1. Bekymrade havregryn Pat fick syn på Bruce klockan 10 på lördagsmorgonen, eller det var åtminstone då som hon trodde att hon såg honom. Ett visst tvivel fanns det onekligen. Det gällde inte tidpunkten för iakttagelsen utan den person som iakttogs. För det här var ett sådant tillfälle då man undrar om ens ögon, eller rentav minne, spelar en ett spratt. Och sådana spratt kan vara extra konstiga, som när man är övertygad om att man sett den framlidne generalen de Gaulle komma ut från en bio eller när man, tvärtemot allt sunt förnuft, fått syn på Luciano Pavarotti på ett tåg mellan Glasgow och Paisley. Skrattretande förstås, men händelser som understryker insikten att ens ögon inte alltid är att lita på. Pat fick syn på Bruce när hon åkte buss från en ända av Edinburgh – South Side, där hon nu bodde – till New Town, i norra delen av stan, där hon arbetade tre dagar i veckan på det konstgalleri som hennes pojkvän Matthew äger. Bussen hade rört sig ståtligt i sakta mak nerför The Mound, förbi The National Gallery of Scotland och svängt in på Hanover Street samtidigt som den med en hårsmån missade en aningslös fotgängare på hörnet. Pat hade sett hur nära det var – det var på håret, tänkte hon – och gjort en grimas, men det var just i det ögonblicket, medan bussen stånkade uppför Hanover Street mot statyn av Georg IV, som hon såg en ung man gå i motsatt riktning, en lång person med Bruces karaktäristiska frisyr en brosse och med just sådana kläder som Bruce gillade att ha på lördagar: en rugbytröja som hyllade Skottlands allt mer föråldrade Triple Crown-seger och ett par grå byxor. När hennes blick fångat rugbytröjan och byxorna vände hon sig hastigt om. Bruce! Men nu kunde hon bara se hans nacke och strax därefter inte ens så mycket. Bruce, eller hans dubbelgångare, hade smält in i en liten folksamling som stod på hörnet till Princes Street och Pat förlorade honom ur sikte. 9
Bertie och hans värld.indd 9
11-06-20 09.46.46