde min åkallan.” ”Där inne?” ”Ja”, sade Amirantha tyst. ”Jag insåg det själv alldeles nyss.” ”Jaha, det krånglar förstås till saker och ting.” Brandos höll en liten, rund sköld i sin vänstra hand och drog upp ett svärd ur skidan som hängde vid höften. ”Det är vid sådana här tillfällen jag önskar att jag hade blivit bagare i stället.”

Brandos visste att han inte behövde besegra demonen, bara uppehålla den tillräckligt länge för att Amirantha skulle kunna driva den tillbaka till dess rike. Det rörde sig bara om en eller ett par minuter, men den gamle krigaren var väl medveten om att även några sekunder kunde vara en lång 9

Feist Stärnalvernas stad.indd 9

11-06-28 10.59.42

tid. ”Låt oss gå in dit innan den kommer tillbaka. Jag har ingen större lust att försöka hålla den borta från alla sidotunnlar. Vi måste stänga in den.”

Amirantha höll sig bakom sin vän medan denne rörde sig framåt i tunneln och stannade bara några meter från den plats dit demonen retirerat.

Lukten från gasen som fyllde grottan var nästan överväldigande, men åt­ gärden hade haft önskad effekt. Demonen närmade sig försiktigt, stannade och stod sedan orörlig och betraktade de två männen.

Sedan öppnade den munnen och frambringade ljud; inte de oartikulerade yttringarna av ursinne och missräkning, utan fraser som verkade meningsfulla, som hade rytm och ett tydligt uttal. ”Är det där en trollformel?” frågade Brandos.

Amirantha tvekade. Hans nyfikenhet segrade över behovet att befria riket från den demoniske besökaren. Han lyssnade ett kort ögonblick innan han insåg att Brandos hade rätt: demonen behärskade magi! ”Vi borde nog avbryta den, tror jag”, sade Amirantha. Han mumlade ett ord, ytterligare ett magiskt konststycke han hade i beredskap för farliga situationer. Ordet utgjorde ett första steg i en lång, komplicerad trollformel, och när det yttrades frigjordes hela kraften i besvärjelsen. Strax därefter blev demonen oförmögen att tala. Trollformelns effektivitet berodde på flera faktorer, men den mest avgörande var hur kraftfull motståndaren var i förhållande till Amirantha. Den genomsnittlige bymagikern skulle förbli stum tills Amirantha valde att häva förtrollningen. En duktig magiker var möjlig att kontrollera i någon minut eller två. Rörde det sig om en verkligt skicklig trollkarl kunde man inte räkna med någon nämnvärd påverkan över huvud taget. Den här demonen var ett oskrivet blad.

Amirantha började uttala fördrivningsformeln och hade kommit halvvägs när demonen fick tillbaka talförmågan och återupptog sin egen besvärjelse. ”Herrejävlar”, muttrade Brandos, tog ett språng framåt och påbörjade en långsam cirkelrörelse med svärdet höjt för att göra ett utfall mot demonens huvud. I sista ögonblicket sänkte han svärdsklingan, gick ned på ena knäet och riktade slaget mot demonens vänstra ben. Det kändes som om hans arm hade träffat en massiv trädstam, men trots det ylade demonen av smärta och drog sig bakåt i tunneln. Dess magiska mässande upphörde.

Varelsen var skadad och den knäböjde ett ögonblick och undersökte sitt ben. Några år tidigare hade Amirantha betalat en magiker i Maharta för att få svärdet att tillfoga demoner mer smärta. Nu önskade han att han 10

Feist Stärnalvernas stad.indd 10

11-06-28 10.59.42

hade betalat för en formel som kunde ställa till med ordentlig skada i stället för bara en distraktion.

När Amirantha avslutade sin besvärjelse verkade luften fyllas av fräsande energi. Demonen skrek hotfullt och klippan under deras fötter skakade för ett ögonblick. ”Den är fortfarande här”, anmärkte Brandos. ”Jag märker det”, svarade trollkarlen. ”Den använder sin egen magi för att hålla sig kvar.” ”Vad gör vi?” frågade Brandos. ”Vi får tydligen ta till en kraftigare fördrivningsformel. Men vi blir nog tvungna att trötta ut den.” ”Underbart”, sade Brandos och skakade på huvudet. ”Så jag får blöda medan du sköter pratet.” ”Försök att inte blöda för mycket.” ”Jag ska se vad jag kan göra”, sade Brandos medan Amirantha drog fram ett stort juvelliknande föremål från sin påse och krossade det mot stengolvet.

En dimma av rubinröd energi frigjordes och fyllde halva tunneln. ”Tillbaka genom skyddsspärrarna!” beordrade Amirantha, och Brandos följde uppmaningen. Han hade varit med om tillräckligt många sådana här konfrontationer för att inte ifrågasätta trollkarlens instruktioner.

Magikerns djupa röst genljöd i den smalare delen av tunneln medan han snabbt förstärkte de nya osynliga spärrarna och letade i sin påse igen.

Sedan höll han fram sin handflata där ett litet ljus skälvde. Han vaggade ljuset fram och åter tills det växte till ett pulserande, blodrött klot, och kastade det mot demonen i samma ögonblick som varelsen rörde sig fram­ åt mot de två männen.

Demonen uppslukades genast i ett gnistrande nät av röda trådar, som åstadkom små vitglödgade explosioner när de vidrörde dess hud. Den ylade och tunneln skakade av det höga ljudet, vilket fick jord och småstenar att falla ned över Amirantha och Brandos.

Brandos såg sig hastigt omkring för att se om hela bergssidan skulle störta ned över dem, men tunneln verkade stabil och han riktade uppmärksamheten mot den rasande demonen igen. ”Vi verkar ha retat upp den”, sade han torrt. ”Vad får dig att tro det?” frågade trollkarlen.

Brandos gjorde ett utfall mot demonen för att ge Amirantha lite mer 11

Feist Stärnalvernas stad.indd 11

11-06-28 10.59.42

tid att förbereda den komplexa fördrivningsformeln. Som en extra försiktighetsåtgärd placerade trollkarlen ytterligare några skyddsspärrar bakom de första. Demonen vacklade till av stöten, men Brandos anföll den inte, han ville bara uppehålla den. ”Gå bakåt!” uppmanade Amirantha, och den gamle krigaren retirerade bakom nästa osynliga tröskel.

Därefter framkallade trollkarlen en mur av pulserande lila energi som omslöt demonen i tunneln. Den fräsande cylindern genomkorsades av färger i rosa och guld, och när demonen kom i kontakt med dess yta studsade den tillbaka som om det varit en stenvägg. Rök ringlade från varelsens kropp och såren den fått var förkolnade.

Brandos visste att demoner förbrukade energi för att läka sig själva och därigenom försvagades varje gång de fick en skada. Men de hade också en ytterst irriterande förmåga att ta tillvara annan energi om de fick chansen, och det var därför säkrast att försätta dem ur stridbart skick så snabbt som möjligt så att de lättare kunde förpassas till sin hemvist. ”Behöver jag sätta in ett par stötar till?” ”Ingen dum idé”, sade trollkarlen medan han förberedde fler skyddsspärrar.

Brandos gjorde några skenutfall som fick demonen att höja händerna över huvudet. Då hukade sig krigaren och riktade en stöt mot varelsens vänstra ben igen. Med ett nytt vrål som skakade klippväggarna föll monstret baklänges mot golvet med mörkt blod sprutande ur såret. Vätskan gav ifrån sig rök och en lukt av svavel när den flöt ut över stenarna. Brandos drog sig tillbaka. ”Det var en bra träff”, noterade trollkarlen. ”Jag försöker vara effektiv med minsta möjliga ansträngning; man är ju ingen ungdom längre”, sade krigaren medan han anslöt sig till Amirantha bakom de nya skyddsspärrarna. Med svetten strömmande från ansiktet tog han ett djupt andetag och tillade: ”En vacker dag kommer du att få en av oss dödad.” ”Högst troligt”, instämde trollkarlen. ”Eller oss båda två”, fortsatte Brandos. Han höjde skölden och grep om svärdet, redo för nya, oväntade problem.

Demonen helade sitt senaste sår långsamt, vilket de båda männen tog som ett gott tecken. Den behövde tid utan störande moment för att återhämta sig, och ju svårare skadorna var, desto mer tid behövde den. Eftersom varelsen var trängd fick den utnyttja sina egna magiska resurser för 12

Feist Stärnalvernas stad.indd 12

11-06-28 10.59.42

att läka fortare, vilket gav den mindre kraft att använda mot Amirantha och Brandos. ”Vi tröttar ut den nu”, konstaterade Brandos. ”Bra”, sade Amirantha, ”för den håller på att trötta ut oss också.” ”Kan du fördriva den?” ”Ge mig någon minut till, kanske två.” ”Då så”, sade Brandos och rörde sig framåt igen, såg efter var han hade skyddsspärrarna och gjorde ett snabbt utfall mot demonen. Det var en framstöt som var lätt att genomskåda, och varelsen höjde handen för att slå undan Brandos svärd. Men den gamle krigaren hade väntat sig en sådan undanmanöver; demoner var förutsägbara i vanlig närkamp där magi inte var inblandad. I deras värld triumferade nästan alltid en större och starkare demon över en svagare genom sitt fysiska övertag. Det var sällan jämbördiga demoner utmanade varandra. I människornas värld var de genom sin storlek och vildsinta natur överlägsna de flesta motståndare utom de allra skickligaste. En större drake skulle göra processen kort med en demon, men en vanlig krigare var tvungen att bekämpa brutalitet och styrka med intelligens. Brandos vred handleden samtidigt som demonen försökte styra undan slaget, och skar upp flera sår med sitt svärd längs varelsens höjda vänsterarm. Smärtan från skärsåren fick demonen att ta ett steg tillbaka och sedan slå ut med sin friska högerarm, vilket nästan fick Brandos axel att hoppa ur led när han parerade stöten med sin sköld.

Brandos retirerade bakom skyddsspärrens tröskel igen och stålsatte sig mot ett nytt angrepp. Demonen tvekade bara ett ögonblick innan den på nytt kastade sig mot skyddsspärren. När den trängde igenom den osynliga väggen skrek den av smärta, men fortsatte mot Brandos och Amirantha.

Tre steg ifrån den plats där den gamle krigaren stod redo hejdade sig demonen för att få kontroll över sin magi. Amirantha kände att en besvärjelse av ett mer komplicerat slag började ta form. ”Förbannat”, sade Brandos. ”Mer magi.” Han sänkte axeln och rusade framåt.

Demonens ordström avbröts av att Brandos drog upp sin sköld mot vänster axel och körde den med all kraft i monstrets bröst. Det kändes som att träffa en stenvägg, men det fick demonen att vackla baklänges någon halvmeter, tillräckligt för att Brandos skulle hinna dra sig tillbaka innan en massiv, kloförsedd hand halshögg honom.

13

Feist Stärnalvernas stad.indd 13

11-06-28 10.59.42

Brandos gjorde ett utfall med svärdet och träffade demonens exponerade arm. Än en gång orsakade det magiska stålet ett rykande sår och varelsen skrek i raseri. Medan Brandos backade och ställde sig framför Amirantha skrek han: ”Det är första gången den är i Midkemia och den har inget magiskt skydd mot skador från stål.”

Med en van rörelse släppte Brandos sköldens handtag och lät den dingla från vänster arm. Sedan kastade han svärdet från den högra handen till den vänstra, nu fria, handen och drog upp en kniv som han bar vid höger höft. Han kastade den med så stor kraft han förmådde, så att kniven genomborrade demonens högra fot och naglade fast den vid golvet. Svart rök och en stank av svavel fyllde grottan och den frammanade varelsen skrek.

Sedan tystnade den, betraktade de två människorna med sina glödande, röda ögon och återupptog lugnt sitt magiska mässande. ”Nu skulle det vara bra om vi kunde avsluta”, sade Brandos, greppade svärdet med höger hand igen medan den vänstra gled in under sköldens spänntamp. ”Den här killen är jävligt beslutsam!”

Amirantha måste bestämma sig på mindre än ett ögonblick. Han kunde fortsätta sin fördrivningsformel och riskera att Brandos under tiden utsattes för en potentiellt dödlig magi, eller ge upp fördrivningen och i stället använda sig av en besvärjelse han hade i beredskap vid faror som denna.

Tillgivenheten för hans vän segrade över hans önskan att avsluta på ett korrekt sätt, så han ropade: ”Blunda!”

Brandos var inte sen att följa uppmaningen. Han hukade sig genast och tog skydd så gott det gick bakom sin sköld, och täckte ögonen.

Amirantha blundade medan han uttalade ett femstavigt ord och frigjorde en mycket kraftfull och förödande stråle av energi. Trollkarlen visste, av smärtsam erfarenhet, att energin i den röda strålen, som utgíck från hans höjda hand och riktades mot demonen, skulle tränga igenom dess hud och förtära den inifrån.

De kände en plötslig våg av brännande hetta. Den varade bara några sekunder, men det räckte för att sveda håren på Brandos arm. Stanken av något motbjudande som brann fyllde tunneln och deras näsborrar. Sedan blev allt tyst.

Brandos lät armarna sjunka medan han suckade djupt. ”Jag önskar att du inte hade behövt göra så där.” ”Jag också”, svarade Amirantha. ”En välordnad fördrivning är mycket mindre ansträngande …”

14

Feist Stärnalvernas stad.indd 14

11-06-28 10.59.42

”… och smärtsam”, avbröt krigaren och undersökte sin svedda arm. ”Och mindre smärtsam”, instämde Amirantha, ”än att förinta demonen.”

Brandos skakade på huvudet och gav ifrån sig en ny suck. ”Har du någonsin funderat på om det här med att slå mynt av att frammana demoner som du sedan fördriver kanske inte är det bästa sättet att använda din förmåga?” ”Det händer”, svarade Amirantha med ett bedrövat leende, ”men hur ska jag annars få medel till att utöka mina kunskaper om demonernas värld? Jag har lärt mig allt som är värt att veta om de varelser vi känner till.” ”Apropå det, varför dök ingen av dem upp?”

Amirantha ryckte på axlarna. ”Jag vet inte. Jag hade tänkt frammana Kreegrom … Han har nästan blivit som ett husdjur nu.”

Brandos nickade. ”Ful som stryk. Du tänkte få honom att jaga dig en stund där guvernörens män kunde se honom. Låta honom följa med tillbaka till grottan, ge honom en godbit och sedan skicka tillbaka honom. Snygg plan.” Han fixerade sin vän med bister blick. ”Om det hade fungerat!” ”Jag trodde inte att jag hade kallat på en stridsdemon.” ”En stridsdemon som utövar magi”, rättade Brandos och lät sitt svärd glida ned i skidan. ”En stridsdemon som utövar magi”, upprepade Amirantha. Han tittade in i tunneln, som nu var fylld med oljig, svart rök. Förkolnade rester av demonen var spridda över väggar och golv och lukten kunde ha fått en ärrad krigsveteran att kräkas. Varelsens vänstra ben låg bara någon meter ifrån dem. ”Låt oss hämta vårt arvode hos guvernören, lämna den här lustiga provinsen och återvända hem.” ”Hem?” undrade Brandos. ”Jag trodde att vi skulle ge oss i väg norrut först.” ”Nej”, sade Amirantha. ”Det är något med det här som är både bekant och oroande, något som jag behöver fundera över i mitt eget arbetsrum där jag har tillgång till mina böcker och anteckningar. Det är också den säkraste platsen för oss just nu.” ”Sedan när började du bekymra dig om säkerheten?” frågade den gamle krigaren. ”Sedan jag kände igen en viss … närvaro bakom den där demonen.”

Brandos slöt ögonen en kort stund, som om han försökte ta in det han 15

Feist Stärnalvernas stad.indd 15

11-06-28 10.59.42

just hade hört. ”Jag kommer inte att gilla det du tänker säga nu, eller hur?” ”Antagligen inte”, sade Amirantha och inspekterade innehållet i sin påse för att se vad som behövde ersättas. ”När demonen förintades frigjordes en del magiska … man kan kalla dem signaturer eller kännetecken. De flesta var mina egna, från skyddsspärrarna och besvärjelserna som jag hade konstruerat. Utom två. Den ena signaturen var demonens, som förstås var främmande för mig, men den andra kände jag igen.” Han tystnade och sade sedan: ”Det är någon vars signum är lika bekant för mig som mitt eget.”

Brandos hade tillbringat större delen av sitt liv tillsammans med Amirantha och fått höra många av trollkarlens historier. Han gissade utan svårighet vad som skulle följa. ”Belasco?” sade han stilla.

Amirantha nickade. ”Helvete”, svor den gamle krigaren tyst. Hans solbrända och väderbitna ansikte var som en karta av läder, där åratals umbäranden och strider avspeglade sig. Håret, en gång gyllenblont, var nu sedan två årtionden grått, men hans lysande blå ögon var fortfarande en ung mans. Han skakade på huvudet och sade: ”Man råkar alltid ut för intressanta saker när man reser med dig, Amirantha, den saken är klar.” ”Du tycker att de mest underliga saker är intressanta”, sade Amirantha. ”Det beror på mitt sällskap”, sade Brandos.

Amirantha kunde bara nicka. De hade varit tillsammans länge. Amirantha hade träffat Brandos när denne var en gatpojke i staden Khaipur för nästan fyrtiotvå år sedan. Men trots att trollkarlen var äldre än sin medhjälpare, såg han tjugo år yngre ut. Båda männen visste att magikern skulle överleva krigaren med en generation, ändå talade de aldrig om det, utom vid enstaka tillfällen då Brandos undslapp sig en sarkastisk kommentar om att Amiranthas håg för magi skulle ta livet av honom i förtid. Även om det inte verkade så, betraktade Brandos Amirantha som en far.

Hur en utövare av en särskild form av mörk magi hade kommit att ikläda sig rollen som fosterfar till en okunnig gatpojke var fortfarande något av ett mysterium för Amirantha, men på något sätt hade Brandos vunnit trollkarlens förtroende och de hade varit oskiljaktiga alltsedan dess.

Följd av Brandos gick Amirantha förbi de förkolnade resterna av demonen och bort till grottan där han frammanat den. Han tog upp två stora 16

Feist Stärnalvernas stad.indd 16

11-06-28 10.59.42

läderväskor och räckte den ena till krigaren. Båda männen slängde upp bördan på axeln. Medan trollkarlen såg sig omkring på de omkullvälta stenarna till skyddsspärrarna, rökelsekaren som ännu brann och den övriga utrustningen för demonbesvärjning sade han: ”Det är inte menat som kritik, men vad fick dig att gå in och leta upp mig?” ”Du dröjde längre än vanligt och guvernören började bli otålig. Sedan hördes det där oljudet och jag tyckte att det var bäst att se vad som gått på tok.”

Amirantha skakade lätt på huvudet. ”Det var tur att du gjorde det.”

De lämnade grottan, en djup inskärning i bergssluttningen några kilometer från byn Kencheta. Utanför, sittande på sin häst med rikt utsmyckade seldon, väntade Lanadas guvernör, som sade: ”Är demonen död?”

Amirantha höjde handen i en kort hälsning till regionens härskare. ”Utan tvivel, Ers excellens. Ni finner det som återstår av den något hundra­tal meter in i tunneln.”

Guvernören nickade och gjorde ett tecken till ett av de yngre befälen. ”Se efter om det stämmer.”

Amirantha och Brandos utbytte blickar. Lokala makthavare brukade lita på deras ord. Å andra sidan fick de vanligtvis se en glimt eller två av monstret, och inte bara höra ylanden och vrål inifrån en mörk grotta.

Efter en kort stund återvände den unge officeren, blek och svettig. Amirantha sade: ”Jag borde ha nämnt att den underliga stanken …” ”Det borde du nog”, sade Brandos. ”… tar lite tid att vänja sig vid.”

Befälet nickade och sade: ”Uppgiften är riktig, Ers excellens. Bitar av varelsen är kringspridda i tunneln. Men ett ben är intakt och det … liknar ingenting från den här världen.” ”Hämta det”, beordrade guvernören. Återigen utväxlade Amirantha och Brandos undrande blickar.

Den här gången befallde officeren två av sina äldre soldater att verkställa ordern. ”Ni hörde vad guvernören sade, gå och hämta benet.”

Så småningom kom de två soldaterna ut ur grottan, bärande på den jätte­lika kroppsdelen mellan sig. Lukten fick den tåligaste mage att vända sig, och guvernören lät sin häst ta några steg bakåt medan han höll upp handen. ”Stanna där”, sade han.

Från sin plats uppe på hästen kunde han se ett bränt, hårbeklätt lår och vidare ned till en fot med tre massiva tår, krönta av rakknivsvassa 17

Feist Stärnalvernas stad.indd 17

11-06-28 10.59.42

klor. Vad det än var så hörde det inte hemma i den här världen, och guvernören nickade till sist, till tecken på att han var övertygad. ”Vi har fått underrättelser från maharajans hov om att bedragare skor sig på lättlurade människor. De lovar att befria avsides belägna byar från icke-existerande demoner, onda andar och liknande gissel. Hade ni varit av det slaget skulle ni ha blivit hängda från det där trädet”, sade han och pekade på en stor alm några meter bort. ”Men eftersom det här tveklöst är kvarlevorna efter en demon är jag nu övertygad om att ert lägliga uppdykande, så snart efter att nyheten om monstret nått oss, bara är en lycklig slump, och det tänker jag meddela de styrande i Maharta.”

Amirantha åstadkom sin mest höviska bugning och Brandos var inte sen att följa efter. ”Vi tackar Ers excellens”, sade trollkarlen.

När guvernören började vända sin häst sade Amirantha: ”Om jag får påminna excellensen om den lilla detaljen med arvodet?” ”Sök upp skattmästaren på mitt slott. Han kommer att betala er”, sade guvernören över axeln. Därefter red han i väg, tätt följd av sina män. ”Nåja, vi ska ändå ta den vägen hem”, sade trollkarlen.

Krigaren ryckte på axlarna och tog upp sin kamrats läderväska. ”Det finns tillfällen då man får nöja sig med små vinster, min vän. Den här gången får vi åtminstone betalt. Det var kanske bra att den där nya demonen dök upp. Kreegrom är väl anskrämlig nog, men som demon betraktad är han ungefär lika skrämmande som en hundvalp. Om den där guvernören hade upptäckt att han bara hade lekt tafatt och inte alls haft för avsikt att döda dig … tja, jag kan inte påstå att det låter så värst lockande att sluta sina dagar hängande i en alm.” Han sneglade på trädet när de passerade. ”Ett gott val, får man ändå säga.” ”Du ser alltid det positiva i varje situation, eller hur?” ”Någon måste göra det”, sade Brandos, ”med tanke på hur vår syssla ser ut.” ”Ja, så är det nog”, instämde Amirantha när de började gå längs vägen till guvernörens slott i Lanada, för att sedan börja den långa hemfärden.

Byn hade varit Amiranthas hem de senaste trettio åren. Under fem månader varje år bodde han i ett torn av sten på en klippa en kilometer norr om byn. Resten av tiden var han och Brandos på resande fot.

Hans torn låg på toppen av ett berg, Klevklippan, som var högst av bergen runt byn Talumba, två dagsritter öster om staden Maharta. Det lilla bondesamhället hade kommit att uppskatta närvaron av en sådan kraftfull 18

Feist Stärnalvernas stad.indd 18

11-06-28 10.59.42

magiker, även om hans förmågor ansågs gränsa till ondska av de flesta. De trodde att trollkarlen hade vandrat till Talumba från ett annat land, och slagit sig ned på sin ensamma bergstopp för att undgå förföljelse. Det sades att han hade byggt tornet med hjälp av demoner, och att han hade placerat ut magiska skyddsspärrar runt klippan för att hålla obehöriga borta.

Sanningen var inte riktigt så fantasifull. Amirantha hade använt magi, men inte sin egen, för att bygga det enkla tornet. Några magiker, mästare på geomantik, hade manövrerat stora stenar för att foga samman tornets stomme. Amirantha hade sedan bara behövt anlita en lokal snickare för att få de två trägolven på plats, sätta dit dörrar och tillverka en del möbler – inklusive det stora bordet och den tunga stolen där han nu satt och arbetade.

Han studerade en text han hade skrivit nästan ett sekel tidigare och lade den sedan ifrån sig med en lång, bedrövad suck. Han såg ut genom fönstret till sitt arbetsrum, på byn nedanför som fått ett rött skimmer i solnedgången, och tänkte på hur nästan idylliskt hans liv blivit de senaste tjugo åren – om han inte grubblade för mycket på ett och annat missöde, som händelsen för tre dagar sedan, nära Lanada.

Amirantha mindes när han först hade kommit hit, med en ung Brandos och dennes hustru, och hur han hade beslutat, nästan genom ett infall, att bosätta sig här. Han höjde blicken över byn, mot solnedgången, och undrade hur mycket beslutet att stanna berodde på hans förtjusning över dessa vyer. En solnedgång var, tänkte han, en underlig sak att känna dragning till, men så hade också mycket i hans liv varit en serie val som verkade planlösa, till och med chansartade vid några tillfällen; som att ge ett hem till en ohyfsad gatpojke som hade försökt råna honom för mer än trettio år sedan.

Den här byn var det enda hem Amirantha hade haft sedan sin barndom, en tid som kändes så avlägsen att han ofta måste koncentrera sig för att minnas något från den. Byborna hade till en början varit rädda för Trollkarlen på berget, som de kallade honom, men han hade vid mer än ett tillfälle skyddat byn från inkräktare, och även hindrat den äregirige maharajan av Muboya och dennes armé från att ockupera bosättningen när regionen blev införlivad med den spirande nationen. Han var stolt över att endast ha använt sig av list och olika knep och på så sätt undvikit blodsspillan. Även om Amirantha var tämligen omedveten om de etiska regler som gällde för de flesta människor fanns det gränser som han inte ville överträda.

19

Feist Stärnalvernas stad.indd 19

11-06-28 10.59.42

Några av hans dilemman var praktiska till sin natur; att fuska i den mörkare magin kunde medföra att man synades i sömmarna och sedan leda till förföljelse. Men det mesta av hans moraliska betänkligheter gällde hans eget välbefinnande. Amirantha hade ofta sett att en magiker som valde någon speciell, mörk väg för att söka kunskap fick betala ett betydligt högre pris än andras ogillande. Även om Amirantha inte var religiös ville han ändå stå inför Lims-Kragma när det blev så dags, eftersom han var säker på att hans ära inte hade några svårare fläckar, och han kunde acceptera att det blev nödvändigt att förklara mindre skavanker här och där. Vissa personer skulle kanske inte betrakta honom som god, men han hade sina principer. Dessutom hade han sett bättre män än han själv falla för den mörka magins lockelse. Den var en drog för flertalet magiker.

Amirantha flyttade lite på sig i stolen och beslutade sig för, som han hade gjort nästan varje dag de senaste två åren, att han måste ta sig till staden och skaffa nya dynor. Han såg sig omkring i arbetsrummet. En brasa var tänd, som alltid vid kylig väderlek, och den spred ett varmt sken omkring honom. Sovrummet i våningen under var ganska dragigt om vintern, och trollkarlen sov ofta i arbetsrummet intill brasan. Han var över­tygad om att problemet hade något att göra med hur skorstenen var ut­formad, men han hade aldrig tid att be någon titta på den, så under tre månader varje år bestod hans nattläger av filtar på golvet.

Brandos tog sig mödosamt uppför den spiralformade stentrappan, som utgick från innerväggen i den runda byggnaden, och steg in i rummet. ”Vad har du hittat?” frågade han rakt på sak. ”Det som jag fruktade”, sade trollkarlen och reste sig. Han gjorde en gest mot luntorna på bordet. ”Jag tror att vi måste göra en resa.” ”Hade du tänkt dig en inköpsrunda i Maharta?”

Amirantha betraktade sin äldste vän. Vid nästan femtio var krigaren fortfarande en kraftfull man, även om hans gråa hår nu började bli vitt.

Hans solbrända, läderaktiga ansikte med en imponerande samling ärr skvallrade om åratals krigstjänst. ”Ja, faktiskt, för jag behöver verkligen en ny uppsättning dynor, men det måste nog vänta.” Han tittade på de gamla böckerna och sade: ”Jag tror att något mycket allvarligt håller på att hända, och att vi behöver prata med någon om det.” ”Tänker du på någon särskild?” ”Berätta om den där Kaspar.”

Brandos log och nickade. Han satte sig på en pall nära brasan och sade: 20

Feist Stärnalvernas stad.indd 20

11-06-28 10.59.42

”Det här är vad jag har hört: ungefär en månad eller så efter det att general Alenburga hade försvunnit, vilket är tio år sedan nu, kom Kaspar av Olasko till maharajans hov tillsammans med en liten armé av soldater från tsuraniernas värld. Den unge härskaren i Muboya gav Kaspar titeln general, meddelade att Alenburga hade dragit sig tillbaka till någon avlägsen plats och koncentrerade sig sedan på att befästa sitt territorium och förbereda sig för nya fälttåg.

Men, och det är nu det börjar bli intressant, Kaspar verkar ha vunnit maharajans förtroende. Han har löst två konflikter genom diplomati, lyckats upprätta relationer med några av klanerna som styr i Ormflodsstaden och införlivat två stadsstater i norr utan att offra människoliv. Efter ett utdraget krig åstadkom han även en allians med Okanala genom att agera kunglig äktenskapsmäklare så att hans egna och kungen av Okanalas barnbarn så småningom kan komma att härska över ett gemensamt rike. Han hjälpte Okanala att slå ned två uppror, och nu ska Muboya och Okanala gå samman för att bekämpa de mordlystna dvärgarna som håller till på grässlätterna i väster.” ”En häpnadsväckande lista med bedrifter efter en så kort tid på den posten.” Amirantha knackade sig på hakan med höger pekfinger, en nervös gest som Brandos hade sett sedan han var pojke. ”Något annat?” ”Spekulationer och rykten. Kaspar är en främling här, han kommer från Olasko, på andra sidan havet åt nordväst. Han var en högt uppsatt person innan han blev avsatt, och sågs sedan inte till på några år. På något sätt blev han nära vän med general Alenburga, men det vet man inte så mycket om. Det sägs också att han ofta försvinner från Muboyas nya huvudstad Maharta under någon vecka, för att sedan dyka upp igen som om inget har hänt.” ”Magi”, sade Amirantha. ”Han ger sig i väg någonstans, men ingen ser honom gå eller komma tillbaka.” ”Eller så har han bara en förkärlek för ordentliga tupplurar i avskildheten i sitt privata kvarter”, sade den gamle krigaren ironiskt. ”Kanske med sällskap; han har visst ett gott öga till kvinnor.”

Amirantha knackade sig fortfarande på hakan medan han överlade med sig själv en lång stund. Brandos visste att hans fosterfar föredrog tystnad när han funderade, så krigaren reste sig, lämnade arbetsrummet och gick nedför trappan.

Tornet var en enkel, cylindrisk byggnad med tre våningsplan. Det mel21

Feist Stärnalvernas stad.indd 21

11-06-28 10.59.42

lersta hade två stora rum, ett för trollkarlen och ett för Brandos och hans hustru Samantha. Brandos gick tvärs över den lilla hallen mellan de två rummen och fortsatte nedför trappan till bottenvåningen, där kök, förråd och klädkammare var inrymda. Köket doftade av nybakat bröd och något som kokade i en kittel över elden – Samanthas omtyckta kycklinggryta, om Brandos gissade rätt.

Brandos stannade upp ett ögonblick och betraktade sin hustru. Hon var en robust kvinna som fortfarande kunde väcka elden i sin make bara genom att viska i hans öra, även om åren hade satt sina spår hos den tidigare värdshusflickan från Östlandet. Hon bar en enkel grön klänning och en blå huvudduk, knuten så som var brukligt i hennes hemland. Brandos hade träffat henne på det stora värdshuset i Shingazis Stopp, vid Ormfloden där den kröker sig nära östra kusten, någon kilometer väster om Stora klipporna vid Blå havet. Efter ihärdigt kurtiserande och en ansenlig mängd vin hade hon till slut gått med på att dela säng med honom.

Men i stället för att glömma henne, som han hade gjort med så många före henne, kunde han inte släppa tankarna på den tilldragande, knubbiga unga kvinnan från Östlandet. Efter månader av oavbrutet trånande hade Amirantha gett sin fosterson lov att besöka henne.

Brandos återvände en månad senare, nygift med Samantha. Amirantha hyste tvivel till en början, men förstod efter hand att Brandos hade funnit något mycket sällsynt tillsammans med sin värdshussnärta. Brandos visste att trollkarlen avundades dem, även om han aldrig hade nämnt ett ord om saken.

Brandos kände sin fosterfar bättre än någon levande själ, och visste att den gamle magikern en gång i sitt liv hade utsatts för en kvinnas svek. Han kunde fortfarande inte låta bli att le när han tänkte på historien, och hade det inte varit för Amiranthas kval över hur förhållandet hade slutat skulle den ha kunnat berättas som en mustig skröna av en bard.

Samantha tittade upp på sin make och log. ”Är du hungrig?” ”Ja”, sade han och besvarade leendet.

När han slagit sig ned vid bordet ersattes hennes leende av en rynkad panna. ”Nå, när ger ni er av?”

Brandos skakade på huvudet och log bedrövat. Hon kunde läsa honom som ett anslag på ett torg. ”Snart, tror jag. Amirantha är väldigt oroad av det som hände i Lanada.”

Hon nickade bara. En av hennes talanger var att blunda för hur hen22

Feist Stärnalvernas stad.indd 22

11-06-28 10.59.42

nes make och hans fosterfar tjänade sitt uppehälle: genom att frammana demoner i fjärran riken och sedan fördriva dem mot ersättning. Det hände att de båda utförde hederligt arbete, farligt sådant, för dem som var villiga att betala. Men det var mer sällan, på det hela taget var de bara obetydligt bättre än ett par bondfångare.

Det fanns förstås saker som hon och Brandos grälade om, men annat var bättre att lämna därhän; det var förmodligen därför deras äktenskap hade varat i tjugotre år. ”Spelar det någon roll om jag frågar varför?” sade hon kyligt. ”Det är annorlunda nu när barnen inte bor hemma längre.” Hon gjorde en paus och såg anklagande på sin man. ”Bethan befinner sig till sjöss, Gud vet var.

Meg bor med sin man uppe i Khaipur.” ”Donal finns nere i byn med barnbarnen. Du kan gå dit och hälsa på dem när du vill”, kontrade han snabbt. Han visste vart det här skulle leda. ”Och göra hans hustru själaglad över besöket”, sade hon. ”Vad är det egentligen med två kvinnor som vistas under samma tak?” frågade Brandos retoriskt. ”Det blir nog andra tongångar när den nya babyn kommer och hon behöver ett extra par händer, men till dess ser hon mig som en inkräktare.”

Han tänkte säga något, men hon avbröt honom, och hennes klara, blå ögon fixerade honom medan hon frånvarande stoppade in en grå hårslinga som stack ut under huvudduken. ”Det är ensamt här, Brandos, när du är borta veckor i sträck, till och med månader ibland …” Hon suckade uppgivet. ”De gånger du har kommit tillbaka lite tidigare än väntat har jag blivit så glad. När ska du sluta med allt resande? Jag vet att vi har det gott ställt.

Du behöver inte hålla på med det här längre.” ”Det skulle kanske vara sant om Amirantha slutade oroa sig för hur mycket han måste punga ut med för att skaffa en av sina … anordningar, eller någon gammal bok med trollformler eller vad som nu kan tänkas intressera honom”, svarade hennes man. ”Dessutom är det ju hans pengar, eller hur?” ”Dina också”, genmälde hon. ”Man kan ju knappast påstå att du sitter med armarna i kors.”

Han visste att det inte fanns något sätt att undvika ämnet. ”Vet du, de flesta gånger skulle jag försöka resonera med honom, och hålla med om det du säger: vi har just kommit hem, vi har varit borta i över en månad.

Men den här gången … ja, vi måste helt enkelt ge oss i väg.”

23

Feist Stärnalvernas stad.indd 23

11-06-28 10.59.43

Samantha satte händerna i sidan och sade: ”Varför?” Hennes ton var uppfordrande och nära att övergå i ilska. Brandos visste att han måste berätta det för henne. ”Det gäller Amiranthas bror.”

Hon såg förbluffad ut. ”Belasco?”

Han nickade. ”Jag ordnar med lite mat till resan”, sade Samantha. ”Tillräckligt så att ni tar er till staden. Ni kan köpa resten längs vägen.”

Hennes plötsliga förändring till sinnesstämning och sätt var helt och hållet förståeligt. Under alla år de varit tillsammans hade hon, liksom Brandos, lyssnat till Amiranthas historier vid middagarna. Hon visste att Belaso var en kraftfull magiker, Amiranthas like, och att han hade försökt döda Amirantha redan innan Brandos och Samantha var födda.

24

Feist Stärnalvernas stad.indd 24

11-06-28 10.59.43