Issuu on Google+


Bernt Hermele

GULDSOT Berättelsen om Röda Korset-bedragaren Johan af Donner

Leopard förlag Stockholm 2011


Innehåll Förord 9 Avslöjandet 11 Pressmeddelandet  12; Är du mus eller man?  15; Misstankarna växer  20; Drabbad av panik  24; »Jag har fått leukemi«  27; Läsa till präst  30; Fingrarna i kollekthåven  32; Vad har du ställt till med?  34 Bomben briserar 37 Den bortglömda revisionsrapporten 38; söket 42

Självmordsför­

Första mötet  47

Uppväxten i Saltsjö-Duvnäs 49 »Berlinerbajs«  50; En Åke Söderblom-typ  56 De första jobben 61 Rolexklockan  62; Pärlhalsbandet  64; Den förfalskade examen  72; »Du kan inte räkna«  73 Röda Korset tur och retur 77 Släktingen som grundade Röda Korset  78; Det anonyma varningsbrevet  83; Till Cancerfonden  86; »Fan också!«  92; Ett kort mellanspel  97; »Ta hand om hela skiten!«  99; Tillbaka till Röda Korset  101 Andra mötet  109

7


Statusjägaren 113 Ett vidlyftigt leverne  114; Johanniterorden  116; Andjakten  118; Lundsberg, Torekov och Riddarhuset  119; »Rum som berättar«  123; Vad visste EK?  126 En amerikansk utveckling 131 Röda Korset stal hans idé  132; Kritiken mot Zettergren  135; Fyra förlorade år  138; De gyllene åren  141; Mediernas darling  146; Klyftan  150; Den vilsne idealisten  156 Tredje mötet  159

»Ett otillåtet extraknäck« 161 Ledningens dimridåer  162; Finansmannen som övergav Röda Korset 166 Utredning och rättegång 175 Bollplankandet  176; Tavlorna som gick upp i rök  183; Ursäkten i tingsrätten  187; Överklagandet  196; Hovrättsförhandlingarna  200; Facit  205 Slutord 207 Den skada han åstadkommit  208; Författarens tack  216 Appendix 217 Kronologi 218; Kommentar från Bengt Westerberg 222; Personregister 227


Förord När det blev känt att Johan af Donner slutade på Röda Korset med kort varsel jobbade jag som reporter på tidningen Real­ tid. Jag ringde upp honom direkt, inte för att få en intervju, utan mer som en kompis. Jag förstod att något dramatiskt hänt, men visste inte vad. Under åren hade jag intervjuat Johan ett antal gånger, han var kul att snacka med och vi hade en del gemensamma vänner. Jag hade lärt mig att tycka om Johan. En gång hade han till och med sökt jobb hos mig, när jag var chefredaktör på Veckans affärer. Vi hade träffats för att diskutera ett eventuellt samarbete mellan tidningen och Röda Korset och det slutade med att Johan fiskade efter jobb. Han var lockad av den kommersiella sektorn, förklarade han. Jag hade reagerat på att han agerade oproffsigt, minns jag. Men bortsett från den händelsen hade jag ett positivt intryck av Johan, även om han var fåfäng och inställsam. Å andra sidan inga ovanliga egenskaper hos oss som jobbar inom medie- och reklambranschen. En gång skulle jag gästpredika i Stockholms stora synagoga och jag mejlade ut en inbjudan till några kompisar. Johan var en av dem som dök upp. Jag kände mig smickrad av att han tog sig tid på en lördag. Att han gjorde det för att hålla sig väl med en journalist slog mig inte den gången. * Jag ringde alltså upp Johan, han svarade på mobilen och lät en smula trött på rösten. – Ska vi ta en fika? undrade jag. – Ja gärna, jag tänkte faktiskt på dig och tänkte fråga om jag får involvera dig i ett nytt projekt, sa Johan och jag kände mig åter smickrad. Johan undrade om vi inte kunde träffas i det Judiska försam9


lingshuset, bakom Berns, samtidigt som han bad att få skjuta på det någon vecka. – Det är mycket just nu och jag behöver samla tankarna. Men det blev aldrig någon fika, annat kom emellan för Johan. Idag har adelsmannen Johan af Donner blivit synonymen för en bedragare av värsta sorten, en person som stjäl från de allra svagaste och mest utsatta. Den här boken handlar inte om huruvida Johan är skadad eller inte. Den handlar om den skada han åstadkommit. Mellbystrand den 3 juli 2011 Bernt Hermele


Avslรถjandet


Pressmeddelandet I pressmeddelandet från Röda Korset stod det helt kort: Kommunikationschef Johan af Donner lämnar sin tjänst på Svenska Röda Korset. Sedan det uppstått brister iförtroendet mellan honom och ledningen för Röda Korset har han valt att avgå på egen begäran. Johan af Donner slutar med omedelbar verkan och biträdande generalsekreterare Ulrika Årehed Kågström tar tillfälligt över ansvaret för kommunikationsavdelningen.

Det enda som tydde på att det varit bråttom med att få ut pressmeddelandet är att det saknas ett mellanslag mellan »i« och »förtroendet« i texten. Annars inga tecken på dramatik. Men pressmeddelandet, som gick ut klockan 18.00 onsdagen den 27 maj 2009, var början på vad som skulle visa sig vara Insam­lingssveriges största skandal genom tiderna. Johan af Donner, chef för kommunikation och insamling på Röda Korset och tidigare med samma ansvar på Cancerfonden, hade stulit närmare 8 miljoner kronor från välgörenhetsorganisationerna, pengar som gått till att finansiera hans och familjens lyxliv. Trots att Röda Korsets pressmeddelande försökte andas lugn, att allt var under kontroll och att man skilts åt under ordnade former, så var sanningen en helt annan. Röda Korsets huvudkontor på Hornsgatan, vid Mariatorget i Stockholm, var i uppror och hade så varit i närmare ett halvårs tid. Medarbetare på Johan af Donners avdelning hade till slut begått vad som närmast kan beskrivas som ett myteri mot de manliga cheferna och till slut slagit larm om att Röda Korset var utsatt för en bedragare. Petra Lindskog var vice kommunikationschef och af Donners närmaste medarbetare. Hon hade haft honom som chef 12


i fyra år, innan hon första gången hade reagerat på hans agerande. Det var sommaren 2008 och af Donner hade bokat en extra annonsbilaga i Svenska Dagbladet, det rörde sig om en broschyr som berättade om ett av Röda Korsets projekt i Afrika. Det var Tryckmedia som haft hand om tryckningen. Lindskog reagerade därför att broschyren var gammal, den hade två år på nacken. Dessutom gällde det en kampanj som Röda Korset redan avslutat och därför inte hade någon anledning att samla in pengar till. »Jag tyckte det var lite dåligt omdöme, men jag såg inte direkt något kriminellt i det«, säger Petra Lindskog i ett polis­ förhör. Flera personer, bland annat af Donners sekreterare Sirkka Gustafsson, hade också tyckt det var märkligt med den där Afrikabroschyren. I själva verket var Sirkka Gustafsson den första på Röda Korset som fattat misstankar mot af Donner. Det hade startat 2007, när det dykt upp flera underliga fakturor från Tryck­ media. Projektledarna var på semester och därför blev det Gustafssons jobb att bringa klarhet i röran av okända och oförklarliga räkningar. När Gustafsson på sitt finskt kärva vis flera gånger frågat af Donner »vad i helvete är det här för faktura«, hade han backat och skyllt på att någon semestervikarie på Tryckmedia hade gjort fel. Fakturan skulle inte betalas. Men Gustafssons misstankar mot hennes egen chef och Tryckmedia hade väckts och skulle växa när mönstret upprepades. I vanliga fall när det kom en faktura till Röda Korset var rutinen den att ansvarig projektledare skulle godkänna och kontera fakturan, det vill säga tala om vilket projekt som skulle belastas, innan den gick vidare till Johan af Donner för attest. Han skickade sedan fakturan vidare till ekonomiavdelningen för utbetalning. Men allt oftare ställde sig projektledarna frågande till fakturorna som kom från Tryckmedia. 13


Tryckmedia var inget egentligt tryckeri, utan en så kallad trycksaksmäklare som handlade upp tryckeritjänster till lägsta tänkbara pris och för det tog bolaget ut en provision på 15–20 procent. Men projektledarna på Röda Korset fick allt oftare bolla Tryckmedias fakturor mellan sig eftersom ingen kände igen projekten. I slutändan hamnade de hos Sirkka Gustafsson som, under tilltagande obehag, fick sköta konteringen. Till slut sa hon ifrån till Petra Lindskog, hon ville inte längre ta hand om fakturorna från Tryckmedia. Under hösten 2008 fick Lindskog också höra från en av sina kollegor, Maria Leskinen, att hon tyckte att Tryckmedias fakturor »låg högt«, de var dyrare än konkurrenternas. Leskinen hade jobbat i närmare tio år på Röda Korset med att handla upp just tryckeritjänster. Hon kunde branschen och ville sköta upphandlingarna själv och använde sig därför inte av Tryckmedias tjänster och hon tyckte som sagt att de var dyra, vilket hon också flera gånger påpekade för Johan af Donner. Trots det framhärdade han i att Leskinen alltid skulle ta in offerter från Tryckmedia. Vid ett tillfälle, i början av november 2008, hade af Donner i vanlig ordning forsat fram i korridoren, när han stött ihop med Leskinen. Han uppmanade henne åter att ta in en offert från Tryckmedia och hastade snabbt vidare. Leskinen blev irriterad och tänkte i sitt stilla sinne att chefen var korkad, men tänkte ändå göra som hon blivit tillsagd. När af Donner försvunnit kom Sirkka Gustafsson fram till Leskinen. Sekreteraren hade avlyssnat deras samtal och nu ville hon varna Leskinen för att anlita Ulf Olsen och hans företag, Tryckmedia. Allt stod inte rätt till mellan Olsen och af Donner, menade hon.

14


Är du mus eller man? Sirkka Gustafsson var, på sekreterares vis, den på Röda Korset som hade bäst koll på Johan af Donner. Hon bokade in alla hans möten, fick reda upp alla gånger han hade dubbelbokat sig och folk förgäves fick sitta och vänta på att han skulle dyka upp. Hon täckte upp för af Donner, hittade på ursäkter. Dels för att han var hennes chef, dels för att hon gillade honom som person. af Donner klarade inte ens av att sätta på datorn själv, han slarvade bort lösenord, han visste inte vilka knappar han skulle trycka på, vilka sladdar han skulle koppla in eller hur han skulle öppna datorns olika program. Allt det här fick Sirkka Gustafsson sköta om. När han skulle attestera medarbetarnas fakturor i ett särskilt program fick Gustafsson ta hand om även det. Hon hade dessutom fullständig insyn i Johan af Donners privatliv eftersom hon fick svara på alla hans mejl, det gjorde han inte själv. Hon bokade familjens privata semesterresor till Alperna och Thailand. af Donner betalade inte heller sina privata räkningar själv. Även det skötte Gustafsson om, via af Donners internetbank. Hon kunde då snabbt konstatera att af Donners lön långt ifrån räckte till att täcka familjens höga levnadsomkostnader. – Jag kan ju räkna, konstaterar hon torrt under ett av våra telefonsamtal. Sirkka Gustafsson lät sig inte imponeras av chefens adliga namn och fina manér eller hans ambitioner att försöka umgås »bland hermelinerna«. Hon drog sig inte för att köra med honom när hon tyckte att det behövdes. Hon brukade säga till arbetskamraterna att chefen behövde »styras upp av starka kvinnor«. Förutom af Donners fru, räknade sig Gustafsson uppenbarligen själv till dessa. 15


Gustafsson kunde ta kommandot och bete sig närmast respektlöst mot sin chef. Då gick hon fram som en bulldozer och kunde ryta åt af Donner: »Är du man eller mus?!« »Jag är en toppmus«, brukade han avväpnande svara. När Sirkka Gustafsson, i början av november 2008, hade varnat Maria Leskinen för att anlita Tryckmedia och Ulf Olsen, vägrade Leskinen först tro att det var sant. Själva tanken att af Donner, som var insamlingschef, skulle göra något sådant, nej, det slog hon instinktivt ifrån sig. Men efter en vecka stötte Sirkka Gustafsson på en gång till och den här gången berättade hon mer om sina misstankar, om hur hon trodde att bedrägeriet var upplagt, själva faktureringsprocessen och om utbetalningar till fruns inredningsfirma. Eftersom Gustafsson allt oftare tvingades ta hand om fakturorna från Tryckmedia och dessutom skötte om af Donners privata räkningar hade hon listat ut hur bedrägeriet gick till: först skickade Tryckmedia en falsk faktura till Röda Korset. När af Donner godkänt fakturan betalades pengarna ut till Tryckmedia. I samma veva skickade Tryckmedia pengar till af Donners privata konto, pengar som skulle vara betalning till fruns inredningsfirma. »Det var väl själva fan!« tänkte Maria Leskinen och hon beslöt sig för att undersöka saken närmare. Även om hon nu var mera benägen att tro att allt inte stod rätt till, ville och hoppades hon hitta en godtagbar förklaring, i första hand för Röda Korsets men också för Johan af Donners skull. En morgon i slutet av november 2008 steg Leskinen upp redan klockan fem, en timme tidigare än vanligt. Efter att ha ätit en snabb frukost och rastat hunden tog hon bilen in till stan från huset ute på Ingarö i Stockholms skärgård. Leskinen var inne på Röda Korset vid sju-tiden. Hon ville vara ensam på kontoret för att i lugn och ro kunna skriva ut fakturorna från Tryckmedia. Det blev en tjock bunt. Hon hann skriva ut dokument fyra år bakåt i tiden innan hon hörde någon komma in på kontoret, då hon genast slutade. 16


– Jag ville ju inte bli tagen på bar gärning av Johan om han eventuellt skulle komma in till ett tidigt möte, eller av någon annan för den delen. Sedan tog Leskinen med sig fakturorna hem och gick igenom dem, en efter en. Vid en första anblick såg de helt normala ut. Men när hon studerade dem närmare slogs hon av det märkliga i att hennes chef, som enligt egen utsago var en administrativ katastrof, själv skulle ha hanterat alla dessa trycksaks­ inköp utan att be henne om hjälp. Hon hade trots allt i nio års tid varit projektledare för materialproduktion på Svenska Röda Korsets kommunikationsavdelning. Det fanns fler saker som väckte Leskinens misstankar. En hel del fakturor handlade om betalning av målgruppsanalyser och strategier, tjänster långt ifrån vad en trycksaksmäklare normalt sysslar med. Andra vanliga rubriker på fakturorna var »Kampanjer«, »Marknadsföring«, »Analys«, »Strategi« och »Mediekontakter«. Många av projekten, som var fakturerade och betalda, hade hon aldrig hört talas om. Men Leskinen gav sig inte utan fortsatte sin privatspaning, bland arbetskamrater och leverantörer. Hon kollade bland annat om Tryckmedias ägare, Ulf Olsen, expanderat verksamheten eller inlett samarbete med andra konsulter. Svaren på båda frågorna var nekande. Leskinen googlade Tryckmedia, men fick inga träffar. Hon upptäckte att firman inte hade någon hemsida. Konstigt, tyckte hon, att en firma som enligt fakturorna bland annat sysslade med marknadsföring inte gjorde reklam för sin egen verksamhet. Sammantaget med vad Sirkka Gustafsson berättat våndades Maria Leskinen över vad hon upptäckt. – Jag insåg vilka konsekvenserna skulle bli för Johan och hans familj, men framförallt för Röda Korset som, om misstankarna stämde, blivit så grundlurat. Ju mer hon tänkte på vad af Donner gjort mot Röda Korset desto mer besviken blev hon, att han stulit pengar från de allra 17


svagaste och mest utsatta. (Visserligen belastade fakturorna de administrativa kostnaderna men utan dessa kan Röda Korset inte fullfölja sina åtaganden.) – Att Johan kunnat sjunka så lågt, som människa. Det är för mig oförlåtligt och fortfarande idag oförklarligt. Det fanns bara en väg att gå, resonerade Leskinen. Hon var tvungen att berätta om sina misstankar. Men för vem? På Röda Korset såg uppdelningen mellan generalsekreteraren och ordföranden, som båda jobbade heltid och var högavlönade, ut så här: Johan af Donners chef var Röda Korsets generalsekreterare, Christer Zettergren. Han basade över 450 tjänstemän. Ordförande Bengt Westerberg var högsta chef för organisationens 30 000 volontärer som jobbade oavlönat och där majoriteten bestod av kvinnor som gått i pension. – I vanliga fall hade jag tagit mina misstankar vidare till högsta chefen, Christer Zettergren. Men Johan hade vid så många tillfällen gett oss medarbetare intrycket av att han var god vän med Christer. Jag hade också hört att Johan favoriserades av Christer på bekostnad av de övriga avdelningscheferna. Leskinen vågade inte riskera att Christer Zettergren, som knappt kände henne, skulle vända sig direkt till af Donner och fråga om misstankarna. Hon fruktade att han då skulle hinna undanröja alla bevis. Men hon var också rädd för att förlora sitt eget jobb. – Om Johan nekat till alltsammans och kommit med godtagbara undanflykter hade jag riskerat att bli uppsagd, medan Johan hade jobbat kvar och fortsatt med sina bedrägerier. Leskinen beslöt sig i stället för att gå den långa, interna vägen. Även om det skulle ta betydligt längre tid, fanns det en klar fördel i att fler personer skulle få kännedom om misstankarna mot Johan af Donner. Veckan innan jul 2008 tog därför Maria Leskinen kontakt med Marita Johansson på ekonomiavdelningen. Hon hade tidigare varit controller på kommunikationsavdelningen. Les­ 18


kinen berättade om sina misstankar och lämnade över hela bunten med fakturor från Tryckmedia till Johansson. Efter att ha gått igenom högen kom hon fram till samma slutsats: Röda Korset måste ställa Johan af Donner mot väggen för att ta reda på sanningen om de misstänkta fakturorna. Marita Johansson kopplade direkt in Eva Rundgren Forsberg, som var Röda Korsets administrativa chef. »Leskinen befarade att hennes chef hade oseriösa affärer med en av våra leverantörer«, berättar Eva Rundgren Forsberg i ett polisförhör. Rundgren Forsberg tog varningen på största allvar och bestämde sig för att inleda en hemlig utredning bakom ryggen på såväl Johan af Donner som generalsekreteraren Christer Zettergren och styrelseordföranden Bengt Westerberg. Därmed hade kvinnorna på Röda Korset i praktiken gjort myteri mot den manliga ledningstrojkan. »Jag bad Maria och Marita att hemlighålla utredningen. Innan jul fick jag en sammanställning av Marita. Det såg allvarligt ut«, berättar Eva Rundgren Forsberg. Rundgren Forsberg insåg att hon satt på en tickande bomb: »Det här kan få enorma följder eftersom Johan är en mycket offentlig person, han sitter i ledningsgruppen. Jag tänkte på massmedieeffekten om det kom ut«. Eva Rundgren Forsberg var givetvis bekymrad och oroad av misstankarna, men hon kände sig också förvirrad. Johan af Donner hade jobbat många år på Röda Korset, han var uppskattad och hyllad och han hade, som sagt, ett helhjärtat stöd från sina manliga chefer. Den administrativa chefen behövde tänka och tog sig därför en funderare över julen 2008.

19



9789173433594