9789173433570

tina thunander

Re sa i sh a ri a l a nd Ett reportage om kvinnors liv i Saudiarabien

Leopard fรถrlag Stockholm 2011

Resa i Sharialand.

Ett reportage om kvinnors liv i Saudiarabien Leopard förlag S:t Paulsgatan 11 118 46 Stockholm www.leopardforlag.se

© Tina Thunander 2010 Korancitaten är hämtade ur Knut Muhammed Bernströms Koranens budskap grafisk form omslag Sara R. Acedo grafisk form inlaga Håkan Liljemärker © omslagsbild Christopher Morris/Corbis/Scanpix karta Stig Söderlind Första upplagan, andra tryckningen, fjärde tusendet tryck Print-It, Litauen 2011 isbn 978-91-7343-357-0

innehåll

Utgångspunkter Några fakta om konunga riket Saudiarabien Karta

20

23

del i. RESAN

9 16

1. Ankomsten

25

2. Hotellet

37

3. Fredag

53

4. Svart, svart

65

5. Bröllop

71

6. Munira

81

del ii. KVINNORNA

85

7. Regler och undantag

87

8. Särskiljd

95

9. Journalisterna

105

10. Ali

119

11. Sjukhuskvinnorna

125

12. Demonstranten

137

13. Zarah

151

›››

del iii. LAGEN

157

14. Mr Khaled

159

15. Stormakten

165

16. Möte med M

181

17. Mänskliga rättigheter

187

18. Trons makt

193

19. Fatwamannen

209

20. Lars Hussein

223

21. Domaren

229

22. Munira i Sverige

243

23. Hemresan

249

Till sist Att läsa om Saudiarabien Ordförklaringar

253 254 255

utgångspunkter

det finns många sätt att börja denna berättelse. Jag håller mig till fyra: Det kortaste är att använda sig av statistik. År 1953 räknade man med att det fanns 500 muslimer i Sverige, tretton år senare hade antalet fördubblats, och idag talar man om flera hundratusen. Ord som fatwa och sharia gör kanske sitt inträde i svenska ordböcker, men fortfarande lever många i majoritetssamhället i tron att fatwa är liktydigt med dödsdom och att sharia är ett skällsord.

En andra utgångspunkt gäller pengar och inflytande och leder mig till Skandinaviens första moské som ligger vid Rosengård i Malmö. Det är historien om Bejzat Becirov som reste från Makedonien till Sverige för att arbeta. Året var 1962 och antalet muslimer i Sverige var färre än 1 000.

Bejzat uppfattade inte sig själv som särskilt religiös, islam hörde bara till hans bakgrund. Men han bar på en dröm och åkte med den till Mekka.

Med ungdomens oförmåga att känna verklighetens begränsningar stegade han in på ett kontor för Organisation of the Islamic Conference där en äldre man vänligt lyssnade på den unge långhårige européens vidlyftiga planer och plötsligt blev han statens gäst. En dag hamnade Bejzat på en bankett i Jidda, placerad mellan organisationens generalsekreterare och Saudiarabiens dåvarande statsöverhuvud, kung Faysal. Den kvällen blev han erbjuden 200 000 dollar som en grundplåt till sitt moskébygge.

Det skulle ta ytterligare tio år och många turer innan 9

bygget var färdigt och kanske hade han inte uppfattat att det fanns ett finstilt villkor som följde med bidraget från Saudiarabien, men ett år efter invigningen parkerade en bil utanför Malmö Islamic Center. Ut steg några representanter för saudiska Ministeriet för muslimska frågor. De erbjöd Bejzat Becirov en stor summa pengar för att lösa honom från ansvaret för moskén. Han skulle visserligen sitta kvar som chef, men utan inflytande. När Bejzat berättar om deras besök 25 år senare blir han fortfarande upprörd. Besökarna fick ett rungande nej och kördes ut av en ilsken föreståndare. Idag säger han att han ”varken vill ha med saudierna eller några andra sekter att göra”.

– Vi är 90 nationaliteter och därför aktar vi oss för att binda oss vid ett visst lands tolkning av islam. Skulle vi det hade vi haft ett krig härinne. Jag tror att moskéer där muslimer från Mellanöstern har det största inflytandet också är de som har mest kontakter med Saudiarabien. Vi tar numera varken emot pengar eller lyssnar på deras fatwor.

Frågan om varifrån pengarna kommer tycks inte längre vara lika kontroversiell som när Malmömoskén byggdes.

Gruppen bakom det planerade moskébygget i Umeå säger helt öppet att de hoppas på saudiska pengar. Den nya moskén i Göteborg finansieras helt och hållet med pengar från Saudi­ arabien. Saudierna själva hävdar att landet ger ekonomiska bidrag till de allra flesta moskéer som byggs i Europa.

Den tredje utgångspunkten ligger inom promenadavstånd från Bejzats Islamic Center, i kvarteret Herrgården, den del av Rosengård som gett hela området dåligt rykte. Det är en källare som inte ser mycket ut för världen men som 2008 utlöste upplopp. Bråket började med att fastighetsägaren sa upp den moské som varit inrymd i lokalen under många år.

Ungdomar som brukade gå till moskén ockuperade lokalen, och motades så småningom ut av polis. Detta var upptakten till bränder och slagsmål som blossade upp, släcktes 10

och blossade upp igen. I denna källarmoské härskade salafisterna.

Salafister kan vara en beteckning på muslimer som vill gå tillbaka till ursprungsreligionen, till religionens fundament, men det kan också vara ett ord för en grupp islamister som inte har sin gudstro i första rummet utan har en politisk agenda.

Femton av de nitton män som pekats ut som ansvariga för attentaten den 11 september 2001 i USA har sitt ursprung i Saudiarabien. Naturligtvis hänger inte attentaten i Nordamerika samman med kravallerna i Rosengård vintern 2008, men sedan Usama bin Ladins organisation blivit världskänd har det också blivit uppenbart för många att islam har många ansikten och att det inom trons ram också finns de som har politiska ambitioner. Det finns ingen anledning att tro att inte dessa grupperingar också återfinns i svenska miljöer.

Den fjärde utgångspunkten för denna bok handlar om blandningen mellan religion och kultur, familjens starka makt och okunnigheten hos svenska myndigheter.

Under en tid samlade jag tidningsnotiser om unga flickor som ramlat ut från fönster och balkonger och en period blev de så många att nyhetsredaktionerna skapade begreppet ”balkongflickor”. Mer eller mindre kunniga experter dök upp i tidningsartiklar, radio- och tv-studior och gjorde analyser över hur och varför unga flickor störtade över balkongräcken, på vilket sätt flickan eventuellt kan ha brutit mot sharia och hur det svenska samhället skulle agera för att fenomenet skulle upphöra. Rapporteringen tog för det mesta slut efter konstaterandet att ännu ett dödsfall, eller livshotande skada, inträffat och de gånger tidningen gjorde en uppföljning handlade den om att åklagaren beslutat lägga ner ärendet eftersom det inte längre fanns misstankar om eventuellt brott. Tills nästa flicka föll över räcket: i 11

­ skilstuna, i Södertälje, i Farsta, i Karlstad, i Helsingborg, i E Nyköping, i Mönsterås, i Eksjö, i Malmö igen.

H blev en av dessa flickor som föll ut från en balkong en vinterdag 2008. I sin förtvivlan och sorg kontaktade H:s mamma mig för att ge sin bild av vad som hänt hennes älskade dotter. Under och ett och ett halvt år hade hon försökt ropa på hjälp men ingen lyssnade och framför allt fanns ingen som förstod de kulturellt betingade signalerna.

I exemplet om H:s död spelar socialjournalen en väsentlig roll. Journalen är socialtjänstens sätt att föra kunskap vidare om klienterna och det är därför en grannlaga uppgift att välja ut viktiga detaljer för att ge en god bild till nästa social­ sekreterare.

H:s mamma flydde från hemlandet i Mellanöstern efter att hon skiljt sig från barnens far och kom till Sverige några år in på 2000-talet. Med akademiska meriter och erfarenhet som lärare på högre nivå, men med ytterst lite i plånboken, anlände hon till Sverige. Landet var inte längre lika öppet för invandring som under Bejzat Becirovs tid, men hon ansågs ha goda skäl att få uppehållstillstånd. Det tog fyra år innan hon kunde återförenas med sina barn i Sverige, ett förskole­barn och två tonåringar varav H var en, den andra en son som var tre år äldre än H och som under tiden på flykt fått bära ansvaret för de yngre systrarna.

Redan i socialtjänstens första journalanteckning om familjen framgår att det inte enbart handlade om ekonomiska bekymmer. Med barnsliga, runda, bokstäver har socialtjänstens handläggare i kanten noterat att ”kvinnan mår mycket dåligt”, att ”barnen mår mycket dåligt” och att ”den ena flickan pratar inte.”

Som ett svar på frågan varför alla fyra ”mådde dåligt” skrev tjänstemannen att mor och barn inte träffats på fyra år. Trots att ett av barnen inte pratade satte man inte in någon insats. I andra sammanhang hade alla klutar satts in för att hjälpa ett barn som av någon anledning slutat kommuni12

cera med omvärlden, och man hade satt in stora resurser för att ta hand om de andra problem som så småningom också noterades i journalen.

Trots att lärare på skolan noterade att brodern utövade makt över sin lillasyster, och att det ansågs dåligt för hennes utveckling, beslutades ändå att syskonen skulle gå i samma gymnasieklass för invandrare, en så kallad ivik-klass. H:s mamma protesterade mot att pojken och flickan placerades tillsammans, men för döva öron.

H var en mönsterelev, brodern hade svårt att finna sig tillrätta och var sin systers motsats. Han var sällan i skolan, hade genomgående underkänt och mamman beklagade sig hos socialtjänsten att han skolkade och mest satt framför datorn och rökte. Så länge ingen annan man fanns i huset blev han enligt hemlandets sedvänjor sin mammas och syskons förmyndare.

Under H:s sista höst i livet noterade skolans lärare att brodern dominerade henne. Rektorn minns ett tillfälle när pojken ”tillrättavisade flickan på arabiska så högljutt att läraren efteråt såg sig föranledd att ha ett samtal med honom”. H hade tittat upp när en av klassens pojkar passerade hennes bänk. Brodern uppfattade blicken som en flirt och munnen som ett leende. Bådadera förbjudna att avsända till en man utanför familjen. Rektorn minns att detta var sista gången som pojken visade sig i skolan.

I en allmän anteckning om flickans studieresultat har någon klottrat ner en kort och innehållsrik mening ”M vaktar.

Flytta.” Personen har inte ens bemödat sig om att tillfoga ett frågetecken. Det hela står mer som ett konstaterande.

När M fyllde arton år tappade mamman helt kontrollen, nu var han myndig också i svensk mening och styrde och ställde hemma. Det blev ofta bråk och även mamman var rädd för honom. Med socialtjänstens hjälp ordnades ett tillfälligt boende på hotell och under en tid kände mamman det som att H fick socialt utrymme och den lilla familjen 13

hade en chans att återhämta sig. H:s mamma är en lågmäld kvinna som är ovan att ställa krav, så när socialtjänsten före­ slog att brodern skulle få flytta hem mot att han lovade uppföra sig bättre, hade hon svårt att säga nej även om inget i grunden förändrats. Framför allt var hon fortsatt orolig för hur han behandlade sin syster som hunnit bli sexton år.

Tio dagar innan H föll från balkongen på fjärde våningen gjorde tjänstgörande journalförare följande notering: ”Kvinnan uppgav i samtalet att familjesituationen ej fun­ gerar och att sonen ständigt bråkar och är hotfull hemma.”

En mammas bottenlösa sorg över sin dotters död kan naturligtvis leda till orättvisa beskyllningar men det räcker att läsa socialsekreterarnas noteringar för att förstå hur två världar inte mötts. Å ena sidan tjänstemannens, som går ut på att hantera alla klienter lika, å den andra mammans förhoppningar om att hon gett signaler men inte sagt rent ut, eftersom hon trott att myndighetspersonerna är införstådda med sharialagar och kulturella regler. Som den hur pojkar och flickor får umgås.

Brodern greps av polisen, misstänkt för mord, men åklagaren lade senare ner sin talan.

Dessa fyra utgångspunkter – den växande gruppen muslimer i Sverige, de dåliga kunskaperna om vardagens och kvinnors islam, det rika Saudi som islams supermakt, fundamentalisternas inflytande och sharialagars kraft – har lett mig att besöka det land i världen där islam och sharia finns i högsta koncentrat, även om det inte ens där finns ett islam och en tolkning av sharia.

Att resa ensam till detta land där kvinnor är andra klassens medborgare – om de ens kan räknas som medborgare med tanke på att deras röster endast är värda hälften mot en mans i rättsprocesser, och i lokalval hörs de inte alls – och där kvinnor inte förväntas röra sig på egen hand, har öppnat dörrar jag aldrig vågat hoppats på. Människor har bjudit 14

mig hem till sig, introducerat mig till andra som lett mig till en tredje. Under tre resor till i landet har jag fått vänner och förtroenden som jag hoppas jag lyckats förvalta.

Därför är inte alla namn med sanningen överensstämmande, men deras berättelser är det. Likaså har jag vävt in likalydande berättelser i varandra för att källorna inte ska kunna spåras.

Offentliga personer uppträder förstås under eget namn, och jag är djupt imponerad av mångas mod att berätta, trots att det alltid lurar en fara i att ge sin version av samhället för en främling.

Bortsett från klädsel ser människor i Saudiarabien ut som hos oss i väst – här finns både hamburgare och Coca-Cola – och ändå är det en avgrund mellan sätten att leva. Den största skillnaden är religionen som i Saudi genomsyrar varje del av vardagslivet. Detaljer som för oss kan tyckas triviala kan i Saudiarabien medföra social utfrysning, spöstraff eller något ännu värre. Därför uppmanas läsaren att inte tänka bort eller förminska de små vardagsdetaljer som jag beskriver.

Flera av intervjuerna har jag försökt återge så noggrant som möjligt eftersom det ibland är lika intressant hur en person ger sin syn på samhället som om vad. Stanna upp och försök förstå en annan tankevärld.

Välkommen till Sharialand.

15

någr a fakta om konungar ik et saudiar abien

(al

m a mlak a al ar abiya as saudiya)

Landet är en absolut monarki. Nuvarande statsöverhuvud heter Kung Abdullah bin Abdulaziz al Saud, The Custo­ dian of the two holy mosques (De två helgedomernas tjänare) som även är premiärminister och chef för nationalgardet. Kungen utser ministerråd och majlis al-shura (ett slags parlament som dock inte ska jämföras med en västerländsk demokratisk institution, tillkom 1993 som ett led i en moderniseringsprocess där kungen utser 150 ledamöter) som bådadera är rådgivare till kungen.

Familjen Sauds första stat grundades 1744, men den moderna staten bildades 1932 och har haft fem regenter.

Grundaren Abdul Aziz al Saud regerade till sin död 1953, varefter fem av hans 45 söner tagit över kronan: Saud 1953–64 avsattes efter kritik för korruption och slöseri.

Faysal 1964–75, mördades av en släktingg. Det var han som införde titeln De två helgedomernas tjänare.

Khalid 1975–82.

Fahd 1982–2005, fick en stroke 1995 varför kronprins Abdullah i praktiken tog över regentskapet.

Abdullah 2005– Befolkning 28 miljoner invånare varav mellan en fjärdedel och en femte­ del är gästarbetare. Invånarantalet liksom antalet gästarbetare varierar kraftigt mellan olika källor varför siffrorna ska ses som en grov uppskattning. I gruppen gästarbetare finns de som har ett eller ett par års kontrakt och därmed uppe16

hållstillstånd, och det finns de som är födda i landet, men av föräldrar med utländskt medborgarskap. Alla som inte är medborgare måste återkommande förnya sitt uppehållstillstånd.

Det är nästintill omöjligt att få medborgarskap.

Ursprungsbefolkningen är beduiner, men numera beräknas de endast vara en tiondel av befolkningen. Över 80 procent av landets invånare bor i städer.

Huvudstad Riyad har cirka 6 miljoner invånare och Jidda cirka 3 miljoner.

Medelåldern är låg, en uppgift säger att hälften av invånarna var under 20 år 2006. I takt med välståndet har invånarantalet ökat kraftigt.

Naturresurser Till ytan är landet nästan fem gånger så stort som Sverige, 2 240 000 km 2. En tredjedel är täckt av öken och det finns inga vattendrag inom landets gränser. Avsaltningsanläggningarna vid Persiska viken respektive Röda havet förser invånarna med merparten av färskvattnet som distribueras via pipelines till inlandet.

Kungadömet har världens största oljereserv och var 2008 världens näst största oljeproducent (Ryssland var störst).

Oljan är Saudiarabiens största inkomstkälla, och beräknas stå för omkring 90 procent av statens inkomster. Hur stora summor det handlar om är mycket osäkert och det är svårt att få en generell bild av statens finanser eftersom många uppgifter saknas. Den religiösa turismen är den andra stora inkomstkällan. Den uppgick till cirka 9 miljoner människor 2005.

Odling var tidigare en av de viktigaste näringsgrenarna.

Endast några procent av ytan är idag uppodlad.

Sociala uppgifter Arbetslösheten bland saudierna uppges officiellt till nio procent (hösten 2006) men i verkligheten anses siffran vara 17

20 procent, betydligt högre bland dem som är under 30 år och det är endast ett fåtal procent av kvinnorna som arbetar utan­för hemmet.

Analfabetismen ligger på omkring 20 procent.

Allmänna skolor öppnades för pojkar på 1950-talet och för flickor 1962.

All utbildning, inklusive högre studier, är gratis för saudiska medborgare.

Detsamma gäller sjukvård och det finns ett omfattande socialförsäkringssystem som också gäller enbart för saudier.

Bensin, gas, vatten, elektricitet och flyg är subventionerat.

Det finns ingen statlig inkomstskatt.

Religion Arabiska halvön är födelseplats för islam och bedöms ha varit bebodd i 100 000 år. Profeten Muhammed föddes i Mekka och utvandrade till Medina där han dog år 632 e. Kr. vilket räknas som år noll i muslimsk tideräkning.

Islam är den enda religion som får utövas offentligt och sunni-islam är den gren som dominerar, även om det finns öar med shia-muslimska grupper i landets östra delar.

Den dominerande tolkningen av sharia, den muslimska lagen, är hanbalismen. Denna ses som den mest strikta av sunnis fyra rättsskolor.

Rättssystemet bygger på sharia och samtliga lagar ska vara förenliga med koranen, även de som reglerar arbetsoch handelsrätt.

Konstitutionen är från 1992 och utgår från sharialagarna. Dess första paragraf slår fast att det är en islamisk stat, paragraferna 7 och 8, att staten och det juridiska systemet bygger på koranen, profetens lära och på sharia. Överst i rättssystemet finns en Högsta domstol.

Vid sidan av kungafamiljens makt står den religiösa.

Högst upp i hierarkin finns ulama-rådet (ulama council) som är namnet på de religiöst lärdes församling. Liksom 18

flera andra enskilda personer och religiösa institut delar de ut fatwor, tolkningar av islam, i landet. Det är också ulama som styr ”sedlighetspolisen”, mutawwa.

Politik Politiska partier är inte tillåtna. Det förekommer inga allmänna val till landets regering, men 2005 hölls ett val till lokala styrelser där hälften av ledamöterna utsetts av regimen. Kvinnor fick inte rösta.

Sedan 2003 har kungen initierat ett forum, National Dia­ logue, där representanter för olika delar av samhället diskuterar allt från ungdoms- och kvinnofrågor till gästarbetarnas position i landet. Forumet har rollen av en åsiktstermometer inför kungens beslut.

En mängd terroristattacker har utförts inom landets gränser sedan 2003, enligt regimens uppgifter har 160 männi­ skor mist livet i ett 30-tal våldsdåd. Rättegångar mot över 1000 misstänkta al-Qaida-aktivister inleddes hösten 2008, och sommaren 2009 hade 330 fått sina domar.

19