9789172999268

av vinnare s Barnen ris romanp

Ralf Novák-Rosengren Anita Santesson

5768

visningar på Youtube

Opal

Författarnas tack till alla er som orkar kämpa mot vardagsrasismen i samhället.

I boken finns flera romska ord. Längst bak i boken finns en ordlista.

5768 visningar på Youtube är vinnarmanuset i skrivar­ tävlingen ”Att vara ung rom i dag” arrangerad 2013 av Podium och Le Romané Nevimata med stöd från Statens Kulturråd.

Boken har vunnit Barnens romanpris 2014.

Bokförlaget Opal AB www.opal.se

© Ralf Novák-Rosengren & Anita Santesson, 2013 © Låttext ”Hårda Minnen”: Malik Faltin Tidigare utgiven på Podium och Bokförlaget Opal Omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design, 2014/2017 Printed by Nørhaven, Denmark 2017 978-91-7299-926-8

1 Om du vore en fågel, så skulle du kunna flyga som du ville i himlen. När du blev hungrig, skulle du finna mat att äta och när du blev törstig, skulle du öppna din strupe och då skulle daggens droppar väta din tunga.

Rosita skriver på bloggen. Fingrarna smattrar över tangenterna. Hon skriver de ord hennes farmor brukade berätta, men orden tar slut där vid daggens droppar och hon minns inte resten. Hon är verkligen ingen fågel. Tyvärr. Livet är fyllt av en massa måsten.

Skolan är bara ett av dem. Rosita vill inte.

Rummet delar hon med sin lillebror Peter. På hennes sida finns tre affischer, en på Whitney Houston, en på TLC och en på dansbandssångerskan C ­ hristina Lindberg. På andra sidan rummet hänger ett stort foto på Zlatan. Egentligen är det helt knäppt att Rosita ska behöva ha den utsikten, för hon avskyr fotboll.

Man kan inte få något om man har en knuten hand.

Det är så obegripligt att någon som alltid funnits vid ens sida bara försvinner. Ett år har gått sen farmor dog och Rosita har redan börjat glömma.

Hon sitter hopkurad på sängen, magen gör ont.

Fjorton år är hon, Rosita Roos. Hennes långa ­mörka 7

hår hänger över ena axeln. Mamma brukar säga att hon är vacker, men det räknas inte. Ute i köket slamrar det. Frukosten dukas fram. Kaffet bubblar i bryggaren. Någon dagbok kan hon inte ha för den skulle lillebror eller mamma hitta på en gång.

Jag ska flytta till New York och bli världskänd sångerska. Kanske ska jag bli skådespelerska eller filmstjärna också. Men mest av allt ska jag sjunga. Och alla som varit taskiga mot mej ska stå där och ångra sej. Jag lovar. Och jag ska berätta i intervjuer om hur vidrig vår lärare Lotta Jansson är. Jag hatar henne. I fredags hade vi svenska och pratade om språk i Sverige. Så här pratar kriminella, sa hon. Tjyvspråket. Sen visade hon bilder från det gamla fängelset Långholmen i Stockholm.

Och en lista på ord. Ava, bascha, belsing. Längre än så orkade jag inte hänga med för sen fick jag blunda och bita mej i läppen för att inte börja böla. Tur att det var mörkt i klassrummet. Orden hon visade var inte alls nåt tjyvspråk. Det var mitt språk. ”Rosita! Ava kei, du blir sen”, ropar pappa.

Men Rosita håller sig hårt för magen, det värker därinne. Inte en dag till i den där skolan.

Nu hörs ett dånande ljud från köket. Mamma är igång och städar igen. Passar på. Dammsugarens munstycke slår mot väggen. Donk, donk, donk.

Mamma försöker komma åt de där mikroskopiska dammkornen som ligger i hörnen. Fast klockan bara 8

är åtta och trots att pappa alltid säger att man inte får städa innan han hunnit ut på morgonen för att göra affärer. Pappa är väldigt skrockfull. Han säger att de gamla i familjen trodde att man städade ut turen och att hela dagen blev avig och svår.

Men mamma bryr sig inte. ”Det är bara trams som dom gamla sa förr”, säger hon och fortsätter städa. ”Man ska inte lyssna för mycket på pappas idéer, han har alldeles för mycket saker för sej.”

Peter sliter upp dörren. Rosita slår snabbt ihop datorn. Ingen får se. I stället börjar hon hålla på med kuvertet där hon lagt foton på släkten. ”Kom igen nu, vi blir sena”, säger han.

Peter gillar skolan. Han är magisk med bollar. När han kommer i närheten av en fotboll är det som om han dansar med den. Det blir rent av vackert. Och det går inte en match utan att han gör mål. ”Kom nu, Rosita.”

Han tittar på henne med sina stora bruna ögon.

Men Rosita skakar på huvudet. ”Aj.” Hon lägger sig på sängen. ”Lägg av, du är väl inte sjuk igen?”

Peter springer sin väg utan att vänta på svar. Han lämnar dörren öppen efter sig.

Rosita ligger kvar på sängen och håller sig om magen. Vill inte, tänker hon om och om igen. Vill inte.

Vill inte.

Peter ska fylla nio. För det mesta är han jättejobbig.

9

Vill vara som pappa och leker att han är en vuxen man. Ibland tar han pappas hatt, springer omkring och skriker och ställer hemma trots att Rosita och mamma ber honom sluta. Men pappa tycker bara det är roligt och säger: ”Asch, låt han vara, han är ju vår lille man!”

Stöket från köket fortsätter. Rosita tittar på Whitney Houston, hon står där på scenen med 80-tals­ frisyr och rosa linne. Och ler så vackert. Strålkastarljuset blänker i Whitneys hår. Det är konstigt att man kan dö när man är så vacker. Om Rosita kisar med ögonen är de lite, lite lika. Fast Rosita är inte brun, bara väldigt mörk och ingen kan gissa var hon kommer ifrån. I tankarna står Rosita på scen och sjunger Saving all my love for you. Hon är precis lagom smal och rör sig lätt. Vinkar mot publiken. Och hela familjen sitter i tv-soffan. Pappa ropar: ”Tyst, tysta!

Annars åker ni alla ut, det är ju vår lilla flicka på tv!” ”Är du färdig?” Nu är det mamma som står i dörren.

Rosita försöker låta så ynklig som det bara går. ”Vad är det, kamli?” Bara mamma kallar henne så, min kära. Mammas ögon är granskande. Ingen kan lura henne när hon har den där blicken. ”Jag mår inte riktigt bra.”

Rosita gör en grimas. Och mamma ser allvarligt på henne. Sen sätter sig mamma vid hennes sida och lägger sin varma hand på Rositas huvud. ”Men Rosita, du måste gå till skolan. Du vet vad 10

som händer annars, dom tar dej. Myndigheterna håller alltid ögonen på såna som oss.” ”Men mamma, varför är det så?” frågar Rosita men vet att mamma redan har vunnit. Hon kommer att bli tvungen att gå till skolan i dag igen.

Pappa har rostat bröd och gjort te. Rosita sätter sig vid matbordet och brer smörgåsarna.

Smöret smälter in i brödet. Hon lägger långsamt på den röda sylten. Brer noga, så det täcker varje hörn.

Försöker göra så sakta hon kan. Skjuta på det jobbiga. Peter är klar för längesen. Han sitter framför tv:n. ”Sätt fart”, ropar han. ”Jag har gympa första lektionen.”

Rosita tar en tugga. För varje sekund växer smörgåsen i hennes mun. Hon kommer aldrig kunna svälja. Sju, åtta, nio, tio tuggor. ”Ska du tugga så där länge kommer ni aldrig nån vart”, säger mamma. ”Rektorn har ögonen på dej och du har varit borta alldeles för mycket.” ”Ha, ha”, skriker Peter skadeglatt. ”Du kommer få gå om skolan hela livet. Gå om och gå om och gå om!” ”Men dom är dumma i huvudet”, försöker Rosita förklara för mamma. Det gör så sjukt ont i magen när hon tänker på det att hon inte ens orkar berätta det som hände på lektionen i fredags. Tjyvspråket. Vilken kärring. ”Varför är det så här, mamma?” frågar hon och tar en ny tugga.

11

”Ja, kamli, om jag det visste. Dom tycker kanske att vi är för fria människor som borde vara lite mer som alla dom andra, inte vet jag”, svarar mamma. ”Men sen är det ju också bra och viktigt att ha utbildning så att man får jobb. Det är inte som förr, Rosita. När jag var flicka fick vi ju hjälpa till hemma med allt och ge oss ut med vår mamma och bickna dukar och varor för att dryga ut matkassan. Jag fick alltid in mest pengar”, berättar mamma. Hon brukar skryta lite över det där. Att hon var så himla tuff och alltid lyckades sälja saker. Rosita vet och hon tänker att hon borde vara lika stolt och tuff som sin mamma.

Nu står Peter i dörren och är fullt påklädd. Det är bara skorna som saknas. ”Se så, iväg nu, sluta leka och skynda er till skolan”, säger pappa med hård och bestämd röst.

Rosita reser sig sakta. Hon tar undan tallriken efter sig. Torkar av på bordet. Hon försöker alltid hjälpa till. Särskilt sen mamma blev sjuk och fick diagnosen. ”Men jag är rädd för att buron ska mobba mej igen, jag klarar inte mer”, säger Rosita med svag röst. Nu har hon i alla fall sagt det. Men det är ingen som hör henne för Peter är på väg ut genom dörren. Mamma har börjat diska och pappa har satt på radion.

Peter har redan rusat nerför trapporna.

När Rosita kommer ut genom porten står fem små­ grabbar där. De har väntat på Peter som står i mitten 12

och flinar som en annan kung. På Rosita är det ingen som väntar. Hon sträcker på sig. ”Håll er på avstånd, jag är ingen dagisfröken”, säger hon och sätter hörlurarna i öronen.

På vägen till skolan går de förbi kanalen. Där fryser vattnet nästan aldrig. I mörka svarta virvlar snurrar det sig fram. Runt henne svärmar smågrabbarna som flugor. De dribblar bollen mellan sig. Killar kan visst inte gå rakt.

En tant i rosa kappa med en liten vit pudel kommer gående. Rosita känner väl igen henne. Tanten har ingen som helst koll på sin hund. Och mycket riktigt, pudeln får syn på Peter och fotbollen. Öronen reser sig och svansen lyfts. Med ett tjut sliter den sig loss från sin matte och rusar mot Peter. Ilsket börjar den hoppa upp och ner och nafsa honom i benet.

Tanten springer efter och får till slut tag i kopplet.

Hon är röd i ansiktet. ”Varför skrämmer du Tiffany?” fräser hon ilsket och tar upp den skällande pudeln i famnen. ”Var han stygg mot dig, lilla vän?” säger hon med babyröst till den och ser argt på Peter. Han protesterar men tanten sätter näsan i vädret och traskar iväg.

Rosita kan inte låta bli att flina.

13

2 Klassrummet är som ett hav. Bänkarna små öar.

Vid vissa kan man sitta fyra, vid andra fem. Alla har själva fått välja sin plats. Det betyder att Rosita sitter bredvid Zanya, Ali och Nattie. Svartskallarna vid samma bänk, tänker Rosita surt. Undrar om läraren fattar vad hon gör? Hon säger att alla ska få sitta så här så länge de jobbar bra. Men alla jobbar inte bra och därför får Svinkalle sitta bredvid dem också. Han kan inte vara stilla och luktar alltid ladugård. Rosita tycker att han är lite äcklig och vill helst inte prata med honom. Några gånger har han rört vid hennes hår och då måste hon hem och tvätta det, om och om igen.

Lotta Jansson, läraren, har satt på musik och lagt ut färger och kritor. De har hållit på med Boken om mig själv hela sjuan. Rosita är surt trött på det, särskilt som hon har gjort det en gång förut. För hon har gått om. Rosita missade alldeles för många lektioner förra gången. ”Om du inte skärper dej kommer brorsan din snart i fatt”, brukar pappa säga. Och Rosita inser att hon inte kommer undan. Nu har hon bestämt sig.

Hon måste verkligen klara skolan den här gången.

Läraren har gjort en Spotifylista och alla har fått 14

välja varsin favoritlåt. Lite glad blir Rosita när hon hör Saving all my love för andra gången. Någon mer än hon själv har alltså önskat den fast den är från 80-talet.

Rosita håller på med kapitlet om sin familj. Det har hon hållit på med ganska länge för de är rätt många.

I mitten på pappret har hon satt ett foto på sig och Peter. Han ser lite fånig ut men själv ser hon ganska smal ut och extra lik Whitney. Från fotot går solstrålar upp och ovanför bilden sitter mamma och pappa när de är unga och kära. Pappa Johnny är så snygg i sin hatt och finaste kostym. Han håller armen om mamma Florence. Hon heter så, mamma, och påstår att hon fått namnet från en känd filmstjärna, ­Florence Nightingale. Då skrattar alltid pappa och säger att hon inte var någon filmstjärna, hon var en sjuksköterska.

Men mamma envisas, filmstjärna var det och själv hade hon minsann kunnat bli det också om hon fått chans­en. Men nu rymde hon med pappa när hon var sjutton och sen dess har hon varit hemma­fru.

Rosita letar i väskan. Där ska ligga ett kuvert med en bild på farbror Oskar och hans fru och ett foto på morbror Ronny. Men kuvertet ligger inte där. ”Har du glömt dina foton?” viskar Nattie. ”Rita i stället, Lotta har sagt att det är okej. I värsta fall kan du låna ett kort på nån av mina släktingar. Hon ser ju ingen skillnad ändå.”

Rosita försöker le till tack. Hon skulle vilja viska något tillbaka men det kommer inget ur henne. Så 15

hon ritar. Hon ritar farbror Oskars fina husvagn, hans glada fru och deras hund. Periodvis kommer de på besök allihop. Kusinerna också. Det är när de har tröttnat på att ligga ute med vagnen. Då blir det trångt men trevligt. På kvällarna brukar pappa och Oskar sitta i köket och sjunga. Oskar är fantastisk på att spela dragspel. Sen ritar hon morbror Ronny med tatueringar ända upp på halsen. Men hon ritar honom som en filmstjärna, med finkostym. Hon ritar honom som den han kunde ha blivit. Morbror ­Ronny mår inte så bra. Han är mammas stora sorg.

Myndigheterna tog honom från mormor och morfar när han var väldigt ung och gjorde så att han inte skulle kunna få barn. Sen dess har han haft problem och ibland missbrukat. Mamma säger att det är sorgen och ångesten som har ätit upp honom inifrån.

Nu kommer Saving all my love en tredje gång. Förvånat ser Rosita upp. Tre gånger har den spelats. Hon ser sig om. Vem mer kan ha önskat den? Hon sneglar mot Lena som sitter och skriver intensivt med sitt blonda hår hängande över ansiktet. Men ingen visar en endaste min. Fast mitt emot, på andra sidan rummet ler Isak mot henne och filmar med sin mobil över klassrummet. Han håller alltid på. Nu har han mobilen riktad mot Rosita. Hon förvrider ansiktet och gör en så ful grimas hon bara kan mot honom.

16

3 På rasten går Rosita ner till kafeterian för att köpa godis. Hon ser sig om efter Ella. Att gå ensam i korridoren utan sin bästa kompis är som att göra sig själv till en måltavla och bara vänta på att någon ska kasta första pilen. Ella går i åttan, förut gick de i samma klass. Med den stora skillnaden att Ella fixade det, hon var till och med duktig i skolan. Ella är väldigt vacker och cool, har långt lockigt hår och klär sig gärna i höga klackar och svarta kjolar. Utan henne skulle nog Rosita dö. De har känt varandra sen de var små och är bästa vänner. Ellas pappa är finsk kaale­ rom. Varje sommar är Ella ute med sin pappa och jobbar, när hon kommer tillbaka är hon mer romsk än någonsin. I somras pratade hon om att sätta på sig den riktiga kjolen. Men hon har inte gjort det än.

Korridorerna är fulla med folk och volymen hög.

Men ingen Ella.

Rosita tar upp mobilen och försöker se ut som hon fått sms samtidigt som hon går. Framför henne är Nattie med sitt stora kastanjeröda hår och Lena som alltid är så snyggt klädd. Hon har en ny jacka på sig med en stor ros på ryggen. Rosita har sett den nere 17

på stan. En märkespryl. De är snordyra, måste kosta flera tusen kronor. ”Snygg jacka. Ska vi byta?” frågar Rosita. ”Glöm det, men tack. Den är ny, kunde inte låta bli.” ”Säg som det är, du har snott den!”

Lena ser sur ut, men Nattie börjar garva. ”Men hon skämtar ju bara”, säger Nattie. ”Hur var helgen, Rosita, gjorde du nåt kul?” ”Inget särskilt. Softade”, svarar Rosita och pillar på mobilen. ”Fick du ihop musikuppgiften?”

Det är Lena som undrar. Rosita får genast ont i magen igen. ”Vadå?” Musikuppgiften? Vad pratar de om? ”Vi skulle ju göra ett arbete, en redovisning eller en låt. Annars får vi inget betyg. Det vet du väl? Jag gjorde en låt så klart. För en gångs skull en kul läxa.

Vill man ställa sig in ordentligt ska man helst vara med i talangjakten.”

Rosita tvärstannar. Lika bra att sticka. Musikläraren kommer att bli tokig. Hur har hon kunnat missa det här? Lätt för Lena att göra en låt, alla vet att hon är super­musikalisk. ”Måste dra. Hej.” Rosita tar trapporna och springer ner mot utgången.

Då står han där, musikläraren Carl Martin ­Schmidt. Han har en stor bongotrumma i famnen.

Tvärt framför henne står han och bromsar vägen.

18

Helt och ­hållet. Hon har inte en chans att fly. Han lägger huvudet på sned och ler så hörntänderna syns. ”God morgon, Rosita. Du ser trött ut. Har du sovit ordentligt?” säger han vänligt. ”Nä, jag är utvilad och glad.” ”Jaha, ni har inte haft besök av släkten som vanligt då?”

Nu har Carl Martin Schmidt den där stackars-­ utsatta-socialfallsbarn-blicken. ”Min pappa har köpt en gitarr och en mikrofon till mej, så jag har spelat och sjungit hela helgen.” Magistern ser förvånad ut så Rosita brer på. ”Om du visste vad många kända musiker vi har i familjen. Pappa har sagt att Elvis Presley också är av vår släkt.”

Hon ljuger så det brinner och luktar falskt lång väg. ”Då skulle dom ju ha döpt dig till Presilia i stället”, säger Carl Martin och skrattar. Sen sätter han trumman i hennes famn och blinkar som om de hade en hemlighet ihop. ”Här. Gå upp till musiken, lektionen börjar om fem minuter.”

Hon sitter uppkrupen i fönstret i musiksalen och ser ner på skolgården. Snart börjar lektionen. Det är skönt att sitta där. Nästan som hon vore en fågel som ser allt ovan­ifrån. Men det kittlar under fötterna. Det är som en dragningskraft kommer över henne. En vind far genom huvudet. Rosita vågar inte sitta kvar.

I stället sätter hon sig vid en bänk. Plockar med sitt 19

halsband som är fullt av små vackra saker. Ibland får hon något nytt. En pärla, eller som sist, från farbror Oskar, en liten droppe av guld. Mamma har hjälpt henne att fästa droppen på halsbandet.

Om hon bara kunde hjälpa mamma. Sjukdomen har kommit som ett mörkt moln och lagt sig över familjen. Mamma har fått en behandling, den har hjälpt lite grann. Men medicinerna får henne att må illa. Allt som oftast stannar pappa hemma för att hjälpa till och ibland på nätterna får mamma gråt­ attacker.

Pengar saknas, men mamma säger att det ordnar sig. ”Var inte orolig, Rosita. Om Devel vill så hjälper han oss med allt och pappa ska väl få flyt nån gång i sina affärer.”

Farbror Oskar säger att vi människor inte ska oroa oss för varken mat eller kläder. ”Fåglarna som flyger i skyn, inte behöver dom tänka på vad dom ska ha för klädnad eller mat, samma med oss människor, Devel ger till dom sina när han vill.”

På musiklektionerna är de dubbla klasser. Nästan fyrtio elever sitter hoptryckta. Hon hatar det. Och hon hatar musikläraren Carl Martin Schmidt. Han gör sig alltid lustig över eleverna och trycker ner dem i skorna. Sen blinkar han som om han skojade.

Första gången de hade Carl Martin så gick han igenom hur man skulle lämna in arbeten. ”Några tattiga inlämningar vill jag inte ha. Snyggt 20

och prydligt ska det vara”, sa han bestämt och alla skrattade. Alla utom Rosita.

Den gången skrev Rosita på sin blogg: Jag tror inte dom vet om att det är ett mycket hemskt skällsord på mej och min familj och att mitt folk lidit mycket för dessa hemska namns skull. Vi är resande av romani­ folket och jag är stolt över detta, men buron gör att jag ibland vill gömma mej för att jag känner mej dålig, som om jag var pestsmittad eller nåt sånt.

Carl Martin Schmidt slår med dirigentpinnen tre gånger i flygeln. ”Eins, zwei, drei”, sen sätter han igång och viftar som ett vindkraftverk.

Freude, schöner Götterfunken, Tochter aus Elysium, wir betreten feuertrunken, Himmlische, dein Heilig­ tum, sjunger alla för full hals. Bredvid Rosita sitter några av killarna i 7b. Deras röster låter som när mamma putsar fönstren där hemma. Hur är det möjligt att sjunga så falskt? Isak sitter uppe på podiet och spelar på bongotrummorna. Han kan visst alla instrument, men så har hans pappa ett dansband också. Rosita tycker att han är ganska söt, men hon skulle aldrig i sitt liv våga prata med honom. Han spelar i alla fall bra, men larvar sig och försöker se ut som Toker i Snövit. Flera av eleverna har fått olika instrument som de knappt klarar av att spela på. Trianglar, blockflöjter och tamburiner. Det låter fruktansvärt.

Nattie och Lena har fått maracas, de ser rätt roliga ut 21

där de står och försöker. Nattie liksom rör sig med hela kroppen. Men Lena får till det. Hon har koll.

Sen klappar Carl Martin Schmidt i händerna och ler mot klassen. ”Ni är fantastiska. Bravo!” säger han och går till sin bärbara dator. Knappar på den. Intensivt. Hittar det han söker. ”Ja, då ska vi se”, ler han. ”Uppsats eller praktisk uppgift? Eller är det kanske rentav någon som ska vara med i talangjakten? Hur många har gjort läxan?”

Allas händer åker upp i luften. Rositas också. Det måste lösa sig. Carl Martin ser glad ut och sliter fram dirigentpinnen igen.

Han spänner ögonen i Rosita och stannar upp framför henne. ”Men det var väl alldeles lysande. Jag har just fått veta att Rosita är släkt med Elvis Presley och har övat hela helg­en. Så var så god, du får börja!”

Rosita vet inte vad hon ska göra, så hon gör ingenting. Develske Dad, gör något, tänker hon. Låt vad som helst hända. ”Scenen är din.” Carl Martin Schmidt slår ut med handen och ser uppfordrande på henne.

Osynlig? Kan man göra sig osynlig? ”Jag har min gitarr hemma och har gjort illa handen”, försöker hon men hör själv hur genomskinligt det låter. ”Gitarr har vi här. Det är ingen ursäkt”, säger Carl Martin Schmidt och lägger huvudet så där obehag22

ligt på sned igen. ”Men du kanske inte har övat hela helgen?”

Vad ska hon göra? Låtsas svimma och få en hjärtattack? Bara trilla ihop på golvet, så de får skicka ambulans?

Musiklärarens gröna ögon är iskalla, som på en vampyr.

Precis då, som genom ett mirakel, räcker Lena upp handen. ”Rosita har gjort uppgiften med oss.”

Carl Martin Schmidt tappar hakan. Lena är en av hans favoriter. Han stirrar på henne. Och på Rosita. ”Alltså, vi har bildat ett tjejband”, fyller Lena på. ”Och vi måste repa lite till innan vi kan visa. Du vet det där med konstnärlig kvalitet. Nattie är också med.”

Rosita kan inte tro sina öron. Den här gången lyckas hon le mot Lena och hon ler stort som självaste solen. Lena ser helt allvarlig ut men Nattie ser ut att spricka av skratt när som helst. Och ännu bättre blir det när Carl Martin Schmidt gör en anteckning i datorn och nickar förvånat.

Rosita strålar nu med hela ansiktet. Lena är fantastisk. De känner knappt varandra och Rosita har till och med varit lite taskig mot henne. Ändå sitter tjejen där med rak rygg och backar upp henne. ”Tänk, det hade jag aldrig trott. Ni tre. Ja, inget är viktigare än att repa ordentligt. Ska ni ställa upp i talangjakten också?”

23

Någon börjar applådera.

Isak busvisslar, sliter upp mobilen och börjar filma.

Lena ser snabbt på Rosita. Nattie står och skakar på huvudet som en tok men ingen ser henne. ”Klart dom ska”, skriker Svinkalle.

Hela klassen vrålar.

Carl Martin ler stort. ”Då räknar vi med det”, säger han och vänder sig mot Isak. ”Isak, då är det din tur. Det ska bli kul att se vad du har gjort.”

Isak gör segertecken, ger sin mobil till Carl Martin och ber honom filma. Sen tar han upp munspelet som han har i bakfickan. Isak är inte bara snygg, utan grymt begåvad också. ”Den här heter Mississippi Blues”, säger han.

När Isak börjar lira glömmer alla vad som nyss hänt. Alla utom Rosita, Nattie och Lena som växlar blickar i panik.

24

Att sjunga är det bästa Rosita vet, men det är mest något hon drömmer om. I vanliga fall gör hon sitt bästa för att inte synas, inte höras, inte märkas.

Hon hör till de resande, ett folk som enligt vissa inte finns alls och som enligt andra inte är värt något.

Men så tar livet en annan vändning. En talangjakt, en filmande kompis och en kniv i bakfickan ändrar allt.

Vinnaren i Podiums och Le Romane Nevimatas skrivartävling ”Att vara ung rom i dag” 2013 och av Barnens romanpris 2014. … en ovanligt angelägen ungdomsbok.

Lotta Olsson, DN … en intressant, viktig och framför allt driven roman som man inte gärna lägger ifrån sig. Åsa Warnqvist, SvD

PRISGRUPP

G

POCKETSTANDARD