9789173517317

Av Terry Goodkind har utgivits SANNINGENS SVÄRD Del ett Sökaren Del två Trollkarlens första regel Del tre Tårarnas sten Del fyra Färden från lerfolket Del fem Profeternas palats Del sex Blodets församling Del sju Trollkarlens fästning Del åtta Drömvandrarens hämnd Del nio Vindarnas tempel Del tio Månens budskap Del elva De tre klangerna Del tolv Eldens själ Del tretton Det stulna svärdet Del fjorton De fallnas tro Del femton Palatset i Altur’Rang Del sexton Hål i världen Del sjutton Skapelsens pelare Del arton De värnlösa Del nitton Statyns hemlighet Del tjugo I Kahlans spår Del tjugoett Utraderingen Del tjugotvå Skepnaden

Goodkind - I det fördolda SaS 23.indd 2

11-02-17 10.54.23

Goodki

TERRY

GOODKIND SANNINGENS SVÄRD DEL 23

i det fördolda

Översättning Martin Olsson

Goodkind_i smuts och titel3TB.indd 1 Goodkind - I det det fördolda, fördolda SaS 23.indd

2011-02-10 08.11 11-02-17 10.54.23

6

Goodkind - I det foĚˆrdolda SaS 23.indd 6

11-02-17 10.54.25

7

Goodkind - I det foĚˆrdolda SaS 23.indd 7

11-02-17 10.54.26

Goodkind - I det foĚˆrdolda SaS 23.indd 8

11-02-17 10.54.26

R

e

s

u m

é

av Skepnaden

Tre Mörkrets systrar har med en besvärjelse kallad Kedjeeld gjort Kahlan, Biktmodern, osynlig eftersom människor glömmer henne så fort de sett henne. Inte heller Kahlan själv vet vem hon är. De tre systrarna och Kahlan är på väg till den gamla ruinstaden Caska, där de ska möta Tovi, den fjärde systern. En natt tar de in på ett värdshus och upptäcker till sin häpnad att värdshusvärden kan se Kahlan.

Den gåtfulla ”blodbesten”, som vid flera tillfällen har försökt döda Rickard, gör ytterligare ett försök vid ett tillfälle när Zedd, Nicci, Rickard och de andra försöker utröna hur besvärjelsen Kedjeeld är beskaffad. Rickard kommer undan, men upptäcker att det är något fel med magin, att den har blivit förorenad.

Häxkvinnan Shota kommer till Trollkarlens fästning i sällskap med sierskan Jebra. Jebra, som var Imperieordens fånge i staden Ebinissia innan Shota befriade henne, berättar för Rickard hur ohyggligt grymt Imperieorden behandlat människorna i Ebinissia.

Av Shota får Rickard veta att hennes följeslagare Samuel har lämnat henne, tjänar en annan häxkvinna som heter Sex och på hennes uppmaning har försökt döda Chase och fört bort flickan Rachel.

Hon berättar även att en av Rickards företrädare som krigstrollkarl, Baraccus, som levde för tre tusen år sedan, skrev en bok avsedd att hjälpa Rickard att besegra Jagang, drömvandraren. Baraccus gömde boken på ett säkert ställe och tog sedan sitt liv.

9

Goodkind - I det fördolda SaS 23.indd 9

11-02-17 10.54.26

Rachel har av Samuel förts till Tamarang, där hon bodde i yngre år som lekkamrat till den dåvarande prinsessan Violet. Violet har efterträtt sin mor som drottning och ritar enligt Sex anvisningar egendomliga teckningar på väggarna i en grotta.

Efter det att Rickard fått veta hur Imperieorden behandlat människorna i Ebinissia ändrar han sig om hur kriget ska föras i fortsättningen och beger sig till Folkets palats, där den d’haranska hären väntar på Jagang.

De tre systrarna och Kahlan kommer till Caska och träffar Jillian, en ung flicka som ärvt posten som sitt folks ”berättare” efter sin farfar, som väntar på dem för att visa dem till Tovi.

Rickard samlar de d’haranska officerarna och ger dem nya order.

De ska inte möta Jagangs här på slagfältet utan i stället i mindre grupper bege sig till Gamla världen och sätta sådan skräck i befolkningen där att Jagang tvingas återvända för att skydda dem. Under besöket i Folkets palats hittar Rickard en bok som får honom att ana att allt kanske inte är som han har trott. Han får bråttom tillbaka till Trollkarlens fästning för att förhindra en katastrof …

10

Goodkind - I det fördolda SaS 23.indd 10

11-02-17 10.54.26

De som har kommit hit för att hata bör ge sig iväg nu, för i sitt hat sviker de bara sig själva.

– översatt från Livets bok

Goodkind - I det fördolda SaS 23.indd 11

11-02-17 10.54.26

Goodkind - I det foĚˆrdolda SaS 23.indd 12

11-02-17 10.54.26

K

a

p

i

t

e

l

1

Sex reste sig plötsligt. Utan att säga ett ord gick hon med tre långa kliv fram till grottväggen där Violet hade ritat sin stora teckning.

Hon tryckte försiktigt sina beniga händer mot kritsymbolerna som Violet hade tecknat för några dagar sedan. Symbolerna hade plötsligt börjat lysa. Dem hon ritat med gul krita lyste med ett gult ljus, dem hon gjort med röd krita sken med ett rött ljus och dem hon gjort med blå lyste i blått. Det spöklika skenet från de lysande färgerna skimrade mot grottans väggar som om det återkastats från en vattenyta som krusade sig.

Rachel kastade en blick bort mot Violet, som satt på en låg och bred tronstol med en dyna med mörklila tofsar som hon några dagar tidigare låtit Rachel bära till grottan. Drottningen var uttråkad och satt och petade med en fingernagel på väggen bakom sig där stenen börjat flagna. Rachel hade börjat tänka på Violet som drottningen av grottan, eftersom de tillbringade alltmer tid där.

Violet tyckte inte om att sitta på en sten när hon inte ritade. En smutsig gammal sten, hade hon sagt, dög mer än väl åt Rachel, men inte åt en drottning. Sex hade inte brytt sig ett dugg om tron­stolen. Hon verkade alltid ha viktigare saker i tankarna än hur bekvämt hon satt. Men Violet hade tröttnat på att vänta medan Sex funderade på dessa viktigare saker och låtit Rachel släpa den tunga tronstolen till grottan.

Nu satt drottningen av grottan på sin tofsprydda, mörklila dyna

13

Goodkind - I det fördolda SaS 23.indd 13

11-02-17 10.54.26

i det fladdrande skenet från facklorna och de lysande symbolerna och väntade på att hennes rådgivare skulle tala om för henne vad som skulle göras härnäst. ”Han kommer”, väste Sex. ”Han är på väg genom tomrummet igen.”

Rachel förstod att hon egentligen inte hade riktat sig till Violet utan talat för sig själv. Drottningen kunde lika väl ha varit någon annanstans.

Violet tittade upp. Hon verkade inte benägen att resa sig om inte Sex sa att hon måste göra fler teckningar, men det märktes att hennes intresse hade väckts. Hon hade ett mål, och det målet var det enda skälet till att hon gjort sig sådant besvär med att rita så komplicerade teckningar nere i en råkall och smutsig grotta när hon, den unga drottningen, i stället kunde ha provat klänningar och juveler eller gett storslagna fester med gäster som kröp för henne.

Sex verkade befinna sig i sin egen värld. Hon drog med händerna över teckningen av Rickard, tryckte kinden mot stenväggen och sträckte samtidigt ena armen bakåt. ”Kom, mitt barn.”

Violet rynkade bistert pannan. ”’Min drottning’, menar du?”

Antingen hörde Sex henne inte eller också brydde hon sig inte om att rätta sig. ”Skynda dig. Det är dags att börja rita länkarna.”

Violet reste sig. ”Nu? Vi skulle ha ätit kvällsvard för länge sedan.

Jag är hemskt hungrig.”

Sex, som strök kinden mot kritteckningen som en katt stryker sig mot en människas ben, verkade inte vara det minsta intresserad av att äta.

Hon gjorde tecken med sina långa fingrar åt Violet att komma. ”Det måste göras nu. Skynda dig. Vi får inte kasta bort ett så sällsynt tillfälle. Det kommer att ta tid att rita de länkar vi behöver, och ingen vet hur lång tid vi har på oss.” ”Varför började vi i så fall inte tidigare, när det …” ”Vi måste börja nu, när han är i tomrummet.” Sex klöste i luften med handen. ”Det är lättare att riva ögonen ur honom när han är blind”, sa hon med sin väsande röst. ”Jag förstår inte varför …” ”Möjligheten gör det möjligt. Vill du eller inte?”

14

Goodkind - I det fördolda SaS 23.indd 14

11-02-17 10.54.26

Violet sänkte sina korslagda armar och trotsigheten försvann.

Hennes ansikte fördunklades. ”Jag vill.”

Ett förstulet leende gled över Sex ansikte. ”Då så. Låt det börja.

Du måste rita länkarna nu.”

Violet, som plötsligt såg beslutsam ut, tog de färgade kritorna från en liten hylla på stenväggen bakom den kungliga tronstolen.

Hon gick fram till Sex, som knackade med ett långt, smalt finger på stenväggen. ”Börja vid bilden av dolken, som jag har lärt dig, precis som du har övat på, så att du är säker på att det du skapat kan skära snabbt och säkert när du påbörjar länken.” ”Jag vet, jag vet”, sa Violet och satte djärvt den gula kritan mot spetsen på en av de lysande symbolerna vid sidan om Rickards ansikte.

Sex grep tag i Violets arm och drog bort hennes hand från väggen innan hon hann nudda vid den med kritan. Hon flyttade Violets hand en liten bit till nästa spets i ett mönster som bestod av ett dussin spetsar. ”Jag har talat om för dig”, sa Sex ansträngt hövligt och hjälpte Violet att börja rita en linje, ”att ett misstag här är oåterkalleligt.” ”Jag vet – jag råkade bara ta fel spets”, sa Violet högdraget. ”Jag har den rätta nu.”

Sex lyssnade inte på drottningen utan stod med blicken fäst vid teckningen och nickade gillande när hon såg kritan börja röra sig över stenväggen. ”Byt till röd”, sa hon med låg röst när drottningen dragit kritan en bit över den tomma ytan.

Utan invändningar eller tvekan bytte Violet den gula kritan mot en röd och började dra en ny linje i vinkel från den gula hon just hade ritat. När hon dragit ett streck över halva den sträcka som återstod till teckningen av Rickard, avbröt hon sig utan att bli tillsagd och bytte den röda kritan mot en blå.

Sedan tvekade hon och såg på Sex. ”Det här är väl noden? Eller hur?”

Sex nickade. ”Det stämmer”, mumlade hon, nöjd med det hon såg. ”Det stämmer, dra den nu runt och tillbaka för att fullborda den första ligaturen.”

Violet ritade en blå cirkel där den röda linjen slutade och fort-

15

Goodkind - I det fördolda SaS 23.indd 15

11-02-17 10.54.26

satte sedan dra kritan över den släta, mörka stenväggen. När hon med den blå kritan nådde en av spetsarna på nästa symbol, gick hon tillbaka och drog en linje som förenade Rickard med den blå cirkeln. De tre linjerna som Violet just ritat började lysa. Från den blå cirkeln kom en ljusstråle, som sken in som genom ett fönster i den mörka stenväggen.

Sex höjde plötsligt ena handen för att få Violet att hejda sig innan hon hann föra kritan till nästa spets. ”Vad är det?” frågade Violet. ”Någonting … är inte som det ska …”

Sex tryckte ansiktet mot teckningen, den här gången med kinden precis mot Rickards ansikte. ”Inte alls som det ska …”

Rickard andades ännu en gång in den silverfärgade extasen, men känslan av oro och brådska var stark och den sällsamma hänryckning han brukade uppleva i slifen var den här gången inte lika kraftfull som vanligt. Å andra sidan var han nästan alltid djupt bekymrad över något när han färdades i slifen; det var när allt kom omkring problem av ett eller annat slag som gjorde att han behövde begagna sig av slifens tjänster till att börja med. Men som nu hade han aldrig upplevt det. Det han kände var inte så mycket rädsla som starka, men vaga onda aningar. För varje andetag han drog, var det som om han pressades allt hårdare ned som av en osynlig hand.

I slifen hade man ingen riktig känsla av att se, och inte heller någon uppfattning om tid, eller upp och ned. Men även om han inte såg som vanligt, tyckte han sig se färger och emellanåt dunkla former som verkade torna upp sig och precis lika snabbt försvinna.

Han var också medveten om att han var i rörelse med en ofattbar hastighet som om han var en pil som avlossats från en kraftfull båge. Samtidigt kändes det som att flyta nästan orörlig i det täta tomrummet i slifen. De motstridiga känslorna förenades i en blandning som var så berusande att han sköt ifrån sig sin i vanliga fall instinktiva önskan att försöka förstå vad de olika känslorna hade för betydelse.

Under den snabba färden genom slifens kvicksilverväsen började han skjuta ifrån sig oron. Det var då han blev medveten om en lätt,

16

Goodkind - I det fördolda SaS 23.indd 16

11-02-17 10.54.26

egendomlig beröring, ett förstulet tryck som han genast insåg att han aldrig tidigare upplevt under sina färder i slifen. En hettande rädsla spreds genom honom.

Han insåg att beröringen varit påtaglig på ett helt annat sätt än vad de onda aningar han känt hade varit.

Medan han gled fram i den väldiga silverfärgade tomhetens famn, försökte han skilja känslan av att ha blivit vidrörd från allt annat.

Stillheten och känslan av isolering i slifen omgav honom, smekte honom, avskilde honom från den fruktansvärda, besinningslösa farten som annars borde ha slitit en människa i stycken. Stillheten var lindrande och dämpade hans rädsla för att andas in vätskan han flöt i.

Men han kände också något annat, även om han ännu inte kunde skilja det så mycket från allt annat att han kunde avgöra vad det var.

Men han blev alltmer övertygad om att det var något som var fel. Skrämmande fel. Det blev ännu mer bekymmersamt av att han inte förstod hur han kunde veta det. Han försökte lista ut hur det kom sig att han tänkte så.

Han kom fram till att det måste bero på den förstulna beröringen. Han undrade som hastigast om han kunde ha inbillat sig alltsammans, men avfärdade tanken. Han hade känt det.

Det verkade nästan som om det fanns en ond förorening där, som om det var en vacker dag och han låg på en varm, solbelyst äng, omgiven av en kaskad av färger och kände den vederkvickande doften av vilda blommor och såg ulliga moln sakta glida fram över en klarblå himmel, och sedan uppfattade en svag pust från en ruttnande djurkropp och samtidigt insåg att det svaga ljud han hörde kom från surrande flugor.

Det som i vanliga fall framstod som att under en omätlig tidrymd jaga fram genom den lena silverfärgade slifen hade börjat tänjas ut till en plågsam inbromsning.

Cara höll hans högra hand i ett järngrepp, men Nicci kramade hans vänstra hand ännu hårdare. Han märkte på hennes sätt att krama hans hand att hon också hade uppfattat något. Han önskade att han kunde ha frågat vad hon kände, men man kunde inte samtala i slifen.

Rickard öppnade ögonen mer och försökte se vad som omgav

17

Goodkind - I det fördolda SaS 23.indd 17

11-02-17 10.54.26

honom, men han befann sig i en skuggvärld där det inte fanns mycket annat att se än de skimrande ljusstrålar – gula, röda och blå – som skar genom mörkret som de jagade fram i. Rickard tyckte att ljus­strålarna verkade röra sig på ett annat sätt än vad de hade gjort tidigare. Men det var svårt att avgöra med någon säkerhet i slifen. I regel var han bara dunkelt medveten om vad som hände omkring honom, han såg det egentligen inte.

Han insåg att det fanns något framför honom, något som med mjuka rörelser tog sig fram genom det silverfärgade töcknet. Först såg det ut som långa, smala blomblad som just börjat vecklas ut.

När det kom närmare såg Rickard att det mer liknade ett stort antal armar – avsmalnande, långa, mjukt böljande – som utgick från en central kropp som han inte riktigt kunde urskilja.

Det var ofattbart och djupt förvirrande. När varelsen kom ännu närmare, började det se ut som om den bestod av glasbitar som bildade något på en gång välordnat och samtidigt föränderligt. Han kunde se rakt genom de genomskinliga armarna som sträckte sig mot honom, se strålar av färgat ljus skimra på andra sidan.

Det var det märkligaste han någonsin hade sett. Hur han än försökte kunde han inte förstå vad det var. Det var som om det både fanns och inte fanns där.

Sedan förstod han och han kände en iskall fruktan inom sig.

Samtidigt ryckte Nicci med en sådan kraft i hans hand att armen nästan hoppade ur led. Han måste ha dragits bakåt, för Cara, som fortfarande höll i hans andra hand, seglade förbi honom. Rickard drog ned huvudet. Den genomskinliga skepnaden susade förbi tätt intill hans ansikte.

Nicci hade dragit tillbaka honom i sista sekunden.

Nu förstod Rickard vad det var.

Det var besten.

Känslan av att befinna sig nära något ont blev plötsligt så stark att han kände en panik som höll på att kväva honom. När besten gled förbi vände den sig om, sträckte sina glasliknande armar mot honom och försökte ta tag i honom igen.

Med ett häftigt ryck drog Nicci honom ännu en gång bort från det stjärnformade nätverket av tentakler som bredde ut sig framför honom och försökte snärja honom.

Rickard drog till sig handen som Cara höll i och tog fram sin

18

Goodkind - I det fördolda SaS 23.indd 18

11-02-17 10.54.26

kniv. Cara tog genast ett hårt tag i hans skjorta för att inte släppa honom.

Rickard började hugga efter armarna som fortfarande trevade efter honom och ville fånga honom i ett dödligt grepp. Han insåg snabbt att det var i det närmaste omöjligt att kämpa med kniv i slifen. Omgivningarna var alldeles för flytande för att han skulle kunna röra sig särskilt fort. Det var som att försöka ta sig fram i flytande honung. Han ändrade taktik och började i stället vänta på att armarna skulle slutas kring honom, började vänta på att det som befann sig i den glasliknande mitten skulle komma till honom.

När det gjorde det, körde han fram kniven mot varelsens genomskinliga, medvetna kärna. Men varelsen spetsades inte på kniven utan drog sig bara undan och slank med lätthet förbi Rickards kniv.

Sedan gick den till angrepp igen, driven av ett märkbart raseri.

Varelsen rörde sig med mjuka rörelser och verkade inte hindras det minsta av den flytande värld som omgav dem.

På Rickards ena sida försökte den skimrande gestalt som var Cara, och som fortfarande höll i hans skjorta, slå på besten med sin fria hand. På den andra försökte Nicci utöva magi, det visste han.

Men det verkade inte som om hennes magi fungerade i de förhållanden som rådde i slifen.

Besten lade en tentakel kring Rickards arm och snodde sedan en annan kring Caras. Hon grep tag i Rickards arm med den andra handen. Men besten hakade sig fast vid den armen också och lyckades utan minsta ansträngning skilja Cara från Rickard. En sekund senare var Cara borta. Det var för mörkt för att Rickard skulle kunna se vart hon tog vägen eller hur nära honom hon befann sig. Ännu värre var att han inte visste hur det var med henne eller om varelsen hade tagit henne.

Nicci lade beskyddande sin arm hårdare kring Rickards midja och klamrade sig fast när fler böljande, genomskinliga armar dök upp i mörkret och ringlade sig kring dem. Det var som att befinna sig i ett ormbo, där ormarna slingrade sig kring en och kramade med stor kraft. Armen som låg kring Rickards ben kramade så hårt att han befarade att all vävnad skulle slitas loss.

Trots att Rickard inte kunde höra Nicci i vanlig mening, uppfattade han svagt att hon skrikande av raseri kämpade mot varelsen som hade snärjt dem. Kring Nicci fladdrade egendomligt dämpade

19

Goodkind - I det fördolda SaS 23.indd 19

11-02-17 10.54.27

blixtar. Rickard förstod att hon försökte använda sina krafter, men det verkade inte påverka besten.

Rickard låtsades inte om smärtorna som de glasliknande tentaklerna kring honom framkallade utan högg om och om igen i de tjocka armarna som kom emot honom. Med beslutsam frenesi lyckades han hugga av några av dem. De avhuggna armarna föll våldsamt sprattlande ned i tomrummet som omgav dem, som om de sjönk i ett bottenlöst hav.

Men det verkade inte tjäna något till; alltfler slingrande tentakler kom emot honom i mörkret. Det var som att befinna sig på botten av en mörk grop full med ilskna huggormar. Rickard kämpade av alla krafter, stötte, högg och skar. Han tog i så att det värkte i armarna. Nicci vägrade fortfarande att släppa taget om honom och brottades med de kraftiga tentaklerna med sin fria hand. Det märktes på hennes sätt att kröka ryggen och vrida sig att hon hade ont. Rickard brydde sig inte om ringlarna som låg kring honom utan började hacka av alla krafter i armarna som försökte dra bort Nicci från honom.

Sedan for hon häftigt iväg.

Plötsligt var Rickard ensam i tomheten med en glasliknande, hal, kraftfull varelse som försökte dra honom mot sig, mot sin mitt, mot något som gav ifrån sig morrande, smackande, klapprande ljud.

Det var omöjligt att få övertaget över en sådan varelse och slippa ur de många armarnas grepp. Ännu fler armar kom farande.

Innan de fick grepp om honom, stötte han av alla krafter kniven i riktning mot den centrala kärnan som han inte kunde se tydligt.

Han träffade något fast. Från besten hördes ett ylande ljud som skar i öronen. Armarna lättade lite på greppet – de släppte honom inte, men gav efter så mycket att Rickard med ett kraftfullt kast kunde göra sig fri. Som ett pumpafrö som kramas mellan våta fingrar kastades han iväg.

Rickard försökte simmande komma ifrån de slingrande, genomskinliga armarna som snabbt, kraftfullt och outtröttligt återigen sträcktes mot honom. ”Här!” sa Sex enträget och knackade med knogarna mitt på en symbol.

Violet skyndade fram med kritan till punkten som hennes råd-

20

Goodkind - I det fördolda SaS 23.indd 20

11-02-17 10.54.27

givare pekade på. Hennes hand flög fram med snabba och säkra rörelser. Med andra handens ovansida torkade hon svetten ur pannan. Rachel hade aldrig sett Violet arbeta så hårt eller så snabbt.

Rachel visste inte vad som var fel, men det märktes att något inte gick som Sex hade räknat med. Hon var i ett tillstånd mitt emellan panik och raseri. Rachel oroade sig för hur alltsammans skulle avlöpa.

Medan Violet snabbt ritade föreningslänkar, bytte krita och fortsatte från punkt till punkt, återgick Sex till att dämpat mässa besvärjelser. Det kändes som om de framviskade orden frätte och sved i Rachels själ. Hon förstod varken orden eller deras innebörd, men bakom dem uppfattade hon ett ondskefullt uppsåt som gjorde henne skräckslagen.

Hon kastade en hastig blick bort mot ingången till grottan, men det var mörkt ute och hon kunde inte se något. Hon ville fly men vågade inte. Hon visste att om hon gjorde så att Violet eller Sex tvingades avbryta det de höll på med och ta upp jakten på henne, så skulle det sluta mycket illa.

Chase hade lärt henne att lägga band på sina ingivelser, som han kallade det, och vänta tills verkliga tillfällen erbjöd sig. Han hade rått henne att aldrig, om hon inte var i omedelbar livsfara, göra något utan att ha en noga genomtänkt plan. Han hade sagt att hon inte borde handla i blind rädsla utan försöka komma på sätt att förbättra sina möjligheter att lyckas.

Hur upptagna de andra än var, så visste Rachel att de, nu när de var tillsammans och var så uppskruvade, skulle reagera med snabbt och obehärskat våld på eventuella försyndelser från hennes sida. Det här var inte rätta tillfället; att just då flyga upp och börja springa var ingen bra plan, och det visste hon.

Medan Rachel satt stilla och tyst och försökte göra sig osynlig, knackade Sex försiktigt med sin knutna hand på några av de skimrande noderna i länkarna som Violet hade ritat. Varenda lysande cirkel hon knackade på slocknade med ett lågt morrande ljud som fick det att gå kalla kårar längs ryggen på Rachel. Grottan verkade brumma i takt med Sex rytmiska besvärjelser.

Violet, som ritade med breda, yviga streck, kastade en hastig blick åt sidan för att se hur långt Sex hade kommit. Sex släckte de lysande cirklarna i tur och ordning och skulle snart vara ifatt drott-

21

Goodkind - I det fördolda SaS 23.indd 21

11-02-17 10.54.27

ningen. Som i trans började Violet rita ännu fortare. Det skrapande ljudet från kritan harmonierade med rytmen i Sex mässande.

En ylande vind blåste in i grottan medan Sex mumlade fram besvärjande verser med en monotont mässande, men med allt starkare röst. Hon knackade överallt kring bilden av Rickard med sin knutna hand på punkter i länkarna som Violet utan avbrott hade ägnat flera timmar åt att rita. Rachel hade trott att Violet snart skulle sjunka ihop av trötthet, men hon verkade tvärtom arbeta allt fortare för att inte bli upphunnen av Sex. Hur snabbt hennes händer än rörde sig, såg varje streck hon ritade korrekt ut och mötte varje skärningspunkt på exakt rätt plats. Sex hade tvingat Violet att öva på att rita symbolerna i det oändliga och det verkade betala sig nu.

Teckningen av Rickard var nästan helt omsluten av ett nät av symboler och förbindande linjer.

Med ett egendomligt ord, som Sex ropade för att höras över den ylande vinden, släckte hon den sista lysande punkten runt bilden av Rickard. Vinden upphörde tvärt. Små lövstycken och annat skräp singlade ned genom den plötsligt stilla luften.

Sex avbröt mässandet. Det ryckte i hennes ögonbryn. Med fingertopparna rörde hon vid några av symbolerna, som om hon kände på deras puls. I grottan fladdrade ett skimrande färgat ljus. ”Den har honom”, viskade hon som till sig själv.

Violet avbröt sig, svalde och hämtade andan. ”Va?” ”Apogeum till undre spets.” Sex gav Violet, som såg överraskad ut, en giftig blick. ”Rita det!”

Violet vände sig utan att tveka tillbaka mot väggen, sträckte sig upp och började rita spiralformade linjer nedåt från en av de centrala delarna av teckningen ovanför Rickards huvud.

Sex höjde handen. ”Var beredd, men rör inte de huvudsakliga besvärjelsepunkterna förrän jag säger till.”

Violet nickade. Sex ögon rullade upp i huvudet på henne och hon satte fingertopparna mot bilden av Rickard och lutade sig fram. Medan Violet och Rachel såg på viskade hon lågt mumlande egendomliga ord.

22

Goodkind - I det fördolda SaS 23.indd 22

11-02-17 10.54.27