9789172999251

Mattias edvardsson "Verkligen imponerad av de där John Green-vibbarna!”

-LISA BJÄRBO

APRIL, APRIL

l i r Ap l i r p A

Citatet på sidorna 216 och 262 är hämtat från ”Magiskt men tragiskt”.

Text: Håkan Hellström, Musik: Paul Källman Låten finns med på albumet Känn ingen sorg för mig Göteborg utgivet år 2000 av Virgin Records.

Bokförlaget Opal AB www.opal.se © Mattias Edvardsson, 2015 Omslag: Sanna Sporrong Printed by Nørhaven, Denmark 2017 ISBN: 978-91-7299-925-1

Min

mellanstadiet sa alltid att livet blir vad man gör det till. Det är förstås likadant med döden. Den blir också vad man gör den till. Och eftersom jag hade levt mitt snart sjuttonåriga liv i skuggorna, i marginalen, vid sidan av, var mina planer på en spektakulär död antagligen att betrakta som ett slags kompensation.

Det trånga vindsutrymmet hade en enda fönsterglugg som vette ut mot den asfaltplätt som lärarna kallade rastgård. Det var mörkt och ruggigt, vinden piskade mot takpannorna och från väggarna stack det ut sån där hemsk isoleringsull. Jag kände alltför väl till hur den där ullen kliade och skavde när man fick den innanför kläderna.

Därför hukade jag och gjorde mig så liten som möjligt.

Där satt jag inklämd mellan hoprullade kartor som antagligen var tillräckligt gamla för att sakna en tredje­ del av Europas länder. Dammiga affischer med fåglar och landskapsblommor stod uppradade mot väggarna, plastkassetter med diabilder och super 8-rullar. En del av grejerna var väl inte mycket yngre än den 75-åriga skolbyggnaden. Under min egen tid på skolan hade jag ofta följt med hit upp för att hjälpa fröken att bära lexikon, videofilmer och mikroskop.

I detta trånga vindsutrymme satt jag nu på huk och fröken på

7

kramade ett gevär som om det var min sista vän. Det var brunt och långt med räfflad pipa och ett svart kikarsikte.

Min morbror hade skjutit fältharar och fasaner med det.

Själv hade jag aldrig hållit i ett vapen förr, om man bortsåg från slangbellorna och kaststjärnorna jag tillverkat i slöjden.

Jag hade googlat mig fram. Det fanns ett youtube-­ klipp som mycket pedagogiskt visade hur man laddade kulan och osäkrade, hur man ställde in siktet och avlossade skott.

Man hinner tänka rätt mycket under en förmiddag.

Man hinner tänka ännu mer under en förmiddag då man sitter instängd i ett mörkt vindsrum med en älgstudsare som enda sällskap. Jag tänkte på allt liv jag förslösat, alla dagar jag lagt bakom mig. På sjutton år hinner man med rätt många dagar. 6 209 mer exakt. 149 000 timmar på ett ungefär. Cirka 9 miljoner minuter.

Nio miljoner minuter och vilka minns man? Den avgrundsdjupa smärtan i att som sexåring sträcka armarna efter en pappa som vänder sig om och inte ser en, de osynliga tårarna när det delas ut partyinbjudningar i en sjätteklass och man är den ende som blir utan, eller den totala förnedringen i att få huvudet nerkört i en skitig högstadietoalett och känna världen bubbla bort. Sånt minns man. Tro mig.

Jag böjde mig fram för att se ut genom fönstergluggen, ner på skolgården där jag tillbringat nio år av mitt liv. Jag kunde vartenda hörn utantill, visste hur marken kändes mot mina fötter. Alla tröstlösa evighetsminuter jag stått och tryckt där mot stålstängslet med händerna i fickorna och blicken i backen. Nu satt jag tio meter upp på vinden och kramade en gevärskolv, min sista vän, och 8

återupplevde de där nio vidriga åren av mitt liv ännu en gång, en sista. Minnena stärkte mig förstås i min övertygelse om att jag fattat rätt beslut, att det var så här det skulle bli. Detta var slutet på historien och även om det varit en slätstruken, sorglig och näst intill händelselös historia skulle slutet bli spektakulärt, en tillspetsad, actionspäckad final som det skulle snackas om långt efter att min knubbiga kropp skyfflats ner i myllan och blivit maskföda.

~ Jag antar att existentiella grubblerier är ofrånkomliga när man bestämt sig för att dö. Med en gevärspipa mot bröstkorgen blir man tydligen både filosofisk och sentimental. Inte så att jag på några sätt började tvivla på mitt vägval, beslutet hade föregåtts av flera månaders noggrant övervägande och alltsammans var planerat in i minsta detalj. Nej, mitt grubblande rörde inte så mycket min egen belägenhet som människans generella villkor.

Vad innebar det egentligen att vara människa?

Jag satt på den där skolvinden en tisdagsförmiddag och blev filosofisk och djup.

Vad jag kom fram till?

Meningen med livet är … trumvirvel och publiksus …

Att sätta avtryck. Varje människas mål i livet: att för­ evigas. Det är förstås inte en slump att det är just evigt liv som de flesta världsreligionerna lockar med. Ingen människa önskar upplösas i noll och intet, för vad är våra liv i så fall värda?

När man googlade mitt namn fick man 187 träffar.

De flesta var från sidor som Eniro och Hitta. Några 9

handlade om en helt annan människa i Västervik som haft oturen att tvingas bära samma namn som jag. En träff länkade till ett reportage i Sydskånska Allehanda där fyra högstadiekillar fick tycka till om skolmaten. På bilden sitter jag på en bänk, en meter från de andra tre.

Mina strumpor når nästan till knäskålarna, jag har shorts och luvtröja. Mina ögon ser gigantiska ut bakom flaskbottenbrillorna. Fast jag bara är fjorton har jag säkert tjugo extrakilon runt midjan. Jag är den enda av de tillfrågade som berömmer skolmaten.

När man googlade Justin Bieber fick man 716 miljoner träffar. Kim Kardashian 52 miljoner träffar och Lionel Messi 12 miljoner. Inte en enda från Eniro eller Sydskånska Allehanda. Vissa människor lever och försvinner. Andra lever och lever vidare.

~ I två timmar satt jag i vindsrummet och tryckte. Två timmar och lite till, betydligt längre än planerat. Genom fönstergluggen hade jag sett halv tio-rasten flimra förbi med hopprep och glaskulepyramider och sumpiga fotbollar, och jag hade osäkrat morbrors studsare och kramat den kromade pipan mellan händerna. Och nu återhämtade sig tegelkolossen inför den stundande lunchrasten då hundratals skolbarnsfötter åter skulle trampa nerför trappstegen och myllra ut i den gassande solen.

Jag hade inga som helst tankar på att allting inte skulle gå som det var tänkt att det skulle gå. Min plan skulle sättas i verket och de där 187 träffarna skulle utökas med ytterligare ett gäng.

Då hade jag inte räknat med dörren som gnisslade 10

till eller knarrandet i trappan. Jag hade över huvud taget inte tänkt tanken att nån kunde göra sig ärenden upp på vinden.

Nu tänkte jag att jag måste reagera, men det stannade vid en tanke. Antagligen hoppades jag in i det sista att jag misstog mig och att fotstegen var på väg nån helt annanstans. Först när de befann sig alldeles på andra sidan dörren, på de översta trappstegen, fann jag mig och slängde mig ner i närmaste hörn mellan två hoprullade världskartor.

Dörren gick upp, men de två ungarna blev stående på tröskeln. En pojke och en flicka med var sin trave böcker i famnen. Jag gissade att de gick på mellanstadiet. Först när flickan puttade pojken i ryggen satte han ner sina böcker på golvet, klev in i rummet och famlade med handen längs väggen i sökandet efter en ljusknapp. I samma stund förstod jag att det var kört.

[- - -]

11

”Du fick en läxa av mig, April”, sa Ingrid i förtroende­

cirkeln.

Alla vände sig mot April, som lade armarna i ett kryss över bröstet och skruvade på kroppen. Knäna satt ihop framför henne och fötterna bildade ett V mot golvet. Tånaglarna slarvigt penslade i rosa, som om hon haft bråttom när hon målat dem. ”April?” sa Ingrid. ”Jag har inte gjort min läxa, fröken. Sorry.”

Hon vred demonstrativt på nacken och svepte runt blicken i taket. ”Du kanske kan improvisera?” sa Ingrid.

Så vände hon sig till resten av cirkeln och förklarade att läxan som April fått gick ut på att beskriva en perfekt dag. Man skulle tänka tillbaka på en dag som varit i det närmaste perfekt och sen skulle man visualisera denna dag och återberätta den så detaljrikt som möjligt för de andra i cirkeln. ”Allting tenderar att bli starkare när man delar det med andra”, sa Ingrid och såg uppmuntrande på April. ”Okej, jag freestajlar lite då”, sa April och lutade sig tillbaka. ”Det är inte så svårt, för jag kommer ihåg den

82

dagen bättre än jag minns igår. Den perfektaste dagen av alla perfekta dagar i April Falks perfaliv.”

Hon såg dödligt allvarlig ut, nästan förbannad.

Hennes ironiska ådra var tveklöst en artär, om inte själva aortan i April Falks person. Precis allt hon kläckte ur sig måste sväljas med en hel näve salt. ”Lördagen den 4 augusti”, sa hon. ”Mamma tog med Juni och mig på tivoli för första gången. Jag hade räknat ner dagarna hela sommarlovet. Det var en sån där underbar morgon när luften står alldeles stilla och himlen är böljande blå. På tåget satt Juni och jag med näsorna tryckta mot fönsterrutan och sen skuttade vi ner på perrongen och sprang hela vägen till entrén.”

Ett smittsamt leende tog form i Aprils ansikte och hennes blick liksom seglade iväg. I samma stund som orden flög fram över hennes tunga tycktes hon åter kila runt där bland karuseller och stånd på tivolit. ”Vi körde radiobilar och sköt luftgevär mot plastblommor, käkade rosa sockervadd med hela ansiktet och blev genomblåsta i slänggungorna. I bergochdalbanan tjöt Juni så att det kom kiss i trosorna. Sen åkte vi snurrande kaffekoppar och vinglade in i mamma som väntade nedanför med brända mandlar och slush. Och så tvingade vi upp henne i fritt fall och precis innan vi störtade mot marken kramade mamma nästan sönder våra händer, blundade och mumlade nån sorts bön. På tåget hem gav hon oss för första och enda gången tillgång till den hett eftertraktade sminkväskan, så Juni och jag fick turas om att lägga rouge och måla läpparna på varandra.” ”Det låter som en underbar dag”, sa Ingrid. ”Vet ni vad det bästa var? Att det var mamma, jag och Juni. Vi tre tillsammans en hel dag.”

83

April blev glansig i ögonen och i nästa stund stod hon mitt i cirkeln och skakade armarna utmed kroppen som en simmerska just uppkliven på startpallen. ”Vad sysslar du med?” sa Nico. ”Skakar av mig känslan”, sa April medan skälvningarna vandrade upp till huvudet och fick hennes hårvindel att dansa över ryggtavlan. ”Det blev lite för mycket där ett tag. Nästan lite sliskigt, va?” ”Inte alls”, sa Ingrid. ”Det finns inget sliskigt med känslor och minnesbilder. Du måste ge dig själv tillgång till hela ditt inre, April. Det du känner nu är bara rädsla.

Om du möter din rädsla kommer du till sist kunna besegra den.”

April sa ingenting, visade ingenting. Hon snurrade runt på golvet i förtroendecirkeln och skakade hela kroppen som om hon befann sig mitt i ett karnevalståg i Rio, minus urringningen och fjädrarna förstås. Det var ett egendomligt reningsbad och för en mikroskopisk tidsrymd var det rent av så att jag backade upp Ingrids new age-analys, vilket jag givetvis inte skulle erkänna ens om jag fick en bazooka riktad mot tinningen.

~ Till lunch fick vi paella på kyckling. Solgläntans egen kock, Rodde, grävde med träsleven i sin jättegryta och splashade den färggranna kreationen på våra tallrikar. ”Buen provecho! Smakar fina fisken”, läspade han och sköt fram sin tungspets i gluggen mellan framtänderna.

Vi slafsade i oss vid bordet. Hann knappt svälja den ena tuggan förrän nästa sked var på väg. Riskorn trillade ner i Nicos famn och han strök bort en mjölkmustasch 84

med handens baksida. Vid diskbänken stod Björn och smålog åt oss. Det måste ha sett ut som om vi fastat i månader. ”Rodrigo Diego Gonzales Espindola”, utbrast April.

“Din mat är som fyrverkerier i min mun!”

Rodde lyfte av sin vita kockmössa från huvudet och bugade djupt framför henne. ”Hur fixar du att stå där, Björn? Utan att frestas ihjäl?

Det räcker säkert åt dig också”, sa April. ”Rodde är den ende man som lyckas ge mig multipla orgasmer utan att ens röra vid mig. Fattar du då hur bra det är?”

Björn kliade sig i pannan i ett ganska uselt försök att dölja en rodnad. Sen vände han sig om och spolade i kranen och vi skrattade så att vi måste fånga paellan i kupade händer under våra hakor. ”April, April”, sa Rodde och klappade i händerna av förtjusning. ”Hur ska det här stället nånsin överleva utan dig?”

~ Cirka en sekund efter att minibussen tagit oss ut genom grindarna reste sig April upp med händerna på Björns nackstöd och ropade: ”Är vi framme snart?”

Björn suckade och medan han kämpade med den tröga växelspaken upptäckte jag ett matt leende hos honom i backspegeln.

Vi fräste fram längs en smal, ringlande grusväg där ett plötsligt möte skulle vara lika med ett ofrivilligt chicken race. Den stora bilen studsade fram och krängde till i de skarpa kurvorna. Jag vände mig om och mellan Filips 85

och Nicos axlar såg jag genom bakrutan ett stort grusmoln som en svans efter bilen. Björn höll ratten i ett stadigt tio i två-grepp och både Saga och Ingrid kände efter så att deras säkerhetsbälten var ordentligt fastgjorda.

April stötte till mig med armbågen i sidan och fnittrade. Hennes ögon brann av glöd och iver. I den stunden fick jag nästan för mig att hon drevs av nåt slags bisarr dödslängtan.

Björn svängde in i en liten parkeringsruta och April applåderade och tjöt. Vimmelkantig och illamående klev jag ur, som om jag just tvingats med i nån människo­ fientlig åkattraktion på ett kringstrykande tivoli. Julie tog mig i armen och frågade hur jag mådde medan jag kippade efter frisk luft. ”Jag har ett extra känsligt balanscentrum i hjärnan”, sa jag. ”Det är därför jag blir åksjuk.” ”Det är fint det, Professorn!” ropade April och sprang förbi mig nerför en stig kantad av höga brännässlor och hundkäx.

I språnget krängde April sitt linne över huvudet, lösgjorde de seniga armarna och lät tyget fladdra i vinden.

Hon sprang barfota, på lätta ben med tår som sprätte i sanden, och där stigen planade ut i en kort strandremsa stannade hon till med upplyfta armar och händerna knäppta bakom nacken.

Solen stod lågt över den lilla sjön och spred sitt silver längs den krusade vattenytan. April tog några långsamma steg ut i vattnet, drog ett finger innanför bikinitrosans linje och satte sen av i hundra kilometer i timmen med armarna flaxande och håret som en vimpel. När vattnet nådde henne till naveln sköt hon fram armarna i

86

en pil över huvudet och dök så att vattnet skingrade sig i stora ringar. ”Kom nu”, sa Julie.

Först då insåg jag att jag stod ensam kvar vid parkeringen medan de andra följt efter April längs stigen ner mot sjön. Främst gick Nico, Filip och Björn. Efter dem Ingrid och Saga, och längst bak Julie, som nu stannat till och snurrat ett halvt varv. ”Skynda dig”, ropade hon och sträckte ut handen åt mig.

~ Björn och Filip vadade ut i sjön sida vid sida. Det fanns en kort brygga som Nico gjorde bomben ifrån, och där på en bänk satt Ingrid och Saga med uppkavlade ärmar och kisade mot solen. ”Kommer du nån gång?” sa Julie.

Vattnet skvalpade runt hennes knäskålar och hon vispade runt med fingertopparna så att det gick revor i den blanka ytan. ”Det är inte ett dugg kallt. Jag lovar!” ”Men … det är inte det.”

Jag stod kvar vid strandkanten och mina tår hade sjunkit ner i den mörka sanden. Långsamt rullade vattnet fram och tillbaka bara en ynka decimeter framför mig. Efter en viss övertalningsprocess från Julie hade jag klätt av mig tröjan och stod där med händerna nerstuckna i fickorna på de små randiga shortsen som smet åt över mina tjocklår. Jag måste ha sett superfånig ut. ”Jag gillar inte den här bottnen”, sa jag. ”Det känns

87

som sankmark, som om jag ska sjunka rätt igenom vilken sekund som helst.” ”Se på mig”, ropade Julie. ”Jag kan hålla dig i handen.”

Hon hade fortfarande t-shirten och ett par svarta tajts på sig. Hon hade svurit på allt att hon inte tänkte gå längre ut än till låren. ”Du är fjädervikt, Julie. Jag vill inte riskera att dra ner oss båda i gyttjan. Tänk om de får hissa upp oss med lyftkran, så får Ingrid och Björn göra mun-mot-munmetoden. Det är helt enkelt säkrast att jag stannar här.”

I ögonvrån såg jag April lägga händerna på bryggan och hasa sig upp ur vattnet. Hennes hår var genomvått och bikinityget hade fastnat mellan skinkorna. Sen studsade hon jämfota på bryggan och slängde med håret så att Ingrid och Saga måste ducka för att inte blötas ner. ”I med dig nu, Professorn!” ropade April. ”Väntar du på att vi ska bära ut dig, eller?”

Hon böjde sig framåt så att håret ramlade ner framför henne i en droppande slöja och med en hastigt svepande rörelse piskade hon sen tillbaka allt det blonda på ryggen igen och stack näsan mot himlen så att brösten gjorde uppror mot tyngdkraften och stod rakt ut, runda och fuktiga under det tunna tyget. Det var en syn för gudar och överviktiga landkrabbor med insjöfobi.

~ Jag badade trots allt. Motvilligt klev jag ut i den mörka sjön i slowmotionfart. Smidig som en elefant sänkte jag överkroppen en aning framåt och granskade det grumliga vattnet innan jag lyfte en fot och genast förflyttade den längre ut i den sumpiga sjöbottnen.

88

Nico crawlade ut och hängde sig fast vid en guppande boj. På bryggan virade Björn in sig i ett badlakan och Filip hängde en frottébadrock över axlarna. April flöt omkring på rygg och visslade. ”Tänker du doppa dig?” sa Julie när jag äntligen plumsade upp jämsides med henne. Utan att svara lutade jag mig framåt tills jag tappade balansen och min kroppshydda slog i vattnet likt en kärnvapenladdning.

En kallsup och några simtag senare virvlade jag upp till ytan och medan jag gnuggade ögonen kände jag ett par kalla händer mot mina axlar. Slog upp ögonen och insåg att April Falks fantastiska bröst befann sig ungefär fem centimeter från min nästipp. ”Jag visste väl att det bodde ett vattendjur i dig, Professorn”, sa hon. Sen rörde hon vid mig, pressade sina händer mot mina skuldror och klättrade med fötterna mot mina lår tills hon kunde åla hela sin våta kropp över mitt huvud. Jag stod handlingsförlamad med hänghaka inför det som skedde.

Givetvis klunkade jag i mig en ny kallsup när jag försökte greppa tag om Aprils hala ben och ge henne en skjuts ner i plurret. Medan jag hostade och fräste slog hon armarna om min hals igen och jag fick snällt lov att vänja mig vid att ha ett par magnifikt utformade bröst i fejset. ”Det är märkligt”, sa April. ”Det känns som om du varit hos oss i en evighet redan.” ”Eller hur?”

Hon trampade vatten tätt intill mig och varje gång orken tröt slöt hon ögonen, lade huvudet en aning bakåt, tryckte till med fingrarna om näsan och försvann en sekund eller två under ytan.

89

tens. Hon flyttade undan fingrarna från min mun och Detsa:händer att man går förbi en människa jag ”Jag vet, jag vet. Man får inte lova.” och fastnar ”Kan du intemed bara blicken. vara tyst?”Utan att veta Hennesvad läppar vid mina, lätt lätt, som fjäririktigt detsnuddade är, så kan man inte släppa lars vingslag. Jag gapade och våra tungspetsar möttes och denelektriska. där personen. tänker allting blev Det slogMan gnistor och vi att blundade och jag kände hennes armar om min hals och drog henne ännu kunde varit annorlunda, allting förändrat, närmare. slut”, sa honoch motinte min låtit hals. ”Hatar, om”Jag manhatar bara stannat dennahatar, hatar slut.” människa gåinget förbi och försvinna. ”Det här är slut, Julie.

Det här är Exakt en början.”

Men jag vet inte om hon lyssnade, om hon inte ville så var det med April Falk. En brännande eller inte vågade höra på. Hon begravde sitt ansikte i mitt bröst ochijag strök långsamt händernanåt längs hennes känsla magen, intill hjärtat, som sa hår. Över hennes axel såg jag Björn hoppa in i jeepens mig att ingenting skulle detsamma förarsäte.

Nico och April stod vara framför motorhuven och kramades. efter det här.

Då hörde jag att Julie nynnade på en melodi. Det jag först uppfattat som snyftningar och återhållen gråt var i själva verket en sång. Hon nynnande mot mitt bröst.

"April, lyckas,Och trots förutsättningarna, IngetApril är magiskt. detdeärmörka så tragiskt. ingInget juta är hopp i mig.

Och den rymmer mycket.” magiskt. Och det är så tragiskt.

Om och om igen.

Och jag .fortsatte stryka hennes hår.

- ANNA CARLÉN , DAGENSBOK COM När Björn ropade åt oss att det var dags, att vi måste åka, satte jag händerna på Julies axlar och tvingade henne att se mig rakt i ögonen. Vi stod så där och såg på varandra som om det var första eller kanske sista gången, och tiden saktade ner och gick på tomgång tills den stod helt stilla. ”Fortsättning följer”, sa Julie och snörpte samman sina läppar.

264