9789173433303

ร KE

EDWARDSON Mรถt mig i Estepona

Leopard fรถrlag

112402Estepona.ORIG.indd 3 LEOPARD_EDWARSSON_MOT_MIG_I_ESTEPONA_titel.indd 3

11-06-23 09.49.24 2011-06-14 10.08

0

Vågorna är större ljudet av bränningarna är starkare än vilken dag som helst. Det är natt det är en annan natt den sista natten. Den första och sista natten han visste det när de gjorde sina förberedelser. Jag är inte med jag är inte här. Jag är snart någon annanstans. Det här är inte jag. Jag kommer snart att bli mig själv igen.

Om det var vad han ville. Om det gick att bli sig själv igen.

Just nu är det detta han vill. Det finns ingenting som detta ingen spänning som denna det går inte att hitta spänning som denna varsågod och visa i så fall varsågod.

Blodet som rusar genom huvudet hans blod ingenting som detta.

Horisontlinjen blinkar till därute över Afrika solen är på väg den kommer att släpa gryningen med sig över havet.

När den kommer hit ska de alla vara härifrån och ingenting kommer att finnas kvar som inte fanns här förut.

Någon säger någonting det är en svordom som en utandning inandning ut och in någonting om sex in och ut svordomarna i det här landet handlar bara om sex ut och in och ut och in handlar om genitalier om Gud och madonnan och könsdelar vansinniga bilder. Som nu som här.

Ett vrålande hopklipp av bilder och händelser stranden och vågorna och himlen och männen som väntar den darrande spänningen som klipporna som darrar i vattnet spänning9

112402Estepona.ORIG.indd 9

11-06-23 09.49.25

en som darrar i vinden som döden som väntar som glider med bränningarna som surfar med bränningarna som aldrig faller som aldrig gör misstag. Som männen som väntar på ljudet som ska flyta mot dem över bränningarna.

De hör motorljudet nu samtidigt allihop silhuetterna omkring honom stelnar till stelnar på en halv sekund.

Som om tiden stannar som om det inte finns någonting före eller efter.

Ljudet blir starkare det rör sig mot dem. Allt är som det ska vara tiden rör sig igen döden rör sig med den.

Det finns inte död utan tid det finns de som säger att döden har slitit sig loss från tiden men de har fel alla som säger det har fel.

Båten var därute nu silhuetten av yachten mot den afrikanska himlen silhuetter av män på däck. Han vände sig om och såg gryningsljuset sjunka över bergens toppar de vita bergen han vände sig tillbaka mot havet alla rörde sig snabbt mot havet nu. Tiden rörde sig för snabbt båten var sen och det var farligt nu farligare än det någonsin varit.

De började vada ut i vattnet.

Yachten satte en jolle i sjön.

Han kunde se lådorna röra sig mellan händerna därute ner i jollen den var större än en jolle en landstigningsfarkost som om trupperna skulle komma in mot strand och invadera landet men fienden skulle inte komma från havet.

De var redan här.

Han kunde höra hur en av lådorna hamnade i vattnet därute han hörde ord som flöt över vattnet mot honom svordomar på ett språk han inte kunde tala.

10

112402Estepona.ORIG.indd 10

11-06-23 09.49.25

Han kunde se lådan komma upp igen en dyrbar last dyrare än livet.

Nu bar silhuetter upp lådorna på stranden.

Dagen började glimma över stranden färgade allt i gryningens icke-färg som aska färgade allt.

Yachten satte ut mot öppet hav.

Det är nu.

Det är här.

Händer lyfter locken av ett par lådor han tänker på att det är lådorna i mitten tänker bara på dem som om just detta skulle ha en speciell betydelse. Han ser någonting glimma till över lådan. Ingen­säger någonting. Han kan inte röra sig vänder sig om igen horisonten har ljusnat över bergen till den färg som snart ska ersätta askan medelhavsblå.

Nu rör sig någon av gestalterna det låter som en vind över sanden. Alla har börjat bära och släpa lådorna över sanden han bär inte längre släpar inte längre han är inte därborta varför är han inte där varför står han här och han rör sig nu rör sig bort.

Någon ropar efter honom. Kanske han vet kanske han känner igen rösten.

En man ropar eller om han viskar väser att han ska hugga i att de har bråttom det är fan i fläskmadonnan brått­om innan gryningen blir dag där det går att se allting. Dagarna är skoningslösa ljuset är som glasskärvor i ögonen.

Nu hör han ljuden som exploderar över stranden. Det är nu det sker det bländande ljuset han hör skriken de bländande skriken.

112402Estepona.ORIG.indd 11

11-06-23 09.49.25

1

Hunden skäller, först har den morrat men ingen har hört inne i huset. Nu skäller den eftersom den hör att någonting rör sig utanför dörren. Hunden vet att det är något farligt därute. Den ska stoppa det farliga, det är därför den står här. Den är inte stor, men den kan skälla. Ögonen lyser i ljuset från gatubelysningen som faller in genom­ dörrens glas. Någonting rör sig utanför igen.

Hunden skäller igen.

Hallens taklampa tänds. ”Lajka? Lajka! Vad är det, gumman?”

Lajka vänder sig om. Sedan vänder hon sig mot dörren igen och fortsätter att skälla.

En kvinna går nerför trappan till hallen. Hon har blont hår, hon bär morgonrock, hennes ansikte är nyväckt, hon blinkar i ljuset. ”Har tidningsbudet skrämt upp dig igen, gumman?”

Kvinnan böjer sig ner och stryker hunden över nosen och halsen. Den har slutat skälla nu. Den morrar fort­ farande, men det låter inte farligt längre, som om det farliga inte finns kvar utanför, det farliga tidningsbudet. ”Såja, gumman, såja. Du väcker ju hela huset. Vad ska flickorna säga om du håller på så här?”

Kvinnan reser sig. Hon öppnar ytterdörren och stiger ut på en liten träveranda. Klockan är fem på morgonen, det har börjat dagas, det ligger ett ljust band över hori12

112402Estepona.ORIG.indd 12

11-06-23 09.49.25

sontlinjen i öster. Det doftar av blommor och gräs, detta är i slutet av en varm men blöt augusti. Det kommer att bli en vacker dag. Hon känner sig glad för det. Det finns mycket hon kan känna sig glad för. Det finns inga faror i hennes liv, inte här, inte där.

Kvinnan huttrar till, som om det kommit en vind från norr. Lajka morrar bakom henne. Kvinnan tar ett steg ut på trägolvet och tycker att hon ser en rörelse borta vid lönnarna i trädgårdens västra hörn. Det var som en skugga. Hon huttrar till igen. Det är vinden, det var vinden som rörde grenen som nästan når ner till marken. Nu är vinden borta, det är stilla nu. Lajka är tyst nu.

Men hunden har inte följt med henne ut.

Det är första gången hon frivilligt stannar inne när dörren är öppen, tänker kvinnan. ”Börjar du bli mörkrädd på gamla dar, Lajka?”

Men det är knappt mörkt längre. Det blir ljusare för varje sekund.

Kvinnan går de tre trappstegen till grusgången och fortsätter till grinden och brevlådan. Det är inte mer än tjugofem steg dit. Hon öppnar locket. Det ligger ingen tidning där. Hon hör Lajka skälla igen. Hon vänder sig om. Hon kan inte se Lajka, hunden måste stå kvar i hallen. Skallet har ett dämpat ljud. Det slutar nu. Det är alldeles stilla nu, stilla i idyllen som hon lever i. Och hon känner sig rädd, som om hon står mitt inne i den kalla vinden. Hon huttrar igen. Vad är detta? tänker hon. Vad är det som händer med mig? Här finns ingenting farligt.

Det här är hemma. * 13

112402Estepona.ORIG.indd 13

11-06-23 09.49.25

En man sitter i köket. Det är hennes man. Han har också morgonrock på sig, hans rock är röd och svart, hennes är vit och blå. Han gnuggar sig i ögonen och tittar sedan upp. ”Ingen tidning, Rita?” ”Nej, budet är väl försenat.” ”Om han kommer alls. Kanske redan på väg ut till skärgården. Ett sista bad.” ”Fem på morgonen?” ”Gäller att hitta bra platser. Ryssarna flygs in med heli­kopter klockan sju. De lägger sina badlakan på klipporna. Markerar sina platser.” ”Precis som vid hotellpoolen.” ”Precis.” ”Hörde du Lajka?” ”Jag gjorde väl det. Det var väl därför jag vaknade.” ”Det var nåt som skrämde henne, Peter.” ”Allt skrämmer henne.” ”Hon brukar inte stå vid dörren och skälla.” ”Nån gick förbi.” ”Det är tjugo meter till gatan.” ”Jycken har bra hörsel.” ”Jag skojar inte. Du vet att Lajka är nästan döv.” ”Vad är det du inte skojar om, älskling?” ”Jag vet inte.” Hon stryker bort en lock från ena örat. ”Det kändes plötsligt så kallt därute.”

Han skedar pulverkaffe i två koppar, häller på lite varm mjölk och sedan hett vatten ur kokaren.

Hon tittar ut genom fönstret. Solen bryter igenom lövverket. Det glittrar överallt.

14

112402Estepona.ORIG.indd 14

11-06-23 09.49.25

”Det är inte många sådana här dagar vi haft i sommar, Peter.” ”Det är inte dag än. Det kan svänga.” ”Jag visste inte att du var från Västerås.” ”Västerås?” ”Gnällbältet. En västeråsare möter en annan och säger att i dag är det vackert väder i alla fall och den andre svarar i dag ja.” ”Jag har aldrig varit i Västerås.” ”En tredjedel av Västerås bor i Stockholm”, säger hon. ”Då finns det ju bara två tredjedelar kvar.” ”Så är det.” ”Det känns lite ledsamt. För Västerås alltså.”

Han hör steg nerför trappan. Små steg.

En liten flicka syns i dörren, följd av en annan liten flicka. ”Gomååron”, ropar den äldre av flickorna. Hon är sex år. Hennes syster är två år. Hon ropar: ”Gomåååron!” ”Gomorron, flickor”, säger Peter. ”Gomorron, Magdalena och gomorron, Isabella.” ”Det regnar inte!” säger Magdalena. ”Det blir en vacker dag”, säger Rita. ”Kan vi inte åka och bada!” säger Magdalena, som är den äldre av dem. ”Bada!” säger Isabella. ”Kanske sista chansen”, säger Rita. ”Kan du inte ta en ledig dag, Peter?” ”Inte i dag. Inte en chans.”

Hon tittar på honom. ”Vilken tur att jag är ledig”, säger hon. ”Verkligen.”

15

112402Estepona.ORIG.indd 15

11-06-23 09.49.25

”Jag kan inte tänka mig något bättre än en dag på badet med flickorna”, säger hon. ”Inte jag heller”, säger han. ”En dag på badet med flickorna.”

Peter kör genom stan. Trafiken är tät. Ett regnstänk slår mot rutan, och sedan ett till, två, tre, fyra, fem. Så var det med den vackra dagen. Tio minuters solsken, det är allt Norden kan räkna med under den gröna vintern.

Han växlar mellan radiokanaler med kontrollen på ratten, han hör ingenting han vill höra, det finns ingen­ ting längre att höra på radio, tänker han. Inga gamla goa ­låtar, sådana man kan känna sig lugn med, koppla av med för bara en liten stund på väg till sitt arbete.

Han petar in en cd i spelaren och lyssnar. Han känner sig lugnare. Mobilen vibrerar i sin hängare, den lyser och blinkar. ”Ja?” säger han med båda händerna på ratten.

Inget svar. ”Ja?” Det knastrar till, sedan ingenting, bara tut i örat. Displayen visar ”dolt nummer”. Det är inte första gången.

Det är okej med dolda nummer. Han behöver inte ringa tillbaka. Han har börjat ge fan i att ringa upp synliga nummer också.

Det är rött ljus. Han stannar bilen och ser sig om. Ingen verkar titta på honom, de håller ögonen på det röda ljuset som om deras liv hängde på det. På sitt sätt är det väl så, tänker han. Det hänger på ljuset. Varde ljus.

Han lyssnar på Nick Caves lugna mumlande men det 16

112402Estepona.ORIG.indd 16

11-06-23 09.49.25

lugnar honom inte. Han svänger vänster och vänster igen och funderar en sekund på att svänga ännu en gång väns­ ter och köra hem och lasta in familjen och köra till badet, till ett bad långt bort. Långt bort i den andra riktningen.

En bil bakom honom ska samma väg. Den är blå som blått sent på kvällen om sommaren. Den svänger väns­ ter, vänster, vänster.

Han kör ner i underjorden, bilen slukas av huset som har fasader av glas. Den blå bilen körde vidare. Det var en illu­sion att vara förföljd.

I hissen studerar han sitt ansikte. Han ser ingenting som han inte känner igen. Han hoppas att det är så. Det går inte att se på utsidan vad han bär på insidan. Inte än, inte fullt ut. Det kommer aldrig att gå att se det. Jag ser inte så gammal ut, tänker han. Det finns de som säger att man har det ansikte man förtjänar. Jag vet inte vad det betyder i mitt fall. Jag förtjänar det, förtjänar det mer än de andra.

Han bär en grå kostym, Oscar Jacobson, inte alltför dyr men ingen billigt skit. Det är den där övre mittfåran han hållit sig kvar i sedan han blev en man, övre medelklassmittfåran, den är kanske inte den bredaste men den är säkrast, svårare att komma åt både uppifrån och ner­ ifrån. Han vet inte hur det är från sidan, han har inte sett åt det hållet, vill aldrig se åt det hållet.

Hans hår skiftar i blått i hissen. Hans ögon ser kalla ut, det har han inte tänkt på förut, det var märkligt, det känns som om det är första gången han ser in i sina nya ögon, som om det stod någon annan där, på andra sidan spegelglaset. Du är inte någon annan, tänker han, du är 17

112402Estepona.ORIG.indd 17

11-06-23 09.49.26

Peter Mattéus. Du är enbart Peter Mattéus nu. Han rör på läpparna när han tänker sitt namn.

Han kliver ur hissen och fortsätter genom ett öppet kontorslandskap till ett inglasat rum i bortre änden. Det är glas överallt, ljus överallt.

Han går in i rummet, på de ljusa väggarna hänger inramade diplom och affischer. Allt är mycket ljust i rummet.

Det är alltid mycket skratt och ljus och framtidskänsla i rummet. Det är ett rum för vinnare. Hela våningsplanet är för vinnare, det finns bara vinnare där. Allt är för upplyst för förlorare, det är så det hänger ihop, förlorare dras till mörkret och winners dras till ljuset. Enklare kan det inte bli. Winners, we are the winners.

Det sitter redan fem människor runt det ovala bordet som står i mitten av rummet. Bara ett par av dem tittar upp när han kliver in. En kvinna är mitt inne i en powerpointpresentation, vilket jävla ord det är, powerpointpresentation. Hon visar ett alternativ i sin dator och resultatet studeras på storskärmen. Två män lutar sig tillbaka, som för att se bättre.

Kvinnan tittar upp från sin dator. Hon är klädd i mörk kostym. Hon har till och med slips. Vad har hon slips för? tänker han när han sätter sig. Ska de ta över allting överallt? Han bär själv inte slips. Han tycker inte att han behöver det. Men slips är ett plagg för män. ”Jag tror inte dom säger nej”, säger kvinnan. ”Tror?” säger mannen till höger om Peter. Han är i 50-årsåldern, bär pipskägg och hängslen över en linneskjorta. Han är äldre än Peter, ser mer okonventionell ut.

18

112402Estepona.ORIG.indd 18

11-06-23 09.49.26

Kvinnan ser ertappad ut. Men hon ser fortfarande ut som en vinnare. Peter vänder sig mot mannen. ”Kom igen, Lasse. Märk inte ord.” ”Märka ord? Vi behöver ju inte tro längre, vi måste veta på det här stadiet om kampanjen funkar eller inte, och funkar den så är kontraktet också klart. Eller hur, Linda?” ”Ja … naturligtvis”, säger kvinnan. Hon tar upp pennan igen, verkar studera den som om hon såg den för första gången. Som om den inte är så bra längre. Det kanske inte är en bra penna. Hon kan bara arbeta med bra saker. ”Var har du hållit hus förresten?” säger Lasse och boxar honom lätt på axeln. ”Trafikkaos i Söderledstunneln.” ”Igen?”

Han nickar. ”Ingen terroristvarning den här gången? Ha ha.” ”Inte vad jag såg.” ”Tror du att man kan se terrorister? Rent visuellt?”

Lasse skrattar till igen. ”Som man ser dig och mig.” ”Linda är inte klar”, säger Peter och nickar bort mot kvinnan i kostym. ”Va? Nej, okej. Okej, okej.”

Linda klickar fram en ny bild på skärmen, som en del i jobbet som det inte kommer att gå att säga nej till.

Peter ser ut genom fönstret. Vatten strömmar nerför glasrutorna. De kom aldrig iväg till badet, tänker han.

Det kanske var det här regnet Lajka kände i luften. Djur har sådana egenskaper. Det kanske blir storm. Det kan bli snö. Ingenting är sig likt.

19

112402Estepona.ORIG.indd 19

11-06-23 09.49.26

En yngre man kliver in i rummet utan att knacka på dörren som står öppen ut mot loftet där kreativitet också pågår, den pågår alltid, överallt. Det är säkert femtio pers där, tänker han. Alla är mycket kreativa. Alla är smarta.

Reklambranschen är ett gigantiskt slöseri med mänsklig intelligens. Han ser på den nyinkomne kollegan som bär t-shirt och jeans och ser ut som en studerande på högstadiet. ”Det var ett jävla rännande härinne”, säger Lasse. ”Vad vill du, Lukas?”

Lukas har en jiffybag i handen. ”Angeläget till Peter.” ”Angeläget?”

Lukas går över golvet och räcker över det vadderade kuvertet. ”Vad är det?” säger Peter.

Lasse skrattar till. ”Lukas är bra, men röntgensyn har killen inte.” ”Tack”, säger Peter och tar emot kuvertet. ”Varför sa du att det var angeläget?” ”Det var nån som ringde och frågade om du hade fått det. Jag hade det just i handen och killen sa att det var angeläget. Det var det ordet han använde.” ”Vilken kille?” ”Det sa han inte. Jag frågade och då lade han på.” ”Varifrån kom det?” ”Jag vet inte. Dolt nummer. Jag gick hit direkt. Det var ju …” ”Angeläget”, säger Lasse. ”Du får väl öppna det då så att vi kan fortsätta sen med den här maratonsittningen.”

20

112402Estepona.ORIG.indd 20

11-06-23 09.49.26

”Nej, nej”, säger Peter och lägger kuvertet på bordet. ”I dessa tider är allting angeläget”, säger Lasse och vänder sig mot kvinnan. ”Linda, please carry on.”

Han sprättar jiffyn med ett finger. Det finns ingen avsändare och det finns ingen mottagare, bara ett PM uppe till vänster, hans initialer, skrivet av receptionisten, ett paket som tydligen inte har antagits innehålla en bomb.

Det är inte helt ovanligt med spontana paket, förhoppningsfulla som skickar in idéer till byrån som om den vore ett bokförlag eller ett underhållningscentrum, folk skickar bilder och text om allt mellan himmel och jord, sådant som ingen kan säga nej till, som ingen på jorden har tänkt förut. Ibland är det bra, själva idéerna är bra alltså, men alltid så amatörmässigt presenterade att det inte går att se igenom amatörismen. Att de orkar, kan han tänka då. Get a life, kan han tänka.

Han ser ner i kuvertet, sticker ner handen och drar fram fotografier i gyllene snittet-formatet.

Han ser sig om i rummet. Han sitter vid sitt skrivbord nu. Det är fem meter till nästa kreatör, en kvinna i röd klänning, rött läppstift, röda skor. Revolutionen är aldrig långt borta på en reklambyrå.

Han lägger ut fotografierna på skrivbordet.

De föreställer hans familj.

Han har aldrig sett dessa fotografier, uppenbarligen tagna med teleobjektiv. Kanske från andra sidan gatan.

Det måste vara från andra sidan gatan. Hur ser det ut på andra sidan gatan? Där är väl bara privata hus och privata 21

112402Estepona.ORIG.indd 21

11-06-23 09.49.26

trädgårdar. Men gatan finns. Den är för alla. Kan någon stå på gatan och fotografera folk utan att de märker det?

Svaret är ja, tänker han. Fråga alla kändisar.

Det finns ett foto på honom själv när han är på väg uppför verandatrappan, ett på Rita när hon bär en korg med tvätt till torkställningen, ett vardera på Magdalena och Isabella. När de leker. När de leker i sin egen trädgård!

Han känner svett i pannan och över bakhuvudet, som en kall dusch, kalldusch. Han känner också vrede. Han känner flera olika saker på samma gång. Det här är nytagna bilder. Han kan nästan säga vilken dag det var. Det är samma månad som nu. Det är en grå himmel över alla huvuden. Det är den scenen han mötte när han kom hem den eftermiddagen. Han såg ingen med kamera. Han tittade inte. Han borde ha tittat. Han har blivit slö. ”Nåt intressant?”

Han tittar upp och ser Lasses ansikte. ”Nej, nej”, säger han och rafsar ihop bilderna och lägger tillbaka dem i kuvertet. ”Vad var det som var så angeläget då?” säger Lasse. ”Vad är det som gör det så svårt för folk här att sköta sina egna angelägenheter?” ”Ha, ha, just det, sköt dig själv och skit i andra, I get it, I got it.”

Peter reser sig. ”Vart ska du gå?” ”Som vi just sa …” ”Ja, ja, just det. Ha, ha.”

Lasse kanske håller på att få ett massivt sammanbrott, tänker Peter. Så här brukar han inte hålla på, pladdra på 22

112402Estepona.ORIG.indd 22

11-06-23 09.49.26

så här. Huvudet kanske håller på att explodera. Lasses huvud är en överfull papperskorg.

Peter känner kuvertet i handen. Det känns tyngre än det borde kännas. Han tänkte inte på det förut. Det är något mer som ligger därinne. Han sätter sig igen och tittar upp på Lasse som ler och går upp i givakt och gör ett slags honnör och vänder helt om som i exercis och marscherar därifrån med raka ben.

Marscherar hela vägen till dårhuset.

Peter sticker in handen i jiffyn och känner bland den mjuka vadden. Han känner något hårt.

Han tar ut en nyckel. Det står en siffra på den. Han känner igen sådana nycklar från förvaringsboxar. Det står inte på nyckeln var boxen ligger men det finns i princip bara en seriös plats i stan med förvaringsboxar.

Om det är meningen att han ska hitta boxen.

Det är meningen att han ska hitta den. Vad som nu är meningen med det.

Han söker igenom kuvertet en gång till. Inga skriftliga meddelanden. Han vänder på fotografierna, svartvita foton, måste ha kopierats i något antikt mörkrum.

Ingen text.

Han reser sig.

Svetten i huvudet har rört sig ner utefter ryggen och fortsatt neråt skrevet och över låren. Han är blöt och kall och varm. Är han rädd? Han vet inte. Han är på väg till Centralen.

Han hittar en parkeringsplats på Klarabergsviadukten efter att ha cirklat i en kvart. Ett par taxichaufförer har 23

112402Estepona.ORIG.indd 23

11-06-23 09.49.26