9789173514682

LESLEY PEARSE fick sitt genombrott med romanen Georgia. Hon bor i Bristol i England och har skrivit många älskade böcker om starka kvinnor genom historien. Ett urval av tidigare böcker på svenska: Hope, Beth & Susan, Daisy, Mary och Elizabeth.

När första världskriget bryter ut tar Belle Reillys man, Jimmy, värvning och blir placerad vid de farliga utposterna i norra Frankrike.

Belle inser att hon inte kan stanna hemma i England och se på när så många män offrar sina liv så hon blir ambulansförare för Röda korset och hamnar även hon i Frankrike.

En tragisk händelse gör att hon möter Etienne – en man ur hennes förflutna, som hon aldrig lyckats glömma, och plötsligt ställs allt Belle tidigare levt för på ända …

Belles löfte är den fristående uppföljaren till Belle.

www.damm.se ISBN 978-91-7351-468-2

Pearse Belles löfte inbunden omslag.indd 1

Lesley Belles löfte Pearse

Sliten mellan förbjuden passion, kärlek och lojaliteter

”Lesley Pearse spelar på alla känslor i denna välgjorda berättelse om drömmar och beslutsamhet” The Sun

e t f ö l s e l Bel Lesley

Pearse

2013-04-23 14:21

Böcker av Lesley Pearse på svenska: Georgia Charity Rosie Charlie Matilda Nellie Daisy Beth & Susan Mary Adèle Hope Elizabeth Belle

468_inlaga_Belles_lofte.indd 2

2013-04-24 14:13

e t f ö l s e l l e B Lesley

Pearse Översättning: Yvonne Hjelm

468_inlaga_Belles_lofte.indd 3

2013-04-24 14:13

www.damm.se Copyright © Lesley Pearse 2012 Svensk utgåva © 2013 Damm Förlag, Forma Books AB Originalets titel The Promise Omslag Cecilia Danneker Engström Omslagsillustration © Susan Fox/Trevillian Images Sättning RPform, Richard Persson Typsnitt Indigo Tryck ScandBook AB, Falun 2013 ISBN 978-91-7351-468-2

468_inlaga_Belles_lofte.indd 4

2013-04-24 14:13

Till Maureen med kärlek för du är värd det.

468_inlaga_Belles_lofte.indd 5

2013-04-24 14:13

468_inlaga_Belles_lofte.indd 6

2013-04-24 14:13

Kapitel ett Juli 1914 Från portgången dit han tagit sin tillflykt undan det hällande regnet såg han tvärs över gatan mot den lilla hattbutiken med välvt fönster.

Bara namnet, i kursiverade guldbokstäver över fönstret, fick hans hjärta att slå lite fortare: Belle. Han kunde se silhuetterna av två damer där inne, och av deras gester att döma var de förtjusta över hattarna de såg. Han hade gjort det han hade kommit hit för, att se om Belle hade förverkligat sin dröm, men nu när han var här, så nära henne, kändes det som om det inte var tillräckligt.

En fyllig kvinna med rosiga kinder sökte skydd för regnet i samma portgång. Hon kämpade med ett paraply som hade vänt sig i vinden. ”Om det inte slutar regna snart kommer vi att få simfötter allihop!” anmärkte hon skämtsamt medan hon försökte få ordning på paraplyet. ”Jag förstår inte hur jag kom på tanken att ge mig ut i det här vädret.” ”Jag tänkte samma sak själv”, svarade han medan han tog hennes paraply för att räta ut bågarna. ”Så där, ja”, tillade han och räckte över det. ”Men jag antar att nästa vindby kommer att vända det igen.”

Hon såg nyfiket på honom. ”Ni är fransman, eller hur? Men ni talar bra engelska.”

Han log. Engelska kvinnor i hennes ålder drog sig inte för att 7

468_inlaga_Belles_lofte.indd 7

2013-04-24 14:13

ställa frågor till fullständiga främlingar, och det tyckte han om.

Fransyskorna var mycket diskretare. ”Ja, jag är fransman, men jag lärde mig att tala engelska när jag bodde här i några år.” ”Så ni kanske är här på semester?” frågade hon. ”Ja, jag hälsar på gamla vänner”, sade han, för det var delvis sant. ”Jag hörde att Blackheath skulle vara en fin plats, men jag valde fel dag för ett besök.”

Hon skrattade och instämde i att ingen skulle vilja bege sig ut på heden i ett sådant ösregn. ”Ni måste bo i Sydfrankrike”, sade hon och granskade hans ansikte. ”Min bror semestrade i Nice och kom tillbaka brun som en conker*.”

Han hade ingen aning om vad en conker var, men uppskattade att kvinnan ville småprata. Kanske kunde han få veta något om Belle av henne. ”Jag bor nära Marseille. Och butiken där borta påminner mig om franska hattaffärer”, sade han och pekade.

Hon såg bort mot den och log. ”Ja, de säger att hon lärde sig yrket i Paris och alla kvinnorna här älskar hennes hattar”, sade hon med värme i rösten. ”Jag skulle ha tittat in där själv i dag om det inte hade varit så dåligt väder. Hon tar sig alltid tid med alla, det är verkligen en charmant ung dam.” ”Så det går bra för henne då?” ”O ja, hon har många kunder, inte bara häromkring, har jag hört. Men nu får jag ge mig i väg hem, annars blir det ingen middag i kväll.” ”Det var trevligt att få prata med er”, sade han och hjälpte henne att slå upp paraplyet igen. ”Ni borde gå in dit och köpa en hatt till er fru”, sade kvinnan när hon började gå därifrån. ”Ni hittar ingen bättre modist, inte ens på Regent Street.”

Efter att kvinnan hade gått stod han kvar och tittade mot * kastanj

8

468_inlaga_Belles_lofte.indd 8

2013-04-24 14:13

butiken på andra sidan gatan, i hopp om att få en skymt av Belle.

Han hade ingen fru att köpa en fin hatt till, men han behövde knappast en ursäkt för att hälsa på en gammal vän. Men var det så klokt att väcka det förflutna till liv igen?

Han vände sig om för att mönstra spegelbilden av sig själv i skyltfönstret intill. Gamla vänner hemma i Frankrike påstod att han hade förändrats under de två år som gått sedan han senast såg Belle, men själv kunde han inte se någon skillnad. Han var fortfarande lika spänstig och vältränad: hårt arbete på hans lilla gård höll honom i trim, och hans axlar var till och med ännu bredare nu. Men hans vänner menade kanske att ärret på hans kind hade bleknat och att den nya, lugnare tillvaron hade gjort hans kantiga anletsdrag mjukare och mindre skrämmande.

När han för tio år sedan, i tjugofemårsåldern, var tvungen att sätta skräck i människor, hade han känt en viss stolthet över iskylan i sin intensivt blå blick och att hans blotta röst kunde kännas hotfull. Men även om han visste att han fortfarande kunde ta till våld om det behövdes var hela den världen något som han hade lämnat bakom sig.

Om kvinnans uppskattning var representativ för vad man tyckte om Belle i den här lilla byn, kunde de mer skandalösa delarna av hennes förflutna inte ha följt henne hit. Det var bra.

Han om någon visste att människor sällan glömmer ens misstag och försyndelser.

Nu när han hade utfört sitt uppdrag visste han att det förnuftigaste han kunde göra var att gå tillbaka till järnvägsstationen och ta tåget till London.

Dörrklockans pinglande gjorde honom uppmärksam på att någon lämnade Belles butik. Det var de båda kvinnorna, som han gissade var mor och dotter eftersom den ena såg ut att vara i fyrtioårsåldern och den andra högst arton. Den yngre sprang till en väntande bil med två rosa- och svartrandiga hattaskar, medan den äldre kvinnan vände sig in mot butiken som för att säga adjö. Sedan fick han plötsligt se Belle i dörröppningen, 9

468_inlaga_Belles_lofte.indd 9

2013-04-24 14:13

lika finlemmad och vacker som han mindes henne. Hon bar en mycket sedesam, höghalsad ljusgrön klänning och det mörka, glänsande håret var samlat i en hög uppsättning där några ostyriga lockar ramade in ansiktet.

Med ens ville han inte vara förnuftig; han måste få tala med henne. Tecknen på ett annalkande krig, som börjat skönjas ett par år tidigare, hade blivit alltmer påtagliga det senaste året, och efter mordet på den österrikiske tronföljaren Franz Ferdinand i slutet av juni var ett krig nu oundvikligt. Tyskland skulle med all säkerhet gå till angrepp mot Frankrike, och eftersom han måste slåss för sitt land kanske han aldrig skulle få se Belle igen.

När bilen med de två kvinnorna hade kört därifrån stängde Belle dörren till butiken. Oförmögen att stå emot impulsen nu när hon var ensam korsade han snabbt gatan i regnet och stannade upp bara en kort stund för att se på henne genom dörrens glasruta. Hon stod med ryggen mot honom medan hon arrangerade några hattar på sina ställningar. Hennes klänning hade en rad små pärlknappar i ryggen och han kände ett hugg av svartsjuka vid tanken att han aldrig skulle få knäppa upp dem åt henne. Belle böjde sig fram för att ta upp en hattask från golvet och han skymtade ett par välformade vader ovanför de feminina, ankelhöga kängorna. Han hade sett henne naken den gången han räddade henne i Paris, och då bara känt oro och velat beskydda henne, men nu var åsynen av några centimeter av hennes ben berusande.

Hon vände sig om när hon hörde dörrklockan pingla och spärrade häpet upp ögonen när hon fick se honom. ”Étienne Carrera!” utbrast hon. ”Vad i all världen gör du här?”

Hennes röst, de djupblå ögonen och sättet att uttala hans namn gjorde honom nästan knäsvag. ”Jag är smickrad över att du minns mig”, sade han och tog av sig hatten med en elegant gest. ”Och du är vackrare än någonsin. Framgång och livet som gift passar dig.”

Han tog några steg närmare henne i avsikt att kyssa hennes kind, men hon rodnade och drog sig osäkert undan. ”Hur visste 10

468_inlaga_Belles_lofte.indd 10

2013-04-24 14:13

du att jag är gift och bor här i Blackheath?” frågade hon. ”Jag tittade in på Ram’s Head i Seven Dials. Värden där berättade att du hade gift dig med Jimmy och flyttat till Blackheath.

Jag ville inte lämna England utan att få träffa dig, så jag tog tåget hit.” ”Efter allt du har gjort för mig borde jag ha skrivit till dig inför bröllopet”, sade hon och såg både orolig och förvirrad ut över hans plötsliga uppdykande. ”Men …” Hon avbröt sig. ”Jag förstår”, sade han lätt. ”Gamla vänner som har gått igenom svåra saker tillsammans behöver inte förklara. Jimmy gav aldrig upp hoppet om att hitta dig och jag förstår att han älskar dig väldigt mycket. Så jag är glad att allting har ordnat sig för er båda. Jag hörde att han och hans morbror har en pub här.”

Belle nickade. ”Ja, den heter Railway Inn och ligger alldeles i närheten, nere i backen. Du minns väl att jag berättade om Mog, min mors hushållerska. Hon gifte sig med Garth, Jimmys morbror, i september för två år sedan, och strax därefter gifte Jimmy och jag oss.” ”Och du fick din hattbutik till sist!” Étienne såg sig uppskattande omkring på den krämfärgade interiören med inslag av ljusrosa. ”Den är underbar, lika chic och elegant som du. En kvinna där ute sade till mig att man inte kan hitta finare hattar ens på Regent Street.”

Då log Belle och verkade slappna av lite. ”Ta av dig den där våta rocken så ska jag göra en kopp te till oss.” Medan hon gick in i ett litet rum som tjänstgjorde som ateljé längst inne i butiken ropade hon: ”Bor du fortfarande på din gård?” Étienne hängde upp sin rock på en krok vid dörren och strök tillbaka sitt blonda, fuktiga hår från pannan. ”Javisst, men jag gör även en del översättningar, vilket är anledningen till att jag är i England. Jag ska besöka ett företag som jag har arbetat åt tidigare”, ropade han tillbaka. ”Så ditt liv handlar inte bara om höns och citronträd nu?” sade hon när hon kom tillbaka ut i butiken. ”Men snälla, säg att du har hållit dig borta från gangsterlivet.”

11

468_inlaga_Belles_lofte.indd 11

2013-04-24 14:13

Étienne lade handen mot hjärtat. ”Jag lovar att jag är en oförvitlig samhällsmedborgare”, sade han gravallvarligt, men hans blå ögon glittrade. ”Jag har inte eskorterat några fler unga flickor till Amerika och inte heller räddat några ur klorna på galningar.”

Han hade aldrig förlåtit sig själv för att han inte vägrade låta sig utpressas när den kriminella organisation han då arbetade för tvingade honom att eskortera den kidnappade Belle till en bordell i New Orleans. Delvis sonade han sitt brott genom att komma till hennes undsättning i Paris två år senare, men i hans ögon var det inte tillräckligt för att befria honom från skulden. ”Jag har svårt att se dig som samhällets stöttepelare”, sade Belle och fnissade. ”Tror du mig inte?” sade han med låtsad förtrytsamhet. ”Skäms, Belle, du borde lita mer på mig. Har jag någonsin ljugit för dig?” ”En gång sade du att du skulle döda mig om jag försökte rymma”, replikerade hon. ”Och senare medgav du att det inte var sant.” ”Det är problemet med kvinnor”, log han. ”De minns alltid de små, obetydliga detaljerna.” Han sträckte ut handen och rörde vid en hatt försedd med rosa fjädrar och förundrades över vad hon åstadkommit med sin talang och sin beslutsamhet. ”Det är din tur att säga sanningen nu. Är ditt äktenskap vad du hoppades på?” ”Mycker mer”, svarade hon, aningen för snabbt. ”Vi är mycket lyckliga. En bättre man än Jimmy kan man inte få.” ”Då är jag glad för din skull”, sade han och bugade sig lätt.

Belle fnissade igen. ”Och du? Finns det någon kvinna i ditt liv?” frågade hon. ”Ingen som jag vill slå mig till ro med.”

Hon höjde frågande på ögonbrynen.

Han log. ”Det är inte alla som funderar på giftermål. Särskilt inte nu när det snart blir krig.” ”Nog går det väl att förhindra?” sade hon hoppfullt. ”Nej, Belle. Det är bara en fråga om veckor.”

12

468_inlaga_Belles_lofte.indd 12

2013-04-24 14:13

”Män talar inte om något annat”, suckade hon. ”Jag blir så trött på det. Förresten, du kan väl följa med mig hem och hälsa på Jimmy, Garth och Mog? De kommer att bli så glada över att äntligen få träffa dig.” ”Jag tror inte att det är någon bra idé”, sade Étienne.

Belle trutade med läpparna. ”Varför inte? Du räddade mitt liv i Paris, och de kommer att bli både besvikna och förvånade om du kom till butiken men inte följde med mig hem.”

Han såg tankfullt på henne ett ögonblick. ”När du flyttade hit lämnade du också det förflutna bakom dig.”

Belle gjorde en ansats till att protestera, men hejdade sig när hon insåg att han hade rätt. Den dag då hon gifte sig med Jimmy hade hon definitivt stängt dörren till sitt liv i Amerika och Paris. Étienne hade öppnat den igen genom att komma och besöka henne, och hon var glad för att han hade gjort det, men Jimmy kanske inte skulle se det på samma sätt. ”Och Noah?” frågade hon. ”Tänker du träffa honom? Ni blev ju så goda vänner när ni letade efter mig, och du minns säkert Lisette, som tog hand om mig på vårdhemmet innan du tog mig till Amerika. Noah blev kär i henne och nu är de gifta och ska snart ha barn. De har ett trevligt hem i St. John’s Wood.” ”Jag har hållit kontakten med Noah per brev”, sade Étienne. ”Kanske inte så ofta som jag borde, men han är ju journalist och mycket bättre på att skriva än jag. Nuförtiden är han en så välkänd skribent att jag kan läsa hans artiklar i Frankrike också. Jag ska faktiskt äta lunch med honom i morgon, nära hans kontor.

Vi kommer alltid att vara vänner, men jag tänker inte besöka honom hemma. Vi känner båda att Lisette inte behöver påminnas om det förflutna, särskilt inte nu när hon väntar barn.”

Belle log sorgset, för hon förstod precis. Lisette hade också blivit tvingad in i prostitution när hon var en ung flicka, och det var därför hon hade velat hjälpa Belle. ”Att få ett respektabelt liv har inte varit lätt”, sade hon. ”Jag tycker mycket om Noah och Lisette, och vi håller kontakten och hälsar på hos varandra ibland men vi undviker alltid att tala om hur och varför vi möt13

468_inlaga_Belles_lofte.indd 13

2013-04-24 14:13

tes. Jag vet att det är bäst så, nu när både Lisette och jag är gifta, men det hindrar oss från att bli riktigt nära vänner.” ”Påverkar det förflutna din relation med Jimmy?” frågade Étienne. Hans genomträngande blick borrade sig in i henne, som om han ville se om hon försökte ljuga. ”Ibland”, medgav hon. ”Det är som att ha en sticka i fingret som man inte kan få ut, och ändå kan man inte låta bli att peta på den.” Étienne nickade. Han tyckte att hennes beskrivning var mycket träffande. ”Så är det för mig också. Men så småningom letar sig stickan ut och hålet efter den kommer att fyllas av nya minnen.”

Belle brast plötsligt i skratt. ”Varför är vi så dystra? För oss allihop – dig och mig, Jimmy, Mog och Lisette – gick det ju bra, fast vi har haft förfärliga upplevelser. Varför väljer människor att älta sina svårigheter?” ”Är det svårigheterna vi ältar eller de fina ögonblicken som höll oss uppe när det var svårt?” frågade han och höjde frågande ett ögonbryn.

Belle rodnade, och han visste att hon inte hade glömt stunderna de hade delat.

Trots att hon fördes till Amerika mot sin vilja skötte hon om honom när han blev sjösjuk under båtresan. Långt innan de nådde New Orleans hade de kommit varandra mycket nära och på kvällen när hon fyllde sexton år hade hon försökt få honom att förföra henne. Han förstod inte hur han hade lyckats lägga band på sig; han åtrådde henne trots att han hade hustru och två söner hemma i Frankrike. Minnet av hennes unga, fasta kropp i hans armar och de ljuvliga kyssarna, hade ofta eggat honom under åren som gått. Ändå var han glad för att han inte hade gett efter för hennes ungdomliga iver den kvällen – han kände sig tillräckligt skuldtyngd som det var. ”När jag läser något om New York brukar jag tänka på dagarna då du visade mig alla sevärdheterna”, sade hon. ”Jag måste vara försiktig och aldrig nämna att jag har varit där, annars blir jag kanske tvungen att förklara när och vem jag var tillsammans 14

468_inlaga_Belles_lofte.indd 14

2013-04-24 14:13

med. Jag frågade aldrig om du uppskattade de där två dagarna också. Gjorde du det?” ”Jag hade inte haft så roligt på mycket länge”, medgav han. ”Du var så imponerad och ivrig att få se allting. Jag kände mig usel när vi fortsatte till New Orleans.” ”Det var inte så farligt hos Martha’s”, sade hon och lade handen på hans arm som för att trösta honom. ”Jag lade aldrig skulden på dig, jag förstod att du inte hade något val. Och dessutom gottgjorde du det mer än väl när du kom till Paris och räddade mig från Pascal två år senare.”

Hon rös ofrivilligt till, som hon alltid gjorde när hon mindes allt som Pascal hade utsatt henne för. Den galne mannen hade låst in henne på vinden i sitt hus, och om Étienne inte hade hittat henne skulle Pascal ha dödat henne, det var hon säker på.

Och Étienne hade inte bara räddat henne. Han hjälpte henne att läka till både kropp och själ genom att sitta vid hennes säng på sjukhuset, låta henne gråta, tala med henne och ge henne hopp inför framtiden. Hon mindes också dagen då Noah hade berättat för henne att Étiennes fru och båda söner hade omkommit när deras hus brann ned. Till sin skam hade hon först tänkt att Étienne nu var fri, i stället för att bli förtvivlad över att hans familj hade dött på ett så fasansfullt sätt. Étienne lade märke till att hon rös, och då han insåg att hans oväntade uppdykande och de minnen de delade gjorde henne orolig, återförde han dem båda till nuet. ”Jag kommer att ta värvning i armén när jag är tillbaka i Frankrike”, sade han. ”Åh, nej, det ska du väl inte?” flämtade hon. Étienne skrattade. ”Så reagerar kvinnor alltid, men det är min plikt, Belle. Och än en gång spökar mitt förflutna, eftersom jag lyckades undvika att göra värnplikten genom att resa till England.” ”Kommer du att straffas för det?” frågade hon.

Han flinade. ”Jag hoppas på att de bara blir glada över att få sticka ett vapen i händerna på mig”, sade han. ”Jag ser inte 15

468_inlaga_Belles_lofte.indd 15

2013-04-24 14:13

fram emot drillen och att behöva lyda order och jag är inte så dum att jag tror att det kommer att ge mig ära, men jag älskar Frankrike och jag tänker ta mig tusan inte låta mitt land falla i tyskarnas händer.”

Hon såg begrundande på honom. ”Du är både snabbtänkt och modig, Étienne, så du kommer att bli en bra soldat. Men jag skulle mycket hellre önska att du vore i säkerhet på din gård, upptagen med att odla citroner och mata höns.”

Han ryckte på axlarna. ”Vi kan inte alltid välja det säkra och bekväma. Jag har ett våldsamt förflutet, jag vet vad man kan utsätta en människa för. Det var något jag trodde att jag hade lämnat bakom mig, men det verkar som om det är precis det som mitt land nu behöver mig till.” ”Du är en god och hederlig man”, suckade hon. ”Jag hoppas att du tar vara på dig. Och om du är säker på att du inte vill följa med och hälsa på Jimmy så borde jag stänga butiken och gå hem. Vi brukar alltid äta lite tillsammans innan han öppnar puben igen på kvällen.” ”Ja, naturligtvis, jag ska inte uppehålla dig”, sade han, men gjorde ingen ansats att ta på sig hatten och rocken. Han ville tala om för henne att han alltid hade älskat henne, han ville ta henne i sin famn och kyssa henne. Men han visste att det var för sent. Han hade haft sin chans i Paris och inte tagit den. Nu tillhörde hon en annan man. ”Det är bäst att du går härifrån först. Jag vill inte att någon ska prata om att jag har promenerat längs gatan med en främling”, sade hon rakt på sak.

Därmed reste sig Étienne och tog på sig rocken. ”Jag har fått veta det som jag kom hit för”, sade han lågt. ”Att du är trygg och har det bra. Var lycklig, älska Jimmy av hela ditt hjärta, och jag hoppas att jag en dag får veta genom Noah att du har en hel skock ungar.”

Han tog hennes hand och kysste den, vände sig sedan hastigt om och lämnade butiken.

16

468_inlaga_Belles_lofte.indd 16

2013-04-24 14:13

”Au revoir”, mumlade Belle när dörren stängdes bakom honom.

Tårar brände bakom ögonlocken, för det fanns så mycker mer hon hade velat säga till honom. Så mycket mer hon ville veta om hans liv.

Som sextonåring hade hon blivit förälskad i honom. Hon rodnade fortfarande när hon tänkte på att hon hade krupit ned i hans koj och hoppats att han ville dela den med henne. Men han hade varit en sann gentleman: bara hållit om henne och kysst henne utan att låta det gå längre.

Nu när hon som vuxen såg tillbaka på fasorna före mötet med Étienne – hur hon blev bortrövad i närheten av hemmet och sedan såld till en bordell i Paris, där hon utsattes för våldtäkt av fem olika män – antog hon att hon kunde ha blivit förälskad i vem som helst som behandlade henne väl efter en sådan prövning. Ändå kunde det inte bara ha berott på att Étienne var snäll mot henne, eller att han var stark, känslig och ömsint, för de där flickdrömmarna om honom hade stannat kvar hos henne hela tiden i New Orleans och under resan tillbaka till Frankrike.

När han dök upp för att rädda hennes liv var hennes oskyldiga syn på världen borta sedan länge och hon visste mer om män än någon kvinna borde göra. Men han måste ha känt något för henne också: varför skulle han annars genast ge sig i väg till Paris när han två år senare fick veta att hon försvunnit i staden?

Under sin återhämtning efter att hon blivit räddad hoppades hon få ett tecken på att hennes känslor var besvarade. Hon trodde att det var så, att döma av hur han såg på henne och hans ömma omsorger. Ändå tog han henne aldrig i sina armar och erkände sin kärlek, inte ens när de skildes åt vid Gare du Nord och hon grät och tydligt visade vad hon kände.

Hon hade gjort sitt bästa för att tränga undan minnet av deras avsked och den längtan hon känt så länge efteråt, även sedan hon kommit hem och Jimmy började tala om äktenskap. Så varför hade han kommit hit i dag och drivit in den där taggen i hennes hjärta igen?

17

468_inlaga_Belles_lofte.indd 17

2013-04-24 14:13

Det hon hade sagt till honom var sant. Hon och Jimmy var mycket lyckliga. Han var hennes bästa vän, älskare, bror och äkta man i en och samma person. De strävade mot samma mål och skrattade åt samma saker – han var allt en flicka kunde önska sig och behövde. Han hade läkt hennes sår från det förflutna, i hans armar hade hon känt både stilla ömsinthet och djup tillfredsställelse, för han var en känslig och uppmärksam älskare.

Jimmy var hennes värld. Hon älskade livet de hade tillsammans. Ändå önskade hon att hon hade kunnat tala om för Étienne hur underbart det hade varit att se honom igen, att han ofta hade funnits i hennes tankar de senaste två åren och att hon hade honom att tacka för så mycket.

Men en gift kvinna kunde inte säga sådana saker, och inte heller hade det varit möjligt att låta honom stanna någon längre stund.

Blackheath var ett litet samhälle, med människor som var trångsynta och nyfikna, och många av dem skulle inte försitta tillfället att skvallra om att de sett en stilig man tala med henne i butiken.

Hon började städa i lokalen. Dammade av disken och plockade upp en bit silkespapper som hade hamnat på golvet.

Medan hon fortsatte med sina sysslor kunde hon inte hjälpa att hon frågade sig – om nu allting var så bra – varför det kändes som om något fattades i hennes liv. Varför kände hon avund när hon läste om suffragetterna i tidningen och såg att de hade modet att stå upp för kvinnors rätt trots att de blev bespottade? Varför tyckte hon att hennes nya, anständiga tillvaro var en aning kvävande? Och framför allt, vad var det i Étiennes röst, hans utseende och beröringen av hans läppar mot hennes hand som fortfarande fick henne att darra?

Belle ruskade på sig, öppnade lådan där hon förvarade dagskassan och tömde den i ett tygfodral som hon stoppade i sin påsväska. Hon fäste stråhatten på huvudet med en lång hattnål, slängde capen över axlarna och tog upp paraplyet ur stället vid dörren.

Hon stannade upp på tröskeln innan hon släckte efter sig, och mindes dagen då hon hade öppnat sin butik. Det var en kall 18

468_inlaga_Belles_lofte.indd 18

2013-04-24 14:13

novemberdag, bara två månader efter Mogs och Garths bröllop, och hon och Jimmy skulle gifta sig strax före jul. Allting i butiken hade varit skinande nytt. Jimmy hade glatt henne med att köpa de små men påkostade franska kristallkronorna och disken med glasskiva. Mog hade hittat de två Regencystolarna med knappar i ryggstöden och låtit klä om dem i rosa sammet medan Garth hade betalat de två dekorationsmålarna som förvandlat den trista lilla lokalen till en dröm i rosa och krämfärgade toner.

Hon sålde tjugotvå hattar den där första dagen och dussintals kvinnor som kom in bara för att titta hade kommit tillbaka. Av de arton månader som gått var det mindre än sju dagar då hon inte lyckats sälja en hatt, och då hade det alltid varit dåligt väder.

Genomsnittet för en vecka var femton hattar. Visserligen måste hon arbeta hårt för att hålla jämna steg med efterfrågan och ta hjälp av en hemsömmerska, men hon gjorde en mycket god förtjänst. Under sommaren köpte hon in enkla stråhattar som hon gjorde om till egna modeller och det hade visat sig vara ett lyckokast. Hennes butik var en strålande succé. ”Som allting i ditt liv nu”, påminde hon sig själv när hon släckte belysningen. Étienne gick direkt till stationen. Han skulle bli tvungen att vänta i tjugofem minuter, eftersom han precis missat ett tåg, och ställde sig vid fönstret intill biljettluckan och tittade bort mot puben Railway Inn på andra sidan gatan.

Han hade aldrig förstått sig på engelska pubar med sina strikta öppettider, män som hällde i sig stora mängder öl och sedan raglade hem vid stängningsdags, som om de bara kunde se sin fru och sina barn i ögonen om de var berusade. Franska barer var mycker mer kultiverade. De betraktades inte som ett slags institution för drickande, för de var öppna hela dagen och en man ansågs inte som lite underlig om han drack kaffe eller mineralvatten medan han läste tidningen.

Railway Inn såg i alla fall inbjudande ut med sin nymålade fasad och sina skinande fönster. Han kunde föreställa sig att 19

468_inlaga_Belles_lofte.indd 19

2013-04-24 14:13

puben var en varm och välkomnande tillflyktsort för män en kall vinterkväll.

När han stod där och funderade kom en storvuxen man med rött hår och skägg ut genom dörren. Han bar ett läderförkläde och Étienne gissade att det var Garth Franklin, Jimmys morbror. Medan denne tittade upp mot taket, där vatten från en trasig stupränna rann utmed väggen, ropade han till någon inne i huset.

En yngre man kom ut och Étienne förstod genast att det var Jimmy. Han var kraftigare än Étienne hade väntat sig, lika lång som sin morbror och med samma breda axlar, men han var slätrakad och det röda håret var något mörkare än Garths och låg prydligt, kanske för att han hade använt hårolja. De båda männen, som såg ut som far och son, stod där och tittade uppåt medan de diskuterade den trasiga stuprännan, till synes oberörda av regnet.

Jimmy vände sig plötsligt om. Hans ansikte lystes upp av ett förtjust leende och Étienne såg att det berodde på att han hade sett Belle komma emot dem.

Hon kämpade för att hålla paraplyet på plats över sig och samtidigt svepa capen tätare om axlarna, men sprang de sista metrarna fram till männen. Just när hon nådde dem vände sig hennes paraply och Étienne såg henne le lika glatt som sin man.

Jimmy tog paraplyet från henne med ena handen medan han smekte hennes våta kind med den andra och kysste henne på pannan. Enbart dessa små, ömma gester gjorde klart för Étienne hur mycket mannen älskade henne.

Han måste vända sig bort. Han visste att han borde känna sig till freds med att Belle var älskad och trygg, men i stället kände han bara bitter svartsjuka.

20

468_inlaga_Belles_lofte.indd 20

2013-04-24 14:13

Kapitel två

Belle tittade upp från sin skiss och rynkade irriterat pannan över oljudet från puben på nedervåningen. Hon hade väntat sig sådant oväsen en lördagskväll, särskilt vid stängningsdags, men inte klockan åtta en tisdag.

Mogs heminredningstalanger hade kommit till sin rätt sedan de allihop flyttat till Blackheath. Vardagsrummet var stort, med två skjutfönster som vette ut mot gatan. Under eftermiddagen och kvällen lyste solen in. Mog hade valt ljusgröna tapeter med ett litet bladmönster, i fönstren hängde mossgröna sammetsgardiner och på golvet låg en praktfull turkisk matta som hon köpt på en auktion. Det var mycket smakfullt, men ändå hemtrevligt.

De tidigare ägarna till puben hade lämnat kvar en stor soffa, förmodligen för att den hade sett sina bästa dagar. Belle och Mog hade emellertid sytt ett överdrag i chintz till den, liksom två likadana till de två fåtöljerna de hade tagit med sig från Seven Dials. Garth retades alltid med Mog för hennes ansträngningar att bli ”herrskapsfolk” och sade att det inte skulle dröja länge förrän hon propsade på att få en husa. Men både han och Belle visste att Mog aldrig skulle acceptera att någon annan skötte hennes hem. Hon älskade det för mycket för att låta någon utomstående komma och stöka till.

I vanliga fall erbjöd vardagsrummet en fristad undan larmet från puben. Belle tyckte om kvällarna när hon satt vid bordet 21

468_inlaga_Belles_lofte.indd 21

2013-04-24 14:13

intill fönstret och arbetade med sina modellskisser, men den här kvällen insåg hon att det skulle bli omöjligt att koncentrera sig med allt oväsen. Nyfikenheten tog överhanden, så hon beslöt sig för att gå ned och se vad som stod på.

Eftersom Garth inte tyckte att kvinnor skulle uppehålla sig bakom bardisken på kvällarna nöjde hon sig med att kika in genom dörren. Trots att hon bara fick en glimt av lokalen kunde hon se att den var fylld till bristningsgränsen av unga män som alla högljutt krävde att bli betjänade. Men det som gjorde henne mest förvånad var att männen sinsemellan såg så olika ut. En del var City-typer i kubb, mörk kostym och vit skjorta, andra var kroppsarbetare i skärmmössor och smutsiga overaller, och däremellan var nästan alla yrken och samhällsklasser representerade. Jimmy och Garth kämpade för att se till att alla fick sin öl. ”Vad i all världen är det som händer?” frågade hon Mog som diskade glas i köket. ”Det måste vara åtminstone åttio personer där inne. Varför har de kommit hit i kväll?” ”De har tagit värvning i armén allihop”, sade Mog och skakade på huvudet som om hon var förbryllad över ett sådant vansinne.

Den 4 augusti, två veckor tidigare, hade Tyskland invaderat Belgien, vilket fått till följd att England förklarat krig mot Tyskland. Sedan dess hade man inte talat om något annat. Tidningarna var fulla av spekulationer, män stod i gathörnen och diskuterade den sannolika utgången. Till och med kvinnorna som kom till Belles butik talade om kriget, några av dem oroade sig för att deras makar eller fästmän skulle ta värvning, andra hävdade att det var varje stridsduglig mans plikt.

Belle visste, liksom alla gjorde, att den brittiska armén var liten, men det sades också att dess soldater var bättre utbildade än de var i de övriga europeiska arméerna. Hon hade inte väntat sig att vanliga män som dessa var ivriga att gå ut i krig. ”Vad? Allihop?” utbrast Belle medan hon kikade ut genom dörren igen. ”De är inte ens män, de flesta är bara pojkar!”

Nu när hon fått veta vad som hade orsakat männens upp22

468_inlaga_Belles_lofte.indd 22

2013-04-24 14:13

hetsning blev hon illa till mods av att se deras röda kinder och glittrande ögon. Hon kände igen några av dem; de var söner, bröder eller makar till kvinnor hon var bekant med, och hon undrade hur de skulle reagera på nyheten. ”Det var tydligen en soldat som blåste i ett horn utanför kyrkan”, sade Mog, som om det var en ursäkt för männens iver. ”Garth gick förbi i eftermiddags och såg att många hade samlats där för att anmäla sig. När han kom tillbaka hade han samma glansiga blick, men de vill gudskelov inte värva någon över fyrtio.”

Belle kände en ilning av rädsla. ”Jimmy skulle väl inte anmäla sig?” ”Inte om han har något vett i skallen”, sade Mog och grimaserade vid blotta tanken. ”Men karlar är lustiga varelser – vem vet vad som rör sig i deras huvuden? De flesta av dem vill bara uppleva lite äventyr, så vi får hoppas att det är sant att alltihop är över till jul.”

Garth öppnade dörren till puben och ropade till Mog att skynda på med glasen. Han bad henne också att komma och hjälpa till med serveringen. Han måste verkligen ha fullt upp eftersom han tummade på sin regel att bannlysa kvinnor bakom bardisken, tänkte Belle. När hon gick tillbaka upp till vardagsrummet börjde hon återigen oroa sig för Jimmy.

Fram till nu hade han hävdat att soldatlivet var till för yrkesmän, inte en samling ivriga amatörer. Men vad han än sade, misstänkte Belle att påverkan från andra män och en patriotisk stämning mycket väl kunde få honom att ändra sig. Mog hade antagligen rätt i att de flesta frivilliga bara sökte äventyret, men några skulle med all sannolikhet stupa eller bli sårade, och Jimmy skulle kunna bli en av dem.

Bara tanken på att förlora Jimmy fick hennes ögon att fyllas med tårar. Hon varken kunde eller ville tänka sig ett liv utan honom. Hon torkade bort en tår som hann leta sig ned till kinden, och undrade varför hon hade blivit så känslig de senaste veckorna. Häromdagen hade hon börjat gråta när hon öppnade 23

468_inlaga_Belles_lofte.indd 23

2013-04-24 14:13

en kartong med hattdekorationer från sin leverantör och fann att denne hade skickat fyra rullar med röda band i stället för fyra olika i rött, rosa, blått och gult.

Men ända sedan den där dagen i juni när Étienne dök upp i butiken hade hon inte varit sig själv. Vädret hade slagit om strax efter hans besök. Dagarna var mycket varma, vilket förde med sig en plötslig efterfrågan på stråhattar. Hon hade redan några, som hon med hjälp av tillbehör och dekorationer gjort om till egna modeller, så hon behövde egentligen inte känna sig jäktad.

Men det gjorde hon och rusade därför i väg till leverantören i Lewisham och köpte upp nästan hela lagret. I stället för att därefter sätta i gång med att piffa upp hattarna blev hon sittande overksam och stirrade ut genom fönstret. Hon brukade nicka till flera gånger under dagen men kunde inte somna på kvällen. Även om hon allt som oftast kände sig hungrig, var aptiten som bortblåst när Mog dukade fram kvällsmålet. Det verkade också som om hennes koncentrationsförmåga svek henne; hon hade svårt att syssla med något i mer än en halvtimme.

Först trodde hon att det berodde på att Étienne hade väckt gamla minnen till liv – hon hade faktiskt ägnat sig åt en hel del dagdrömmerier. Nu undrade hon emellertid om allt bara var en följd av kriget, eftersom det var svårt att se framåt när man inte visste hur framtiden skulle bli. Men kunde det annalkande kriget verkligen vara orsaken till att hon var så överkänslig, disträ och trött? Hon hade inte anförtrott sig åt Mog eller Jimmy, för det var svårt att sätta ord på hur hon kände sig, och hon var också rädd att hon inte skulle kunna tiga om Étiennes besök i butiken.

Hemlighetsmakeriet ingav henne olust. Vad kunde vara mer naturligt än att man delade glädjen över att återse en gammal vän? Men sanningen var förstås att hon oroade sig för att hon skulle råka säga något som fick Jimmy att inse att hennes känslor för Étienne hade varit något mer än bara vänskap.

Det stod helt klart för henne att hon inte kunde ha fått en bättre man än Jimmy. Hon trodde inte att många tidigare prosti24

468_inlaga_Belles_lofte.indd 24

2013-04-24 14:13

tuerade kunde säga att de aldrig hade fått sitt förflutna kastade i ansiktet i ett ögonblick av ilska eller svartsjuka.

Men det hade Jimmy aldrig gjort. Han var snäll, pålitlig och omtänksam, och ingen ansträngning var för stor om den var till hjälp för henne. Något som var ännu ovanligare, och som hon satte stort värde på, var den nästan unika frihet hon hade i sitt äktenskap. Han lade sig aldrig i hennes affärsverksamhet, han var stolt över att den gick så bra, och om turen vände visste hon att han skulle finnas där. Han dyrkade henne.

Förnuftet sade Belle att även om Étienne skulle ha förklarat sin kärlek till henne i Paris, och hon hade gift sig med honom i stället för Jimmy, skulle det aldrig ha blivit den rofyllda relation som hon hade nu. Noah hade haft rätt när han på återresan till England sade att Étienne var farlig. Han menade inte att Étienne någonsin skulle skada henne fysiskt, utan att han var en sammansatt man med ett mörkt och komplicerat förflutet.

Men nu var han borta för alltid. Vid det här laget kanske han slogs mot tyskarna. Hon hoppades bara att han skulle klara sig. ”En penny för dina tankar!”

Hon vände sig om i stolen vid Mogs kommentar. Belle hade varit så djupt försjunken i sina skuldmedvetna tankar att hon inte hade hört henne komma in i rummet.

Livet som gift hade gjorde underverk med Mog. Genom hela Belles barndom i Seven Dials hade hon varit som en liten vänlig och kärleksfull grå mus. Hon kilade runt och tog hand om hushållsarbetet, alltid klädd i mörka och illasittande plagg och med håret hårt åtdraget i en stram frisyr. Hon hade verkat mycket äldre än Annie, Belles riktiga mor, trots att de var jämngamla.

Numera var hennes kläder elegantare och framhävde hennes nätta figur. Hon hade fått några grå strån i det bruna håret, men hon bar det i en chinjong, med några lockar runt ansiktet som var rosigt av frisk luft och ren lycka. Hon var trettioåtta, men i dag, i en svart- och rosarandig klänning med stråveck på livet, såg hon tio år yngre ut.

Mog hade sytt klänningen själv, men hon var en så skicklig 25

468_inlaga_Belles_lofte.indd 25

2013-04-24 14:13

sömmerska att den lika gärna kunde ha kommit från den mycket dyra dammodebutiken längre upp på huvudgatan Tranquil Vale.

Hon sade till alla som frågade att hon hade varit hushållerska innan hon gifte sig med Garth, och av hennes välvårdade yttre att döma antog de att hon hade arbetat i ett förmöget hem.

Ingen hade någonsin kunnat gissa att hon hade tillbringat hela sitt vuxna liv som husa på en bordell, och att hon ägde större kunskap om det yrket än någon annan kvinnlig invånare i Blackheath. ”Du var långt borta”, sade hon och log kärleksfullt mot Belle. ”Har du lust att berätta vad du tänkte på?”

Mog hade alltid varit som en mor för Belle, och hon var den som Belle i vanliga fall anförtrodde sig åt. Men hon kunde inte berätta om Étienne. Mog skulle bli förfärad över att hennes tankar upptogs av någon annan man än Jimmy. ”Mina tankar är inte värda någonting”, suckade Belle. ”Det är bara det här kriget och vansinnet nere i puben som oroar mig.”

Mog tittade ned på hattmodellen som Belle skissade på och rynkade pannan när hon såg att den nästan hade något av begravning över sig och saknade Belles vanliga, lätta uttryck. ”Du har varit lite blek om nosen i några veckor nu”, sade hon. ”Kan det vara så att du är på smällen, tror du?”

Belle tappade hakan, delvis för att Mog använde ett slanguttryck från Seven Dials, men mest för att det aldrig hade slagit henne att hon kanske väntade barn. ”Nej, naturligtvis inte”, sade hon. ”Det kan jag väl inte vara!

Eller kan jag?”

Mog skrattade. ”Tja, om jag inte visste bättre skulle jag kunna tro att du inte har en aning om hur barn blir till”, sade hon.

Belle blev röd om kinderna och fnissade. Efter att Mog hade gift sig med Garth hade hon aldrig nämnt något om Belles tid som prostituerad, och till och med när hon talade om åren då hon var husa och Belles barnjungfru i Annies bordell lyckades hon undvika att beröra det som pågick i resten av huset. Att hon anspelade på det nu var överraskande.

26

468_inlaga_Belles_lofte.indd 26

2013-04-24 14:13

”Jag har inte tänkt på den möjligheten”, svarade Belle. ”Nå, tänk på det nu”, sade Mog torrt. ”Jag märkte att du blev grön i ansiktet i går kväll när jag gjorde i ordning oxtungan. Du kunde inte komma ut från köket fort nog.” ”Det var bara för luktens skull.” ”Kanske det, men den har aldrig besvärat dig tidigare. När hade du mens senast?”

Belle försökte minnas. Hon kom ihåg att hon hade haft en i maj, när det var en kort värmebölja, men det var allt, meddelade hon Mog. ”Jag kan mycket väl ha haft någon sedan dess, jag minns bara inte”, tillade hon. ”Om det var den sista betyder det att du är i tredje månaden nu”, sade Mog och såg begrundande på Belle. ”Har du märkt några andra tecken?” ”Jag har känt mig lite underlig till mods”, medgav Belle. ”Men inte sjuk eller så.” ”Se inte så bekymrad ut”, sade Mog lätt. ”Om du väntar barn är det en gåva, och något att glädjas åt. Jag hoppas att själv få uppleva det, men jag är kanske för gammal.”

Det fick Belle att lyssna. Hon hade aldrig tänkt på att Mog kanske ville bli mamma. Men av det längtansfulla uttrycket i hennes ögon att döma var det hennes förhoppning när hon gifte sig med Garth. ”Du är inte alls för gammal”, sade Belle snabbt. ”Kvinnor kan föda barn efter att de har fyllt fyrtio. Men jag är inte så säker på att det här är den bästa tiden för någon av oss, nu när det pågår ett krig.” ”Ja, jag väntar då inga barn”, suckade Mog. ”Men det gör kanske du, och vare sig det är krig eller inte så vore det underbart med en ny familjemedlem. Tänk vad glad Jimmy ska bli!” ”Säg ingenting än”, varnade Belle henne. ”Jag tror inte att jag är med barn.”

Mog tittade bara på Belle med samma belåtna min som hon alltid hade när hon var övertygad om att hon hade rätt. ”Jag skulle inte drömma om att berätta något för Jimmy som vi har 27

468_inlaga_Belles_lofte.indd 27

2013-04-24 14:13

pratat om i enrum, men det är bäst att jag går ned och fortsätter att diska glasen.”

När Mog hade gått lade Belle handen på sin mage. Den var lika platt som vanligt, men hon tyckte om att föreställa sig att ett litet barn växte där inne. I New Orleans och Paris hade det varit något hon fruktade och då hade hon använt de preventivmedel hon kände till för att skydda sig.

Hon visste också hur de första symtomen på en graviditet yttrade sig, eftersom de andra flickorna i New Orleans alltid pratade om dem. Plötslig avsky för vissa dofter var vanligt, liksom ömma bröst och illamående på morgnarna. Men hennes bröst var inte ömma och hon hade inte heller mått illa.

Att vänta barn när man är lyckligt gift är den naturligaste sak i världen. Men av någon anledning hade Belle inte trott att det skulle hända henne.

Hon tog upp pennan och började skissa igen, men kände ingen riktig inspiration, och när hon hörde Garth ringa i klockan där nere för den sista beställningen var hon glad att kvällen snart var över.

Det tog en god stund för Garth och Jimmy att få ut alla gästerna. Belle tittade ut genom vardagsrumsfönstret och såg hur männen i grupper om två eller tre tog sig över gatan på ostadiga ben med armarna runt varandras axlar. En man föll omkull raklång. Hon hade ingen aning om ifall de skulle ge sig i väg till ett militärt träningsläger i Frankrike dagen därpå eller om förberedelserna tog längre tid, men det var skrämmande att tänka på att de inom några veckor kunde stå med vapen i händerna. Det var män som hade arbetat som affärsbiträden, kontorister, murare och trädgårdsmästare – det närmaste de flesta av dem hade kommit ett vapen var skjutbanan på en marknad. Det knöt sig i magen på Belle när hon tänkte på vad som väntade dem och hon fruktade att en del av dem inte skulle få uppleva sin nästa födelsedag.

Hon skakade av sig de dystra tankarna och gick ned till bottenvåningen för att hjälpa till. Det var en hel del som som måste göras efter en så hektisk kväll.

28

468_inlaga_Belles_lofte.indd 28

2013-04-24 14:13

En halvtimme senare var bardisken och borden avtorkade, stolarna vända och placerade på borden och de flesta glas diskade. Mog var alldeles slut. Garth var ute på bakgården och spolade rent, muttrande över alla spyor och toalettens bedrövliga skick. ”Vi har tjänat lika mycket som på en hel vecka i kväll”, sade Jimmy medan han tog en bricka med rena glas och placerade dem på hyllorna under bardisken. ”Men jag hoppas verkligen att vi slipper fler sådana här kvällar.” ”Du kommer väl inte att ta värvning, du också?” frågade Belle ängsligt.

Han skrattade och lät glasen vara medan han strök henne över kinden. ”Vad? Och lämna dig, den sötaste flickan i London?

Naturligtvis inte, åtminstone inte förrän jag måste rycka in. Och så blir det nog inte, för vem ska sköta allting hemma i England om alla under fyrtio skickas till Frankrike?” ”Gamla stötar som jag”, ropade Garth utifrån gården. ”Och om jag måste röja upp efter en kväll som den här igen kommer jag att ljuga om min ålder och gå ut som frivillig.”

Den kvällen somnade Jimmy nästan i samma ögonblick som han lade huvudet på kudden, men som alltid vilade hans ena arm runt Belle där han rullat ihop sig mot hennes rygg. Hon låg och lyssnade till hans lugna andhämtning i mörkret och flyttade ned hans hand till sin mage. Hon hade hämtat sig från chocken som Mogs ord hade gett henne, och här, i tryggheten och den sköna sängvärmen, tyckte hon om tanken att hon och Jimmy skulle bli en familj. Hon kunde se Mog och Garth jollra med barnet, alltid redo att hjälpa till, lika kärleksfulla som far- eller morföräldrar. Jimmy skulle bli en underbar pappa, han var ömsint och tålmodig och hade ett stort hjärta.

Men skulle hon bli en bra mamma? Hon visste ingenting om småbarn eftersom hon saknade yngre syskon, hon hade inte ens hållit i ett litet barn. Det närmaste hon hade kommit spädbarn var åsynen av kvinnor som bar dem insvepta i en sjal i Seven 29

468_inlaga_Belles_lofte.indd 29

2013-04-24 14:13

Dials. Här i Blackheath hade många av mödrarna barnjungfrur som promenerade omkring på heden med sina skyddslingar i barnvagn.

Skulle hon kunna fortsätta med sin butik? Hon ville verkligen behålla den, men samtidigt tänkte hon inte göra som hennes egen mor hade gjort och lämna barnet i Mogs vård.

Vid tanken på Annie undrade Belle hur hon skulle reagera på nyheten om att hon skulle bli mormor. Med likgiltighet? Eller som en möjlighet att gottgöra sin dotter?

Belle hade hoppats att de skulle komma varandra närmare när Annie hjälpte henne att skaffa butiken, men så blev det inte.

Om Belle inte hade besökt henne en gång i månaden skulle de inte ha haft någon kontakt alls.

Annie drev fortfarande pensionatet i King’s Cross som hon öppnade när huset med bordellen vid Jake’s Court hade brunnit ned, och det gick mycket bra för henne. Med sin eleganta klädsel och förnäma framtoning var det ingen som anade att hon en gång hade varit bordellmamma. Belle misstänkte att hon även hemlighöll att hon hade en dotter, så det var knappast troligt att hon skulle glädja sig åt ett barnbarn.

Belle strök med handen över magen och lovade sig själv att hennes barn skulle få all den kärlek och ömhet som hon aldrig fick av sin mor.

30

468_inlaga_Belles_lofte.indd 30

2013-04-24 14:13

468_inlaga_Belles_lofte.indd 6

2013-04-24 14:13

LESLEY PEARSE fick sitt genombrott med romanen Georgia. Hon bor i Bristol i England och har skrivit många älskade böcker om starka kvinnor genom historien. Ett urval av tidigare böcker på svenska: Hope, Beth & Susan, Daisy, Mary och Elizabeth.

När första världskriget bryter ut tar Belle Reillys man, Jimmy, värvning och blir placerad vid de farliga utposterna i norra Frankrike.

Belle inser att hon inte kan stanna hemma i England och se på när så många män offrar sina liv så hon blir ambulansförare för Röda korset och hamnar även hon i Frankrike.

En tragisk händelse gör att hon möter Etienne – en man ur hennes förflutna, som hon aldrig lyckats glömma, och plötsligt ställs allt Belle tidigare levt för på ända …

Belles löfte är den fristående uppföljaren till Belle.

www.damm.se ISBN 978-91-7351-468-2

Pearse Belles löfte inbunden omslag.indd 1

Lesley Belles löfte Pearse

Sliten mellan förbjuden passion, kärlek och lojaliteter

”Lesley Pearse spelar på alla känslor i denna välgjorda berättelse om drömmar och beslutsamhet” The Sun

e t f ö l s e l Bel Lesley

Pearse

2013-04-23 14:21