9789172999244

Marie-Chantal Long Marie-Chantal Long

#seriöstdeträckernu

#seriöstdeträckernu Opal

Bokförlaget Opal AB www.opal.se © Marie-Chantal Long, 2017 Omslagslayout: Lisa Zachrisson, 2017 Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2017 ISBN: 978-91-7299-924-4

Ett Egentligen, om jag tänker efter, så var det inte då Malou bestämde sig. Inte just då. Hon blev helt vild när hon fick bilden den gången, det blev hon. Men sen kunde hon resonera, förklara, till och med skämta om det. Så, nej, det var inte just den gången. ”Aaaargh!”

Malous skrik ekade i den tomma korridoren. Det var bara jag som hörde det som tur var. Och som tur var, började jag bli van. Men ändå. ”Malou, snälla! Du skräms.” ”Men j*vla skith*lvete!”

Jag tänkte inte lyssna, jag vägrade att lyssna. Jag älskar den tjejen, det gör jag verkligen, av hela mitt hjärta och lite till. Men jag tål inte när hon svär. Det vet hon. Så inte ens här tänker jag skriva vad hon sa, när hon sa sånt som jag inte vill höra.

För övrigt tänker jag skriva ner allt som hon sa och gjorde. Detta får bli ett vittnesmål av det som hände under ett par månader, inte längre, och varför allt det där hände, och varför jag inte vet vad som kommer att hända härnäst.

Vi, det är jag, Malou och Ayaan. Vi är The Fab 3. Fab som Fabulous. De underbara. De fantastiska. De fabulösa.

3

Jag tror inte att fabulös finns på svenska. Men det låter bra. I så fall är det jag som uppfann ordet.

Jag är den av oss som skriver. Ayaan fotar. Malou …

Malou joggar, styrketränar ibland, skriker en hel del, och svär. Hon intervjuar folk också, till vårt fanzine. The Fab 3 Fanzine. Det ska bli en podd också. Skulle bli. Kanske blir.

Jag visste inte än åt vem Malou skrek och svor. Korridoren var ju tom på folk. Lektionerna var slut men vi hade fått lov att sitta i datarummet och redigera fanzinet. Ayaan var hemma förstås, passade småsystrarna. ”Aaaargh!” skrek Malou igen. ”Sluta skrik!” ”Men titta då! Titta! Jag blir så j*vla less på det här.”

Jag tittade, och trodde inte mina ögon. Så jag tittade ännu en gång, blundade och skakade på huvudet, som för att skaka av mig bilden. ”Är det nån du känner?” frågade jag och hörde hur idiotiskt det lät. ”Nån jag känner? Hur ska jag veta det? Nej, jag känner inte igen nån. Och det är anonymt. Eller, det är från ett konto som heter sailormoon! Som jag inte känner till. Så, nej, ingen jag känner.” ”Är det första gången du får en sån bild?” ”Nej … Det har hänt typ tio tolv gånger. Inte heller samma konto alla gånger. Men aldrig en närbild, liksom.

Det här är det värsta jag fått. Titta!”

4

Nej, jag tittade inte igen. Hade ingen lust att titta faktiskt. Det kändes obekvämt, obehagligt. ”Men var inte sån! Har du aldrig sett en bild på en k*k?” ”Tyst! Tyst! Du behöver inte … Det är en snopp, okej?

Vi säger snopp. Jag tycker inte om det andra ordet. Snopp är okej.” ”Snopp är ett gulligt ord. Det säger småbarn. Det här är inte gulligt. Det här är aggressivt. För det här är nånting som jag inte har bett om! Fattar du? Jag skulle inte säga nåt om jag hade bett om det. Men det här har jag inte valt. Inte den där k…” ”Men sluta! Jag fattar. Snälla”, bad jag Malou och var tvungen att blinka bort ett par tårar.

Vad jobbigt det var nu igen att bli upprörd till tårar. I stället för att bli arg till exempel. ”Okej, vi kan säga det på engelska. Är det lugnt då?”

Jag ryckte på axlarna och nickade kort. Jag var så barnslig och Malou en cool tjej. Varför umgicks hon med mig?

Jag var ingenting jämfört med henne. Ingen och ingenting. ”Det kallas dick pics. Du fattar, pictures på dicks.”

Jag suckade, snörvlade diskret ett par gånger. ”Varför det?” ”Varför vadå? Varför det heter så? Varför nån tar en sån?

Eller varför nån skickar en sån?” ”De två sista frågorna.”

Malou la ifrån sig mobilen till slut, parkerade den på bänken med skärmen nere, satte sig i sin favoritställning 5

med uppdragna knän som hon omfamnade, så hela hon blev som en gosig boll i röd fleecetröja. Sen lutade hon ­hakan på knäna och lät luggen skymma ögonen. Men jag såg att hon blundade.

Hon var så ball, så olik alla andra tjejer som jag kände eller visste om, och så olik mig förstås: vi var typ som natt och dag. Jag kunde lätt vänta tills hon vaknade igen. Och titta på henne under tiden. ”För att …”, började hon ännu blundande och slog sen upp ögonen, tittade mot mig med mörk, arg blick, ”för att de som gör så mot mig, eller mot oss tjejer, vill att vi ska känna oss kränkta. Fattar du? Jag blir arg som fan och du gråter av frustration. Vi vill inte titta för vi har inte valt att få den där bilden slängd i ansiktet på oss. Det handlar inte om moral. Det handlar om respekt!” ”Kasta den bara”, bad jag Malou och försökte låta nonchalant. ”Kasta den, vi bryr oss inte.” ”Nej. Jag har kastat alla tidigare men nu är jag så in i h*lvete trött på det här. Seriöst. Jag ska kolla vem som skickat den.”

Hur? ”Går det? Hur gör man?”

Ibland kändes det som om jag nyss hade vaknat upp från 1800-talet. Det var nästan så också: jag hade levt ett annorlunda liv. Jag frågade som en sjuåring medan Malou kändes närmare tjugo än sina femton år. ”Det kan gå. Lite svårt om det bara är ett kontonamn som inte säger mig nånting, och inga andra bilder förutom 6

den här”, sa hon efter en stund. ”Jag är så less på det. Det räcker nu. Det måste få ett slut nån gång.” ”Händer det också andra? Känner du andra som …” ”Fått dick pics? Åh ja. Hör du inte när folk pratar? Vilken planet lever du på, Fina?”

Jag heter Josefine. Men Malou, och Ayaan, säger Fina.

Det är också mitt namn när jag skriver. Och planeten som jag levde på förr var skonad från obehagliga bilder från både teve och dator. Det är så svårt att förklara för någon som liksom är född med nätet. Webben. Jag hade försökt förklara förut, men inte riktigt lyckats. ”Jag visste ingenting om det, okej?” svarade jag lite sårad. ”Berätta.” ”Det är som jag sa. De där killarna vill trycka ner oss.

De vill få oss att må skit. Det är precis som om nån skulle göra det ute, du vet, öppna upp rocken när du går förbi, på en stig i skogen eller genom parken. När ingen annan ser.

Det är så j*vla enkelt för dem att skicka bilder i stället. Och utan att bli avslöjade och åka i fängelse.”

Jag förstod ändå inte. ”Men då ser de inte att du blir arg eller rädd. Vad är poängen?” ”De VET. De vet att jag blir förbannad på dem. Det vet de.” ”Känner de dig?” frågade jag, ännu mer förvirrad. ”Men då känner du också dem?” ”Och hur skulle jag kunna känna igen dem?”

Jag tänkte till, rodnade. Malou skrattade: ”Du fattar, va?”

7

Jag orkade inte med fler förklaringar. Men det var ändå en sak som störde mig: ”Varför sa du … varför sa du att du inte skulle säga nåt om du hade bett om det? Har du … bett om en sån bild?

Nån gång?”

Jag förstod hur dumt och barnsligt det lät. Men kunde inte låta bli. ”Fina, fin-Fina … min sötaste finaste Fina …”, började hon retas. ”Lägg av!” skrek jag åt henne med en alltför gäll röst. ”Glöm det! Jag ska hem förresten. Pappa jobbar inte i kväll och ville att vi skulle äta mid…” ”Förlåt! Förlåt förlåt förlåt”, avbröt Malou mig. ”Jag lovar att aldrig mer retas. Men nej, jag kanske skulle inte ha nåt emot, inte vet jag. Och nej, jag har aldrig bett nån om en sån bild. Och ja, jag menar, är du ihop med nån som du har sex med, eller som du gillar, så borde det inte vara big deal med en sån bild. Du fattar? Inte vet jag. Men bara om jag ber om det. Inte annars. Om jag inte bett om det, och inte ens är ihop med honom, så trackar han mig. Och det är brottsligt.” ”Hur vet du det?” ”Har kollat. För jag är less på det. Det räcker nu. Seriöst. Det räcker.”

Så var det. Hon var riktigt arg den gången. Men ändå var det inte då hon blev så arg att hon satte i gång hela sin plan. Det var inte då hon talade om hämnd. Det var inte då hon talade om straff. Om bestraffning.

8

För Malou, trots mycket som hände efteråt, är världens finaste tjej och kompis. Jag skulle kunna skriva att hon är god. Riktigt god. Det bästa hon vet är att ta hand om oss, mig och Ayaan. Försvara oss när andra är taskiga. Hon är vår skyddsängel. Och samtidigt kan hon bli okänslig som bara den när hon får ur sig saker, för att i nästa ögonblick be om ursäkt och kramas.

Så egentligen var det mer vårt fel än hennes. För det var först när Ayaan blev knäckt som Malou bestämde sig för att hämnas. Hade varken jag eller Ayaan berättat det för Malou hade hon inte känt sig tvungen att beskydda oss.

Tror jag. Å andra sidan: hur hade vi kunnat dölja det för henne?

9

Två Det måste ha varit måndagen därpå. Jag satt i bilen på väg till skolan. Egentligen vill jag helst inte åka bil, varken till skolan eller någon annanstans. Det är skadligt för miljön.

Men jag hade försovit mig, pappa var på väg till jobbet och cykeln stod kvar utanför stationen, som låg åt fel håll. Det störtregnade när jag kom från mamma kvällen innan och jag steg på första bästa bussen i stället, som visade sig vara rätt buss hem. ”Glöm inte hämta cykeln sen”, förmanade pappa med sin journaliströst. Varför kunde han inte prata som en normal människa? Varför lät allt han sa som en nyhetsrapport? ”Hm …”, svarade jag och så plingade det till från mobilen. Äntligen, tänkte jag, för jag väntade på Malous intervju: den var redan försenad, vi kanske inte skulle ­hinna färdigt med fanzinet den här gången.

Skärmen lyste klart i botten på väskan. Jag fiskade upp mobilen och såg bilden. Så släppte jag den igen, tryckte tillbaka den längst ner i väskan, la vantarna ovanpå. ”Problem?” frågade pappa. Hur kunde han se vad jag gjorde, han körde ju bil? ”Nej då. Det är … sms från bibblan. En bok som jag beställde förut. Den har kommit.” ”Kul! Toppen med bibliotek. Tänk hur orättvist livet 10

skulle vara om det inte fanns. Då skulle bara folk med pengar få läsa böcker. Och tidningar. Och lyssna på musik.”

Sen sa han inget mer tills vi var framme, stannade precis utanför skolan, klappade mig hastigt på kinden. ”Så. Var duktig nu. Ses i kväll. Nej, just det. Jag har kvällspass. Gå och lägg dig, vänta inte på mig. Det finns en massa mat som måste ätas. Vi kanske kan äta frukost tillsammans i morgon bitti …”

Jag stod ett tag på trottoaren tills bilen försvann, ville vara säker på att pappa verkligen inte skulle komma till­ baka. Jag kände mig oerhört ledsen. Eller kränkt. Eller både och. Trampad på. Jag skämdes också. Tänk om pappa hade sett det. Vad hade han trott? Att jag hade bett om det, som Malou sa? Vad skulle han säga då? Att det var lugnt om jag bett om det? Vad tyckte pappa om sånt? Det visste jag inte, för jag visste ingenting om honom, om vad han tyckte eller tänkte. Och vad visste han om Instagram, om Snapchat? Vad visste han om dick pics?

I korridoren utanför klassrummet mötte jag Ayaan, som verkade hängig, med tunga ögonlock och stora gäspningar. Vi kramades, det första vi alltid gjorde när vi sågs på morgonen. Hon luktade vanilj och ingefära. Hennes kram gjorde mig glad och jag glömde bilden för en stund. ”Hur är det? Är du sjuk?” ”Nej, men …”, började Ayaan innan en ny gäspning avbröt henne. ”Sara grät så mycket i natt. Mamma säger att hon får mardrömmar men inte kan vakna. Snart sover jag i badrummet. Därinne är det i alla fall tyst.”

11

Varje gång jag får lust att klaga för att mitt rum hos pappa är så mycket mindre än det jag har i mammas hus, kommer jag ihåg hur Ayaan bor och ger mig själv en mental örfil: Ayaan delar rum med två systrar på fyra och sju år, och bor med sin mamma och en till lillasyster i en liten trea. Skärpning, liksom. ”Kom hem till mig nästa gång! Jag har dubbelsäng. Jag lovar, du får sova ostört. Jag är jättelugn när jag ligger i sängen … eller det tror jag i alla fall att jag är.” ”Visst, då kommer jag klockan tre nästa gång det händer …” ”Nästa gång vad händer? Får jag vara med? Tre på dagen?”

Malou hade anlänt, och lyssnat obemärkt. Jag fick omedel­bart ont i magen. Jag visste att jag måste berätta om bilden för Malou. Men varför? Varför måste jag det?

Kanske för att hon visste allt som jag inte visste. Kunde förklara allt som jag inte förstod. Och kunde skydda mig från allt det onda i världen. ”Tre på natten. Sara drömmer mardrömmar.”

Malou suckade högt och demonstrativt, rasade ner på bänken som efter ett slag. Allt hos henne var så teatraliskt.

Hon hade på sig en mörkrosa klänning den dagen, kommer jag ihåg. Rosa och mycket kort, över träningstajts.

Och så de vanliga armékängorna med ditmålade blommor.

Hela hon var som en blomma. Fast en blomma som lät, om det nu finns såna. ”Å, småsyskon! Som jag inte har. Jag är jätte-jätteavis på dig, bara så du vet …”

12

De skrattade tillsammans åt Malous fejkade sorg och darriga röst. Jag kunde inte skratta med. Bilden från mobilskärmen satt kvar på näthinnan. Det var så dumt ändå.

Vad var det, egentligen? En bild. Bara en bild. Ingen som hotade mig eller sprang efter mig genom parken. Vad hade Malou sagt? Att det var lugnt så länge en bad om det. Då var det lugnt. Men annars var det ett brott. En kränkning.

Det kunde anmälas. Det skulle anmälas.

Kanske var det lättare för Malou som visste så mycket mer än jag, och brydde sig mindre. För henne var det bara en bild, som hon inte hade bett om att få. Men jag ­visste ingenting om någonting. Snart femton år, aldrig b­livit kysst, aldrig varit kär, och så otroligt okunnig om precis allting. ”Fina! Vakna. Vad är det? Du ser sjuk ut. Eller deppig. Är du deppig?”

Malou hade skämtat färdigt och vi var på väg in i klass­ rummet. På tavlan lyste verbtempus i rött, grönt och blått. ”Ge mig en kram. Jag berättar sen.”

Och jag fick en kram. Från henne doftade det starkare, sött, kryddigt liksom. Patchouli sa hon att det hette när jag frågade.

Det var då jag bestämde mig för att inte berätta trots allt. Jag skulle glömma bilden. Det var säkert av misstag jag hade fått den. Jag kände ingen som skulle vara intresserad av att liksom kränka mig. Instagram hade jag haft så kort tid. Jag skulle bara, hur var det Malou sa, jag skulle låsa 13

kontot. Och bara godkänna de följare som jag ville ha. Det vill säga bara två: Ayaan och Malou … Andra appar hade jag inte laddat ner. Lika bra det.

Jag hade fått bilden av misstag helt enkelt. När vi hade rast gick jag på toa och raderade bilden. Jag tittade inte ens på den, höll mobilen ifrån mig men lyckades trycka på de rätta knapparna.

Att Malou fick såna bilder, det var mer normalt. Hon höll på med alla möjliga appar och njöt av allt roligt eller spejsat som hon kunde göra med dem, som hon själv sa. Hon hade blivit arg för bilden förut men inte ledsen. Hon kunde trots allt spelets regler. Men inte jag. Och inte Ayaan heller.

Det blev en lång måndag med alldeles för många lektioner och ett prov och två redovisningar och stressiga raster. Jag lyckades glömma bilden. Magontet försvann. Vi bestämde oss för att stanna kvar efter skolan för att redigera färdigt fanzinet. Och den här gången kunde Ayaan också stanna.

När jag kollade av mobilen efter sista lektionen hade jag fått fem bilder. Utan text. Fem likadana. Det tror jag åtminstone. Jag satt inte direkt och jämförde dem.

Nu behövde jag hjälp. Men jag var fortfarande orolig för att prata med Malou. På något sätt kände jag att det kunde bli för mycket ilska, för mycket skrik, för mycket svärande. Jag ville ha kvar min varma, skyddande Malou. Jag var lite rädd för den andra. Det hade hänt någonting i hennes blick när hon sagt att det måste få ett slut någon gång. Jag blev nästan rädd för att hon skulle vilja göra någon illa.

14

Men hon visste ju inte vilka det var. Och jag behövde lite tröst.

Jag väntade tills Ayaan gick på toa. Ayaan hade inte fått höra om bilderna och var om möjligt ännu mer okunnig än jag. ”Jag har fått bilder”, sa jag lågmält, stående bakom Malous stol.

Hon höll på att granska Ayaans bilder till vårt reportage om skolmaten: bilder på livliga grisar, ledsna grisar, glada barn som åt lunch, kyldiskar i mataffären, överfulla soptunnor. Hon svarade tankspritt: ”De där räcker.” ”Nej”, viskade jag, ”såna där bilder. SånA bilder. Såna som du får.” ”K*kbilder?” ”Snoppbilder. Ska vi snacka om det här så får du kalla dem snoppbilder.” ”Har du fått en snoppbild?”

Nu hade Malou helt släppt datorskärmen och tittade på mig med sin oroande blick. ”Inte bara en. Flera.” ”Från samma kille?” ”Hur ska jag veta det?” ”Nej, jag menar, samma avsändare? Samma kontonamn?” ”Jag kollade inte. Men det var fem stycken.”

Malou reste sig så bryskt att stolen välte och drog med sig papperskorgen och hennes väska som stod bredvid. Så 15

svor hon i minst en minut, såna svärord som jag aldrig hört förut, inte ens visste att de fanns. ”Vad har hänt?”

Ayaan var redan tillbaka i rummet och tittade förskräckt på den svärande Malou. ”Jag slog mig. Slog mig på armbågen … på samma ställe som i går på gymmet. Det gjorde så j*vla ont. Förlåt att jag hetsar”, svarade Malou lite ansträngt.

Ayaan satte sig igen vid datorn. Malou ställde sig bakom henne och gjorde tecken åt mig att hålla tyst. Det gjorde jag så gärna. Egentligen hade jag velat sudda bort de senaste minuterna. Varför var jag tvungen att berätta för Malou?

Jag visste vad hon tyckte och jag visste vad som hände när hon blev upprörd. Jag och mitt förbannade behov av tröst och trygghet.

Men vem skulle jag ha frågat annars? Pappa försökte vara ”pappig” men kändes fortfarande som en främling för mig, en snäll och försiktig främling, mer som en avlägsen släkting än en pappa. Mamma långt borta i sitt kollektiv skulle bara få vatten på sin kvarn och bli nöjd och slå sig för bröstet: ”Vad var det jag sa? Sa jag inte det, Josefine? Varför tror du att vi inte vill ha sånt här, Facebook och Instagram och all sån idioti?”

Och eftersom mamma skulle få rätt ville jag inte ge henne det nöjet.

Vi sa inget mer utan gjorde färdigt fanzinet. Det blev riktigt bra och längre än vanligt. Nog för att det skulle få 16

betyg som grupparbete, ett rullande sånt för hela höstterminen, men det var också roligt att göra. Och vårt team funkade tydligen bäst ihop av alla i klassen. Kanske för att vi bara ville göra ”vår” grej var och en för sig utan att någonsin försöka ta sig in i de andras revir: jag ville bara skriva, Ayaan ville bara ta och redigera bilder och Malou kunde inte tänka sig att skriva fint eller fota. Utan hennes enda mål var att hitta på de mest intressanta frågorna om de mest spännande ämnena och intervjua folk. Och helst provocera dem.

Klockan tio över sex blev vi klara och Ayaan sprang i väg före oss för att hinna med sin buss. ”Följ med hem”, bad jag Malou. ”Pappa jobbar sent i kväll. Kylen är full med mat som han skulle ha ätit i helgen. Äter vi inte upp den så måste jag kasta rubbet.”

Jag visste att ett sånt argument skulle bita på henne. Vi hade precis skrivit färdigt ett reportage om matsvinn. Vem av oss skulle våga kasta mat efter det?

På bussen ville Malou prata om bilderna men jag sa att vi skulle vänta. Det tog bara en kvart hem till oss. ”Varför det? Jag sa ingenting förut för Ayaans skull.

Hon är värre än dig. Ni är så fega. Och hennes mamma typ låser in mobilen i ett kassaskåp när Ayaan är hemma … haha. Men nu kan vi snacka.” ”Jag vill inte”, sa jag igen ganska tyst. ”Skäms du för att du har fått k… snoppbilder? Som om det var ditt fel!” ”Vi pratar hemma. Snälla, Malou.”

17

Hon suckade överdrivet högt, ett par gånger till och med. ”Bli inte sur”, fortsatte jag. ”Jag fixar inte att du blir sur.”

Jag bet ihop käkarna, andades djupt ett par gånger och tog i allt jag kunde för att hindra tårar från att välla fram.

Den här gången gick det.

Så vände det igen: den varma Malou, älskling-Malou, patchouli-Malou kom tillbaka. Hon drog mig till sig och höll mig kvar, pratade nära mitt ansikte: ”Det är lugnt, fin-Fina. Vi snackar hos dig. Och vi berättar ingenting för Ayaan. Inte än i alla fall.”

Så nära varandra som vi stod måste det ha sett ut som om vi pussades. I ögonvrån märkte jag att någon, eller några, tittade på oss. Jag kände av deras uppmärksamma blickar på oss trots avståndet, nästan en busslängd. Sen pratade de med varandra, några ord bara, och skrattade. Vad trodde de? Vad sa de till varandra? Vad skrattade de åt? Och varför var det så viktigt att veta om de pratade om oss? Varför brydde jag mig? Varför kunde jag inte liksom växa upp?

Hur som helst lät jag remmen glida från min axel, ­gjorde mig fri från Malous grepp, lät väskan falla i golvet och ­böjde mig ner för att ta upp den igen. När jag reste mig stod Malou lite längre ifrån mig och bläddrade i mobilen med snabba tumsvepningar. ”Fler bilder?” frågade jag när hon inte sa något utan bara svepte vidare med ganska nollställd min. ”Nej”, fnissade hon. ”Alltså det är inte så att det ­händer 18

jämt. För det mesta får jag schysta bilder. Inte sån skit alltid. Haha, den var bra!” kommenterade hon innan hon bläddrade vidare. Men hon visade inte bilderna för mig.

Kanske var hon lite trött på mig och mina nojor, och på de kommentarer som jag hade fällt tidigare. För det var sällan jag tyckte om bilderna som hon fick. Hon hade kallat mig snobb en gång. Och sen dess hade jag fått slippa se.

19

Femton Vi måste ses. Klockan åtta hos dig?

Varför skulle vi ses?

Jag hade mobilen kvar i väskan och såg Malous PM först vid sjutiden. Pappa och jag hade precis kommit hem och för en gångs skull skulle han ha gäster: kollegor som var nyfikna på hans reportage från London och på folk som han hade träffat, och även två tidningsjournalister som var med på resan, Nasra och Sebastian. Han verkade riktigt glad över det, fast ganska stressad, och sprang mellan f­rysen, ­kylen och spisen för att fixa fram något slags middag. ”Vill du ha hjälp?” undrade jag och hoppades att han skulle säga nej. Vilket han också gjorde. ”Bra. Jag ska till min kompis. Malou. Tror jag. Måste ringa henne först.”

Pappa verkade inte ha hört det jag sa, men log ändå och hummade som svar. ”Hej, det är jag”, sa jag när Malou svarade, efter första signalen för en gångs skull. ”Hur är det? Var det kul i Norge?” fortsatte jag överdrivet glatt, för jag var rädd för vad hon ville berätta. ”Vi måste ses”, upprepade hon. ”Det har hänt saker.

Kan vi vara hos dig?”

99

Jag blev kall i hela kroppen. Det har hänt saker … Vad? Vem? ”Det går inte. Pappa ska ha folk här. De ska äta middag och sånt. Kan vi inte ses hos dig?”

Det blev tyst. På något sätt och utan att hon sa det rakt ut hade jag förstått att Malou inte ville umgås hemma hos sig. Var det den grejen om att det kanske var ostädat? Var det därför hon hade blivit så dryg den gången, och börjat snacka om pigor som städade hos oss? ”Hm …”, sa hon till slut, ”okej då. Mamma är inte hemma så det är lugnt. Men … alltså det ser ut som om det har varit jordbävning här. Bara så du vet.”

Det var städningen. ”Jag bryr mig inte. Kommer Ayaan?” ”Ja. Jag ringer henne så hon vet att vi är hos mig. Fast jag har ingen mat hemma. Är du hungrig?” ”Ja. Men jag kan fixa. Jag handlar mat och så kommer jag. Men vad har hänt då? Kan du inte berätta lite?” ”Inte i telefon. Har du glömt vad jag sa? Vi ses.”

Jag satt i minst en minut med den tysta mobilen i handen utan att kunna röra mig eller tänka klart. Det var polisen förstås. Sam hade anmält oss. Han visste att det var vi.

På något konstigt sätt hade han förstått det. Han kanske kände igen Malous röst fast hon hade förvrängt den och pratade amerikanska. Eller kanske hade de sprungit efter oss så fort vi hade lämnat källaren, sett oss ta av våra l­uvor, kanske även tagit bilder.

100

Pappa var ännu mer stressad men kunde ändå ta in att jag inte visste när jag skulle komma hem. ”Ja men … bra. Kul. Äter du där? Har du pengar att köpa mat för? Och är det inte skola i morgon? Borde du inte lägga dig tidigt?”

Trots nojan över mötet hos Malou kunde jag inte låta bli att skratta: ”Ja. Ja. Ja. Och nej”, svarade jag på pappas frågor och sen gick jag. Jag kände mig väldigt stor plötsligt, skulle gå och handla mat och sen äta med kompisar medan pappa var kvar hemma. Och samtidigt hade jag lust att sätta mig i soffan med honom och berätta allting, från dick pics till Halloweenkvällen och varför jag skulle till Malou. Men det var bara en tanke, en dum tanke: pappa var gullig mot mig och det hade varit kul att vara med honom i London, men på något sätt var han aldrig riktigt med. Han verkade alltid ha tankarna någon annanstans vad vi än gjorde: pratade, åt, åkte bil, flygplan, tunnelbana. Som om livet var mer spännande på ett annat ställe än där vi var. Som om han längtade bort. Eller också var han stressad och tog sig för pannan och klagade över huvudvärk.

Det tog inte lång tid att handla, jag hittade allting på en gång, drickyoghurt, små baguetter, bredbar ost, apelsiner, en stor chokladkaka. Det var inte den nyttigaste middagen, skulle mamma ha sagt, men hon var inte med så det spelade ingen roll. Jag väntade knappt fem minuter innan bussen kom. Jag ansträngde mig för att inte tänka. Tittade ut­ 101

genom fönstret, försökte koncentrera mig på folk på bussen, lyssna på deras samtal. Det var en bebis i en barnvagn som bara skrek. Det gjorde riktigt ont i öronen. Kunde inte någon trösta den?

När jag ringde på hos Malou dröjde det ett par minuter innan hon öppnade för mig. Hon ställde en sprängfylld plastkasse utanför dörren. ”Sopor”, sa hon bara, ”men inget som stinker. Annars blir grannarna så j*vla griniga.”

Hennes hall var liten och trång men mysig ändå, med hyllor hela vägen upp till taket. Jag såg att Ayaans blåa jacka redan hängde där på en krok, eller rättare sagt en spik, en jättetjock och lång spik som stack ut från väggen närmast dörren. Det fanns ingen krok åt mig och jag la min jacka på golvet över skorna. ”Kom, vi går till mitt rum”, sa Malou, tog matkassen från mig och drog hårt i min hand för att leda mig dit, förbi vardagsrummet. ”Titta inte, jag försökte städa men det går inte. Vår lägenhet är för liten eller också har vi för många prylar. Blunda, typ.”

Hon försökte låta kaxig men jag hörde hur störd hon var över det hela. Som om jag skulle tycka en massa saker om hennes hem. Som om jag var en snobbig typ som bara tyckte och dissade. Det gjorde ont i mig på något sätt att förstå att hon inte litade på mig. Och visst, jag kunde se att vardagsrummet var fullproppat med saker, inte bara de vanliga möblerna och en teve utan även ­flyttkartonger, 102

skor, klädhögar och överfulla papperskassar. Jag såg det men jag brydde mig inte. ”Jag bryr mig inte. Fattar du inte? Att jag inte bryr mig.

Det är inte jag som vill ha städat hemma. Jag bryr mig inte!”

Jag ville låta bestämd och saklig men lät mest ledsen, med en ynklig liten röst som när som helst kunde spricka. ”Förlåt, Fina”, sa hon lågmält, ”jag blir bara stressad.

Och så den där skiten nu …”

Ayaan satt redan på Malous säng, lutad mot väggen, och jag sjönk ner bredvid henne och kramade henne. M ­ alou tog fram en bricka från under sängen, ställde all mat på den och ställde brickan mellan oss. Så satte hon sig vid sängens huvudände, bröt en stor bit choklad åt sig, och började tugga på den, utan ett ord. Jag kunde inte få i mig någonting trots hungern. Och där satt Malou och åt choklad som om inget hade hänt. ”Varför skulle vi ses?” undrade jag till slut eftersom hon inte sa något. ”Vad har hänt som var så viktigt att du inte kunde berätta på telefon? Jag mår jättedåligt av sånt.” Återigen lät rösten ynklig och ledsen. Det gick inte att påverka. Den bara lät så. Suck! ”Chilla, Fina lilla”, ursäktade sig Malou på sitt vanliga sätt. ”Vi tycker också att det är sjukt jobbigt.” ”Vad? Vad är det som är sjukt jobbigt? Vad är det som har hänt?”

103

”Jo. Det är vi tre eller ingen. The Fab 3. Det är vi det.

Vi är fan i mig bäst.”

Närgör vi vaknade på eller lördag varvillsiffran De som så mot mig, motmorgon oss tjejer, att vi uppe i tre tusen.

Malou hade fått trettiofyra sms och ska känna oss kränkta. Fattar du? Jag blir arg somsåfanmånga lioch av frustration. vill suckade, inte titta för vi har kesdupågråter Facebook att hon Vi bara hon som tyckte så inte valt att få den där bilden slängd i ansiktet på oss. mycket om det annars. Jag hade fått en vänförfrågan, från Det handlar inte om moral. Det handlar om respekt!

Kasper. Det räckte gott. Sveriges Television ville att Malou skulle ringa tillbaka. De ville ha oss i tevesoffan på måndag Malou har bestämt sig för att hämnas. Hon har tröttnat morgon.

Tidigt …

Aftonbladet ringdekompisar, när vi satt och åt på de dick pics som både hon och hennes frukost.

De ville att vi skulle sitta fortsätta i deras tevestudio.

Fina och Ayaan, harockså fått. Och hon vill kunna använda sociala medier.

Malou har tänkt ut en riktigt Det började bli lite för mycket. Jag hade svårt att fatta vad bra plan: Utan att avslöja sin identitet ska hon, Fina det var som hände. Hur kunde det bli så stort? och Ayaan få tag på de skyldiga och få dem att sluta ”Jag måste till mamma i dag. Jag skulle ha åkt i går kväll skicka sina vidriga bilder. Tyvärr är det ju sällan att en menfungerar jag var helt för som trött.det Jagärorkar plan tänkt bara … inte!” gnällde jag mellan två tuggor. ”Vad ska du göra i dag?”

Malou ryckte på axlarna. ”Jag vet inte. Min morsa har jobbat natt. Så nu sover hon och jag får inte störa henne … Får jag följa med?” ”Till mamma? Ja! Vill du det, verkligen? Ska vi fråga Ayaan också?”

På fem minuter var allt fixat: Ayaan skulle komma till stationen en halvtimme senare, pappa kunde köra oss dit och jag hann även ringa mamma och fråga om det var lugnt att vi kom alla tre.

Det var det. Hon sa till och med att det var roligt att jag tog med mina kompisar.

Pappa bjöd på tågbiljetterna.