Page 1


Av Alexander McCall Smith har tidigare utgivits:

Om Isabel Dalhousie Filosofiska söndagsklubben Kärlek, vänskap och choklad Rätt inställning till regn Det varsamma bruket av komplimanger Det behagliga med lördagar Tacksamhetens bortglömda konst

Om Mma Ramotswe och Damernas detektivbyrå Damernas detektivbyrå Giraffens tårar Vackra flickors lott Kalaharis skrivmaskinsskola för män Livets skafferi I muntra damers sällskap Lycka och ett par blå skor Den gode maken på Zebra Drive Miraklet på Speedy Motors Tedags för normalt byggda damer Extra bekvämt på safariklubben

Om professor von Igelfeld Portugisiska oregelbundna verb Ett slags tax De små omständigheternas hus

Om invånarna på Scotland Street 44 Livet på Scotland Street 44 Espressoberättelser Kärlek på skotska

Bertie och hans värld.indd 2

11-06-20 09.46.45


ALEXANDER McCALL SMITH ALEXANDER McCALL SMITH

Illustrerad av iain mcintosh Illustrerad av iain mcintosh

Översättning Lars Ryding Översättning Lars Ryding

Bertie och hans värld.indd 3

11-06-20 09.46.45


Denna bok tillägnas Derek och Dilly Emslie

Bertie och hans vaĚˆrld.indd 5

11-06-20 09.46.46


Förord Böckerna om Scotland Street 44, av vilka Bertie och hans värld är den fjärde, började som en enstaka följetong i dagstidningen The Scotsman. När jag började skriva denna berättelse hade jag ingen aning om att den skulle pågå så länge som den har gjort. Inte heller anade jag att Bertie, denne fascinerande sexåring som har sådana bekymmer med sin ytterligt krävande mamma, skulle bli en så viktig figur i sammanhanget. Jag föreställde mig verkligen inte att han skulle få så många supportrar – eller sympatisörer, kanske. Problemet för Bertie är hans mamma, en sådan där ambitiös förälder som ser sitt barn som ett projekt snarare än som en liten pojke. Sådana mödrar finns det gott om och många söner ägnar resten av sina liv åt att försöka klippa lika osynliga som starka band. Bertie vill bara vara en vanlig liten kille. Han vill ha kul, leka med andra killar och göra allt det där som Irenes program för honom hindrar honom att göra. Han tvingas istället läsa italienska, spela saxofon och gå på yoga för barn. Det verkar som om Bertie slår an en sträng hos många läsare. Jag var nyligen på en lunch i New York och den första frågan jag fick var hur det står till med Bertie. Sådant händer mig överallt i världen. Folk oroar sig mer för Bertie än de gör för någon annan av mina rollfigurer. De vill att han ska få sin frihet. De vill att han ska fly. I denna bok fortsätter historien om Bertie – som högst överraskande förblivit sex år gammal i de senaste fyra böckerna, trots att andra personer blivit äldre och utvecklats. Men den handlar inte bara om Bertie. Jag har fortsatt min konversation med Big Lou, Domenica, Angus Lordie och alla de andra som stigit in på Scotland Street 44 och funnit sin plats i berättelsen. Alla dessa människor letar på ett eller annat sätt efter en lösning på sina liv, något slags lycka, vilket är vad vi alla gör, antar jag. Några av dem finner den i denna bok – eller 7

Bertie och hans värld.indd 7

11-06-20 09.46.46


förefaller att finna den – andra får lov att vänta. Hela poängen med en följetong är att framtiden ligger öppen. Om Bertie inte når friheten i denna bok, och om Big Lou inte just denna gång hittar den fulländade kärleken så är ändå inte allt förlorat. Det kommer alltid ett nytt kapitel. Alexander McCall Smith

Bertie och hans värld.indd 8

11-06-20 09.46.46


1. Bekymrade havregryn Pat fick syn på Bruce klockan 10 på lördagsmorgonen, eller det var åtminstone då som hon trodde att hon såg honom. Ett visst tvivel fanns det onekligen. Det gällde inte tidpunkten för iakttagelsen utan den person som iakttogs. För det här var ett sådant tillfälle då man undrar om ens ögon, eller rentav minne, spelar en ett spratt. Och sådana spratt kan vara extra konstiga, som när man är övertygad om att man sett den framlidne generalen de Gaulle komma ut från en bio eller när man, tvärtemot allt sunt förnuft, fått syn på Luciano Pavarotti på ett tåg mellan Glasgow och Paisley. Skrattretande förstås, men händelser som understryker insikten att ens ögon inte alltid är att lita på. Pat fick syn på Bruce när hon åkte buss från en ända av Edinburgh – South Side, där hon nu bodde – till New Town, i norra delen av stan, där hon arbetade tre dagar i veckan på det konstgalleri som hennes pojkvän Matthew äger. Bussen hade rört sig ståtligt i sakta mak nerför The Mound, förbi The National Gallery of Scotland och svängt in på Hanover Street samtidigt som den med en hårsmån missade en aningslös fotgängare på hörnet. Pat hade sett hur nära det var – det var på håret, tänkte hon – och gjort en grimas, men det var just i det ögonblicket, medan bussen stånkade uppför Hanover Street mot statyn av Georg IV, som hon såg en ung man gå i motsatt riktning, en lång person med Bruces karaktäristiska frisyr en brosse och med just sådana kläder som Bruce gillade att ha på lördagar: en rugbytröja som hyllade Skottlands allt mer föråldrade Triple Crown-seger och ett par grå byxor. När hennes blick fångat rugbytröjan och byxorna vände hon sig hastigt om. Bruce! Men nu kunde hon bara se hans nacke och strax därefter inte ens så mycket. Bruce, eller hans dubbelgångare, hade smält in i en liten folksamling som stod på hörnet till Princes Street och Pat förlorade honom ur sikte. 9

Bertie och hans värld.indd 9

11-06-20 09.46.46


Alexander McCall Smith

Hon tittade framåt. Bussen skulle stanna några meter längre fram. Hon skulle kunna stiga av och ta sig tillbaka ner till Princes Street för att se efter om det verkligen var han. Men så kom hon på att om hon gjorde det så skulle hon komma för sent till galleriet och det var viktigt för Matthew att hon kom i tid, det hade han betonat. Han hade sagt att han hade ett möte med en kund som övervägde att lämna flera viktiga koloristmålningar till försäljning. Hon ville inte försena honom och dessutom var det frågan om hon ville träffa Bruce, om det nu skulle visa sig vara han. Hon tyckte det lutade åt att hon inte ville det. Hon hade delat lägenhet med Bruce i början när hon flyttat in på Scotland Street 44. Först var hon rätt imponerad av honom – han uppträdde ju ändå så säkert, så självmedvetet – och själv hade hon på den tiden så mycket sämre självförtroende. Sedan blev det annorlunda. Bruce såg onekligen bra ut, ett faktum som han var mycket medveten om själv och som han var mycket villig att dra fördel av. Han visste mycket väl att kvinnor drogs till honom och han utgick från att Pat inte skulle vara något undantag. Dessvärre visade det sig att han hade rätt och Pat upptäckte att hon drogs till Bruce på ett sätt som hon inte

10

Bertie och hans värld.indd 10

11-06-20 09.46.46


Bertie och hans vär ld

gillade. Allt detta kunde ha blivit riktigt stökigt, men i sista stund, innan hennes trängtan hade tagit sig någon annan form än tittande, samlade hon ihop sitt förnuft och bestämde sig för att Bruce var en hopplös narcis­sist. Hon kämpade för att komma ur hans förtrollning och lyckades. När han sedan förlorade jobbet på en mäklarfirma (efter att ha blivit iakttagen medan han åt en en intim lunch på Café St Honoré med hustrun till en av firmans delägare) bestämde sig Bruce för att Edinburgh var för smått för honom och flyttade till London. Folk som gör det upptäcker ofta ganska snart att London är för stort för dem, vilket roar dem som stannat kvar i Edinburgh i övertygelsen att staden är precis lagom stor. Ibland leder detta till kommentaren att den enda vettiga anledningen att flytta från Skottland till London är att tillträda jobbet som premiärminister, ett påpekande som skulle kunna ha gjorts av Samuel Johnson om det inte vore så att han hade sådana fördomar i just denna fråga att han intog den helt motsatta åsikten. Det hade varit en lättnad för Pat att Bruce flyttade till London och hon hade inte slagits av tanken att han skulle kunna komma tillbaka. Nu spelade det förstås inte så stor roll eftersom hon umgicks i andra kretsar än Bruce gjorde och hon behövde inte umgås med honom även om han faktiskt återvände. Men samtidigt kände hon sig lite illa berörd av den möjliga iakttagelsen, särskilt som upplevelsen fick henne att känna en svårbeskrivlig upphetsning, en ökad puls som inte var alldeles välkommen. Var det bara den där känslan man får när man stöter på ett ex flera år senare? Hur man än försöker betrakta sådant som alldagliga händelser så finns där en spänning som gör det till något speciellt. Och det var så Pat kände nu. Under resten av bussresan ner till Dundas Street satt hon i tankar. Hon tänkte på vad hon kunde säga till honom om de möttes och vad han kunde tänkas svara. Hade han förbättrats av att bo i London eller hade han blivit värre? Det var svårt att veta. Det måste finnas sådana som berikas av att bo i London, och det måste finnas sådana som det inte påverkar alls. Pat hade känslan av att Bruce inte kan ha lärt sig någonting eftersom han aldrig visade några tecken på att lära sig någonting när han var i Edinburgh. Han skulle bara vara Bruce, helt enkelt. Hon steg av bussen några steg från Matthews galleri. Genom fönst11

Bertie och hans värld.indd 11

11-06-20 09.46.46


Alexander McCall Smith

ret såg hon Matthew vid skrivbordet, försjunken i pappersarbete. På avstånd såg hon på honom med värme. Käre Matthew, tänkte hon, käre Matthew i din tröja i färgen bekymrade havregryn, så vanlig, så trygg. Kärleksfulla tankar, visst, men utan pulsförhöjning till.

2. Kontroversiella byxor Matthew tittade på sin klocka. Pat var ett par minuter försenad, men bara några få minuter, inte tillräckligt för att han skulle bli irriterad. Han kom för övrigt själv sällan i tid och han visste att han knappast kunde kommentera andras punktlighet. ”Jag måste gå”, sa han och rafsade ihop några papper från bordet. ”Det är någon som vill ha råd av mig.” ”Ja, du sa det”, sa Pat. Det hade överraskat henne att någon ville ha råd av Matthew angående de skotska koloristerna, eller om någon annan konstnär för den delen, eftersom det inte kändes som så länge sedan hon hade känt sig tvungen att delge Matthew en del av de kunskaper i konsthistoriens grunder som hon nyligen inhämtat. För bara ett år sedan hade det pinsamma inträffat att en kund nämnt Hornel och mötts av Matthews helt tomma ansiktsuttryck. Ändå hade Mat­ th­ew, trots att hans detaljkunskaper var dimmiga, en god blick för det estetiska och detta skulle vara till stor hjälp för honom i auktionshusen, trodde Pat. En bra målning var en bra målning även om man inte kände till namnet på den som målat den och Matthew hade en tydlig fallenhet för att skilja det som var bra från det som var mediokert och även det uppenbart dåliga. Men det var tråkigt, tänkte hon, att denna fallenhet inte sträckte sig till kläder. Tröjan i bekymrade havregryn som han hade på sig var inte dålig smak, men den var sannerligen ett dåligt val om man, som Matthew, ville göra ett snyggt intryck. Och när det gällde hans byxor som var i den alltmer populära färgen jordgubbsmos, kände Pat ett behov av att vända bort blicken. Om bara Matthew kunde ha grå chinos, som Bruce. Då … ”Chinos”, sa hon plötsligt. 12

Bertie och hans värld.indd 12

11-06-20 09.46.46


Bertie och hans vär ld

Matthew såg upp, tydligt förvånad. ”Chinos?” ”Ja”, sa Pat. ”De där byxorna som kallas chinos. De är gjorda av nåt slags tjockt bomullstyg. Förstår du vad jag menar?” Matthew tänkte efter ett tag. Han kastade en blick på sina jord­ gubbs­mosfärgade manchesterbyxor. Han visste att byxorna var kon­ tro­versiella. Han hade alltid haft kontroversiella byxor, men han tyckte riktigt bra om det här paret och på senaste tiden hade han sett ganska många med sådana byxor på Dundas Street. Borde han ha haft chinos på sig? Var det här Pats sätt att tala om för honom att hon hellre sett ett annat par byxor? ”Jag vet vad chinos är”, sa han. ”En gång såg jag ett par chinos i en affär. De var …” Han tystnade, han kom ihåg att han hade gillat dessa chinos, men var osäker på om han borde berätta det för Pat. Det kunde vara något hemskt omodernt med chinos som han inte kände till. ”Varför kallas de chinos?” undrade Pat. Matthew ryckte på axlarna. ”Ingen aning”, sa han. ”Jag har aldrig funderat på det, helt enkelt … förrän nu.” Han gjorde en paus. ”Men varför kom du att tänka på chinos?” Pat tvekade. ”Jag såg ett par nyss”, sa hon. ”Och … och så brukade ju Bruce ha såna. Minns du det?” Matthew hade inte tyckt om Bruce, även om han tolererat hans sällskap då och då på Cumberland Bar. Matthew var en blygsam person och Bruces ständiga skryt hade stört honom. Men han hade också varit avundsjuk på hur Buce kunde fånga Pats uppmärksamhet även om det med tiden stod klart att hon hade genomskådat honom. ”Ja. Han hade sådana, eller hur? Ihop med den där fåniga rugbytröjan. Han var en sån …” Han avslutade inte meningen. Det fanns helt enkelt inget ord som kunde sammanfatta den blandning av egoism, hårgelé och självgodhet som utgjorde Bruces personlighet. Pat flyttade sig en bit från Matthews skrivbord och tittade ut genom fönstret. ”Jag tror att jag nyss fick syn på Bruce”, sa hon. ”Jag tror att han kanske kommit tillbaka.” Matthew reste sig från skrivbordet och ställde sig bredvid henne vid fönstret. ”Nu?” sa han. ”Här utanför?” 13

Bertie och hans värld.indd 13

11-06-20 09.46.46


Alexander McCall Smith

Pat skakade på huvudet. ”Nej”, sa hon. ”Längre bort. Jag var på bussen och såg honom. Jag är ganska säker på att jag gjorde det.” Matthew fnös. ”Vad gjorde han?” ”Han gick”, sa Pat. ”Han hade chinos och rugbytröja på sig. Och bara gick där.” ”Tja, jag bryr mig inte”, sa Matthew. ”Han kan komma tillbaka om han vill. Mig spelar det ingen roll. Han är en sån …” Än en gång hade Matthew svårt att hitta rätt ord. Han såg på Pat. Det var något konstigt med hennes sätt. Det var som om hon funderade på något och det gav Matthew onda aningar. Tänk om Pat skulle falla för Bruce igen? Sådant händer. Folk träffade varandra efter en lång frånvaro och blev genast kära igen. Det var just sådant som romanförfattare gillade att skriva om. Det låg något hjältemodigt, något episkt, i att göra något sådant. Och om hon blev kär i Bruce igen skulle hon inte längre vara kär i mig, tänkte Matthew. Om hon nu någonsin varit det. Han slängde ner papperen i sin porfölj och gick sedan och ställde sig bredvid Pat. Hon vände med en liten rörelse kinden mot honom och han planterade en puss på den vilket lämnade en liten salivsträng som Pat torkade bort. ”Förlåt mig”, mumlade han. ”Det gör inget”, sa Pat. ”Det är bara spott.” Matthew såg på henne. Han kände sig generad, obekväm. ”Jag kommer tillbaka senare”, sa han. ”Men om du behöver gå så stäng bara butiken. Det blir nog ingen rusning.” Pat nickade. Matthew försökte le. ”Och sedan kunde vi kanske … kanske gå och se en film ikväll. Det går något på Cameo, nånting tjeckiskt, tror jag. Något om en kvinna som …” ”Blir du ledsen om vi låter bli?” sa Pat. ”Jag har en uppsats som jag måste skriva och om jag inte gör det snart så kommer doktor Fantouse att tjata och tjata på mig …” ”Självklart”, sa Matthew. ”Doktor Fantouse. Visst. Då ses vi på …” ”Onsdag.” ”Ja. Fint.” Matthew gick mot dörren. Ingen skrev uppsats på en 14

Bertie och hans värld.indd 14

11-06-20 09.46.47


Bertie och hans vär ld

lördagkväll. Det var han övertygad om, och det innebar att hon planerade någonting annat. Hon skulle antagligen gå till Cumberland Bar i hopp om att stöta på Bruce – så var det. Efter att ha lämnat galleriet gick Matthew uppför Dundas Street. Med en sidoblick såg han in igenom fönstret till galleriet. Pat stod fortfarande där och han vinkade lite åt henne med vänster hand, men hon besvarade inte hälsningen. Hon såg mig inte, tänkte han. Hon går i andra tankar.

3. Berömda söner och gotisk kryddning Matthew hade fel angående Pat. Han hade fått för sig att hennes påstående att hon skulle skriva en uppsats på lördagkvällen antagligen var falskt och att hon i själva verket skulle göra något helt annat – någonting som hon inte ville att han skulle vara delaktig i. Men även om det är sant att studenter väldigt sällan arbetar på lördagskvällar, annat än in extremis, talade Pat i detta fall sanning, som hon alltid gjorde. Hon hade verkligen en uppsats att avsluta och den skulle verkligen lämnas in till doktor Fantouse på måndag. Och detta var också det skäl hon angav för att tacka nej till Matthews inbjudan att gå och se en tjeckisk film på Cameo-biografen. Strax efter klockan 15 den eftermiddagen stängde Pat galleriet. Matthew hade inte återvänt och affärerna gick dåligt, inte alls faktiskt. Inte en enda person kom in för att se på målningarna. Det är vad som inom detaljhandeln kallas svagt ljud av fötter eftersom det inte finns någon handelsterm – annat än döden – för att beskriva situationen där absolut ingen kommer in och ingenting säljs. Så efter att ha låst kassan och kopplat på larmet lämnade Pat galleriet och väntade på 23:ans buss på andra sidan gatan. Den stannade på ett kort promenadavstånd från hennes föräldrahem – nu än en gång även hennes hem – i The Grange, den välordnade förorten på södra sidan av The Meadows. Pats föräldrar bodde på Dick Place, en plats som till och med hade förmått den dystra prosan hos den store arkitekturhistorikern John 15

Bertie och hans värld.indd 15

11-06-20 09.46.47


Alexander McCall Smith

Gifford och hans medarbetare att övergå till slående adjektivkaskader. Dick Place, skriver de i sin guide till Edinburghs byggnader, är en gata med ”välartade villor” – en beskrivning som lika väl kan gälla för stora delar av Edinburghs förorter. Men de varnar för ”gotisk kryddning”, mild i somliga fall, kraftfull i andra. De säger vidare angående ett speciellt utpekat hus att ”vanskligt höga trapp­gavlar och rangliga skorstenar kontrasterar mot massiva, odekorerade till­byggnader. Men Dick Place utmärker sig inte bara genom arkitektoniskt överdåd utan den har, likt så många andra gator i Edinburgh, sina berömda söner. I korsningen med Findhorn Place ligger huset där mannen som uppfann digestivekexet en gång bodde. Det är inte det enda hus i Edinburgh som är kopplat till framgångsrika bakverk. På West Castle Road i grannstadsdelen Merchiston bodde en gång den berömda Jaffakakans fader – kakan som fått sitt namn av den elakartade orangea gelén som döljer sig under överdraget av choklad. Inga minnesplaketter upplyser förbipasserande om denna ära, men det borde finnas en sådan plakett eftersom den som uppfinner kakor bringar stor glädje till många. Pats far, som var psykiatriker, tyckte att läget var mycket praktiskt. På morgnarna kunde han gå från sin port till huvudgrindarna vid Royal Edinburgh Hospital på mindre än en kvart och om han skulle till sin privatmottagning på Moray Place kunde han gå dit på tjugo minuter. Promenaden till Moray Place var något av en paysage moralisé – lättare på vägen ner än på vägen tillbaka när hans patienters alla bekymmer lagts på hans axlar. De fick Frederick Street och The Mound att kännas så mycket brantare och Queen Street så mycket längre. Men utöver att läget onekligen var bra var det också en annan sak som gladde honom med Dick Place och det var den lummiga tystnaden i trädgården som omgav huset på alla fyra sidor. Om de händelsevis skulle säga något om doktor Macgregors trädgård så skulle John Gifford och hans vänner möjligen vara en smula nedlåtande mot den lilla vinterträdgården och trädgårdsboden i sten med dess lodräta fönsterspröjsar med kannelyrer. De skulle rentav kunna beskriva alltihop som ”en besynnerlighet”, men för doktor Macgregor var det hans tillflyktsplats, stället där han fullständigt ostörd och ensam kunde 16

Bertie och hans värld.indd 16

11-06-20 09.46.47


Bertie och hans vär ld

sitta och läsa Journal of the Royal College of Psychiatry eller Journal of Neurology, Neurosurgery and Psychiatry. När Pat kom hem den lördagen hade doktor Macgregor dragit sig undan till vinterträdgården med en liten hög sådana tidskrifter vid sin sida. Han blev medveten om sin dotters närvaro när hon öppnade de franska fönstren på andra sidan gräsmattan, men han var så djupt försjunken i sin läsning att han inte höjde blicken förrän Pat stod framför honom. ”Det måste vara intressant, det där”, sa hon. Han log medan han tog av sig glasögonen och lade dem på bordet bredvid sig. ”Mycket”, sa han. ”En del av artiklarna här är förbryllande, minst sagt. Känner du till Gansers syndrom? Jag läste just om det.” Pat skakade på huvudet. ”Inte alls”, sa hon. Doktor Macgregor gjorde en gest mot tidskriften som låg uppslagen i knät. ”Jag läste just en beskrivning av det. Ett klassiskt fall av ganser kom in genom författarens dörr. Han fick frågan vad Frankrikes huvudstad heter och svarade Marseille. Och hur många ben har en tusenfoting? 999. När började andra världskriget? 1938. Och så vidare. Ser du mönstret” ”Bara en aning fel om allting?” ”Ja. Folk som lider av Gansers syndrom pratar i marginalen. Doktor Ganser identifierade det och kallade den sidan av saken för Vorbeireden. De är kanske själva inte medvetna om att de gör det, men deras svar på ens frågor ligger alltid litet vid sidan om.” Pat såg förvånat på sin far. ”Så märkligt! Varför?” Dr Macgregor slog ut med händerna i en accepterande gest. ”Förmodligen är det en reaktion på outhärdlig stress. Verkligheten är så hemsk att de styr undan åt det här speciella hållet. Det glider in i ett avståndstagande tillstånd. Den stackars mannen i den här berättelsen hade förlorat jobbet, förlorat sin hustru, förlorat allt. Han hade faktiskt polisen efter sig av en eller annan anledning. Du kan ju tänka dig att man börjar distansera sig under sådana omständigheter.” Han gjorde en paus. ”Hursomhelst, du är hemma.” Han log mot Pat och skulle just fråga henne hur hon haft det denna 17

Bertie och hans värld.indd 17

11-06-20 09.46.47


Alexander McCall Smith

förmiddag. Men så sa Pat: ”Minns du Bruce? Jag såg honom i morse. Eller jag tror i alla fall att det var han.” ”Du tror att du såg honom?” ”Det kanske inte var han. Jag kanske bara trodde att det var han. Det var kanske bara någon som var klädd som Bruce.” ”Så intressant”, sa doktor Macgregor. Han såg tankfull ut. ”Fregolis syndrom.” Han lade snabbt till: ”Jag menar inte allvar, förstås.” Men Pat blev intresserad. ”Vem var Fregoli?” ”En italiensk clown”, sa doktor Macgregor. ”En italiensk clown som aldrig led av den sjukdom som bär hans namn.”

4. Några varningens ord ”Ja”, sa doktor Macgregor. ”Fregoli kom från Neapel, eller någonstans i de trakterna. Han råkade tjänstgöra hos en italiensk general vars trupper skickades till Abessinien och hem igen i slutet av 1800-talet. Som du vet bråkade italienarna med Abessinien…” Han kom av sig. ”Du visste väl det, eller hur?” Pat skakade på huvudet. Hennes far visste så mycket, kändes det som, och hon visste så lite. Jaha, så italienarna bråkade med abessinierna, alltså? Men var, närmare bestämt, ligger Abessinien? Doktor Macgregor vände taktfullt bort blicken, som varje känslig människa måste göra som inser att den person han talar med inte vet var Abessinien ligger. ”Etiopien”, sa han lågt. ”Haile Selassie?” Han höjde hoppfullt blicken. Men Pat skakade på huvudet igen som svar på hans andra fråga. Så sa hon: ”Men jag vet var Etiopien ligger.” Det är åtminstone något, tänkte han. Och han insåg förstås att det inte var hennes fel. Hans dotter hörde till en generation som inte hade fått någon undervisning i geografi och väldigt lite historia. Och inget latin. Inte heller hade de fått lära sig poesi utantill, vilket lett till att ingen längre kunde deklamera några dikter av Burns eller Wordsworth eller Longfellow. Allt hade avskaffats av folk som själva visste ytterst lite, men var ovetande om det. 18

Bertie och hans värld.indd 18

11-06-20 09.46.47


Bertie och hans vär ld

”Etiopien hette tidigare Abessinien”, sa han. Och italienarna hade, från Somaliland, små sammanstötningar med dem. Med tiden använde Mussolini detta som casus belli först för att mobba dem och senare för att invadera dem. Världen stod vid sidan av och tittade på. Etiopierna gick till Nationernas förbund och bönade om hjälp. Bönade. Men de var små, skäggiga män och det tog lång tid innan någon lyssnade på dem. Små, mörka män med skägg.” De tystnade båda två en stund. Han får allt att låta så personligt, tänkte Pat. Han tänkte: Vi har alla varit sådana mobbare, alla. Italienarna. Britterna. Amerikanarna. Mobbare. Pat såg på sin far. ”Mussolini var den där som de hängde uppochner, va?” Han suckade. ”Det gjorde de.” ”Han kanske förtjänade det.” ”Nej. Ingen förtjänar det. Ingen förtjänar ens att hängas rättvänd. Vad en människa än gör, hur hemsk hon än är så måste man ändå förlåta henne. Alldeles på slutet måste man förlåta henne.” De var tysta en stund. Han hade lust att säga till Pat att det fanns folk, just i detta ögonblick, någonstans, till och med i utvecklade länder, som väntade på sina dödsstraff, människor vilkas liv tickade iväg mot en sådan dom. Så förhärdade var mänskliga hjärtan, eller somliga människors hjärtan. Man han sa det inte. Han såg istället upp mot henne och log. ”Ja”, sa han. ”Vår vän Fregoli imponerade på denne italienske general – och visst kan man föreställa sig den strålande uniform som denne general måste ha haft? Flotta typer, de där. Fregoli gjorde ett sådant intryck på generalen med sitt snabba klädbytarnummer att han slapp soldatuppgifterna och blev fältartist. Han stod på scen i en uppsättning kläder, försvann ut i kulissen, och inom sekunder var han tillbaka i någonting helt annat. Folk älskade det.” ”Och varför…?” började Pat fråga. ”Den mänskliga hjärnan”, sa doktor Macgregor, ”klarar av omfattande bedrägerier och kan både lura andra och sig själv. Om du började tro att någon i ditt liv egentligen är någon annan som har förklätt sig, då är jag rädd att du drabbats av Fregolis syndrom. Du 19

Bertie och hans värld.indd 19

11-06-20 09.46.47


Alexander McCall Smith

skulle kunna tro att jag egentligen inte är jag utan en mycket skicklig skådespelare.” ”Så underligt.” ”Ja, så underligt”, sa doktor Macgregor. ”Men det blir underligare ändå. Det finns en annan åkomma som heter Capgras syndrom då man tror att människor man känner har bytts ut mot bedragare. Alltihop är en noga planerad komplott som iscensatts av bedragare. Visst, det är visserligen din vän som pratar med dig, men du låter dig inte luras! Du vet att det i själva verket är en skådespelare som låtsas vara din bästa vän.” Pat skrattade. ”Men det var Bruce”, sa hon. ”Eller åtminstone tyckte jag det.” ”Då var det säkert det”, sa doktor Macgregor. ”Du är ett mycket pålitligt vittne till saker och ting. Det har du alltid varit.” Fast nu var det Pats tur att tvivla. ”Men är det inte så att hjärnan kan fylla i detaljer om den ser något som den känner igen? En av våra föreläsare pratade om det. Han talade om hur vi betraktar en målning.” ”Så är det absolut”, sa doktor Macgregor. ”Vi vill organisera om världen och det får vår hjärna att hoppa över skaklarna – ibland. Man ser en tidningsrubrik, tar till sig ett ord, och innan man vet ordet av säger ens hjärna: ja, så står det. Men det gör det kanske inte.” Pat såg ut att grubbla. Vad hade hon sett? En rugbytröja. Och ett par byxor. Kanske hade hennes hjärna fyllt i resten, fyllt i håret med gelén, fyllt i Bruces utseende. Doktor Macgregor bestämde sig för att resa sig ur stolen. Han ställde sig upp, gick fram till fönstret och tittade ut över trädgården. Gräsmattan var torr. ”Börja inte umgås med den där mannen igen”, sa han försiktigt. Pat såg upp med ett ryck. ”Det tänkte jag inte göra heller”, protesterade hon. ”Jag tyckte verkligen illa om honom.” Dr Macgregor nickade. ”Det gjorde du kanske. Men den sortens människor kan vara mycket destruktiva. De vet hur stor deras charm är. Och de utnyttjar den.” Han pausade. ”Jag vill inte att du ska bli sårad. Det vet du väl? Det är allt en far vill med sin dotter. Eller de 20

Bertie och hans värld.indd 20

11-06-20 09.46.47


Bertie och hans vär ld

flesta. Fäder vill inte att deras döttrar ska bli sårade. Och ändå vet de att det finns fullt av män som är bara alltför villiga att behandla dem illa. De vet det.” Pat tyckte att hennes far var melodramatisk. Bruce utgjorde ingen fara för henne. Möjligen förr, men inte nu. Hon var som en som blivit vaccinerad mot en sjukdom. Hon var immun mot Bruce och hans charm. Ändå hade det varit omtumlande att se honom, det hade varit spännande. Skulle man känna en sådan spänning om man var immun? Nej, det skulle man inte, tänkte hon. Nu såg hennes far på henne. ”Tänker du leta upp honom?” frågade han. Pat såg ner i marken. Det var så lätt att vifta bort andra människor med ett förnekande eller en halvsanning, men det kunde hon inte göra med sin far, inte mot denne försynte psykiatriker som hade hjälpt henne igenom barndomens och ungdomens alla tvivel och strider. Hon kunde inte dölja sanningen för honom. ”Jag tror att jag skulle vilja träffa honom”, sa hon.

5. Bestämt förflutet – osäker framtid Domenica Macdonald, frilansande antropolog, född på Scotland Street, vän till Angus Lordie och Antonia Collie, ägare till en vanilj­k rämsfärgad Mercedes-Benz, medborgare i Edinburgh. Allt detta var facetter i identiteten hos den kvinna som nu gick med bestämda steg uppför Scotland Street med en sliten tygkasse löst hängande på armen. Men det fanns annat också: utöver allt det där var Domenica nu också författare till en lärd artikel som nyligen antagits för publicering i den prestigefyllda tidskriften Mankind Quarterly. Denna artikel, ”Bestämt förflutet – osäker framtid: tiden och den sociala dynamiken i ett mangrovesamhälle i södra Malaysia”, var frukten av hennes nyligen genomförda fältstudier vid Malackasundet. Där hade hon bott i vad hon trodde var ett samhälle av nutida pirater i avsikt att bedriva antro21

Bertie och hans värld.indd 21

11-06-20 09.46.47


Alexander McCall Smith

pologisk forskning med sikte på hushållens ekonomi. Senare stod det klart att piraterna trots allt inte var några pirater – eller inte pirater i den mening som myndigheten International Maritime Safety i Kuala Lumpur lägger i begreppet. Även om de försvann i snabba motorbåtar varje morgon hade Domenica upptäckt att deras destination inte alls var det öppna havet utan en stad längre ner längs kusten där de arbetade i en fabrik som piratkopierade cd-skivor och därmed kränkte rättigheterna för diverse smörsångare och oförklarligt populära rockband. Det hade varit ett bakslag för Domenica, men inte hindrat henne från att, medan hon var igång, sätta samman ett värdefullt stycke forskning om hur samhällets tidsuppfattning påverkade mellanmänskliga relationer. Artikeln togs emot väl. En av tidskriftens referenter hade skrivit: ”Författaren demonstrerar på ett övertygande sätt att en känsla av att befinna sig på historiens skuggsida förändrar allt. De sociala konstruktioner som folk använder sig av för att slippa konfrontera sanningen att deras tillvaro är ändlig, blottläggs av författaren. En triumf.” Och här var den nu, denna triumf, i form av ett särtryck med ett tilltalande omslag i ljusblått, det fysiska resultatet av all hetta och bristande bekvämlighet. När brevbäraren hade levererat kartongen med sextio särtryck hade Domenica genast lämnat huset och gått över till Angus Lordies lägenhet på Drummond Place, och hållit ett exemplar hårt i handen. ”Min artikel”, sa hon när Angus bad henne stiga in. ”Du kommer att se att jag har dedicerat den till dig. Titta. Där.” Angus öppnade boken och såg på pärmens insida den mening som Domenica skrivit med svart bläck. Till Angus Lordie, stod det, som stannade kvar. Från din vän, Domenica Macdonald. Han läste meningen en gång till och höjde sedan blicken. ”Varför har du skrivit ’som stannade kvar’?” undrade han. Han lät irriterad. Domenica ryckte på axlarna. ”Jamen, du gjorde ju det. Jag for till Malackasundet och du stannade kvar i Edinburgh. Jag konstaterar bara vad som hänt.” Angus rynkade på pannan. ”Men alla som läser detta kommer att tro att jag var något slags … något slags svikare. Det är nästan som om du satt fegstämpel på mig.” 22

Bertie och hans värld.indd 22

11-06-20 09.46.47


Bertie och hans vär ld

Domenica drog efter andan. Det hade inte varit hennes avsikt och det var riktigt löjligt av Angus att antyda något sådant. ”Det menade jag inte alls”, sa hon. ”Här kastas absolut ingen skugga på någon …” ”Jo, det gör det”, sa Angus stingsligt. ”Och du frågade aldrig mig om jag ville resa med. Säger man att någon stannade kvar så antyder det att det åtminstone funnits någon möjlighet att följa med. Men det fanns det inte för mig. Du gav aldrig mig någon chans att resa.” ”Nej, men nu får du väl …”, sa Domenica. ”Du gjorde det helt klart från början att du inte tyckte om mina planer på att resa till Malackasundet. Det sa du i det där lilla talet som du höll på min middagsbjudning innan jag for. Det gjorde du. Jag hörde dig, Angus. Kom ihåg att jag var där!” ”Det skulle ha varit en hemskt underlig middag om värdinnan inte varit där”, sa Angus kvickt. ”Om man skrev ett litet brev till en sådan värdinna så vore man tvungen att säga ’till en som höll sig borta’. Ja! Så skulle man vara tvungen att skriva.” Domenica bet sig i läppen. Hon visste att Angus hade sina dystra stunder, men detta var rent löjligt. Hon var nu ledsen över att hon besökt honom och ångrade verkligen att hon hade tagit med sig särtrycket. ”Du uppträder mycket barnsligt, Angus”, sa hon. ”Jag är faktiskt frestad att ta tillbaka min artikel från dig. Det finns massor av människor som skulle uppskatta att få den, ska du veta.” ”Det tvivlar jag starkt på”, sa Angus. ”Jag kan inte begripa varför någon skulle vilja läsa den. Jag tänker då verkligen inte göra det.” Domenica frustade av ilska. ”I så fall”, sa hon, ”tar jag tillbaka den. Gåvan är annullerad.” Hon sträckte sig fram för att rycka särtrycket från Angus. Hon kände omslaget mellan fingrarna och drog till, men han höll emot och med ett ratsch slets Bestämt förflutet – osäker framtid i två ungefär lika stora delar. Domenica släppte sin del och den flaxade långsamt ner mot golvet. ”Åh”, sa Angus och tittade ner. ”Jag är hemskt ledsen. Jag vet att det var du som började genom att skriva det där elaka om mig, men det var inte meningen att göra det där. Jag är väldigt ledsen …” Det som upprörde honom var att en annan konstnärs verk förstördes. En antropolog var ingen egentlig konstnär, men det var ett 23

Bertie och hans värld.indd 23

11-06-20 09.46.47


Alexander McCall Smith

kreativt arbete – även om det var ett ganska tråkigt slags kreativt arbete – och han hade förstört det. ”Förlåt mig”, sa han. ”Jag skulle aldrig riva sönder ditt arbete med flit. Det vet du, eller hur? Det är bara det att jag känner mig väldigt ur balans idag.” Han tvekade, som om han undrade om han kunde säga något i förtroende till Domenica. Hade han förlåtit henne? Ja, tänkte han. Det har jag. Han sänkte rösten. ”Det har hänt något alldeles gräsligt. Det har gjort mig mycket stingslig.” Domenicas irriterade min ersattes av en mer bekymrad. ”Gräsligt? En av dina målningar …” Angus skakade på huvudet. ”Nej, det har inget med mina målningar att göra. Det är Cyril.” Domenica tittade förbi Angus, in i lägenheten. Hunden hade inte synts till, han som vanligen hälsade varenda besökare med artiga svansviftningar och genom att pressa nosen mot var hand som sträcktes fram mot honom. Det hade inte hänt idag. ”Är han sjuk?” undrade hon. Medan hon sa det insåg hon att det kunde vara värre. Cyril kunde vara död. Hundar i storstäder blev överkörda. Det fanns också andra faror. ”Nej”, sa Angus. ”Han är inte sjuk. Han har förts bort.” Domenica såg undrande ut.

24

Bertie och hans värld.indd 24

11-06-20 09.46.47


Bertie och hans vär ld

”Anklagad för att ha bitits”, sa Angus dystert. ”Bortförd av polisen.” Domenica drog hastigt in luft. ”Men vem bet han?” ”Han bet inte någon”, sa Angus bestämt. ”Cyril är oskyldig. Fullständigt oskyldig.”

6. Cyrils olycka ”Jag tycker att du borde be mig komma in”, sa Domenica från hallen i Angus Lordies lägenhet. ”Låt mig få laga kaffe åt oss. Sedan kan du berätta för mig.” Angus Lordies tidigare, och högst otypiska, surmulenhet var som bortblåst. ”Javisst”, sa han. ”Så oartigt av mig. Det är bara det att … ja, det här med Cyril har gjort mig så nervig.” Domenica förstod. Hon hade inte haft någon hund sedan hon var barn, men hon mindes den djupa förtvivlan hon känt när hon miste den skabbiga cairnterrier som hennes mor övertagit från en kusin. Terriern hade försvunnit ner i ett kaninhål i Pentlands när de var ute på en promenad och dök sedan aldrig upp igen. En bonde hade hjälpt till med att leta och grävt undan övre delen av lyan, men det hade bara avslöjat en härva av gångar som gick åt alla håll. De hade ropat och ropat, men inget hjälpte, och när skymningen föll gick de hem och kände sig precis lika illa till mods som bergsklättrare som lämnar en skadad kamrat. Nästa dag hade de återvänt, men där fanns inga spår av terriern och man utgick från att den var förlorad. Hunden ersattes inte. ”Jag förstår hur du känner”, sa Domenica medan hon gick in i Angus Lordies kök. ”Jag förlorade en hund när jag var barn och kände mig övergiven, alldeles övergiven.” Angus stirrade på henne. ”Cyril är ännu bland oss”, sa han. ”Självklart”, sa Domenica hastigt. ”Och jag tror säkert att det kommer att ordna upp sig till slut.” Angus suckade. ”Jag önskar att jag trodde detsamma”, sa han. ”Problemet är att när väl en hund klassats som farlig har de rätt att 25

Bertie och hans värld.indd 25

11-06-20 09.46.47


Alexander McCall Smith

beordra…” Han avslutade inte meningen utan lät den hänga. Polisen hade talat om för honom att det fanns en möjlighet att Cyril skulle avlivas om det kunde fastställas att han var skyldig till den våg av bitanden som rapporterats i området. ”Men så långt kommer det inte att gå”, sa Domenica hurtigt. ”De måste ha bevis innan de kan besluta om avlivning av en hund. De kan inte göra det om de inte är säkra på att Cyril är farlig. Han tillhör ju dig, för Guds skull! De kan inte förstöra din egendom på basis av rykten eller vildsinta anklagelser.” Hon gjorde ett uppehåll och öste flera skedar kaffepulver i kaffebryggaren. ”Det är bäst att du börjar från början, Angus. Hur började alltihop?” Angus satte sig vid det slipade furubord som dominerade hans kök. ”Du har kanske inte hört talas om det”, sa han, ”men det har hänt en del i den här delen av stan de senaste veckorna. Ett barn på väg till skolan blev biten av en hund för ungefär tio dagar sedan. Inget allvarligt, bara lite naggande, men tillräckligt för att gå igenom skinnet. Det verkar som om barnet gav en ganska vag beskrivning av vad som hänt. Du vet hur det är med barn – de är inte vidare bra som vittnen. Men han sa i alla fall att hunden kom farande ut ur en källarvåning på Dundonald Street, naggade honom i vristerna och sedan sprang iväg in i Drummond Square Gardens.” Domenica slog på bryggaren. Hon kastade en blick på bänkytorna omkring sig och fnös. Angus Lordies kök var renare än många ungkarlars kök, men bara en aning. Här kunde behövas en ordentlig skuromgång, tänkte hon, men detta var inte rätt ögonblick. ”Och sedan?” sa hon. ”Sedan”, fortsatte Angus, ”sedan inträffade en incident till. Några dagar senare rapporterade en man att han hade stigit ur sin bil på Northumberland Street då han fick ett rejält nyp av en hund som sedan stack iväg i riktning mot Nelson Street. Hunden slet sönder hans kostym, tydligen, och han gjorde en polisanmälan så att han kunde få ut det på försäkringen.” ”Klagomålskulturen”, mumlade Domenica. ”Förlåt, vad sa du?” Hon vände sig mot Angus. ”Jag sa: klagomålskulturen. Vi lever i en 26

Bertie och hans värld.indd 26

11-06-20 09.46.48


Bertie och hans vär ld

klagomålskultur, för folk letar hela tiden efter saker att klaga på. Det hänger helt och hållet ihop med lusten att lägga skulden för misslyckande på andra och få någon sorts kompensation på köpet. Jag talar i egenskap av antropolog, förstås – bara en iakttagelse.” ”Men jag tycker nog att det är fullständigt rimligt att klaga om man blivit biten”, sa Angus. ”Så länge som man klagar på rätt hund.” ”Åh, visst är det rimligt”, sa Domenica. ”Det är bara det att allt detta måste hållas inom rimliga proportioner. Man kan klaga på något utan att begära kompensation. Det är det som är skillnaden. Förr i tiden, som det gamla kära uttrycket lyder, om man blev biten lite av en hund så accepterade man det och menade att det var sånt som händer ibland. Man kanske försökte daska till hunden, för att återställa balansen något, och man kunde vänta sig att ägaren skulle vara ångerfull och be om ursäkt, men man tänkte sig inte nödvändigtvis att kompenseras med pengar.” Angus funderade på det där, men bara en mycket kort stund. Han var inte intresserad av Domenicas iakttagelser av sociala trender och han blev irriterad av att hon så snabbt rörde sig bort från det som samtalet handlade om. ”Så kan det vara”, sa han . ”Allt det där kan vara så, men poängen är att Cyril inte är den hunden. Cyril skulle aldrig göra någonting sånt.” Domenica var tyst. Det där var helt enkelt inte sant. Cyril hade bitit Berties mor mitt på ljusa dagen, på Dundas Street, för inte så länge sedan. Domenica hade hört talas om händelsen och även om hon var nöjd med att Cyril vid detta tillfälle varit så nogräknad i sitt val av offer kunde han knappast hävda att han hade ett fläckfritt förflutet. Hon menade att det var fullt möjligt att Cyril inte var oskyldig, men hon kände att detta inte var rätt tillfälle att nämna den saken. ”Men hur identifierade de Cyril?” undrade hon. ”De ordnade en vittneskonfrontation”, sa Angus. ”De radade upp en hoper hundar på polisstationen vid Gayfield Square och så bad de mannen från Northumberland Street att peka ut den hund som bitit honom. Han pekade på Cyril.” Domenica lyssnade förvånat. ”Men det är absurt”, ropade hon. ”Var hundarna i uppställningen av samma ras? För om de inte var det blir det bara löjligt.” 27

Bertie och hans värld.indd 27

11-06-20 09.46.48


Alexander McCall Smith

Angus var tyst en liten stund. Sedan sa han: ”Jag tänkte aldrig på det.”

7. Berties bekanta Medan Domenica lyssnade till Angus berättelse om de traumatiska upplevelser som hans hund Cyril utstått, stirrade Bertie Pollock ut genom sitt sovrumsfönster. Bertie hade utsikt över själva Scotland Street och dess branta backe mot den gamla rangerbangården därnere vilken nu var en lekplats som Berties mor hade förbjudit honom att vara på. ”Det är inte så mycket själva utrustningen i sig”, hade Irene sagt till sin make, Stuart. ”Det är inte de så kallade gungorna, det är de attityder som Bernie skulle exponeras för där nere.” Stuart såg uttryckslöst på henne. Han förstod inte alls varför hon måste kalla gungorna ”så kallade”. Gungor var väl ändå antingen gungor eller också var de det inte. Det var inget komplicerat med gungor, vad han kunde förstå. De svängde fram och tillbaka – det var allt de gjorde. Och vilka attityder skulle Bertie utsättas för på en lekplats? Irene noterade att Stuart såg undrande ut och suckade. ”Det är råheten, Stuart”, sa hon. ”Visst har du väl själv sett det? Alla de där aggressiva lekarna som pågår. Och en sak till: Har du lagt märke till den strikta uppdelning som barnen där nere underkastar sig? Har du lagt märke till hur flickorna leker med flickor och pojkarna med pojkar? Har du sett det?” Stuart tänkte efter ett tag. När nu Irene nämnde det så verkade det sannerligen så. Det var alltid små grupper av tjejer och killar som alla lekte inom gruppen. Man såg aldrig tjejer leka med killar. Irene hade rätt. Men, tänkte han, visst var väl det bara naturligt. ”När jag var pojke”, började han, ”var vi ett gäng. Det var bara grabbar. Men tjejerna hade sitt eget gäng. Jag tror att alla var ganska nöjda med arrangemanget. Mitt gäng hette…” Irene tystade honom med sin stirrande blick. ”Jag tror att ju mindre 28

Bertie och hans värld.indd 28

11-06-20 09.46.48


Bertie och hans vär ld

som sägs om dina pojkår desto bättre, Stuart. Saker har utvecklats, förstår du.” ”Men har pojkar utvecklats?” Det var en djärv fråga och Stuart darrade på rösten när han ställde den. ”Ja”, sa Irene bestämt. ”Pojkar har gått vidare. Problemet är att vissa män inte har gått vidare.” Hon spände ögonen i honom medan hon sa detta och Stuart skruvade på sig i sin stol. ”Jag tycker inte att vi ska gräla”, sa han. ”Du vet att jag i grunden stöder tanken att pojkar ska uppfostras till att bli känsligare.” ”Det var roligt att höra”, sa Irene. ”Men det finns ingen anledning att inte låta Bertie leka med pojkar då och då”, sa Stuart. ”Och jag menar inte att han ska leka i någon exkluderande betydelse. Jag tycker att pojkar kan uppmuntras att vara inkluderande, men med andra pojkar, om du förstår vad jag …” Han tappade tråden. Irene stirrade på honom igen. Irene tänkte på Berties vänner. Hon hade träffat flera av pojkarna i Berties klass och hon måste erkänna att hon inte var imponerad. Tofu, till exempel, var en helt igenom otrevlig liten gosse, enligt vad hon kunde förstå. Det var den där olyckliga händelsen då Bertie hade bytt sina hängselbyxor mot Tofus jeans, vilket var illa nog, men när man till det lade det faktum att det hela utspelat sig i en bowlinghall i Fountainbridge, av alla ställen, föreföll Tofus inflytande knappast välgörande.

29

Bertie och hans värld.indd 29

11-06-20 09.46.48


Alexander McCall Smith

Och så var det Hiawatha, som Irene hade stött på vid flera arrange­ mang i skolan. Det vilade något unket kring den pojken, tyckte Irene. Hon hade frågat Bertie om det och han hade svarat att Hiawatha var känd för att aldrig byta strumpor och att det var därför det luktade om honom. ”Vi vänjer oss, mamma”, sa han. ”Ibland öppnar fröken Harmony fönstret och det hjälper. Men egentligen bryr vi oss inte så mycket.” Och så gick det andra pojkar i klassen som var lika tveksamma som lämpliga kamrater till Bertie. Merlin var definitivt märklig, till och med på den skala som gällde i Stockbridge, där han bodde. Irene hade träffat hans mor på en föräldrakväll och tyckt att det varit enormt svårt att hålla igång en konversation med någon som hela tiden ville föra in samtalet på kristaller och deras läkande förmåga. Om Bertie skulle vara tillsammans med Merlin för mycket fanns det en risk att han skulle börja tänka irrationellt och det vore en katastrof. Nej, Merlin skulle inte uppmuntras. Då återstod den mycket otrevlige pojke som hon sett hänga kring skolgrinden och vänta på att bli hämtad av sin far. Vad hette han nu igen? Larch. Så var det. Irene hade fått veta av Bertie att han tyckte om att bryta arm och att ingen vågade vinna över honom för han var känd för att slå den som besegrade honom i vad som helst. ”Jag är förvånad över att fröken Harmony låter honom uppföra sig sådär”, sa Irene. ”Det är en mycket välskött skola och jag vet att de inte tolererar ett sådant uppträdande.” ”Jag tror inte att fröken Harmony vet om det”, sa Bertie. ”Du förstår, mamma, det finns två olika världar. Det finns vuxenvärlden och sedan finns det den nedre världen där pojkar och flickor bor. Jag tror inte att vuxna egentligen vet vad som pågår där nere i vår värld.” ”Struntprat, Bertie”, sa Irene. ”Vi vet mycket väl vad som pågår. Och jag är övertygad om att fröken Harmony vet precis vad Larch håller på med.” Bertie sa ingenting, men han var säker på att Irene inte hade en aning om vad som hände i skolan. Och han var lika säker på att fröken Harmony inte visste någonting om Larchs våldsamma läggning och inte om alla hans lögner heller. Det var bekymret med fröken Harmony, och med de flesta vuxna, tänkte Bertie. Vuxna begrep helt enkelt 30

Bertie och hans värld.indd 30

11-06-20 09.46.48


Bertie och hans vär ld

inte hur barn ljög. Bertie ljög inte, han talade sanning, men alla andra ljög. Tofu ljög hela tiden om nästan allt. Merlin hittade på historier om saker han hade hemma – en kristall som kunde döda katter om man pekade med den mot deras ögon. Det var en av de lögner han berättat för Bertie. Och Hiawatha sedan, han ljög antagligen också om man bara kunde begripa vad han sa. Så mycket lögner. ”Jag tycker att du ska vara tillsammans mer med Olive”, sa Irene. ”Hon är en väldigt trevlig flicka och jag vet att du tycker om henne.” Bertie skakade på huvudet. ”Jag gillar inte Olive, mamma. Jag hatar henne.” ”Seså, Bertie!” röt Irene. ”Det är bara inte sant.” Bertie suckade. När han talade sanning, som han just gjort, anklagades han för att ljuga. Men om han hade ljugit, och sagt att han gillade Olive, skulle hans mor ha nickat gillande. Han fann världen mycket förvirrande.

8. Ömsesidig anknytning Bertie grubblade över detta medan han såg ut över Scotland Street. Livet var fasligt tråkigt, tyckte han, men skulle utan tvekan bli bättre när han fyllt arton och kunde flytta hemifrån och bo på någon exotisk plats långt borta – Glasgow kanske. Hans vän Ister O’Connor hade mer eller mindre lovat honom jobb där borta och det skulle bli kul att bo i Glasgow och gå med Ister till Burrell Collection och sådana ställen. Men det var dagdrömmar och Bertie visste att han hade ytterligare tolv år med sin mor innan han kunde dra iväg. Tolv år! Tolv plågsamt långsamma år. Det kändes som ett helt liv för Bertie. Ja, livet var svårt och det hade blivit ännu svårare nu när Irene hade fått sin nya bebis. Bertie hade föreslagit att de kanske kunde adoptera bort den, men det förslaget hade inte tagits på allvar. ”Men Bertie, en så lustig sak av dig att säga!” hade Irene sagt medan hon såg sig oroligt omkring på den BB-avdelning där Bertie kommit med sitt förslag. 31

Bertie och hans värld.indd 31

11-06-20 09.46.49


Alexander McCall Smith

”Men det behövs adoptivbarn, mamma”, hade Bertie sagt. ”Det läste jag i tidningen. De sa att det inte fanns tillräckligt med bebisar. Jag tänkte att vi kanske kunde dela vår bebis med någon annan. Du har alltid sagt att det är bra att dela med sig.” Irene log matt. ”Visst är det så. Men det finns en del saker som man inte delar med sig av, Bertie, och bebisar hör dit.” Det var inte det att Bertie tyckte illa om Odysseus, det namn hans mor hade insisterat på att ge hans nye lillebror. När Irene för första gången hade berättat för Bertie att hon väntade barn hade han glatt sig åt tanken på att få en bror eller syster. Inte för att han ville ha sällskap utan för att han trodde att närvaron av en bebis skulle avleda moderns uppmärksamhet. Bertie tyckte inte illa om sin mor, han ville bara att hon skulle lämna honom i fred och inte tvinga honom att göra en massa saker. Om hon var upptagen med att passa bebisen skulle hon kanske inte hinna ta honom till psykoterapi eller till yoga. Bebisen kanske behövde psykoterapi och kunde gå till doktor Fairbairn istället för Bertie. Tanken roade honom. Bertie föreställde sig bebisen i sin vagn medan doktor Fairbairn lutade sig över honom och ställde sina frågor. Det skulle inte spela någon som helst roll ifall bebisen inte kunde svara. Bertie tvivlade starkt på att doktor Fairbairn brydde sig om något som någon sa till honom. Det skulle bli svårare med yoga, åtminstone innan bebisen var några månader gammal. Kanske kunde de försöka sätta bebisen i yogaställningar genom att stötta honom med kuddar. Det kunde han föreslå sin mor och se vad hon tyckte. Berties förhoppningar om att få bli lämnad i fred krossades dock mot Irenes stenhårda och orubbliga föresats att se till att hennes två söner, Bertie och lille Odysseus, fick gå igenom den process hon kallade ”ömsesidig anknytning”. Detta program hade två målsättningar. Den ena var att bebisens ankomst skulle bli en del av Berties utbildning i att förstå hela processen kring barnuppfostran, något som flickor och kvinnor förstod, men som, enligt Irene, pojkar och män ofta missade. Den andra målsättningen var att den relation som växte fram mellan de två pojkarna skulle bli sådan att det rådde full ömsesidighet. Bertie skulle lära känna bebisens behov på samma sätt som bebisen, i sinom tid, skulle lära känna Berties behov. 32

Bertie och hans värld.indd 32

11-06-20 09.46.49

9789173517706  

• • Om invånarna på Scotland Street 44 Livet på Scotland Street 44 Espressoberättelser Kärlek på skotska Om Isabel Dalhousie Filosofiska sön...