9789173433655

Leopard politik Stockholm 2011

Per Björklund, Mattias Gardell, Bitte Hammargren & Jan Hjärpe

revolution i

EGYPTEN

110905_Egypten.ORIG.indd 3

11-03-07 16.12.34

Revolution i Egypten Leopard förlag S:t Paulsgatan 11 118 46 Stockholm www.leopardforlag.se © respektive författare, 2011 Omslag och typografi: Rasmus Kellerman Omslagsfoton: © Fadi Yeni Turk Sättning: Team Media Sweden AB, Falkenberg Tryck: Print-It, Litauen 2011 ISBN 978-91-7343-365-5

110905_Egypten.ORIG.indd 4

11-03-07 16.12.34

Innehåll

Bitte Hammargren: När rädslan brast. Ögonblicksbilder från en revolution.... 7 Mattias Gardell: Det muslimska brödraskapet........................................... 49 Per Björklund: Tahrir, nätet och fabrikerna............................................... 81 Jan Hjärpe: Folkresningen i arabvärlden. Iscensättning. Prognos...... 107

110905_Egypten.ORIG.indd 5

11-03-07 16.12.34

Bitte Hammargren

När rädslan brast. Ögonblicksbilder från en revolution

Den tunisiska prologen Det var i Tunisien gnistan till de arabiska upproren tändes.

I staden Sidi Bouzid i inlandet, där en gång svenska Sida hade ett biståndsprojekt, tände en ung förtvivlad arbetslös akademiker eld på sig själv en decemberdag 2010. Den 26-årige Mohamed Bouazizi hade hankat sig fram genom att sälja grönsaker från en kärra. Men när polisen tog kärran ifrån honom med motiveringen att han saknade tillstånd, satte han eld på sig själv.

Mohamed Bouazizis desperata handling ledde till våldsamma reaktioner bland andra unga tunisier som förstod hans förtvivlan. De gick ut på gatorna, men möttes av kravallpoliser i stad efter stad. Motsättningarna eskalerade efter Bouazizis plågsamma död i brännskador den 4 januari.

Händelsen leder tankarna till Jan Palach, studenten som tände eld på sig själv i Prag 1969 i protest mot att sovjetiska stridsvagnar krossat Pragvåren. Sovjetsystemet föll inte då. Men ­Palach blev en av dem som banade väg för dess kollaps.

Mohamed Bouazizi kommer på samma sätt att gå till Nordafrikas historia, som den som tände gnistan till den arabiska våren. Oavsett om det blir en demokratisering inom överskådlig tid eller om den kommer först efter många bakslag om nåRevolution i Egypten

110905_Egypten.ORIG.indd 7

7

11-03-07 16.12.34

got årtionde kommer Bouazizis namn att vara inristat i arabvärldens historia.

Revolten i Tunisien var inte, som många i väst först trodde utifrån sina ryggmärgsreflexer, ett islamistiskt uppror.

– Det fanns inte ett enda islamistiskt slagord under revolutionen, framhöll Monia Ben Jemia, styrelseledamot i Tunisiens demokratiska kvinnoförbund, som jag träffade en trappa upp på Avenue de Liberté (Frihetsavenyn) ett par dagar efter det att diktatorn Ben Ali och hans avskydda hustru Leila Trabelsi flytt landet.

Efter sig har paret lämnat ett råttbo av korruption, förtryck och vanskötsel av statsfinanserna. Zine El Abidine Ben Ali och hustruns närmaste släktingar, Trabelsiklanen, gjorde Tunisien till ett övervakningssamhälle där polisvåldet flätades samman med maffiametoder och vräkig lyx för de styrande. Famil­jen Ben AliTrabelsi drog sig inte för att stjäla kulturskatter från Karthago till sina privatpalats eller flyga in desserter från Frankrike för att imponera på utländska högdjur som kom på besök.

Till denna regim hade EU-staterna nära relationer. Påverkade av Frankrike, som haft en dominerande roll i EU:s Medelhavspolitik, odlades nära band till polisstaten i tron att den var bästa skyddet för Europa mot terrorism, islamism och migrationsströmmar.

Men regimkritiker i arabvärlden säger att det var polisstaterna och vanskötseln av ekonomin som bäddade för migrationsvågor och islamism.

Tunisiens demokratiska kvinnoförbund, som varken vill ha en islamistisk förtryckarapparat eller en sekulär polisdiktatur, stödde jasminrevolutionen från första stund. De samordnade sina aktiviteter med Tunisiens människorättsförbund och kommittén mot tortyr.

8

Bitte Hammargren

110905_Egypten.ORIG.indd 8

11-03-07 16.12.34

På Tunis gator i januari syntes fler barhuvade kvinnliga demonstranter än kvinnor med islamisk huvudduk. Sekularismen sitter djupt. Redan i samband med självständigheten 1956 avskaffades och kriminaliserades månggiftet i Tunisien. Mannens rätt enligt sharialagar att utan pardon förskjuta sin hustru avskaffades också 1956. Lagändringarna för mer än ett halvsekel sedan har påverkat attityderna på djupet.

Det är ingen slump att de arabiska revolutionerna startade i Tunisien. Här finns en medelklass som försörjer sig på egna meriter; här har kvinnor en stark ställning, läskunnigheten är hög, banden till Europa många. Nästan alla talar franska. Samtidigt är ungdomsarbetslösheten stor. Skenande matpriser har grävt djupa hål i vanliga människors ekonomi.

Tunisien 2011 har det som Irak 2003 saknade: Här var det en folklig resning med hjälp av landets egen armé som störtade diktatorn. (Symptomatiskt nog erbjöd sig Frankrikes tidigare utrikesminister Michèle Alliot-Marie mitt under upproret att skicka hjälp till Ben Ali för att slå ned protesterna.)

I Tunisien fanns inte någon som beordrade att landets armé skulle upplösas, vilket USA:s dåvarande försvarsminister Donald Rumsfeld gjorde i Irak 2003. Tvärtom gav den tunisiska armén envåldshärskaren en sista dolkstöt när han tvingades fly till Saudiarabien fredagen den 14 januari, en månad före Hosni Mubaraks avgång i Egypten.

Ett stenkast från det tungt bevakade inrikesministeriet i ­Tunis var Café de Paris bästa utkiksplatsen under demonstrationerna i januari. När kravallpolisen fyrade av tårgasgranater utanför caféet skyndade sig kyparna att stänga dörrarna. Men när demonstranterna rusade in på smågatorna undan tårgasmolnen trängde ändå den stickande lukten in på ­kaféet.

Revolution i Egypten

110905_Egypten.ORIG.indd 9

9

11-03-07 16.12.35

På gatorna berättade unga killar och tjejer med stort allvar att de var beredda att dö för frihetens skull.

Revolutionen i Tunisien var framför allt ungdomarnas verk.

Sociala medier som Facebook, twitter och bloggar var först med att förmedla nyheter, långt före etablerade nyhetssajter och tv-kanaler.

Revolten växte fram ur djupet, som ett vulkanutbrott eller en flodvåg som inte gick att stoppa. Inget politiskt parti kan ta åt sig äran av att ha satt i gång processen.

För att förstå varför det lilla Tunisien var först i arabvärlden med att störta en envåldshärskare av egen kraft vände jag mig till den gamle människorättskämpen och ekonomiprofessorn Mahmoud Ben Romdhane, en gång generalsekreterare för Amnesty International.

Dagarna efter diktatorns fall lyckades jag lirka ut honom från ett av de krismöten som ständigt pågick i vänsterpartiet Tajdid, vilket då villkorat sitt deltagande i interimsregeringen.

– Tunisien uppfyller alla förutsättningar för en övergång till demokrati. Detta är arabvärldens mest moderna land. Här föddes tankar om ett modernare styre vid 1800-talets slut, före den franska koloniala eran (1881–1956), sade Mahmoud Ben Romdhane.

– Här skapades det första högre utbildningsväsendet 1875.

Det ansågs att Tunisien inte kunde bli en nation om den inte införlivade moderniteten och den västerländska civilisationens vetande. De nationalistiska rörelserna i Tunisien har alltid prioriterat utbildningssatsningar, fortsatte ekonomiprofessorn.

Den tunisiska befrielserörelse som bildades 1933 leddes av läkare och advokater som fått sin utbildning i Frankrike. Men de hade folklig förankring hemma i Tunisien.

– Alla kom från vanliga folkliga miljöer och alla var moder10

Bitte Hammargren

110905_Egypten.ORIG.indd 10

11-03-07 16.12.35

nister, som var emot sharialagar, sade Mahmoud Ben Rom­ dhane.

– De lät inte den gamla noblessen styra landet. De var för jämställdhet mellan män och kvinnor. Detta program förverkligades direkt efter självständigheten.

En av de unga som bäddade för Tunisiens jasminrevolution 2011 (uppkallad efter landets nationalblomma) är den 27-åriga bloggaren Lina Ben Mhenni, känd för sajten A Tunisian Girl, som finns på arabiska, franska och engelska.

Som alla politiskt och socialt aktiva tunisier som var aktiva på nätet under Ben Ali lärde sig Lina Ben Mhenni hur den digitala katt- och råttleken gick till. På sin blogg var hon snabb med att rapportera om dödsfall i städerna Regueb och Kasserine. Hon tog sig till dessa städer för att dokumentera och berättar att hon grät när hon tog bilderna av dödade.

– Först ville jag inte göra det, men gav efter när de anhöriga vädjade till mig.

Denna orädda bloggare – som tävlar i handikappidrott efter en njurtransplantation för fyra år sedan – har inte torterats eller suttit fängslad. Men hon har känt skräcken när Ben Alis polis varit ute efter henne. Hon berättar om en situation när vänner räddade henne från att hamna i polisens våld.

Också nu, när kampen om Tunisien efter diktaturens fall rasar för fullt, fortsätter hon att vara aktiv på nätet. Och Lina Ben Mhenni fyller sin blogg med motton som: ”Den som vet något om historien vet att stora sociala förändringar är omöjliga om inte kvinnorna reser sig.”

Revolution i Egypten

110905_Egypten.ORIG.indd 11

11

11-03-07 16.12.35

När rädslan brast Det var på eftermiddagen, onsdagen den 2 februari, den nionde dagen av upproret i Egypten. Än en gång strömmade männi­ skor till Befrielsetorget och bet sig fast, trots att blod återigen började flyta runt om dem. Det stod och vägde. Om regimen lyckades tvinga bort demonstranterna från torget i Kairos hjärta, Tahrir, skulle de kunna kväsa det uppror som startats mot Hosni Mubarak den 25 januari.

I alla folkresningar mot despotiska regimer finns det barriärer av rädsla som människor måste överskrida för att upproren ska lyckas. Tidigare under 25-januari-revolutionen hade hundra­tusentals passerat sådana barriärer under tårgasmoln och skurar av blyhagel eller gummimantlade stålkulor.

När egyptierna strömmade till torget den nionde dagen av upproret visste de inte vad som väntade. Varje dag av revolutionen hade sitt eget namn, sin egen karaktär, sina särskilda lukter.

Denna dag gick egyptierna åter utanför sig själva. Deras kollektiva och existentiella behov av frihet och förändring blev större än individens behov av fysisk och ekonomisk trygghet.

Rädslan för döden släppte. Det var detta vi blev vittnen till på torget: vanligtvis fridsamma egyptier förvandlades till revolutionärer.

Detta blev en revolt utan religiösa slagord. Det egyptiska upproret var inte som Irans islamiska revolution 1979. Egyptens folkresning var som Tunisiens veckorna före, en revolution med sekulära slagord riktade mot korruption, undantagslagar, arbetslöshet, svältlöner, tortyr och förtryck.

Tack Tunisien, stod det på handtextade affischer under revolten i Kairo.

Få upplevelser kan mäta sig med att befinna sig i ett folk12

Bitte Hammargren

110905_Egypten.ORIG.indd 12

11-03-07 16.12.35

hav under en folkresning. Det som kommer närmast är att föda barn. Det är samma explosiva moment. Ingen kan förutsäga resultatet. Blir det ett välskapt barn eller ett missfoster? Ingen förlossning kan ske utan risker. Men där det finns fungerande sjukvård blir komplikationerna och riskerna färre.

Så är det också med maktskiften i stater: där det finns fun­ge­ rande institutioner blir övergångarna ordnade. När diktaturer utmanas kostar det blod. En filosofisk taxichaufför som körde mig till Tahrirtorget hade detta klart för sig: – Europa fick sin demokrati efter en lång kamp som kostade människoliv. Så kommer det att bli också här.

Detta är inte skrivet av en revolutionsromantiker. Jag avskyr blod och våld. Jag ser ogärna skräckfilmer. Jag är reformist i själen. Men hur skulle egyptierna kunna befria sig från 30 år av diktatur om inte Hosni Mubarak förstod att det var dags att gå, att folket fått nog? Hur skulle libyerna kunna göra det? ­Eller syrierna?

Det tog arton dagar av uppror innan Mubaraks generaler gav honom nådastöten. Det som till sist fällde Mubarak var – precis som i Ben Alis Tunisien – att arméledningen gjorde en militärkupp, när folket visat att det inte tänkte ge sig.

Alla visste att den som i längden behärskade Befrielsetorget skulle vinna dragkampen. Som så många gånger tidigare under Mubaraks 30 år vid makten tog regimen hjälp av en civilklädd mobb – men dessbättre inte av utländska legosoldater som i ­Libyen.

Tidigare, under protesterna mot det riggade presidentvalet i Egypten 2005, har jag sett polisen släppa fram civilklädd mobb mot de oppositionella. Jag har lyssnat till egyptiska kvinnor i demokratirörelsen Kifaya (Nu räcker det!) som äcklat berättat om hur polisen (och vanliga demonstranter) passivt tittat Revolution i Egypten

110905_Egypten.ORIG.indd 13

13

11-03-07 16.12.35

på när de blev överfallna av ett gäng huliganer, som tafsade och slet sönder deras kläder på öppen gata.

Men 2005 var de jagade demonstranterna bara några hundra. Nu var de hundratusentals, eller kanske ett par miljoner på Kairos gator. Även i andra egyptiska städer reste sig människor mot den diktatur som väst stött i årtionden.

Blodig onsdag på torget På eftermiddagen den 2 februari hade det unga, uppkopplade Egypten efter mer än en vecka in i upproret fått människor i alla åldrar, samhällsskikt och religioner att komma till Befrielsetorget. Runt torget ligger lyxhotellen Ramses Hilton och Intercontinental, Egyptiska museet med sina ovärderliga kulturskatter, det nedbrända NDP-högkvarteret samt regeringsbyggnaden Mugamma, ett betongfäste, inpyrt av byråkrati och maktfullkomlighet.

Denna dag bussades Mubarakanhängare till torget. Många av dem sades vara kriminella som släppts ur fängelserna.

Armén, som hade slagit en järnring runt centrala Kairo, stod passiv och släppte fram de regimtrogna som beväpnade sig med stenar. Först var det ett verbalt ställningskrig där båda läger ­skrek slagord mot varandra. Men snart haglade de första stenarna i luften.

Jag och den libanesiske frilansfotografen Fadi Yeni Turk hamnade mitt i ett provisoriskt fältsjukhus som upprättades på en markplätt på Befrielsetorget. Runt omkring oss bars sårade fram. De blödde ur sår i huvudet. De lyftes fram med frakturer på armar och ben. De hade skador av stenar, brandbomber ­eller stenblock som vräkts ned från hustaken. Andra fälldes till marken av de hästar och kameler som stormade in på Befrielse14

Bitte Hammargren

110905_Egypten.ORIG.indd 14

11-03-07 16.12.35

torget när Mubarak-anhängarna gjorde ett inbrytningsförsök.

Senare, när vi dragit oss bort från torget, träffades några demonstranter av prickskyttar.

Den 27-årige läkaren Ahmad Aleish, vars förkrossade bror vi träffade några dagar senare, avled av ett skott från en prickskytt.

Den 2 februari var inte den blodigaste dagen i människoliv räknat, men det blev illa nog. Riktigt hur många liv som släcktes den dagen i hjärtat av Kairo är inte säkerställt; statistik är inte lätt att få fram under revolutioner. Det sades dock att den 2 februari slutade med över 1 000 skadade. Totalt ska 356 människor ha dödats under de arton dagar som skakade Egypten.

Fotografen Fadi Yeni Turk och jag fick bokstavligen kliva över de sårade. Läkare som kommit för att delta i protesterna öppnade sina förstahjälpen-väskor som de tagit med till demonstrationen.

Sårade lades på kartongbitar och smutsiga filtar på marken. Inga ambulanser kom för att hämta dem. Tvärtom såg jag armé­ambulanser stå parkerade utanför barrikaderna, utan att komma till undsättning. Några sårade tuppade av framför våra fötter. En frivillig läkare hann säga ”nu har jag tagit hand om 20 sårade”, innan nästa blödande demonstrant bars fram till honom.

Hela förloppet var omöjligt att överblicka. Men jag såg prickskyttar på taken. Jag hörde smällar och kände den stickande röken från brandbomber. En ilning gick genom folkhavet när Mubaraktrogna ryttare störtade fram på hästar och kameler i kampen om vilken sida som skulle kontrollera torget. En av dem som var nära att fällas till marken var den snart 80-­åriga författarinnan Nawal El Saadawi. Hon berättade efter­åt att hon räddades undan hästarna av unga demonstranter.

Revolution i Egypten

110905_Egypten.ORIG.indd 15

15

11-03-07 16.12.35

Försvararna av torget slet ryttare ur sadeln. Oppositionella satte sig triumferande på hästarna. Mobilfilmer, som visats efter­åt, avslöjar hur nedslitna ryttare – unga fattiga och aningslösa pojkar – blev sparkade på marken. Fyra unga ryttare kunde återvända hem med skador. Men tre var försvunna, sannolikt döda, några dagar efter dramat på Tahrir.

Några ryttare stannade dock utanför torget. Fotografkollegan Yvonne Åsell från Svenska Dagbladet och jag träffade en hästägare i Giza som svor vid Gud att han inte tagit emot några pengar av Mubarakanhängarna för att komma till torget. Han påstod att hästfolket blev eggade att ta sig dit för att delta i vad de trodde skulle bli en jubeltillställning. Kvällen innan hade Mubarak tillkännagett att han inte skulle ställa upp i presidentvalet i september. Det beskedet räckte för många, men på intet sätt för de demonstranter som höll ut på torget. Hästägaren som själv avstod från att galoppera in på torget insåg säkert vilken konfrontation som väntade där.

Hästfolket i Giza hävdar att de flesta egyptier inte hade en aning om vad som pågick på Tahrir. De fick sin information från statstelevisionen, som sade att upprorsmakarna frossade i Kentucky Fried Chicken och fick 50 dollar av utländska intressen. Medan hundratusentals andra människor – som fick sin information från satellitkanaler som Al Arabiya, BBC:s arabiska sändningar eller al-Jazeera – samlades på torget visade stats­televisionen hur stilla Nilen flöt ett par hundra meter därifrån.

Påståendet att ryttarna inte skulle ha tagit emot pengar för att rida in på torget är svårt att tro på. Dessa häst- och kamelskötare från Giza är vana vid att tiotusentals turister åker ut till pyramiderna och sfinxen varje dag. Men nu, under revolten, kom inga turister. Kvar hade hästägarna sina utgifter för 16

Bitte Hammargren

110905_Egypten.ORIG.indd 16

11-03-07 16.12.36

djurfoder. Många i turistnäringen var desperata. De trodde att deras inkomster hängde på Mubarak.

Det är lätt att se i efterhand att hästfolket blev offer för statstelevisionens propagandakrig.

Det är också lätt att se att de flesta dödsoffren och skadorna skördades bland de oppositionella. På markplätten mitt på ­Tahrir, på det provisoriska fältsjukhuset, skrek sårade ut sitt hat mot Hosni Mubarak.

Där låg den unge Muhammed Said, som kom från samma by i Nildeltat som Egyptens dåvarande 82-årige ”farao”. Muhammed Said förbands medan han skrek för full hals: – Vi är redo att dö för friheten! Ned med Mubarak, ned med regimen, ned med korruptionen!

En annan skadad var exilegyptiern Ray. Den 1 februari hade han rest från New York för att delta i upproret. Följande dag ställde han sig i främsta ledet bland oppositionens stenkastare på Tahrir, de som kämpade för att hålla torget mot anstormningen från Mubarakanhängarna. Ray träffades av en sten i ansiktet. Läkarna hade just lyckats stoppa en blödning. Med högt hållet huvud för att inte blodet skulle rinna ur näsan igen berättade han flämtande för mig: – Jag är född i Egypten, jag är hundra procent egyptier, men jag växte upp i New York City. Jag gick fram till frontlinjen tillsammans med mina egyptiska landsmän. Det kastades stenar från båda håll. Mubarakregimen har tömt fängelserna och bussat hit de kriminella för att skrämma slag på proteströrelsen.

– Vi höll emot när Mubarakanhängarna tryckte på. Jag är stolt över att jag stod i främsta ledet och jag är stolt över att jag blöder för Egypten, flämtade Ray med bomull utstickande genom näsborrarna.

Revolution i Egypten

110905_Egypten.ORIG.indd 17

17

11-03-07 16.12.36