9789173517409

LEE

C H I LD Värt att Dö för

Översättning Anders Bellis

Child Vart att do for inl.indd 3

11-08-25 10.24.50

ETT Eldridge Tyler körde längs en lång, rak, tvåfilig väg i Nebraska när hans mobiltelefon ringde. Han körde sin dotterdotter hem efter att de varit och köpt skor åt henne. Han hade en Silverado med styr­hytt och flak, i samma färg som en dygnsgammal dagstidning, och ungen låg raklång på rygg i det lilla baksätet. Hon stirrade fascinerat på de väldiga, vita gymnastikskorna som dinglade i luften en halvmeter ovanför hennes ansikte. Hon gav ifrån sig underliga ljud med munnen. Hon var åtta år gammal. Tyler trodde att hon var sen i utvecklingen.

Tylers mobil var av enkel modell, men tillräckligt invecklad för att ha olika ringsignaler för olika uppringare. För det mesta var det tillverkarens förvalda ringsignal, men fyra nummer var inställda på en dämpad, enträgen ton som lät som någonting mitt emellan en brandbilssiren och dyksignalen i en undervattensbåt. Och det var det ljudet Tyler hörde sent på eftermiddagen på den långa, raka, tvåfiliga vägen i Nebraska, en och en halv mil söder om skoaffären och tre mil norr om sitt hem. Så han fumlade upp mobilen från konsolen och tryckte på svarsknappen och satte mobilen mot örat och sade: ”Ja?” En röst sade: ”Vi kan komma att behöva dig.”

Tyler sade: ”Mig?” ”Ja, dig och ditt gevär. Som förut.”

Tyler sade: ”Ni kan komma att behöva mig?” ”På det här stadiet är det bara en försiktighetsåtgärd.” ”Vad är det som pågår?” ”Det är en kille som snokar.”

5

Child Vart att do for inl.indd 5

11-08-25 10.24.50

”Börjar det brännas?” ”Svårt att säga.” ”Hur mycket vet han?” ”En del. Inte alltsammans ännu.” ”Vem är han?” ”Ingen alls. En främling. Bara en vanlig kille. Men han blev inblandad. Vi tror att han har legat i det militära. Vi tror att han var militärsnut. Han kanske inte har gjort sig av med snutvanan.” ”Hur länge sedan är det han låg i det militära?” ”Urtiden.” ”Kontakter?” ”Inga alls såvitt vi kan se. Han kommer inte att bli saknad. Han är lösdrivare. En luffare, typ. Han bara blåste in som en vindil. Nu måste han blåsas ut igen.” ”Signalement?” ”Han är storvuxen”, sade rösten. ”Minst en och nittio, väger förmodligen hundrafemton. Senast han sågs var han klädd i en gammal brun parkas och en yllemössa. Han rör sig konstigt, som om han är stel. Som om han har ont.” ”OK”, sade Tyler. ”Var och när?” ”Vi vill att du håller uppsikt över ladan”, sade rösten. ”Hela dagen i morgon. Vi kan inte låta honom få se ladan. Inte nu. Om vi inte fixar honom i kväll, kommer han att lista ut det så småningom. Han kommer att sticka dit för att ta sig en titt.” ”Han kommer bara att promenera rakt in, utan vidare?” ”Han tror att vi är fyra stycken. Han vet inte att vi är fem.” ”Det är bra.” ”Skjut honom om du ser honom.” ”Ska bli.” ”Missa inte.” ”Gör jag någonsin det?” sade Tyler. Han bröt förbindelsen och satte tillbaka mobilen på konsolen och körde vidare, med den lilla flickans nya skor dinglande i backspegeln, ödsliga vinterfält framför sig, ödsliga vinterfält bakom sig, mörker till vänster, den nedgående solen till höger.

6

Child Vart att do for inl.indd 6

11-08-25 10.24.50

Ladan hade byggts för länge sedan, när måttligt stora träbyggnader passat jordbruket i Nebraska. Dess uppgift hade sedan dess kommit att fyllas av väldiga metallskjul som låg på avlägsna platser valda enbart på grundval av logistiska studier. Men den gamla ladan hade blivit kvar. Träet hade slagit sig en aning och ruttnade långsamt. Den omgavs av en gammal asfaltsplan som var övervuxen med slingrande ogräs och hade lyfts uppåt av vinterfrost och spräckts av sommarsol.

Huvuddörren var en skjutdörr tillverkad av väldiga timmerbjälkar som fogats samman med järnband och som hängde i järnhjul i en järnskena, men när byggnaden gradvis blivit allt skevare hade den fastnat i skenan. Enda vägen in var genom en vanlig liten dörr som var infälld i skjutdörren, lite till vänster om mitten och lite lägre än manshög.

Eldridge Tyler stirrade på den lilla dörren genom kikarsiktet på sitt gevär. Han hade varit på plats en timme för tidigt, långt före gryningen. En försiktighetsåtgärd han ansåg välbetänkt. Han var en tålmodig människa. Och grundlig. Och noggrann. Han hade svängt av från vägen i sin Silverado och kört genom mörkret i vindlande hjulspår från traktorer, och han hade parkerat i ett uråldrigt regn­skydd med tre väggar som byggts för att hålla säckar med gödningsmedel torra under vårregnen. Marken var hårdfrusen, så inget damm hade yrt upp när han kört och han hade inte lämnat några spår efter sig. Han hade stängt av sin stora V8:a och stigit ur bilen och knutit en snubbeltråd i smalbenshöjd tvärs över regnskyddets ingång. En snubbeltråd bestående av en tunn elkabel med isolering av svart plast.

Sedan hade han gått tillbaka till bilen och klättrat upp på flaket och gått över taket på styrhytten och föst upp sitt gevär och sin bärkasse av smärting på ett litet halvloft som sköt ut som en hylla under regnskyddets spetsiga tak. Han hade hävt sig upp efter föremålen och krupit framåt och plockat bort det lösa gallret i ventilationshålet i loftets gavelvägg, för att så fort det ljusnade få full uppsikt över ladan som låg exakt hundratjugo meter norrut. Turen räknade han inte med.

Han hade rekognoscerat området flera år tidigare, första gången hans fyra vänner ringt och bett honom om hjälp. Och han hade förberett sig noggrant – slagit in spikarna att fästa snubbeltråden i, stegat upp 7

Child Vart att do for inl.indd 7

11-08-25 10.24.50

avståndet till ladan och lossat på gallret i ventilationshålet. Nu hade han på nytt lagt sig bekvämt tillrätta uppe på halvloftet och han hade hållit sig så varm han kunnat och han hade väntat på att solen skulle gå upp. Vilket den så småningom gjort, blek och glåmig.

Hans gevär var av Grand Alaskan-modellen som tillverkats i Amerika av Arnold Arms Company. Det laddades med .338-kalibriga magnumpatroner och var försett med en sextiosex centimeter lång pipa och hade en kolv av engelskt valnötsträ av yppersta kvalitet.

Det var ett sjutusendollarsvapen. Bra mot allt på fyra ben, bättre än bra mot vad som helst på två. Kikarsiktet var av märket Leica, en niohundradollars Ultravid med det sedvanliga hårkorset. Tyler hade zoomat upp till ungefär två tredjedelar av dess förstoringskapacitet, så att siktet på hundratjugo meters håll visade honom en cirkelrund del av verkligheten som var ungefär tre meter hög och tre meter bred. Den bleka morgonsolen stod lågt i öster och dess svaga, grå sken föll nästan horisontellt över den frusna marken. Senare skulle den stiga något och bege sig söderut och därefter gå ned i väster, vilket var bra alltihop eftersom det betydde att till och med ett mål i brun jacka skulle avteckna sig tydligt mot de bruna, urblekta timmerbjälkarna oavsett tid på dagen.

Tyler utgick från att de flesta människor är högerhänta och därför skulle hans mål stå något till vänster om mitten för att med högra handen gripa tag i handtaget mitt på den lilla dörrens smala panel.

Vidare räknade han med att en människa som var stel och hade ont skulle stå nära dörren, för att begränsa rörelsen så att den blev så uthärdlig som möjligt. Själva dörren var mindre än hundraåttio centimeter hög, men eftersom den var infälld i den större skjutdörren befann sig dess undre kant ungefär tjugofem centimeter ovanför markytan. Någon som var en och nittio skulle ha huvudets mittpunkt lite drygt hundraåttiofem centimter ovanför markytan, vilket i termer av den vertikala axeln gjorde att den optimala siktpunkten skulle vara ungefär femton centimeter nedanför den infällda dörrens övre kant. Någon som vägde hundrafemton kilo skulle vara bredaxlad, vilket i det ögonblick då han försökte öppna dörren skulle göra att hans huvuds mittpunkt befann sig ungefär fyrtiofem centimeter till vänster om hans högra hand, vilket i termer av den horisontala axeln 8

Child Vart att do for inl.indd 8

11-08-25 10.24.50

gjorde att den optimala siktpunkten låg ungefär femton centimeter från dörrens vänstra kant.

Femton centimeter ned, femton centimeter åt vänster. Tyler sträckte sig bakåt och drog fram två plastförpackningar med långkornigt ris ur bärkassen av smärting. Nyköpta i speceributiken, nästan två och ett halvt kilo vardera. Han staplade dem under gevärets framstock och tryckte ned det fina valnötsträet i dem. Han lade sig tillrätta bakom kolven och satte ögat till kikarsiktet och placerade hårkorset i övre, vänstra hörnet på dörren. Han förde det försiktigt nedåt och försiktigt åt vänster. Han lade lätt fingret mot avtryckaren. Han andades in och andades ut. Nedanför honom knäppte det om hans bil när den kallnade och de starka, färska lukterna av bensin och kalla avgasångor letade sig upp till loftet och blandades med de gamla lukterna av damm och trä. Utomhus fortsatte solen att stiga och det blev lite ljusare. Det var fuktigt och tryckande, kyligt och kvavt i luften. Det var den sortens luft som håller en baseboll kvar i parken, den sorts luft som omsluter en kula och får den att flyga i en rak bana.

Tyler väntade. Han visste att han kanske skulle få vänta hela dagen och det var han beredd att göra. Han var en tålmodig människa. Han ägnade väntetiden åt att visualisera den möjliga händelseutvecklingen.

Han föreställde sig den storvuxne mannen i brun parkas som dök upp i kikarsiktets synfält, stannade, stod still, vände ryggen till, lade handen på handtaget.

Hundratjugo meter.

En enda höghastighetskula.

Och vägs ände var nådd.

9

Child Vart att do for inl.indd 9

11-08-25 10.24.50

TVÅ Jack Reacher var den store mannen i den bruna parkasen och för honom hade vägen börjat en halvmil bort med en ringande telefon en kväll i vestibulen på ett motell som låg i en korsning, där en bilförare som han fått lift med släppt av honom innan han fortsatte åt ett håll åt vilket Reacher inte ville. Det var mörkt och landskapet runt hotellet var flackt och öde och kargt. Motellet var det enda som bröt enformigheten. Det såg ut att ha byggts fyrtio eller femtio år tidigare, i ett utbrott av entusiastisk företagaranda. Kanske hade man trott på traktens goda framtidsutsikter. Men det var uppenbart att de goda framtidsutsikterna aldrig hade infriats eller kanske hade de varit illusioner redan till att börja med. Vid en av korsningens fyra vägar låg det urblåsta skalet efter en bensinmack. Vid en annan fanns en gjuten husgrund, kanske avsedd att bli en stor butik eller en mindre galleria, men inget hade någonsin uppförts på den. En väg låg helt öde.

Men motellet hade bestått. Det var arkitektoniskt djärvt. Det såg ut som bilderna Reacher hade sett som liten i serietidningar för pojkar som handlat om rymdkolonier på månen eller Mars. Huvudbyggnaden var cirkelrund och hade kupolformat tak. Bakom dem låg de små stugorna, även de cirkelrunda med kupolformade tak, i en vid båge som sökte sig bort från moderskeppet och blev allt mindre ju längre bort de låg, som för att överdriva perspektivet. Stugor för hela familjer låg närmast receptionsbyggnaden, enpersonsstugor längre bort längs raden. Fasaden var silverfärgad och det satt vertikala alu10

Child Vart att do for inl.indd 10

11-08-25 10.24.50

miniumprydnader runt fönstren och dörrarna. Dolda neonrör under takfötterna på de cirkelrunda taken kastade ett spöklikt, blått sken.

Gångarna mellan stugorna bestod av grå småsten och kantades av timmerstaket som också var silvermålade. Stolpen som motellets skylt satt på var inbyggd i målad plywood för att se ut som en rymdraket som vilade på tre smala stjärtfenor. Motellet hette Apollo Inn och namnet stod skrivet med bokstäver i samma typsnitt som siffrorna längst ned på checkar.

Inomhus var huvudbyggnaden till största delen tom, med undantag av en del som avskärmats för att inhysa kontoret och vad Reacher antog var två toaletter. Det fanns en svängd receptionsdisk och mitt emot den, på ett avstånd av trettio meter, en svängd bardisk. Stället var i huvudsak ett sällskapsrum, med runt, parkettlagt dansgolv och små grupper av röda sammetsfåtöljer runt cocktailbord där det stod lampor med tofsprydda skärmar. Insidan av det kupolformade taket var en konkav rundhorisont översköljd av rött neonljus. Det fanns gott om indirekt, röd eller rosa belysning överallt. Dämpad, klinkande pianomusik hördes ur dolda högtalare. Hela stället var bisarrt, som en 60-talsvision av Las Vegas förflyttad till yttre världsrymden.

Och det var alldeles tomt i motellet, med undantag av en kille vid bardisken och en kille bakom den. Reacher väntade vid receptionsdisken och killen bakom bardisken kom rusande och verkade uppriktigt överraskad när Reacher bad att få ett rum, som om en sådan begäran var ovanlig. Men han stod artigt till tjänst och hostade upp en nyckel i utbyte mot trettio dollar i kontanter. Han var mer än medelålders, kanske femtiofem eller sextio. Inte lång, inte mager, med tjockt hår som var färgat i en starkt rödbrun färg som Reacher var vanare att se på franska kvinnor i en viss ålder. Han lade Reachers trettio dollar i en låda och gjorde en pedantisk anteckning i en liggare. Förmodligen arvtagaren till galningarna som hade byggt motellet. Hade förmodligen inte arbetat någon annanstans i hela sitt liv, fick förmodligen det ekonomiska att gå ihop genom att själv fungera som direktör, receptionist, bartender, allt-i-allo och städare.

Han slog igen liggaren och lade den i en annan låda och satte kurs tillbaka mot baren.

11

Child Vart att do for inl.indd 11

11-08-25 10.24.50

”Har ni kaffe därborta?” frågade Reacher.

Killen vände sig om och sade: ”Visst”, med ett leende och ett mått av självbelåtenhet i tonfallet, som om ett uråldrigt beslut att låta kaffebryggaren vara igång varenda kväll äntligen hade rättfärdigats.

Reacher följde efter honom genom neonskenet och satte sig på en barstol tre barstolar bort från den andre gästen. Den andre gästen var en man i fyrtioårsåldern. Han var iförd tjock sportkavaj i tweed med skinnlappar på armbågarna. Armbågarna var stödda mot bardisken och händerna var beskyddande slutna runt ett glas fullt av is och bärnstensfärgad vätska. Han stirrade ned på glaset med ofokuserad blick. Förmodligen inte hans första glas den kvällen. Kanske inte ens hans tredje eller fjärde. Hans hud var fuktig. Han såg mycket påstruken ut.

Killen med det färgade håret hällde kaffe i en porslinsmugg prydd med NASA:s logotyp och sköt den ceremoniellt och mycket stolt över bardisken. Kanske en ovärderlig antikvitet. ”Grädde?” frågade han. ”Socker?” ”Ingetdera”, sade Reacher. ”På genomresa?” ”Tänker fortsätta österut så snart som möjligt.” ”Hur långt österut?” ”Hela vägen österut”, sade Reacher. ”Virginia.”

Killen med håret nickade insiktsfullt. ”Då måste ni ta er söderut först. Tills ni kommer till den mellandelstatliga motorvägen.” ”Det var så jag hade tänkt göra”, sade Reacher. ”Varifrån kom ni i dag?” ”Norrifrån”, sade Reacher. ”Kör ni?” ”Liftar.”

Killen med håret sade ingenting mer, för det fanns inget mer att säga. Bartendrar vill gärna hålla sig muntra och det här samtalet kunde inte leda i någon munter riktning. Att lifta vid en landsväg mitt i vintern i den fyrtioförsta mest glesbefolkade delstaten av Förenta staternas femtio skulle inte bli lätt och killen var för artig för att säga det. Reacher höjde muggen och försökte hålla den stadigt.

Ett test. Det föll inte väl ut. Varenda sena och ledband och muskel 12

Child Vart att do for inl.indd 12

11-08-25 10.24.50

från fingertopparna till bröstkorgen brann och skälvde och de mikroskopiska rörelserna i händerna gav upphov till små koncentriska krusningar i kaffet. Han koncentrerade sig och förde muggen till läpparna, försökte göra det ledigt men lyckades bara klara av ryckiga, skakiga rörelser. Den fulle mannen tittade på honom ett ögonblick och vände sedan bort blicken. Kaffet var hett och lite beskt, men det innehöll koffein och det var egentligen det enda han behövde.

Den fulle mannen tog en klunk ur glaset och ställde tillbaka det på underlägget och stirrade dystert på det. Hans läppar var en aning särade och bubblor av fukt letade sig ut i mungiporna. Han tog en klunk till. Reacher tog också en klunk till, långsammare. Ingen sade något. Mannen tömde glaset och fick påfyllning. Jim Beam. Bourbon, minst en sexa. Det började kännas lite bättre i Reachers arm.

Kaffe, ett bra botemedel.

Telefonen ringde.

Faktum var att två telefoner ringde. Ett nummer, två apparater.

Den ena borta på receptionsdisken, den andra på en hylla bakom bardisken. Killen bakom bardisken skötte allt på motellet men kunde inte vara överallt samtidigt. Han lyfte luren och sade: ”Det här är Apollo Inn”, lika stolt och glatt och entusiastiskt som om det vore det första samtalet motellet fick på premiärdagen. Sedan lyssnade han en stund och tryckte luren mot bröstet och sade: ”Det är till dig, doktorn.”

Reacher kastade automatiskt en blick över axeln, för att titta på läkaren. Ingen där. Bredvid honom sade den fulle mannen: ”Vem är det?”

Bartendern sade: ”Det är mrs Duncan.”

Den fulle mannen sade: ”Vad är det med henne?” ”Hon blöder näsblod. Det slutar inte.”

Den fulle mannen svarade: ”Säg åt henne att du inte har sett mig.”

Killen med håret vidarebefordrade lögnen och lade på luren. Den fulle mannen sjönk ihop och ansiktet hamnade nästan i jämnhöjd med glasets kant. ”Är du läkare?” frågade Reacher honom. ”Vad angår det dig?” ”Är mrs Duncan din patient?”

13

Child Vart att do for inl.indd 13

11-08-25 10.24.50

”Tekniskt sett.” ”Och du blåser henne?” ”Vem är du? Etikstyrelsen? Hon blöder ju bara näsblod.” ”Men slutar inte blöda. Det kan vara allvarligt.” ”Hon är trettiotre år gammal och frisk. Har aldrig haft högt blodtryck eller andra problem med blodet. Hon är inte drogmissbrukare.

Finns ingen anledning att hetsa upp sig.” Mannen höjde glaset. En klunk, svalde. En klunk, svalde.

Reacher frågade: ”Är hon gift?” ”Hur så? Orsakar äktenskap näsblod nuförtiden?” ”Ibland”, sade Reacher. ”Jag är före detta militärpolis. Ibland kallades vi bort från förläggningen eller till barackerna där gifta par bodde. Kvinnor som blir slagna tar ofta aspirin, för att lindra smärtan.

Men aspirin förtunnar blodet, så nästa gång de blir slagna slutar det inte blöda.”

Den fulle mannen sade ingenting.

Bartendern vände bort blicken.

Reacher sade: ”Vad är det? Händer det här ofta?”

Den fulle mannen sade: ”Hon blöder bara näsblod.”

Reacher sade: ”Är du rädd att hamna mitt i ett familjebråk?”

Ingen sade något. ”Hon kan ha andra skador”, sade Reacher. ”Kanske mindre synliga.

Hon är din patient.”

Ingen sade något.

Reacher sade: ”Att blöda ur näsan är samma sak som att blöda någon annanstans. Om hon inte slutar blöda, svimmar hon. Som från en knivskada. Du skulle väl inte låta henne sitta där med en kniv­skada, eller hur?”

Ingen sade något. ”Men det är hur som helst inte min sak”, sade Reacher. ”Och du skulle ändå inte kunna göra någon nytta. Du är inte ens i skick att köra dit, var hon nu bor. Men du borde ringa någon.”

Den fulle mannen sade: ”Det finns ingen att ringa. Det finns ett akutintag tio mil härifrån, men de kommer inte att skicka en ambulans tio mil för att någon blöder näsblod.”

Reacher tog en klunk kaffe till. Doktorn lät sitt glas stå. Han sade: 14

Child Vart att do for inl.indd 14

11-08-25 10.24.50

”Visst skulle jag ha problem att köra dit. Men jag skulle vara OK bara jag kom dit. Jag är en bra läkare.” ”Då skulle jag verkligen inte vilja träffa en dålig”, sade Reacher. ”Jag vet vad det är för fel på dig, till exempel. Rent fysiskt, alltså.

Psykiskt kan jag inte uttala mig om.” ”Lägg av.” ”Annars?”

Reacher sade ingenting. ”Hon blöder näsblod”, sade läkaren igen. ”Hur skulle du behandla det?” frågade Reacher. ”Lite lokalbedövning. Proppa näsborrarna fulla med gasbinda.

Trycket skulle stoppa blödningen, aspirin eller ej.”

Reacher nickade. Han hade sett näsblod behandlas så i armén.

Han sade: ”Då sticker vi, doktorn. Jag kör.”

15

Child Vart att do for inl.indd 15

11-08-25 10.24.50

TRE Läkaren var ostadig på fötterna. Han gjorde den vanliga fyllegrejen, gick över ett plant golv men fick det att se ut som om han gick uppför en sluttning. Men han lyckades ta sig ut på parkeringsplatsen och den kyliga luften slog emot honom och han blev tillfälligt lite klarare i huvudet. Tillräckligt klar för att hitta bilnycklarna, i alla fall. Han kände på den ena fickan efter den andra och fick till slut upp en stor knippa på en nyckelring med sliten läderlapp som det med flagnande, gyllenfärgade bokstäver stod Duncan Transportation på. ”Samma Duncan?” frågade Reacher.

Mannen sade: ”Det finns bara en familjen Duncan i den här kommunen.” ”Behandlar du dem allihop?” ”Bara svärdottern. Sonen sticker till Denver. Fadern och farbröderna behandlar sig själva med rötter och bär såvitt jag vet.”

Bilen var en stationsvagn av märket Subaru. Den var det enda fordonet på parkeringsplatsen. Den var ganska ny och ganska ren.

Reacher hittade fjärrkontrollen på nyckelringen och klickade upp låsen. Läkaren gjorde stor sak av att sätta kurs mot förarsidan och sedan bedrövat ändra riktning. Reacher satte sig bakom ratten och tryckte sätet bakåt och startade motorn och tände strålkastarna. ”Kör söderut”, sade läkaren.

Reacher hostade. ”Försök att inte andas på mig”, sade han. ”Eller patienten.”

Han lade händerna på ratten som som om de vore två baseboll16

Child Vart att do for inl.indd 16

11-08-25 10.24.50

handskar i ändarna på två långa käppar. När de låg där krökte han fingrarna och höll hårt i ratten, för att mildra trycket i skuldrorna.

Han körde långsamt ut från parkeringsplatsen och svängde söderut.

Det var kolmörkt. Gick inte att se något, men han visste att landskapet var flackt och oändligt överallt omkring dem. ”Vad odlas här?” frågade han bara för att hålla läkaren vaken. ”Majs, förstås”, sade killen. ”Majs och ännu mer majs. Massor av majs. Mer säd än någon människa vid sina sinnens fulla bruk någonsin skulle vilja se.” ”Kommer du härifrån trakten?” ”Nej, från Idaho.” ”Potatis.” ”Bättre än majs.” ”Vad förde dig till Nebraska då?” ”Min fru”, sade killen. ”Hon är född och uppväxt här.”

De satt tysta ett ögonblick och sedan frågade Reacher: ”Vad är det för fel på mig?”

Läkaren sade: ”Va?” ”Du påstod att du vet vad det är för fel på mig. I alla fall rent fysiskt. Så ut med språket.” ”Vad är det frågan om? Ett prov?” ”Försök inte låtsas som om du är nykter.” ”Dra åt helvete. Jag är funktionsduglig.” ”Bevisa det.” ”Jag vet vad du gjorde”, sade killen. ”Men jag vet inte hur.” ”Vad gjorde jag?” ”Du sträckte allt från din flexor digiti minimi brevis till din quadratus lumborum, på båda sidor av kroppen. Så gott som helt symmetriskt.” ”Försök med engelska i stället för latin.” ”Du förstörde varenda muskel, sena och ledband som behövs för att röra på armarna, hela vägen från lillfingrarna till muskelfästena på tolfte revbenet. Du har ont och du är stel och din finmotorik är sabbad eftersom vartenda system har kollapsat.” ”Prognos?” ”Du kommer att bli bra.”

17

Child Vart att do for inl.indd 17

11-08-25 10.24.50

”När då?” ”Inom några dagar. Kanske en vecka. Du kan försöka med aspirin.”

Reacher körde vidare. Han tryckte ned sidorutan en liten bit, för att vädra ut bourbonångorna. De körde förbi en klunga om tre stora hus som låg tätt tillsammans vid den tvåfiliga vägen, i andra änden av en lång, gemensam uppfart. Husen var omgivna av ett ranchstaket. Det var gamla hus, som en gång varit fina och fortfarande var robusta och numera kanske något vanskötta. Läkaren vred på huvudet och tog sig en ordentlig titt på dem, och sedan tittade han rakt fram igen. ”Hur gick det till?” frågade han. ”Vilket då?” sade Reacher. ”När du skadade armarna.” ”Det är du som är läkare”, sade Reacher. ”Säg det du.” ”Jag har sett samma slags symptom två gånger förut. Jag var frivillig i Florida efter en av orkanerna. För några år sedan. Jag är inte så rutten trots allt.” ”Och?” ”Folk som befinner sig utomhus när det börjar blåsa hundrafemtio kilometer i timmen slås antingen omkull och tumlar längs gatan eller så griper de tag i ett cyklonstängsel och försöker dra sig i säkerhet.

Som att släpa sin egen kroppsvikt i motvind i hård kuling. Otrolig påfrestning. Det är så man får skadorna. Men dina är inte mer än ett par dagar gamla, att döma av hur du ser ut. Och du sade att du kommer norrifrån. Det har inte blåst några orkaner norrut. Och det är hur som helst inte orkansäsong. Jag slår vad om att det inte har blåst en orkan någonstans i världen den här veckan. Inte en enda.

Så jag vet inte hur du gjorde dig illa. Men jag önskar dig en snabb tillfriskning. Det gör jag verkligen.”

Reacher sade ingenting.

Läkaren sade: ”Till vänster i nästa korsning.”

Fem minuter senare var de framme hos familjen Duncan. Det fanns utomhusbelysning, bland annat ett par strålkastare som var riktade upp mot en vit brevlåda, en på vardera sidan. Det stod Duncan på 18

Child Vart att do for inl.indd 18

11-08-25 10.24.51

brevlådan. Själva huset såg ut som en restaurerad mangårdsbyggnad.

Det var inte särskilt stort, men oklanderligt välskött. Framför huset fanns en gräsmatta med gräs som nu låg i träda. På gräsmattan stod en antik enspännare parkerad. Höga ekerhjul, långa skaklar. Det fanns en lång, rak uppfart som ledde till ett uthus stort nog att ha kunnat vara en lada när fastigheten fungerat som farm. Nu var den ett garage. Den var försedd med tre dubbeldörrar. En dubbeldörr stod öppen, som om någon kört därifrån i en hast.

Reacher stannade bilen i jämnhöjd med gången som löpte fram till ytterdörren. ”Föreställningen kan börja, doktorn”, sade han. ”Om hon fortfarande är kvar här.” ”Det är hon”, svarade han. ”Då går vi in.”

De steg ur bilen.

19

Child Vart att do for inl.indd 19

11-08-25 10.24.51

FYRA Läkaren hämtade en läderväska i bilens bagageutrymme. Sedan upprepade han sin fyllegrej med killen som snavande går uppför en sluttning när de gick längs gången – nu med större rätt, eftersom det var svårare att gå på grusgången. Men han lyckades för egen maskin ta sig fram till ytterdörren, som var en fin gammal trädörr omsorgsfullt målad med blank, vit färg. Reacher fick syn på en mässingsknapp och tryckte en knoge mot den. Inifrån hörde han ljudet av en elektrisk ringklocka och sedan ingenting på en stund och därefter ljudet av långsamma steg på golvplankor. Sedan öppnades dörren på glänt och ett ansikte tittade ut.

Och vilket ansikte. Det var inramat av svart hår och hade blek hy och högst upp ett par ögon med skrämd blick, och sedan en rödblöt näsduk hårt pressad mot toppen av en triangelformad ström som hade runnit ned över munnen och halsen till blusen under huvudet.

Ett blodigt pärlhalsband hängde runt halsen. Blusen var av siden och blodig ned till midjan. Läpparna var spruckna och tänderna blodkantade. Näsan läckte fortfarande. En stadig ström. ”Ni kom”, sade hon.

Läkaren blinkade två gånger och koncentrerade sig och krökte mungiporna nedåt och nickade. Han sade: ”Vi borde ta oss en titt på det där.” ”Ni har druckit”, sade kvinnan. Sedan tittade hon på Reacher och frågade: ”Vem är ni?” ”Jag körde”, sade Reacher.

20

Child Vart att do for inl.indd 20

11-08-25 10.24.51

”För att han är full?” ”Han klarar det. Jag skulle inte låta honom operera hjärnan på någon, men han kan stoppa blödningen.”

Kvinnan övervägde saken ett ögonblick och nickade sedan och satte näsduken mot ansiktet igen och öppnade dörren på vid gavel.

De gick ut i köket. Läkaren var full som en alika, men behandlingen var enkel och han hade tillräckligt mycket muskelminne kvar för att klara av den. Reacher blötte trasor i varmt vatten och räckte dem till läkaren och läkaren tvättade av kvinnans ansikte och tryckte upp gasbinda i näsborrarna på henne och satte suturtejp på hennes spruckna läppar. Bedövningen lindrade smärtan och kvinnan försattes i ett lugnt, drömskt tillstånd. Det var svårt att se exakt hur hon såg ut.

Det här var inte första gången hennes näsa knäckts. Det var uppenbart. Förutom det hade hon bra hy och bra benstomme och vackra ögon. Hon var slank och ganska lång, välklädd och uppenbarligen välbärgad. Det syntes även på huset. Det var varmt inomhus. Golven var lagda med breda plankor, blänkande av hundra års boning.

Det fanns gott om snickarglädje med utsökta detaljer och dämpade pastellnyanser. Böcker i bokhyllorna, tavlor på väggarna, mattor på golven. I vardagsrummet stod ett bröllopsfotografi i silverram. Det föreställde en yngre och intakt version av kvinnan, tillsammans med en lång, mager man i grå jackett. Han hade mörkt hår och lång näsa och klara ögon och såg mycket självbelåten ut. Inte idrottsman eller kroppsarbetare, inte professer eller poet. Inte farmare heller. Affärsman, förmodligen. En verkställande av något slag. En inomhustyp.

Veklig. Energisk, men kraftlös.

Reacher gick tillbaka ut i köket och fick se läkaren tvätta händerna i vasken och kvinnan borsta håret utan att se sig i en spegel. Han frågade: ”Är du OK nu?”

Hon sade: ”Rätt så OK”. Långsamt och nasalt och sluddrigt. ”Är din man inte här?” ”Han gick ut för att äta middag. Med sina vänner.” ”Vad heter han?” ”Han heter Seth.” ”Och vad heter du?”

21

Child Vart att do for inl.indd 21

11-08-25 10.24.51

”Jag heter Eleanor.” ”Brukar du ta aspirin, Eleanor?” ”Ja.” ”För att Seth ofta gör så här?”

Hon gjorde en lång, lång paus och skakade sedan på huvudet. ”Jag snubblade”, sade hon. ”På mattkanten.” ”Fler än en gång? På bara några dagar? På samma mattkant?” ”Ja.” ”Vore jag du skulle jag byta ut den där mattan.” ”Det händer säkert inte igen.”

De väntade i tio minuter i köket medan hon gick upp på övervåningen för att duscha och byta kläder. De hörde vattnet rinna och sluta rinna och hörde henne ropa ned att hon var OK och skulle gå och lägga sig. Så de gick. Ytterdörren stängdes med ett klick bakom dem.

Läkaren raglade bort till bilen och dunsade ned i passagerarsätet med väskan mellan fötterna. Reacher startade motorn och backade längs uppfarten ut till vägen. Han vred på ratten och trampade på gasen och körde därifrån, tillbaka samma väg som de hade kommit. ”Tack gode Gud”, sade läkaren. ”Att hon var OK?” ”Nej, att Seth Duncan inte var där.” ”Jag såg ett foto på honom. Jag tyckte inte han såg särskilt imponerande ut. Jag slår vad om att han har en pudel.” ”De har ingen hund.” ”Ett talesätt bara. Jag kan förstå att en landsortsläkare drar sig för att bli inblandad i ett familjebråk om killen dricker öl och har ärmlös T-tröja och ett par pit bull-terriers på gården, bland trasiga vitvaror och bilar. Men det har uppenbarligen inte Seth Duncan.”

Läkaren sade ingenting.

Reacher sade: ”Men du är rädd för honom i alla fall. Så hans makt kommer någon annanstans ifrån. Ekonomisk eller politisk, kanske.

Han har ett trevligt hem.”

Läkaren sade ingenting.

Reacher frågade: ”Var det han?” ”Ja.” 22

Child Vart att do for inl.indd 22

11-08-25 10.24.51

”Är du säker på det?” ”Ja.” ”Och han har gjort det förut?” ”Ja.” ”Hur många gånger?” ”Massor. Ibland är det hennes revben.” ”Har hon sagt något till snuten?” ”Vi har inga poliser. Vi är beroende av kommunen. Polisen befinner sig tio mil bort.” ”Hon kan ringa.” ”Hon kommer inte att anmäla honom. Det gör de aldrig. Om de låter det passera första gången blir det aldrig av.” ”Vart tar en kille som Duncan vägen för att äta middag med sina vänner?”

Läkaren svarade inte och Reacher frågade inte igen.

Läkaren sade: ”Är vi på väg tillbaka till motellet?” ”Nej, jag kör dig hem.” ”Tack. Det var snällt av dig. Men det är en lång promenad till motellet.” ”Ditt problem, inte mitt”, sade Reacher. ”Jag behåller bilen. Du kan lifta dit och hämta den i morgon bitti.” Åtta kilometer söder om motellet stirrade läkaren på nytt på de tre gamla husen som låg i en klunga vid slutet av sin gemensamma uppfart och sedan tittade han rakt fram och gav Reacher väganvisningar åt vänster och åt höger och åt vänster. De körde längs med mörka, öde fält. De nådde en ny mangårdsbyggnad som låg på ett par flacka tunnland inhägnade av ett ranchstaket. ”Har du nyckeln?” frågade Reacher honom. ”På nyckelringen.” ”Har du någon extranyckel?” ”Min fru släpper in mig.” ”Hoppas du”, sade Reacher. ”God natt.”

Han följde läkaren med blicken när denne snavade iväg de första fem metrarna av uppfarten och gjorde sedan en trepunktsvändning tillbaka till den tvåfiliga vägen som löpte i nord-sydlig riktning. Vid 23

Child Vart att do for inl.indd 23

11-08-25 10.24.51

tvekan, sväng till vänster, var hans motto. Så han satte kurs norrut och körde en och en halv kilometer och stannade sedan vid vägkanten och tänkte. Vart skulle en kille som Seth Duncan ta vägen för att äta middag med sina vänner?

24

Child Vart att do for inl.indd 24

11-08-25 10.24.51

FEM Ett stekhus, blev Reachers slutsats. Landsbygd, jordbruksdistrikt, ett gäng välbärgade typer som lekte hyggliga killar och kavlade upp skjortärmarna, lossade på slipsarna och beställde en kanna av traktens öl och blodig rostbiff, och hånlog åt mesarna på öst- och västkusterna som oroade sig för kolesterol. Kommuner i Nebraska var förmodligen stora och glest befolkade, vilket kunde betyda att det var ungefär fem mil mellan restaurangerna. Men det var mörkt och stekhus hade alltid lysande skyltar. Ingick i kulturen. Antingen ordet Stekhus med gammalmodig skrift längs takåsen, i neon – eller en mer exklusiv namnskylt upplyst av strålkastare.

Reacher släckte bilens strålkastare och steg ur och grep tag i takräcket och klev upp på motorhuven och hukade sedan och tog sig försiktigt upp på taket. Han reste sig upp och hans ögonhöjd befann sig nu tre meter och tre decimeter ovanför marken i ett alldeles flackt landskap. Han vände sig om 360 grader och tittade ut i mörkret.

Såg motellets spöklika, blå sken långt norrut och sedan en avlägsen, rosa gloria ungefär en och en halv mil bort, i sydväst. Kanske bara en bensinmack, men det var det enda andra ljussken han såg. Så Reacher körde i sydvästlig riktning. Han stannade två gånger för att orientera sig. Ljusskenet i luften blev starkare när han närmade sig.

Rött neonljus, som såg en aning rosa ut i nattdiset. Kunde vara vad som helst. En spritbutik, ett annat motell, Exxonmack.

Det var ett stekhus. Han närmade sig från ena kortsidan. Stekhuset var inrymt i en lång, låg byggnad med levande ljus i fönstren och 25

Child Vart att do for inl.indd 25

11-08-25 10.24.51

fasadbeklädnad som fick det att likna en lada och ett svankryggigt tak som en gammal märr ute i en hage. Det låg för sig självt på ett tunnland hårdpackad jord. Det hade en klart lysande skylt längs takåsen, ett virrvarr av glasrör och metallstöttor som bildade ordet Stekhus med gammaldags typsnitt. Ordet lyste rött. Stekhuset var omgivet av parkerade bilar, samtliga med grillen vända mot byggnaden som diande grisar eller flygplan på en terminal. Det fanns sedaner och pickuper och stadsjeepar. Några nya, några gamla. De flesta privata fordon.

Reacher parkerade läkarens Subaru ett bit bort, ute på vägen. Han steg ur och stod för ett ögonblick i kylan, rullade med axlarna och försökte mjuka upp överkroppen. Han hade aldrig tagit aspirin och tänkte inte börja nu. Han hade legat på sjukhus några gånger och fått morfindropp i armarna, och den upplevelsen mindes han med viss förtjusning. Men utanför intensivvårdsavdelningen tänkte han förlita sig på tid och viljestyrka. Inget annat alternativ.

Han gick bort till stekhusets ingång. Innanför den låg en liten fyrkantig lobby med en annan dörr. Innanför den dörren fanns en obemannad hovmästarpulpet med en läslampa och en liggare för reserveringar. Till höger låg en liten matsal där två par just avslutade sina måltider. Till vänster, exakt samma sak. Rakt fram, en kort korridor med ett större rum i andra änden. Lågt i tak, obehandlade träväggar, mässingsprydnader. Ett välkomnande, mysigt ställe.

Reacher gick förbi pulpeten och tittade in i det större rummet.

Alldeles innanför den välvda ingången stod ett bord för två. Det satt en kille vid bordet och åt, införd en röd jacka med namnet Cornhuskers på. Nebraskauniversitetets lag i amerikansk fotboll. Mitt i rummet stod ett bord för åtta. Där satt sju män i kavaj och slips.

Tre stycken mitt emot tre andra, plus killen från bröllopsfotografiet vid bordsänden. Han var lite äldre än på bilden. Lite benigare, ännu självbelåtnare. Men det var samme kille. Han var omisskännlig. På bordet stod resterna av en stor måltid. Tallrikar, glas, tandade knivar med slitna träskaft.

Reacher gick in i rummet. Killen som satt ensam vid ett bord för två reste sig ledigt upp och ställde sig i vägen för honom. Killen höjde handen som en trafikpolis. Sedan lade han den på Reachers 26

Child Vart att do for inl.indd 26

11-08-25 10.24.51

bröstkorg. Han var en storvuxen man. Nästan lika lång som Reacher själv, betydligt yngre, kanske något tyngre, i god form, med ett visst mått av stum intelligens i blicken. Styrka och intellekt. En farlig blandning. Reacher föredrog den gamla goda tiden, när muskelknuttar varit dumma. Han gav utbildningsväsendet skulden. Slutet på klassamhället. Man fick betala ett genetiskt pris för att släppa in idrottsmän i klassrummet.

Ingen vid det stora bordet tittade på dem.

Reacher sade: ”Vad heter du, tjockis?”

Killen sade: ”Vad jag heter?” ”Det är ingen svår fråga.” ”Brett.”

Reacher sade: ”OK, så här ligger det till, Brett. Antingen tar du handen från mitt bröst eller så plockar jag bort den från din handled.”

Killen sänkte handen. Men han steg inte ur vägen. ”Vad är det frågan om?” sade Reacher.

Killen frågade: ”Söker ni mr Duncan?” ”Vad angår det dig?” ”Jag arbetar för mr Duncan.” ”Det menar du inte?” sade Reacher. ”Vad gör du åt honom?” ”Jag avtalar hans möten.” ”Jaha?” ”Och ni har inget avtalat möte.” ”När kan jag få ett?” ”Vad tycker ni om aldrig?” ”Inte särskilt bra, Brett.” ”Ni bör nog gå nu, sir.” ”Är du något slags säkerhetsvakt? Livvakt? Vad i helvete är han för något?” ”Han är en privatperson. Jag är bara en av hans assistenter. Och nu måste vi se till att ni kommer tillbaka till er bil.” ”Vill du följa med mig ut till parkeringsplatsen?” ”Jag sköter bara mitt jobb, sir.”

De sju männen vid det stora bordet satt alla framåtlutade, stödda på armbågarna. Konspiratoriskt. Sex av dem lyssnade till en historia 27

Child Vart att do for inl.indd 27

11-08-25 10.24.51

som Duncan berättade, skrattade på rätt ställen, hade fantastiskt roligt. Från andra håll i byggnaden hördes köksljud och det klirrande ljudet av silverbestick mot tallrikar och de lätta dunsarna av glas som ställdes på bordsskivor av trä.

Reacher sade: ”Är du säker på det här?”

Den unge mannen sade: ”Jag skulle uppskatta det.”

Reacher ryckte på axlarna. ”OK”, sade han. ”Då går vi.” Han vände sig om och gick tillbaka runt pulpeten och ut genom den första dörren och ut genom den andra och ut i den kyliga nattluften. Den store killen följde efter honom hela vägen. Reacher trängde sig mellan två bilar och satte kurs mot sin Subaru. Den store killen följde efter honom hela vägen.

Reacher stannade tre meter från bilen och vände sig om. Den store killen stannade också. Ansikte mot ansikte. Han väntade lugnt. Avspänd, tålmodig, kompetent.

Reacher sade: ”Kan du ge mig ett råd?” ”Om vad då?” ”Du är smart, men du är inget geni. Du bytte just ut en taktiskt fördelaktig situation mot en mycket sämre. Därinne var det trångt och det fanns vittnen och telefoner och möjlighet till ingripanden, men här ute finns ingenting alls. Du har just gjort dig av med ett stort övertag. Härute kan jag ta god tid på mig att spöa upp dig och det finns ingen som kan hjälpa dig.” ”Ingen behöver få spö här i kväll.” ”Jag instämmer. Men jag måste hur som helst ge mr Duncan ett meddelande.” ”Vad då för meddelande?” ”Han slår sin fru. Jag måste förklara för honom varför det är en dålig idé.” ”Jag är säker på att ni misstar er.” ”Jag har sett beviset. Nu måste jag prata med Duncan.” ”Skärp er, sir. Ni kommer inte att få prata med någon. Bara en av oss går tillbaka dit in i kväll och det blir inte ni.” ”Gillar du att arbeta för en sådan kille?” ”Jag har inget att klaga på.” ”Det kanske du får. Senare. Någon talade om för mig att det är 28

Child Vart att do for inl.indd 28

11-08-25 10.24.51

tio mil till närmaste ambulans. Du skulle kunna bli liggande härute en timme.” ”Sir, nu måste ni sätta er i er bil och köra härifrån.”

Reacher körde händerna i jackfickorna för att immobilisera armarna, skydda dem från ytterligare skada. Han sade: ”Sista chansen, Brett. Du kan fortfarande gå härifrån. Du behöver inte råka illa ut för en sådan där slemhögs skull.” ”Jag har ett jobb att sköta.”

Reacher nickade och sade: ”Hör på, grabben.” Mycket lågmält, och den store killen böjde sig en aning framåt för att höra resten av meningen och Reacher gav honom en hård spark i skrevet, med högra foten. En kraftig stövel i änden av ett kraftigt ben. Sedan tog Reacher ett steg bakåt medan killen vek sig dubbel, nittio grader, och fick kväljningar och kräktes och flämtade och spottade. Sedan sparkade Reacher honom igen. En rejäl spark mot sidan av huvudet, som en fotbollsspelare som snor runt och sparkar en volley från andra sidan planen i mål. Killen for runt på hälarna och föll som om han försökte skruva ned sig själv i marken.

Reacher lät händerna vara kvar i fickorna och satte kurs mot stekhusets ingång igen.

29

Child Vart att do for inl.indd 29

11-08-25 10.24.51

SEX Festen var fortfarande i full gång i det inre rummet. Inga fler armbågar på bordet. Nu satt alla de sju männen vräkigt tillbakalutade, roade sig, tog stor plats, ägde hela rummet. De var lite röda i ansiktet av värmen och ölet. Sex av dem lyssnade med ett halvt öra till den sjunde, som skröt om något, och gjorde sig redo att överträffa honom med nästa anekdot. Reacher släntrade in och ställde sig bakom Duncans stol och drog upp händerna ur fickorna. Han lade dem på Duncans axlar. Det blev dödstyst i rummet. Duncans stol balanserade ostadigt på två ben. Reacher släppte taget och stolen dunsade framåt och Duncan reste sig klumpigt upp och ställde sig raklång och vände sig om. Såg till hälften skräckslagen, till hälften rädd ut, men försökte verka tuff och avspänd inför sina kompisar. Sedan såg han sig omkring och fick inte syn på sin livvakt, vilket gjorde honom något mindre tuff och mindre arg och ännu räddare.

Reacher frågade: ”Seth Duncan?”

Den benige mannen svarade inte.

Reacher sade: ”Jag har ett meddelande till dig, kompis.”

Duncan sade: ”Från vem då?” ”Riksförbundet för äktenskapsrådgivare.” ”Finns det ett sådant?” ”Förmodligen.” ”Vad då för meddelande?” ”Det är snarare en fråga, faktiskt.” ”OK, vad då för fråga?”

30

Child Vart att do for inl.indd 30

11-08-25 10.24.51

”Frågan är: vad gillar du det här?” Reacher slog till honom, en rak höger på näsan. Ett hårt, kraftfullt slag. Knogar som trycktes genom brosk och ben och plattade till näsan. Duncan föll baklänges och landade på bordet. Han studsade en gång och tallrikar spräcktes och glas ramlade omkull och knivar for iväg och föll till golvet.

Duncan gjorde inget försök att resa sig upp.

Reacher gick därifrån. Bort längs korridoren, förbi pulpeten, ut på parkeringsplatsen.

På nyckeln som den rödhårige killen hade givit Reacher fanns en stor sexa, så han parkerade utanför den sjätte stugan och gick in och fick se en miniatyrversion av vestibulen. Ett cirkelrunt rum, med undantag av en rak, avskärmad sektion där badrummet och garderoben låg. Taket var välvt och badade i ljus. Sängen stod på en upphöjning som tillverkats för att passa in intill den svängda väggen. Det fanns en baljformad fåtölj och bredvid den ett litet runt bord och på ett större bord en bit bort stod en gammalmodig TV-apparat. Bredvid sängen fanns en gammalmodig telefon. Med nummerskiva. Badrummet var litet men ändamålsenligt, med duschmunstycke ovanför ett badkar.

Och garderoben var ungefär lika stor som badrummet.

Allt han behövde och ingenting han inte behövde.

Han klädde av sig och lade kläderna på sängen och tog en dusch.

Han duschade i så hett vatten han stod ut med och lät det rinna över halsen, axlarna, armarna, bröstkorgen. Han höjde ena armen, sedan den andra, sedan båda på en gång. Det gick att röra på dem, men de rörde sig som en nykonstruerad apparat som behöver vidareutvecklas. Den goda nyheten var att han inte hade det minsta ont i knogarna.

Seth Duncans läkare befann sig mer än trettio mil bort i Denver, Colorado. En första klassens läkare, om det rådde inga tvivel, men uppenbarligen inte särskilt lämplig om läget var akut. Och närmaste akutintag låg en timme bort. Och ingen vid sina sinnens fulla bruk uppsökte traktens kvacksalvare. Så Duncan lät sig köras hem till farbror Jasper av en vän. För hans farbror Jasper Duncan var den sortens människa som kan ta hand om udda saker vid konstiga ti31

Child Vart att do for inl.indd 31

11-08-25 10.24.51

der på dygnet. Han bodde åtta kilometer söder om korsningen där motellet låg, i det av de tre hus i ena änden av en gemensam uppfart som låg längst norrut. Huset var en labyrint, fyllt med alla möjliga sorters föremål som man kunde få nytta av en vacker dag. Farbror Jasper själv var mer än sextio år gammal och byggd som en ekstam.

Han besatt en rad märkliga färdigheter, var en reservoar av folklig visdom och lantlig kunskap.

Jasper satte Seth Duncan på en köksstol och tog sig en titt på skadan. Sedan gick han därifrån och rotade runt och kom tillbaka med en injektionsspruta och lite lokalbedövning. Det var en veterinärprodukt, avsedd för svin, men däggdjur är däggdjur, och den fungerade. När lokalbedövningen tagit använde Jasper en stark tumme och ett starkt pekfinger för att vrida näsbenet rätt igen och gick sedan därifrån på nytt och rotade runt och kom tillbaka med en gammal nässkena av aluminium. Det var den sortens föremål man kunde räkna med att han skulle ha till hands. Han bearbetade nässkenan och böjde till den för att den skulle passa och tejpade fast den över sin brorsons näsa. Han körde upp gasbinda i näsborrarna och fuktade en svamp med varmt vatten och tvättade bort blodet.

Sedan ringde han sina grannar.

I huset bredvid hans bodde hans bror Jonas Duncan och bredvid Jonas bodde deras bror Jacob Duncan, som var Seth Duncans far.

Fem minuter senare satt alla fyra männen runt Jaspers köksbord och ett krigsrådslag hade tagit sin början.

Jacob Duncan sade: ”Nu börjar vi från början, grabben. Vem var killen?”

Seth Duncan sade: ”Jag har aldrig sett honom förut.”

Jonas sade: ”Nej, börja från början. Var i helvete var Brett någonstans?” ”Killen kastade sig över honom ute på parkeringsplatsen. Brett eskorterade honom ut. Killen sparkade honom i ballarna och sedan i huvudet. Lämnade honom bara liggande där.” ”Är han OK?” ”Han har fått hjärnskakning. Vet inte vilken dag det är. Värdelös jävla nolla. Jag vill ha honom utbytt.” ”Vi har många fler som han”, sade Jonas.

32

Child Vart att do for inl.indd 32

11-08-25 10.24.51

Jasper frågade: ”Vem var den här killen då?” ”Han var en storvuxen karl i brun jacka. Med en militärmössa på huvudet. Det var det enda jag såg. Det är allt jag minns. Han bara kom in och slog till mig.” ”Varför det?” ”Jag vet inte.” ”Sade han ingenting?” ”Han snackade bara skit. Men Brett sade att han körde doktorns bil.” ”Han vet inte vilken dag det är men kommer ihåg vilken bil killen körde?” ”Hjärnskakningar är kanske oförutsägbara.” ”Och du är säker på att det inte var doktorn som slog dig?” ”Jag sade ju att jag aldrig har sett killen förut. Doktorn känner jag. Och den jävla doktorn skulle hur som helst inte slå mig. Han skulle aldrig våga.”

Jacob Duncan sade: ”Vad är det du inte berättar för oss, grabben?” ”Jag har en jävla huvudvärk.” ”Det tror jag säkert. Men du vet att det inte var det jag mena­ de.” ”Jag vill inte prata om det.” ”Men du vet att du måste. Vi kan inte bara låta en sådan här sak bero.”

Seth Duncan tittade åt vänster, tittade åt höger. Han sade: ”OK, jag grälade med Eleanor tidigare i kväll. Innan jag gick ut. Inget märkvärdigt. Men jag blev tvungen att ge henne en smäll.” ”Hur hård?” ”Hon kanske blödde näsblod.” ”Hur mycket?” ”Du vet ju att hon är ömtålig.”

Det blev tyst i köket ett ögonblick. Jonas Duncan sade: ”OK, då försöker vi pussla ihop det här. Din fru ringde doktorn.” ”Hon har blivit tillsagd att inte göra det.” ”Men hon kanske gjorde det i alla fall. Därför att hon är ömtålig.

Och doktorn kanske inte var hemma. Han kanske satt i hotellbaren, 33

Child Vart att do for inl.indd 33

11-08-25 10.24.51

som vanligt. Och hade druckit en halv flaska Jim Beam, som vanligt.

Eleanor kanske fick tag på honom där.” ”Han har blivit tillsagd att hålla sig borta från henne.” ”Men han kanske inte lydde. Ibland får läkare de konstigaste idéer.

Och han kanske var för full för att köra. Det är han för det mesta.

På grund av all bourbon. Så han kanske bad någon annan att köra honom. Därför att han brydde sig.” ”Vilken annan?” ”En annan kille i hotellbaren.” ”Det skulle ingen våga göra.” ”Ingen som bor här, medges. Ingen som vet bättre än att göra det. Men en främling skulle kunna göra det. Och det är trots allt ett motell. Det är det motell är till för. Främlingar på genomresa.” ”OK. Och sedan då?” ”Främlingen kanske inte gillade vad han såg hemma hos dig och letade rätt på dig.” ”Skvallrade Eleanor på mig?” ”Det måste hon ha gjort. Hur skulle killen annars veta var han skulle leta? Han kan inte känna till de här trakterna, inte om han är en främling.”

Jacob Duncan frågade: ”Exakt vad sade han till dig?” ”Något skitsnack om äktenskapsrådgivning.”

Jacob Duncan nickade och sade: ”Där ser du. Det var så det gick till. Vi har en genomresande som är moraliskt upprörd. En gäst på motellet.”

Seth Duncan sade: ”Jag vill att han ska få riktigt mycket stryk.”

Hans far sade: ”Det kommer han att få, grabben. Han kommer att få riktigt mycket stryk och sedan skickas bort härifrån. Vilka har vi?”

Jasper sade: ”Inte Brett, förmodar jag.”

Jonas sade: ”Vi har många fler som han.”

Jacob Duncan sade: ”Skicka två stycken. Säg åt dem att ringa mig för att få sina order innan de utför uppdraget.”

34

Child Vart att do for inl.indd 34

11-08-25 10.24.51